Dagens frågor

.f
..
DAGENS FRÅGOR
Den 12 nov. 1941.
Hemvärnets Då hemvärnet vid detta laget i stort sett blivit förnyrekrytering. sett med den nödvändigaste utrustningen och har
mer än ett års erfarenhet oakom sig, kan man klarare bedöma dess
möjligheter att för den närmaste framtiden fylla sina tilltänkta uppgifter. Det besvärliga föret i portgången är övervunnet. Utbildningen bör, där den bedrivits omsorgsfullt i enlighet med den imponerande rikliga och mångsidiga instruktionslitteratur, som utdelats,
någorlunda motsvara det lokala försvarets behov. Utbildningstidens
obligatoriska femtio timmar torde i de flesta landsändar betydligt
överskridas, och lägger man därtill den teoretiska undervisning, som
Brevskolan bjuder, och de visserligen fåtaliga men ypperligt upplagda tillämpningsexempel, som då och då förekomma i Radiotjänsts
beredskapsprogram, är det helt visst befogat att göra sig en ganska
hoppfull tanke om hemvärnets utbildningsmöjligheter. Resultatet av
det tilländalupna första utbildningsåret har ju också av hemvärnssakkunniga bedömts genomgående lovande. Vi ha all anledning att
vänta oss ett gott stöd från denna vår yngsta försvarsgrens sida,
om det en dag skulle bliva blodigt allvar. De utrustningsdelar, på
vilka man ännu otåligt väntar, torde också kunna tillhandahållas
inom en rimlig tid. Det är allt skäl att icke på den punkten giva
rum för missmod eller besvikelse. I synnerhet gäller detta dem, som
nu inträda i hemvärnet. De böra betänka, att deras kamrater på
många håll fått nöja och klara sig med betydligt mindre under nästan ett helt år.
Men det finns en annan anledning till bekymmer, och den gäller
hemvärnets nyrekrytering. Det är ju så, att med varje år en betydande del av hemvärnsmännen inträda i värnpliktsåldern och därmed
automatiskt måste avföras ur hemvärnets rullor. Genom årets efterprövning och inkallelse av sådana, som haft uppskov i fredstid, till
värnpliktstjänstgöring har på åtskilliga håll hemvärnets numerär
betänkligt decimerats. I stort sett har man nog lyckats hålla antalet
ordinarie hemvärnsmän någorlunda uppe i det beräknade, men från
många håll har försports en viss oro inför framtiden. Teoretiskt bör
styrkan kunna bevaras fulltalig därigenom, att ur landstormen avgående värnpliktiga övergå till hemvärnet. Men frågan är, hur det
förhåller sig med den saken. Så långt skrivaren av dessa rader kunnat undersöka saken, kan denna utväg först vara att räkna med
nästa år, och man kan ha anledning att misstänka, att det icke
överallt blir så helt med den frivilliga tillslutningen från detta håll.
I varje fall finns det enligt mitt förmenande anledning att på denna
fråga anlägga synpunkter, som man icke helt får lov att nonchalera.
Det är givet och bevisat, att inom varje hemvärnsområde finnes en
säker och pålitlig stam av verkligt intresserade och allvarligt inställda hemvärnsmän, folk som offra tid och kraft och ofta penningar med för att göra sig fullt kompetenta att uppfylla sina plik- 630
Dagens frågor
ter som hemortens närmaste försvarare. Men lika visst och känt
är, att det inom varje område finns en hel del gott folk, som icke
äro inställda på samma uppoffrande och plikttrogna sätt till hemvärnets innebörd och uppgifter, närmast till de mer eller mindre regelbundet återkommande övningarna och alarmeringarna. I många
fall kan man naturligtvis icke förtänka dem, om de utebliva och
anse, att deras vilodag är avsedd i främsta rummet för rekreation
eller rent privata intressen. Men av sådana hemvärnsmi:in har man
icke stor glädje, och om det en vacker dag eller natt skulle bliva
allvar, kan en sådan inställning till hemvärnskontraktets förpliktelser
bliva ödesdiger nog. Det finns hemvärnsområden, där folk går ut
och in i hemvärnet ungefär som det för tillfället faller dem in. Så-
dana hemviirnsmän äro till mera skada än gagn, helst om de utrustats med vapen och behålla dessa hemma hos sig vid övningar och
utryckningar. Förutsättningen för att hemvärnet skall kunna bliva
till nytta är givetvis, att varje hemvärnsman inställer sig eller ställer sina vapen till reservhemvärnsmännens disposition eller åtminstone i god tid meddelar sin gruppchef, att han har verkligt
förhinder. Frivilligheten får ej utesluta hörsammande av order!
Varje form av frivilligt deltagande har sina stora fördelar men
också sina nackdelar, och för hemvärnets del har man haft anledning att konstatera, att det i intet avseende skiljer sig från andra
frivilligrörelser. Men när det gäller en organisation av hemvärnets
art, har man anledning att fråga sig, om frivilligt deltagande i
längden kan vara nog. Hemvärnet har från början resolut omhändertagits av krigsmakten, och det var den bästa knuffen framåt
vid starten, liksom statens ingripande från början och allt fortfarande åt hela företaget givit den stabilitet och den garanti, som
icke skulle ha varit uppnåelig under någon som helst annan form
eller annat namn. Men därför anser jag också, att statsmakterna
göra bäst i att beakta hemvärnets svårigheter just på den punkt, som
väl kan anses vara den allra viktigaste: rekryteringen.
Det är klart, att hemvärnet, om det verkligen skall vara i stånd
till att, såsom redan avses, övertaga en del av landstormens hittillsvarande uppgifter, måste få en betydligt tillförlitligare garanti och
förankring i allmänhetens inställning än blott och bart det frivilliga försvarsintresset. Ty detta kommer med så gott som fullkomlig säkerhet icke att kunna hållas uppe på dess nuvarande nivå hur
länge som helst. Det är enligt min mening ofrånkomligt, att staten
på något sätt ännu en gång räcker hemvärnet en stödjande hand,
att staten genom en lagfäst förordning garanterar åtminstone en
del av hemvärnets konstanta numerär.
Ett sådant ingripande vore icke blott en tillräcklig lösning av
rekryteringsproblemet. Det vore också i högsta grad demokratiskt.
Ty även om hemvärnet i niirvarande stund omfattar folk ur alla
slags samhällsgrupper, kan det åtminstone tänkas, att en gång den
allmänna inställningen till problemet värnplikt åter kommer i farlig närhet av de s. k. ideella ideer, av vilkas verkningar vårt försvarsväsen haft allt annat än gagn och stöd. Hemvärnet kan, me- 631
.. ’ J.• ” ~—-·……-~.
.1
.·
Dagens frågor
nar jag, icke i längden klara sig endast med frivillig tillslutning.
Det vore icke ens lyckligt, om så skulle förbliva fallet. Det kan
icke i längden vara en rent personlig fråga, vem som skall svara
för hemortens skydd och försvar, lika litet som en sådan kan ifrågasättas, när det gäller den allmänna värnplikten. Hemvärnet såsom
en del av krigsmakten måste helt enkelt åtminstone delvis baseras
på en eller annan form av allmän värnplikt.
