Dagens frågor

DAGENS FRÅGOR
Den 25 oktober 1943.
Finlandssvenskarna I början av oktober började det bland finlandsoch de SS:s adress. svenskarna gå rykten om att man i de kretsar,
som slutit upp kring den starkt tyskorienterade veckotidningen
Svensk Botten, umgicks med planer på att samla namn till en massadress till republikens president såsom en protest mot att så många
svenskar och därtill högtbetrodda män inom Svenska folkpartiets
ledning och riksdagsgrupp undertecknat den mångomtalade skrivelse
till republikens president, som gemenligen går under namnet De 33:s
adress. I denna hade som bekant 33 politiker, huvudsakligen företrä-
dande det socialdemokratiska partiet och Svenska folkpartiet, men
också några män från finska framstegspartiet och agrarpartiet, som
sin åsikt uttryckt nödvändigheten av att »statsledningen skrider till
åtgärder i syfte att separera Finland från det pågående stormaktskriget och genom sådana åtgärder, som förhållandena påkalla, trygga
landets frihet, självständighet och fred». Snart visade det sig även
att ryktet talade sanning; listor kommo i omlopp litet varstans och
energiska namninsamlare började springa på arbetsplatser och i
trappor. T. o. m. till de svenskspråkiga truppförbanden vid fronten
blevo den planerade massadressens listor sända.
Den svenska befolkningen blev ganska förbryllad över denna hänvändning till dess beredvillighet att taga parti. De 33:s adress, som
överlämnades i augusti till president Ryti, hade, åtminstone vad ordalydelsen beträffar, fallit i glömska för de flesta, och protestadressen
innehöll några försåtliga formuleringar, som gav den både ett annat
syfte och ett annat innehåll än den hade. Skulle ett tillräckligt imponerande antal namn erhållas, måste de svenska 33:orna framställas
såsom separatister inom den svenska folkstammen och sabotörer av
hela nationens ansträngningar i en ödesmättad och farlig tid. Dessa
undertecknare hade enligt protesten gjort sig skyldiga till ett »för
den svenska folkgruppens inställning missvisande handlingssätt», Fin~
lands svenskar hade i »konträr motsats till folkstyrets principer
ohörda gjorts skenbart delaktiga i en aktion, som varit ägnad att
lända landet till skada och svenskfolket till skam». Deras aktion hade,
heter det vidare, på finskt håll tytts som »en strävan att separera sig
från den finska folkmajoriteten och att söndra den fasta enhetsfront,
som hittills präglat vår kamp för nationens tillvaro och dess framtid».
Det bör kanske tilläggas, att inga dylika tolkningar, åtminstone offentligt, gjorts på finskt håll, om också ett par äktfinska eller nationalsocialistiska tidningar försökt göra sig lustiga över proportionen mellan de finska och svenska undertecknarna av de de 33:s adress (14
resp. 19).
Då den nya adressens ordalydelse blev bekant och det blev känt
vilken stor apparat, som igångsatts för namninsamlingen, såg sig
581
-· -·.· ’-·”-’ …~ . .,.!’;
·~·..:~ .
— ——————-
Dagens frågor
Svenska folkpartiets ordförande, friherre von Born nödsakad att i
tidningspressen publicera en bestämd gensaga, inte mot initiativet som
sådant, utan mot den försåtliga och för de svenska undertecknarna av
de 33:s hänvändelse kränkande formuleringen. Kort därpå började
även de svenska tidningarna med Hufvudstadsbladet och Svenska
Pressen i Helsingfors i spetsen upplysa den svenska allmänheten om
motadressens uppsåtliga fallgropar. Å ven finskspråkig press har observerat detsamma och —’ för att ta ett exempel – har Helsingin
Sanornat på ledarplats framhållit som det mest uppseendeväckande i
aktionen, att just de kretsar, som så absolut fördömt de 33:s beteende
att vända sig direkt till presidenten med sina påpekanden och önskemål, nu själva äro färdiga att begagna denna samma väg. »Av allt
att döma», skrev tidningen, »har angreppet mot förfaringssättet endast varit en förevändning för att ersätta en diskussion på saklig
grund, i vilken argumenten hade varit svårare att finna».
Det förtjänar kanske i detta sammanhang att påminnas om, att de
33:s skrivelse till presidenten, enligt vad man bland undertecknarna
gör gällande, aldrig var tänkt som en större opinionsyttring. En lista
över önskvärda namn hade uppgjorts, men den gallrades omsorgsfullt
innan skrivelsen tillställdes undertecknarna._ Avsikten av att endast
medtaga aktiva politiker och några bemärkta tidningsmän för att ge
styrka åt framställningen, men någon massaktion vad hänvändelsen
till rikets högste styresman aldrig avsedd att bli och blev ej heller.
Den var ej heller avsedd att vara offentlig – tvärtom hade flera av
undertecknarna uttryckt ett bestämt önskemål, att skrivelsen åtminstone inte på färsk gärning skulle bringas till offentligheten. Genom
en indiskretion skedde detta emellertid – i Stockholm. När skrivelsen
och namnen på undertecknarna ett par dagar senare publicerades i
Finland, skedde det på initiativ av presidenten och regeringen. Vad
som stod i skrivelsen var för övrigt detsamma, som statsminister
Linkornies gav uttryck åt i sin ryktbara intervju och finansminister
Tanner i sak yttrade i sitt tal ett par veckor senare.
Det är även signifikativt att de, som nu protestera mot aktionen,
undvika att framställa anmärkningar mot innehållet i de 33:s skrivelse; det är mot sättet för åsikternas framläggande man säger sig
protesterar. Protestens verkliga syfte måste väl dock förstås som ett
kraftigt inlägg i diskussionen om separatfred med Ryssland. Liksom
de 33 med sin aktion egentligen avsågo att ge statsmakten en påstöt
för att om möjligt få underhandlingarna i gång eller – så har det
även uppgetts – ge presidenten och regeringen en antydan om att
kraftigt stöd finnes för en dylik politik, trots den tystlåtenhet och
stränga diskretion en dylik angelägenhet kräver såväl av riksdag
som tidningspress, så önska deras vedersakare bland de tyskorienterade längst ut på den svenska högerkanten bestämt opponera sig
häremot.
Den schism inom Svenska folkpartiet, som den nya adressen synes
bära vittne om, kan dessvärre inte bortförklaras. Men det gäller att
ihågkomma, att den inte är ny; under de senaste åren har klyftan ofta
kommit tillsynes, i synnerhet i samband med riksdags- och elektors- 582
l
———————–~.·-.~.—
Dagens frågor
valen. Svenska folkpartiet kan helt enkelt inte bevara sin enhet under
tider, då de dominerande politiska frågorna ej bära de språkliga motsättningarnas prägel. Det har tillkommit för att tillvarataga den svenska befolkningens gemensamma intressen, men frånsett den grupp av
denna befolkning, som sökt sig politisk ankargrund inom socialdemokratin, sluta alla andra skikt av Finlands svenskar upp kring sitt
eget parti, som alltså omfattar alla politiska schatteringar från yttersta högerkant till center. Någon mer eller mindre antidemokratiskt
orienterad svensk partibildning utanför Svenska folkpartiet finnes
icke och då därtill kommer att de politiska brytningarna under tider
som dessa lätt bliva starkare än under lugnare och normalare tider,
har schismen sin lättfunna förklaring. Att härav draga några längre
syftande konklusioner torde emellertid vara obefogat. Partiet kommer nog att hålla ihop också framgent och dess stora majoritet står
på klart demokratisk och nordisk grund. Den grupp, som fronderar,
har under de senaste 15 åren aldrig lyckats göra sig hörd.
Fängelsestraff och
förtroendeuppdrag.
Nyligen gick det genom pressen ett meddelande,
att en betrodd socialdemokratisk kommunalman, en verkmästare i Kristinehamn, trots att han nyligen dömts till
nio månaders fängelse för fosterfördrivning vägrat att avsäga sig
sina förtroendeuppdrag, bl. a. stadsfullmäktigeskapet. Han har intagit denna sturska ståndpunkt trots att han utsatts för starka påtryckningar av sitt parti. Då varken vallag eller kommunallag förbjuda
honom att behålla de offentliga uppdragen- lagstiftningen innehåller
överhuvud inga stadganden om dylika fall – kan han inte tvingas
bort mot sin vilja. Redan den.omständigheten att han under en lång
tid blir förhindrad att fullgöra sina uppdrag borde vara skäl nog för
honom att dra sig tillbaka. Men eljest borde vanliga anständighetskrav göra valet lätt för honom.
