Dagens frågor
1944
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENSFRÅGOR
Den 28 okt. 1944.
Partiernas sociala Gallupundersökningen före valen gav ett försammansättning. bluffande säkert utslag: överensstämmelsen mellan den sista (september-)rapportens siffror för partiernas andelar i
valmanskåren och partiernas sedermera vid valet uppnådda andelssiffror var för samtliga partier så stor att procenttalen över hela
linjen visade sig rätt angivna. I undersökningen – dock blott den
näst sista, gällande augusti månad – ingick emellertid även ett annat
intressant material, nämligen partiernas beräknade procentuella förankring i olika socialklasser; dessa socialklasser voro desamma som
den officiella valstatistikens, nämligen grupp I godsägare, industrimän, högre ämbetsmän, husägare och rentierer m. m., grupp II jordbrukare med hemmavarande barn, handlare och hantverkare, handelsbiträden, kontorister och verkmästare, folkskollärare, tjänstemän i
mellangraderna o. s. v., och grupp III arbetare och förmän, rättare,
torpare och lantarbetare, lägre tjänstemän, lägre huslig tjänst o. s. v.
I det Miniatyr-Sverige, som det svenska Gallup utvalt för sin undersökning och som bestod av c:a 5,000 röstberättigade, fördelade sig
partierna på de olika socialklasserna procentuellt på följande sätt:
Socialgrupp H. Fp. Bf. Soc. Komm.
I ··············· 24 lO 2 2 l
II …………… 65 62 81 26 23
III …………… 11 28 17 72 76
100 100 100 100 100
Augustiundersökningens resultat avvika i fråga om partiernas
andel i väljarkåren något från septemberundersökningen. Skillnaderna äro dock så små att de i detta sammanhang knappast kunna
ha större betydelse. Det kan därför vara befogat att med utgångspunkt från Gallups augustisiffror rörande partiernas sociala struktur
fördela de röstetal, som de fem partierna erhöllo vid valet, på de
olika socialklasserna. Man får då följande tabell, avseende tusental
röster:
Socialgt>upp H. Fp. B f. Soc. Komm. S:a
I ··········· 117 40 9 29 3 198
II ……….. 318 247 341 373 73 1,352
III ……….. 53 111 71 1,034 242 1,511
488 398 421 1,436 318 3,061
Valstatistiken för 1944 har givetvis ännu inte hunnit komma ut,
och i fråga om 1942 års kommunalval saknas yrkesuppdelning av de
röstberättigade och de röstande i den officiella statistiken. För att
583
… ·.
; ..·.
Dagens frågor
konfrontera tabellens siffror med den officiella valstatistikens måste
man därför gå tillbaka till 1940. Man skall då finna att Gallupundersökningens resultat inte kunna vara alltigenom riktiga. Det visar sig
nämligen att summorna röstande i de tre socialgrupperna inte kunna
bringas i fullständig samklang med den officiella statistikens socialgruppssiffror. Sedan 1940 har visserligen valmanskåren ökats med
ungefär 200,000 och vidare ~a vissa förskjutningar mellan de tre
socialgrupperna kunnat inträffa, men ingendera av dessa faktorer är
tillräcklig för att förklara skillnaderna mellan Gallup och valstatistiken.
Vad socialgrupp I beträffar, skulle enligt tabellen 198,000 i år ha
röstat inom denna. År 1940 bestod emellertid hela antalet röstberättigade av blott 186,000 och hela antalet röstande av blott 158,000. Givetvis kan’—- trots hr Wigforss! -denna grupp ha ökats något till1944,
men då den alltid visat relativ konstans, måste procenttalen för de
olika partierna vara något för högt beräknade i Gallupundersökningen. Mindre troligt är också att ungefär 30,000 från »överklassen»
skulle ha röstat med socialdemokraterna. Vad socialgrupp II angår
skulle enligt tabellen 1,352,000 av dem, som röstade den 17 september
i år, ha fallit under denna. År 1940 voro de röstberättigade i gruppen
blott 1,580,000 och de röstande blott 1,149,000. ’l’rots att röstdeltagandet
stegrades något i år och även om denna socialgrupp såsom troligt
är företer en relativt kraftig ökning från 1940 till 1944, synas dock
siffrorna i ovanstående tabell ligga tydligt i överkant. Vad slutligen
socialgrupp III beträffar, skulle i år 1,511,000 från denna ha fullgjort
sin röstning. Antalet röstberättigade 1940 utgjorde 2,394,000 och antalet röstande 1,581,000. Ä ven med beaktande av att röstfrekvensen alltid och säkerligen även i år varit lägre i denna grupp än de övriga
(år 1940 var röstfrekvensen i runda tal 85 Ofo, 73 Ofo resp. 67 Ofo i de tre
socialklasserna) måste den tredje socialgruppen enligt tabellen uppenbart vara för lågt beräknad.
Det är givet, att de Gallupska socialsiffrorna under dessa förhållanden inte kunna tillmätas något exaktare värde. Å andra sidan har
Gallupundersökningen givit oss den första egentliga sociala bilden
av våra partier. Hänsyn måste också tas till att undersökningen när
det gällt de utfrågades partipolitiska tillhörighet visat sig högeligen
tillförlitlig. Efter vissa sannolikhetsmässigt gjorda korrigeringar ger
nog Gallupmaterialet därför trots allt ganska goda ledtrådar när det
gäller att bedöma partiernas sociala struktur. Genom att reducera
socialdemokraternas och kommunisternas inteckningar i socialgrupperna I och II samt överföra dessa reduktioner till socialgrupp III,
liksom genom att även för övriga partier något bredda talen nedåt
torde man komma verkligheten ganska nära.
I fråga om »Överklassen» i grupp I gäller uppenbarligen, att högern
ej mer än till ungefär en femtedel av sin röststyrka eller något mera
rekryteras ur denna; i övrigt har gruppen främst gått till folkpartiet.
På grund av siffrornas osäkerhet är det svårare att på partierna
slå ut socialklass II, medelklassen. Här bör lämpligen en uppdelning
först göras mellan jordbrukare med barn och andra grupper eller
584
Dagens frågor
medelklasserna enligt vanligt språkbruk. I 1940 års statistik upptogos de röstberättigade inom jordbrukarkategorierna under socialklass II till c:a 720,000 och de röstande till c:a 525,000. Den förra
siffran torde inte i år ha ökats, i varje fall inte nämnvärt, men antagligen den senare siffran något. Sannolikt har bondeförbundet fått
omkring 300,000 röster från jordbrukarkategorien eller c:a 60 °/o av
denna. De resterande inom samma kategori torde utgöra 225,000 a
250,000 eller kanske något mera; av dessa torde ett antal, som ligger
mellan 100,000 och 150,000, falla på högern, och troligen ha omkring
100,000 röstat med folkpartiet; de återstående ha sedan fördelats på
socialdemokraterna och kommunisterna. Skulle dessa antaganden
vara riktiga – och de ha av olika skäl stor sannolikhet för sig –
skulle den egentliga medelklassen vara mobiliserad för högern med
c:a 200,000, för folkpartiet med inemot 150,000 och för socialdemokraterna med 250,000 a 300,000, vartill skulle komma smärre kontingenter
till bondeförbundet och kommunisterna (i mycket runda tal c:a 50,000).
Det mest överraskande i dessa tal skulle vara, att socialdemokraterna
lockat till sig så stor del av medelklassen. Som ovan sagts äro siffrorna för socialdemokraterna och kommunisterna dock osäkrare än
för övriga partier. A andra sidan är det oomtvistligt att en avsevärd
del av tjänstemannaklassen liksom en del hantverkare röstat med
socialdemokraterna (tillsammans inom socialgrupp II registrerades
vid förra valet såsom röstberättigade inemot 500,000 tjänstemän och
företrädare för fria yrken samt c:a 175,000 hantverkare). I övrigt är
det evident, att högern bland de borgerliga partierna har det starkaste
medelklassinslaget i absoluta tal mätt.
Kommer man till sist till socialgrupp III, bekräfta de gjorda beräkningarna vad man förut vetat, nämligen att det överväldigande flertalet röstat antingen med socialdemokraterna eller kommunisterna.
Intressant är emellertid att iakttaga, att av Gallupundersökningen
att döma c:a 15 procent, och i verkligheten kanske något litet till,
röstat med något av de borgerliga partierna. Högern hämtar c:a 10 0/o
av sin väljarkår därifrån; bondeförbundet har tydligen ej så små
försänkningar bland lantarbetare, som måhända känna sig som
potentiella jordbrukare; och folkpartiet rekryteras med över en
fjärdedel ur socialgrupp III, något som ter sig ganska troligt med
tanke på det starka frireligiösa inslaget, vilket i år förstärkts och i
hög grad torde ha bidragit till partiets röstökning den 17 september.
Riksdagsmän Allt som allt lämna 47 ledamöter genom årets val
som gå. andra kammaren. Och lika många nya träda in. Omsättningen håller sig alltså mycket nära en fjärdedel. Detta tal är
mycket lågt, ett av de allra lägsta som någonsin torde ha registrerats
(någon fullständig statistik föreligger inte för äldre tider). Tas hänsyn till att 8 av de 47 nykomlingarna tidigare tillhört riksdagen
– två gå över från första kammaren direkt – blir talet verkliga
debutanter blott 39.
För partierna ställa sig siffrorna på följande vis: högern mister
12 och får 9 nya, därav 2 f. d.; bondeförbundet mister 3 och får 10 nya,
585
Dagens frågor
därav 3 f. d.; folkpartiet mister 8 och får 11 nya, därav l »f. d.» (statsrådet Ohlin, som går över från första kammaren); socialdemokraterna
mista 24 och få 5 nya; och kommunisterna få 12 nya, därav 2 f. d.
Det blir väl de många nya kommunisterna, som åtminstone till en
början komma att ge andra kammarens debatter en ny och frän
accent. Annars fäster man sig främst vid den kvantitativt sett svaga
nyrekryteringen för det socialdemokratiska partiet; detta representerar ju precis halva kammaren men endast 5 av de 47 nya komma
på partiets lott. Ett tillbakagående parti hämmas givetvis alltid vid
sin rekrytering, men det är något alldeles exceptionellt att ett jätteparti ej har flera nykomlingar att visa upp efter valen. Föråldringen
av partiets kader i andra kammaren framgår bl. a. av följande lilla
siffersammanställning, som avser kammarens sammansättning vid
1945 års riksdag. Då ha inom partiet 32 inträtt i riksdagen 1941 eller
senare, d. v. s. 1945 bevistat högst fyra riksdagar dessförinnan, medan
83 ha mer än fyra riksdagar på nacken. För högern bli samma siffror
17 resp. 22; för bondeförbundet 14 resp. 21; för folkpartiet 16 resp. 10
och för kommunisterna 11 resp. 4. Av de 90 »yngre» finnes alltså blott
ungefär en tredjedel hos det stora partiet.
