Dagens frågor

DAGENS FRÅGOR
Den 7 maj 1940.
Det skandinaviska kriget. – N atten till den 8 april minerade en
Operationerna tiH lands. engelsk-fransk flotta vissa farvatten
utanför N arges västra kust. Följande dag uppenbarades det genom
torpedering av en transportångare, att icke blott tyska sjö- och flygutan även landstridskrafter voro på väg till Norge. Under natten
och morgonen den 9 april ockuperades dtirpå i sanning med blixtens
hastighet konungariket Danmark i sin helhet och en rad strategiskt
viktiga punkter utefter konungariket Narges vidsträckta kust under
ögonen på världens starkaste sjömakt.
Vad Danmark beträffar, böjde sig dess regering utan vidare, då
tyska landstigningstrupper fullkomligt överraskande tidigt på morgonen döko upp i Köpenhamn samt bl. a. pansartrupper med färjan
från W arnemiinde landstega i Gjedser. Danmark oekuperades i en
handvändning oeh är koneentrationsområde för de tyska trupper, som
avses för sjö- eller flygtransport inom Nordsjöområdet – hittills uteslutande för att förstärka stridskrafterna i Norge. Västmakternas
militära motdrag har ännu så länge knappt varit annat än några
bombarderingar av Danmarks förträffliga flygfält vid Aalborg.
I Norge möttes det oerhört djärva företaget – outförbart mot en
beredd motståndare – såsom på annat håll i detta häfte skall beskrivas på vissa punkter av ett rätt kraftigt motstånd från de visserligen obetydliga norska sjöstridskrafternas och kustbatteriernas sida,
utan att de dock kunde hindra utförandet och detta så mycket mindre
som varken landstridskrafterna eller flyget förmådde ingripa.
Som bekant ha de norska landstridskrafterna en ytterligt svag aktiv
befälskader, egentligen endast avsedd för stabs- och förvaltningsgöromål, och Europas lägsta utbildningstid för de värnpliktiga, 84
dagar. Armens sex divisioner kunna med all säkerhet i fält endast
uppställa var sin svaga brigad, vars huvudsakliga styrka torde bestå
av 4 infanteribataljoner och 8 lätta fältkanoner. I verkligheten kunde
således den norska armen endast uppsätta 6 förstärkta infanteriregementen. Varje division torde kunna anslås till högst 6,000 man och
hela ftiltarmen till 30,000-40,000.
I vad mån bevakningsstyrkor voro inkallade inom de olika divisionsdistrikten, undandrager sig, då detta skrives, bedömande. Säkert
är emellertid, att då en obetydlig, per flyg landsatt tysk styrka som
fallen ifrån himmelen uppenbarade sig i huvudstaden, denna till sitt
försvar endast torde haft Norska gardet, en bataljon om ungefär
500 man, vilken icke ens var samlad. Den avväpnades omedelbart.
I andra viktiga orter som Kristiansand, Bergen och Trondheim funnas blott obetydliga vaktstyrkor. Den norska armen hade synbarligen
252
Dagens frågor
organiserat en neutralitetsvakt enligt Staunings mönster, icke något
neutralitetsförsvar. ·
Följden härav blev, att de tyska landstigningstrupperna icke mötte
något motstånd. De bemäktigade sig Oslo, Arendal, Kristiansand,
Egersund (där huvudkabeln från Norge till England har sin utgångspunkt), Stavanger (med ett utmärkt flygfält), Bergen, Trondheim och
Narvik. Då intet motstånd av landtrupper behövde befaras, voro de
första ockupationsstyrkorna mycket små. De från fartyg och flygplan
vid Oslo den 9 landsatta styrkorna ha beräknats till högst 3,000 man
och de vid Trondheim till högst 1,200. Den lilla norska armen var
som sagt icke mobiliserad. Det uppgives, att mobiliseringsordern
först utfärdats den 9 april på eftermiddagen av den till Hamar flyktade regeringen. Den ingripande förvirringen ökades bl. a. av »regeringen» Quislings uppträdande. Fördröjande verkade väl också, att
den »kommenderande generalen» Laake ersattes av generalinspektö-
ren för infanteriet, överste Ruge. Ingenstädes i Sunnanfjällska Norge
eller i Tröndelagen kunde mobiliseringen ordentligt genomföras. Endast längst uppe i norr, där 6:e divisionen redan under finska kriget
intagit förstärkt försvarsberedskap, torde mobiliseringen kunnat genomföras något så när planenligt.
Under de givna förhållandena kunde följaktligen mycket svaga
fientliga landstridskrafter på en enda dag genomföra »blixtanfallets»
första fas, ockupationen av Norges huvudstad och de viktigaste punkterna på hela den långa norska kusten. Vilka stora strategiska fördelar därmed vunnits, skulle mycket snart bliva uppenbart.
Sedan den första ockupationen blivit verkställd, följde utan att
effektivt kunna hindras av västmakternas sjö- och flygstridskrafter
en oavbruten ström av transporter per fartyg och flyg över Skagerack
till södra Norge. I mitten av april uppskattade man i England styrkan av de tyska landtrupperna i Norge till 60,000-100,000 man. Och
den tyske militärbefälhavaren i Norge, general von Falkenhorst, vilade icke på sina lagrar. Det gällde i första hand att hindra den
norska mobiliseringen, skingra samlade trupper och bemäktiga sig
Sunnanfjällska Norge. Solfjäderformigt slungades trupperna, i första
hand pansar- och andra motoriserade förband samt medelst rekvirerade bussar transporterat infanteri, fram på vägarna från Oslo. Man
opererade öster och nordost ut mot svenska gränsen, sydv.äst ut för
att öppna landförbindelse med Kristiansand och Stavanger, från både
Oslo och Bergen för att få kontroll över den viktiga tvärförbindelsen,
järnvägen genom södra Norge samt slutligen norr ut för att säkerställa förbindelsen med Trondheim. Det gällde att vara snabb i vändningarna, innan västmakternas väntade intervention kunde träda
hindrande i vägen.
I sydöstra Norge togos utan möda Fredrikstad och Halden med det
historiska Fredriksten den 13 april, och icke ens Fossumpositionen
(vid Glommen söder om öieren), Norges enda egentliga landfästning,
kunde göra något kraftigare motstånd. Den här opererande – om
253
-~ ;
.4.,…__…..___
Dagens frågor
det nu kan kallas så – 1:a norska divisionen drog sig undan över
örje, överskred gränsen vid Arjeng och internerades i Sverige. I mitten av april var östfold, denna viktiga del av Norge, helt i tyskarnas
händer. Väster ut från Oslo besatte de Kongsberg med den norska
ammunitionsfabriken. I närheten av nämnda stad sträckte en isolerad del av 1:a divisionen vapen.
öster om Oslo längs järnvägen över Charlottenberg erövrade tyska
trupper den 16 april Kongsvinger, vände sig längs järnvägen norr ut,
intogo den 19 trots tappert motstånd av provisoriskt organiserade
norska styrkor Elverum, den 21 Amot. Deras artilleri och stridsvagnar bröto allt motstånd, och framryckningen skedde med svindlande fart. Tyska motoriserade och mekaniserade trupper intågade
den 25 i det oförsvarade Röros, den gamla kopparstaden. Från dessa
trakter vände de sig väster ut för att ingripa mot västmakternas
expeditionskår söder om Trondheim. Parallellt med de över Elverum
-Röros marscherande tyska trupperna gick en kolonn längs Mjösen
och Gudbrandslågen, tog den 19 april Hamar och anföll senare norska
och brittiska trupper. Nordväst om Lillehammer avväpnades den
l maj resterna av den här kämpande 2:a norska divisionen, som
trängts upp i bergen.
I området kring Kristiansand, vid Evjemoen och Haegeland, hade
redan den 20 april en del av den 3:e norska divisionen avväpnats.
Aterstoden av detta förband tillfångatogs inom stavangerområdet
under en rensningsaktion, som avslutades den 24 i samma månad.
Den 4:e norska divisionen infångades efter ett rätt allvarligt motstånd dels vid järnvägen Bergen-Oslo mellan från Bergen öster ut
och från Hönefoss väster ut framryckande tyska styrkor, dels av en
från Gjövik över Fagernes mot Sognefjorden framryckande, med
pansartrupper försedd tysk kolonn, som vid Lomen i Valdre tvang
divisionens huvuddel att sträcka gevär. Denna operation var avslutad den 2 maj.
Bristfälligt organiserade, skilda från varandra och splittrade i flera
delar blevo de fyra norska divisionerna i Sunnanfjällska Norge ett
lätt byte för de väl utbildade och utrustade tyska trupperna. I början
av maj var Sunnanfjällska Norge i stort sett pacificerat. Några allvarliga strider hade knappast förekommit annat än på krigsskådeplatsens östra del i linjen Elverum-Hamar-Gjövik ävensom längs
Bergenbanan vid V oss och Myrdal.
Märkligare operationer ~igde däremot rum inom ’l’rondheimområdet
och sydöst därom i Möre och Romsdalen, där den viktiga banan
Andalsnes-Dombås stryker fram. Efter Trondheims ockupation förstärktes de svaga tyska stridskrafterna undan för undan av flygtransporterade trupper. Egentligt motstånd gjordes till en början endast av det öster om Trondheim i Stjördalen belägna lilla fortet
Hegra, som höll ut ända till dess de norska trupperna i Trändelagen
sträckte vapen. Redan den 16 april hade tyskarna järnvägen till
254
Dagens frågor
svenska gränsen vid storlien i sin hand. Vid denna tid hade dock
överste Getz börjat samla huvuddelen av 5:e norska divisionen norr
om Trondheim, och nu anlände även västmakternas utlovade expeditionskår. Denna började den 14 april landstiga vid Namsos norr om
Trondheim samt den 17 vid Andalsnes i Romsdalsfjorden sydväst
om staden. Att döma av engelska uppgifter utgjordes kåren av omkring 3 svaga divisioner, bestående av engelska territorialtrupper
(6 mån. utbildning), engelska reguljära trupper och franska alpjägare.
De båda baserna utsattes från början för en kontinuerlig bekämpning
från luften, som försvårade och slutligen lamslog landsättningen av
tyngre materiel och förstörde ilandförda förråd.
Under dessa förhållanden blev expeditionskårens saga varken lång
eller lysande. En från Trondheim över Levanger framryckande tysk
styrka, som samverkade med sjö- och flygstridskrafter, tillfogade under strider den 21-23 april den från Namsos anmarscherande brittiska
styrkan vid Steinkjer ett kännbart nederlag. Detta hejdade expeditionskårens vidare operationer, vilka ej heller kunde fullföljas, sedan
samverkan nåtts med överste Getz’ trupper. Från Andalsnes i hast
till Lillehammer framkastade brittiska trupper överrumplades av
tyska mekaniserade trupper, skingrades eller tillfångatogos och förlorade viktiga hemliga dokument, vilka som bekant låtit mycket tala
om sig. Engelsmännen sökte härpå hålla den viktiga järnvägsknuten
Dombås och utbreda sig längs järnvägen norr ut mot Trondheim.
Men tyskarna anryckte från Lillehammer i sydost, Rörosområdet i
öster och från Trondheim i norr under intimaste samverkan med
flygstridskrafterna. Inför detta tryck bröt det engelska och därmed
förenade norska försvaret snart samman. I slutet av april intogo
tyskarna Dombås samt Opdal, Stören och andra viktiga orter på banan till Trondheim. Expeditionskåren och delar av 5:e norska divisionen voro på tämligen oordnad reträtt mot Andalsnes.
Vid denna tidpunkt hade västmakterna redan beslutat att uppge
det trondheimska äventyret. Natten mellan den l och 2 maj inskeppades de allierades trupper i Andalsnes, vars ruiner den 2 besattes av
tyskarna. De inom området sammandragna, rätt betydliga norska
stridskrafterna hade intet annat val än att sträcka vapen. Påföljande
natt gingo de allierades stridskrafter även tillbaka från det av dem
besatta området norr om Steinkjer, varpå de inskeppade sig i Namsos,
kvarlämnande stora förråd. Blottad i flank och rygg hade ej heller
överste Getz annat val än att förhandla med tyskarna om kapitulation. Därmed var även den 5:e norska divisionens saga all.
Isolerat från krigsskådeplatsen i övrigt var operationsområdet vid
Narvik. De obetydliga tyska krafter, vilka här landsattes, rönte ej
heller något allvarligt motstånd av den lilla bataljon om ungefär
250 man, som hi:ir synes ha representerat landstridskrafterna. Redan
i mitten av april besatte tyskarna efter strid den norska gränsstationen och behärskade den norska delen av malmbanan. Ehuru ytterligt
oroade av brittiska flottavdelningar kunde dock tyskarna behålla sitt
grepp även om Narvik. Deras styrka har liksom vid Trondheim ökats
255
~·
… .\: ”
Dagens frågor
luftvägen och uppskattades av motståndarna i början av maj till
3,000 man. Med vanlig offensivanda framryckte den lilla tyska styrkan även norr ut men hejdades vid Gratangen omkring 30 km. norr
om Narvik av trupper ur generalmajor Fleischers 6:e division, som
mobiliserat så gott den kunnat, vilket icke var så lätt, enär tyskarna
lyckats lägga beslag på det mesta av vapenförrådet i dessa trakter.
I mitten av april började engelska trupper landstiga norr om Narvik
i Harstad och Tromsö. En uppgift att de även landstigit sydväst om
Narvik vid Bodö har ännu icke bekräftats. Operationerna ha försvårats av vägförhållandena och snöstormar samt ännu icke lämnat
märkbart resultat. I början av maj äro denna norska 6:e division och
den engelska expeditionskåren den enda större styrka, som ännu står
under vapen mot tyskarna i Norge.
”lo 1940.
