Dagens frågor
1944
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
Den l okt. 1944.
Inför Händelserna ha under augusti och september följt varandra
slutet? med oerhörd snabhet, och mänskligt att döma närmar sig det
långa sorgespelet nu sin slutkatastrof. Det är framför allt den brådstörtade utvecklingen i väster, som synes göra ett sådant omdöme berättigat. Sedan de allierade armeernas långa och påfrestande inkapsling i Normarrdie väl en gång brutits och general Bradleys trupper börjat sprida sig över Bretagne, utspelades förloppet med en oanad hastighet. Den tyska ockupationen visade sig även ur rent militär synpunkt ihålig på ett sätt, som man väl i allmänhet knappast hade väntat sig. Sannolikt bidrog därtill, vad världen under de två sista åren
vant sig att betrakta som Hitlers speciella signatur på det militära
området: en envis ovillighet att i tid företaga nödvändiga reträtter
och utrymningar och som följd därav kringränningar och katastrofala
förluster, vilka omöjliggjort upprättandet av nya hållbara försvarslinjer annat än på ett mycket stort avstånd bakåt. Så rullade fronten
hastigt från nedre Seine till Maas, Mosel och Rhen; en eller två tyska
armeer krossades söder om Seine; och betydande styrkor i västra och
södra Frankrike, som under andra omständigheter skulle ha kunnat
medverka i försvaret av västvallen, sågo sig nu utan annat alternativ
än att sträcka vapen vid Loire och Rhone.
Av intresse för framtida krigshistorici kommer det att bli att söka
utröna, hur stor andel i denna snabba och fullständiga seger för
Eisenhowers armeer som de franska och belgiska partisanstyrkornas
ivriga och omfattande verksamhet har haft. Den anglosaxiska ledningen markerade sin tacksamhet genom att åt maquisarderna överlåta den mest dramatiska parten av Paris’ befrielse. Hur de reella insatserna varit fördelade, är naturligtvis ej sagt därmed. Det skall bli
av mycket stort intresse att få utrett, i vad mån nutida västeuropeiska
partisanstyrkor kunna vara av betydelse vid strid mot en sådan modern arme som den tyska, även när denna slåss under så ogynnsamma
omständigheter som nu i Frankrike.
I skrivande stund kämpas det förbittrat om Rhenövergångarna i
avsnittet Nijmegen-Arnhem och därmed om möjligheten att kringgå
Västvallens norra ände och föra striden direkt in i Ruhrområdet och
Nedersaxen. Utsikterna att avsluta det stora kriget i Europa under
detta år sammanhänga troligen därmed, särskilt om tyskarna skulle
lyckas stabilisera sin front vid övre Rhen mot amerikanarna, något
som självfallet är mer än ovisst. Osäkert är också, om det engelska
misslyckandet att trygga Lek-passagen vid Arnhem är att betrakta
såsom för denna gång slutgiltigt eller ej.
På östfrontens centralavsnitt har händelseutvecklingen under den
sista månaden varit vida mindre sensationell. Den tyska Weichselfronten har hittills i stort sett hållit trots alla spådomar i motsatt
37-44721 Svensk Tidskrift 1944 521
.•,
,._-_
’~ –.
Dagens frågor
riktning. Om detta sedan beror på dess egen styrka eller, vilket nästan
verkar troligare, på att ryssarna efter alla heroiska insatser föredragit en paus, t. ex. för att överlåta en del av grovgörat och förlusterna
åt sina allierade eller för att låta general Bor och hans Londontrogna
warschaupatrioter förblöda för att på så sätt hyfsa den segslitna polska
frågan, det hör till de gåtor, som ännu vänta på sin lösning. Efter
många veckors väntan ha ryssarna nu f. ö. börjat hjälpa Bor. I alla händelser har denna utveckling på den polska krigsskådeplatsen medfört,
att de anglosaxiska armeerna f. n. förefalla äga stora chanser att
vinna kapplöpningen till Tysklands hjärta, något som i somras föreföll högeligen osannolikt. På östfrontens flyglar ha de ryska ångvältarna däremot rullat vidare. Det tyska moståndet i Baltikum ar brutet, och för ester, letter och litauer förestår sannolikt det outsägligt
tragiska ödet att utplånas ej blott som stater utan även som folk efter
att blott under tjugo år ha fått föra en fri tillvaro. Som kommentar
till Atlantchartana principer är de tre baltiska folkens öde skakande.
I deras fall saknas till och med den skenförevändning, som man använt för att komma ifrån sina utfästelser i fråga om Finland, nämligen att vederbörande lilla folk skulle ha gjort sig skyldigt till
aggression mot sin mäktige granne. Fallet Baltikum är så klart, som
det överhuvud taget kan vara, men det synes ej nämnvärt intressera
våra annars med rätta mycket verksamma specialister på ockuperade
länders hårda öden.
På Balkan har den tyska positionen störtat samman lika fullständigt som i Frankrike. Konung Mikaels skickligt iscensatta kapitulation utgjorde den dramatiska vändpunkten, och händelserna ha sedan
utvecklat sig mycket raskt. Dunkelt är ännu händelseförloppet i Bulgarien, men det förefaller åtminstone än så länge, som om ryssarna
med sin plötsliga krigsförklaring mot denna slaviska stat lyckades
manövrera ut sina allierade från ett tävlingsfält, där deras möjligheter att göra sig gällande annars hade tyckts relativt goda. Med
Grekland och Jugoslavien befrias äntligen de länder, där det tyska
skräckväldet sannolikt varit värst, Polen naturligtvis undantaget. Tidigare har det alltid antagits, att Grekland hör till de områden, där
England under alla omständigheter är redo att hävda sina intressen.
Somliga rykten uppge emellertid nu, att ryska trupper skulle vara på
marsch mot Mellangrekland, men hur härmed förhåller sig, är ännu
osäkert. Ryssarnas utvisning av ett antal engelska och amerikanska
officerare från Bulgarien ä·· i alla händelser ett särdeles betecknande
litet intermezzo.
I en fruktansvärd situation, som Tysklands enda återstående bundsförvant och med de röda armeerna på sina gränser, befinner. sig
Ungern. Dess läge är så mycket bittrare, som ingen av de hitlerska
vasallerna lyckades hävda sitt relativa oberoende både utåt och inåt
så länge som amiral Horthy trots Ungerns ogynnsamma läge. De
ungerska judarnas relativt skyddade tillvaro mitt i Mellan’ u.ropa ända
in på 1944 är ett vältaligt vittnesbörd därom liksom Ungerns ganska
sparsamma deltagande i axelns krigsföretag. Det är emellertid inte
troligt, att dessa förtjänster komma att av segrarna räknas ungrarna
522
Dagens frågor
till godo, sedan de ej lyckades avvärja den tyska kuppen i mars detta
år. Sannolikt kommer Trianonfredens tillstånd att te sig avundsvärt
mot det, -som nu väntar detta tappra men olyckliga folk.