Listkonkurrensen, som egentligen förekom blott inom de borgerliga partierna, gick inte särdeles förödande fram bland de förutvarande – i många fall hade dessa dock skyddats från tävlan och
konkurrens etablerats först när det gällt suppleantplats eller vakant
plats. Inom högern föllo 2 för listkonkurrens, i bondeförbundet l
(l räddade sig kvar tack vare att partiet hemförde en vinst) och i
folkpartiet 4. Inom arbetarepartierna gav liststriden inga fällande
utslag alls. Siffrorna äro förvånande låga och visa det handicap,
som de nya kandidaterna ha i förhållande till de sittande riksdagsmännen.—
Bland de avgående högermännen liar generaldirektör Otto Holmdahls avgång från stockholmsbänken tilldragit sig den största uppmärksamheten. När han inte återfick den plats på listan, som han haft
sedan 1924 då han invaldes, berodde det inte på något underkännande
av hans parlamentariska arbete utan helt enkelt därpå, att röststarka
grupper- kvinnorna, tjänstemännen och näringslivet- krävde plats
för sin kandidater; någon av de fungerande riksdagsmännen ansågs
därför böra gå, och hr Holmdahl offrades såsom den äldste. Själv
ville hr Holmdahl inte avsäga sig sitt mandat inför den period, då
skolfrågan av allt att döma kommer före; detta skulle enligt hans
mening te sig som fanflykt. Det är också främst med tanke på skolfrågans öde, som hans avgång är en mycket stor förlust för riksdagen.
skolöverstyrelsens chef har varit en av kammarens aktivaste och
plikttrognaste ledamöter. Han har haft den politiska lidelsen sedan
ungdomsåren i blodet, även om han i debatterna mer och mer koncentrerat sig på kulturfrågorna. Med sällsynt vakenhet har han följt
den utrikespolitiska utvecklingen; han har varit konsekvent och fast
i sitt hävdande av en åt alla håll rakryggad svensk politik. Från
sin plats i statsutskottet har han också varit en påpasslig bevakare
av legitima tjänstemannaintressen. Som skolpolitiker har han i egen- 586
Dagens fdigor
skap av verkchef givetvis ej stått helt fri och obunden. Men hans
sakkunskap har varit desto större, och med denna som rustning har
han år efter år dragit ut i de stridsglada och hårda fejderna med
Arthur Engberg, Conrad Jonsson, Bengtsson i Norup, Svensson i
Grönvik och andra bataljhästar, kända från debatterna kring åttonde
huvudtiteln. Många gånger har majoriteten kommenderats fram mot
honom, men aktningen för hans positiva skolintresse, som omfattat
ej bara läroverken utan även och i lika hög grad folkskolan, har
stigit för varje år. Naturligtvis kan man ställa under debatt, om
verkschefer lämpligen böra sitta i riksdagen. Men ingen kan bestrida
det intensiva ansvar, som generaldirektör Holmdahl känt för den
parlamentariska sidan av sin livsuppgift. Och måhända har han
från sin plats på stockholmsbänken utfört sin mest gagnerika skolgärning.—- En skolman förlorar högern också i rektorn Herbert
Lundh, som invaldes 1942. Denne har lagt i dagen en mycket stor
talang som debattör, och hans intressesfär har spänt över ett ganska
brett fält, däri kyrko- och utrymningsfrågor blandade sig med varandra. Högerns mandatförlust i Uppsala län har t, v. avbrutit en
lovande parlamentarisk karriär.— Till samma grupp hör studierektor Herbert Sundqvist, som under sina tre riksdagar hunnit visa
sig som skicklig och rakryggad företrädare för de kyrkliga intressena. Han torde dock återinträda under perioden.
Kommendör Björn Holmgren, som nu vid 72 års ålder dragit sig
tillbaka, invaldes i 1921 års riksdag som speciell företrädare för sjö-
försvaret. Med stor påpasslighet, med ett vinnande sätt och med ett
sjömansfriskt, pojkaktigt lynne slogs han för marinens bjärtekrav
under försvarets många frostår på 20- och 30-talen. Många likheter
vare sig i åsikter eller åthävor hade han inte med brodern, den folkfrisinnade vilden Israel Holmgren, som samtidigt under åtta år satt
i riksdagen. Under många år tillhörde kommendör Holmgren statsutskottet men övergick 1937 till bankoutskottet och var dess vice
ordf. t. o. m. 1942 samt smalt då fort in i detta gemytliga utskotts
miljö. Sedan dess har han endast låtit tala om sig genom kattmotionen, som visserligen inte skänkte honom någon parlamentarisk
seger men väl befäste den popularitet, som han alltid åtnjutit. Det
dröjer kanske länge, innan flottan på nytt får en företrädare ur
sina led.
Näringslivet förlorade dir. Sven Lundberg i Hälsingborg. (Som nya
näringsrepresentanter inträda försäkringsdirektör Ljungqvist, civilingenjör Skantze i Karlshamn och konditor Fahlman i Hälsingborg
för högern samt två handlande för folkpartiet ’—- större blev inte i
andra kammaren skörden för näringslivet, trots all propaganda, men
det betyder dock en mindre ökning i förhållande till 1944.) Eftersom
dir. Lundberg står i tur att bli Industriförbundets ordförande, är
hans frivilliga sorti dubbelt beklaglig. Ty i honom skulle förbundet
ha fått en företrädare, som efter åtta års sällsport intresserat riksdagsarbete vet hur riksdagspsalmerna gå. Hr Lundberg har i sin
parlamentariska verksamhet i första hand litat till den personliga
kontakten, den nära vänskapliga förbindelsen med motpartens spet- 587
..-.._, __
,’…
-.
Dagens frågor
sar i olika utskott. Han har trott dessa om samma vilja att beakta
bärande sakskäl som han själv stått Öppen och mottaglig för andras.
Först när denna linje inte lett till de önskade resultaten har han
gripit till orda i den offentliga debatten, där han alltid givit sakskälen prioritet framför en agitatorisk retorik. Hans riksdagsins’:ltser ha siktat till positiva resultat, och även små resultat har han i
nuvarande partipolitiska läge inte föraktat. Han kan också, särskilt
från sin verksamhet på statsutskottets försvarsavdelning och i aktiebolagsutskottet, anteckna åtskilliga resultat som frukten av sitt
trägna arbete. Hans exempel visar, att näringslivets män kunna tillvinna näringslivet åtskilliga fördelar genom riksdagsarbete. Han
har åtnjutit en sällsynt stor respekt i kammaren. Han tillhör dem.
vars plats blir verkligt svår att fylla. Han avböjde i våras regeringens erbjudande om ministerposten i Moskva. Han ansåg att han
ännu hade för mycket ogjort inom den svenska industrien.
Bland de avgående, erfarna och insiktsfulla högerlantmännen-hrr
Evald Lindmark (som nyss avlidit), J onas Eriksson i Frägsta, Torsten
Lundeli i Ebbetorp, Richard Westerdahl i Kusta, Erik Hansson i
Vännäsby och Birger Andersson i Mejstad – ha de tre förstnämnda
ofta framträtt i debatterna. Hr Lindmark har suttit tjugufyra år på
Västerbottensbänken, har varit en av riksdagens erfarnaste vägmän
och har med seg energi – om än med alltför lågmält stämma – fört
det norrländska jordbrukets talan. Dessutom har han såsom Evang.
Fosterlandsstiftelsens mångårige ordförande varit en värdig talesman för de religiösa och nykterhetsintressena. Hans insatser ha varit
präglade av ett mycket självständigt, kunnigt och grundligt eftersinnande. Han efterträdes nu av brodern, som första gången tog säte i
kammaren redan vid 1914 års vårriksdag; med ett par års avbrott
ha bröderna haft mandatet i över trettio år. – – – Hr Eriksson i
Frägsta har suttit i kammaren blott” åtta år, innan han i våras trots
sina unga år beslöt dra sig tillbaka. »Frägsta» har varit en av riksdagens mest särpräglade jordbrukare; mycket kunnig, högt begåvad.
strängt konservativ, boren individualist, mycket skeptisk mot den
moderna försörjningsstaten, klar och orädd talare, flärdlös men
karaktärsfast och helgjuten. – – – Reservkaptenen, fil. kandidaten,
lantbrukaren, industriidkaren, f. d. rödakorsdelegaten, professorsonen
Torsten Lundeli föll på sin aktieteckning i Dagsposten, gjord så sent
som för något år sedan. (Hr Lundell, som är en distinktionernas man
och inte godtagit allt vad som stått att läsa i tidningen, hade dock
enligt egen skriftlig utsago blott partiellt velat visa sin pekuniära
erkänsla för bladets publicistiska insatser.) Utan denna svårbegripliga oförsiktighet skulle han ha återvalts med acklamation. Ty hr
Lundeli har under sina tolv år antagligen varit riksdagens trägnaste
arbetare, så trägen t. o. m. att han då och då lär ha blivit inlåst i
riksdagshuset om nätterna, lutad över luntor och sina kära siffror.
Han har också blivit en av riksdagens mest karakteristiska profiler.
Han är, som titeluppräkningen visar, sällsynt mångsidig; sålunda
har han slukat all modern rysk litteratur, som han kunnat komma.
över i Stockholms boklådor, och han vistades själv efter förra kriget
588
__i
Dagens {1’ågor
under flera år i Sovjetryssland, bl. a. i sällskap med Lasse Linderoth,
och gjorde nära bekantskap även med dess ståndrätt. Hr Lundeli
har till sitt älsklingstema haft ekonomiska frågor, och som den skarpsinnige matematiker han är – bl. a. har han då och då fyllt sina
motioner med för riksdagsmännen i gemen obegripliga ekvationer av
högre grad -har han kunnat konsten att i siffror konkretisera följderna av den nuvarande skattepolitiken. Sedan hr Rubbestad blivit
statsråd var hr Lundeli troligen kammarens flitigaste talare och
samtidigt dess obetingat grundligaste. Han framförde sina merendels långa tal oberoende av om kammaren lyssnade eller inte; oftast
lyssnade den dock, ty hr Lundeli satte aldrig fram andras skåpmat
och han var dessutom känd för en mycket respektlös torrolighet.
Hans mångkunnighet var helt enkelt överväldigande och likväl motsatsen till ytlig eller klicheartad. Han hyllade dock tesen att ensam
är stark och trivdes med att operera på egna linjer. Därigenom blev
hans inflytande mindre än det annars bort bli. I grund och botten
var han efter Fabian Månsson riksdagens originellaste person; dock
med bl. a. den stora skillnaden att Fabian var lika kolerisk och eruptiv som hr Lundeli är orubbligt leende och kolugn i alla stormar.
Försöken att påklistra den nazistiska etiketten på Kalmarrepresentanten äro löjliga: hr Lundeli älskar den fria, olikriktade debatten
mer än någon, ty det är hans enda tänkbara livsform. Hans svenskhet sitter bra mycket djupare än deras, som fara omkring med klisterburkarna.
Två av de avgående högerriksdagsmännen – lantbrukare Andersson i Mejstad och bokhållaren Dan Blombäck i Kalix – fylla i år
ej mer än 35 resp. 34 år. Vakna, intresserade och intelligenta som de
bägge äro ha de alla möjligheter att i framtiden göra en come back.
Bland bondeförhundarna går den sjuttiotvåårige Gotlandsveteranen
Gardell i Gans, som dock aldrig tillhört de ledandes kapitel och vilkens gotländska dialekt varit svår att förstå – stenograferna lära
ibland efteråt ha måst fråga de andra gotlänningarna vad hr Gardell
sagt i sina inte skriftliga tal. De övriga demissionerande äro f. konsul
\Vallen, som blivit allt tystlåtnare med åren, och hr Gillis Olsson i
Kullenbergstorp, son till den gamle paritledaren, solid och en karl
för sin hatt men utan faderns sällsamma förmåga att mynta slagord
och överhuvudtaget kåsera.