Kring sjökrigets Den pågående kraftmätningen mellan Hitlers
strategi och resultat. expansiva Stortyskland och de båda västmakterna, Storbritannien och Frankrike, synes i mer än ett avseende vara
paradoxal. Icke minst gäller detta ifråga om kriget till sjöss. Doktriner, som ännu vid krigsutbrottet ansågos vara självklara, ha redan
skakats i sina grundvalar. Den totalitära ideologien känner inga
hämmande teorier om »herravälde till sjöss», »fleet in being» o. dyl.
Inom sjökrigskonstens område, såväl som inom de flesta andra, avslöjar man nya, djärva metoder. Våga-vinna har hittills kunnat
sättas som motto på den tyska blixtstrategien. Det återstår att se,
om framgångarna äro att tillskriva en skicklig spelares sjätte sinne
eller om sjökrigskonsten nu befinner sig i en genombrottsperiod.
Vad sjökriget beträffar har de sista årens tyska facklitteratur i
någon mån återspeglat de riktlinjer, som nu i praktiken realiseras.
Otaliga uttalanden ha visat, att man i den tyska marinen icke längre
räknade med det stora sjöslaget som något oundvikligt universalmedel för att lösa de marina problemen. Nyttiggörandet av de tillgängliga stridskrafterna för anfall mot andra mål än fiendens sjö-
stridskrafter har framstått som ett ledmotiv. Att envigen mellan
huvudflottorna icke längre anses önskvärd bottnar delvis i orimlig-·
heten att på så sätt riskera en mycket underlägsen flotta. Den grupptaktik, som sedan många år rekommenderats av tyska fackmän, visar
emellertid, att man icke dragit sig för att dela den kvantitativt underlägsna flottan i än smärre enheter för operationer på vitt skilda
platser. När detta dessutom skett inom områden, som enligt gängse
uppfattning ansetts helt behärskade av motståndarens sjöstridskrafter, måste det erkännas, att nya metoder kommit till användning.
Härigenom har en slagkraftig underlägsen flottas operativa användbarhet avsevärt vidgats. Ostraffat har detta emellertid icke kunna
ske. Det gruppvis organiserade sjöhandelskriget på oceanerna resulterade i förlusten av pansarskeppet Admiral Graf Spee. Det djärva
anfallet i de norska hamnarna åsamkade den tyska flottan betydande
förluster. Men den samfällda operationens huvudmål hade uppnåtts.
256
,-·
Dagens frågor
Sjöstridskrafterna hade nyttiggjorts för att bereda invasionstrupperna erforderliga inkörsvägar.
Denna form av sjökrig kan icke sägas komma helt och hållet överraskande för den, som följt den tyska flottans fartygsbyggnadspolitik
och dess företrädares tankebanor, återgivna i facklitteraturen. Det
är tydligt, att den tyska ledningen till det yttersta utnyttjat det
moderna krigsmaskineriets alla möjligheter. Man har icke, som
på många andra håll, låtit tekniken löpa förbi taktiken. Häri ligger
en del av förklaringen till de tyska vapnens hittillsvarande operativa
framgångar.
En allmän överblick av det storstrategiska läget i nuvarande stund
visar bilden av ett Tyskland, som genom snabba operationer i sydost,
ost och nord tillförsäkrat sig ett Hinterland, tillräckligt stort att
garantera ett tryggat försörjningsläge före den stora kraftmätningen
med huvudfienden. Runt denna stormakt opererar Storbritannien,
hittills huvudsakligen på den politiska vädjobanan, för att inringa
sin motståndare. Målet är icke svårt att skönja: en total avspärrning.
I spelet om det förmånliga utgångsläget ha sjöstridskrafterna utnyttjats såsom mycket betydelsefulla brickor.
Den tyska sjömaktens första operativa uppgift – anfall på västmakternas sjöhandel – har i någon mån kommit i skymundan. stridskrafterna ha i allt större utsträckning tagits i anspråk för andra
ändamål. Resultatet av blockadverksamheten runt Storbritanniens
kuster kunde knappast bli av den storleksordning, att motståndaren
enbart härigenom skulle kunna bringas på knä. Detta utesluter icke,
att den åter kan skärpas för att under ett kommande skede bringas
i samklang med andra anfallsåtgärder. Det förefaller dock icke troligt, att Tyskland väntar sig avgörande resultat genom ett oinskränkt
handelskrig. Västmakternas tillgång på tonnage har f. ö. numera
avsevärt växt, sedan stora delar av de norska och danska handelsflottorna fritt kunna disponeras av de allierade. Handelskrigets former och resultat ha tidigare belysts i denna tidskrift (senast i häfte 2,
av kommendörkapten Stig H:son-Ericson). Några nya erfarenheter
äro icke att notera.
De ovannämnda tyska utvidgningarna i sydost och ost ha skett uteslutande med hjälp av lant- och flygstridskrafter. I den senaste framstöten över Danmark och genom Norge ha sjöstridskrafterna vid
sidan av de båda andra vapengrenarna spelat en avgörande roll. Det
är dock ännu för tidigt att skriva sjökrigshistoria om anfallen i de
norska fjordarna. Ån mindre är det möjligt att draga några bestå-
ende slutsatser ifråga om metoder och resultat. Några allmänna reflexioner föregripa emellertid icke de fakta, som i framtiden måhända
kommer att blottas.
Händelseförloppet vid det plötsliga överfallet längs den norska
kusten från Oslofjorden ända upp till Narvik är alltför känt för att
här upprepas. Den tyska metodiken och precisionen förnekade sig
icke. Allt gick som smort med undantag av de säkerligen oväntat
257
w
.\; \ ,·
Dagens frågor
stora förlusterna av sjöstridskrafter. Det iir troligt, att man i viss
mån kalkylerat alltför sangviniskt ifråga om de norska försvarsåtgärderna i Oslofjorden. Ehuru inga säkra uppgifter föreligga rö-
rande antalet sänkta fartyg vid striden med de relativt oförberedda
norska fartygen och befästningarna, är det tydligt att minst ett, möjligen två tunga fartyg sänkts, förutom lätta kryssare och jagare.
Uppgifterna om orsakerna härtill- artilleribeskjutning, torpeder och
minor – variera. Ett är emellertid säkert, nlimligcn att de norska
tämligen ålderstigna fartygen och batterierna i dessa trånga farvatten visade en icke obetydlig effektivitet. Med modern materiel och
hög beredskap hade ett dylikt inträngande knappast varit möjligt
utan mycket betydande förluster. A andra sidan kunde de tyska sjö-
stridskrafterna, trots långa operationslinjer, genomföra operationen
fullständigt överraskande. Den snabbhet varmed en kraftkoncentration kan åstadkommas med hjälp av slagkraftiga flottförband har
genom företaget mot Norge vunnit bekräftcb;e.
De brittiska motåtgärderna kommo för sent för att hindra företagets genomförande. Men djärva anfall i de norska fjordarna, särskilt i trakten av Narvik, åsamkade dc tyska flottförbanden avsevärda
förluster. Man kan likväl icke frigöra sig från, att de resurser, som
de allierade förfoga över, hade kunnat utnyttjas bättre såväl före
som efter det tyska anfallet. Det är därför knappast möjligt att draga
alltför djupgående konsekvenser av de tyska framgångarna. En mera
vaksam motståndare hade måhända helt omintetgjort företaget i dess
helhet. Dessutom är det en gammal sanning, att i initiativ och överraskande, nya anfallsmetoder ligger fröet till framgång.
Det har väckt en särskild uppmärksamhet, att de tyska kommunikationerna över Kattegatt till Norge kunnat fortgå, låt vara med vissa
förluster, men dock efter allt att döma utan allvarligare avbrott. Det
stora engelska minfältet i Nordsjön sträcker sig ända in i Kattegatt
och gränsar i öster till det svenska territorialvattnet. Detta har emellertid icke hindrat en ständig ström av tyska transporter genom
Kattegatt. Förklaringen ligger uti omöjligheten att på så kort tid
effektivt minera områden av denna storleksordning. Sedan ifrågavarande havsområde i sin helhet »förklarats» minerat, kan England
obehindrat samt utan hänsyn till sjöfart och fiske efter hand utlägga
strömineringar i hela området. För motståndaren inneblir detta givetvis ett betydande osäkerhetsmoment, som kräver ständig kontrollverksamhet. Det i Östersjön »förklarade» minfiiltet torde ha samma
karaktär. Det är emellertid givet, att dylika minfält icke utgöra några
oöverstigliga hinder för transporter och operationer av olika slag.
Den engelska verksamheten i övrigt för att försvåra de tyska sjö-
förbindelserna med Norge synes ha inskriinkt sig till ubåtsanfall och
sparsamma raider med lätta fartyg. De långa operationslinjerna från
England till Kattegatt utgöra en stor svårighet, icke minst därför
att den tyska flygspaningen har möjlighet att i tid varna för annalkande styrkor. Härigenom kunna transporterna dragas undan från
det öppna området mellan Skagen och norska kusten, innan dc an- 258
Dagens frågor
fallande styrkorna nått fram. Tyskarnas möjligheter att till norra
Kattegatt koncentrera alla de slag av stridskrafter, som utnyttjas för
»der Kleinkrieg» i kustfarvatten, nämligen ubåtar, flygstridskrafter,
lätta övervattensfartyg m. m., synas hittills ha avhållit de allierade
från framstötar med större flottstyrkor. De .utomordentligt fördelaktiga baseringsförhållandena på Jylland och norska sydkusten ge
tyskarna en avgörande trumf på hand. Det råder dock knappast
något tvivel om, att aktionen i Norge hittills betraktats såsom en
sekundär operation för de engelska sjöstridskrafterna. Eljest hade
säkerligen betydligt starkare styrkor insatts.
.Ännu är det dock för tidigt att göra ett uttalande om sambandet
mellan den passivitet, som västmakternas flottor lagt i dagen i de
norska farvattnena, och den ökade spänningen i Medelhavet. Sjö-
stridskrafternas betydelse som militärpolitisk faktor i kampen om
det gynnsamma utgångsläget är dock uppenbar. På några dagar
flyttas tyngdpunkten från den ena delen av vår världsdel till den
andra. Det är långt ifrån uteslutet att nya växlingar komma att ske
inom den närmaste tiden.
.Med stort intresse har striden följts mellan luften och sjön, särskilt
i de läger, diir diskussionens vågor gått höga om de båda stridsmedlens inbördes värde. En varning för förhastade slutsatser är väl på
sin plats. I Storbritannien, vars välde vilar på flottan, förringas
uppenbarligen det tyska flygvapnets insatser mot sjöstridskrafterna.
I Tyskland gå överdrifterna, efter allt att döma, åt andra hållet. Det
gäller att skapa tillförsikt för de egna vapnen och fruktan hos de
stater, som ännu iiro neutrala, enkannerligen Italien. Det är ett tyskt
intresse, att tilltron till det italienska flygvapnets förmåga i Medelhavet gentemot dc allierades sjöstridskrafter blir så stor som möjligt.
Det iir ett engelskt intresse, att tron på den engelska flottans dominerande betydelse icke rubbas. Diirför stå också mot bättre vetande
uppgift mot uppgift. Om någonsin sanningen kommer fram, visar
den sig sannolikt ligga någonstädes mellan de båda.
Tvivelsutan komma erfarenheterna att tvinga skeppskonstruktörer
och luftviirnsartillerister till nya ansträngningar för att eliminera
faran från luften. På varven gå dock nithammarna ännu lika intensivt som svarvarna i flygplanfabrikerna. Och så blir fallet sannolikt
även i framtiden.
Kriget i Efter kriget i Polen, där tyska flygvapnet i hög grad bidrog
luften. till det snabba avgörandet, har luftkriget till och med mars
inskriinkt sig till skärmytslingar på västfronten och över Nordsjön.
Jämfört med de styrkor, som de krigförande stormakterna numera
besitta, ha de insatta krafterna varit så ringa, att man närmast kan
beteckna det mesta av vad som förekommit såsom försöksverksamhet.
Det intressantaste har hiirvid varit att studera huru tyska flygvapnet
259
Dagens frågor
målmedvetet sökt att med flygvapnet skaffa sig kontrollen över Nordsjön, åtminstone de delar, som ligga närmast kusten. Genom intensiv
flygspaning har man hållit reda på vad som rört sig på havet och
så snart engelska örlogsfartyg kommit inom räckhåll har man sökt
anfalla dem. Å ven örlogsfartyg i baserna Rosyth och Scapa Flow ha
anfallits. Resultatet torde, ifråga om sänkta och skadade fartyg, vara
magert, men tyska flygförband ha under tiden »flugit in sig» över
havet samt fått vana i att söka efter och anfalla fartyg. Det engelska
flygvapnet å andra sidan har under samma tid dels övervakat Nordsjön och konvojerat handelsfartyg, dels utfört långa spaningsflygningar under mörker över tyskt område. Härtill komma några anfall, i regel under mörker, på tyska sjöflygstationer. Nattliga bombföretag ha sedan gammalt övats mycket i engelska flygvapnet, vars
färdighet i denna svåra konst efter vinterns träning torde vara i
särklass. Slutligen ha båda sidornas hemortsförsvar med jaktflyg och
luftvärn visat sig vara mycket starkt.
Vinterns relativa lugn har också använts till förstärkning av flygvapnen inom alla stormakterna. ~~lygindustrien har ostört fått leverera sina produkter med en leveranshastighet som utbyggts för att
svara mot stora avgångar under intensiva strider, vilka emellertid
uteblivit. Någon brist på flygmateriel torde därför icke föreligga,
särskilt icke i Tyskland, som tidigare än västmakterna fick sin produktion på krigsfot. Samtidigt har säkerligen personal nyanställts
och utbildats i en tidigare icke anad skala.