En snabb rysk stöt över den ungerska slätten skulle kunna åstadkomma en ny dramatisk vändning i situationen, eftersom den röda
armen därmed skulle hinna först till Sydtyskland och Österrike, vilka
anses tillhöra den tilltänkta amerikanska andelen av det ockuperade
Tyskland. A andra -sidan kan måhända ett snabbt utnyttjande av det
genombrott in på Poslätten, som Alexanders armeer nyss utfört vid
Rimini, återställa den allierade jämvikten på detta håll.
Det hade på många håll väntats, att stora anglosaxiska framgångar
på det europeiska fastlandet åter skulle giva västmakterna bättre möjligheter att hävda sina egna och de mindre öst- och mellaneuropeiska
folkens intressen mot det segerrika Ryssland. Framgångarna ha nu
infunnit sig, och de ha varit både stora och många. Händelserna på
Balkan liksom det stillestånd, som dikterats för Finland, synas likväl
visa, att Ryssland alltjämt är i stånd att driva sin vilja igenom, även
när den står i mycket stark motsats till t. ex. den amerikanska opinionen. Man är härav måhända berättigad att draga den slutsatsen, att
västmakterna, särskilt England, äro så pass uttröttade av de oerhörda
ansträngningar de nödgats genomgå, och bekymrade inför dem, som
alltjämt kunna förestå dem i kriget mot Japan, att de även till ett
mycket högt pris vilja bevara sämjan med Moskva. På annat sätt har
man svårt att förklara sådana ting som de ryska armeernas framryckning till Egeiska havet, det ryska förvärvet av Petsamo med dess
engelskägda nickelgruvor och den ryska basen på Porkkala udd, vilken inte inom överskådlig tid kan tänkas stänga Finska viken för
andra fientliga flottor än engelska och amerikanska eskadrar i Östersjön. Det skulle måhända kunna sägas, att det här mutatis mutandis
är fråga om en ny variant av den chamberlainska försoningspolitiken.
Det är ett livsintresse för hela världen och kanske allra mest för de
mindre stater, som ligga i skärningspunkterna mellan de stora kraftlinjerna, att resultatet av eftergifterna denna gång blir bättre. Att en
väpnad kraftmätning mellan segrarna vore en katastrof utan like,
därom torde alla vara ense. För de mindre folken vore det oklokt att
blunda för den här berörda tendensen i anglosaxisk politik liksom för
det beklagliga faktum, att England, sina homeriska insatser i denna
världskamp till trots, efter krigets slut kommer att intaga en i flera
avseenden långt svagare position i värld.tn än under perioden 1815-
1939.
Den storpolitiska I den världspolitiska diskussionen just nu återkonsertbiljetten. kommer ständigt frågan: »Hur skall det gå med
tyskarna1» Skola de efter det skymtande nederlaget behandlas som
kriminaldårar, som stackars vilseförda får eller – djärva tanke, var
kom du if1 n – som vanliga människor’ För o~ svenskar, som väl
inte komma att få det minsta att säga till om vid den blivande europeiska storstädningen, är frågan kanske mest teoretisk, men även vi
ha vår speciella aspekt på problemet: Hur skola vi förhålla oss i våra
37*-44721 523
-.
Dagens frågor
förbindelser med tyskarna – stora famnen eller bojkott? Frågan
aktualiseras av sådana händelser som striden om lektoratet i Lund,
bojkotten mot gästande tyska musici och annat. Det blir i framtiden
otaliga sådana fall, och problemet kräver ställningstagande inte bara
av våra ledande kulturinstitutioner utan av var och en ibland oss. Så
långt ha vi alltså kommit, att inköpet av en konsertbiljett blivit en
djupt ingripande samvetsfråga!
Låt mig, innan jag går vidare, få göra en personlig deklaration!
.Tag drömmer inte om att läsaren intresserar sig för min politiska
mantalsskrivning, men nutilldags kan man faktiskt inte tala för litet
mera moderation, litet nyansering i inställningen för eller mot Tyskland utan att få på sig etiketten »nazist» eller »tyskhatare>>. Låt mig
alltså, som en utgångspunkt för det följande resonemanget, betyga att
jag ur djupet av min själ avskytt inte bara nazismen från första stund
den framträdde, utan överhuvud taget de herrefolksfasoner, som tyskarna långt dessförinnan lagt i dagen och som den nazistiska unifor-<
men passade så utmärkt väl. De gängse populärföreställningarna, att
det stackars fredsälskande tyska folket terroriseras av en liten klick
banditer och att roten och upphovet till allt ont är den förskräckliga
Versaillesfredens »orättvisor>>, kallar jag ytligt klichetänkande. Problemet är mycket svårare och bottnar mycket djupare än så. – Så
långt självdeklarationen.
Incitamentet till dessa rader är en artikel >>Kultur och politih i Dagens Nyheter nyligen av lektor Vilhelm Scharp. Författaren tar till
utgångspunkt lektorsstriden i Lund och liknande händelser och kritiserar skarpt inställningen »kultur är inte politih. Han påvisar, att
en sådan gränsdragning är alldeles främmande för det >>totalitära»
samhället.
»I ett land med gamla traditioner av personligt frihetspatos är det nära nog
omöjligt att göra klart för folk att det finns länder där varje enskild medborgare, oberoende av åsikter och karaktär, riskerar sin ställning och sin framtid,
om han inte i sina relationer till utlandet, även de mest personliga, håller sig
inom ramen för sin statslednings politiska avsikter. Hur paradoxalt det än
låter, är det ett hårt faktum att nazityska liksom sovjetryska undersåtar med
eller mot sin vilja, medvetet eller undanträngt till det omedvetna, i varje om än
så personlig förbindelse till en utlänning medföra ett moment av politik, av
bindning till andra intressen och hänsyn än sina egna.»
.Tag skall inte citera mer u tan i stället rekommendera artikeln till
läsning; vad där sägs kan man inte komma förbi. Lektor Scharp formulerar inte uttryckligen konsekvensen av sin varning, men måste
den inte bli denna: bojkott, isolering av Tysklands representanter på
alla områden, inte minst kulturens?