För folkpartiets vidkommande ha fröken Hesselgrens och fru
Hanna Rydhs avgång på stockholmsbänken tilldragit sig ett berättigat
intresse. Fröken Hesselgren gick frivilligt – hon skulle nästa år ha
fyllt 73 år -, medan fru Rydh gavs en placering, som från början
må~.te betecknas som ytterst osäker; hon fick inte heller suppleantplatsen, eftersom partiet gillrade upp ett nät av personliga ersättare
åt de tre valda, och till dessa ersättare hör inte fru Rydh. Att döma
av Dag. Nyh:s uttalande efter (!) valet har man på folkpartihåll
uppenbarligen inte varit särdeles ivrig att återvälja fru Rydh, som
inte riktigt lyckats triiffa tonen i andra kammaren, utan där lidit
personliga motgångar (t. ex. vid valet av ordf. i första tillfälliga utskottet, som i strid mot partiledningarnas överenskommelse valde
589
Dagens frågor
fröken Nygren i st. f. den designerade fru Rydh). Däremot har fröken
Hesselgren kunnat glädja sig åt en grundmurad, vördnadsfull popularitet i riksdagen. Denna popularitet har haft sin rot inte blott däri
att hon var den sista av den första uppsättningen riksdagskvinnor
1922 utan i än högre grad i hennes chosefria, vidhjärtade, toleranta
mänsklighet. Hon har också haft den blida humorns gudagåva; när
hon då och då uppträtt i kvinnofrågor, har hon i charmerande vändningar kunnat säga den nianliga majoriteten sina sanningar oemotståndligt och avväpnande. Som v. ordf. i andra lagutskottet har
fröken Hesselgren på gamla dar kanske inte gjort så stora nyskapande insatser med personlig signatur, men hon har med sin partilösa läggning desto mera arbetat för att överbygga motsättningarna
och steg för steg nå praktiska resultat vid uppbyggandet av den
socialstat, som varit hennes idevärld. Bland folkpartiets övriga avgående – de flesta av dem ha suttit blott en eller annan riksdag –
förtjänar godsägaren greve Barnekow en eloge för sina samvetsgranna, mångkunniga insatser särskilt i utskott men även i kammaren – insatser, som gjorts utan några högljudda later.
Av de 24 avgående socialdemokraterna gå tre över till första kammaren: statsrådet Erlander, som mantalsmyndigheterna flyttade över
till Stockholm och gjorde inte valbar till andra kammaren i den
skånska fyrstadskretsen, samt de bägge idealisterna f. glasblåsaren
Hosander i Målerås och lantbr. Jonsson i Fjäle. Med den konservatism, som utmärker socialdemokraternas nomineringar och där de
gamla riksdagsmännen nästan undantagslöst ställas upp i åldersordning uti listornas topp, gingo valmotgångarna ut över ett par av
partiets yngre och mest förhoppningsfulla riksdagsmän, främst då
ombudsman Sven Andersson i Göteborg och red. Edberg i Linköping;
dessa bägge komma säkert tillbaka med tiden. Valnederlagen gingo
även ut över några tilllevnadsåren ·äldre men till riksdagsåren yngre
bland de mera uppmärksammade, t. ex. Dala-Demokratens självständige redaktör Hallberg, sjöfolkets kärvt sakkunnige förbundsordförande Lundgren, den intelligente Skånefiskaren Levin, den välövervägde fackföreningsmannen Jansson i Hällefors, och partiets
ende privattjänsteman, revisor Molander i Stockholm. Av de fem
kvinnor, som föllo igenom eller ej uppställt sig på nytt, hade fru
Ronnebäck i Östersund (vid invalet före namnbytet fru PetterssonLindqvist) fäst den största uppmärksamheten vid sig, självständig,
saklig och såsom talarinna vinnande som hon varit. Partiets äldre
riksdagsmän komma nästan ograverat tillbaka; de mest kända bland
de inte återvalda äro red. Kilbom, som trots övergången till socialdemokratin varit ganska oförändrad i sina maner sedan den kommunistiska tiden, och vidare den sakkunnige kommunaldirektören
Andersson i Nacka, som tidigare tillhörde de aktivaste, samt den stillsamme värmlandsbonden Andersson i Prästbol, v. ordf. på statsutskottets fjärde avdelning. Och i detta sammanhang förtjänar även
den nyligen avlidne, stabile hantverksmästaren Anders Andersson i
Falkenberg att nämnas. De fem nykomlingarna- och bland de yngre
mandatbetrodda socialdemokraterna lysa akademikerna fortfarande
590
Dagens frågor
med sin frånvaro – kunna helt säkert inte på långa tag fylla ut de
många tomrummen. Man undrar därför inte på, att socialdemokraterna inför de delvis oförmodade personförlusterna nu fråga sig, om
deras enlistsystem verkligen är befruktande för nyrekryteringen.
Till polsk- Meddelandena från Moskva om resultaten av Churryska frågan. chiils och Edens överläg·gningar med Stalin och
Molotov ha varit föga klargörande.
Man får icke vara så pessimistisk, att man jämför Churchills sista
Moskvaresa till Stalin med Chamberlains Miinchenresa till Hitler för
att rädda freden på Tjeckoslovakiens bekostnad. Skälen för Churchills resa var i första hand av militär natur, vilket framgår av den
brittiska militärdelegationens närvaro i Moskva. Men utan tvivel var
det polska problemet jämte Balkanproblemet de viktigaste politiska
frågor, som där behandlades. Den polska frågam; utveckling framgår
av följande fakta:
Under juli månad angrep den ryska pressen den polska Londonregeringen och den dåvarande polske överbefälhavaren, general
Sosnkowski, för att de icke hjälpte den framryckande Röda Armeel!
och icke gåvo den talrika polska hemmaarmeen upprorsorder. De
ryska anklagelserna gingo så långt, att Londonregeringen och Sosnkowski beskylldes för samarbete med tyskarna. Man betraktade nämligen den polska hemmaarmeens passiva hållning som en hjälp åt
tyskarna. Dessa anklagelser gjorde ett egendomligt intryck, då den
polska armeen i Italien dessförinnan under stora offer hade vunnit
sina segrar vid Monte Cassino och på de andra italienska slagfälten.
Den 28 juli, då Röda Armeen närmade sig W arszawas förstäder.
uppmanade Moskvaradion i polska patrioters namn polackerna i
Warszawa att gripa till vapen.
Den l augusti gav den polska hemmaarmeens överbefälhavare,
general Bor-Komorowski, med Londonregeringens gillande, resningsparollen för Warszawa. Bor hade icke förhandlat med Stalin eller
med Röda Armeens generaler, men enligt den i London kända, ryska
tidtabellen skulle Warszawa erövras av Röda Armeen den 6 augusti.
Först lyckades den polska hemmarmeen besätta alla fyra broarna
i Warszawa och avskära tyskarnas förbindelser med fronten på östra
Weichselstranden. 60 °/o av staden voro i polackernas händer.
Under denna tid vistades den polske premiärministern, Mikolajczyk,
i Moskva. Stalin lovade honom där hjälp åt Warszawa. Den 10
augusti reste Mikolajczyk tillbaka till London efter förhandlingarna
med Lublinkommitteens representanter, för att med Londonregeringens tillstånd avsända ett slutgiltigt kompromissförslag till
Moskva.
Men den utlovade hjälpen åt Warszawa kom icke. Under blodiga
strider, varunder de förlorade upp till 70 °/o av sina styrkor, måste de
illa utrustade polackerna uppgiva kvarter efter kvarter, på grund av
tyskarnas materiella övermakt.
Mikolajczyk skickade ett kompromissförslag till Moskva, som utgick från den förutsättningen att den polska staten skulle vara oav- 42-44783 Svensk Tid.~lcrift 1.944 591
. ;”.·….
Dagens frågor
hängig, men i en bestående allians förbunden med Sovjetunionen.
En ny polsk regering skulle bildas, i vilken även det kommunistiska
partiet skulle vara representerat. Detta förslag gjordes tydligen i
den förhoppningen att Warszawa nu skulle få hjälp från Moskva<
Men polackerna i Warszawa kämpade fortfarande ensamma. På
general Bors förtvivlade rop kom slutligen hjälp – från Italien,
genom där stationerade, allierade flygstyrkor. Men hjälpen var otillräcklig och det allierade· flygets förluster oerhört stora. Flygplanen
fingo nämligen icke använda de ryska flygbaserna i Polen, utan
måste återvända till baserna i Italien. Snart måste man också upphöra med denna hjälp.
Den 13 september började det ryska flyget bekämpa Luftwaffe över
Waszawa, efter att under nästan sex veckor ha låtit de tyska flygarna
operera ostörda.
Den 14 september erövrade Röda Arrueen och de polska, i Ryssland
uppställda divisionerna W arszawas stadsdel Praga, som ligger på
Weichsels östra strand.- Man kan jämföra Pragas läge med Söders
i Stockholm. Weichsel är ungeför så bred som Mälaren mellan Kungsholmen och Söder. – Hela östra Weichselstranden kom nu i Röda
Armeens händer, medan en stor del av den västra hölls av polackerna.
Samma dag, alltså sex veckor efter resningens början, tilläto ryssarna de allierade att använda ryska flygplatser i Polen för hjälpen
åt Warszawa. Några dagar därefter deltog även det ryska flyget i
denna hjälp, men, som general Bor i sina radioutsändningar fastställde, i otillräcklig mängd. Förbindelse upprättades mellan Rokossowskis och Bors staber.
Några dagar senare meddelade det tyska Oberkommando, att bataljoner ur Röda Armeen, vilka försökt taga sig över till Weichsels
västra strand, tillintetgjorts. Detta bekräftades från rysk sida.
Under tiden uppstod i London en kris, med anledning av general
Sosnkowskis dagorder till den polska armeen, i vilken han oförblommerat gav uttryck för sina känslor, då Warszawa icke fick tillräcklig
hjälp från de allierade. Mikolajczyk, Sosnkowskis gamle motståndare, fordrade av statspresidenten Raczkiewicz, att Sosnkowski skulle
entledigas. Presidenten vägrade gå med härpå, men Mikolajczyk
understöddes från brittiskt regeringshåll och man trodde, att genom
Sosnkowskis avskedande den polsk-ryska konflikten skulle kunna
biläggas.
Den 29 september mottog Stalin representanter för Lublinkommitteen.
Den 30 september fick Sosnkowski avskerl och general Bor utnämndes till hans efterträdare.
Nästan samtidigt stämplades general Bor i Moskvaradion av ordföranden i Polska Patrioters Kommitte som en brottsling och en förrädare, därför att han i förtid skulle ha givit order om resningen i
Warszawa. Man fordrade t. o. m. att general Bor skulle ställas inför
rätta.
Den 2 oktober måste Warszawa, efter 62 dagars kamp, kapitulera,
eftersom där fanns varken ammunition, mat eller vatten.
592
Dagens frågor
Moskvaradions utsändningar utslungade nu i den Polska Nationalkommitteens namn nya anklagelser mot general Bor. Han skulle ick,)
ha sträckt vapen, utan han borde ha fört över insurgenterna pa
Weichsels andra strand. Över ett tusen män hade också kommit från
Warszawa till Praga, hette det i Moskvaradion, medan omkring
12,000 män, rester av tre Warszawadivisioner, meningslöst hade kapitulerat. Sådana anklagelser bevisa tydligt, att man ville pådyvla den
hjältemodige general Bor skulden för Warszawas kapitulation. Dock
kan man svårligen förstå, varför det skulle vara lättare att taga sig
över Weichsel från Warszawa till Praga än från Praga till Warszawa,
i synnerhet som Röda Armeen i Praga, i motsats till de polska insurgenterna, hade till sitt förfogande tillräckligt med artilleri.
General Bor försökte icke fly, utan delade som krigsfånge sina
soldaters öde.