En liknande historia inträffade i Kalmar i somras. Historien är
inte utan sina besynnerliga poänger. En av stadens läkare dömdes
den 21 juni till åtta månaders fängelse för fosterfördrivning. Redan
en stund efter det att utslaget fallit ringde han upp ett par av stadens
rådmän och frågade, om rättens utslag hindrade honom att under
förste stadsläkarens instundande ledighet erhålla förordnande att
vara förste stadsläkare i Kalmar. Då emellertid någon formlig framställning om ledighet och förslag till vikarie vid den tidpunkten ej
förelåg från ordinarie förste stadsläkaren samt ärendet ännu icke
behandlats av hälsovårdsnämnden togs icke någon slutlig ställning
i frågan. Senare inkom emellertid en anhållan från förste stadsläkaren om semester och ledighet för enskilda angelägenheter under drygt
halvannan månads tid; till vikare föreslog han den dömde doktorn.
Vidare förklarade sig hälsovårdsnämnden inte ha något att erinra
mot denne som vikarie för förste stadsläkaren. Den 9 juli förordnade
magistraten i enlighet härmed.
Samma män- så när som på en bortrest, i sak tydligen dissentierande rådman – vilka i egenskap av rådhusrättens ledamöter
dömt en person till åtta månaders fängelse för fosterfördrivning,
583
~~ ~– -~- ~— ~—~–·———————
Dagens frågor
samma män hade som magistratsledamöter ett par veckor senare så
nonchalerat sitt eget utslag mot den dömde, att denne förklarades
värdig att fungera som förste stadsläkare med allt vad en sådan har
att bestyra och med den aktning, som i kraft av ämbetet tillkommer
honom!
Högre myndigheter ansåga också förordnandet vara för magstarkt.
Den 13 juli, alltså korta fyra dagar efter det förordnandet gavs, mottog en av magistratens ledamöter telefonsamtal från J. K. Av samtalet framgick, »att Kungl. Medicinalstyrelsen· funnit det vara i högsta
grad olämpligt att läkaren, som för kort tid sedan av domstol dömts
för fosterfördrivning, erhållit förordnande som förste stadsläkare,
samt att Justitiekanslern delade denna uppfattning». Så fort sig göra
lät upphävdes också förordnandet, sedan dels ordinarie förste stadsläkaren förklarat sig villig att redan den 15 juli återinträda i tjänst
– för den 13 och 14 juli förordnades annan vikare – dels följande
(enligt den vid det första vikariatsbeslutet bortreste rådmannens utsago) inträffat:
– Efter överläggning beslöt magistraten att först underrätta den
dömde läkaren om vad i saken förevarit samt med hänsyn härtill
bereda denne möjlighet att frivilligt avsäga sig det för honom meddelade förqrdnandet. Magistraten ansåg det mest taktfulla vara att
detta skedde vid ett personligt sammanträffande med honom. En av
magistratens ledamöter uppsökte därför honom å hans läkaremottagning här i staden, redogjorde för vad i saken förekommit samt
lämnade denne ett erbjudande av ovan angivet innehåll. Han vägrade
emellertid kategoriskt att avsäga sig förordnandet i fråga. –
Så länge magistratsledamöterna såsom rådhusrättsmedlemmar voro
bundna av lagens bokstav, hade de endast att ta hänsyn till föreliggande bevisning och döma efter tillämplig paragraf. Men som
magistratspersoner skyndade de sig att inta en ståndpunkt, som faktiskt har en bismak av domkvaL Det kan också ifrågasättas, om det
var en värdig position, som magistraten intog, när den sände en av
sina ledamöter till den dömde doktorn som en slags böneman. Bortsett från att det onekligen skulle gjort situationen en smula – men
ej mycket- mindre penibel för magistraten, om doktorn själv kunnat
framställas som initiativtagare till förordnandets inhiberande, borde
inte ens en sådan vinkande fördel ha tillåtits fresta en myndighet,
vilken är mån om sin auktoritet.
Givetvis är problemet inte så enkelt som att varje för vanärande
brott dömd skall för tid och evighet vara fördömd. Påföljdsstraffen
togos ju för några år sedan bort ur strafflagstiftningen. Vederbörande
kan tycka sig ha sonat sitt brott genom straffet och därför anse sig
vara i sin rätt att befrias från sådana påföljder som diskvalifikation
till offentliga uppdrag. Det skulle emellertid alldeles vända upp och
ner på alla gamla samhällsmoraliska fordringar, om medborgerliga
förtroendeuppdrag eller höga ämbetsposter skulle få innehas utan
varje hänsynstagande till innehavarnas laglydnad. Det måste alltid
finnas en gräns för toleransen. I förevarande bägge fall borde grän- 584
~–~~–~ ___..___..______
Dagens frågor
sen vara klar, eftersom det rör sig om ännu inte sonade brott. Att
vallagstiftningen numera saknar :regler för ett sådant fall som Kristinehamns är anmärkningsvärt. Men än mer anmärkningsvärt är
Kalmarmagistratens förordnande. Det måste ligga en stor fara i om
t. o. m. myndigheterna söka uppluckra de gängse och sunda åskådningar, enligt vilka kraven på förtroende- och ämbetsmäns laglydnad
måste vara de strängaste.
Debatten om Traditionellt betecknas hos oss ofta bondeståndet så-
jordpolitik. som en klass av högre värde än andra. Men det ekonomiska förhållandet olika yrken och näringar emellan bestämmes av
prisbildningen. På den beror bondeklassens levnadsstandard och framtid. Jordbrukets framtid är- och så långt härskar väl enighet mellan olika riktningar – ej producenternas privatsak, utan en samhällsfråga av största vikt. Två nyutkomna arbeten ha ägnats denna fråga.
Det ena är en samling föredrag, hållna vid eller i samband med
svenska lantbruksveckan i mars 1943 av fackmän på olika områden
och samlade under titeln J o r d b r u k s p r o b l e m (Lantbruksförbundets Tidskriftsaktiebolag, 1943). Det andra är en översikt över
jordbrukets utvecklingsmöjligheter och en generaluppgörelse med den
aktuella jordbrukspolitiken, författad av byrådirektören Nils Sonesson, bekant som sakkunnig särskilt på trädgårdsskötselns område
(Fahlcrantz & Gumrelius, 1943). Dessa arbeten komplettera i viss mån
varandra, rätt olika som de äro till metod och syftning.
Hos båda är det fråga om aktuella reformkrav, botemedlen mot
lantbrukets betryck. Det deskriptiva, hela det material, som föregår
frågeställningen, måste här lämnas å sido eller blott i korthet antydas. Landsbygden avfolkas och småbruket vill ej taga fart. Det är
de två missförhållandena, som man måste söka bot för. Orsakerna
till avfolkningen se flera av föredragshållarna i en konkurrens från
industrins sida, som är skadlig för jordbruket. Därför måste den
motarbetas. Men är den även skadlig för näringslivet i dess helheU
Flera av de i samlingsverket medarbetande föreläsarna analysera
helt objektivt denna fråga och erkänna det berättigade i vad man
kallat flykten från landsbygden. Ett missförhållande i den nuvarande jordfördelningen, de många ofullständiga jordbruken, påtalas
särskilt av egnahemsstyrelsens chef, överdirektör Ytterbom, som visar,
huru oekonomisk arbetskraftens användning blir på de alltför små
brukningsdelarna. Botemedlet är naturligtvis att skaffa tillskottsjord. Men detta är lättare sagt än gjort. Antalet ofullständiga jordbruk har uppskattats till ungefär 100,000, och då dessa ej kunna lämna
sina brukare en avkastning, tillnärmelsevis sådan som skogsarbete
eller industrin, måste brukarna – eller åtminstone de rörligare av
dem – söka annan utkomst. För det materiella välståndet behöver
detta ingalunda betyda någon förlust, så länge importen av födoämnen
är fri. Men så affärsmässigt få befolkningsfrågor ej avgöras. Både
tryggheten vid avspärrning och andra hänsyn, särskilt befolkningsfrågan, måste beaktas. Landsbygdens blodförlust måste hämmas genom jordpolitiska åtgärder.
585
41-43766. Svensk Tidskrift 1943.