Man kommer då närmast att tänka på tillslutningen av ur landstormen avförda värnpliktiga. Envar, som haft med beredskapsinkallade att göra, vet i denna dag, att vårt svenska folk ingalunda är
obrukbart till militärtjänst vid fyllda 46 års ålder. Den som haft
med hemvärnet att göra, vet också, att ett förvånande stort antal
svenska män mycket väl både tåla och åtaga sig att fullgöra vapentjänst vid betydligt högre ålder. Det vore icke alls en orimlig
begäran, att avgångna landstormsmän automatiskt tillfördes hemvärnet för en tid av förslagsvis fyra år, d. v. s. till utgången av
det år, då de fyllt femtio år. Ett sådant ständigt tillskott skulle i
de flesta hemvärnsområden säkerställa hemvärnets efter nuvarande
förhållanden beräknade numerär. Fyra årsklasser i linjetjänst och
landstorm utbildade hemvärnsmän skulle stabilisera hemvärnet på en
nivå, på vilken man kunde av detsamma förvänta sig mycket goda
prestationer.
Det kan tänkas, att utöver detta tillskott av f. d. landstormsmän
hemvärnet ytterligare skulle kunna ha anledning att hoppas på nästan självklart bidrag till sin numerär från redan nu tillgängligt
håll. J ag tänker i synnerhet på det frivilliga skytteväsendet och
landstormens ungdomsorganisationer. Gång på gång har den uppmaningen riktats till våra skyttar, även genom skrivaren av dessa
rader, att spontant ställa sin skjutskicklighet och sina gevär till
hemvärnets disposition. Tyvärr är på många håll antalet icke värnpliktiga frivilliga skyttar i hemvärnets led beklämmande litet. Man
frågar sig med all rätt, vems felet är. Kan det verkligen tänkas,
att den som offrar så mycken tid och så mycket penningar på skjutträningen med armegevär, icke ytterst avsett att genom den uppnådda skjutskickligheten kunna bidraga till sitt lands försvar, om
så skulle fordras~ År det endast begäret efter skyttemärken och
åtrån efter prispokaler, som driver folk till skjutbanorna~ I så fall
anser jag och uttalar som min bestämda åsikt, att hela denna sport
borde förbjudas så länge vårt lands läge är sådant att icke ens varje
hemvärnsman kan erhålla ett armegevär! Det borde stå klart för
envar, som äger och kan hantera ett gevär och som icke på annat
sätt blivit tagen i anspråk för vår beredskap, att hans plats är i
hemvärnet. Detta anser jag vara genant att ens behöva påpeka för
svenskar år 1941.
Den verksamhet, som den frivilliga landstormen bedrivit och fortfarande bedriver genom sina ungdomsorganisationer, är och har alltid varit till odisputabelt gagn för vårt lands försvar. Ingen vettig
människa kan säga något annat. Men landstormsungdomen har med
all dess gedigna och uppoffrande träning, med dess gradbeteckningar
632
Dagens frågor
och dess belöningar ingen fast plats inom vårt försvarsväsen. En
sådan kan den dock skaffa sig vilken dag som helst genom att den
in corpore anslutes till sin hemorts hemvärnsområde. Det har tyvärr från början blivit så, att landstormsungdomen icke känt sig
tillräckligt uppskattad av hemvärnets lokala ledning, ett förhållande,
som icke kan nog beklagas. Detta fel – ty ett sådant är det! –
måste snarast rättas till. Det bör ligga i båda parters gemensamma
intresse som medlemmar av vårt lands frivilliga försvarsarbete att
omedelbart räcka varandra handen. Hemvärnet behöver trängande
landstormsungdomen med dess ypperliga utbildning, och landstormsungdomen har genom hemvärnet ett ypperligt tillfälle till att aktivt
och samlat ställa sin förmåga till landets och hemortens tjänst. Lösningen av problemet måste dock omsorgsfullt övervägas efter de
förhållanden, som speciellt betingas av varje ort. Det bästa synes
mig vara, att landstormsungdomen ansluter sig till hemvärnet så-
som en egen formation. Därigenom skulle bl. a. den stimulans, som
ligger i gruppernas eller plutonernas tävlan, väl komma till sin rätt
och bliva till fördel för alla parter. Givetvis skulle landstormsbefälet
automatiskt användas som hemvärnsbefäL
Åntligen kan jag i egenskap av skolman och ledare av läroverksungdomens värntjänstutbildning icke underlåta att påpeka ännu en
möjlighet till hemvärnets säkerställda rekrytering. Höstens värntjänstutbildning har på alla håll givit goda resultat. skolungdomen
har hundraprocentigt och med det största intresse tagit del av de
nya lärdomar, som delgivits den på detta av tidens kynne betingade
undervisningsfält Redan för mer än ett år sedan har jag haft tillfälle till att i Skåne konstatera, att den svenska läroverksungdomen
icke var sen att frivilligt ställa sig till fosterlandets disposition,
när det gällde att öka dess försvarsberedskap. Ett par av de första
hemvärnsformationer, som organiserades, bestodo av gymnasieungdom i Skåne. De flesta läroverk ha helt visst icke så få hemvärnsynglingar i sina gymnasieringar, kanske t. o. m. i realskolans högsta
klasser. Detta är ett tillfälle, som bör snålt tillvaratagas. Den studerande ungdomen med dess utomordentligt goda fysiska utbildning,
dess disciplin och dess lätthet att tillägna sig även praktiska lärdomar är icke blott just i dess egenskap av samhällets bäst skolade
ungdom självskriven i hemvärnets led. Dess skolgång medför även
en annan fördel för hemvärnet: den finns samlad på ett och samma
ställe största delen av dagen och kan på några få minuter alarmeras, om så skulle behövas. Tanken på att uppsätta speciella skolhemvärn ansågs förra vintern på vissa håll icke odelat lämplig,
vilka skälen emot än ytterst voro. Men man kan icke komma bort
från det faktum, att vi i vår manliga, någorlunda fullvuxna och
mogna gymnasieungdom rent ut sagt ha kärnan och blomman av
hela landets hemvärn. Läroverkshemvärn äro den närmast till hands
liggande och kanske den bästa lösningen av hemvärnets rekryteringsproblem, vad städerna beträffar. Kanske skulle man kunna
våga gå ett steg vidare~ Skulle det icke kunna tänkas, att hela värntjänstutbildningen förlades till hemvärnet i städerna~ I så fall skulle
633
.· ..’
.l
..
Dagens frågor
hemvärnet i skolornas gymnastiklärare givetvis få en synnerligen
välkommen tillgång till kompetenta instruktörer. Gyronasieungdomens hemvärnsutbildning, som redan genom de tolv friluftsdagarna
till timtalet skulle mer än motsvara hemvärnets obligatoriska utbildningstid, skulle utan vidare kunna utökas så, att den bleve en
förhandsutbildning av rent militär art, vilken måste bliva av största
värde, när ungdomarna skola fullgöra sin allmänna värnplikt, kanske
t. o. m. bedrivas så, att en del av studenternas värnpliktsutbildning
förlades till gymnasierna.
Till sist ett ord om den lokala fördelningen på olika beredskapsuppgifter av tillgänglig personal. Hemvärnet kom sist bland de uppgifter, som vårt lands läge i flygande fläng ställde oss inför. Luftskydd och hemskydd och allt vad de heta blevo för sin verksamhet
mycket effektivt utrustade med förfoganderättslagens ypperliga
apparat. Hemvärnet har trots ibland skriande behov icke ens haft
tillåtelse att begagna sig av denna, när det gällt att skaffa vapen.