Men vad hände under tiden i själva Polen~ Den största delen a~·
landet är nu ockuperad av ryssarna, den mindre av tyskarna. Den
senare delen är londontrogen, vilket Warszawa bevisade, och dess
underjordiska arbete står under ledning av Londonregeringens befullmäktigade. Här och där bekämpa polska partisaner fortfarande
tyskarna. I den av ryssarna ockuperade delen infördes sovjet-litauisk,
sovjet-vitrysk eller sovjet-ukrainsk förvaltning. Den väster om
Curzonlinjen belägna delen av landet ställdes under rysk-polsk förvaltning. Polska Patrioters Kommitte i Moskva har förflyttats till
Lublin, som nu blivit den tillfälliga polska huvudstaden, och ombildats till »Polska National-utskottet» och »Polska Nationalrådeb,
med regerings resp. riksdags funktioner.
Den polska författningen av 1935, enligt vilken statspresidenten i
krig själv kan utnämna sin efterträdare- på så sätt blev Raczkiewicz
statspresident efter Moscicki -har i Lublin förklarats ogiltig. Däremot har författningen av 1921 erkänts som giltig. Enligt denna
utövar andra kammarens talman (sejmmarskalken) statspresidentens
funktioner under vakans på denna post. Till nationalrådspresidect,
ävensom till tillfällig statspresident, »valdes» herr Bierut, vilken utnämnde nationalutskottet (regeringen) med herr Osupka-Morawski
som ordförande (statsminister).
De från London utnämnda partisanledarna -polska generaler och
överstar, som lyckats undgå tysk fångenskap ’- och de högre förvaltningstjänstemän, som icke velat avlägga trohetseden till Lublinkommitteen, ha internerats; de polska partisanerna ha avväpnats och
tvångsinkallats till de polska styrkorna under Lublins resp. Moskva’!
befäl.
En ny polsk valuta (zloty) har införts med sovjetrubelns paritet.
Härigenom har det befriade Polen anslutits till Sovjets ekonomiska
system. Mellan Lublin och de sovjetiska grannregeringarna (ukrainska, vitryska och litauiska) ha förflyttningsavtal om frivillig folkförflyttning slutits. En radikal agrarreform skall genomföras. Kort
sagt: man har i Lublin skyndat sig att ombilda samhället så grundligt och så fort som möjligt.
593
.·.
•… f_ ’ra …
– -’(-:_.
.·
Dagens frågor
Den i Lublin som polsk statspresident fungerande Boleslav Bieru t
är helt okänd. I välinformerade kretsar· vet man emellertid, att han
är identisk med en viss Krasnodembski, som härstammar från den tal-·
rika polska adeln i Lublintrakten, och att han är en känd kommunist,
vilken som kominternagent arbetade under namnen Bienkowski (hans
mors namn) och Rutkowski. (De första stavelserna i dessa båda namn
bildar »Bierut».) I Polen dömdes han 1932 till sju års straffarbete för
illegal kommunistisk verksamhet, men utväxlades några månader
senare till Sovjetryssland. Han är omkring 53 år gammal, högintelligent, har goda maner, levde mest i utlandet och arbetade sig upp
till chef för den polska avdelningen i kominternexpositurerna i Wien
och Prag, och senare, efter krigsutbrottet, var han sannolikt chef för
den polska kominternavdelningen i Moskva. Han, och icke Wanda
\Vasilewska, var den egentliga organisatorn av Polska Patrioters
Kommitte i Moskva.
Boleslav Osupka-Morawski, som Bierut utnämnt till ordförande i
Nationalutskottet (regeringschef), var inW l 1939 likaledes okänd.
Hans egentliga namn tir Osupka (det betyder »liten person»), och
Morawski är ett taget namn. Han var tjänsteman i en bostadsförening i \Varszawa och medlem av det polska socialistiska partiet.
Efter den ryska oekupatiouen var hau verksalll som kollaborationist
i Moskva.
Intressant är att se, att under Churchill;; och Mikolajczyks vistelse
i Moskva vice ordföranden i Lublinkommitteen, Andrzej Witos, en
till 1939 okänd broder till den polske bondeledaren och f. d. premiärministern \Vincenty \Vitos, avskedades från sin post.
Känd är general Rola-Zymirski, som utnämnts till överbefälhavare för de polska styrkorna i Ryssland. Han var Pilsudskilegioniir, blev efter Pilsudskis statskupp departementschef i försvarsministeriet med generalmajors grall, och inblandades senare i en korruptionsskandal i samband med franska krigsleveran;;er, varför han
dömdes till fem års straffarbete och degradering. Efter straffets avtjänande levde han i Frankrike och efter dess sammanbrott dök han
upp i Ryssland. Stalin utnämnde honom till g·eneralöverste. General
Berling var 1939 major och är hans ställföreträdare.
Under dessa förhållanden är det e.i någon lätt uppgift för Churchill.
Eden och Mikolajczyk att åstadkomma en lösning av elen polska
frågan. Från London kommo under konferensen pessimistiska meddelanden: Stalin skulle fordra, icke bara att den polska Londonregeringen skall acceptera den dikterade o;;tgränsen (Curzonlinjen)
utan även västgränsen (0derlinjen).1 Och detta är icke bara en ryskpolsk gränsfråga, utan ett europeiskt problem. Strax efter Churchills
och Mikolajczyks ~wresa angrep Moskvaradion den polske konseljpresidenten ytterst häftigt, ett bevis för att hittills ingen lösning ay
den östeuropeiska frågan uppnåtts i Moskva.
1
Sc Svensk Tidskrift, m 2, 1944: »Ryssland, Polen och Atlantdeklarationen.»
s. w.
594
Dagens frågor
Jordbruket i När man för fredsplaneringen efter pågående
fågelperspektiv. världskrig söker sig tillbaka till erfarenheterna
från fredskrisen efter första världskriget, möts man lätt av den invändningen, att analogier från 1920-talets konjunkturkurva äro alltför osäkra. På det industriella området har detta utan tvivel sin riktighet. För lantbrukets del däremot har man säkerligen god ledning
att hämta från det första världskriget och dess följder.
Den översikt, som nyligen utgivits från nationernas förbunds i
Geneve verksamma organisation, förtjänar därför att studeras hos
oss.1 Dess syfte är dubbelt: att skildra förloppet av den depression,
som bragte livsmedelsförsörjningen i trångmål under och efter förra
världskriget och att anvisa botemedel mot ett återupprepande.
Båda världskrigen ha gjort en långt driven autarki nödvändig, även
där en sådan icke eftersträvats av de ofta romantiskt färgade nationalitetsideerna. I Centraleuropa, som undersökningen begränsats till,
tog det sju år efter vapnens nedläggande 1918 att återställa lantbruket i dess förra avkastningsförmåga. Minskningen berodde lika mycket på en nedgång av arealavkastningen som av arealen. Uppsvinget,
som kulminerade i medlet av 1930-talet, berodde mera på arealavkastningens ökning än på arealens. Nedgången var förvåningsvärt likartad i alla krigförande länder, som däremot vid uppsvinget visade
stor skiljaktighet, detta mera beroende på intensifiering än på ökad
areal. Nedgången i arealavkastning tycks likväl ha varit kännbarast i
de högst utvecklade länderna, som alltså visade sig vara sårbarast.
För de krigförande var naturligtvis den växlande tillgången på arbetskraft av största betydelse, men ur svensk synpunkt äro andra
faktorer av aktuellare intresse, främst djurbeståndens växlingar, som
direkt påverkade livsmedelstillgången. storleken av husdjursstammen beror givetvis väsentligen av fodertillgången. I varje särskilt
läge finnes det ett optimum för djurantalet. Och detta påverkas
både av årsväxten och fodermedelsimporten. När inknappning i båda
dessa avseenden timar, vilket ju varit fallet under pågående världskrig, har detta efterverkningar för lång· tid fram:U på djurbeståndet
och livsmedelstillgången.
Under och närmast efter förra världskriget lämnade jordbruksnäringens alla grenar god vinst i nästan hela Europa, och statsmaktens omsorg var framför allt att hålla prisen nere. Situationen under
nuvarande världskrig är i grund och botten densamma, ehuru myndigheterna nu ha andra medel och en helt annan teknik för att nå
samma syfte; ransoneringen sköts med långt större virtuositet. På
ett allmänt prisstopp, som nu genomförts märkvärdigt friktionslöst,
vågade man under förra världskriget knappast tänka. Med år 1921
blev läget för jordbruket bekymmersammare, men krisen övervanns
hos oss åtminstone relativt lätt. Reaktionen efter den kommande
freden blir för det inhemska lantbruket säkerligen ej heller synnerligen kännbar; problemets kärnpunkt är detsamma. Vi stå nu bättre
1 Agrieultural Production in continental Europe during the 1914-18 War and
the Reconstruction Period, Geneva 1943.
595
’~-·~· -·~–·-·
-·
Dagens frågor
rustade för statliga åtgärder. All modern kristeori utgår från att
hejda det alltför häftiga uppsvinget av priser och vinster, och just
detta ger säkerligen nyckeln till fredskrisens lösning.
Efter 1924 inträdde för hela Centraleuropa en allmän höjning av
lantbrukets lönsamhet, vilket icke hindrade en ny depression att sätta
in 1928 och följande år, förorsakad av ökade skördar och sjunkande
pris. Det gällde då att hålla hela den jordbrukande befolkningen uppe
genom statsåtgärder. ·
Såsom en egenhet för hela den europeiska kontinenten – och man
kan tillägga även för Skandinavien – kan observeras, att den vegetabiliska produktionen varit underkastad häftigare kriser och visat
sig sårbarare än den animaliska, som dock behöver längre tid för
återhämtning. Delvis förklaras detta av den allmänna tendens att
övergå till mera animalisk kost, som utmärkt de senaste generationerna, delvis av vegetabiliernas kortare produktionsperiod. Därmed
följa snabbare växlingar; och dessa giva ju den vegetabiliska produktionen en mindre stabil karaktär.
Sintsatsen blir då rätt paradoxal: den högre specialiseringen av
livsmedelsproduktionen och den högre levnadsstandarden medför tilllika större stabilitet. Inom den industriella produktionen gäller synbarligen en motsatt lag.
Gent emot varje jämförelse mellan koutinenten och vårt land kall
man naturligen invända, att krigets direkta skadegörelse aldrig nådde
oss. Det framgår emellertid av nationernas förbunds undersökning,
att den direkta skadegörelsen inom de krigshärjade områdena ganska
snart botades och för efterkrigstiden ej spelade någon avsevärd roll.
Bristen på transportmedel, maskinell utrustning, gödningsämnen
samt levande och döda inventarier, allt förorsakat av kapitalkonsumtionen och avspärrningen, utgör deu verkliga förklaringen till
lantbrukets betryck under efterkrigsåren. Och detta gäller säkerligen
även oss, om än i långt mindre grad. Därtill kom osäkerhetskänslan
och förlamad företagsamhet samt vad man kallat »det sociala klimatet», en för lantbrukets höjande ogynnsam inriktning av näringspolitik och sociala åtgärder.
Ifrågavarande publikation ser i den fortgående industrialiseringen
den bästa borgen för lantbrukets höjande. Ju värdefullare produkter
konsumenterna efterfråga, dess bättre betalt får jordbrukaren. Visserligen måste industrialiseringen numerärt medföra en avtappning
av lantbefolkningen. Men detta motväges av rationalisering och höjd
levnadsstandard. Faktiskt har även levandsstandarden i Europas huvudländer stigit så betydligt, att den enligt nationernas förbunds undersökning före det pågående världskriget nådde högre än före de1
första världskriget. För oss gäller synbarligen samma iakttagelse, i
än högre grad. Och däri har även legat en säkerhetsmarginal, som
möjliggjort en knappare ransonering utan sociala vådor och som nog
tillåter ytterligare inknappning, om förhållandena så påkalla. Vissheten härom är en god försvarsberedskap.