.. ~- ….. ·;f:. ’t
-~·- r
;-
-··
Dagens frågor
Sonesson håller obetingat på landsbygdens företräden ur social
synpunkt och ser i flykten därifrån blott följderna av en fördärvlig
liberalism. De fria krafterna vill han ersätta med en planhushållning,
som förverkligar ett på förhand uppställt mål. Detta å sin sida anges
av Sonesson såsom nationell självförsörjning. Vid avspärrning inser
man ju lätt nödvändigheten härav. Varuutbytets fördelar äro då
förbjuden frukt. Men för Sonesson är själva det fria varuutbytet
av ondo och beviset därför finner han i att det faktiskt övergivits.
Att detta inneburit allmän nedpressning av levnadsstandarden och
ökat elände, betyder lika litet, som att liberalismen medfört ett enastående uppsving inom alla områden. Liberalismen har »gjort bankrutt». Ergo skall man gå vidare på en annan väg.
För den inre omflyttningen betyder detta helt enkelt en strängare
hand mot en nödställd befolkningsgrupp. Detta vill Sonesson naturligen ej utan vidare vidgå, men en analys av planhushållningen måste
utan tvivel bekräfta den saken, ty hindren för den fria omflyttningen
träffa tydligen de sämst ställda. Varje jordpolitik, som förtjänar
detta namn, måste naturligen göra front mot den rena laissez-allerprincipen. Frågan är blott, huru långt man skall gå och i vad mån
man skalllåta det enskilda initiativet verka. Godsägaren Gösta Liedberg, som bidragit till samlingsverket med en uppsats om Jordbrukets
ställning i svenskt näringsliv, anger såsom mål, att jordbrukets utövare skola få full lön jämfört med andra folkgrupper.
Detta är som bekant ännu ej fallet, och som generellt önskemål är
tydligen satsen berättigad. Men all jord är ej av lika beskaffenhet
och allt arbete därpå kan ej medföra samma avkastning. Och arbete,
som ej kommer folkförsörjningen fullt till godo, kan icke – huru
träget det än är – lämna samhället full valuta. Full bärgning kan
man få endast om naturen frikostigt hjälper till. I eskimåers och
lappars land pockar man förgäves på rätt att livnära sig med jordbruk. Men mycket pockande hos oss är faktiskt – kolonisationen ger
flerstädes e:x:empel härpå- lika världsfrämmande. D. v. s. staten kan
ju premiera vad som helst, men äro dylika premier ekonomiskt försvarligaf
Det befogade i fordran på hjälp åt jordbruket ligger främst i konsumenternas behov av livsmedel. Vill man hålla landet med en försörjningskraftig jordbruksnäring, måste man bereda bärgning, jämgod med andra näringars, åt ett tillräckligt antal jordbrukare. Huru
stort detta antal måste vara, beror på landets naturliga förhållanden,
befolkningens behov och många andra hänsyn, ej minst till utvecklingens kontinuitet. En planhushållning är alltså ofrånkomlig, så
tillvida som staten måste angiva en viss ram för de olika näringarna.
Men inom denna ram bör säkerligen stor frihet för det enskilda vinstintresset lämnas. Planhushållning enligt det sista skriket tycks knappt
lämna något utrymme åt den viktiga faktor, som det fria initiativet
under liberalismens tid visat sig vara i framåtskridandets tjänst.
I det avseendet går Sonesson knappast fri från anmärkningar. Hans
terminologi visar stark frändskap med den i vårt stora södra grannland härskande.
586
·~·
L l’ .
——–· ___…..___.._______
Dagens frågor
Sitt starkaste stöd har planhushållningstanken tydligen i kriget,
men redan i fredstid hade man hunnit rätt långt, d. v. s. man åsidosatte de ekonomiska synpunkterna genom ett statsingripande, som
bl. a. hade till följd en dyrhar smörexport. En av föredragshållarna,
direktör Harald Nordenson påtalar med rätta denna »subekonomiska»
export, varigenom engelsmännen tack vare svenska statens frikostighet fingo svenskt smör till underpris. De svårutredda intressekonflikter, som ledde till detta resultat, kunna här ej analyseras; man trodde
sig i varje fall välja det minst onda. Planhushållningen på detta om”
råde gick dock långt över ramen för självförsörjning.
Såsom från flera av samlingsverkets experter framhållits, är emellertid rationalisering av jordbrukets driftsmetoder den lyckligaste utvägen, och vad staten kan göra i sådant syfte ger förvisso bättre
resultat än det rena tvånget.
För Sonesson är som sagt lantbrukets betryck orsakat av vad han
kallar liberalismen, och han exemplifierar detta särskilt genom lantbrukets skuldsättning, utan att framhålla de förbättringar och den
ofantligt höjda produktivitet, som möjliggjorts genom upplånade medel. En heller nämner han, att krediten underlättats genom statens
frikostiga gynnande av jordbrukskassor och centralkassor för jordbrukskredit, sekundärlån och många andra låneformer, som ingalunda överensstämma med »liberalismens» grundsatser. Det kan ju
tyckas rätt egendomligt att klaga över skuldsättning samtidigt som
allt göres för att öppna nya lånemöjligheter och höja jordbruksfastigheternas belåningsvärde. Men en kommitte är just i färd med att
neutralisera de ökade kreditmöjligheterna genom ökade restriktioner.
Det visar sig här som ofta, att statsingripande ej är detsamma som
planmässighet.
En strävan, där staten och det enskilda initiativet mötas, gäller
rationalisering. Därom förena sig såväl samtliga föredragshållare som
Sonesson, ehuru på rätt olika sätt. I flera av sammlingsverkets bidrag
finner man skickligt gjorda sammanställningar av statistiskt material,
belysande produktionsmetoderna och deras resultat. Sonesson håller
sig mera till den principiella sidan och vädjar, utan att i regel inlåta
sig på detaljer, till vad han anser vara bevisat eller allmänt bekant
i fråga om rådande missförhållanden, ofta med retorisk flykt. Professor Nanneson, som behandlat jordbruket såsom företagsform, uppvisar, huru arbetsåtgången per produktenhet kraftigt minskats under
senaste decennier tack vare den energiskt genomförda rationaliseringen. Detta har haft till följd, .att arbetslönen för statkarlar från
1930 till1939 kunnat höjas med 21 %. I industrin, som vanligen anses
såsom ett tacksammare fält för rationalisering, har arbetslönen under
samma tid höjts med blott 10 %. Det är alltså ej så farligt med den
»bankrutt», varöver Sonesson klagar, och det system, som haft angivna verkningar, bör kanske ej alldeles utdömas.
statsrådet Domö betonar med full rätt de ekonomiska synpunkternas betydelse. De ha ju ofta satts tillbaka för de sociala, särskilt när
det gällt småbruket och de nordliga trakternas kolonisation, som blivit
orimligt dyrbar. Vad statsrådet Domö avser är emellertid jordbrukets
587
·.-.: . •,(;- .’
Dagens frågor
allmänna inriktning ävensom driftens rationalisering, och därvid
borde man taga sikte på att i stort täcka vårt viktigaste livsmedelsbehov. Konsumenternas varierande behov påkallar en mångsidig
orientering av jordbruket; en förutsättning härför är en väl organiserad marknad.
I det hela kontrasterar Sonessans iver för planhushållning skarpt
mot mera betänksamma fackmän. En nykter och sakrik belysning av
frågan lämnas i ett annat nyutkommet arbete, Mauritz Bonows »Stat
och näringsliv», där begränsningen hos planhushållningens effektivitet framhålles. När staten ej litar på de ekonomiska krafternas fria
spel, utan vill lämna en näring stöd i högre grad än dess egen lönsamhet påkallar, måste frågan bliva: huru stora uppoffringar äro
försvarliga~ När bli utläggen större än de fördelar av social eller
annan art, som kunna påräknas~
Nödvändigheten av en sådan planmässig uppskattning vill man
ogärna medge. Man talar om imponderabilia och anser sig då befriad
från att ekonomiskt motivera understödet. Men i all offentlig hushållning måste även impoderabilia något så när uppskattas till sitt
värde. Annars går all sund ekonomisk balans förlorad. Hos oss erbjuder den gängse jordbruksromantiken ett skalkeshjul för den planlöshet, som undandrager sig en ekonomiskt värdesättning av samtliga
behov inom folkhushållningen. Den kamoflerar sig ofta som planhushållning.