Granskar man den personal, som tagits i anspråk för den ena och
den andra beredskapsgrenen, kan man näppeligen på något håll
undgå att förvåna sig över, att hemvärnet trots detta lyckats skrapa
hop de väldiga skaror, det trots allt förfogat över, åtminstone på
papperet. Men tyvärr måste man också konstatera, att det som hemvärnet fått nöja sig med ofta är just vad som blivit över, sedan
luftskydd o. s. v. tagit sitt. Otaliga exempel skulle kunna framdragas på alla håll, vilka visa, att för hemvärnstjänst självskrivna
personer i förväg blivit fastlåsta vid exempelvis luftskyddet, medan
massor av hemvärns- och reservhemvärnsmän skulle kunna komma
till betydligt bättre användning som exempelvis husbrandvakter eller
rapportkarlar. Dessa missförhållanden hava upprepade gånger på-
talats, och jag har redan för ett och ett halvt år sedan flera gånger
i pressen föreslagit, att en grundlig revision av de olika beredskapsföretagens personal måtte företagas genom kommunalt upplagda register innehållande uppgifter om varje engagerads kvalifikationer,
ett företag som icke skulle ha krävt någon större uppoffring av tid
och energi, om blott en liten ansträngning hade gjorts att sätta sig
in i hur hela apparaten vid behov skulle komma att fungera.
Jag menar, att med nuvarande fördelning och olika kompetens
hemvärnets möjligheter till nyrekrytering äro betänkligt sämre än
t. ex. luftskyddets.
Detta är några synpunkter. Andra kunna helt visst framföras
från annat håll. Jag hoppas, att de problem, som jag här berört och
som delvis äro föremål för utredning på annat håll, inom en icke
alltför avlägsen framtid måtte tagas upp till behandling och lösning i samband med den stora omläggning av hela vårt lands försvarsväsen, som förberedes. Frågan om hemvärnets stabilisering
kan icke i längden ställas i sista hand. Dess rekrytering kan icke
få uteslutande bero på en så variabel faktor som folks privata försvarsvilja.
Hurliksvall den 8 oktober 1941.
Nrdan Valmin.
634
—,–~~– ~———~-
Dagens frågor
Vardags- Det är onekligen ganska kuriöst, att modern sociologisk
sociologi. forskning har så svårt att slå igenom i vårt land. Här
ligger det sociala fältet vidöppet för verksamhetslusten hos snart
sagt varje företagsam individ. Genom vädjande till vissa folkgruppers intressen och andras medlidande kan den initiativrike utan
större svårigheter hoppas genomföra nästan vilka nyheter som helst;
blott han eller hon stämplar sina förslag med beteckningen social.
Så har än den ena, än den andra reformen kommit till, och sammanlagt bilda de nu, antingen de betraktas från centrum, eller lokalt
av intresserade klienter eller oroliga skattebetalare, ett pittoreskt
virrvarr.
Den mer eller mindre vetenskapligt grundade rationalisering, som
präglar så många andra områden av det moderna livet, lyser här nästan helt med sin frånvaro. Bland annat beror detta helt enkelt på
att reformerna införts in casu, tillfälligtvis, då och då – i varje
fall utan någon grundval av målmedvetet och sammanfattande modernt samhällsstudium. Särskilt saknas nästan alldeles den form
av metodisk samhällsforskning som kallas sociologi.
Det var inte så alldeles länge sedan statistiken var eller höll på
att bli en modevetenskap i Sverige. Den vägdes och befanns något
för lätt att klara upp alla problem. Sedermera har nationalekonomien
intagit dess plats och mer till, fastän det blivit tydligt, att inte ens
i våra dagar allt kan förklaras eller botas med nationalekonomi.
Sociologien däremot har, trots det välljudande och till behagliga
associationer lockande namnet, hos oss aldrig fått en ens någorlunda
adekvat ställning, långt mindre en plats i solen. Tidigare ansatser
– och de äro för den delen ganska betydande – äro nu minst sagt
icke aktuella. Geijers och Agardhs, Pontus Fahlbecks och Kjellens
ideer eller insatser äro – praktiskt taget – helt förgätna. Detsamma
kan väl sägas om Gustaf F. Steffen, som dock inte bara var utan även
kallades sociolog. Den ende, som ännu håller lågan levande – en
låga, som lyst och lyser – är E. H. Thörnberg. Det är visserligen
inte obekant att sociologien verkligen i någon mån är på marsch vid
våra universitet och högskolor\ men något genombrott att tala om
kan, som sagt, icke noteras.
Om orsakerna tjänar det inte mycket till att orda. Konservatism
i tänkesätten, stelhet i den akademiska organisationen räcker som
förklaring. Mer konkret kunde man kanske också säga: brist på medel och en beklaglig fördom mot sådana forskningsmetoder för humanistisk vetenskap (utom arkeologien och konsthistorien) som för
utövaren bort från bokhyllor och skrivbord ut till strövtåg på
det s. k. fältet och till kontakt med människor.
Under sådana omständigheter är även en så anspråkslös (i ordets
1 Varom docenten Pfannenstills uppsats i förra häftet i sin mån Yittnade.- Sedan
detta skrevs har dessutom i en intervju meddelats, att en undersökning jnst av den
typ, docenten Pfannenstill efterlyser, företagits under den förflutna sommaren i
samhället »Medelby» och att materialet nu håller på att bearbetas.
635
lo l ’
.1
Dagens frågor
båda bemärkelser) sociologisk studie som Erik Wästbergs nyss utkomna »Hur svenska folket lever» en händelse väl värd att notera.
Författaren framträder utan alla later. Han är en amatör och en
praktikus. Sociologerna av facket kunna säkerligen ha många invändningar att göra både mot metod och resultat. Men hans bok har
något att lära dem, i varje fall den gamla sanningen, att friskt vågat
är hälften vunnet. Och för -en enkel innehavare av det s. k. lekmannaförståndet har den i varje fall ett klart sanningskriterium: den överensstämmer helt med vad man »har på känn».
Författaren är en välkänd journalist. Hans bok är helt enkelt en
samling tidningsartiklar – mycket uppmärksammade artiklar – i
Nya Dagligt Allehanda. Åtskilliga av dem väckte inte så liten sensation, när de först publicerades. De voro roliga och pikanta. De ha
givit kåsörer och tecknare åtskilliga uppslag. När man nu får se
dem samlade kan man väl säga, att bouqueten förflyktigats. Detta
nedsättande omdöme brukar ej sällan fällas om god journalistik,
som konserverats i bokform. Här är det uttalat med flit och menat
som högt beröm. Först nu märker man, hur planenligt och ansvarsmedvetet författaren arbetat. Att boken som helhet inte är så »rolig» som artiklarna beror helt och hållet på, att ämnet är allvarligt
och dessutom därpå, att en detaljerad kännedom om hur och av vad
den typiske representanten för lantarbetaren och direktören, bonden,
lanthandlaren, hembiträdet och kontorsflickan, lever är en högst intressant och bokstavligen tankeväckande läsning, men inte a priori
någon nöjesläsning. Författaren levererar berättelser ur levande
livet. Men inte i vanlig bemärkelse. Hans uppgift är just att ta
vid där det spännande slutar – och vardagen börjar.
Med hänsyn till den kända sammansättningen av denna tidskrifts
läsekrets kan man särskilt rekommendera hrr kansliråd, kaptener, direktörer, läroverkslärare och likställda att ta del av skriften. De
skola ofta le ett igenkännande leende – och ibland le ganska generat eller inte alls.
Här kan ju inte komma i fråga att ens i yttersta korthet referera
undersökningen. Den bör läsas, och läsaren bör, och måste, själv dra
sina slutsatser. Författaren har nämligen blygsamt nog avstått. Han
har åstadkommit en materialsamling och diirmed basta. Men en
synnerligen tänkvärd sådan. Man får här kännedom om hur typiska representanter för en hel rad av yrken och stånd verkligen
»har det ställt». Vederbörandes ekonomiska status, denna onekligen
centrala punkt i tillvaron, meddelas (i regel med återgivande av
resp. budget), och deras därav beroende livsföring skisseras. Vi få
kännedom om de skildrade personernas politiska st~illning; om deras bildningsnivå eller rättare bildningsmedel och -krav; om deras
religiösa ståndpunkt och åtskilligt annat. I några fall – vilka skall
här fördöljas i det däremot icke dolda syftet att locka läsaren till
boken – lämnas även uppgifter om ett så subtilt spörsmål som vederbörandes erotiska vanor.