Curt Rohtlieb.
596
Den 28 okt. 1944.
Partiernas sociala Gallupundersökningen före valen gav ett försammansättning. bluffande säkert utslag: överensstämmelsen mellan den sista (september-)rapportens siffror för partiernas andelar i
valmanskåren och partiernas sedermera vid valet uppnådda andelssiffror var för samtliga partier så stor att procenttalen över hela
linjen visade sig rätt angivna. I undersökningen – dock blott den
näst sista, gällande augusti månad – ingick emellertid även ett annat
intressant material, nämligen partiernas beräknade procentuella förankring i olika socialklasser; dessa socialklasser voro desamma som
den officiella valstatistikens, nämligen grupp I godsägare, industrimän, högre ämbetsmän, husägare och rentierer m. m., grupp II jordbrukare med hemmavarande barn, handlare och hantverkare, handelsbiträden, kontorister och verkmästare, folkskollärare, tjänstemän i
mellangraderna o. s. v., och grupp III arbetare och förmän, rättare,
torpare och lantarbetare, lägre tjänstemän, lägre huslig tjänst o. s. v.
I det Miniatyr-Sverige, som det svenska Gallup utvalt för sin undersökning och som bestod av c:a 5,000 röstberättigade, fördelade sig
partierna på de olika socialklasserna procentuellt på följande sätt:
Socialgrupp H. Fp. Bf. Soc. Komm.
I ··············· 24 lO 2 2 l
II …………… 65 62 81 26 23
III …………… 11 28 17 72 76
100 100 100 100 100
Augustiundersökningens resultat avvika i fråga om partiernas
andel i väljarkåren något från septemberundersökningen. Skillnaderna äro dock så små att de i detta sammanhang knappast kunna
ha större betydelse. Det kan därför vara befogat att med utgångspunkt från Gallups augustisiffror rörande partiernas sociala struktur
fördela de röstetal, som de fem partierna erhöllo vid valet, på de
olika socialklasserna. Man får då följande tabell, avseende tusental
röster:
Socialgt>upp H. Fp. B f. Soc. Komm. S:a
I ··········· 117 40 9 29 3 198
II ……….. 318 247 341 373 73 1,352
III ……….. 53 111 71 1,034 242 1,511
488 398 421 1,436 318 3,061
Valstatistiken för 1944 har givetvis ännu inte hunnit komma ut,
och i fråga om 1942 års kommunalval saknas yrkesuppdelning av de
röstberättigade och de röstande i den officiella statistiken. För att
583
… ·.
; ..·.
Dagens frågor
konfrontera tabellens siffror med den officiella valstatistikens måste
man därför gå tillbaka till 1940. Man skall då finna att Gallupundersökningens resultat inte kunna vara alltigenom riktiga. Det visar sig
nämligen att summorna röstande i de tre socialgrupperna inte kunna
bringas i fullständig samklang med den officiella statistikens socialgruppssiffror. Sedan 1940 har visserligen valmanskåren ökats med
ungefär 200,000 och vidare ~a vissa förskjutningar mellan de tre
socialgrupperna kunnat inträffa, men ingendera av dessa faktorer är
tillräcklig för att förklara skillnaderna mellan Gallup och valstatistiken.
Vad socialgrupp I beträffar, skulle enligt tabellen 198,000 i år ha
röstat inom denna. År 1940 bestod emellertid hela antalet röstberättigade av blott 186,000 och hela antalet röstande av blott 158,000. Givetvis kan’—- trots hr Wigforss! -denna grupp ha ökats något till1944,
men då den alltid visat relativ konstans, måste procenttalen för de
olika partierna vara något för högt beräknade i Gallupundersökningen. Mindre troligt är också att ungefär 30,000 från »överklassen»
skulle ha röstat med socialdemokraterna. Vad socialgrupp II angår
skulle enligt tabellen 1,352,000 av dem, som röstade den 17 september
i år, ha fallit under denna. År 1940 voro de röstberättigade i gruppen
blott 1,580,000 och de röstande blott 1,149,000. ’l’rots att röstdeltagandet
stegrades något i år och även om denna socialgrupp såsom troligt
är företer en relativt kraftig ökning från 1940 till 1944, synas dock
siffrorna i ovanstående tabell ligga tydligt i överkant. Vad slutligen
socialgrupp III beträffar, skulle i år 1,511,000 från denna ha fullgjort
sin röstning. Antalet röstberättigade 1940 utgjorde 2,394,000 och antalet röstande 1,581,000. Ä ven med beaktande av att röstfrekvensen alltid och säkerligen även i år varit lägre i denna grupp än de övriga
(år 1940 var röstfrekvensen i runda tal 85 Ofo, 73 Ofo resp. 67 Ofo i de tre
socialklasserna) måste den tredje socialgruppen enligt tabellen uppenbart vara för lågt beräknad.
Det är givet, att de Gallupska socialsiffrorna under dessa förhållanden inte kunna tillmätas något exaktare värde. Å andra sidan har
Gallupundersökningen givit oss den första egentliga sociala bilden
av våra partier. Hänsyn måste också tas till att undersökningen när
det gällt de utfrågades partipolitiska tillhörighet visat sig högeligen
tillförlitlig. Efter vissa sannolikhetsmässigt gjorda korrigeringar ger
nog Gallupmaterialet därför trots allt ganska goda ledtrådar när det
gäller att bedöma partiernas sociala struktur. Genom att reducera
socialdemokraternas och kommunisternas inteckningar i socialgrupperna I och II samt överföra dessa reduktioner till socialgrupp III,
liksom genom att även för övriga partier något bredda talen nedåt
torde man komma verkligheten ganska nära.
I fråga om »Överklassen» i grupp I gäller uppenbarligen, att högern
ej mer än till ungefär en femtedel av sin röststyrka eller något mera
rekryteras ur denna; i övrigt har gruppen främst gått till folkpartiet.
På grund av siffrornas osäkerhet är det svårare att på partierna
slå ut socialklass II, medelklassen. Här bör lämpligen en uppdelning
först göras mellan jordbrukare med barn och andra grupper eller
584
Dagens frågor
medelklasserna enligt vanligt språkbruk. I 1940 års statistik upptogos de röstberättigade inom jordbrukarkategorierna under socialklass II till c:a 720,000 och de röstande till c:a 525,000. Den förra
siffran torde inte i år ha ökats, i varje fall inte nämnvärt, men antagligen den senare siffran något. Sannolikt har bondeförbundet fått
omkring 300,000 röster från jordbrukarkategorien eller c:a 60 °/o av
denna. De resterande inom samma kategori torde utgöra 225,000 a
250,000 eller kanske något mera; av dessa torde ett antal, som ligger
mellan 100,000 och 150,000, falla på högern, och troligen ha omkring
100,000 röstat med folkpartiet; de återstående ha sedan fördelats på
socialdemokraterna och kommunisterna. Skulle dessa antaganden
vara riktiga – och de ha av olika skäl stor sannolikhet för sig –
skulle den egentliga medelklassen vara mobiliserad för högern med
c:a 200,000, för folkpartiet med inemot 150,000 och för socialdemokraterna med 250,000 a 300,000, vartill skulle komma smärre kontingenter
till bondeförbundet och kommunisterna (i mycket runda tal c:a 50,000).
Det mest överraskande i dessa tal skulle vara, att socialdemokraterna
lockat till sig så stor del av medelklassen. Som ovan sagts äro siffrorna för socialdemokraterna och kommunisterna dock osäkrare än
för övriga partier. A andra sidan är det oomtvistligt att en avsevärd
del av tjänstemannaklassen liksom en del hantverkare röstat med
socialdemokraterna (tillsammans inom socialgrupp II registrerades
vid förra valet såsom röstberättigade inemot 500,000 tjänstemän och
företrädare för fria yrken samt c:a 175,000 hantverkare). I övrigt är
det evident, att högern bland de borgerliga partierna har det starkaste
medelklassinslaget i absoluta tal mätt.
Kommer man till sist till socialgrupp III, bekräfta de gjorda beräkningarna vad man förut vetat, nämligen att det överväldigande flertalet röstat antingen med socialdemokraterna eller kommunisterna.
Intressant är emellertid att iakttaga, att av Gallupundersökningen
att döma c:a 15 procent, och i verkligheten kanske något litet till,
röstat med något av de borgerliga partierna. Högern hämtar c:a 10 0/o
av sin väljarkår därifrån; bondeförbundet har tydligen ej så små
försänkningar bland lantarbetare, som måhända känna sig som
potentiella jordbrukare; och folkpartiet rekryteras med över en
fjärdedel ur socialgrupp III, något som ter sig ganska troligt med
tanke på det starka frireligiösa inslaget, vilket i år förstärkts och i
hög grad torde ha bidragit till partiets röstökning den 17 september.
Riksdagsmän Allt som allt lämna 47 ledamöter genom årets val
som gå. andra kammaren. Och lika många nya träda in. Omsättningen håller sig alltså mycket nära en fjärdedel. Detta tal är
mycket lågt, ett av de allra lägsta som någonsin torde ha registrerats
(någon fullständig statistik föreligger inte för äldre tider). Tas hänsyn till att 8 av de 47 nykomlingarna tidigare tillhört riksdagen
– två gå över från första kammaren direkt – blir talet verkliga
debutanter blott 39.
För partierna ställa sig siffrorna på följande vis: högern mister
12 och får 9 nya, därav 2 f. d.; bondeförbundet mister 3 och får 10 nya,
585
Dagens frågor
därav 3 f. d.; folkpartiet mister 8 och får 11 nya, därav l »f. d.» (statsrådet Ohlin, som går över från första kammaren); socialdemokraterna
mista 24 och få 5 nya; och kommunisterna få 12 nya, därav 2 f. d.
Det blir väl de många nya kommunisterna, som åtminstone till en
början komma att ge andra kammarens debatter en ny och frän
accent. Annars fäster man sig främst vid den kvantitativt sett svaga
nyrekryteringen för det socialdemokratiska partiet; detta representerar ju precis halva kammaren men endast 5 av de 47 nya komma
på partiets lott. Ett tillbakagående parti hämmas givetvis alltid vid
sin rekrytering, men det är något alldeles exceptionellt att ett jätteparti ej har flera nykomlingar att visa upp efter valen. Föråldringen
av partiets kader i andra kammaren framgår bl. a. av följande lilla
siffersammanställning, som avser kammarens sammansättning vid
1945 års riksdag. Då ha inom partiet 32 inträtt i riksdagen 1941 eller
senare, d. v. s. 1945 bevistat högst fyra riksdagar dessförinnan, medan
83 ha mer än fyra riksdagar på nacken. För högern bli samma siffror
17 resp. 22; för bondeförbundet 14 resp. 21; för folkpartiet 16 resp. 10
och för kommunisterna 11 resp. 4. Av de 90 »yngre» finnes alltså blott
ungefär en tredjedel hos det stora partiet.