När man jämför landsbygdens bostäder med bebyggelsen i moderna
arbetarkvarter, med trädgårdar, parker, luft och ljus, och därtill vattenledning samt alla moderna bekvämligheter, blir man ej övertygad
att landsbygdens avfolkning alltid betyder en förlust för samhället.
Om den befolkning, som ej får lönande sysselsättning på landet, övergår till en högre levnadsstandard i staden, är den, nyktert bedömd,
ej utan vidare att beklaga. Och den kvardröjande arbetskraften blir
mera efterfrågad och alltså bättre betalad. Varför måste lantbefolkningen nöja sig med lägre levnadsstandard än fabriksarbetarna~
Frågan är sannerligen ej lätt att besvara. De (relativt) fria krafternas spel ha faktiskt medfört en sådan olikhet. Vill man lika levnadsstandard för lika arbete i stad och land, måste ett »artificiellt» pris
för arbetet skapas. Alltså en viss planhushållning.
Det »naturliga» priset har i generationer gynnat stads- och fabriksnäringar. Det ser nästan ut, som om detta av någon orsak vore ofrånkomligt. Man kan ej utan vidare avvisa en planhushållning, som
blott har till syfte att avhjälpa denna obillighet. Om knappheten på
livsmedel skulle bli större än på fabriksalster, skulle väl även det
»naturliga» priset på livsmedel bli högre, och saken vore hjälpt.
·Kanske skulle pendeln rent av slå över, men det ser nog ej ut, som
om utvecklingen förde därhän- lyckligtvis kan man tillägga. staten
får då övertaga den fria prisbildningens roll.
I likhet med sina tyska förebilder hämtar planhushållningens ivriga
målsman gärna argument från världshistorien, ofta av tvivelaktig
beviskraft. Trettioåriga kriget, som förödde bondebefolkningen –
att borgerskapet blev minst lika lidande nämnes icke – härleds hos
588
Dagens frågor
Sonesson av det rådande ekonomiska systemet (s. 17). Lösryckta citat
användas ofta såsom bevis, även när de äro notoriskt felaktiga. Så
t. ex. en uppgift av Johannes Agricola på 1500-talet, att i Europa då
skulle ha funnits tjugu gånger så många stadsbor som till bondebefolkningen hörande människor (s. 39). Varför citera sådant nonsensT
Historiens lärdom in summa skulle enligt Sonesson vara, att den
nationella hushållningen visat sig förmer än det internationella varuutbytet, som dock utgjort grunden till hela den nyare tidens exempellösa ekonomiska utveckling. När så ytterligare den av världskriget
betingade autarkin, varigenom levnadsstandarden blivit sänkt i oanad
grad, betecknas såsom ett framsteg i välstånd, ha fakta ställts på huvudet (s. 38).
Den fria handeln med jordbruksfastigheter, som visserligen medfört
många missförhållanden men även stimulerat de rörliga krafternas
odlingsiver, förklaras vara roten till allt möjligt elände och »primärorsaken till krigets fasor och förödelser» (s. 42).
På sitt sätt är emellertid Sonesson anhängare av den strävan efter
rationalisering, som nog är en säkrare borgen för en sund utveckling
än alla luftiga spekulationer. Det är i själva verket en ofantligt omfattande önskelista på reformer, som den ivrige reformatorn presenterar, tyvärr ej alltid lätta att realisera. I fråga om trädgårdsodling
rör han sig emellertid på egen mark. Förädling av utsäde och differentiering med hänsyn till lokala växlingar och till odlarnas önskemål har ju drivits långt. Likaså markundersökningar och utprovning
av maskiner och redskap för olika ändamål. Ett beaktansvärt område
för rationalisering är standardiseringen, och därvid tänker man både
på jordbrukets produktionsmedel och än mera på dess produkter.
Främst bland rationaliseringskraven märkes emellertid arbetskraftens skolning. Det finns säkerligen icke någon gräns för de· intellektuella hjälpmedlens produktivitet, d. v. s. för vetenskapens och teknikens framsteg. Men väl ett tröghetsmotstånd. There is always a boom
in brains, lyder ett amerikanskt ordspråk, som uttrycker både knappheten på framstående intellektuella krafter och den obegränsade efterfrågan på dylika. Arbetets kvalitet kan höjas obegränsat, under det
att de av den yttre naturen erbjudna produktionselementen äro givna
och begränsade. För staten blir det då en uppgift av första rangen
att utbilda arbetskraften; däri ligger nyckeln till alla andra produktionsmedels användbarhet. Vanligen tänker man, när fråga blir om
arbetskraftens kvalitet, på undervisning eller praktiskt fackutbildning, men vissa karaktärsegenskaper såsom målmedvetenhet, tankereda och uthållighet ha minst lika stor ekonomisk betydelse. För
dessa kan staten göra föga, men subjektet självt så mycket mera, om
viljan finnes. Förmågan att tänka är utan tvivel – och häri överensstämmer den nyare psykologin med-den primitiva erfarenheten –
väsentligen en viljesak.
En kännare av lantbrukets praktiska sida som direktör Einar Sjö-
gren och en målsman för teorin som professor Nanneson äro helt överens om vikten att inrikta tekniken på det mindre jordbrukets utveckling. Därvid förordas gemensam maskinanvändning, ej minst för
589
Dagens frågor
hushållsgöromålen. Vad kvinnan vill, vill Gud – flykten från landsbygden beror till stor del på husmödrarnas vanlottade ställning på
landet. Sambandet mellan (det mindre) jordbruket och hushållsgöromål ha ju även statsmakterna under senare år uppmärksammat genom
understöd för vattenledning och tvättinrättningar m. m. Alla de små-
bestyr, varav ett hushåll består, bli, hopsummerade, en tyngande post,
ehuru hittills föga beaktad: Å ven inom samhällsforskningen göras
ofta de viktigaste upptäckterna med mikroskopet.
Ett huvudtema för all aktuell jordpolitik måste emellertid vara förstärkning av ofullständiga jordbruk genom nyodling, tillskottsjord
m. m. Nu finner man egnahemslotterna nästan över lag för små och
otillräckliga. Huru har detta kommit sig~ Var det missriktad sparsamhet, som nu hämnar sig~ Ty att komplettera de många ofullständiga jordbruken blir förvisso en dyrbar sak. Förklaringen ligger
blott delvis däri. Att anspråken ha växt är nog av än större betydelse.
Det jordbruk, som för 20-30 år sedan lockade spekulanter, förmår, i
konkurrens med andra arbetstillfällen, ej längre kvarhålla ägaren,
ofta ej ens när han nedlagt mycket arbete och kostnad på det egna
hemmet.
Där biförtjänster erbjudas, går det bättre. Men om arbetstillfällena
utom det egna jordbruket sina eller flyttas till annan marknad, uppstår överskott av arbetskraft vid småbruken. Den fasta bosättningen
hindrar arbetskraften att anpassa sig efter arbetstillfällena; samtidigt som det större jordbruket förgäves söker nödig lejd arbetskraft.
Det är sannerligen inte av brist på planhushållning, som egnahemsrörelsen felriktats. Aldrig har väl en så omfattande ekonomisk verksamhet varit så noga kontrollerad och dirigerad som egnahemsverksamheten. Och ledningen har ingalunda försummat att draga nytta
av tillgängliga erfarenheter och vetande. Men tiden och de ändrade
förhållandena ha gäckat beräkningarna. Det gäller att c.i låta en död
hand lägga sig över de fria ekonomiska krafterna.
Av de två huvudproblemen är arbetets rationalisering typiskt modernt, ett utslag av vår tids speciella mentalitet. Det andra, jordfördelningcn, är ett ständigt i historien återkommande, och måste betraktas med vidsträckt perspektiv. J ordfördelningen har sedan århundraden varit en uppgift för lagstiftningen, tyngd å ena sidan av doktrinärt fasthållande vid delningsförbud och å andra sidan av romantiskt
svärmeri för frihet. I ett nyutkommet arbete av E. lngers, Bonden i
svensk historia, belyses samspelet mellan den vid sin rätt fasthållande
allmogen och de fiskaliska anspråken. I äldre tider övervägde statsintresset, och jorddelningen betraktades ur skattesynpunkt, därvid
ägaren fick sin rörelsefrihet, särskilt i fråga om delning av jord,
starkt beskuren. Nu syftar tvånget främst till ägarens bästa. Varje
ekonomiskt system kräver sin jordfördelning. Men jordfördelningen
möter radikala förändringar med ytterlig tröghet. Spänningen mellan
dc rörliga ekonomiska krafterna och jordens konservatism är en
ständig oroskälla, och jordpolitikens viktigaste uppgift blir att finna
ständigt nya lösningar ur detta dilemma.