Varningen är säkerligen befogad. Talesättet om kultur och »politih
begagnar sig av det senare ordets mångtydighet. Att blanda samman
kulturfrågor med vårt Kråkvinkels inrikespolitik vore absurt; är det
någon som kan tänka sig svenska LO bojkotta Edvard Perssons filmer
på grund av hans politiska åskådning~
Men här gäller det inte mjölkavgifter och dyrortsgraderade folkpen- 524
Dagens frågor
sioner, här gäller det en livsåskådning; vad som står på spel är – det
kan inte upprepas för ofta – själva grundvalarna för västerländsk
odling och rättsordning. Av många tecken att döma är tysk vetenskap
av i dag illa korrumperad av politik och illustrerar ofta alltför väl den
dråpliga replik, som tillskrives Fredrik den store på tal om hur anfallskrig kunde försvaras: »Nachher werden meine Professoren ausfinden, dass ich recht hatte.» Det gör ingenting om historien är lögn,
bättre kan vetenskapens roll i en totalitär stat ej formuleras i få ord..
Visserligen kan det vara tillåtet hoppas, att de högröstade kulturkoryfeer, som nu göra sig mycket hörda i tysk propaganda, efter nederlaget snabbt skola försvinna genom närmaste fallucka, och att därefter värdigare representanter för tysk vetenskap skola träda fram
ur studiekamrarnas tystnad. Därom vet dock ingen av oss något.
Men är detta allt~ Måste man stanna därvid~ Måste man resignera
inför nazismens anspråk på att vara totalitär och förutsätta, att dess
pestsmitta låder vid varje tysk hand, som räckes oss till mötes~
Ett är säkert: Det måste en gång komma en folkförsoning. Och den
skall, nu som alltid, komma längs de vägar folken emellan, som banas
av den internationella handeln, av vetenskapen, av konsten, av personlig vänskap. Så skola långsamt och tålmodigt knytas och återknytas
tusen sinom tusen band, tillsammans bildande ett finmaskigt nät av
allt större styrka. Det är ett svårt arbete, det kommer att ta lång tid,
och det är därför ingen tid att förlora. Enligt sakens natur ha vi f. d.
»neutrala» att gå i spetsen.
Det är för oss en bjudande plikt att inte svika i detta återuppbyggnadsarbete, och då duger det inte att börja med att proklamera isolering och bojkott överlag, som ett slags repressalier eller lockout. Bör
inte- och nu är jag framme vid min tes – a v g ö r a n d e t b e r o p å
o m d e n v e r k s a m h e t, v a r i f ö r b i n d e l s e i f r å g a s ä t t e s,
verkligen lider skada genom den tyske gästens ins t ä 11 n i n g~
Jag skall ta två exempel för att visa vad jag menar. Det ena är
lektoratet i Lund. Jag kan ej yttra mig därom annat än rent principiellt, men säkert är, att litteraturvetenskapen är ett område, där en
nazistisk inställning omöjligt kan tolereras. Fallet karakteriseras bäst
av det yttrande, som redan fällts i Lundastriden: Hur tänker man sig,
att en person skall kunna undervisa i modern tysk litteratur, om han
av övertygelse eller politiskt tvång är förhindrad att omnämna Thomas Mann~- Det räcker.
Det andra exemplet är musikerbojkotten; där ligger saken helt annorlunda till. Ingen människa påstår, att Wilhelm Furtwängler och
Walter Gieseking musicera annorlunda, därför att de representera
Tredje riket, ja, inte ens om de vore övertygade nazister, vilket ingen
vet annat än i djupaste förtroende. Det är sant, att de av den nazistiska propagandan betraktas som politiska emissarier och att deras
framgång i Stockholm utbasunas som en framgång för det totalitära
Tyskland, d. v. s. för nazismen, men allt sådant är ju dravel och ingenting att fästa sig vid. Att herr Goebbels systematiskt vilseleder det
tyska folket beträffande omvärldens inställning till Tyskland kan vi
525
.·
~- -. ~-
Dagens frågor
ändå inte hindra. Hade han inte fått applåderna i Stockholms konserthus att skrävla om, så hade han hittat på något annat, men i stället
hade vi onödigtvis, till framtida skada, klippt av ett par av de tusentals trådar jag nyss talade om.
* *
*
Där hade jag satt punkt och postat manuskriptet, då n:r 6 av tidskriften kom ut med artikeln »Folkehat og internasjonal forståelse»
av signaturen Björn Arne Rygg. J ag måste bekänna, att min första
impuls var att be redaktionen sänka mitt opus i någon barmhärtig
papperskorg. Jag har ju undersökt problemet endast från den enskilde, »neutrale» medborgarens anspråkslösa, kanske litet begränsade
synvinkel, och det verkar lätt västgötaklimax ovanpå en ljungande
anklagelse sådan som Ryggs artikel. Den enkle svenske konsertbesö-
karens själsstrid blir så ömklig i eldskenet från den kamp på liv och
död, som ännu rasar inpå våra knutar och vars hemskaste skeden
kanske återstå.
En sak måste understrykas: Då vi tala för försonlighet i vardagens
tusen enskilda förbindelser mellan folken, är detta ett recept endast
för de f. d. »neutrala». Vi måste förstå, att sådant blir absolut omöjligt
för lång tid framåt i de nu ockuperade och förtryckta länderna, och vi
må akta oss att tro, att vårt beteende i det fallet skulle stå moraliskt
högre. -På en sammankomst i Stockholm nyligen talade en norrman.
J ag frågade min granne, vem det var; han svarade och tillade litet
syrligt, att vederbörande vid något officiöst tillfälle tidigare »utmärkt
sig» såtillvida, att han på anmodan att tala för de närvarande nordiska gästerna vägat att göra detta även på finnarnas vägnar. Den
sortens syrlighet böra vi spara på; det bör vara lätt att förstå norrmannens vägran, och det är fariseiskt att moralisera över den.
Närmare betänkt är emellertid en förlägen tystnad inte det riktiga
svaret på Ryggs artikel. Den är en uppfordran till de »neutrala» att
ta ställning, den kräver ett besked av var och en av oss, huruvida vi
ämna ta del i vad Rygg kallar »den moraliska uppgörelsen» efter kriget. Och det göra vi enligt hans mening inte, om t. ex. svenska och
tyska vetenskapsmän åter mötas vänskapligt och försöka undvika det
obehagliga samtalsämnet.