Listkonkurrensen, som egentligen förekom blott inom de borgerliga partierna, gick inte särdeles förödande fram bland de förutvarande – i många fall hade dessa dock skyddats från tävlan och
konkurrens etablerats först när det gällt suppleantplats eller vakant
plats. Inom högern föllo 2 för listkonkurrens, i bondeförbundet l
(l räddade sig kvar tack vare att partiet hemförde en vinst) och i
folkpartiet 4. Inom arbetarepartierna gav liststriden inga fällande
utslag alls. Siffrorna äro förvånande låga och visa det handicap,
som de nya kandidaterna ha i förhållande till de sittande riksdagsmännen.—
Bland de avgående högermännen liar generaldirektör Otto Holmdahls avgång från stockholmsbänken tilldragit sig den största uppmärksamheten. När han inte återfick den plats på listan, som han haft
sedan 1924 då han invaldes, berodde det inte på något underkännande
av hans parlamentariska arbete utan helt enkelt därpå, att röststarka
grupper- kvinnorna, tjänstemännen och näringslivet- krävde plats
för sin kandidater; någon av de fungerande riksdagsmännen ansågs
därför böra gå, och hr Holmdahl offrades såsom den äldste. Själv
ville hr Holmdahl inte avsäga sig sitt mandat inför den period, då
skolfrågan av allt att döma kommer före; detta skulle enligt hans
mening te sig som fanflykt. Det är också främst med tanke på skolfrågans öde, som hans avgång är en mycket stor förlust för riksdagen.
skolöverstyrelsens chef har varit en av kammarens aktivaste och
plikttrognaste ledamöter. Han har haft den politiska lidelsen sedan
ungdomsåren i blodet, även om han i debatterna mer och mer koncentrerat sig på kulturfrågorna. Med sällsynt vakenhet har han följt
den utrikespolitiska utvecklingen; han har varit konsekvent och fast
i sitt hävdande av en åt alla håll rakryggad svensk politik. Från
sin plats i statsutskottet har han också varit en påpasslig bevakare
av legitima tjänstemannaintressen. Som skolpolitiker har han i egen- 586
Dagens fdigor
skap av verkchef givetvis ej stått helt fri och obunden. Men hans
sakkunskap har varit desto större, och med denna som rustning har
han år efter år dragit ut i de stridsglada och hårda fejderna med
Arthur Engberg, Conrad Jonsson, Bengtsson i Norup, Svensson i
Grönvik och andra bataljhästar, kända från debatterna kring åttonde
huvudtiteln. Många gånger har majoriteten kommenderats fram mot
honom, men aktningen för hans positiva skolintresse, som omfattat
ej bara läroverken utan även och i lika hög grad folkskolan, har
stigit för varje år. Naturligtvis kan man ställa under debatt, om
verkschefer lämpligen böra sitta i riksdagen. Men ingen kan bestrida
det intensiva ansvar, som generaldirektör Holmdahl känt för den
parlamentariska sidan av sin livsuppgift. Och måhända har han
från sin plats på stockholmsbänken utfört sin mest gagnerika skolgärning.—- En skolman förlorar högern också i rektorn Herbert
Lundh, som invaldes 1942. Denne har lagt i dagen en mycket stor
talang som debattör, och hans intressesfär har spänt över ett ganska
brett fält, däri kyrko- och utrymningsfrågor blandade sig med varandra. Högerns mandatförlust i Uppsala län har t, v. avbrutit en
lovande parlamentarisk karriär.— Till samma grupp hör studierektor Herbert Sundqvist, som under sina tre riksdagar hunnit visa
sig som skicklig och rakryggad företrädare för de kyrkliga intressena. Han torde dock återinträda under perioden.
Kommendör Björn Holmgren, som nu vid 72 års ålder dragit sig
tillbaka, invaldes i 1921 års riksdag som speciell företrädare för sjö-
försvaret. Med stor påpasslighet, med ett vinnande sätt och med ett
sjömansfriskt, pojkaktigt lynne slogs han för marinens bjärtekrav
under försvarets många frostår på 20- och 30-talen. Många likheter
vare sig i åsikter eller åthävor hade han inte med brodern, den folkfrisinnade vilden Israel Holmgren, som samtidigt under åtta år satt
i riksdagen. Under många år tillhörde kommendör Holmgren statsutskottet men övergick 1937 till bankoutskottet och var dess vice
ordf. t. o. m. 1942 samt smalt då fort in i detta gemytliga utskotts
miljö. Sedan dess har han endast låtit tala om sig genom kattmotionen, som visserligen inte skänkte honom någon parlamentarisk
seger men väl befäste den popularitet, som han alltid åtnjutit. Det
dröjer kanske länge, innan flottan på nytt får en företrädare ur
sina led.
Näringslivet förlorade dir. Sven Lundberg i Hälsingborg. (Som nya
näringsrepresentanter inträda försäkringsdirektör Ljungqvist, civilingenjör Skantze i Karlshamn och konditor Fahlman i Hälsingborg
för högern samt två handlande för folkpartiet ’—- större blev inte i
andra kammaren skörden för näringslivet, trots all propaganda, men
det betyder dock en mindre ökning i förhållande till 1944.) Eftersom
dir. Lundberg står i tur att bli Industriförbundets ordförande, är
hans frivilliga sorti dubbelt beklaglig. Ty i honom skulle förbundet
ha fått en företrädare, som efter åtta års sällsport intresserat riksdagsarbete vet hur riksdagspsalmerna gå. Hr Lundberg har i sin
parlamentariska verksamhet i första hand litat till den personliga
kontakten, den nära vänskapliga förbindelsen med motpartens spet- 587
..-.._, __
,’…
-.
Dagens frågor
sar i olika utskott. Han har trott dessa om samma vilja att beakta
bärande sakskäl som han själv stått Öppen och mottaglig för andras.
Först när denna linje inte lett till de önskade resultaten har han
gripit till orda i den offentliga debatten, där han alltid givit sakskälen prioritet framför en agitatorisk retorik. Hans riksdagsins’:ltser ha siktat till positiva resultat, och även små resultat har han i
nuvarande partipolitiska läge inte föraktat. Han kan också, särskilt
från sin verksamhet på statsutskottets försvarsavdelning och i aktiebolagsutskottet, anteckna åtskilliga resultat som frukten av sitt
trägna arbete. Hans exempel visar, att näringslivets män kunna tillvinna näringslivet åtskilliga fördelar genom riksdagsarbete. Han
har åtnjutit en sällsynt stor respekt i kammaren. Han tillhör dem.
vars plats blir verkligt svår att fylla. Han avböjde i våras regeringens erbjudande om ministerposten i Moskva. Han ansåg att han
ännu hade för mycket ogjort inom den svenska industrien.
Bland de avgående, erfarna och insiktsfulla högerlantmännen-hrr
Evald Lindmark (som nyss avlidit), J onas Eriksson i Frägsta, Torsten
Lundeli i Ebbetorp, Richard Westerdahl i Kusta, Erik Hansson i
Vännäsby och Birger Andersson i Mejstad – ha de tre förstnämnda
ofta framträtt i debatterna. Hr Lindmark har suttit tjugufyra år på
Västerbottensbänken, har varit en av riksdagens erfarnaste vägmän
och har med seg energi – om än med alltför lågmält stämma – fört
det norrländska jordbrukets talan. Dessutom har han såsom Evang.
Fosterlandsstiftelsens mångårige ordförande varit en värdig talesman för de religiösa och nykterhetsintressena. Hans insatser ha varit
präglade av ett mycket självständigt, kunnigt och grundligt eftersinnande. Han efterträdes nu av brodern, som första gången tog säte i
kammaren redan vid 1914 års vårriksdag; med ett par års avbrott
ha bröderna haft mandatet i över trettio år. – – – Hr Eriksson i
Frägsta har suttit i kammaren blott” åtta år, innan han i våras trots
sina unga år beslöt dra sig tillbaka. »Frägsta» har varit en av riksdagens mest särpräglade jordbrukare; mycket kunnig, högt begåvad.
strängt konservativ, boren individualist, mycket skeptisk mot den
moderna försörjningsstaten, klar och orädd talare, flärdlös men
karaktärsfast och helgjuten. – – – Reservkaptenen, fil. kandidaten,
lantbrukaren, industriidkaren, f. d. rödakorsdelegaten, professorsonen
Torsten Lundeli föll på sin aktieteckning i Dagsposten, gjord så sent
som för något år sedan. (Hr Lundell, som är en distinktionernas man
och inte godtagit allt vad som stått att läsa i tidningen, hade dock
enligt egen skriftlig utsago blott partiellt velat visa sin pekuniära
erkänsla för bladets publicistiska insatser.) Utan denna svårbegripliga oförsiktighet skulle han ha återvalts med acklamation. Ty hr
Lundeli har under sina tolv år antagligen varit riksdagens trägnaste
arbetare, så trägen t. o. m. att han då och då lär ha blivit inlåst i
riksdagshuset om nätterna, lutad över luntor och sina kära siffror.
Han har också blivit en av riksdagens mest karakteristiska profiler.
Han är, som titeluppräkningen visar, sällsynt mångsidig; sålunda
har han slukat all modern rysk litteratur, som han kunnat komma.
över i Stockholms boklådor, och han vistades själv efter förra kriget
588
__i
Dagens {1’ågor
under flera år i Sovjetryssland, bl. a. i sällskap med Lasse Linderoth,
och gjorde nära bekantskap även med dess ståndrätt. Hr Lundeli
har till sitt älsklingstema haft ekonomiska frågor, och som den skarpsinnige matematiker han är – bl. a. har han då och då fyllt sina
motioner med för riksdagsmännen i gemen obegripliga ekvationer av
högre grad -har han kunnat konsten att i siffror konkretisera följderna av den nuvarande skattepolitiken. Sedan hr Rubbestad blivit
statsråd var hr Lundeli troligen kammarens flitigaste talare och
samtidigt dess obetingat grundligaste. Han framförde sina merendels långa tal oberoende av om kammaren lyssnade eller inte; oftast
lyssnade den dock, ty hr Lundeli satte aldrig fram andras skåpmat
och han var dessutom känd för en mycket respektlös torrolighet.
Hans mångkunnighet var helt enkelt överväldigande och likväl motsatsen till ytlig eller klicheartad. Han hyllade dock tesen att ensam
är stark och trivdes med att operera på egna linjer. Därigenom blev
hans inflytande mindre än det annars bort bli. I grund och botten
var han efter Fabian Månsson riksdagens originellaste person; dock
med bl. a. den stora skillnaden att Fabian var lika kolerisk och eruptiv som hr Lundeli är orubbligt leende och kolugn i alla stormar.
Försöken att påklistra den nazistiska etiketten på Kalmarrepresentanten äro löjliga: hr Lundeli älskar den fria, olikriktade debatten
mer än någon, ty det är hans enda tänkbara livsform. Hans svenskhet sitter bra mycket djupare än deras, som fara omkring med klisterburkarna.
Två av de avgående högerriksdagsmännen – lantbrukare Andersson i Mejstad och bokhållaren Dan Blombäck i Kalix – fylla i år
ej mer än 35 resp. 34 år. Vakna, intresserade och intelligenta som de
bägge äro ha de alla möjligheter att i framtiden göra en come back.
Bland bondeförhundarna går den sjuttiotvåårige Gotlandsveteranen
Gardell i Gans, som dock aldrig tillhört de ledandes kapitel och vilkens gotländska dialekt varit svår att förstå – stenograferna lära
ibland efteråt ha måst fråga de andra gotlänningarna vad hr Gardell
sagt i sina inte skriftliga tal. De övriga demissionerande äro f. konsul
\Vallen, som blivit allt tystlåtnare med åren, och hr Gillis Olsson i
Kullenbergstorp, son till den gamle paritledaren, solid och en karl
för sin hatt men utan faderns sällsamma förmåga att mynta slagord
och överhuvudtaget kåsera.