Efter vinterns förövningar kommer nu tillämpningen. Ett av skä-
len till att Hitler beslutat vidga fronten åt norr kan vara att det
tyska flygvapnet från baser i Danmark och Norge får större utsikter
att komma åt engelska flottan, det förnämsta medel varmed blockaden
av Tyskland upprätthålles och den grund på vilken hela imperiet
vilar. Flygvägen till Scapa Flow minskar från 900 till 500 km., om
Stavanger kan användas som utgångspunkt för anfallen – en avsevärd stegring av verkningsförmågan. Ett annat skäl kan vara att
man i medvetandet om att luftkrig direkt över de »ordinarie» fronterna skulle bli mycket förlustbringande sökt sig ut till mera lättarbetade trakter. Någon avsevärd skillnad ifråga om utgångsläge för
luftkrigföring mot hemorten har emellertid icke uppkommit. Avståndet till de stora industriområdena i England och Skottland är ungefär
oförändrat. Den vidgade fronten innebär för övrigt även en nackdel;
den är nämligen betydligt svårare att försvara än de korta stycken
i Tyska Bukten och vid Rhen-Saar, som förut utgjorde Tysklands
välförsvarade »luftförsvarsfront».
För det tyska flygvapnet har erövringen av Danmark och Norge
kommit som krönet på en väl använd förberedelsetid. Att Danmark
icke bjöd Tyskland stången var ju väntat med den försvarspolitik
som förts under senare år. Särskilt förklarlig blir danskarnas hållning; då man erfar, att Tysklands ultimatum stöddes av hotet om
anfall i stor skala med bombförband, som för säkerhets skull kretsade
över Köpenhamn under de kritiska timmarna.
260
,-·
Dagens frågor
Framgången för ett anfall på Norge berodde helt av möjligheterna
att från början överraskande gripa och sedan aldrig släppa initiativet. Detta krävde en intim samverkan mellan alla tre försvarsgrenarna. Flygvapnets roll därvid blev fyrfaldig: att trygga sjötransporterna och sjöstridskrafterna i det mycket sårbara inledningsskedet
mot anfall från engelska sjöstridskrafter; att transportera trupper
luftledes till sådana punkter, som snabbt måste besättas och voro
svåråtkomliga; att understödja lantstridskrafterna genom skoningslösa anfall på de försvarande trupperna; samt att hindra eller försvåra insättandet av västmaktsförstärkningarna.
Resultatet blev en utomordentlig framgång. Efter ett nytt treveckorskrig är det norska fälttåget ett praktiskt taget avslutat kapitel. Detta måste till stor del, kanske huvudsakligen, tillskrivas det
tyska flygvapnets verkningsförmåga.
Till följd av flygets vaksamhet över Nordsjön kunde landstigningarna den 8/4 genomföras utan nämnvärd motverkan från engelska
flottan. Att stora förluster därefter drabbade tyska flottan fick mindre
betydelse; flottan hade redan löst sin förnämsta uppgift och kunde
överlämna säkrandet av det vunna åt flygvapnet.
Kuppen mot Oslo startades med luftlandsättning av trupper på
Fornebu flygplats och lyckades till följd av norrni.ännens fullständiga
brist på beredskap gentemot denna typ av anfallsföretag, som eljest
icke är någon lätt uppgift. Därefter har en ständig ström av transportflygplan fört trupper till Oslo, Trondheim och Narvik. Säkerligen har en ansenlig del av de tyska trupper, som nu finnas i Norge,
anlänt luftvägen, medan den mera sårbara sjövägen främst använts
för transport av tung materiel. Endast ringa motverkan har hindrat
denna flygtrafik, som haft utomordentlig betydelse för lantstridskrafternas offensiva förmåga.
Det svaga norska flygvapnet överrumplades delvis redan första
operationsdagen. En del flygplan lyckades dock undkomma och beto
till och med väl ifrån sig, innan de drogo sig tillbaka norrut. De ha
därefter icke haft nämnvärt inflytande på operationerna. Tyska flygvapnet tog mycket snabbt de fåtaliga norska flygbaserna i besittning.
Endast Oslo (Fornebu och Kjeller) samt Kristiansand och Stavanger
ha väl användbara flygfält, medan Trondheim äger ett, som vid djup
snö eller tjällossning svårligen kan brukas. I övrigt ha isbelagda
insjöar kunnat användas. Sedan flygbasfrågan sålunda ordnats har
det tyska flygvapnet haft herraväldet i luften över Norge, ett faktum
som torde vara främsta orsaken till de allierades snöpliga nederlag.
Det tyska bombvapnet användes närmast i direkt understöd åt lantstridskrafterna vid dessas framryckning mot norr. Genom ständiga
anfall mestadels på låg höjd mot förbindelserna, särskilt järnvägsstationerna, samt mot trupper i rörelse på de fåtaliga vägarna har
allt verksamt försvar slagits ned, sannolikt lika mycket till följd av
direkt skadegörelse som på grund av moralisk verkan och därför att
en ordnad operativ ledning icke blivit möjlig. Här ha gamla erfarenheter från världskriget, Abessinien, Spanien och Polen besannats.
261
Dagens frågor
Gentemot en motståndare, som har herraväldet i luften och väl utnyttjar detta, ha främmande lantstridskrafter, särskilt under rörliga
operationer, mycket svårt att hålla stånd. Tidigare har det varit verkan under förföljning, som varit mest påtaglig, nu ha bombförbanden
även visat sig kunna hindra en framryckning. De allierades landstigningsstyrkor fingo inom kort göra helt om marsch inför det tyska
flygvapnets tryck.
Trots att flygningarna i regel utförts på låg höjd, ha förlusterna
icke varit stora, i varje fall icke så stora, att de framtvingat ett försiktigare uppträdande. Luftvärnets verkningsförmåga under dessa
operationer har icke imponerat. Det norska luftvärnet har med säkerhet varit svagt, men ej heller de allierades luftvärn synes ha kunnat
lösa sin uppgift. Likväl måste man antaga, att luftvärnsutrustningen
varit god; något annat skulle ha varit helt ansvarslöst. Det enda, som
verkligen skulle kunnat lätta trycket på de norska och allierade trupperna, skulle varit starka jaktförband, som hållit de tyska bombförbanden i schack. De luftstrategiska förhållandena voro emellertid så-
dana, att några baser för jaktförband knappast kunde upprättas på
norskt område. Minst en jaktdivision synes dock ha överförts och baserats på en insjö i Dovremassivet. Den måste dock, efter en del framgångar, åter draga sig tillbaka, bl. a. till följd av att tyskarna upptäckte tillhållet och bombade det. Under dessa förhållanden blev flygbasbekämpning det enda verksamma sättet att bestrida tyskarnas
herravälde i luften. Det engelska flygvapnet har också satts in i en
rad kraftiga anfall mot flygplatserna i Norge och Danmark. Anfallen
ha huvudsakligen utförts under mörker, varvid engelsmännens utbildning visat sig bära frukt. Verkningarna ha helt visst varit stora,
men anfallen ha likväl icke kunnat lamslå tyska flygvapnets verksamhet. Baseringsförhållandena för de anfallande engelska förbanden
ha varit mycket ogynnsamma; avståndet till Oslo från baser i hemlandet är 900 km. Även flygförband från hangarfartyg ha insatts för
att ta upp striden med tyska flygvapnet, men deras verkan i detta
syfte har endast varit sporadisk, bl. a. därför att fartygen sjiilva måst
undvika motanfall.
Det största intresset under det norska kriget torde ha väckts av
kampen mellan sjö- och flygstridskrafter. Vilken roll har det tyska
flygvapnets tryck på engelska flottan utövat i det skådespel, som slutade med den allierade expeditionskårens flykt7 Ändan sedan den 2/•,
då det hittills största anfallet på Scapa Flow utfördes, ha ständiga
strider pågått mellan engelska örlogsfartyg och tyska bombförband.
Tyskarna tillskriva sig härvid en rad framgångar ifråga om sänkta
fartyg, som engelsmännen i huvudsak förneka. Det synes emellertid
vara obestridligt att tyska flygvapnet genom anfallen i operationer”
nas början satt sig i en sådan respekt, att engelska flottan aldrig
vedervågat den enda operation, som verkligen synes ha kunnat göra
slut på det tyska väldet i Norge, nämligen att blockera Oslofjorden
och norska sydkusten. De tyska trupperna i Norge leva på att sjö-
trafiken med hemlandet kan hållas öppen, men både Kattegatt och
262
Dagens frågor
Skagerack ha legat alltför nära de tyska flygbaserna. Intet allvarligt
försök att hejda sjötransporterna har efter de första, lyckade ubåtsanfallen förekommit. Någon annan förklaring härtill än att det tyska
flygvapnet har herraväldet icke bara i luften utan även till sjöss i
dessa trakter finnes icke. Engelsmännen våga av hänsyn till andra
krigsskådeplatser och till imperiets säkerhet icke utsätta sig för
större förluster.
Ej heller betydligt längre norrut ha de engelska sjöstridskrafterna
undgått anfall. I slutskedet, som gynnat det tyska flygvapnet med
mycket vackert väder- av särskild betydelse i ett land, där terrängen
bildar betydande flyghinder-ha de transportfartyg och örlogsfartyg,
som deltagit i äterskeppningen, anfallits med stor framgång. Sannolikt är det störtbombtaktiken, som i Tyskland tillämpas även med de
nya tunga bombplanen Ju 88, som här vunnit framgångar. Att döma
av de belöningar, som utdelats av der Fiihrer, är det specialtränade
förband, bemannade med erfaren marinflygutbildad personal, som använts i kampen mot de engelska sjöstridskrafterna, troligen samma
förband, som övats på Nordsjön under vintern.
Från engelsk sida har flygverksamheten i Norge även omfattat en
del försök att angripa trupper och fartyg i hamn. Anfall ha utförts
både från hemlandet och från hangarfartyg och medfört framgångar,
dock sporadiskt och utan avgörande betydelse.
I den omstridda frågan om flottans och flygets relativa värde kan
ännu intet slutgiltigt omdöme fällas, därtill ligga ännu icke tillräckligt med fakta på bordet. Så mycket är emellertid obestridligt, att
överlägsenhet till sjöss icke kan göra sig gällande inom områden, där
fienden kan uppträda med starka bombförband, som lämnas någorlunda fritt spelrum. »Respekten för fiendens kust», en inom sjöstrategien gärna använd term, har mångdubblats, om läget är sådant, att
bombförband kunna utgå från denna kust.
De gjorda erfarenheterna komma helt säkert att framtvinga omvärderingar av åtskilliga doktriner inom olika länders försvarskrafter. Det måste bli en omprövning närmast av uppgifternas fördelning
försvarsgrenarna emellan och .därefter en anpassning av organisationerna efter det nya läget. Det är för tidigt att spå något om hur
denna anpassning skall formas, men så mycket torde vara säkert, att
varje lands försvarsordning måste inriktas på att med alla medel
bestrida fienden herraväldet i luften och att hindra honom att göra
överlägsna flygstridskrafter gällande.
storkrigets fortsättning kommer att ge ytterligare erfarenheter.
Bryter luftkrigföringen mellan västmakterna och Tyskland ut på allvar, blir det sannolikt en långvarig kamp .om herraväldet eller överlägsenheten i luften. De båda parternas flygvapen komma att bekämpa och binda varandra, vare sig kriget på marken kommer igång
eller icke. Här kan det därför, åtminstone icke i början, vara tal om
att flygvapnet, liksom i Norge, får agera fritt och därmed framkalla
ett snabbt avgörande. Man får i stället emotse ett långvarigt nötningskrig, där en viss underlägsenhet hos de allierade i utgångsläget och
263
19- 40286. Svensk Tidskrift 1940.
Dagens frågor
i ledningens skicklighet möjligen kan kompenseras av större resurser, räknat på lång sikt.
Om å andra sidan kriget förflyttas till Medelhavet, kommer situationen i viss mån att likna den i Norge. Då blir det italienska flygvapnet, som tämligen obehindrat av motstånd i luften kan sättas in
mot engelska och franska sjöstridskrafterna – ett nytt eldprov för
flyg och flotta, som kommer att ge svar på ännu öppna frågor.
För de småstater, som ännu kunna och vilja kalla sig fria, är
Nargekrigets resultat icke enbart uppmuntrande. Dc, som tro på flygvapnets verkningsförmåga och sakligt förHiktat denna, ha fått stöd
för sin uppfattning. Samtidigt måste emellertid kallt konstateras, att
denna verkningsförmåga hos en stormakts flygvapen kan appliceras
med utomordentlig kraft även på de småstater, som råka vara stormaktens grannar, varför dessas försvarsproblem blivit iinnu svårare
än tidigare. Det är ofrånkomligt, att denna nya aspekt får sätta sin
prägel på dessa länders försvarsanordningar.
8/r. 1940.
Krisen och Det har både på andra håll och i dessa spalter påtalats
näringslivet. som en stor brist, att vår regering under denna tid, då
den industriella produktionens problem höra till de vitalaste samhällsuppgifterna, saknar företrädare för denna del av näringslivet.
I den Hammarskjöldska ministären sutto utom jordbrukaren frih.
Beck-Friis tre framstående representanter för handel, sjöfart och nä-
ringar, hrr K. A. W allenberg, Dan Broström och Axel Vennersten.