Sammanhanget mellan den svenske professorns gästfrihet och den
moraliska uppgörelsen är emellertid inte självfallet och blir kanske ej
heller riktigt klarlagt i Ryggs artikel. Att döma av vissa detaljer däri
menar författaren, att med en mjukare inställning än hans tyskarna
aldrig skola lära känna och förstå vidden av Nazitysklands brottslighet. J ag ger författaren obetingat rätt i, att Tysklands återupprättande och Europas räddning aldrig kan nås, om inte en djupgående
sinnesändring sker hos det tyska folket. Det första som ovillkorligen
krävs är att tyskarna få kunskap om de skändligheter, som i deras
namn begåtts i de ockuperade länderna, och det andra, att de tillägna
sig den uppfattningen, att dylikt är skändligt. Den läxan tar väl en
generation eller så att lära sig.
526
Dagens frågor
Naturligtvis kan detta kallas en moralisk angelägenhet, men nog är
det mera givande att se den som en pedagogisk uppgift. Och då blir
frågan: Läres läxan bäst, om eleven behandlas med hugg och slag,
ovänlighet och isolering eller om han mötes med kamratlig vänlighet?
Karbasmetoden är kanske lättfattligare och ställer mindre krav på
lärarens pedagogiska förmåga, men blir resultatet verkligen bättre?
Svaret på denna fråga vet väl ingen med säkerhet. Den elev, som
kunnat svälja den bruna propagandasoppan utan att få den i vrångstrupen, är inget vanligt problembarn. Min tro är dock, att ingenting
av bestående värde är att vinna med att låta eleven i instängd ensamhet läsa över sin bittra läxa. All kunskaps och bildnings väsen är kommunikation, utblick, fri rymd, och vad som stöter mig i Ryggs metod
är framför allt isoleringen, den stängda dörren.
Ett mycket viktigt förbehåll måste dock göras: I det moraliska ställningstagandet måste vi bli och förbli oryggligt fasta; läxan måste
läras, det få vi inte fuska med. Det är onödigt att den svenske professorn i oträngt mål för ämnet på tal, men om hans besökande tyske
kollega gör det och röjer, att han inte lärt sig läxan än, då skall han
få besked, och klart besked. Nu är det dessvärre nog så, att många av
oss inte har tillräcklig fasthet i den delen, och däri ligger svagheten i
det mera toleranta programmet. Bland de första, som borde sätta sig
ner och lära den där läxan, är ett stort, alltför stort antal svenskar.
Men ändå tror jag mera på den öppna dörren. Å ven med tanke på de
svenska elevernas förkovran.
Erik Hedfeldt.
Det svenska I år ha våra tre äldsta artilleriregementen – Svea, Göta
artilleriet. och W endes – firat 150-årsminnet av sin upphöjelse
till självständiga förband genom delningen av det gamla enhetliga artilleriregementet. Denna betydelsefulla märkesdag i vår armeorganisations historia har bl. a. firats medelst utgivandet av en ståtlig och
rikt illustrerad minnesskrift (Sv e n s k a a r t i l l e r i e t f ö r r o c h
n u. En överblick sammanställd och utgiven genom Artilleri-tidskrift.
Stockholm 1944), redigerad av en krets officerare med överste Ivan
Thorson i spetsen. Publikationens rikhaltiga innehåll är av betydande intresse för en vida större krets än artilleriets officerskår.
Vissa uppsatser vända sig i första hand till de fackkunnigas krets
och behandla artilleripjäser och artilleriskjutning genom tiderna.
Andra ge korta och instruktiva översikter över de olika nu existerande eller efter 1925 indragna artilleriförbandens nyare historia och
organisation.
Vad som främst ger boken dess stora intresse för en bredare läsekrets, är emellertid tre andra bidrag, nämligen general L. Hammarskiölds uppsats om artilleri-personalen i Sverige under äldre tid,
överstelöjtnant E. Grahls skildring av artilleriets organisation, utbildning och användning under 1800- och 1900-talen samt den krönika, i vilken kapten M. Mannerfelt tecknar andan och det inre livet vid våra
artilleriförband under samma tid.
General Hammarskiöld är sedan länge känd som en erfaren och
527
.·
Dagens frågor
kunnig historiker av facket, och hans uppsats ger i knappa drag en
överskådlig bild av artilleriorganisationens utveckling i Sverige från
de avlägsna dagar, då det nya vapnet hade sin premiär på svensk mark
med »ene grote husse>> i den tysk-hanseatiska krigsstyrka, som 1395 besatte Stockholm. Särskild uppmärksamhet ägnas naturligtvis de stora
epokerna i artilleriets historia: Gustav II Adolf-Lennart Torstensson,
Johan Siöblad’—-Carl Cronstedt och Carl von Cardell-C. G. Helvig.
Med de sistnämndas storhetstid tager överstelöjtnant Grahls skildring
vid. I denna fäster man sig särskilt vid den under hela 1800-talet på-
gående tävlan på det tekniska området mellan handeldvapen och kanoner, slutgiltigt avgjord till de senares fördel med snabbeldspjäsernas konstruktion fram emot sekelskiftet. Ett starkt intryck förmedlas
också av den arbetsvilja och det tekniska kunnande, som gjorde artilleriets staber och läroverk (Marieberg) till medelpunkter i armens inre
arbete under vårt omilitäriska 1800-tal. Det svenska artilleriet uppbar
tydligen med den äran ställningen som »det lärda vapnet». Intressant
är också det sätt, varpå förf. belyser artilleritaktikens djupgående förändring under intryck av utvecklingen på det tekniska området.
Det parti av samlingsverket, som är omedelbarast tillgängligt för
lekmannen, är kapten Mannerfelts krönika. I livfulla drag tecknas där
den säregna blandning av plikttrohet och kunskapsrikedom med en
romantisk och verklighetsfrämmande inställning till kriget, som präglade vår 1800-talsarme med dess för oss så påfallande brist på fältmässighet. Ur livet vid de tre då existerande regementena tecknas karakteristiska scener, som belysa den olikartade lokala miljöns inverkan på
andan vid förbanden. Intressanta och underhållande detaljer lämnas
även om det dagliga livet i kasernerna, om uniformer, beväpning och
förplägnad.
Minnesskriften är ägnad att på ett upplysande och underhållande
sätt föra lekmannen in i betydelsefulla spörsmål rörande ett av våra
viktigaste vapen. .Ä.ven ur denna synpunkt bör den hälsas med glädje
i dessa dagar, då en av våra mest maktpåliggande uppgifter för den
närmaste framtiden blir att genom fredskrisen och dess mångahanda
illusioner söka rädda den dyrköpta förståelse för försvaret och dess
grundläggande betydelse för vårt folks tillvaro, som varit den stora,
måhända enda vinsten av det senaste årtiondets påfrestningar.
Torvald T:son Höjer.