För folkpartiets vidkommande ha fröken Hesselgrens och fru
Hanna Rydhs avgång på stockholmsbänken tilldragit sig ett berättigat
intresse. Fröken Hesselgren gick frivilligt – hon skulle nästa år ha
fyllt 73 år -, medan fru Rydh gavs en placering, som från början
må~.te betecknas som ytterst osäker; hon fick inte heller suppleantplatsen, eftersom partiet gillrade upp ett nät av personliga ersättare
åt de tre valda, och till dessa ersättare hör inte fru Rydh. Att döma
av Dag. Nyh:s uttalande efter (!) valet har man på folkpartihåll
uppenbarligen inte varit särdeles ivrig att återvälja fru Rydh, som
inte riktigt lyckats triiffa tonen i andra kammaren, utan där lidit
personliga motgångar (t. ex. vid valet av ordf. i första tillfälliga utskottet, som i strid mot partiledningarnas överenskommelse valde
589
Dagens frågor
fröken Nygren i st. f. den designerade fru Rydh). Däremot har fröken
Hesselgren kunnat glädja sig åt en grundmurad, vördnadsfull popularitet i riksdagen. Denna popularitet har haft sin rot inte blott däri
att hon var den sista av den första uppsättningen riksdagskvinnor
1922 utan i än högre grad i hennes chosefria, vidhjärtade, toleranta
mänsklighet. Hon har också haft den blida humorns gudagåva; när
hon då och då uppträtt i kvinnofrågor, har hon i charmerande vändningar kunnat säga den nianliga majoriteten sina sanningar oemotståndligt och avväpnande. Som v. ordf. i andra lagutskottet har
fröken Hesselgren på gamla dar kanske inte gjort så stora nyskapande insatser med personlig signatur, men hon har med sin partilösa läggning desto mera arbetat för att överbygga motsättningarna
och steg för steg nå praktiska resultat vid uppbyggandet av den
socialstat, som varit hennes idevärld. Bland folkpartiets övriga avgående – de flesta av dem ha suttit blott en eller annan riksdag –
förtjänar godsägaren greve Barnekow en eloge för sina samvetsgranna, mångkunniga insatser särskilt i utskott men även i kammaren – insatser, som gjorts utan några högljudda later.
Av de 24 avgående socialdemokraterna gå tre över till första kammaren: statsrådet Erlander, som mantalsmyndigheterna flyttade över
till Stockholm och gjorde inte valbar till andra kammaren i den
skånska fyrstadskretsen, samt de bägge idealisterna f. glasblåsaren
Hosander i Målerås och lantbr. Jonsson i Fjäle. Med den konservatism, som utmärker socialdemokraternas nomineringar och där de
gamla riksdagsmännen nästan undantagslöst ställas upp i åldersordning uti listornas topp, gingo valmotgångarna ut över ett par av
partiets yngre och mest förhoppningsfulla riksdagsmän, främst då
ombudsman Sven Andersson i Göteborg och red. Edberg i Linköping;
dessa bägge komma säkert tillbaka med tiden. Valnederlagen gingo
även ut över några tilllevnadsåren ·äldre men till riksdagsåren yngre
bland de mera uppmärksammade, t. ex. Dala-Demokratens självständige redaktör Hallberg, sjöfolkets kärvt sakkunnige förbundsordförande Lundgren, den intelligente Skånefiskaren Levin, den välövervägde fackföreningsmannen Jansson i Hällefors, och partiets
ende privattjänsteman, revisor Molander i Stockholm. Av de fem
kvinnor, som föllo igenom eller ej uppställt sig på nytt, hade fru
Ronnebäck i Östersund (vid invalet före namnbytet fru PetterssonLindqvist) fäst den största uppmärksamheten vid sig, självständig,
saklig och såsom talarinna vinnande som hon varit. Partiets äldre
riksdagsmän komma nästan ograverat tillbaka; de mest kända bland
de inte återvalda äro red. Kilbom, som trots övergången till socialdemokratin varit ganska oförändrad i sina maner sedan den kommunistiska tiden, och vidare den sakkunnige kommunaldirektören
Andersson i Nacka, som tidigare tillhörde de aktivaste, samt den stillsamme värmlandsbonden Andersson i Prästbol, v. ordf. på statsutskottets fjärde avdelning. Och i detta sammanhang förtjänar även
den nyligen avlidne, stabile hantverksmästaren Anders Andersson i
Falkenberg att nämnas. De fem nykomlingarna- och bland de yngre
mandatbetrodda socialdemokraterna lysa akademikerna fortfarande
590
Dagens frågor
med sin frånvaro – kunna helt säkert inte på långa tag fylla ut de
många tomrummen. Man undrar därför inte på, att socialdemokraterna inför de delvis oförmodade personförlusterna nu fråga sig, om
deras enlistsystem verkligen är befruktande för nyrekryteringen.
Till polsk- Meddelandena från Moskva om resultaten av Churryska frågan. chiils och Edens överläg·gningar med Stalin och
Molotov ha varit föga klargörande.
Man får icke vara så pessimistisk, att man jämför Churchills sista
Moskvaresa till Stalin med Chamberlains Miinchenresa till Hitler för
att rädda freden på Tjeckoslovakiens bekostnad. Skälen för Churchills resa var i första hand av militär natur, vilket framgår av den
brittiska militärdelegationens närvaro i Moskva. Men utan tvivel var
det polska problemet jämte Balkanproblemet de viktigaste politiska
frågor, som där behandlades. Den polska frågam; utveckling framgår
av följande fakta:
Under juli månad angrep den ryska pressen den polska Londonregeringen och den dåvarande polske överbefälhavaren, general
Sosnkowski, för att de icke hjälpte den framryckande Röda Armeel!
och icke gåvo den talrika polska hemmaarmeen upprorsorder. De
ryska anklagelserna gingo så långt, att Londonregeringen och Sosnkowski beskylldes för samarbete med tyskarna. Man betraktade nämligen den polska hemmaarmeens passiva hållning som en hjälp åt
tyskarna. Dessa anklagelser gjorde ett egendomligt intryck, då den
polska armeen i Italien dessförinnan under stora offer hade vunnit
sina segrar vid Monte Cassino och på de andra italienska slagfälten.
Den 28 juli, då Röda Armeen närmade sig W arszawas förstäder.
uppmanade Moskvaradion i polska patrioters namn polackerna i
Warszawa att gripa till vapen.
Den l augusti gav den polska hemmaarmeens överbefälhavare,
general Bor-Komorowski, med Londonregeringens gillande, resningsparollen för Warszawa. Bor hade icke förhandlat med Stalin eller
med Röda Armeens generaler, men enligt den i London kända, ryska
tidtabellen skulle Warszawa erövras av Röda Armeen den 6 augusti.
Först lyckades den polska hemmarmeen besätta alla fyra broarna
i Warszawa och avskära tyskarnas förbindelser med fronten på östra
Weichselstranden. 60 °/o av staden voro i polackernas händer.
Under denna tid vistades den polske premiärministern, Mikolajczyk,
i Moskva. Stalin lovade honom där hjälp åt Warszawa. Den 10
augusti reste Mikolajczyk tillbaka till London efter förhandlingarna
med Lublinkommitteens representanter, för att med Londonregeringens tillstånd avsända ett slutgiltigt kompromissförslag till
Moskva.
Men den utlovade hjälpen åt Warszawa kom icke. Under blodiga
strider, varunder de förlorade upp till 70 °/o av sina styrkor, måste de
illa utrustade polackerna uppgiva kvarter efter kvarter, på grund av
tyskarnas materiella övermakt.
Mikolajczyk skickade ett kompromissförslag till Moskva, som utgick från den förutsättningen att den polska staten skulle vara oav- 42-44783 Svensk Tid.~lcrift 1.944 591
. ;”.·….
Dagens frågor
hängig, men i en bestående allians förbunden med Sovjetunionen.
En ny polsk regering skulle bildas, i vilken även det kommunistiska
partiet skulle vara representerat. Detta förslag gjordes tydligen i
den förhoppningen att Warszawa nu skulle få hjälp från Moskva<
Men polackerna i Warszawa kämpade fortfarande ensamma. På
general Bors förtvivlade rop kom slutligen hjälp – från Italien,
genom där stationerade, allierade flygstyrkor. Men hjälpen var otillräcklig och det allierade· flygets förluster oerhört stora. Flygplanen
fingo nämligen icke använda de ryska flygbaserna i Polen, utan
måste återvända till baserna i Italien. Snart måste man också upphöra med denna hjälp.
Den 13 september började det ryska flyget bekämpa Luftwaffe över
Waszawa, efter att under nästan sex veckor ha låtit de tyska flygarna
operera ostörda.
Den 14 september erövrade Röda Arrueen och de polska, i Ryssland
uppställda divisionerna W arszawas stadsdel Praga, som ligger på
Weichsels östra strand.- Man kan jämföra Pragas läge med Söders
i Stockholm. Weichsel är ungeför så bred som Mälaren mellan Kungsholmen och Söder. – Hela östra Weichselstranden kom nu i Röda
Armeens händer, medan en stor del av den västra hölls av polackerna.
Samma dag, alltså sex veckor efter resningens början, tilläto ryssarna de allierade att använda ryska flygplatser i Polen för hjälpen
åt Warszawa. Några dagar därefter deltog även det ryska flyget i
denna hjälp, men, som general Bor i sina radioutsändningar fastställde, i otillräcklig mängd. Förbindelse upprättades mellan Rokossowskis och Bors staber.
Några dagar senare meddelade det tyska Oberkommando, att bataljoner ur Röda Armeen, vilka försökt taga sig över till Weichsels
västra strand, tillintetgjorts. Detta bekräftades från rysk sida.
Under tiden uppstod i London en kris, med anledning av general
Sosnkowskis dagorder till den polska armeen, i vilken han oförblommerat gav uttryck för sina känslor, då Warszawa icke fick tillräcklig
hjälp från de allierade. Mikolajczyk, Sosnkowskis gamle motståndare, fordrade av statspresidenten Raczkiewicz, att Sosnkowski skulle
entledigas. Presidenten vägrade gå med härpå, men Mikolajczyk
understöddes från brittiskt regeringshåll och man trodde, att genom
Sosnkowskis avskedande den polsk-ryska konflikten skulle kunna
biläggas.
Den 29 september mottog Stalin representanter för Lublinkommitteen.
Den 30 september fick Sosnkowski avskerl och general Bor utnämndes till hans efterträdare.
Nästan samtidigt stämplades general Bor i Moskvaradion av ordföranden i Polska Patrioters Kommitte som en brottsling och en förrädare, därför att han i förtid skulle ha givit order om resningen i
Warszawa. Man fordrade t. o. m. att general Bor skulle ställas inför
rätta.
Den 2 oktober måste Warszawa, efter 62 dagars kamp, kapitulera,
eftersom där fanns varken ammunition, mat eller vatten.
592
Dagens frågor
Moskvaradions utsändningar utslungade nu i den Polska Nationalkommitteens namn nya anklagelser mot general Bor. Han skulle ick,)
ha sträckt vapen, utan han borde ha fört över insurgenterna pa
Weichsels andra strand. Över ett tusen män hade också kommit från
Warszawa till Praga, hette det i Moskvaradion, medan omkring
12,000 män, rester av tre Warszawadivisioner, meningslöst hade kapitulerat. Sådana anklagelser bevisa tydligt, att man ville pådyvla den
hjältemodige general Bor skulden för Warszawas kapitulation. Dock
kan man svårligen förstå, varför det skulle vara lättare att taga sig
över Weichsel från Warszawa till Praga än från Praga till Warszawa,
i synnerhet som Röda Armeen i Praga, i motsats till de polska insurgenterna, hade till sitt förfogande tillräckligt med artilleri.
General Bor försökte icke fly, utan delade som krigsfånge sina
soldaters öde.