I den Swartzska ministären funnos likaledes tre industrimän, nämligen utom statsministern hrr Lindman och Conrad Carlesson, men
däremot felades en jordbrukare. I den Edenska regeringen företrädde
hrr Hellner och E. A. Nilson i högre eller mindre grad direkt kommersiell sakkunskap, varjämte hr Petersson i Påboda företrädde jordbruket. I den nuvarande samlingsregeringen erbjöds visserligen direktör Gustaf Söderlund en opolitisk plats men föredrog att stanna
som industrikommissionens chef; och högerns krav under regeringsförhandlingarna på reducerad partipolitisk representation avvisades
av statsministern, varefter högern liksom andra partier detacherade
till samlingsregeringen sina ledare. Naturligtvis inrymmer den nuvarande regeringen mycken ekonomisk sakkunskap; där finnes utom
tre i organisationsväsendet framskjutna jordbrukare en f. d. chef för
utrikesdepartementets handelsavdelning, en generaldirektör i kommerskollegium, en mycket inflytelserik f. d. deputerad i riksbanken, en
professor i nationalekonomi och hr Wigforss, som för länge sedan
övergav språkvetenskapen för ekonomiska studier, och över huvud
bär regeringens sammansättning syn för sägen, att 1920- och 1930-
talens politik, varunder statsråden gjort sin karriär, mera dominerats
av materiella än idepolitiska strider. Men i fråga av direkt anknytning till industri och handel kan en jämförelse med världskrigets
ministärer och särskilt de två första av dem l:indock erbjuda intresse.
Och samlingen skulle ha tett sig mera fulltonad, om en industriman
264
Dagens frågor
nu fått handha folkhushållningsdepartementet och där kunnat handla
med praktisk förfarenhet.
När kommissionsväsendet nu äntligen tycks ha blivit något så när
färdigbyggt, bör det å andra sidan konstateras, att regeringen eftersträvat att avpolitisera detta och på ett omisskännligt sätt bemödat
sig om att få fram den disponibla sakkunskapen. Givetvis har även
en del riksdagsmiin kommit med, men dessa kunna näppeligen sägas
ha fått förtroendet på grund av sina parlamentariska ställning utan
på grund av sin sakkunskap eller sin ledande ställning i olika ekonomiska organisationer. Undantag göres då för krisrevisionen, i vilken vid sidan om opolitiska män från det praktiska livet avsiktligt
placerats representanter för de fyra stora partierna; denna parlamentariska kontroll måste anses vara enbart i sin ordning, eftersom krisrevisionen faktiskt delvis fullgör statsrevisionens uppgift. I informationsstyrelsen, valutarådet, priskontrollnämnden och dess råd, industrikommissionen och dess råd, bensin- och oljenämnden, gengasnämnden, krigsförsäkringsnämnden och ammunitionsnämnden sitter
icke någon riksdagsman alls. Detsamma gällde om transportkommissionen, tills ordföranden, disponent Elof Ericsson, vid vakans inträdde
i riksdagen; i sjöfartsnämnden är den ende riksdagsmannen sjöfolkets ombudsman C. Lindberg. Någon eller några riksdagsmän äro
medlemmar i pressrådet – som enligt plan gjorts politiskt representativt -, i både den första och andra arbetsmarknadskommissionen,
i utrymningskommissionen och dess råd, i livsmedelskommissionen
och dess råd samt i handelskommissionen, varjämte ordföranden i
vednämnden hr Strindlund tillhör andra kammaren. Möjligen skulle
hr Strindlunds förordnande till ordförande i vednämnden efter generaldirektör Kuylenstierna och hr Forslunds till ordförande i utrymningskommissionen kunna betraktas som politiska, enär uppdragen
tillföllo dem såsom ett slags reträttposter efter ministärförändringen
i december; men hr Strindlund har varit ordförande i 1936 års skogsutredning och hr Forslund hade som socialminister haft att handlägga alla de nya frågor, som den socialt betonade utrymningskommissionen fått på sin lott. Utom av dessa bägge och hr Elof Ericsson
innehas en ordförandepost för övrigt blott av en riksdagsman, nämligen av fru Olivia Nordgren, som är ordförande i en avdelning av
livsmedelskommissionen, nämligen dess konsumtionsavdelning. Även
i övrigt synes man vid personvalen i ovanlig grad ha bortsett från
partisynpunkter. Om man blott håller sig till ordförandena i de stora
kommissionerna eller nämnderna – som enligt förteckningen här
ovan skulle vara fjorton – äro veterligen blott fyra socialdemokrater, medan de övriga tillhöra andra partier eller aldrig offentligen
bekänt partifärg. Av de 33 lokala kristidsstyrelsernas mellan 200 och
300 ledamöter tillhöra dessutom endast ett tiotal riksdagen, de flesta
i styrelserna i eller kring Stockholm.
Det vore blott ett utslag av grinighet att vägra regeringen ett erkännande för den politiska fördomsfrihet, som visats när den kreerat
de olika kommissionerna och nämnderna inom krisförvaltningen.
265
t: ’
Dagens frågor
Även vid en jämförelse med förhållandena under förra världskriget
står sig detta erkännande gott. Bland dåtidens kommissioner, som
för övrigt voro färre till antalet, kunde man urskilja opolitiska och
halvpolitiska. Till de senare hörde utom överrevisionen i särskild
grad folkhushållningskommissionen. Högsta ledningen, d. v. s. hrr
Elmqvist, Dahlberg och Insulander, stod visserligen utanför partipoli-.
tiken, men bland de – låt vara ganska talrika – ledamöterna voro
fem riksdagsmän, bland rådets åtta ledamöter voro sex riksdagsmän
och i övriga delegationer återfunnas ytterligare några parlamentariker (siffrorna avse kommissionens sanunansiittning 1918). Även vid
sammansättandet av industri-, handels- och arbetslöshetskommissionen funnos vissa tendenser till politisk återförsäkring. Som helhet bör
det dock om världskrigets »kommissionscländc» sägas, att de politiska
koncessionerna, bortsett från vissa avdelningar av F. H. K., ej heller
då voro på något sätt utslagsgivande. Om man kan tala om någon
större skillnad mellan 1914-18 och nu, vore det att de stora organisationernas män – vare sig de tillhöra riksdagen eller ej – nu fått
en mera framträdande plats, något som i sin tur sammanhänger med
att organisationsväsendet under de senaste tjugu åren blivit allt
starkare och betydelsefullare samt inkopplats såsom viktiga led i
krisförvaltningen.
En annan sak är, om tiden ändock icke just i dessa dagar vore
mogen för att i någon mån form realisera den ofta diskuterade tanken på ett ekonomiskt råd, sammansatt av fackmän för olika intressen och med uppgift att höras eller självständigt ta initiativ i fråga
om viktigare ekonomiska avgöranden. Traktatberedningen fyller
kanske för tillfället denna uppgift, när det gäller fördragsförhandlingar, och den i november tillsatta kreditnämnden skall gå finansministern tillhanda med råd rörande kreditpolitiken. Och givetvis
kan regeringen i olika former höra eller tillkalla sakkunniga för
olika frågor eller också anlita remissinstitutet för att höra organisationerna. Men förekomsten av ett fast råd, med auktoritet och ansvar,
skulle icke minst nu, niir våra folkförsörjningsfrågor måste lösas
från fullständigt nya utgångspunkter, kunna vara en ovärderlig tillgång för regeringen. Och därmed skulle även en form kunna skapas
för det alltid oundgängliga samarbetet mellan fackkunskap och politik.
Polens Hela vår kultur har under de sista århundradena varit innöd. riktad på att genom kommunikationsmedlen övervinna avstånden och sammanbinda länder och folk. Men när denna tekniska
utveckling synts nära sin fullbordan, har ett fruktansvärt bakslag
kommit i och med den isolerings- och avskiirmningspolitik, som följt i
den politiska utvecklingens spår. Steg för steg har Sovjetryssland
stängt in sig och gett nyfikna utlänningar tillträde blott till sådana
delar, som man anständigtvis kunnat eller för propagandasyften
velat visa. Rysslands framträngande mot väster under det sista halvåret har vidgat denna Europas förbjudna zon. Inom Tyskland ha på
senaste tid tecken till en liknande isolering börjat framt6ida, om än
266
Dagens frågor
inte tillnärmelsevis i samma extrema grad; starkast ha de kommit
tillsynes i det delvis avspärrade protektoratet Böhmen-Mähren. På
sistone har emellertid det besatta polska gebitet tillkommit – hur
det blir med Danmark och Norge vet ännu ingen. Alla utländska
konsulat i Polen ha stängts, och ej ens den amerikanska hjälpkommissionen har fått tillstånd för sina representanter att komma
längre in i landet Hn till Krakow, en av de få städer som kriget
lämnat oskadade. Journalister och andra ha schasats bort eller
förbjudits lämna området, och de skildringar eller uppgifter, som
stått att liisa, ha till källa antingen haft flyktingar eller de officiella
myndigheterna. Ett folk, som ända till för några månader sedan
representerade nästan en stormakt, har därigenom plötsligt insvepts
i afrikanskt mörker. Tre kvarts sekel efter Livingstones och Stanleys
upptäcktsfärder har det uppstått ett Tanganjikaområde i Europas
mitt. Och tillsammans representera Sovjet-Ryssland och Polen i folkmängd i det närmaste halva Europa, framför vilket nu en järnridå
sålunda monterats.
Vad har skett och vad sker nu i Polen~ Ingen kan bilda sig en
säker uppfattning härom. Många skildringar, med förkärlek levererade från västmaktshåll och ingående som led i dess krigspropaganda, äro alltför hårresande för att man skall vilja tro på dem. De
tyska uppgifterna återigen äro upr)enbarligen lika tendentiösa åt
andra hållet. Lika litet som de bloddrypande berättelserna från tiden
före och vid krigsutbrottet, enligt vilka polackerna skulle ha begått
sannskyldiga massakrer å de tysktalande, i all sin ohygglighet någonsin vunnit tilltro utanför Tysklands gränser, lika litet kunna nu de
officiella tyska redogörelserna för de goda resultaten av ordningens
återställande och återuppbyggandet vinna tillit som hela och fulla
sanningen. Vatikanens anatema för någon månad sedan över förföljelserna mot katolikerna i Polen kan icke gärna avfärdas som
gripet ur luften eller saknande allt verklighetsunderlag. Och även
tyska redogörelser ge vissa ledtrådar för att bedöma vad som tilldrar
sig eller är på viig att tilldra sig.
Officiellt har Tyskland i sitt mål att ställa vieistmakterna inför ett
fait accompli vidtagit den bekanta omorganisationen av förvaltningsindelningen – det historiskt vanliga steget vid erövrandet av ett
område. Av det av Tyskland ockuperade polska gebitet, approximativt beräknat att ha inhyst en folkmiingd av omkring 22 milj., skall
en kedja av områden från Schlesien i sydväst längs Polens gamla
västgräns framemot Litauen och Tilsit i norr, inkluderande bl. a.
korridoren med Danzig och Gdynia och tillsammans representerande en befolkning av 8 milj., införlivas med det tyska riket. Aterstoden, det s. k. Restpolen, med Warszawa som centrum och inrymmande c:a 14 milj. miinniskor, skall förvaltas som ett tyskt protektorat, med eget mynt, eget tullsystem, handelsföredrag med Tyskland
o. s. v., ehuru iinnu så länge utan någon Hacha-regering.
Från det turk-grekiska »eftervärldskriget» daterar sig såsom krigsföreteelse den första moderna stora folkomflyttningen; då flydde
267
Dagens frågor
Mindre Asiens greker skräckslagna undan de framryckande turkarna
och utväxlades sedermera mot turkar i Grekland. I Finland har man
nu framför ögonen samma fruktansvärda fenomen, den finländska
befolkningens bortflyende undan ryssarna inom de av Ryssland
genom fredsslutet erövrade områdena. Tusenåriga språkområden ha
på så sätt förskjutits eller försvunnit. I Polen upplever man just nu
något liknande. stora massor polacker i den i riket införlivade delen,
där befolkningen till överväldigande del alltid varit polsk, har nu
antingen tvingats att utvandra till Restpolen eller också sänts till
läger eller på tvångsarbete eller för germanisering till det egentliga
Tyskland. Vakanserna fyllas genom tysk kolonisation. Baltikums,
Volhyniens, Galiziens och Sydtyrolens tyskar ha redan till kanske
ett par hundra tusen förts dit. Den stora kontingenten skall dock
komma – såvitt den icke redan delvis kommit – från södra och
sydvästra Tyskland, företrädesvis Baden, Wiirttemberg, Hessen och
Rhenprovinserna. I den tyska propagandan får man nu läsa om
denna kolonisation, som genomföres mitt under kriget med all skyndsamhet. Motiveringen är, att den alltför stora jordparcelleringen i
de nämnda delarna av Tyskland lett till en sådan proletarisering av
jordbruksbefolkningen, som står i rak strid mot arvegårdsprincipen.
Man har på officiellt tyskt håll angivit de utvandrande familjerna
från Baden till 60,000 och från Wiirttemberg till 50,000. Blott detta
kan betyda en halv miljon människor. Det är tänkbart, att majoriteten i dessa gamla polska områden snart är tysk; hänsyn bör då tas
till att en del polacker i dessa landsdelar redan äro tvåspråkiga och
att t. ex. kasjuberna i Pommern med deras tyskt uppblandade språk
relativt lättare än andra kunna assimileras. Härigenom skulle alltså
stora polska områden undergå samma tyska kolonisation, som en
gång i tiden gjorde det litauiskt-koriska Ostpreussen till tyskt. Tyska
Ordens och Fredrik den stores kolonisationsföretag uppställas nu
också från tyskt håll som mönster; härtill må dock blott anmärkas, att denna kolonisation delvis utfördes för att utfylla luckorna
efter pestens oerhörda härjningar i dessa trakter under det stora
nordiska krigets tid.
Från tyskt och polskt håll pågår en föga ädel tävlan i ömsesidiga
beskyllningar för flesta mord och arkebuseringar. För vårt land, där
man ännu ryser inför Karl IX:s sex avrättningar i Linköping, äro
de siffror, varmed man på ömse håll laborerar, korteligen sagt astronomiska. Måhända skall det en gång i framtiden ges en chans att
fastställa vad som är hänt och sant. Men skulle polackerna under
kriget i sitt desperata försvar ha gått grymt och skoningslöst fram
mot de tyska polackerna för deras verkliga eller förmenta förräderi,
kan detta dock ej enligt västerländsk åskådning berättiga de segerrika tyskarna till att långt efter kriget handla ej blott efter principen öga för öga och tand för tand utan även efter principen en för
alla och alla för en. Det är ett återfall i gångna tiders sanktionssystem att straffa kollektivt för enskilda brott och låta oskyldiga
lida för skyldiga. De mäktiga må tillhöra vilket folk som helst och de
268
,-·
Dagens frågor
må ha hur stor makt som helst, men humanitärt fostrade människor
kunna aldrig riitta sin åskådning efter makten, d. v. s. i sitt inre godta
en militär straffrätt, vilken gör försvaret av friheten till ett brott,
som skoningslöst skall hämnas.