Medlen måste hålla stånd inför den nyktra verklighetens domstol.
fi90
Dagens frågor
Vilket ej utesluter, att målsättningen kan vara inspirerad av den
idealitet, som är drivkraft för alla stora strävanden. Det är intressant
att iakttaga, hurusom på många håll den dimmigaste romantik under
»nyordningens» fältrop, Blut und Boden, kan utformas till ett planmässigt helt. De godtyckligaste hugskott och den strängaste logik!
Måhända kan man här skönja en ofrånkomlig antinomi hos oss samhällsvarelser. Nyordningens genom den egna propagandan misskrediterade fältrop vädjar nog till levande känslokomplex. Och till så-
dana måste all jordpolitik taga hänsyn.
Curt Rohtlieb.
Ukrainas När den ukrainske hetmannen Mazeppa slöt ett förbund
öde. med Karl XII, följde honom som bekant endast en ringa
del av hans kosacker, medan den stora majoriteten av det ukrainska
folket även i fortsättningen hörsammade den rättrogne ryske tsaren.
Då mer än 200 år senare hetman Petljura ingick ett alliansfördrag
med den polske marskalken Pilsudski mot Sovjetregeringen, upprepades nästan samma händelseförlopp. Ukrainarna väster om Zbrucz
– som senare blev gränsfloden mellan Polen och Sovjetryssland –
voro missnöjda, emedan fördraget i W arschau, som Petljura slöt
1920, gjorde dem till den polska republikens undersåtar; detta stadfästes först 3 år senare genom segermakternas ambassadörkonferens
i Paris. De ukrainska bönderna öster om Zbrucz åter fruktade att
förlora de polska magnaternas godsland, som bolsjevikerna hade
skänkt dem.
Den tredje utländska makt, som försökte att få ukrainarnas hjälp
mot Ryssland, nämligen Hitlers Tyskland, hade icke mera tur än
föregångarna. Hitlers Ukraina-politik anknöt till gamla traditioner
i den tyska politiken i österled. Rysslandvännen Bismarck har i sina
»Gedanken und Erinnerungen» (Bd l, sid. 110 i 1:sta upplagan) givit
en kritisk skildring av det inflytelserika preussiska »Wochenblatt»-
partiets planer vid 1850-talets mitt: »Däri uppställdes som ett mål,
efter vilket Preussen borde sträva såsom Europas förkämpe, sönderstyckningen av Ryssland, avträdandet av östersjöprovinserna inklusive Petersburg till Preussen och Sverige, avträdandet av den polska
republikens områden med dess längst österut framskjutna historiska
gränser samt söndringen av resten genom uppdelning mellan storoch lillryssar.» Vid sidan om denna preusssiska (och tyskbaltiska)
tradition fanns det även en österrikisk linje i Ukraina-politiken.
Denna hade börjat med det inrikespolitiska utnyttjandet av »ruthenerna» såsom motvikt mot GalizieTis polacker vid början av 1800-talet
och övergick senare likaledes till utrikespolitiska antiryska tendenser.
Den poetiska härolden ·för Österrikes tysknationella rörelse, Robert
Hamerling, målade den i Wiens Hofburg tronande tyske härskarens
framtidsrike:
»Unter ihm in junger Freiheit wird die Ukraina rauschen.»
Ur kretsen av dessa österrikiska tysknationella hämtade den unge
Adolf Hitler sina första politiska impulser. Alfred Rosenberg, den
591
… ’ , ~.
Dagens frågor
nuvarande riksministern för de besatta områdena i öster, representerade mera den preussisk-baltiska traditionen, när han 1927 i en programbroschyr proklamerade »understödjandet av den nationella
ukrainska revolutionen mot det bolsjevistiska Moskva».
Bland de antiryska ukrainska politiker, som framträdde under förra
världskriget, sökte några få efter ett par år en förlikning med Moskva.
En av dessa var den framstående historikern prof. Hruszewskij, som
1918 hade stått i spetsen för det provisoriska parlamentet i Kiev. Han
återvände från emigrationen till Sovjetukraina, men blev anvisad
tvångsuppehåll i Moskva, där han snart dog. Andra gingo till Polen
och försökte att därifrån arbeta mot Sovfetregeringen. De blevo dock
besvikna över den polska politiken och några av dem voro 1939 tyskvänliga liksom en del av den ukrainska befolkningen i Sydpolen.
Slutligen befunno sig även i Berlin många politiserande. ukrainska
emigranter. Den mest kände bland dem, tsarens f. d general Skoropadskij, vilken tyskarna 1917-1918 för kort tid hade insatt såsom en
pseudo-hetman, blev dock i sin villa i Wannsee dömd till relativ overksamhet. Hans sista stöd var dr. Meissner, statssekreteraren hos de
tyska riksöverhuvudena Ebert, Hindenburg och Hitler, vilken en gång
började sin karriär såsom diplomat i den dåvarande ukrainska republikens huvudstad Kiev. (Meissner, som anpassat sig till de växlande inrikespolitiska situationerna, kvarstår alltjämt i sitt ämbete
men torde nu sakna allt inflytande.) Mera optimistiska än Skoropadskij, vars modersmål icke var ukrainska utan ryska – vilka språk
dock äro mycket nära besläktade – och vilken såsom storgodsägare
aldrig haft sympatier hos de ·ukrainska bönderna, voro medlemmarna
i den ukrainska nationalistiska terrororganisation, som kallade sig
O. U. W. (Ukrainsk kamporganisat~on) och senare O. U. N. (Ukrainas
nationalistiska organisation). Dessa voro f. d. officerare ur den österrikiska världskrigshären och ur Petljuras arme, vidare unga akademiker från det tidigare österrikiska men fr. o. m. 1923 polska Ostgalizien samt andra unga män och kvinnor till största delen från Ostkarpaternas bondfamiljer. De hatade Sovjetunionen lika mycket som
Polen, vars nationalitetspolitik icke erbjöd dem några framtidsutsikter. På så sätt blev ett nationalistiskt Tyskland deras stora förhoppning. Ett mordförsök mot Litvinov på dennes första resa till Amerika
samt flera attentat och sabotagedåd i Polen blev O. U. N.-rörelsens
yttre livstecken.
När tyskarna 1939 överskredo den polska gränsen, befriade de ur
ett tukthus nära Posen en ung man vid namnet Jurij Bandera, som
sedan 5 år tillbaka avtjänade ett livstidsstraff för mordet på en polsk
inrikesminister. Bandera hade i Polen organiserat de ukrainska extremisternas terrorverksamhet. Denna rörelses huvud, överste Konowalec, hade under tiden genom en bomb av sitt eget fabrikat mist livet
i Amsterdams hamn, och därför försökte nu de ukrainska nationalisterna att proklamera den befriade Bandera såsom sin »ledare». Men
Rosenberg hade för denna post en annan kandidat, som »skolats» tillsammans med kroatiska ustaschi. Å ven denne man försvann snabbt
592
1-”
~; . J.~——–~~———–
Dagens frågor
från den politiska scenen och ukrainarna i det nya generalguvernementet Krakau ställdes under tysk ledning. De fingo själva endast
hjälpa till i lokalförvaltningen och propagandan. Den sedan Karl
XII:s tid blå-gula ukrainska nationalflaggan fick till en början vaja
vid sidan om hakkorset, men kom snart helt i skuggan av detta.
Sedan den största delen av Sovjetukrainan erövrats 1941/42, ökades
nationalukrainarnas besvikelse ännu mer. De hade hoppats på ett
stort fritt Ukraina, men de blevo nu vittnen till en ny politisk upp~
delning av sitt hemland. östra Galizien slogs samman med det polska
generalguvernementet, medan rumänerna togo icke blott de delvis av
ukrainare bebodda trakterna av Bessarabien och Nordbukowina, utan
även den provisoriska skapelsen Transnistrien med Odessa. Det f. d.
polska Volhynien förenades med huvuddelen av det dittillsvarande
Sovjetukraina, men såsom ett tyskt rikskommissariat. Visserligen
fingo ukrainarna i generalguvernementet nu precis samma rättigheter
som polackerna beträffande skolväsen och offentligt språkbruk. De
tillätos utgiva en tidning, som ända till det tyskt-ryska krigets utbrott
utkom i Krakau och som senare flyttades till Lemberg. Men i rikskommissariatet Ukraina förblev den politiska rörelsefriheten av de
nationella ukrainarna ytterst inskränkt. Rikskommissare Erich Koch,
som tidigare varit en underordnad järnvägstjänsteman i Rhenlandet
och sedan nationalsocialistisk Gauleiter i Ostpreussen, hörde till den
s. k. »socialistiska>> flygeln i det nationalsocialistiska partiet. Han
hade varit vän med Gregor Strasser, som 1932 avföll från Hitler och
dödades 1934. I Strasserkrisen hade Koch endast med största möda
lyckats behålla Hitlers förtroende. Redan 1933 hade han framträtt
såsom förespråkare för goda förbindelser mellan Berlin och Moskva.