528
Den l okt. 1944.
Inför Händelserna ha under augusti och september följt varandra
slutet? med oerhörd snabhet, och mänskligt att döma närmar sig det
långa sorgespelet nu sin slutkatastrof. Det är framför allt den brådstörtade utvecklingen i väster, som synes göra ett sådant omdöme berättigat. Sedan de allierade armeernas långa och påfrestande inkapsling i Normarrdie väl en gång brutits och general Bradleys trupper börjat sprida sig över Bretagne, utspelades förloppet med en oanad hastighet. Den tyska ockupationen visade sig även ur rent militär synpunkt ihålig på ett sätt, som man väl i allmänhet knappast hade väntat sig. Sannolikt bidrog därtill, vad världen under de två sista åren
vant sig att betrakta som Hitlers speciella signatur på det militära
området: en envis ovillighet att i tid företaga nödvändiga reträtter
och utrymningar och som följd därav kringränningar och katastrofala
förluster, vilka omöjliggjort upprättandet av nya hållbara försvarslinjer annat än på ett mycket stort avstånd bakåt. Så rullade fronten
hastigt från nedre Seine till Maas, Mosel och Rhen; en eller två tyska
armeer krossades söder om Seine; och betydande styrkor i västra och
södra Frankrike, som under andra omständigheter skulle ha kunnat
medverka i försvaret av västvallen, sågo sig nu utan annat alternativ
än att sträcka vapen vid Loire och Rhone.
Av intresse för framtida krigshistorici kommer det att bli att söka
utröna, hur stor andel i denna snabba och fullständiga seger för
Eisenhowers armeer som de franska och belgiska partisanstyrkornas
ivriga och omfattande verksamhet har haft. Den anglosaxiska ledningen markerade sin tacksamhet genom att åt maquisarderna överlåta den mest dramatiska parten av Paris’ befrielse. Hur de reella insatserna varit fördelade, är naturligtvis ej sagt därmed. Det skall bli
av mycket stort intresse att få utrett, i vad mån nutida västeuropeiska
partisanstyrkor kunna vara av betydelse vid strid mot en sådan modern arme som den tyska, även när denna slåss under så ogynnsamma
omständigheter som nu i Frankrike.
I skrivande stund kämpas det förbittrat om Rhenövergångarna i
avsnittet Nijmegen-Arnhem och därmed om möjligheten att kringgå
Västvallens norra ände och föra striden direkt in i Ruhrområdet och
Nedersaxen. Utsikterna att avsluta det stora kriget i Europa under
detta år sammanhänga troligen därmed, särskilt om tyskarna skulle
lyckas stabilisera sin front vid övre Rhen mot amerikanarna, något
som självfallet är mer än ovisst. Osäkert är också, om det engelska
misslyckandet att trygga Lek-passagen vid Arnhem är att betrakta
såsom för denna gång slutgiltigt eller ej.
På östfrontens centralavsnitt har händelseutvecklingen under den
sista månaden varit vida mindre sensationell. Den tyska Weichselfronten har hittills i stort sett hållit trots alla spådomar i motsatt
37-44721 Svensk Tidskrift 1944 521
.•,
,._-_
’~ –.
Dagens frågor
riktning. Om detta sedan beror på dess egen styrka eller, vilket nästan
verkar troligare, på att ryssarna efter alla heroiska insatser föredragit en paus, t. ex. för att överlåta en del av grovgörat och förlusterna
åt sina allierade eller för att låta general Bor och hans Londontrogna
warschaupatrioter förblöda för att på så sätt hyfsa den segslitna polska
frågan, det hör till de gåtor, som ännu vänta på sin lösning. Efter
många veckors väntan ha ryssarna nu f. ö. börjat hjälpa Bor. I alla händelser har denna utveckling på den polska krigsskådeplatsen medfört,
att de anglosaxiska armeerna f. n. förefalla äga stora chanser att
vinna kapplöpningen till Tysklands hjärta, något som i somras föreföll högeligen osannolikt. På östfrontens flyglar ha de ryska ångvältarna däremot rullat vidare. Det tyska moståndet i Baltikum ar brutet, och för ester, letter och litauer förestår sannolikt det outsägligt
tragiska ödet att utplånas ej blott som stater utan även som folk efter
att blott under tjugo år ha fått föra en fri tillvaro. Som kommentar
till Atlantchartana principer är de tre baltiska folkens öde skakande.
I deras fall saknas till och med den skenförevändning, som man använt för att komma ifrån sina utfästelser i fråga om Finland, nämligen att vederbörande lilla folk skulle ha gjort sig skyldigt till
aggression mot sin mäktige granne. Fallet Baltikum är så klart, som
det överhuvud taget kan vara, men det synes ej nämnvärt intressera
våra annars med rätta mycket verksamma specialister på ockuperade
länders hårda öden.
På Balkan har den tyska positionen störtat samman lika fullständigt som i Frankrike. Konung Mikaels skickligt iscensatta kapitulation utgjorde den dramatiska vändpunkten, och händelserna ha sedan
utvecklat sig mycket raskt. Dunkelt är ännu händelseförloppet i Bulgarien, men det förefaller åtminstone än så länge, som om ryssarna
med sin plötsliga krigsförklaring mot denna slaviska stat lyckades
manövrera ut sina allierade från ett tävlingsfält, där deras möjligheter att göra sig gällande annars hade tyckts relativt goda. Med
Grekland och Jugoslavien befrias äntligen de länder, där det tyska
skräckväldet sannolikt varit värst, Polen naturligtvis undantaget. Tidigare har det alltid antagits, att Grekland hör till de områden, där
England under alla omständigheter är redo att hävda sina intressen.
Somliga rykten uppge emellertid nu, att ryska trupper skulle vara på
marsch mot Mellangrekland, men hur härmed förhåller sig, är ännu
osäkert. Ryssarnas utvisning av ett antal engelska och amerikanska
officerare från Bulgarien ä·· i alla händelser ett särdeles betecknande
litet intermezzo.
I en fruktansvärd situation, som Tysklands enda återstående bundsförvant och med de röda armeerna på sina gränser, befinner. sig
Ungern. Dess läge är så mycket bittrare, som ingen av de hitlerska
vasallerna lyckades hävda sitt relativa oberoende både utåt och inåt
så länge som amiral Horthy trots Ungerns ogynnsamma läge. De
ungerska judarnas relativt skyddade tillvaro mitt i Mellan’ u.ropa ända
in på 1944 är ett vältaligt vittnesbörd därom liksom Ungerns ganska
sparsamma deltagande i axelns krigsföretag. Det är emellertid inte
troligt, att dessa förtjänster komma att av segrarna räknas ungrarna
522
Dagens frågor
till godo, sedan de ej lyckades avvärja den tyska kuppen i mars detta
år. Sannolikt kommer Trianonfredens tillstånd att te sig avundsvärt
mot det, -som nu väntar detta tappra men olyckliga folk.