Det må vara nog med dessa stickprov. Skulle man slutligen göra
ett utomordentligt flyktigt försök till ett par punkter av den sam- 636
·~·
Dagens frågor
manfattning som Erik Wästberg tyvärr icke velat ge läsaren, skulle
de lyda så.
Vårt folk är fattigt, skall så bli… Visserligen ha inkomsterna
ökat, men levnadsvanor eller -anspråk ha ökat än mera, särskilt i
de lägre inkomstklasserna. I de högre däremot är standardökningen
bl”Ott skenbar. Eller rättare: förbättring på ett håll motsvaras av
uppenbar sänkning på andra. Svårigheten att få debet och kredit
att gå ihop är emellertid ett gemensamt drag för nästan alla.
Lika gemensam är hyggligheten. Vi äro på det hela taget ambitiösa
och ordentliga; kanske en smula loja. Arbetsamma och ansvarskännande äro vi också. Vi ha många dygder – men om de heroiska höra
vi i varje fall inte författaren berätta. Vi äro, allt som allt, helt
enkelt folket i medelvägens land.
Kriget och den eng- England har sedan århundraden tillbaka
elska traditionalismen. varit traditionernas hemland framför alla
andra. Hela det engelska folket och ingalunda bara en styrande klick
har mer eller mindre medvetet letts av traditionsvårdande och pietetsbejakande instinkter. Den som före det sista kriget hade tillfälle
göra en rundtur i de dystra kvarteren i Londons East End under
någon nationell högtidsdag kan inte hysa något tvivel om äktheten
och spontaniteten i de patriotiska utbrotten och manifestationerna
t. o. m. hos dessa mestadels djupt beklagansvärda människor, som
bokstavligen levde på livets skuggsida. Mycket av motståndskraften
under kriget har sin rot i en stark känsla för det specifika värdet
av det egna, det nationellt särpräglade.
Engelsmiinnens .sinne för tradition och traditioner har naturligtvis
ett nära samband med en ganska utpräglad konservativ disposition
hos folkpsyket. Inte nödvändigtvis konservatism i politisk bemärkelse sålunda, utan en naturlig konservatism, som spontant sätter
det erfarna, det invanda framför allt nytt och okänt, allt experimenterande. Ett uns fakta väger upp ett skålpund teori, säger ett
engelskt ordspråk. Edmund Burke har som få fått fram detta grunddrag i sina landsmäns psyke i sin magistrala uppgörelse med den
franska revolutionen, Reflections on the Revolution in France (1790),
som inte utan skäl betecknats som den konservativa ideologiens bibel.
Han understryker den stora betydelsen av sammanhanget, kontinuiteten mellan det förgångna och nuet och betonar nödvändigheten vid
allt reformarbete av en »reparation så mycket som möjligt i byggnadens stil». Därmed förde han konservatismen över på det idepolitiska planet. Men oavsett alla politiska nyanser har Burke’s konservatism haft en grundläggande betydelse för att utveckla och vidarebefordra den speciella engelska traditionalismen.
Nu kan man fråga sig, om detta traditionella England skall kunna
bestå även efter de stormar, som på sistone skakat det gamla öriket
och vilkas verkningar och fortsatta förlopp ingen kan förutse. Av
naturliga skäl har diskussionen härom t. v. uppskjutits, men ett och
annat har dock redan sagts och skrivits i saken. Skola alla ålderdomliga institutioner, sedvänjor och bruk falla med de byggnader,
637
i. … –· ..:
.t
Dagens frågor
som hägnat dem och som nu till stor delligga i grus och aska~ Och
vad som är det viktigaste och mest intressanta därvidlag: skall England även i fortsättningen, alltså efter ett för landet något så när
favorabelt krigsslut, såsom hittills styras av en handfull mer eller
mindre privilegierade~ En amerikansk politiker uttalade för någon
tid sedan för Englands vidkommande resolut det önskemålet, att det
gärna kunde bli tabula rasa med allt i detta land, liksom med de
bombade byggnaderna; förr skulle England nämligen ej bli en demokrati i anda och sanning.
Angreppen mot det specifikt engelska har i hemlandet i regel utgått från författare och över huvud intellektuella kretsar. Den gamle
gyckelmakaren Bernard Shaw har mer än en mansålder spelat på
dessa strängar och till sist trots allt kätteri själv införlivats med
det genuint engelska. Hans frispråkighet har emellertid saknat det
djup och allvar och framför allt den känsla av ansvar, som ensam
skulle kunnat förläna hans förkunnelse något mera bestående värde.
På senare tid ha väl Aldous Huxley och i viss mån D. H. Lawrence
varit de mest uppmärksammade i denna litterära samhällsdiskussion.
Nu uppträda J. B. Priestley och Somerset Maugham som domare och
profeter och kräva bot och bättring av det gamla England. Priestley
har sedan krigsutbrottet regelbundet talat i radio som representant
för den »lojala oppositionen», som kämpar för ett nytt och klasslöst
England men ett England, som inte är befolkat av »otäcka marxister
utan av sympatiska engelsmän». Han har också med kraft understrukit den sociala faran av en finansoligarki, som öppnar portarna
för ett litet fåtal utvalda, vilka sedan i sin tur dirigera guldströmmen och därmed, enligt Priestley, i stor utsträckning bestämma rekryteringen av parlamentet, utnämningar, förlänandet av adelskap
o. s. v.
Priestleys samhällskritik är utan tvivel befogad i många stycken.
Oförnekligt är, att England den dag i dag är alltjämt regeras av en
liten klick, som på olika vägar förstått att monopolisera makten.
Vänsterradikalism och arbetaropposition ha i stort sett snällt funnit
sig i denna traditionella ordning, som begränsar urvalet till de ledande posterna i samhället till en liten krets personer, vilkas fäder
eller andra anförvanter ofta intagit eller intaga nyckelställningarna.
Även politiska arvsanlag böra givetvis tillvaratagas i enlighet med
den moderna forskningens resultat; men deras frekvens i England
har alltid verkat misstänkt stark. Ofta är det inte ens de eventuella
arvsfaktorerna, som ge utslaget, utan rena relationer.
Ett ganska talande belägg för det ovan sagda lämnar den senaste
rekonstruktionen av ministären i samband med Duff Coopers avgång
från det svårskötta informationsministeriet för någon tid sedan.
Bland de sex a sju nyutnämningarna hade ej mindre än tre uppenbar
relationskaraktär. Churchills egen svärson och forne antagonist, den
konservative underhusledamoten Duncan Sandys, blev sålunda finanssekreterare i krigsministeriet. Richard Law, även han konservativ underhusledamot, var redan förut finanssekreterare i krigsministeriet (före Sandys) och blev nu efter R. A. Butler vice utrikes- 638
-’iDagens frågm·
minister eller, som det mera officiellt kallas, understatssekreterare
i utrikesministeriet. Han är son till den 1923 avlidne konservative
ledaren Bonar Law. Mest sensationellt och som en tribut åt arbetarpartiet blev den 57-årige Ernest Thurtle understatssekreterare åt den
40-årige nye informationsministern Brendan Bracken, Churchills hittillsvarande parlamentariske privatsekreterare. Thurtle är svärson
till den härom året avlidne gamle arbetarledaren och pacifisten
George Lansbury. Om det inflytande han lyckats förvärva under en
20-årig politisk bana äro meningarna mycket delade. Den nye under·
visningsministern R. A. Butler liksom den nyutnämnde chefen för
B. B. C., det brittiska radiobolaget, Harold Nicolson, äro ävenledes
söner till på sin tid högt uppsatta och inflytelserika män – respektive Indienkännaren m. m. Sir Montagu Butler och den för en del
år sedan avlidne, mycket omtalade diplomaten Arthur Nicolson, lord
Garnock – men äro ju dock mera kända och betydligt mera »selfmade» än de tre ovan nämnda.