Hans ostpreussiske presschef föll vid den tiden ur den nazistiska
propagandans ram genom att offentligen predika samarbetet mellan
>>den preussiska socialismen» under hakkorset och >>den ryska socialismen» under skärans och hammarens tecken. Sedan 1941 intresserade
sig Koch med sin stab av 6 generalkommissarier och 80 distriktskommissarier o. s. v. nästan uteslutande för det ekonomiska utnyttjandet
av det rika land, han nu skulle regera över. Den enda kontakt, som
han uppnådde med det nationella Ukraina, bestod i ett visst samarbete
med den orthodoxa ärkebiskopen av Volhynien i det tidigare polska
statsområdet Denne kyrkofurste hade fått mottaga ockupationsmaktens gillande, när han införde den ukrainska predikan och det ukrainiserande uttalet av kyrkoslaviskan i liturgin, medan resten av det
orthodoxa prästerskapet tydligen .stod närmare den storryska traditionen. De tyska myndigheternas intresse för dessa kyrkopolitiska problem svalnade emellertid mycket snart, när de få återstående orthodoxa poperna visade sig icke kunna ge dem något verksamt stöd i
deras maktpolitiska och ekonomiska strävanden.
Om man läser den tyska pressens egna rapporter beträffande ockupationsmaktens ekonomiska åtgärder i Ukraina, blir bilden ungefär
följande: Jordbruket i Sovjetukraina, som under de sista förkrigsåren dels genom statsföretag (sowehosy), dels genom tvångskoopera- 593
Jo• ’ .. · ..__________.. —
~~ –~—-~——————–
Dagens frågor
tiver (kolchosy) till stor del omställts för maskindrift, har av tyskarna
erhållit en ny driftsform och äganderätt, som ur teknisk synpunkt
måste bli primitivare, medan den ekonomiskt sett innebär en viss
lättnad i socialiseringen. Det individuella bondejordbruket utvidgades en smula, men nästan uteslutande till förmån för kolonister från
väster (tyskar, några få holländare) och för den lilla minoriteten bland
den infödda lantbefolkningen, som var beredd till aktiv politisk opposition mot Sovjet. I stället för sovchoser och kolchoser upprättades
nya jordbrukskooperativer (»Landbaugenossenschaften»). Deras medlemmar äro förpliktade till gemensam plöjning och sådd; de måste
avlämna strängt föreskrivna skördemängder men tillåtas att utföra
andra arbeten på eget ansvar och att konsumera eventuella skördeöverskott enskilt. Under sovjettiden hade Ukraina visserligen täckt
största delen av hela Rådsunionens sockerbehov men utförde under
den senaste tiden knappast mera något spannmål till det övriga riket.
Dess andel i hela Sovjetunionens spannmålsproduktion sjönk till omkring 19 %, dess andel i hela befolkningsantalet uppgick till över
18 %. Erich Koch uppnådde ett högre spannmålsöverskott i rikskommissariatet, fastän skörderesultatet självfallet niåste minskas till följd
av krigets förstörelse, och den mindre omfattande användningen av
maskiner samt av bristen på arbetskraft. Den inhemska konsumerande
befolkningen minskades nämligen ännu starkare. Judarna, som i detta
av tsarerna dem anvisade »bosättningsrayon» voro betydligt talriliare
än i Stbrryssland, utrotades till stor del. Industrin, som delvis hade
förstörts genom krigshandlingarna, återuppbyggdes endast i de fall,
då den kunde leverera råvaror. De arbetsföra människor, som för
denna rest av Ukrainas ekonomiska liv icke längre voro nödvändiga,
deporterades till Tyska riket.
De befolkningspolitiska verkningar av dessa åtgärder voro så mycket svårare, som ukrainarnas antal i Sovjetunionen, trots höga födelsesiffror redan förut hade varit stadd på ständig tillbakagål).g. Stalins
politik mot de självständiga bönderna och olika russifieringsåtgärder
hade enligt den officiella Moskvastatistiken minskat antalet av samtliga ukrainare inom Sovjetunionen från över 31 miljoner år 1926 till
knappt 28 miljoner år 1939. Sedan följde 1940 stora tvångsförflyttningar av bönderna från Ukraina till Västsibirien, ytterligare ryska
evakueringar under krigsåren 1941/42 och nu deportationer av minst
ett par miljoner till Tyskland. Enligt den ryska statistiken hade 17/1
1939 befolkningsantalet på kvkm i Sovjetukraina varit omkring 68,
enligt den tyska statistiken av 1/11943 i rikskommissariatet endast 49.
Starkast hade minskningen varit i städerna Kiev, Dnjepropetrovsk,
Poltava, Zaporozje o. s. v.
Men befolkningens lidande var i början av 1943 inte alls slut. Sedan
dess har fronten förts tillbaka till Ukraina med all ny hemsökelse och
förödelse.
I varje fall genomgår deras självständighetsrörelse en ny svår kris.
En ukrainsk legion i tysk tjänst rekryterades mödosamt med hjälp av
löften om jordtilldelningar och andra ekonomiska förmåner, men
behandlades alltid med misstro. De mest betydande ukrainska natio- 594
”’” .
Dagens frågor
nalisterna fördes till Prag. Bland dessa befann sig den internationellt
kände prof. Roman Smal-Stockij, som en gång hade representerat den
demokratiska Kiev-regeringen som envoye i Berlin och till 1939 varit
direktör för det ukrainska vetenskapliga institutet i Warschau, samt
prof. Dmytro Doroschenko, den mest framstående levande ukrainske
historikern, en ättling till gångna tiders berömda hetmaner; han har
nyss utgivit en historisk bok om den problematiska tyska Ukrainapolitiken. Många kända ukrainare sattes genom de nazistiska myndigheterna ur spel på grund av släktskap med judar, goda förbindelser
med polacker eller även med Västeuropa.
Säkerligen beror en framtidsförhoppning för Ukraina därpå, att
ledande personligheter i dess nationella rörelse denna gång icke blivit
medansvariga för den tyska ockupationspolitiken. Den man, som de
icke-kommunistiska ukrainska partierna från de högerradikala till
socialdemokraterna ansägo som ett slags hemligt överhuvud till sin
ännu ej existerande stat, en representant för principiell folkstyrelse,
personligt oberoende av alla främmande makter, levde vid krigsutbrottet i Lemberg. Tyskarna tyckas inte ha fått mera kännedom om
hans ledande roll än förut polackerna. Var ha nu befinner sig torde
endast vara bekant för några få invigda.
De i Storbritannien bosatta ukrainska emigranternas mest kände
publicist, Paneyko, hade redan före kriget av nationella skäl kämpat
sig fram till en sovjetvänlig hållning. Fastän han ej var kommunist
tillskrev han dock Moskva uppgiften att förena det ukrainska folket
inom en enda stat. Där skulle den enade nationen sedan lätt uppnå
en avgörande vikt. De talrika ukrainarna i Kanada och Förenta staterna förblevo dock betydligt mera kritiskt inställda gentemot Sovjetregeringen och ha delvis uttryckt sådana känslor även under kriget.
Inom Sovjetunionen fanns det före krigsutbrottet inte längre någon
nämnvärd separatisk rörelse, men däremot ännu starka tendenser för
förstärkningen av den nationella autonomien utan sprängning av
federationen med Moskva. Stalin har under en lång tid betraktat så-
dana strävanden med stark misstro och sökt hålla dem nere med våld.