En snabb rysk stöt över den ungerska slätten skulle kunna åstadkomma en ny dramatisk vändning i situationen, eftersom den röda
armen därmed skulle hinna först till Sydtyskland och Österrike, vilka
anses tillhöra den tilltänkta amerikanska andelen av det ockuperade
Tyskland. A andra -sidan kan måhända ett snabbt utnyttjande av det
genombrott in på Poslätten, som Alexanders armeer nyss utfört vid
Rimini, återställa den allierade jämvikten på detta håll.
Det hade på många håll väntats, att stora anglosaxiska framgångar
på det europeiska fastlandet åter skulle giva västmakterna bättre möjligheter att hävda sina egna och de mindre öst- och mellaneuropeiska
folkens intressen mot det segerrika Ryssland. Framgångarna ha nu
infunnit sig, och de ha varit både stora och många. Händelserna på
Balkan liksom det stillestånd, som dikterats för Finland, synas likväl
visa, att Ryssland alltjämt är i stånd att driva sin vilja igenom, även
när den står i mycket stark motsats till t. ex. den amerikanska opinionen. Man är härav måhända berättigad att draga den slutsatsen, att
västmakterna, särskilt England, äro så pass uttröttade av de oerhörda
ansträngningar de nödgats genomgå, och bekymrade inför dem, som
alltjämt kunna förestå dem i kriget mot Japan, att de även till ett
mycket högt pris vilja bevara sämjan med Moskva. På annat sätt har
man svårt att förklara sådana ting som de ryska armeernas framryckning till Egeiska havet, det ryska förvärvet av Petsamo med dess
engelskägda nickelgruvor och den ryska basen på Porkkala udd, vilken inte inom överskådlig tid kan tänkas stänga Finska viken för
andra fientliga flottor än engelska och amerikanska eskadrar i Östersjön. Det skulle måhända kunna sägas, att det här mutatis mutandis
är fråga om en ny variant av den chamberlainska försoningspolitiken.
Det är ett livsintresse för hela världen och kanske allra mest för de
mindre stater, som ligga i skärningspunkterna mellan de stora kraftlinjerna, att resultatet av eftergifterna denna gång blir bättre. Att en
väpnad kraftmätning mellan segrarna vore en katastrof utan like,
därom torde alla vara ense. För de mindre folken vore det oklokt att
blunda för den här berörda tendensen i anglosaxisk politik liksom för
det beklagliga faktum, att England, sina homeriska insatser i denna
världskamp till trots, efter krigets slut kommer att intaga en i flera
avseenden långt svagare position i värld.tn än under perioden 1815-
1939.
Den storpolitiska I den världspolitiska diskussionen just nu återkonsertbiljetten. kommer ständigt frågan: »Hur skall det gå med
tyskarna1» Skola de efter det skymtande nederlaget behandlas som
kriminaldårar, som stackars vilseförda får eller – djärva tanke, var
kom du if1 n – som vanliga människor’ För o~ svenskar, som väl
inte komma att få det minsta att säga till om vid den blivande europeiska storstädningen, är frågan kanske mest teoretisk, men även vi
ha vår speciella aspekt på problemet: Hur skola vi förhålla oss i våra
37*-44721 523
-.
Dagens frågor
förbindelser med tyskarna – stora famnen eller bojkott? Frågan
aktualiseras av sådana händelser som striden om lektoratet i Lund,
bojkotten mot gästande tyska musici och annat. Det blir i framtiden
otaliga sådana fall, och problemet kräver ställningstagande inte bara
av våra ledande kulturinstitutioner utan av var och en ibland oss. Så
långt ha vi alltså kommit, att inköpet av en konsertbiljett blivit en
djupt ingripande samvetsfråga!
Låt mig, innan jag går vidare, få göra en personlig deklaration!
.Tag drömmer inte om att läsaren intresserar sig för min politiska
mantalsskrivning, men nutilldags kan man faktiskt inte tala för litet
mera moderation, litet nyansering i inställningen för eller mot Tyskland utan att få på sig etiketten »nazist» eller »tyskhatare>>. Låt mig
alltså, som en utgångspunkt för det följande resonemanget, betyga att
jag ur djupet av min själ avskytt inte bara nazismen från första stund
den framträdde, utan överhuvud taget de herrefolksfasoner, som tyskarna långt dessförinnan lagt i dagen och som den nazistiska unifor-<
men passade så utmärkt väl. De gängse populärföreställningarna, att
det stackars fredsälskande tyska folket terroriseras av en liten klick
banditer och att roten och upphovet till allt ont är den förskräckliga
Versaillesfredens »orättvisor>>, kallar jag ytligt klichetänkande. Problemet är mycket svårare och bottnar mycket djupare än så. – Så
långt självdeklarationen.
Incitamentet till dessa rader är en artikel >>Kultur och politih i Dagens Nyheter nyligen av lektor Vilhelm Scharp. Författaren tar till
utgångspunkt lektorsstriden i Lund och liknande händelser och kritiserar skarpt inställningen »kultur är inte politih. Han påvisar, att
en sådan gränsdragning är alldeles främmande för det >>totalitära»
samhället.
»I ett land med gamla traditioner av personligt frihetspatos är det nära nog
omöjligt att göra klart för folk att det finns länder där varje enskild medborgare, oberoende av åsikter och karaktär, riskerar sin ställning och sin framtid,
om han inte i sina relationer till utlandet, även de mest personliga, håller sig
inom ramen för sin statslednings politiska avsikter. Hur paradoxalt det än
låter, är det ett hårt faktum att nazityska liksom sovjetryska undersåtar med
eller mot sin vilja, medvetet eller undanträngt till det omedvetna, i varje om än
så personlig förbindelse till en utlänning medföra ett moment av politik, av
bindning till andra intressen och hänsyn än sina egna.»
.Tag skall inte citera mer u tan i stället rekommendera artikeln till
läsning; vad där sägs kan man inte komma förbi. Lektor Scharp formulerar inte uttryckligen konsekvensen av sin varning, men måste
den inte bli denna: bojkott, isolering av Tysklands representanter på
alla områden, inte minst kulturens?