I de flesta länder brukar missbruk av relationer kallas nepotism och
mötas med en kritik, som kan stegras till en storm av förtrytelse. I
England passerar det dock utan vidare. Så har det alltid gått till och
så kommer det att gå till även i framtiden, resonera säkert de flesta
engelsmän, om de nu alls ägna saken någon särskild uppmärksamhet.
Kan sådant gå för sig i tider som de nuvarande, inser man lätt, vilken
makt sedvänjan alltjämt har i England på detta område – liksom
på alla andra.
Englands adel utgör ett kapitel för sig och ett ganska invecklat
kapitel. Den ständiga nyrekryteringen även från radikalt vänsterhåll främjar ytterligare den obrottsliga sammanhållningen inom den
styrande klicken, som givetvis är starkt adelsbetonad i ett land, där
»förtjänsten» alltjämt adlas. Den gamle arge f. d. socialisten (han
tillhör fortfarande arbetarpartiet, därför att det brukas så) och kommunalpampen i London lord Snell, som man ibland hör talas om
tack vare hans egenskap av biträdande ledare av överhuset, är numera innehavare av en av de äldsta och förnämsta befattningarna
vid hovet, Captain of the Gentlemen-at-Arms! Att emellertid den
gamle rabulisten och spjuvern ännu lever kan man se av årets
upplaga av Who’s who, där Snell under rubriken recreations på sitt
namn svarat: none. Det är nu ett skämt med heliga ting i England,
som inte vem som helst kan tillåta sig.
Major Attlee, den forne oppositionsledaren, numera ledamot av
krigskabinettet, är också en urengelsk och i grunden, trots den röda
kulören, mycket typisk representant för en konservativ engelsman
av den gamla skolan. Redan hans yttre, hans klädsel och uppträ-
dande ge associationer i dylik riktning. Av Churchill själv, tillhö-
rande en av landets blåblodigaste familjer om än amerikan på mö-
dernet, kan man inte begära alltför mycket i fråga om antitraditionalistiska framtidslöften lika litet som av den typiske storföretagaren
lord Beaverbrook, som för övrigt är kanadensare till börden. Den
tredje kraftkarlen i kabinettet, den inflytelserike arbetarledaren Ernest
Bevin, har ej uttalat sig i dessa ämnen, han har säkerligen i likhet
639
·.::.· .1
Dagens frågor
med sina kolleger annat att tänka på iin så länge. I Halifax och Eden
har troligen den traditionella kotteripolitiken två av sina mest pålitliga talesmän, om än opportunitetshänsyn tvinga dem att intaga en
avvaktande hållning. De äro med de skiljaktigheter sinsemellan, som
betingas av åldersskillnaden och individuella olikheter, typiska företrädare för det styrande överklasskiktet.
Så stark är alltså traditiönens makt alltjämt i fråga om ett av laudets mest vitala spörsmål. Förhållandet är betecknande. Tidningarna
klaga ofta över, att åtskilliga rena relationsherrar av tvivelaktig kapacitet sitta kvar både i ministären och på andra ledande poster.
Ännu efter krigsutbrottet var en man som lord Stanhope det brittiska
imperiets sjöminister, till 1940 även ledare av överhuset. En annan
dekorationsfigur, lord Zetland, innehade till 1940 den viktiga posten
som minister för Indien. Både Stanhope och Zetland voro förstås ledamöter av kabinettet. Till historien hör också, att de innehaft eller
inneha höga hovcharger. (Stanhope iir dessutom strumpebandsriddare.) Systemets svagheter ha obarmhärtigt blottats av kriget, men
engelsmannen är den han är; han ger sig inte något nytt i våld utan
efter stor tvekan, yttre omstiindigheter må sedan pressa på bäst de
kunna.
Somerset Maugham befinner sig sedan hösten i fjol i U. S. A. Han
har de två första krigsåren varit med om både brokiga och spännande upplevelser i Frankrike och hemlandet och på resor dem emellan. Han iir flitigt verksam i pressen och de stora magasinen där
ute och hir inhösta svindlande honorar för sina skriverier. Men så
är han ju också en ovanligt kultiverad och underhållande skribent,
som har både förstånd och erfarenhet. I den allvarliga diskussionen
om krigsutbrottet och vad som sedan följde har siirskilt Neville
Chamberlain råkat ut för hans bitande sarkasmer. Detta står i ett
visst samband med Chamberlains egenskap av just »relationsstorhet»; han kom till stor del fram tack vare si n fars, Joseph Chamberlains, och framför allt sin inflytelserike halvbrors, Sir Ansten Chamberlains, anseende. Åtskilligt spelade väl hans stora kormnunalpolitiska meriter från Birmingbarn in, liksom troligen hans klassiskt
engelska psyke. Ryktet förtäljer även, att hans begåvade maka haft
en betydande andel i hans snabba karriär 11å iildre dagar –
först vid 53 års ålder blev han kabinettsminister. Han var dock en
man av ovanlig viljestyrka och blev en av Englands bästa finansministrar, och han torde också komma att stå sig bäst inför historiens
dom utav trion Ramsay Mae Donald-Stanley Baldwin-Neville Chamberlain, the guilty men. Maugham skämtar också mycket kviekt med
bekanta engelska överklasslyten – den engelska lady, som frågar
efter sportdäcket på den franska kolångare, vilken med den största
risk skulle försöka lotsa passagerare från Cannes till England, får
av fartygets ende uppassare följande svar på sin fråga: »Hela fartyget är sportdäck, madame.» Dyrbar är också berättelsen om det gamla
paret i full gala på det mondäna Dorchester Rotel i London, som
förebrår Maugham för att han har kavaj på ett sådant ställe: »Jag
kan inte se något som helst skäl, varför en gentleman inte skulle
640
…
Dagens frågor
kunna klä sig som en gentleman, bara därför att tyskarna kasta ned
några stycken bomber», säger ladyn förebrående till den berömde
men vid tillfället i fråga »oklädde» författaren.
Mycket av det som kan synas uteslutande löjligt för andra än
engelsmän är emellertid en styrka under de tider, som England nu
genomlever. Det gäller inte minst om deras ofta mera skenbara än
verkliga nonchalans och om deras bornerat överlägsna hållning inför
vad som än händer. Det visar erfarenheten.
Englands starke man under detta krig, Winston Churchill, har i
sitt hemland mötts med en påtaglig misstro, som säkerligen djupast
bottnar i vissa såsom »oengelska» uppfattade drag i hans psyke.
Samma har förhållandet varit med Lloyd George, Churchills motsvarighet under det förra kriget. Först efter tvekan har man överlämnat sig åt dessa båda energiknippen med deras aktiva och rörliga
intellekt, sedan inga andra utviigar stått till buds. Bergsons tes
l’existence complete est mobilile dans l’individualite, den fulländade
tillvaron ligger i individualitetens spännvidd, som passar så bra in
på dem båda, torde vara något som är genomsnittsengelsmannen
tämligen fjärran, åtminstone under normala, fredliga förhållanden.