Det är möjligt, att tyskarna med sina större resurser och sin erkända organisationsförmåga, på lång sikt sett, skola kunna bygga
upp det polska näringslivet till högre välstånd. För ögonblicket rå-
der dock tydligen stor och skriande nöd bland den polska befolkningen. En italiensk tidning har ganska nyligen genom en korrespondent lämnat en skildring av tillståndet i \Varszawa. »Utanför butikerna ringla sig köer, som vänta på sin tur att få köpa sig litet
bröd. – – – Intellektuella såsom professorer, studenter, kontorister,
damer från societeten skaffa sig sitt uppehälle genom småhandel med
att på gatorna sälja tvål, kött, mjöl, potatis, grönsaker i minimala
kvantiteter, nätt och jämt tillräckliga för att skaffa sig mat för
dagen. Kyrkorna iiro dygnet om fulla av troende, som där söka tröst
och glömska, många även skydd mot vintern.» Den italienska journalisten har säkerligen ej velat nedsvärta tyska1·na. Hans glimtar
äro inga solglimtar. Och man har sett viirre skildringar. Den amerikanska hjälpkommitten konstaterar i en bulletin utan varje anklagelse, att miljoner miinniskor i Polen äro utan existensmedel, sedan
deras förviirvs- och arbetsmöjligheter fråntagits dem. Dc sakna alla
medel att köpa mat, bränsle eller hyra sig bostäder. Endast en bråkdel av dc nödlidande erhålla hjiHp i form av gratisdistribution av
soppa och bröd genom en del hjälporganisationer, vilkas medel dock
äro på upphällningen. Hundratusentals människor ha ryckts bort
från hem och härd och tvångsflyttats till främmande trakter samt
äro ur stånd att skaffa sig uppehälle, heter det vidare i kommittens
rapport.
Det meddelas att de polska tidningarna – utom en officiell tysk
tidning på polska – ej längre få utkomma. Vidare ha universiteten
stängts. Anmärkningsvärdare äro de tyska konfiskeringarna av kulturföremål. Enligt ett dekret skall konfiskeringen gälla alla konstföremål och föremål, som äga historiskt eller kulturellt värde och
hiirstamma från tiden före år 1850, i synnerhet tavlor av alla slag,
skulpturer, möbler, porslin, glas, guld- och silverföremål, gobeliner,
mattor, broderier, spetsar, handskrifter, miniatyrer, medaljer o. s. v.
Det uppges dessutom, att här och var statyer över Kosciuszko och
nationalskalden Mickiewicz bortförts eller sprängts. Man har svårt
att fatta, att ett folk som tyskarna, som alltsedan världskriget med
alla medel kämpat för sin i Versailles undertryckta kultur, ej hyser
större förståelse för en annan nationalitets dyrbaraste minnen.
I »Essener NationalzeHung» – ofta utpekad som Görings organ –
meddelades den 23 februari, att distriktsdomstolen i Halberstadt dömt
tre män till fängelse från en till fyra månader för alltför stor intimitet med polska krigsfångar. En av de anklagade hade givit en fånge,
som höll på med att lasta en vagn, ett paket cigarretter. Den andre
hade varit en krigsfånge behjälplig att befordra ett brev till dennes
269
.·
Dagens frågor
familj. Den tredje hade givit en fånge en sweater och några kakor.
Åtminstone det första och det tredje brottet faller enligt vår humanitära åskådning under begreppet barmhärtighet mot olyckliga och
oskyldiga medmänniskor. Enligt den tyska tidningen voro domarna
tvärtom alltför milda. Varje polack, hette det ordagrant, är medskyldig i polackernas »sadism och hat» i september. »Varje tysk, som
glömmer detta, syndar mot sitt folk.»
Vi ha här icke berört ryssarnas framfart vid ockupationen av det
östra Polen. Vi ha blott stannat för några ostridiga sakuppgifter från
det egentliga, av det tyska kulturlandet ockuperade Polen. Vi ha
gjort det för att efterlysa sanningen om den nöd, som det polska folket nu genomlider och som skär igenom krigspropagandans alla gälla
toner. Vår medkänsla skulle ha varit lika stark, vilken nationalitet
i vår närhet som än förtryckts och vilken stat som än förtryckt. De
mänskliga livsvärdena måste hävdas oberoende och absolut. Ej ens under krig få de avtrubbas eller svalna. Så mycket bör högt och oförfärat sägas, att Tyskland icke kan vinna sympati för sin kamp mot
Versaillesdiktatet genom att nu i segerns yra tillämpa samma eller
värre principer.
Det må dock konstateras, att tyskarnas behandling av Danmark och
den ockuperade delen av Norge ännu så länge synes vara human.
Rysslands nya Ar 1920 hölls i Baku den första s. k. orientaliska
imperialism. folkkongressen med närmare 2,000 deltagare, representerande alla de österns folk, som furmos inom det gamla Rysslands gränser, men även de som bodde utanför. Redan då kunde
knappast Lenin och hans partikamrater dölja sina innersta önskningar, vilka icke direkt motsvarade innebörden i bolsjevikernas stolta
valspråk: Vi önska icke en tumsbredd främmande mark … Man var
redan då på det klara med att Ryssland som centrum för världskommunismen var en expansiv stat, och framför allt insåg man att expansionen på detta tidiga stadium måste ske bland folkmassorna i
östern. Det hette då så vackert att världsrevolutionen var på marsch.
Att man tjugo år senare skulle börja att tala om sovjetrysk imperialism kunde knappast de i kongressen deltagande kalmuckerna, turkarna, armenierna eller georgierna ana.
Den nya ljusa tidsåldern hade alltså brutit in för alla dessa folk,
som under årtionden slavat under tsarismen. Denna hade systematiskt tillbakasatt dem politiskt och kulturellt. Lenin hamrade in i
deras medvetande, att bolsjevikerna ville alla »nationaliteterna» i det
väldiga Ryssland väl. De skulle få full autonomi, de skulle få kulturell frihet. Alla folk skulle få odla sitt eget modersmål, de skulle
ha full religionsfrihet och deras folkliga seder och bruk skulle få
fortleva utan intrång. Under sådana förhållanden borde väl också
dessa folk med glädje mottaga Lenins generösa erbjudande. Svaret
kan knappast bli jakande. Visserligen hade man sökt befrielse från
tsarismen, men vad som nu kom hade man icke direkt tänkt sig. Det
270
Dagens frågor
förmärktes också på den orientaliska folkkongressen en stark opposition från olika håll mot de bolsjevikiska våldsmetoderna och mot
den nya nationalitetspolitiken. Sarkasmerna flödade. Omedvetet eller
medvetet – det är svårt att avgöra – gav den kalmuckiske folklige
författaren Amur Sanan upphov till en anekdot, som förtjänar att
räddas ur glömskan. Lenin höll just på kongressen ett tal och mitt
under detta vände han sig plötsligt till Amur Sanan, som representerade kalmuckerna jämte några landsmän, och frågade: »Vad tycker
ni kalmucker om bolsjevismen~» Amur Sanansvarade utan att blinka:
»Pesten har vi haft. Den gick över. Koleran har vi haft. Den gick
också över. Nu har vi kommunismen. Men den går aldrig över.»
Svaret var tvetydigt. Det tyddes till det bästa av Lenin. Många av
kongressdeltagarna hade under många efterföljande år tillfälle att
tänka över hur god jämförelsen med pest och kolera var. På papperet
hade österns folk fått frihet, i praktiken ställde det sig annorlunda.
De hade i själva verket hårdare än tillförne underordnats Moskva,
nu i form av bolsjevikpartiet. Snart följde inskränkningar av ekonomisk art. De turksstanska bönderna fingo lämna sin jord för
kollektivjordbruk, nomaderna i Altai föllo offer för en klasskamp,
som tidigare aldrig funnits, men som nu uppkonstruerats i Moskva.
Oppositionen slogs ner med allra största stränghet av de röda soldaterna. Enligt sovjetförfattningen kunde de olika republikerna – om
de så önskade – göra sig fria. De hade nämligen enligt artikel 17
rätt till fritt utträde ur Sovjetunionen. Men samtidigt deklareras av
en sovjetrysk statsrättsteoretiker, att författningens bestämmelse om
unionsrepublikernas rätt till fritt utträde ur Sovjetunionen endast
hade »deklarativ och icke normativ» betydelse. Ur den revolutionära
kommunismens synpunkt skulle varje utträde ur unionen betyda inledningen till en nationell och kontrarevolutionär rörelse. Därför
kunde ett sådant utträde icke tolereras, då det stode i strid med den
revolutionära kommunismens läror. Men statsrättsliga utredningar
av denna art voro egentligen överflödiga. Genom en blick på kartan
kan var och en övertyga sig om hur omöjligt ett utträde skulle vara
för republiken Kazachstan eller det Karakalpakiska autonoma området. Om det icke innebure krig, så betydde det en säker svältdöd
för respektive folk.
Tidigare har i denna tidskrift (1938: 7, uppsatsen Russificeringen av
Ryssland) uppmärksamheten fästs på den förryskning, som Sovjetunionens icke-ryska element sedan några år tillbaka utsatts för. Det
gällde propagandan för ryskan som grundval för all kultur i Sovjet.
Nationaliteterna borde ansluta sig till den storryska kulturen, som
var Lenins och Stalins kultur. I özbekistan, i Kaukasus och i Ukraina
satte denna propaganda in och redan i början av år 1938 kunde man
med skäl fråga sig, om Sovjet-Ryssland återvänt till det gamla TsarRysslands metoder. Utvecklingen har senare, framför allt efter den
tysk-ryska alliansen den 23 augusti 1939 samt den ödesdigra 30 november 1939, klart och tydligt visat att Sovjetunionen icke endast har
övergått till den gamla tsaristiska russificeringen utan även tagit
271
.·
Dagen~ frågor
upp den tidigare ryska imperialismens metoder. Året 1939 är en milstolpe i det revolutionära Rysslands historia. Det betecknar den definitiva vändpunkten, ett återfall i de gamla välkända metoderna.
Återfallet kom emellertid knappast överraskande.
P a u l O l b e r g, en ursprungligen mensjevikisk rysk författare och
journalist, som förlorat bägge sina barn under rensningarna i Sovjet
och som sedan lång tid tillbaka är verksam i Sverige, har nu i en
volym med titeln »Rysslands nya imperialism» framlagt fakta kring
den ryska nationalitetspolitiken och dragit upp linjerna i den utveckling, som fört till den nya imperialismen. Han har därvid kunnat
stödja sig på ryska originaldokument, framför allt rörande Kaukasien, som han väl känner genom studiebesök. De olika kaukasiska
nationaliteterna ha dock fått ett oproportionerligt stort utrymme i
den eljest väldisponerade boken, medan däremot andra folk, främst
turkfolken och mongolerna, som äro kvantitativt mycket mera betydande än de kaukasiska folken, ha skjutits åt sidan.
Olbergs bok är en propagandabok. Författaren vill med exempel
från nationaliteternas i Sovjetryssland historia visa, vilken fara som
hotar de små demokratiska nationerna från den nya sovjetryska imperialismen. Därför kommer också de baltiska staterna och Finland
att stå i förgrunden. Olberg skisserar den nya ryska imperialismens
krigsmål, vilka enligt honom skulle innebära fri tillgång till Atlanten, herravälde över den svenska malmen och de skandinaviska rå-
. varorna. Han diskuterar Stalins och Hitlers möjligheter att kunna
bringa Englands världsherravälde i skakning och betydelsen av vä-
gen till Indien via Afghanistan och Iran. Han betonar den sovjetryska uppfattningen om Stalin som en efterföljare till Peter den
store. Visserligen har Stalin gjort motsatsen till vad Peter gjorde –
han har stängt fönstret till Europa – men han har dock liknande
storryska planer som Peter. Till slut deklarerar Olberg sin uppfattning om idealutgången av den nuvarande krisen för Rysslands vidkommande: Den dag skall randas, då det ryska folket skall inse, att
det icke hotas av någon fara att underkuvas av andra folk utan att
tvärtom de egna förtryckarna äro Rysslands olycka. Denna dag
kommer att förebåda friheten för det ryska folket och för jätterikets
många nationaliteter. Ett fritt, demokratiskt Ryssland skulle utgöra
en borgen för en god sammanlevnad med grannarna och för Europas fred.
Förordet till Olbergs arbete är skrivet av Z. Höglund. Det är typiskt för denna upprörda tid, då ideologierna falla och då man söker
sig nya banor eller tillbaka i gamla. Inledningsorden äro skarpt formulerade: »Den bolsjevikiska imperialismen har visat sig farligare
och hänsynslösare än den tsarryska imperialismen. Den har helt
accepterat den tsaristiska nationalismens program, men de metoder,
bolsjevismen använder för att förverkliga detta program äro ofantligt mycket skickligare, mer raffinerade och brutalare … Den gamla
tsarismen kunde trots sina oerhörda folkresurser och sin imperialistiska inställning aldrig bli en sådan fara för Västerlandet som ett
272
Dagens frågor
bolsjevikiskt Ryssland är, som camoflerar sina nationella erövrarsyften med ett förljuget socialt frigörelseprogram.» Här finner man
återskenet av det skarpa socialdemokratiska fördömandet av överfallet på Finland. I det finska kriget försvunna de sista sympatierna
för den »renodlade>> kommunismens land. Z. Höglunds företal är
typiskt för den internationella socialdemokratiens inställning till
Ryssland.