Varningen är säkerligen befogad. Talesättet om kultur och »politih
begagnar sig av det senare ordets mångtydighet. Att blanda samman
kulturfrågor med vårt Kråkvinkels inrikespolitik vore absurt; är det
någon som kan tänka sig svenska LO bojkotta Edvard Perssons filmer
på grund av hans politiska åskådning~
Men här gäller det inte mjölkavgifter och dyrortsgraderade folkpen- 524
Dagens frågor
sioner, här gäller det en livsåskådning; vad som står på spel är – det
kan inte upprepas för ofta – själva grundvalarna för västerländsk
odling och rättsordning. Av många tecken att döma är tysk vetenskap
av i dag illa korrumperad av politik och illustrerar ofta alltför väl den
dråpliga replik, som tillskrives Fredrik den store på tal om hur anfallskrig kunde försvaras: »Nachher werden meine Professoren ausfinden, dass ich recht hatte.» Det gör ingenting om historien är lögn,
bättre kan vetenskapens roll i en totalitär stat ej formuleras i få ord..
Visserligen kan det vara tillåtet hoppas, att de högröstade kulturkoryfeer, som nu göra sig mycket hörda i tysk propaganda, efter nederlaget snabbt skola försvinna genom närmaste fallucka, och att därefter värdigare representanter för tysk vetenskap skola träda fram
ur studiekamrarnas tystnad. Därom vet dock ingen av oss något.
Men är detta allt~ Måste man stanna därvid~ Måste man resignera
inför nazismens anspråk på att vara totalitär och förutsätta, att dess
pestsmitta låder vid varje tysk hand, som räckes oss till mötes~
Ett är säkert: Det måste en gång komma en folkförsoning. Och den
skall, nu som alltid, komma längs de vägar folken emellan, som banas
av den internationella handeln, av vetenskapen, av konsten, av personlig vänskap. Så skola långsamt och tålmodigt knytas och återknytas
tusen sinom tusen band, tillsammans bildande ett finmaskigt nät av
allt större styrka. Det är ett svårt arbete, det kommer att ta lång tid,
och det är därför ingen tid att förlora. Enligt sakens natur ha vi f. d.
»neutrala» att gå i spetsen.
Det är för oss en bjudande plikt att inte svika i detta återuppbyggnadsarbete, och då duger det inte att börja med att proklamera isolering och bojkott överlag, som ett slags repressalier eller lockout. Bör
inte- och nu är jag framme vid min tes – a v g ö r a n d e t b e r o p å
o m d e n v e r k s a m h e t, v a r i f ö r b i n d e l s e i f r å g a s ä t t e s,
verkligen lider skada genom den tyske gästens ins t ä 11 n i n g~
Jag skall ta två exempel för att visa vad jag menar. Det ena är
lektoratet i Lund. Jag kan ej yttra mig därom annat än rent principiellt, men säkert är, att litteraturvetenskapen är ett område, där en
nazistisk inställning omöjligt kan tolereras. Fallet karakteriseras bäst
av det yttrande, som redan fällts i Lundastriden: Hur tänker man sig,
att en person skall kunna undervisa i modern tysk litteratur, om han
av övertygelse eller politiskt tvång är förhindrad att omnämna Thomas Mann~- Det räcker.
Det andra exemplet är musikerbojkotten; där ligger saken helt annorlunda till. Ingen människa påstår, att Wilhelm Furtwängler och
Walter Gieseking musicera annorlunda, därför att de representera
Tredje riket, ja, inte ens om de vore övertygade nazister, vilket ingen
vet annat än i djupaste förtroende. Det är sant, att de av den nazistiska propagandan betraktas som politiska emissarier och att deras
framgång i Stockholm utbasunas som en framgång för det totalitära
Tyskland, d. v. s. för nazismen, men allt sådant är ju dravel och ingenting att fästa sig vid. Att herr Goebbels systematiskt vilseleder det
tyska folket beträffande omvärldens inställning till Tyskland kan vi
525
.·
~- -. ~-
Dagens frågor
ändå inte hindra. Hade han inte fått applåderna i Stockholms konserthus att skrävla om, så hade han hittat på något annat, men i stället
hade vi onödigtvis, till framtida skada, klippt av ett par av de tusentals trådar jag nyss talade om.
* *
*
Där hade jag satt punkt och postat manuskriptet, då n:r 6 av tidskriften kom ut med artikeln »Folkehat og internasjonal forståelse»
av signaturen Björn Arne Rygg. J ag måste bekänna, att min första
impuls var att be redaktionen sänka mitt opus i någon barmhärtig
papperskorg. Jag har ju undersökt problemet endast från den enskilde, »neutrale» medborgarens anspråkslösa, kanske litet begränsade
synvinkel, och det verkar lätt västgötaklimax ovanpå en ljungande
anklagelse sådan som Ryggs artikel. Den enkle svenske konsertbesö-
karens själsstrid blir så ömklig i eldskenet från den kamp på liv och
död, som ännu rasar inpå våra knutar och vars hemskaste skeden
kanske återstå.
En sak måste understrykas: Då vi tala för försonlighet i vardagens
tusen enskilda förbindelser mellan folken, är detta ett recept endast
för de f. d. »neutrala». Vi måste förstå, att sådant blir absolut omöjligt
för lång tid framåt i de nu ockuperade och förtryckta länderna, och vi
må akta oss att tro, att vårt beteende i det fallet skulle stå moraliskt
högre. -På en sammankomst i Stockholm nyligen talade en norrman.
J ag frågade min granne, vem det var; han svarade och tillade litet
syrligt, att vederbörande vid något officiöst tillfälle tidigare »utmärkt
sig» såtillvida, att han på anmodan att tala för de närvarande nordiska gästerna vägat att göra detta även på finnarnas vägnar. Den
sortens syrlighet böra vi spara på; det bör vara lätt att förstå norrmannens vägran, och det är fariseiskt att moralisera över den.
Närmare betänkt är emellertid en förlägen tystnad inte det riktiga
svaret på Ryggs artikel. Den är en uppfordran till de »neutrala» att
ta ställning, den kräver ett besked av var och en av oss, huruvida vi
ämna ta del i vad Rygg kallar »den moraliska uppgörelsen» efter kriget. Och det göra vi enligt hans mening inte, om t. ex. svenska och
tyska vetenskapsmän åter mötas vänskapligt och försöka undvika det
obehagliga samtalsämnet.