Lloyd George’s politiska ledarställning överlevde ej kriget mer än
ett par år, och sedan gick det snabbt utför. Det skulle emellertid
vara ett svårt misstag att tro, att dessa båda ledare representera
traditionsfientliga makter. Allra minst gäller detta om Churchill
med hans arv från stora fäder.
Det är kanske för tidigt att spå om den engelska traditionalismens
framtidsutsikter. Mycket talar emellertid för, nu dessutom bestyrkt
under de svåraste yttre förhållanden, att den kommer att fortleva
allt framgent om än under gradvis skeende förändringar. De yttre
formerna äro ju heller inte allt i en tradition. Denna traditionalism
förefaller nämligen vara lika konstitutiv för det engelska psyket som
t. ex. ondskan – mutatis mutandis – för människornas hjärtan i
gemen. Innan denna sistnämnda utdrivits eller åtminstone reducerats
något, kommer världen att förbli som den är. På liknande sätt förhåller det sig troligen med den engelska traditionalismen; när den
försvunnit sin kos är det säkerligen också ute med det England vi
nu känna.
Carl-Gustaf Thomasson.
Finländaren fil. mag. Runar Johanson ger i nedanstående uppsats en redogörelse
för det östkarelska problemet i början av 1800-talet.
Östkarelen i den finländska och sven- Den östkarelska frågan har i
ska debatten för hundra år sedan. Finlands historia uppvisat två
faser. Det svenska väldet i vardande och i full maktutveckling åsyftade med östkarelens erövring blott, eller åtminstone huvudsakligast,
en maktutvidgning eller ett säkrande av vunna positioner. Den nationella synpunkten kan ha spelat en viss roll, men avgörande var den
knappast någonsin. Efter skilsmässan från Finland 1809 upphörde
641
47-41718. Svensk Tiaskrift 1941.
~·…:i r- ~,. ’
’ }~ ;;;. .. -l.,
.\J ’el ,
.!
Dagens frågor
Sverige givetvis att hysa varje som helst intresse för Östkarelen.
Men därmed var denna fråga likväl inte bragt ur världen. Det spirande finska nationalmedvetandet riktade helt naturligt sin uppmärksamhet mot övriga finska folkstammar inom det ryska riket och intresset för den – och särskilt för östkarelarna – stegrades i den
mån man insåg deras betydelse för folkdiktningen, språkforskningen
och historien. Sjögren, Lönnrot och Castren bidrogo avsevärt till att
fläta samman de finska stamfränderna. Man begynte räkna med dem
som en realitet, dock till en början icke av politisk, utan endast av
kulturell art. Då Östkarelen det oaktat i mitten av 1800-talet framträdde som en politisk fråga, blevo de nationella synpunkterna tillbörligen betonade, men det var inte nationalismen, som först höjde
östkarelens frihetsbaner, utan liberalismen med dess outsläckliga hat
till despotismen och reaktionen, enkannerligen i deras ryska uppenbarelseformer.
I ett överraskande tidigt stadium av finskhetsrörelsen började »fennomanerna» rikta sina blickar på det stöd och de möjligheter, som
kontakten med stamfränderna i Ryssland öppnade för det finska
kulturarbetet. En antydan härom påträffas redan i Abo Morgonblad
1821 i den märkliga artikel, vari Erik Gustaf Ehrström framförde
krav på finska språkets införande i skolorna. I sin långa artikelserie
bemöter Ehrström bl. a. farhågorna för att det ringa antalet finska
läsare skall göra den finska litteraturen mycket fattig. Härvid gör
han en hänsyftning av ganska märkligt slag . Han anmärker, att om
hela nationen ägde ett gemensamt språk, så skulle i och med detsamma den läsande allmänheten växa i antal och kanske i det närmaste fördubblas och – tillägger han – detta så mycket mer som
vi kunde hoppas att våra finska bröder, vilka boende utom Finland,
njuta skydd av samma välgörande spira som vi, skulle närmare sluta
sig till oss. Då man betänker, att A. J. Sjögrens forskningar rörande
finnarna i Ryssland på allvar började bedrivas först ett par år senare, framstår Ehrströms uttalande såsom en anmärkningsvärt tidig
antydan om möjligheten av kulturell påverkan och ledning.
Småningom mognade uppfattningen om de finska stammarna så-
som en enhet – en tanke, som vann fasthet i den mån exempelvis
de komparativa metoderna begynte tillämpas inom forskningen. Då
Helsingfors Tidningar under Topelius’ redaktion år 1844 anmälde
Grönblads urkundsamling rörande klubbekriget, framhöll tidningen
bl. a., att denne forskare liksom de flesta andra nästan totalt hade
förbisett den finska folkstammen i dess för hela den europeiska och
asiatiska norden så högst viktiga, fast ännu outredda utbredning.
I vad mån och i så fall huru tidigt intresset för östkarelens språkliga och kulturella skatter och säregenheter gåvo upphov till samtida
diskussioner av politisk natur, undandrar sig vår kännedom på grund
av censuren.
Att man möjligen kan ha snuddat vid den politiska sidan av saken,
därpå tyda vissa omständigheter av icke ringa intresse. Till en början riktade man blicken blott på den enhet, som de finska stammarna
hade utgjort under sin gemensamma forntid. Men det dröjde inte
642
Dagens frågor
alltför länge, innan enheten uppfattades såsom ett framtidsprogram,
dock med varierande innehåll. Det var kanske med tanke härpå som
Topelius i sin ovannämnda recension yttrade, att varje ljusglimt över
Finlands forntid tillika är en solstråle över dess framtid. Vilken roll
man tilldelade Finland framgår ur uttalanden, i vilka kulturarbetet
berördes. Man utgick givetvis ifrån, att Finland i de kulturella relationerna skulle inta den ledande platsen eller åtminstone fungera
som primus inter pares. I Helsingfors Tidningar 1846 talas det om,
att försynen inte har anvisat det finska folket en politisk roll i
världshistorien. Må det då, tillfogar tidningen, söka och finna sin
bestämmelse uti att vara ett kulturfolk, som börjande med att självt
stiga till höjderna av samtidens bildning, gör sig värdigt det ädla
kall, att i en framtid med skatterna av sitt samlade vetande upplysa
och upplyfta de talrika spillror av den stora finska folkstammen,
till vilka civilisationens ljus ännu inte har framträngt i österns och
nordens omätliga ödemarker! Något tidigare hade Helsingfors Tidningar i anledning av en artikel i Snellmans Saima skrivit i optimistisk ton om Finlands litteratur och dess framtid: »Vad, om den
finska folkstammen, till sin utsträckning föga mindre än den slaviska, en dag vore kallad att spela en större roll på världsteatern,
än man anar nu~ Man invänder med allt skäl: den är ingen ’thatkräftig’, ingen politisk stam. – – – Det talas nu om panslavismen;
det kan en dag talas om panfennism eller pansuomism. I denna ’allfinskhet’ måste finska folket, förmedelst sin äldre kultur, bekläda
ett slags hegemoni—~» »Dock», tillägger tidningen, liksom för att
ursäkta att den lämnat sina tankar altför fria tyglar, »detta må vara
’drömmar som strömmar’.»
Som synes ha vi emellertid här att göra med ett storfinskt program
på det kulturella området. Det skulle inte dröja många år, innan
storfinskheten i politiskt avseende gjorde sin röst hörd. Första gången
skedde detta likväl inte i Finland, utan i Sverige.