Det är intressant att notera, att en bok som »Rysslands nya imperialism» har skrivits av en socialdemokrat. För endast två år sedan
skulle detta knappast ha varit möjligt, i varje fall icke att vänta.
Den som söker utredningar angående de sovjetryska nationaliteternas
lidanden finner dem vid denna tid i det nationalsocialistiska Tyskland. Det kan vara t. ex. Mendes arbete »Der nationale Kampf der
Russlandtiirken» (1936) eller artiklar i den i samband med den tyskryska alliansen i augusti 1939 indragna »Berichte des Asien Arbeitskreises», som i mycket skarpa ordalag kräver de sovjetryska nationaliteternas frigörelse. Före augusti 1939 i{r Berlin centrum för
flyktingarna från de olika nationella republikerna och områdena i
Sovjetryssland. De hade i Berlin sina egna föreningar och sina egna
tidskrifter, som t. ex. Kurtulusch (Befrielsen), organ för dc azerbejdjanska emigranterna, eller Jasch Tiirkistan (Det unga Turkestan),
organ för tatarer och turkar i landsflykten. De åtnjöto skydd och
understöd i ’l’yskland. De sågo i Tyskland den stat, som skulle återge
friheten och friilsa dem från den sjukdom, som den kalmuckiske författaren Amur Sanan påstod aldrig skulle gå över. Så kom augusti
1939. Det nya läget fordrade, att deras verksamhet nedlades. Deras
dröm om frihet med tysk hjälp fick skrinläggas. De flesta emigranter bcgåvo sig i ny landsflykt för att i andra länder pröva möjligheterna för en fortsatt frihetskamp. Det är ganska självfallet, att de
sökte sig över till den demokratiska fronten. Turkarna begåvo sig till
Turkiet, som helt ställt sig på de allierades sida. Här hoppades man
på förståelse för sin sak och det är ingen hemlighet, att man här har
starka förhoppningar om att kunna blåsa nytt liv i de panturanska
idcerna och så småningom kunna komma åt Ryssland inifrån. Det
är säkert icke för djärvt att profetera att i fortsättningen Centralasien, framför allt den del som vi av gammalt kalla Turkestan, kommer att utsättas för en stark propaganda från dc turkestanska emigranternas sida. Produktionen är helt omlagd till bomullsodling här
nere, och Ryssland har en av sina mest sårbara punkter här. När
kriget bryter löst på allvar, få vi räkna med att Sovjetunionen kommer att driva sin imperialistiska politik hårdare än någonsin för att
hindra nationaliteterna att bedriva sabotage mot produktion och stat.
Den bulga- För några veckor sedan anlände det första ryska trafikriska gåtan. planet från Moskva till Sofia. Den direkta luftförbindelsen mellan Ryssland och Bulgarien är därmed öppnad. Sovjet har
sträckt ut en första tentakel till Sydosteuropa. Skall den följas av
flera~ Underriittclscn härstammar från den tyska nyhetsbyrån, som
273
.·
Dagens frågor
också prisar den precision varmed flygningen utfördes över den mer
än 2,000 km. långa routen och understryker dess ekonomiska och politiska betydelse.
Saken arrangerades redan i höstas av regeringen Kjosseivanov,
som hörde till de första vilka bugade sig för den röda sol som efter
Polens sammanbrott höjde sig över synranden i öster. Men fram på
vintern svalnade det bulgariska intresset för Moskva parallellt med
ryska motgångarna i Finland, och man tyckte sig snart kunna skönja
en alltmera avgjord bulgarisk orientering mot ’grannländerna på Balkan, något som tycktes ytterligare bekriiftat i samband med Balkankonferensen i Belgrad helt nyligen.
Överraskningar från bulgariskt håll räknades icke med någonstans,
så mycket mer som de inre förhållandena i landet tedde sig synnerligen stabila – liksom i alla sydeuropeiska stater. överallt i Sydosteuropa har man under krigets tryck nått fram till en viss »nationell
samling». Genom sin blotta tillvaro har kriget verkat utjämnande
på de inre motsättningarna, politiska fiender ha försonats, meningsmotståndare ha räckt varandra handen och nationerna ha kunnat
samlas, var för sig, i sin önskan att hålla sig utanför konflikten. Och
i Bulgarien har läget förefallit lugnare och stabilare än kanske någon
annanstans i hela Sydosteuropa.
När Sofia i mitten av februari överraskade världen och inte minst
sina grannar med en regeringskris, registrerades den därför av de
politiska seismograferna som en allvarlig jordstöt – ehuru inte som
en verklig jordbävning – i den eljest så fasta balkanska marken.
Vilka krafter framkallade den~ Vilka följder har den fått?
Enligt officiell bulgarisk uppgift hade ministerkrisen rent inrepolitiska orsaker, d. v. s. bottnade i meningsskiljaktigheter rörande
regeringssystemet mellan dess båda ledare, monarken och ministerpresidenten, kung Boris och Kjosseivanov. Konungen lär ha önskat
en omedelbar återgång till verklig och fullständig parlamentarism,
medan Kjosseivanov ville bibehålla det slags enpartisystem, på vilket
den nuvarande parlamentariska diktaturen är baserad. I och för sig
verkar denna förklaring icke osannolik, ty Kjosseivanov är i själva
verket regimens byggmästare och har nästan från dess första början
utan avbrott varit dess ledande man, även om han emellanåt omgrupperat eller utbytt sina medhjälpare genom upprepade rekonstruktioner av ministären.
Diktaturen i Bulgarien härstammar ursprungligen från militärkuppen våren 1934. Redan efter ett års ganska stormig tillvaro avlöstes emellertid militärdiktaturen, som helt likviderat de politiska
partierna i landet, av en civil regim, inom vilken Kjosseivanov inom
kort övertog ledningen. Under hans egid återupprättades parlamentet
(sobranjen), och enpartisystemet utformades efter turkiskt och jugoslaviskt föredöme, d. v. s. med rätt även för andra iin anhängare av
det härskande partiet att inväljas. Bulgarien gjordes n~istan till ett
den moderata parlamentariska diktaturens mönsterland, i vilket den
allmänna meningen således har vissa, men begränsade möjligheter
274
Dagens frågor
att göra sig hörd; ungefär en tredjedel av sobranjens ledamöter har
beräknats stå utanför regeringspartiet. Och man kan lätt förstå att
Kjosseivanov motsatte sig att rasera den politiska byggnad som han
själv med stor omsorg uppfört och vidmakthållit, även om konungen
ansåg att tiden för återgång till ett demokratiskt statsskick nu
vore inne.
Det är möjligt, att kung Boris, som utan tvivel står i mycket god
,kontakt med sitt folk, bedömt läget riktigt i detta avseende. Men det
verkar föga sannolikt, att situationen i Europa och särskilt i Syrlostenropa skulle göra det välbetänkt att plötsligt lägga om hela det
politiska systemet i Bulgarien.
Bulgarien befann sig i början av februari, alltså kort före ministerkrisen, i ett ganska delikat läge. Till Moskva hade ett närmande ägt
rum redan på hösten och fört till ett preliminärt handelsavtal av
mycket omfattande natur. Synbarligen räknade man också i Sofia
med att få ryskt understöd för de främst mot Rumänien riktade
bulgariska revisionskraven. Efter jul hade emellertid turkiskt inflytande börjat neutralisera det ryska, och intensiva förhandlingar fördes mellan de turkiska och bulgariska statsmännen både före och efter
Belgradmötet. Turkiets biträdande utrikesminister Menemendsjoglu
vistades flera dagar i Sofia på hemväg från London, och utrikesministern själv, Saradjoglu, gjorde uppehåll därstädes både på resan
till och från Belgrad. Bägge de turkiska statsmännen hade långa
konferenser icke blott med Kjosseivanov utan även med kung Boris.
Resultatet blev ett påtagligt närmande mellan de båda grannländerna, som redan dessförinnan bilagt tidigare tvistefrågor, och detta
fick till följd att Balkanförbundet intog en välvilligare hållning gentemot Bulgarien över huvud. Det ekonomiska samarbete mellan förbundsstaterna, som beslöts på Belgradmötet, torde sålunda utvidgas
till att också omfatta Bulgarien. Omedelbart efter mötet avreste
också en bulgarisk handelsdelegation till Belgrad, och en jugoslavisk
delegation skall återgälda visiten. Och den rumänska finansministern
Constantinesen har nyligen varit i Sofia på det första officiella besök, en aktiv rumänsk minister på flera år avlagt i det södra
grannlandet.
En ökning av Bulgariens handelsutbyte med grannländerna torde
emellertid komma att inkräkta på den ökning av handelsutbytet med
Ryssland, som den nya rysk-bulgariska överenskommelsen avser att
uppnå. Bägge sakerna äro utan tvivel i någon mån till förfång för
Tyskland, som hittills helt dominerat inom Bulgariens utrikeshandel;
det tog 59% av Bulgariens export år 1938 och svarade för 52% av
importen; i fjol ökades förstnämnda siffra till 65 %!
Frågan om Bulgarien skall orientera sig mot Moskva eller mot
Balkanförbundet är fortfarande det allt överskuggande problemet i
Sofia. Man frestas ge dem rätt, som i den officiella förklaringen till
ministerkrisen endast sett än förevändning för att överskyla utrikespolitiska differenser mellan konungen och Kjosseivanov. Men ingen
vet om Kjosseivanov stupade på att han ville gå med Moskva eller
275
.\; ..
Dagens frågor
mot Mos.kva. Och det är lika svårt att avgöra vilken väg den nya
regeringen valt eller kommer att välja. Av ministärens sammansättning låter sig inga säkra slutsatser dragas. Den nye ministerpresidenten, professor Filov, som fått sin vetenskapliga utbildning i Tyskland, är framför allt bekant som arkeolog, bysantolog och kännare
av pravoslavisk kyrkohistoria. Det sistnämnda var, kuriöst nog,
också den förra ryska vice utrikeskommissarien Potemkins hobby, och
de båda herrarna funno på sin tid varandra i detta gemensamma,
intresse, när Filov var Potemkins ciceron vid dennes besök i Sofia.
Den nya utrikesministern, Popov, anses vara en av kung Boris’ speciella förtroendemän med stor sakkunskap om sydosteuropeiska frå-
gor i den mest vidsträckta bemärkelse. Ursprungligen journalist,
började han sin diplomatiska bana vid generalkonsulatet i Budapest,
förflyttades därifrån till legationen i Prag och avancerade så till
Bukarest, varpå han slutligen blev minister i Belgrad. Under sin tid
därstädes har han knutit många jugoslaviska vänskapsband och anses vara anhängare av ett närmande till Balkanförbundet. Valet av
inrikesminister har också kommenterats livligt – ur utrikespolitisk
synpunkt, vilket är typiskt för situationen. Medan man i Belgrad
anser att den nya mannen, Grabowski, har italienska sympatier, betraktar man honom i Italien som förespråkare för en sovjetvänlig
kurs – också typiskt för situationen. Slutligen får det icke förbises
att viktiga finansiella förhandlingar om Bulgariens utländska statsskuld nyligen påbörjats i London mellan bulgariska delegerade och
fransk-engelska finanskretsar. De sägas ha fått ett för Bulgarien
mycket gynnsamt förlopp.
Men dessa omständigheter ge inga säkra hållpunkter för en diagnos
av Bulgariens politiska ställning. Den är fortfarande gåtfull. Om
det är sant att Tyskland, Ryssland och Italien vilja dela Sydosteuropa i intressesfärer, vilken skall Bulgarien då tillfalla~ Den ryska1
Men landet är ju ekonomiskt fullständigt avhängigt av Tyskland.
Och hur skulle Tyskland lyckas bevara sitt inflytande i Rumänien,
som är dess ojämförligt viktigaste objekt i Sydosteuropa, om Rumä-
nien hålles i en rysk kniptång, vars ena arm är linjen OdessaVarna-Sofia~ Italien torde icke heller helt vilja uppge sina intressen
i det land, på vars tron en italiensk prinsessa sitter. Slutligen torde
turkarna icke så gärna retirera från de goda positioner, som de under
den gångna vintern skaffat sig i Bulgarien.
Bulgarien är Balkans centralmakt, kan man säga. Det intar en
nyckelställning. Hur kung Boris och hans nya medhjälpare komma
att utnyttja den är ännu omöjligt att förutse. Men det kan bli av stor
betydelse för utvecklingen i Sydosteuropa.
1 /o 1940.
Riksdagens ålders- Borgmästare Lindhagen sitter nu sin 48:de rikspresidenter. dag och har redan för ett år sedan slagit svenskt
rekord i fråga om antalet bevistade riksmöten. Det är också hans
276
~·
Dagens frågor
mänskligt att döma sista år på Helgeandsholmen; hans mandat på
Västernorrlandsbänken i första kammaren utlöper nämligen i år, och
det finns väl ingen som på allvar räknar med återvalet av denne för
länge sedan utbrunna vulkan. Hr Lindhagens sorti från den parlamentariska vädjobanan må bli utgångspunkt för en liten betraktelse
över tvåkammarsystemets ålderspresidenter, vilken såsom en revy
över de mest betrodda också innesluter ett stycke modern svensk
riksdagshistoria. .Ämnet har veterligen aldrig behandlats förr. I
J ohan Johanssons i Noraskog bekanta riksdagsregister finnas visserligen ålderspresidenterna från 1867 till sekelskiftet förtecknade, men
listan avser blott dem, som verkligen fungerat som ålderspresidenter,
och den är dessutom behäftad med direkta fel.
Första kammarens första ålderspresident var generallöjtnant J. W.