Sammanhanget mellan den svenske professorns gästfrihet och den
moraliska uppgörelsen är emellertid inte självfallet och blir kanske ej
heller riktigt klarlagt i Ryggs artikel. Att döma av vissa detaljer däri
menar författaren, att med en mjukare inställning än hans tyskarna
aldrig skola lära känna och förstå vidden av Nazitysklands brottslighet. J ag ger författaren obetingat rätt i, att Tysklands återupprättande och Europas räddning aldrig kan nås, om inte en djupgående
sinnesändring sker hos det tyska folket. Det första som ovillkorligen
krävs är att tyskarna få kunskap om de skändligheter, som i deras
namn begåtts i de ockuperade länderna, och det andra, att de tillägna
sig den uppfattningen, att dylikt är skändligt. Den läxan tar väl en
generation eller så att lära sig.
526
Dagens frågor
Naturligtvis kan detta kallas en moralisk angelägenhet, men nog är
det mera givande att se den som en pedagogisk uppgift. Och då blir
frågan: Läres läxan bäst, om eleven behandlas med hugg och slag,
ovänlighet och isolering eller om han mötes med kamratlig vänlighet?
Karbasmetoden är kanske lättfattligare och ställer mindre krav på
lärarens pedagogiska förmåga, men blir resultatet verkligen bättre?
Svaret på denna fråga vet väl ingen med säkerhet. Den elev, som
kunnat svälja den bruna propagandasoppan utan att få den i vrångstrupen, är inget vanligt problembarn. Min tro är dock, att ingenting
av bestående värde är att vinna med att låta eleven i instängd ensamhet läsa över sin bittra läxa. All kunskaps och bildnings väsen är kommunikation, utblick, fri rymd, och vad som stöter mig i Ryggs metod
är framför allt isoleringen, den stängda dörren.
Ett mycket viktigt förbehåll måste dock göras: I det moraliska ställningstagandet måste vi bli och förbli oryggligt fasta; läxan måste
läras, det få vi inte fuska med. Det är onödigt att den svenske professorn i oträngt mål för ämnet på tal, men om hans besökande tyske
kollega gör det och röjer, att han inte lärt sig läxan än, då skall han
få besked, och klart besked. Nu är det dessvärre nog så, att många av
oss inte har tillräcklig fasthet i den delen, och däri ligger svagheten i
det mera toleranta programmet. Bland de första, som borde sätta sig
ner och lära den där läxan, är ett stort, alltför stort antal svenskar.
Men ändå tror jag mera på den öppna dörren. Å ven med tanke på de
svenska elevernas förkovran.
Erik Hedfeldt.
Det svenska I år ha våra tre äldsta artilleriregementen – Svea, Göta
artilleriet. och W endes – firat 150-årsminnet av sin upphöjelse
till självständiga förband genom delningen av det gamla enhetliga artilleriregementet. Denna betydelsefulla märkesdag i vår armeorganisations historia har bl. a. firats medelst utgivandet av en ståtlig och
rikt illustrerad minnesskrift (Sv e n s k a a r t i l l e r i e t f ö r r o c h
n u. En överblick sammanställd och utgiven genom Artilleri-tidskrift.
Stockholm 1944), redigerad av en krets officerare med överste Ivan
Thorson i spetsen. Publikationens rikhaltiga innehåll är av betydande intresse för en vida större krets än artilleriets officerskår.
Vissa uppsatser vända sig i första hand till de fackkunnigas krets
och behandla artilleripjäser och artilleriskjutning genom tiderna.
Andra ge korta och instruktiva översikter över de olika nu existerande eller efter 1925 indragna artilleriförbandens nyare historia och
organisation.
Vad som främst ger boken dess stora intresse för en bredare läsekrets, är emellertid tre andra bidrag, nämligen general L. Hammarskiölds uppsats om artilleri-personalen i Sverige under äldre tid,
överstelöjtnant E. Grahls skildring av artilleriets organisation, utbildning och användning under 1800- och 1900-talen samt den krönika, i vilken kapten M. Mannerfelt tecknar andan och det inre livet vid våra
artilleriförband under samma tid.
General Hammarskiöld är sedan länge känd som en erfaren och
527
.·
Dagens frågor
kunnig historiker av facket, och hans uppsats ger i knappa drag en
överskådlig bild av artilleriorganisationens utveckling i Sverige från
de avlägsna dagar, då det nya vapnet hade sin premiär på svensk mark
med »ene grote husse>> i den tysk-hanseatiska krigsstyrka, som 1395 besatte Stockholm. Särskild uppmärksamhet ägnas naturligtvis de stora
epokerna i artilleriets historia: Gustav II Adolf-Lennart Torstensson,
Johan Siöblad’—-Carl Cronstedt och Carl von Cardell-C. G. Helvig.
Med de sistnämndas storhetstid tager överstelöjtnant Grahls skildring
vid. I denna fäster man sig särskilt vid den under hela 1800-talet på-
gående tävlan på det tekniska området mellan handeldvapen och kanoner, slutgiltigt avgjord till de senares fördel med snabbeldspjäsernas konstruktion fram emot sekelskiftet. Ett starkt intryck förmedlas
också av den arbetsvilja och det tekniska kunnande, som gjorde artilleriets staber och läroverk (Marieberg) till medelpunkter i armens inre
arbete under vårt omilitäriska 1800-tal. Det svenska artilleriet uppbar
tydligen med den äran ställningen som »det lärda vapnet». Intressant
är också det sätt, varpå förf. belyser artilleritaktikens djupgående förändring under intryck av utvecklingen på det tekniska området.
Det parti av samlingsverket, som är omedelbarast tillgängligt för
lekmannen, är kapten Mannerfelts krönika. I livfulla drag tecknas där
den säregna blandning av plikttrohet och kunskapsrikedom med en
romantisk och verklighetsfrämmande inställning till kriget, som präglade vår 1800-talsarme med dess för oss så påfallande brist på fältmässighet. Ur livet vid de tre då existerande regementena tecknas karakteristiska scener, som belysa den olikartade lokala miljöns inverkan på
andan vid förbanden. Intressanta och underhållande detaljer lämnas
även om det dagliga livet i kasernerna, om uniformer, beväpning och
förplägnad.
Minnesskriften är ägnad att på ett upplysande och underhållande
sätt föra lekmannen in i betydelsefulla spörsmål rörande ett av våra
viktigaste vapen. .Ä.ven ur denna synpunkt bör den hälsas med glädje
i dessa dagar, då en av våra mest maktpåliggande uppgifter för den
närmaste framtiden blir att genom fredskrisen och dess mångahanda
illusioner söka rädda den dyrköpta förståelse för försvaret och dess
grundläggande betydelse för vårt folks tillvaro, som varit den stora,
måhända enda vinsten av det senaste årtiondets påfrestningar.
Torvald T:son Höjer.
528