Paneyko påstod i engelska tidskrifter före kriget, att endast den polska hemliga tjänsten lyckats uppegga denna misstro hos diktatorn på
Kreml för att beröva honom det starka utrikespolitiska vapen, som
den ukrainska nationella tanken kunde vara för honom. Hur det än
förhåller sig, har ändå Stalins utrikespolitik använt detta vapen sedan
1939. Hans territoriella krav i Polen och Rumänien ha sedan dess motiverats med ukrainska nationella anspråk. Men kommer han även i sin
inrikespolitik att göra nya eftergifter åt ukrainarnas nationellt-kulturella autonomiönskningar~ Kriget har troligen minskat spänningen
mellan de ryska nationaliteterna. Den tyska utrikespolitiken har av
allt att döma misslyckats i strävan att göra ukrainarna separatistiska
eller åtminstone tyskvänliga. På sin höjd tycks den kunna göra bönderna något anspråksfullare i sina tveksamma re-privatiseringsförsök
än förut och måhända kommer Moskvas jordbruksminister Benediktov
att se sig tvungen till mera elastiska metoder i den kommunistiska
bondepolitiken. I övrigt har Berlin icke uppfyllt vad Rosenberg lo- 595
. ··——-
Dagens frågor
vade 1927 utan har i stället för en ukrainsk »nationell revolution» i
verkligheten bidragit till att förbereda en ännu starkare likriktning
mellan Kiev och Moskva. Det tyskt-ryska kriget, som de ukrainska
nationalisterna sedan länge längtat efter, har endast skingrat och
decimerat deras nation.
Om den icke kommer att hämta sig, och om intet oförutsett inträffar, så är det slut med den nationella tankens seger i öster.
Akademikerna i krisförvaltningen
– ett arbetsmarknadsproblem.
B.
Var skall samhället använda den
talrika arbetskraften i kristidskommissioner och den under beredskapen ansvällda militärorganisationen, när kriget tagit slut och krisförvaltningen skall avvecklas’f
Det är tydligt, att det härvid kommer att uppstå ett ganska komplicerat arbetsmarknadsproblem.
För att bedöma omfattningen av detta problem företog undertecknad i juni detta år en statistisk undersökning rörande den akademiskt
skolade personalen i den centrala krisförvaltningen. Dessutom voro
militärförvaltningarnas extra tjänstemän föremål för en mindre undersökning; resultat av denna återgives i slutet av uppsatsen.- Komc
munernas och länens krisorgan förekomma icke i denna undersökning,
därför att de så gott som helt sakna akademisk arbetskraft. Följande
krisorgan berördes av undersökningen: industrikommissionen, livsmedelskommissionen, krigsmaterielnämnden, bränslekommissionen,
priskontrollnämnden, handelskommissionen, verkstadsnämnden, reservförrådsnämnden, utrymningskommissionen, krigsförsäkringsnämnden, trafikkommissionen, informationsstyrelsen, krisrevisionen
och viss krisbetonad avdelning inom utrikesdepartementet. Sedan
undersökningen slutförts, har den förändringen inträffat, att krigsmaterielnämnden och verkstadsnämnden genom riksdagsbeslut blivit
permanenta, ehuru under andra namn; de komma således att kvarstå
efter kriget. Detta förrycker emellertid ej utredningens resultat i
nämnvärd grad, då de bägge nämndernas akademiskt skolade personal
företrädesvis utgöres av civilingenjörer. För dessa kommer det, så-
vitt man nu kan förutse, icke att uppstå något allvarligare arbetsmarknadsproblem. Av detta skäl har denna grupp akademiker icke
medtagits i slutredogörelsen.
Undersökningen omfattar akademiker födda år 1900 och senare. Hela
antalet anställda i de fjorton krisorganen utgjorde omkring 2,450;
därav voro 352 akademiker. Den procentuella andelen akademiker
varierade åtskilligt. Högsta andelen hade priskontrollnämnden med
33% och lägsta handelskommissionen med 5 %. De tre största krisorganen industrikommissionen, livsmedelskommissionen och bränslekommissionen hade resp. 11, 13 och 16 %. Procentandelen för hela krisförvaltningen var 14.
Det var givetvis av stort intresse att erhålla uppgift om hur den
akademiskt skolade personalen fördelade sig på de vanligaste examina. Det visade sig, att den dominerande gruppen var civilekonomerna- termen betecknar akademiker, som examinerats från de båda
596
l
~; . ./
Dagens frågor
handelshögskolorna- med 97 (d. v. s. 28% av hela antalet akademiker),
närmast följda av juristerna med 80 (23 %) samt civilingenjörerna
med 75 (21 %). Fil. kandidaternavoro 44 (12% av hela antalet) och pol.
magistrarna 15. Dessutom förekommo andra examina och kombinationer såsom DHS-JK med 8.
Vid en granskning av akademikerna i krisförvaltningen inställer
sig självfallet frågan: Hur många ha annan fast anställning, och hur
många komma att söka sig ny tjänst, när krisförvaltningen avvecklas~
Undersökningen gav följande resultat:
[_a_n_t_a_l-il_i_%_a_v_an_t_a_le_t_1
l) Tjänstlediga från statliga eller kommunal tjänst. ·i 47 l
2) Utlånade från enskilt företag ……………… i 60
13%
17%
3) Med tidigare avslutad anställning ………….. f 174 50%
4) Utan tidigare anställning ……….. _._.._._._._._._.._.+j__7_1_+-__2….;0_0c::Yo:…__
Summa l 352 100%
Det visade sig, att 245 (eller 70 %) av den akademiskt skolade personalen komma att söka sig ny anställning efter kriget. Vidare framgick det, att 20% av akademikerna kommit till krisförvaltningen utan
tidigare praktik. Det torde vara ganska vanligt, att nyexaminerade
akademiker söka sin första anställning i kriskommissionerna. Det
förekommer även, att akademiker, som ännu icke avlagt examen,
söka anställning i krisorganen för att samtidigt få förvärvsarbete
och praktik. Deras antal var 30 och denna grupp utgjorde sålunda
8,5% av hela antalet akademiker. studerande vid handelshögskolorna
dominerade.- Antalet kvinnliga akademiker var 17 och utgjorde så-
lunda endast 4% av hela antalet.- Fördelningen av akademiker med
och utan annan anställning var för de fyra största grupperna följande:
l l
Med annan
l
Utan annan
l
(i % av hela
anställning anställning antalet)
civilekonomer ………….. 20 77 74%
jur. kand. …………….. 32 48 60%
civilingenjörer ………….. 26 49
l
65%
fil. kand. ……………… 11 33 75%
Summa l 89 l 207 l
Flertalet civilekonomer med annan anställning tillhörde de enskilda
företagen. Samma var förhållandet med civilingenjörerna. Av jurister med annan fast anställning kom flertalet på statlig eller kommunal tjänst. För fil. kandidater med annan anställning var fördelningen
statlig eller kommunal tjänst och enskilda företag ungefär lika, med
597
Dagens frågor
någon övervikt för den senare gruppen. Procentuella andelen akademiker utan annan anställning varierade för dessa grupper mellan
60% och 75 %. Det har ovan framhållits, att siffran var 70 för hela
materialet. – En uppgift i tidningspressen, att flertalet politices magistrar söka sig till krisförvaltningen, måste anses som vilseledande.
Utredningen har visat, att så icke är fallet. Antalet pol. magistrar i
krisorganen var, som ovan framhållits, endast 15•
. Det är ett känt förhållande, att en icke ringa del av ämbetsverkens
arbetskraft genom de högre lönerna drages över till kriskommissionerna. Krisförvaltningens lönesystem är rörligare än den ordinarie
statliga förvaltningens. Det kan därför vara av intresse att undersöka de i krisorganen anställda akademikernas löner. Det visade sig,
att månadslönen (medianen) för civilingenjörerna var 719 kr., jur.
kandidaterna 669 kr., civilekonomerna 608 kr., pol. magistrarna 563 kr.,
fil. kandidaterna 531 kr., akademiker med icke avslutade studier 521
kr. samt kvinnliga akademiker (med avlagda examina) 458 kr. Civilingenjörerna voro sålunda de bäst avlönade. Därnäst kommo juristerna med en medianlön, som låg omkr. 50 kr. högre än civilekonomernas. Pol. magistrarnas lön låg något över fil. kandidaternas. Anmärkningsvärt är, att akademiker med icke avslutade studier hade
högre medianlön än kvinnliga akademiker med examen. – Sambandet
mellan lön och ålder har även undersökts. Inom statistiken användes
den s. k. korrelationskoefficienten för att få ett siffermässigt uttryck
för sambandet mellan två storheter. När korrelationskoefficienten
r= l är sambandet fullständigt och när r= O finnes intet samband.