I Sverige i:ignade man ofta vid seklets mitt sin uppmärksamhet åt
Finlands politiska ställning. Anledningar att yttra sig erbjödo uttalanden både i Sverige och i Finland. De svenska liberala kretsarna
stodo i skarp opposition gentemot den konservativa regeringskursen,
vars anhängare utsattes för häftiga anfall – ibland urartande till
personligheter och insinuationer – främst i liberalismens ledande
organ Aftonbladet. På det utrikespolitiska området drog tidningen i
härnad mot 1812 års politik; liberalerna förläto aldrig Karl XIV Johan att han inte hade återfordrat Finland vid Åbomötet med tsaren
och han steg inte i deras aktning på grund av sitt konsekvent iakttagna välförhållande till Ryssland och dess tsar. Han ansågs uppoffra Sveriges sanna intressen, ty Norge kunde aldrig för det svenska
väldet ersätta förlusten av Finland.
Det var i en sådan stämning Aftonbladet även berörde den östkarelska frågan. Den omedelbara anledningen härtill var Topelius’
kända uppsats i andra häftet av Joukahainen (1845) »Åger finska
folket en historiah Frågan besvarades av författaren på ett- såsom
han själv medger – hädiskt sätt: Finlands folk (märk väl: folket)
643
H’
l_;. Il- _ _…__ _. …,_.
.i
Dagens frågor
ägde inte före 1809 någon egen historia såsom självständigt folk, vilket däremot vore fallet efter skilsmässan från Sverige.
Detta svar försatte Aftonbladet på ett verkligt kämpahumör. Tidningen förhåller sig högeligen tvivlande till värdet av ryska manifest och regentförsäkringar – slutsatsen är i korthet: vestigia terrent! – och av de ryska löftena kommer Finland inte att ha större
glädje än Polen, Estland, Livland o. s. v. Skulle således, menar Aftonbladet, inte Finland efter den ryska ockupationen (kursiveringarna
äro tidningens) vara lika myGket bundet och influerat av Ryssland
som det någonsin förut hade varit det av Sverige~ Aftonbladet finner detta alldeles uppenbart och tidningens ståndpunkt är därmed
angiven. Men den berör Finland såsom stat, och icke- såsom Topelins åsyftade – det finska folket. Denna missuppfattning skärpte
ytterligare motsatsen mellan Topelius’ och Aftonbladets uppfattning
i frågan.
Till tanken på en förening av alla finska stammar kommer Aftonbladet, då det upptar den finska nationaliteten till diskussion. Tidningen anser en sådan nationalitet inte existera med mindre alla till
den finska stammen hörande folk ha blivit samlade. Fråga blir därför- resonerar Aftonbladet- huruvida inte en hittills saknad nationalitet genom försynens hemliga vägar för f r a m t i d e n kan vara beredd åt Finland. En finsk nationalitet, sådan tidningen uppfattar densamma, har genom föreningen med Ryssland tagit ett första steg mot
sitt förverkligande. »Då man talar om ’finska folket’ i stort, befann
sig detta under svenska tiden splittrat och ej sällan i kamp med sig
själv, då en del (i Viborgs län, s. k. Gamla Finland, vidare i Olonetz
och en stor del av norra Ryssland) tillhörde ryska staten, men det
övriga Sverige. Efter 1809 har åtminstone allt finskt blivit samlat
under en och samma spira.»
Om innebörden av detta framsteg och de förhoppningar man på
grund härav kan hysa beträffande framtiden har emellertid Aftonbladet sin egen uppfattning. Under rådande regim i Ryssland kan
den nationella samhörigheten på sin höjd manifestera sig i kulturyttringar på gemensam grund: samtliga finska folks nationalitet kan
bli »vän med sig själv», kan erkänna sin gemensamhet, kan i tysthet
arbeta sig ihop till några dyrbara, forna sammanbindande poetiska
folkminnen. Alla försök att nalkas det politiska området skall likväl
Ryssland, enligt tidningens fasta övertygelse, kväva i sin linda, varvid
en hänvisning ånyo göres till Polens öde och till exempel från Baltikum. »Att icke ryska regeringen skall tillåta detta (d. v. s. de nyssnämnda strävandena) utbilda sig så långt som till någon verklig
politisk nationalitet för finnarna, kan man likväl taga för alldeles avgjort; och den, som häröver kunde hysa några illusioner, behöver
endast åskåda Polens och Litauens öde under de sista tiderna. Förhålla sig de finska folken så fredligt, att alldeles ingenting göres för
deras nationalitets förverkligande, så torde nog ryska regeringen lika
godhetsfullt hädanefter som hittills låta den bibehålla deras dröm
om egen nationalitet och egen historia efter 1809; men göres minsta
steg – så torde hastigt en ukas underrätta dem om nödvändigheten
644
.·~·
Dagens frågor
att vakna, d. v. s. att hädanefter varken begagna svenska eller finska,
utan rena ryskan i alla sina nationalitetsförhandlingar.»
I slutet av sin kritiska betraktelse uttalar Aftonbladet de ytterst
märkliga orden rörande den ryska statskolossens eventuella öde och
de möjligheter, som härigenom öppna sig för fria statsbildningar på
det forna ryska statsområdet. Tidningen hade under årens lopp ofta
uttalat sin fasta övertygelse, att den tid stundar, då den ryska kolossen sönderfaller liksom forna tiders kolossala »statshopgyttringar»
av sinsemellan olika nationer. År 1839 hade tidningen bl. a. framhållit, att sammangyttring kan betraktas såsom Rysslands »livsprincip». Den egentliga kärnan, om en sådan finnes, måste söka med sig
konformera alla de främmande delar, som den hade gyttrat omkring
sig och som den strävar att sammansmälta med sig. En stat som
Ryssland måste antingen vegetera – ifall tilltagsna grannar saknas
– eller ock leva i ständig feber av förstoringslust utåt. Då en dylik
stat slutligen blivit oformlig, följer svindel – och förfall. Denna
karakteristik är onekligen träffande med tanke på Rysslands senare
öden.
I händelse Ryssland faller samman, resonerar Aftonbladet vidare
på tal om Topelius’ uppsats, kan det naturliga få göra sig gällande, d. v. s. alla till stammen och språket sammanhörande folk
kunna var för sig bilda stater. »De äkta moskoviterna skulle då
komma att utgöra en folkenhet, en stat, med Moskva till medelpunkt,
och för övrigt av stor utsträckning, ända fram emot Novgorod och
Smolensk. De polska folken likaså en särskild folkenhet, en stat, för
sig. De tatariska likaledes. De finska folken skulle utan tvivel då
också komma att bilda sin enskilda samhällsenhet, omfattande »allt
finskt, både norr, söder och öster om Finska viken. Petersburg bleve
för denna folkenhet den naturliga medelpunkten.» Det är endast under denna förutsättning Aftonbladet kan gå med på, att Finland har
bekommit sin egen historia i den mening Topelius avsåg.
Med dessa nästan profetiska ord, som vittna om odiskutabel skarpblick hos författaren, avslutar Aftonbladet sin recension. Historien
om Finlands förening med Ryssland visade, att missförståndet ledde
till iakttagelser, som i grund och botten voro riktiga, ehuru den
konstitutionella epoken till en början var ägnad att överskyla och
avlägsna faran. För övrigt kan man om Aftonbladets framtidsperspektiv knappast säga annat än att det bör ha tillfredsställt även
den mest sangviniska nationella fåfänga på den tiden. Dock gör man
klokast i att utgå ifrån, att det hela för samtiden tedde sig som en
visserligen djärv och storslagen, men alltför fantastisk framtidssyn.
Eftervärlden torde icke ha anledning att hysa en motsatt uppfattning.