Sprengtporten, herre till Sparreholm och invald på Sörmlandsbänken, mest känd som överståthållare i Stockholm under två perioder,
bägge gångerna (1838 och 1848) nödsakad att hastigt lämna posten efter de kända oroligheterna. Han var den ende, som bevistat alla ståndsriksdagar sedan 1822/23 års, sammanlagt 11, och han hade en riksdag mer till godo än de bägge framstående riddarhuspolitikerna,
bruksägaren W. F. Tersmeden och riksmarskalken Gustaf Sparre.
Sprengtporten kvarstod som ålderspresident t. o. m. 1874 års riksdag;
hans sammanlagda riksdagstid sträckte sig alltså över 50 år, vilket
är vida mer än Lindhagens 44 år. Sprengtporten, som var född under Reuterholms tid (1794), var också sin kammares äldste ledamot;
det må tilläggas att endast ett tiotal ledamöter av tvåkammarriksdagen varit födda på 1700-talet – den äldste av dem, örebroprosten
G. W. Gumaelius, som tillhörde andra kammaren, var född 1789, förenings- och säkerhetsaktens år. Sprengtporten var ålderspresident
vid 100-årsminnet av Gustaf III:s statsvälvning 1772, vid vilken hans
farbroder spelade sin stora roll. Och eftersom det anmärkningsvärda
förhållandet rådde att Sprengtportens fader vid sonens födelse var
hela 74 år, kan man räkna ut att de två generationerna omspände
tiden från Ulrika Eleonoras regeringstid till Oscar II:s, från det
stora nordiska kriget till fransk-tyska kriget.
Sedan Sprengtporten med 20 bevistade riksdagar avgått, blev
Gustaf Sparre ålderspresident vid 1875 års riksdag. Den konservative Sparre tillhörde sin tids mest högtbetrodda män; han hade varit
lantmarskalk, justitiestatsminister (1848-1856), hovrättspresident och
universitetskansler före utnämningen till riksmarskalk. Han lämnade
dock riksdagen redan samma år vid 71 års ålder. Som hans efterträdare tävlade fyra med samma antal riksdagsår, nämligen i åldersordning kapten C. A. Mannerskantz, överhovstallmästare Rudolf
Tornerhjelm, universitetskansler Henning Hamilton och bruksägare
Ludvig af Ugglas; samtliga hade bevistat alla riksdagar fr. o. m.
1840/41 eller 19. Kapten Mannerskantz från Värnanäs (farfar till nuvarande senatorn och kaptenen Axel Mannerskantz), som under andra
kammarens två första perioder varit dess vice talman och tidigare
gjort sig bemärkt som en av representationsreformens främsta an- 277
,·
Dagens frågor
hängare, innehade värdigheten under riksdagarna från 1876 till 1883,
då han lämnade det parlamentariska livet. Han var dock frånvarande vid kammarens första sammanträde både 1881, då ’l’ornerhjelm
tjänstgjorde, och 1883, då P. O. Reuterswärd fungerade.
Såväl vid 1883 som vid 1884 års riksdag fanns ännu Rudolf Tornerhjelm kvar i kammaren, men han taxerade tydligen ej högt äran att
öppna kammarförhandlingarna utan föredrog att vara hemma. (Uteblivandet är ett slags bekräftelse på prosten Schönbecks skoningslösa
memoarer »Prelater», där det påstås att den skånske magnaten under denna första kammarens arvodeslösa och ganska pliktförgätna
tid en gång ej skulle ha bevistat riksdagen på hela två år; plötsligt
beslöt han sig dock för att resa upp till en viktig votering och hyrde
fördenskull ett extratåg, lastat blott med honom och kammarkollegan
Jules Stiernblad; de lära likväl ej ha kommit längre än till kammarens korridor, ty där försummade de voteringen på grund av ett invärtes behov att skrodera över sin färd.) Efter ’l’ornerhjelm i tur 1883
kommo den siste lantmarskalken, landshövding Gustaf Lagerbielke och
hovmarskalken P. O. Reuterswärd, som båda bevistat alla riksdagar
sedan 1844 men av vilka den förre var tre år äldre (född 1817). Såsom
talman höll sig emellertid greve Lagerbielke alltid utanför kammaren
tills talmansförordnandet upplästs; även sedan han 1891 lämnat talmansskapet fortfor han att under sina återstående riksdagar vara frånvarande vid det första uppropet. På så sätt kom Reuterswärd under
åren 1883-1894 att fungera som ålderspresident utan att vara den enligt riksdagsordningen äldste; först därefter hade han obestridd rätt
till värdigheten, i vilken han kvarstod tills han hösten 1899 avsade
sig det förnyade mandat, som han – vid hela 79 års ålder – fått
mottaga av det trogna västmanländska landstinget. Endast vid en
riksdag – 1895 års – var han frånvarande, och ålderspresidentens
funktion sköttes då av förre landshövdingen i Stockholms län Wilhelm Stråle, som i likhet med Reuterswärd gjorde sin parlamentariska debut på Riddarhuset 1844 men saknade mandat vid 1867 och
1868 års riksdagar. Vid sammanlagt 18 riksdagar officierade alltså
Reuterswärd som ålderspresident och skulle därigenom kunna kallas
ålderspresidenternas ålderspresident; han var också den förste, som
bevistat mer än 40 riksdagar, och hans sammanlagda riksdagstid
sträckte sig över 46 år. I ett hänseende är hans riksdagsbana dock
rakt en annan än Lindhagcns; den senares inflytande var störst under de första •riksdagsperioderna för att sedan oavbrutet sjunka,
medan Reuterswärd under mer än trettio år förde en föga uppmärksammad tillvaro i riksdagen innan han, niira 70-årig, blev den åtminstone utåt synlige, vördade hövdingen för första kammarens stormäktiga protektionistparti.
Efter »patriarken» växlade värdigheten titt och tätt innehavare.
Aren 1900-1902 bekläddes den av förre talmannen, universitetskansler
Pehr von Ehrenheim, Louis dc Geers »riksdagsminister» 1866-1870 och
den siste överlevande av de statsråd, som genom 1870 års titelreform
till sin död tillätos behålla statsrådstiteln. Efter hans avgång ur
278
Dagens frågor
riksdagen – han dog först 1918, vid 95 års ålder – följde finansministern från 80-talets systemskifte i tullfrågan, riksmarskalken
Fredrik von Essen, som officierade t. o. m. 1906 års riksdag. När
denne ädling då avsade sig mandatet, var han den ende i bägge kamrarna, som bevistat alla riksdagar efter representationsreformen.
Tillhopa nådde von Ehrenheim och von Essen upp till 44 resp. 45
riksdagar. Vid 1907 och 1908 års riksdagar var talmannen greve
Gustaf Sparre, godsägare å Mariedal i Skaraborgs län – f. d. statsutskottsordförande och ledande frihandlare – den till riksdagsåren
äldste; han invaldes i första kammaren 1870 och hade dessförinnan
deltagit i ståndsriksdagen (den siste senator, som uppträtt på riddarhuset, var f. finansministern överståthållare Gustaf Tamm, som
lämnade första kammaren 1909 men med fyra långa avbrott tillhört
tvåkammarriksdagen; den siste ståndsledamoten i riksdagen var
Visbybiskopen H. von Scheele, vilken som ung adelsman bevistade 1865/66 års riksdag och tillhörde andra kammaren 1900-1911).
Greve Sparre föredrog emellertid att följa Lagerbielkes exempel som talman och överlät åt den näst äldste att öppna riksmötet. På så vis kom Erik Gustaf Boström – då universitetskansler men med blott 35 riksdagar mot Sparres 43 – att vid
öppnandet av 1907 års riksdag hålla sitt sista riksdagstal; han dog
månaden efter. Boström var den förste ofrälse ålderspresidenten i vårt
överhus. Under återstoden av 1907 års riksdag tillkom värdigheten en
föga känd namne till den store rikspolitikern, godsägare N. J. Boström
i Simmatorp, Skaraborgs län. Malicen påstod att denne store tigare
hösten 1907 avsade sig mandatet av rädsla för att behöva framträda
inför kammaren 1908, men han hade dock ett ganska plausibelt skäl
för avsägelsen: han var 83 år gammal, en ålder som under tvåkammarriksdagen endast Gunnar Wennerberg och kanske någon till överträffat; egendomligt är emellertid att han kunde nå fram till ålderspresidentens dignitet trots att han vid invalet i riksdagen var 50 år
gammal och till på köpet under ett par år stod utanför folkrepresentationen. Nitton år yngre än N. J. Boström men med samma antal
riksdagsår som denne (34 riksdagsår 1907) var generaldirektören i
fångvårdsstyrelsen Sigfrid Wieselgren, ledande centerpolitiker kring
1880 och sedermera från sin riksdagsverksamhet mest känd för sina
humanitära strävanden. Han fungerade som ålderspresident fr. o. m.
1908 till sin död 1910. Vid den efterföljande riksdagen, den sista före
»det demokratiska genombrottet» och Staaffs upplösning av kammaren, officierade f. d. generaldirektören i statskontoret Albert Andersson, mindre känd som riksdagspolitiker än för sina grundskatteutredningar; han hade 37 riksdagar bakom sig mot den kort före till
första kammaren överflyttade lantmannahövdingen Pehr Pehrssons i
Törneryd 34.
Vid upplösningen 1911 föllo eller avsade sig veteranerna, och ny
ålderspresident blev Olof Jonson i Hov med ett så lågt riksdagstal
som 31. Denne högt begåvade bondeledare, vars storhetstid inföll på
90-talet i andra kammaren, var nu 72 år; han hade invalts i riksdagen
279
20- 40286. Svensk Tidskrift 1940.
.\ ; ~
.:•.·~—-
Dagens frågor
redan 1878 men efter en makalöst häftig valstrid, som gav eko över
hela landet, fallit igenom vid 1896 års andrakammarval och först år
1904 bärgats över till första kammaren. Han förvaltade ålderspresidentens beställning fr. o. m. 1912 t. o. m. 1916 års riksdag, efter vilken
han drog sig tillbaka. I tur som efterträdare år 1917 skulle ha stått
Valmansförbundets och arbetsgivareföreningens första organisatör,
G. F. Östberg, som redan på 90-talet under sin tid som godsägare i
Sigtunatrakten varit vice talman i andra kammaren, men även han
drog sig hösten 1916 tillbaka. Ålderspresident under riksdagarna 1917
-1919 A blev hovmarskalken greve Philip Klingspor från Östergötland,
en av 90-talets mest aktiva protektionister; när han vid första kammarens upplösning efter den nya författningsuppgörelsen drog sig tillbaka sommaren 1919, hade han bevistat 39 riksdagar.
Efter demokratiseringen har första kammaren haft blott tre ålderspresidenter. Vid 1919 års B-riksdag stod Ollas A. Ericsson från Ovanmyra utan konkurrens med 38 riksdagar mot förutvarande jordbruksminister O. Nylanders 30. Dalabonden, som på slutet av sin
bana tillhörde bondeförbundet, var den siste förstakammarledamot,
som deltagit i tullstridens riksdagar 1887/88; liksom sonen Jones Erik
Andersson gick han omkring kostymerad i daldräkt med tofsar och
allt, men trots dräkten representerade han på slutet Hallands län, på
samma sätt som Liss Olof Larssons Leksandsdräkt en gång förgyllde
upp senatens Kronobergsbänk. Ollas kvarstod som ålderspresident
t. o. m. 1921 års riksdag, då hans mandat utlöpte. Efterträdaren 1922,
Ernst Trygger, kunde ej tillgodoräkna sig mer än 29 riksdagar, mot
28 för Carl Lindhagen, 27 för Carl Swartz och 26 för Hugo Hamilton;
den sistnämnde satt dock sin första riksdag 8 år tidigare än Trygger
men hade under två årsserier stått utanför riksdagen. Trygger var
nominellt kammarens ålderspresident ända t. o. m. 1937, d. v. s. under
16 riksdagar. Men ensam bland alla ålderspresidenter var Trygger
samtidigt statsråd ej blott en utan t. o. m. två gånger, och vid 1924
samt 1929/30 års riksdagar fick Lindhagen rycka in som suppleant.
Fr. o. m. 1938 års riksdag har Lindhagen varit ordinarie och, såsom
nogsamt är känt, låtit sin lyriska, allt annat än konventionella vältalighet ymnigare än någonsin flöda vid riksdagens samlande. Linde
hagen har – liksom E. G. Boström, N. J. Boström, Olof Jonsson,
G. F. Östberg och Ollas A. Ericson – tillbragt en stor del av riksdagstiden i andra kammaren. Han invaldes vid 1896 års höstval och
är nu den ende kvarsittaren från 1800-talet. Om han ej 1917 vid valet
ställts utanför under ett par riksdagar, skulle han ha blivit den
förste svensk, som bevistat 50 riksdagar.
I den nya andra kammaren 1867 var det ganska naturligt, att adelsmän med sina möjligheter att vid unga år skaffa sig en riddarhusfullmakt skulle representera en högre riksdagsålder än de av val
beroende ledamöterna av de ofrälse stånden. Endast en f. d. bondeståndsledamot, bergsmannen Anders Ericsson i Karlskoga, talman vid
1840/41 års riksdag, hade suttit i riksdagen tidigare än 1840, nämligen
fr. o. m. 1828/30 års, men efter att ha blivit bruksdelägare utestängdes
280
,-·
Dagens frågor
han från de fem sista ståndsriksdagarnas bondestånd.1 Fyra andra
nyinvalda hade varit bondeståndsledamöter 1840/41, medan äldste
borgarståndsledamot ej suttit längre än sedan 1844 (Kock i Simrishamn). Om ålderspresidentskapet tävlade nu Lars Johan Hierta
– vid denna tid betydligt moderatare än under Aftonbladstiden –
och Malmölandshövdingen S. G. von Troil; bägge hade 10 riksdagar
bakom sig men Hierta var äldre till levnadsåren och hade dessutom
på 1828/30 års riksdag tidigare tagit ut pollett än von Troil. Efter
två riksdagsperioder avböjde Hierta återval – han dog kort därpå
hösten 1872. Ålderspresident 1873 blev en lika namnkunnig politiker,
förre finansministern friherre J. A. Gripenstedt, som gjort sin riksdagsdebut vid 1840/41 års riksdag. Efter dennes död hösten samma år
inträdde i successionen ytterligare en framstående riddarhuspolitiker, Gripenstedts protektionistiska antipod i tullfrågor, den lika rastsom hänsynslöse landshövdingen i Vänersborg greve Erik J osias
Sparre, fungerande som ålderspresident ända till sin död sommaren
1886. Han hade tillhört riksdagen alltifrån 1844 och var 1874 blott
58 år. Erik Josias Sparres far var syssling till riksmarskalken Gustaf
Sparre, och det unika förhållandet rådde således vid 1875 års riksdag,
att tvenne medlemmar av samma släkt ehuru av olika generationer
samtidigt voro ålderspresidenter i kamrarna.