Korrelationskoefficienten blev vid denna undersökning = 0,486. Att
sambandet icke var starkare,. beror bl. a. på att krisförvaltningen som
bekant endast är fyra år gammal och att omsättningen av personal
är jämförelsevis stor. Om motsvarande förhållande undersökts i den
ordinarie statsförvaltningen med dess tjänsteberäkning, hade korrelationen blivit starkare.- Medianlönen för gifta akademiker befanns
vara 727 kr. och för ogifta akademiker 606 kr. Skillnaden var således
över 100 kr.
Ovan har sambandet mellan lön och ålder berörts. Åldern (medianen) för de fyra största examensgrupperna var följande: civilekonomer 29,8 år, jur. kandidater 31,3 år, civilingenjörer 29,2 år och fil. kandidater 29,5 år. Motsvarande ålder för gifta och ogifta akademiker
32,9 resp. 27,2 år. (Siffrorna äro givetvis icke jämfqrbara med medelåldern vid giftermålets ingående, för l:a gången gifta.) 48 % av akademikerna voro gifta och 52 % ogifta.
Tidigare har omnämnts en mindre ingående undersökning av de
militära förvaltningarnas extra tjänstemän. Som bekant antog riksdagen detta år en omorganisation av försvarets förvaltningar. Med
hänsyn härtill gjordes vissa beräkningar rörande hur stort antal av
de extra tjänstemännen, som kunde påräkna fortsatt anställning efter
kriget, och hur många som skulle tvingas söka ny tjänst efter kriget.
Civilingenjörerna uteslötos ur denna undersökning, då det som förut
nämnts finnes skäl att antaga, att efterkrigstiden icke kommer att
medföra något mer svårartat arbetsmarknadsproblem för dem. Det
598
”-::-·
L ~· .
Dagens frågor
visade sig, att juristerna voro i majoritet, speciellt i armeförvaltningen. Enligt beräkningen skulle 80 jurister, 17 civilekonomer och 4
pol. magistrar bli tvungna att söka ny anställning efter kriget. Sammanställas uppgifterna för de militära förvaltningarna och för krisorganen beräknas följande antal akademiker mista sina nuvarande
anställningar: 128 jurister, 94 civilekonomer, 33 fil. kandidater samt 17
pol. magistrar, tillsammans med en del mindre examensgrupper 288
akademiker. Denna siffra för det sannolika utbudet av arbetskraft
från de berörda förvaltningarna är icke tagen i överkant. Det finns
skäl att räkna med, att omkring 300 akademiker komma att söka sig
ut på arbetsmarknaden efter kriget.
Det kan vara av intresse att erhålla uppgift om hur stort antal som
beräknas utexamineras från de olika universiteten och högskolorna
under de närmaste åren. Uppgifterna äro hämtade från det betänkande
angående de yngre akademikernas arbetsmarknadsproblem, som pol.
mag. Per Holm och pol. stud. Björn Bardel framlade vid årets »studentriksdag».
1943
1944
1945
1946
o • • • • • • • •
• • • • o • • • •
• • • • o • • • •
• • • • o • • • •
Summa l
jur. kand.
228
232
124
189
773
lpol mag lpol mag l(jurist) (filosof)
41 l 22
22 l 22
l
33 l 23
l- l -l
l 96 l 67 l
civil
fil. kand.
ekonom
Summa
l
l187 l ung. 100 578
182 >) 100 458
189 >) 100 469
– >) 100 l –
558 lung. 400 l –
I genomsnitt torde varje år omkring 500 akademiker utexamineras i
de berörda examensgrupperna. Detta innebär naturligtvis icke, att
hela detta antal kommer att konkurrera med de akademiker, som
varit anställda i kris- och militärförvaltningarna. Många av juristerna
söka sig andra verksamhetsområden. Samma är förhållandet med fil.
kandidaterna, civilekonomerna och pol. magistrarna. Konkurrensen
kommer främst att gälla befattningarna inom den statliga och kommunala förvaltningen. Det torde i varje fall kunna förutsägas, att
läget på arbetsmarknaden kommer att te sig betydligt gynnsammare
för de akademiker, som under kriget meriterat sig i kris- och militärförvaltningarna, än för de årsklasser, som mot krigets slut eller efter
fredsslutet lämna universitet och högskolor för att söka sin bärgning
inom vårt svenska samhälle.
Jan Wittrock.
Folkomflytt- När tyskarna i Baltikuni överflyttades till Tredje riket,
ningsalfärer. tillätos de endast medföra ett minimum av personliga
småsaker. Ett för ändamålet upprättat Deutsche Umsiedlungs-Treuhandgesellschaft övertog förvaltningen av de »hemvändande» tyskarnas kapital, fastigheter och lösegendom. Estlands, Lettlands och Litauens regeringar blevo tvungna att erlägga likvid för de baltiska
599
Dagens frågor
tyskarnas kvarblivna fastigheter, liksom även för deras fabriker och
affärer. De hemvändande tyskarnas lösöre, konstsamlingar samt
värdesaker fördes på privat väg till Tyskland. Hur mycket ägarna
fått igen vet man inte. Samtliga summor och värdesaker övergingo
till Treuhandgesellschaft.
Som bekant installerades de flesta av de baltiska tyskarna i Wartheland, den del av Polen som genast efter tysk-polska krigets slut införlivades med stortyska riket. Vid nyetableringen förforo tyskarna på
det viset, att de satte tyskarna i till generalguvernementet bortjagade
polackers stad och ställe. Sålunda fick en tyskbaltisk advokat överta
en f. d. polacks advokatbyrå, en f. d. tandläkare en f. d. polsk tandläkarklinik jämte full utrustning o. s. v. De av polackerna kvarlämnade
lägenheterna jämte dithörande inventarier och möbler fingo alltså nya
ägare. Ett typiskt exempel är en gammal baltisk baronessas brev till
sina bekanta i Estland, som börjar så elegiskt»… och det nya hemmet
var så ’gemiitlich’. På oss väntade redan en vacker, vit katt och i
källaren stodo syltburkarna ordentligt uppradade.» Genom en sådan
»kolonisering» behövde den tyska regeringen givetvis ej ersätta de
egendomar, som de utvandrade tyskarna lämnat kvar i Baltikum.
Detta skedde på bekostnad av polsk arbetsmöda. Därigenom förblevo
tyskarnas egendomar eller likviden för dessa i den tyska statens ägo.
Redan så långt var det hela en briljant affär.
När de dåvarande »bundsförvanterna», d. v. s. bolsjevikerna, enligt
överenskommelse erövrade Baltikum, så skrevo tyskarna en ny nota,
som ryssarna lära ha betalat ehuru måttligt förtjusta. Treuhandgesellschaft arbetade under högtryck i de baltiska staterna ända tills
kriget bröt ut mellan Tyskland och Ryssland. När ryssarna på sommaren 1941 drogosig tillbaka och tyskarna erövrade Baltikum, kommo
tyskarna på nytt i besittning av de egendomar, för vilka de redan
två gånger ha erhållit likvid. De ’av bolsjevikerna nationaliserade
fastigheterna, fabrikerna, affärerna etc. förklarades av erövrarna –
i egenskap av bolsjevikernas rättmätiga efterträdare- som den tyska
statens egendom. I detta avseende voro tyskarna mycket nogräknade
med att respektera Sovjets intentioner. Enligt det Estniska generalkommissariatets »principer» räknades också de företag och fastigheter såsom nationaliserade vilka ryssarna på grund av bristande tid,
byråkratisk vårdslöshet eller av misstag ännu ej hunnit nationalisera.
Generalkommissariatets »experter» studerade då noggrant bolsjevikernas nationaliseringsprotokoll och tydde sedan »Sovjets lagar». Och
när man senare började återlämna de på varor och råvaror plundrade
mindre affärerna och småindustrierna till deras f. d. ägare, då utbasunerade man det för hela världen som Fiihrerns storartade gåva och
givmildhet. Därvid voro f. d. ägarna ånyo tvungna att fullgöra likvid
för sin egen egendom.
Affärerna med Baltikum tyckas på detta sätt aldrig få någon ände.
De illustrera emellertid alldeles utmärkt den förslagenhet och fördomsfrihet, varmed även för de berörda människorna så ohyggliga
ting som tvångsförflyttningar kunna bli aldrig sinande inkomstkällor
för den agerande staten.
600
·'(.·
<!.· •