Trots införselförbud och censur blevo naturligtvis uttalanden av
detta slag kända i Finland, men någon diskussion ha de, ytligt sett,
likväl inte framkallat. På autokratins och reaktionens tid tedde de sig
alltför absurda och overkliga. Men tanken på ett gemensamt kulturarbete och kulturutbyte har, som tidigare omnämnts, lekt mången i
hågen alltsedan Åboromantikens tid och därifrån är steget icke över- 645
f. .. ,, ’
.l
Dagens frågor
hövan långt till spekulationer om ett politiskt samarbete någon gång
i en avlägsen framtid.
Som ett bevis på att tankar i denna riktning legat och grott inom
härvarande kretsar kan man anse Emil von Qvantens ord i hans
broschyr Fennomani och skandinavism, utgiven i Stockholm 1855.
Denna broschyr var som bekant avsedd att vara en programskrift
för de visserligen fåtaliga, men desto mera livaktiga liberala kretsar
i vårt land, vilka syftade till en frigörelse från den ryska despotismen – i detta fall genom att understöda tanken på ett nordiskt
statsförbund med Finland som en med Sverige nära lierad medlem.
Den omvälvning von Qvanten trodde bli följden av Sveriges deltagande i Krim-kriget skulle enligt hans mening skapa en ypperlig
förutsättning härför. Hans blick gick emellertid långt utom Finlands
landamären – till östkarelen. Att sträcka handen efter detta område
ansåg han nödvändigt främst ur försvarssynpunkt, men även ur
finsknationell synpunkt. Han påvisar först med exempel, att haven
snarare förena än åtskilja länder och folk, medan återigen landgränserna, då de gå över höga berg, ödemarker och vida landsträckor,
skilja länderna från varandra. Han anser inte Bottniska viken vara
någon tryggare gräns, i synnerhet med ett ryskt Bomarsund på
Åland: »huru lätt kan icke en flotta segla över Ålands hav eller en
arme om vintern tåga över Kvarken~» Av denna orsak förordar han
en gränsförskjutning åt öster, som med Skandinavien införlivar hela
det nordvästra Ryssland. En ändamålsenlig och väl övervägd gränsdragning betraktar han som en tämligen naturlig sak, om det en
gång kommer därhän. »Däremot skulle de gränser, som genom Finlands anslutning till Sverige erhölles, i fall de blott, såsom väl naturligt är, på ett fullkomligt rationellt och tillfyllestgörande sätt
uppgjordes, i sjäva verket bliva mycket mer säkra och betryggande.
Dessa gränser skulle nämligen då löpa långs åt de stora sjöarna och
vattendragen i det nuvarande nordvästra Ryssland: – Ladoga, Surr
(d. v. s. Syväri), Onega och upp till Vita havet. Dessa öde nejder
bleve då mycket mer åtskiljande än Bottniska viken, och, med sina
djupa skogar, vidlyftiga strömdrag och svårt tillgängliga pass, bleve
denna gräns, även i militäriskt hänseende, en ganska fördelaktig
försvarslinje. Genom en sådan gränsreglering bleve slutligen även,
såsom ur nationell synpunkt naturligt och billigt är, den hittills
styckade finska stammen äntligen ett helt, i det även de ryska karelarna, dessa om ej till namnet, dock till andan äkta finnar, hos vilka
största delen av Kalevala blivit upphämtad, förenade med sina brö-
der i det egentliga Finland.»
I detta yttrande, som ligger snart hundra år tillbaka i tiden, har
von Qvanten berört det nu så aktuella problemet om en gräns, som
kan ge Finland slutgiltig trygghet mot dess städse aggressiva östra
granne. Det är ingen tillfällighet, att han framförde synpunkter,
som erinrade om vår tids, ty då likaväl som nu gällde det närmast
Finlands, men dessutom innerst inne ~iven Nordens trygghet.
Även om von Qvanten kan förutsättas ha känt till Aftonbladets
ovannämnda uttalande, framgår det ur hans broschyr, att han intog
646
Dagens frågor
en fullt självsHindig ställning till frågan om sammanförande av »allt
finskt» i en enda statsenhet med Finland såsom den centrala, självfallna medelpunkten. Han ser nämligen på Finlands framtid inte
endast i egenskap av en liberal patriot, utan även som en represenfant för en skandinaviskt orienterad finsk kultur, gripen som han
var av skandinavismens hiinförelse för ett nordiskt statsförbund. Av
denna orsak blir hans »Stor-Finlaml» inte av samma territoriella omfattning som Aftonbladets.
Emil von Qvanten håller före, att en politisk anslutning till Skandinavien inte försvårar, utan tvärtom underlättar lösningen av Finlands nationella fråga – detta i skarp motsiittning till Snellman och
många andra. Genom anslutning till dc skandinaviska »medbröderna»
erhölle Finland »de nödiga medlen och krafterna, som det behöver
för att ostört återupprätta sitt samhällsliv på en fri och sedlig grund
samt praktiskt lösa det nationella problem, som ännu förestår för
detsamma. Ty blott så, genom ett kraftigt utbildat och fritt statsliv,
skall detta problem – – – kuna lösas – – -.» I förening med det
övriga Norden skall Finland leva i överensstämmelse med de sex
seklernas gamla historiska traditioner, vilka oupplösligt binda det
tillsammans med det skandinaviska Norden. ’fy enligt von Qvantcns
uppfattning talar det från Sverige erhållna oeh upptagna kulturarvet
jämte det politiska Higet för en sådan förening såsom den naturligaste och ömsesidigt mest pålitliga. Däremot accepterar von Qvanten inte ett så omfattande program som Aftonbladet!;;, Pör ]’inland
gäller nämligen, att »varje annan statlig kombination, såsom t. ex.
en förening med l<Jstland och Ingermanland, vilka, ehuru till namnet
Finlands anförvanter, dock genom sin bildningsart och ståndpunkt
äro mycket mer främmande därför, bleve ganska olämplig. Här som
annorstädes gäller det liven, att anden iir förmer än formen.»
Till dessa uttalanden från Sverige och Finland (von Qvanten kan
ju anses företräda en av tidens politiska riktningar i Finland) kan
ytterligare fogas ett vittnesbörd om tlinkesättcn i själva det berörda
området, östkarelen. Något direkt diirifrån kommande, autentiskt
uttalande liga vi inte från denna tid, men däremot har man fäst
uppmärksamheten vid ett yttrande, som torde kunna tillmätas stor
betydelse. I en av ’l’opelius hållen akademisk föreläsning år 1864 har
man bl. a. funnit följande passus: >>Karelaren uti Arkangelska guvernementet gör skillnad mellan Suomenniemi – Finlandshalvö, det nuvarande Finland, omflutet på tre sidor av haven, på den fjärde avgränsat av riksgriinsen – och Suomensaari – Finlandsö – det stora
fullkomliga Finland, som på alla sidor har vatten och sköljes i norr
och öster av Ishavet, Vita havet, Onega och Ladoga. Det är denna
stora tanke som förenar med oss även de karelska bröder, vilka
fredsslut och riksgrlinser i århundraden avsöndrat från deras stam
och folk, och skall liven den politiska geografin aldrig underskriva
denna tanke, så har den fy,.;iska geografin redan gjort det, emedan
den finska naturen med dess fauna och flora ieke erkänner någon
annan gräns för dess verkliga område.»
Såframt Topelius har grundat sitt påstående på tillförlitliga per- 647
_.· ..
.f
’.
Dagens frågor
soners utsago eller egna erfarenheter, tyckes känslan av samhörighet
med Finland ha varit levande bland Östkarelens befolkning. Säkert
är, att denna samhörighet stimulerats av den beröring, vari östkarelen fr. o. m. 1800-talet kom till Finland som följd av den nationella
forskningen och för vHken – såsom vi sett – redan Åboromantiken
visade ett spirande intress~.
648