Sparre eftertriiddes av ytterligare en man från riddarhuset, den
liberale professorn och byråchefen friherre Alfred F’ock, som tjänstgjorde som ålderspresident under de bägge riksdagarna 1887. Han
hade bevistat fyra ståndsriksdagar (riksdagskatalogerna måste tillerkännas vitsord framför uppslagsverken, vilkas uppgifter om blott två
bevistade ståndsriksdagar därför ej kunna vara riktiga) och hade en
riksdag mer än bondehövdingen, förre vice talmannen Carl Ifvarsson.
Vid 1887 års B-riksdag fanns dock en faktiskt äldre och mycket känd
riksdagsveteran, nämligen Nils Larsson i Tullus i Jämtland, ledamot
av bondeståndet ända sedan 1850 och under de två sista ståndsriksdagarna dess talman; han hade emellertid varit borta från riksdagen
fr. o. m. 1879 och vid det stora tullvalet våren 1887 förmåtts göra en
sista, fransyl-lk visit i riksdagen. Fock tillhörde de tjugotvå frihandlare på Stockholmsbänken, som vid 1887 års höstval i samband med
Angköks-Olles beryktade skattehistoria processades bort och ersattes
med 22 protektionister. Nu inträdde Carl Uvarsson i värdigheten under riksdagarna 1888 och 1889; en månad före 1890 års riksdag avsade
han sig mandatet och kort därpå gick han ur tiden. Vid riksdagen 1890
’ En besynnerlig oklarhet synes råda i frågan, när Ericsson inträdde i bondeståndet. I arbetet »Karlskoga bergslag» uppger Johan Johansson i Nomskog –
E :s efterträdare i andra kammaren – 1834/35 års riksdag men i Svenskt Porträttgalleri XXV, för vilket J. var granskningsman, anges 1828/30 års riksdag. I det
med stort statsunderstöd utgivna lilla arbetet »Sveriges Bondestånd», förf. av Gust.
Z. Hedenström, står sid. 34 att E. »hade inträtt i bondeståndet vid 1834/35 års
riksdag», men vänder man blad, heter det att han »redan 1828» hade han invalts
~om riksilagsfullmäktig.
281
Dagens frågor
officierade en känd veteran från lantmannapartiets storhetstid men
även en av dess splittrare, den tullvänlige och i fråga om indelningsverket romantiske klockaren på Hisingen, Jöns Rundbäck, ledamot av riksdagen alltifrån 1862 års bondestånd och vid denna sin
sista riksdag blott 59 år gammal. Efter 1890 års val och frihandlarnas
revansch i Stockholm återinträdde Fock 1891 i riksdagen och blev
ånyo ålderspresident, men var vid 1893 års riksdags öppnande frånvarande på grund av sjukdom. Hans åligganden fullgjordes då av
den föga framträdande lantmannapartisten Anders Andersson i Intagan, som bevistat sista ståndsriksdagen samt därefter med undantag för en period representerat Bohuslän sedan den första tvåkammarriksdagen. Med tanke på de jätteårslängder, som riksdagsmän
och icke minst lantmannarepresentanter både före och efteråt uppvisat, är det anmärkningsvärt, att ingen andrakammarledamot vid
denna tid oavbrutet tillhört riksdagen under de 25 år, som förflutit
sedan representationsreformen; siste man på skansen bland de 1867
nyinvalda jordbrukarna blev vice talmannen Liss Olof Larsson, men
han övergick fr. o. m. 1891 till första kammaren, och stannade där till
sin död 1896.
Vid 1894/95 års riksdagar fungerade för sista gången i andra kammaren en gammal riddarhusledamot som ålderspresident, nämligen
friherre Gustaf Akerhielm från Margretelund i Stockholms län, Boströms alltför kvickhuvade företrädare som statsminister. Akerhielm,
som debuterat redan 1859/60, hade några år stått utanför tvåkammarriksdagen men därefter oscillerat mellan första och andra kammaren;
på 70-talet hade han under ett par år varit vice talman i den senare.
Efter två års korta visit i den folkvalda återgick han fr. o. m. 1896
till första kammaren och efterträddes då som ålderspresident av den
framskjutne skånske bondepolitikern Anders Persson i Mörarp, invald
fr. o. m. 1870. Samma invalsår och samma antal riksdagsår (29) hade
J ohan J ohansson i Noraskog, men denne var några år yngre och fick
först efter »Mörarps» avgång ur riksdagen s. å. sin tid. Anmärkas må
dock, att både kammarens talman, landshövdingen i Östergötland
Robert De la Gardie och den bekante Nils Pettersson i Runtorp tillhört ståndsriksdagen 1859/66 men på grund av frånvaro under några
år efter 1867 kommit efter i räkningen; De la Gardie, som satt kvar
som talman t. o. m. 1902, hade varit »intelligensens» ordförande 1867,
alltså redan innan »Mörarp» och »Noraskog» blivit riksdagsmän; Runtorparen, som dog hösten1896 och efterträddes av Alfred Peterson i På-
boda, hade en gång i tiden varit Ifvarssons rumskamrat och specielle
kunskapare i fråga om stämningar och förhållanden bland ståndsbröderna. Aren 1897-1902 fungerade den bekante frihandelsvänlige
bergsmannen från Noraskog som ålderspresident, vid denna tid odlande mera sina historiska än politiska intressen. Vid 1897 års riksdag blott 56 år gammal, var han den yngste ålderspresident, som riksdagen någonsin haft. Efter Noraskogs avgång ur riksdagen blev
Adolf Hedin ålderspresident, med fyra riksdagar mer tillgodo än
landshövdingen i Vänersborg W. Lothigius och fem riksdagar mer
282
Dagens frågor
än Fredrik Barnekow och I var Månsson i Trää. Adolf Hedin befann
sig vid denna tid i avtynande, och hans ålderspresidenttal voro i sin
expeditionsmässiga korthet den absoluta motsatsen till Lindhagens.
Efter Hedins frånfälle under unionskrisen fungerade Lothigius
fr. o. m. 1905 års C-riksdag t. o. m. 1908 års riksdag; trots det icke alldeles befogade vedernamnet »Moltigius» tillät han sig i motsats till
Hedin några ·personliga vändningar i hälsningsorden till kammaren.
Sedan Lothigius vid 1908 års val lämnat riksdagen, följde en rad
veteraner ur riksdagsböndernas led. Vid 1909 års riksdag hade lantmannavartisten Folke Andersson i Helgesta, Örebro län, och den liberale Anders Hansson i Solberga, Kopparbergs län, 33 riksdagsår på
nacken. Den förre var tio år äldre, född 1829, och fungerade perioden
1909/11. Han fyllde under sin sista riksdag aktningsvärda 82 år.
Hansson i Solberga fick förnyat mandat vid 1911 års val och var
ålderspresident 1912/13; hans hälsningsanförande 1912 ·lär ha varit
hans jungfrutal i riksdagen och framfördes också med all övlig
nervositet. Efter hans död 1913 skulle den bemärkte konservative
Kronobergsbonden J. A. Sjö, som hade ett riksdagsår mindre än
den nyssnämnde (tillsammans 38 riksdagar), ha ryckt in men även
han avled. Vid 1914 års riksdag kom därför tävlan att stå mellan
tvenne lantmannapolitiker av större format än de ovannämnda, nämligen Carl Persson i stallerhult och Hans Andersson i Skivarp, tidigare Nöbbelöf, bägge invalda vid 1881 års val. Såsom den till levnadsåren äldre av dessa rivaler och parhästar tillkom rangen »Stallerhult», och han behöll denna under sex riksdagar; vid 1915 års riksdag
var han dock sjuk, varvid »Skivarp» fick vikariera. Efter 1918 års
urtima riksdag och dess omvälvande författningsuppgörelse ansägo
sig bägge uttjänta och droga sig tillbaka, överlämnande ställningen
åt den originelle och frispråkige Upplandsgodsägaren, högervilden
E. G. H. Åkerlund. Invald 1887 var Åkerlund den siste andrakammarledamot, som bevistat tullriksdagarna, och han har vunnit en viss berömmelse som den förste motionären till förmån för egnahemsrörelsen.
Efter Åkerlunds avgång följde 1925 Raoul Hamilton, och han utsågs samtidigt efter ett par års paus på nytt till förste vice talman.
Han invaldes i riksdagen 1891 och tillhörde först ett femtontal år den
gamla första kammaren, i vars konservativa miljö han med sin
primitiva känslosamma radikalism var en sparv i tranedansen. Näst
Lindhagen har Raoul Hamilton kommit upp till högsta antalet riksdagar, tillhopa 46. Hans far hade deltagit på Riddarhuset vid 1809
års riksdag – en fast otrolig tidsräcka från far till son. Som ålderspresident fungerade Ovesholmsgreven till 1931 års riksdag, då han
bokstavligen talat föll på sin post; han segnade ned efter sitt hälsningstal till kammaren och dog samma dag. Talmansstolen fick då
för några minuter intas av hemmansä~aren Adolf Wiklund i Brattfors, som även påföljande riksdag officierade. Den kloke och försynte Wiklund- som ännu lever och nyligen avgick som ordförande
i Västerbottens läns landsting – gick 1914 över till högern men hade
tidigare varit liberal och nämndes på sin tid som jordbruksminister
283
Dagens frågor
i Staaffs första ministär. Han kom sammanlagt upp till 44 riksdagar
(invald hösten 1893) men kunde ha varit den förste och ende, som
uppnått femtiotalet riksdagar; han valdes nämligen redan 1887 men
avsade sig den gången omedelbart mandatet. Efter Wiklunds avgång
var bondeförbundaren Herman Andersson i Grimbo ålderspresident
till sin död 1938. Denne klippske men burleske, i sitt uppträdande
föga värdige bohuslänning invaldes fr. o. m. 1900 och kunde 1933 tillgodoräkna sig en period mer än högersouscheferna Magnusson i
Tumhult och Nilsson i Bonarp. Efter ))Grimbo)) kom slutligen den
nuvarande ålderspresidenten, den i riksdagen föga framträdande socialdemokraten K. A. Borg i Harnäs, den förste kroppsarbetaren i
denna värdighet. Han invaldes så sent som hösten 1908 och är den
ende nuvarande andrakammarledamot, som suttit i folkrepresentationen före det demokratiska genombrottet 1911. Han är också kammarens äldste medlem, 74 år gammal.
Av första kammarens nuvarande ledamöter står näst efter Lindhagen Viktor Larsson i särklass. Denne, tidigare två gånger talman
i andra kammaren och en gång statsråd, invaldes redan hösten 1902,
sitter f. n. sin 44:de riksdag och fick förnyat mandat i fjol. Förunnas
denne socialdemokratiens grand seigneur att sitta tiden ut, kommer
han – vid 77 års ålder – att ha bevistat minst 50 riksdagar. Efter
honom följer f. statsrådet David Pettersson i Bjälbo med 37 och talmannen J ohan Nilsson med 36 riksdagar. Om K. A. Borg, som antagligt är, i höst avgår, kommer turen i andra kammaren att gå till
någon av de 1911 invalda, sedan dess oavbrutet omvalda socialdemokrater, som i höst kan komma att återväljas. I åldersordning äro de
Johansson i Uppmälby, Jansson i Falun, Uddenberg, Råstock, Hage
och Sävström. Vem det än blir, kommer han att ligga ej mindre än
11 riksdagar efter Viktor Larsson.
Med hänsyn till att ståndsriksdagarna ej sammanträdde varje år —
före 1844 blott vart femte år och efter 1844 vart tredje år – ligger det
i sakens natur, att antalet riksdagsår något så när kan mäta riksdagstiden blott för dem, som invalts efter ståndstiden. Även de nio
urtima riksdagarna kunna något förrycka siffrorna men de ha dock
varit ganska jämnt fördelade; tätast inföllo de under 1900-talets två
första årtionden, varigenom dåvarande riksdagsmä.n något gynnas.
En sammanställning av riksdagsveteranerna med 40 bevistade riksdagar eller däröver ter sig som följer: Lindhagen 48, Raoul Hamilton 46, von Essen och Gustaf Sparre från Mariedal 45, von Ehrenheim,
Trygger, Åkerlund, Victor Larsson och Wiklund 44, Reuterswärd,
Persson i Stallerhult, Andersson i Skivarp och Andersson i Grimbo 43,
Ollas A. Ericsson 41 samt högerbonden C. P. Öberg i Domsjö (1894-
1928) 40 riksdagar. Ytterligare må som jämförelse nämnas, att Lindman bevistade 36, Branting 34 och Staaff 22 riksdagar samt att P. A.
Hansson nu bevistat 26. Men alla dessa riksdagslängder äro nästan
blygsamma i jämförelse med exempelvis den tid av omkring sextio
år, som omspänner Gladstones och Palmerstons låt vara då och då
avbrutna medlemskap i den engelska regeringen. Elis Håstad.
284