Men vad hände under tiden i själva Polen~ Den största delen a~·
landet är nu ockuperad av ryssarna, den mindre av tyskarna. Den
senare delen är londontrogen, vilket Warszawa bevisade, och dess
underjordiska arbete står under ledning av Londonregeringens befullmäktigade. Här och där bekämpa polska partisaner fortfarande
tyskarna. I den av ryssarna ockuperade delen infördes sovjet-litauisk,
sovjet-vitrysk eller sovjet-ukrainsk förvaltning. Den väster om
Curzonlinjen belägna delen av landet ställdes under rysk-polsk förvaltning. Polska Patrioters Kommitte i Moskva har förflyttats till
Lublin, som nu blivit den tillfälliga polska huvudstaden, och ombildats till »Polska National-utskottet» och »Polska Nationalrådeb,
med regerings resp. riksdags funktioner.
Den polska författningen av 1935, enligt vilken statspresidenten i
krig själv kan utnämna sin efterträdare- på så sätt blev Raczkiewicz
statspresident efter Moscicki -har i Lublin förklarats ogiltig. Däremot har författningen av 1921 erkänts som giltig. Enligt denna
utövar andra kammarens talman (sejmmarskalken) statspresidentens
funktioner under vakans på denna post. Till nationalrådspresidect,
ävensom till tillfällig statspresident, »valdes» herr Bierut, vilken utnämnde nationalutskottet (regeringen) med herr Osupka-Morawski
som ordförande (statsminister).
De från London utnämnda partisanledarna -polska generaler och
överstar, som lyckats undgå tysk fångenskap ’- och de högre förvaltningstjänstemän, som icke velat avlägga trohetseden till Lublinkommitteen, ha internerats; de polska partisanerna ha avväpnats och
tvångsinkallats till de polska styrkorna under Lublins resp. Moskva’!
befäl.
En ny polsk valuta (zloty) har införts med sovjetrubelns paritet.
Härigenom har det befriade Polen anslutits till Sovjets ekonomiska
system. Mellan Lublin och de sovjetiska grannregeringarna (ukrainska, vitryska och litauiska) ha förflyttningsavtal om frivillig folkförflyttning slutits. En radikal agrarreform skall genomföras. Kort
sagt: man har i Lublin skyndat sig att ombilda samhället så grundligt och så fort som möjligt.
593
.·.
•… f_ ’ra …
– -’(-:_.
.·
Dagens frågor
Den i Lublin som polsk statspresident fungerande Boleslav Bieru t
är helt okänd. I välinformerade kretsar· vet man emellertid, att han
är identisk med en viss Krasnodembski, som härstammar från den tal-·
rika polska adeln i Lublintrakten, och att han är en känd kommunist,
vilken som kominternagent arbetade under namnen Bienkowski (hans
mors namn) och Rutkowski. (De första stavelserna i dessa båda namn
bildar »Bierut».) I Polen dömdes han 1932 till sju års straffarbete för
illegal kommunistisk verksamhet, men utväxlades några månader
senare till Sovjetryssland. Han är omkring 53 år gammal, högintelligent, har goda maner, levde mest i utlandet och arbetade sig upp
till chef för den polska avdelningen i kominternexpositurerna i Wien
och Prag, och senare, efter krigsutbrottet, var han sannolikt chef för
den polska kominternavdelningen i Moskva. Han, och icke Wanda
\Vasilewska, var den egentliga organisatorn av Polska Patrioters
Kommitte i Moskva.
Boleslav Osupka-Morawski, som Bierut utnämnt till ordförande i
Nationalutskottet (regeringschef), var inW l 1939 likaledes okänd.
Hans egentliga namn tir Osupka (det betyder »liten person»), och
Morawski är ett taget namn. Han var tjänsteman i en bostadsförening i \Varszawa och medlem av det polska socialistiska partiet.
Efter den ryska oekupatiouen var hau verksalll som kollaborationist
i Moskva.
Intressant är att se, att under Churchill;; och Mikolajczyks vistelse
i Moskva vice ordföranden i Lublinkommitteen, Andrzej Witos, en
till 1939 okänd broder till den polske bondeledaren och f. d. premiärministern \Vincenty \Vitos, avskedades från sin post.
Känd är general Rola-Zymirski, som utnämnts till överbefälhavare för de polska styrkorna i Ryssland. Han var Pilsudskilegioniir, blev efter Pilsudskis statskupp departementschef i försvarsministeriet med generalmajors grall, och inblandades senare i en korruptionsskandal i samband med franska krigsleveran;;er, varför han
dömdes till fem års straffarbete och degradering. Efter straffets avtjänande levde han i Frankrike och efter dess sammanbrott dök han
upp i Ryssland. Stalin utnämnde honom till g·eneralöverste. General
Berling var 1939 major och är hans ställföreträdare.
Under dessa förhållanden är det e.i någon lätt uppgift för Churchill.
Eden och Mikolajczyk att åstadkomma en lösning av elen polska
frågan. Från London kommo under konferensen pessimistiska meddelanden: Stalin skulle fordra, icke bara att den polska Londonregeringen skall acceptera den dikterade o;;tgränsen (Curzonlinjen)
utan även västgränsen (0derlinjen).1 Och detta är icke bara en ryskpolsk gränsfråga, utan ett europeiskt problem. Strax efter Churchills
och Mikolajczyks ~wresa angrep Moskvaradion den polske konseljpresidenten ytterst häftigt, ett bevis för att hittills ingen lösning ay
den östeuropeiska frågan uppnåtts i Moskva.
1
Sc Svensk Tidskrift, m 2, 1944: »Ryssland, Polen och Atlantdeklarationen.»
s. w.
594
Dagens frågor
Jordbruket i När man för fredsplaneringen efter pågående
fågelperspektiv. världskrig söker sig tillbaka till erfarenheterna
från fredskrisen efter första världskriget, möts man lätt av den invändningen, att analogier från 1920-talets konjunkturkurva äro alltför osäkra. På det industriella området har detta utan tvivel sin riktighet. För lantbrukets del däremot har man säkerligen god ledning
att hämta från det första världskriget och dess följder.
Den översikt, som nyligen utgivits från nationernas förbunds i
Geneve verksamma organisation, förtjänar därför att studeras hos
oss.1 Dess syfte är dubbelt: att skildra förloppet av den depression,
som bragte livsmedelsförsörjningen i trångmål under och efter förra
världskriget och att anvisa botemedel mot ett återupprepande.
Båda världskrigen ha gjort en långt driven autarki nödvändig, även
där en sådan icke eftersträvats av de ofta romantiskt färgade nationalitetsideerna. I Centraleuropa, som undersökningen begränsats till,
tog det sju år efter vapnens nedläggande 1918 att återställa lantbruket i dess förra avkastningsförmåga. Minskningen berodde lika mycket på en nedgång av arealavkastningen som av arealen. Uppsvinget,
som kulminerade i medlet av 1930-talet, berodde mera på arealavkastningens ökning än på arealens. Nedgången var förvåningsvärt likartad i alla krigförande länder, som däremot vid uppsvinget visade
stor skiljaktighet, detta mera beroende på intensifiering än på ökad
areal. Nedgången i arealavkastning tycks likväl ha varit kännbarast i
de högst utvecklade länderna, som alltså visade sig vara sårbarast.
För de krigförande var naturligtvis den växlande tillgången på arbetskraft av största betydelse, men ur svensk synpunkt äro andra
faktorer av aktuellare intresse, främst djurbeståndens växlingar, som
direkt påverkade livsmedelstillgången. storleken av husdjursstammen beror givetvis väsentligen av fodertillgången. I varje särskilt
läge finnes det ett optimum för djurantalet. Och detta påverkas
både av årsväxten och fodermedelsimporten. När inknappning i båda
dessa avseenden timar, vilket ju varit fallet under pågående världskrig, har detta efterverkningar för lång· tid fram:U på djurbeståndet
och livsmedelstillgången.
Under och närmast efter förra världskriget lämnade jordbruksnäringens alla grenar god vinst i nästan hela Europa, och statsmaktens omsorg var framför allt att hålla prisen nere. Situationen under
nuvarande världskrig är i grund och botten densamma, ehuru myndigheterna nu ha andra medel och en helt annan teknik för att nå
samma syfte; ransoneringen sköts med långt större virtuositet. På
ett allmänt prisstopp, som nu genomförts märkvärdigt friktionslöst,
vågade man under förra världskriget knappast tänka. Med år 1921
blev läget för jordbruket bekymmersammare, men krisen övervanns
hos oss åtminstone relativt lätt. Reaktionen efter den kommande
freden blir för det inhemska lantbruket säkerligen ej heller synnerligen kännbar; problemets kärnpunkt är detsamma. Vi stå nu bättre
1 Agrieultural Production in continental Europe during the 1914-18 War and
the Reconstruction Period, Geneva 1943.
595
’~-·~· -·~–·-·
-·
Dagens frågor
rustade för statliga åtgärder. All modern kristeori utgår från att
hejda det alltför häftiga uppsvinget av priser och vinster, och just
detta ger säkerligen nyckeln till fredskrisens lösning.
Efter 1924 inträdde för hela Centraleuropa en allmän höjning av
lantbrukets lönsamhet, vilket icke hindrade en ny depression att sätta
in 1928 och följande år, förorsakad av ökade skördar och sjunkande
pris. Det gällde då att hålla hela den jordbrukande befolkningen uppe
genom statsåtgärder. ·
Såsom en egenhet för hela den europeiska kontinenten – och man
kan tillägga även för Skandinavien – kan observeras, att den vegetabiliska produktionen varit underkastad häftigare kriser och visat
sig sårbarare än den animaliska, som dock behöver längre tid för
återhämtning. Delvis förklaras detta av den allmänna tendens att
övergå till mera animalisk kost, som utmärkt de senaste generationerna, delvis av vegetabiliernas kortare produktionsperiod. Därmed
följa snabbare växlingar; och dessa giva ju den vegetabiliska produktionen en mindre stabil karaktär.
Sintsatsen blir då rätt paradoxal: den högre specialiseringen av
livsmedelsproduktionen och den högre levnadsstandarden medför tilllika större stabilitet. Inom den industriella produktionen gäller synbarligen en motsatt lag.
Gent emot varje jämförelse mellan koutinenten och vårt land kall
man naturligen invända, att krigets direkta skadegörelse aldrig nådde
oss. Det framgår emellertid av nationernas förbunds undersökning,
att den direkta skadegörelsen inom de krigshärjade områdena ganska
snart botades och för efterkrigstiden ej spelade någon avsevärd roll.
Bristen på transportmedel, maskinell utrustning, gödningsämnen
samt levande och döda inventarier, allt förorsakat av kapitalkonsumtionen och avspärrningen, utgör deu verkliga förklaringen till
lantbrukets betryck under efterkrigsåren. Och detta gäller säkerligen
även oss, om än i långt mindre grad. Därtill kom osäkerhetskänslan
och förlamad företagsamhet samt vad man kallat »det sociala klimatet», en för lantbrukets höjande ogynnsam inriktning av näringspolitik och sociala åtgärder.
Ifrågavarande publikation ser i den fortgående industrialiseringen
den bästa borgen för lantbrukets höjande. Ju värdefullare produkter
konsumenterna efterfråga, dess bättre betalt får jordbrukaren. Visserligen måste industrialiseringen numerärt medföra en avtappning
av lantbefolkningen. Men detta motväges av rationalisering och höjd
levnadsstandard. Faktiskt har även levandsstandarden i Europas huvudländer stigit så betydligt, att den enligt nationernas förbunds undersökning före det pågående världskriget nådde högre än före de1
första världskriget. För oss gäller synbarligen samma iakttagelse, i
än högre grad. Och däri har även legat en säkerhetsmarginal, som
möjliggjort en knappare ransonering utan sociala vådor och som nog
tillåter ytterligare inknappning, om förhållandena så påkalla. Vissheten härom är en god försvarsberedskap.
Curt Rohtlieb.
596