Dagens frågor
1945
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
Den 2 maj 1945.
Jämte Washington När Franklin Delano Roosevelt 1932 valdes till
och Lincoln. Förenta Staternas president, torde nog ingen ’—-
allra minst han själv – ha .förutsett vad hans framtid skulle bära i
sitt sköte. Hans föregående bana var varken mera lysande eller mera
ägnad att tilltala fantasien än den många andra politiker kunde uppvisa. Som förmögen patricier kunde han icke åberopa någon härstamning från »the logcabin», och som yrkespolitiker sedan unga år kunde
han lika litet göra anspråk på att ge uttryck åt »plain business common sense»: Han hade som biträdande marinminister (1913-20) vid
relativt unga år samarbetat med Wilson och därvid vunnit en respekt,
som kanske gick något utöver den som alltid kommer en duglig administratör till del. 1920 hade han stått på det demokratiska partiets
valsedel som kandidat till vice-presidentposten, men fallit igenom.
Sedan kom barnförlamningen, och utan överdrift kan man säga, att
Franklin Roosevelts betydande egenskaper visade sig mera i den rent
mänskliga storhet, varmed han övervann sjukdomen och dess följder,
än i några tidigare insatser i allmänna värv. Därefter var han under
ett par år en skicklig och auktoritativ guvernör i staten New Yorktillräckligt rakryggad för att vinna medborgarnas respekt, tillräckligt smidig för att kunna samarbeta med politikerna och alltid utmärkt av en beundransvärd arbetsförmåga. Och så blev han 1932
president på ett program, som efter europeiska begrepp inte var särskilt radikalt men efter amerikanska begrepp alltför radikalt för att
tagas på allvar- »the New Deal».
Genomförandet av den nya politiken blev knappast i allo den framgång som man på många håll i Europa ville förmena. Roosevelt var
till hela sin läggning praktiker, icke teoretiker. Man torde ha rätt att
förmoda, att han i grund och botten tagit rätt mycket av programmet
obesett från sina akademiska rådgivare, med vilka motståndarna ständigt skämtade. Det var dock knappast på detta plan som svårigheterna främst visade sig. För sitt genomförande krävde »the New
Deal» en konsekvent och hårdhänt, hela landet omfattande ekonomisk
politik. Kongressen blev emellertid allt mindre benägen för att gå
konsekvent och hårdhänt fram, och en enhetlig politik omöjliggjordes
genom bestämmelserna i unionsförfattningen. När den första bedövningen efter krisen och den första entusiasmen efter presidentvalet
hade lagt sig, stötte Roosevelt på starkt motstånd såväl i kongressen
som framför allt i högsta domstolen, som underkände en stor del av
new-deal-politiken ur konstitutionell synpunkt. Det parlamentariska
motståndet kom utom från republikanska partiet främst från demokraternas sydstatsgrupp, som till stor del var konservativt färgad.
Det är karakteristiskt för Roosevelt, att dessa motgångar på intet
sätt slogo ned honom. Han bekämpade för att icke säga förföljde sina
motståndare i kongressen, särskilt sedan han 1936 omvalts till president; han sökte, ehuru utan framgång, komma även högsta domstolen
224
… ,
’ .
l
Dagens frågor
till livs. Men framför allt sökte han ständigt efter nya vägar att genomföra sin politik. Förklarades en lag inkonstitutionell, dröjde det
sällan länge innan ett nytt förslag såg dagen, som i huvudsak skulle
tjäna samma syfte, ehuru det tog hänsyn till de juridiska betänkligheterna. Antog kongressen ett förslag som han ogillade eller avslog
den ett som han rekommenderade, sökte och fann han vanligen någon
väg att ändock uppnå åtminstone en väsentlig del av vad han avsåg.
Under denna dragkamp utplånades stora delar av new-deal-programmets principiella nyheter, men syftet och innebörden förblevo oförändrade. För första gången i Förenta Staternas historia utnyttjades
unionens befogenheter följdriktigt för att begränsa den ekonomiska
rovdriftens verkningar och lindra den sociala nöden. Resultaten voro
betydande, om också ej så enastående som ibland utlovades. Någon
»full sysselsättning» uppnåddes icke – långt därifrån! – men både
de arbetslösa och de arbetande fingo det bättre, utan att det enskilda
näringslivet i grunden led någon skada.
Under detta arbete skapade och uppehöll Roosevelt närmare kontakt med amerikanska folket än någon tidigare president hade gjort.
Själv var han, såsom redan antytts, ursprungligen aristokrat och
alls ingen folklig politiker. Kanske just därför hade han under årtionden av politisk verksamhet – trots fördomsfrihet i många hänseenden- bevarat sitt sinne för den amerikanska traditionens påtagliga innebörd, oavsett alla fraser. Detta kom honom väl till pass, när
han via radion trädde i kontakt med sina medborgare. Presidentens
»fireside chats»- brasaftnar-representerade inga politiska deklarationer efter Hitlers mönster, men de voro på lång sikt inte mindre
effektiv propaganda för det. Roosevelt förmådde verkligen ge den
enkle bonden, arbetaren och affärsmannen intryck av att de hade
presidentens sällskap vid sin kvällspipa. Betydelsen härav kan
knappast överskattas – icke ens när den enkle medborgaren vidhöll
en uppfattning som skilde sig från presidentens. Detta uppfattade genomsnittsamerikanen som verklig demokrati, och då förlät han gärna
presidenten att han hade för stor benägenhet att lyssna till professorer och att böja undan för partibossarna i personfrågor av andra
rangen.
När Roosevelt 1936 omvaldes till president, var det på sitt inrikespolitiska program. Utrikespolitik hade han ännu blott i ringa utsträckning börjat syssla med, och allmänt ansågs det nog att vad som
gjorts i den delen mindre var hans verk än utrikesministerns. Cordeli
Hull från Tennessee var utan all tvekan den mest betydande av presidentens medarbetare, och som sydstatsman hade han en traditionell
intresseinriktning söderut, som var ytterst värdefull. Likväl betydde
presidentens oberoende av finansintressena mycket för genomförandet av den goda grannsämjans politik i förhållande till de syd- och
mellanamerikanska republiker, som vant sig vid att betrakta den
mäktige grannen med större misstro än många av dess europeiska
konkurrenter. Med oändligt tålamod och under en virtuosmässig
kombination av fasthet, osjälviskhet och slughet lyckades Roosevelt
och Hull om inte undanröja så dock väsentligen mildra misstron och
225
”’·· .-……… _. __ ,~..
-·
Dagens frågor
därmed förhindra att Sydamerika skulle kunna bli ett fäste för intressen, som stodo i strid mot Förenta Staternas. De belönades för
framgången också med sina egna landsmäns förståelse och tacksamhet.
Däremot var det sämre med förståelsen, när Roosevelt började peka
på utrikespolitiska problem av annat slag- i Asien och Europa. De
neutralitetslagar, som antogos i slutet av hans första och början av
hans andra presidentur, gåvo ett gott uttryck för den allmänna uppfattningen. Presidentens försök under åren 1936, 1937 och 1938 att på-
verka opinionen och klargöra, att diktaturernas frammarsch icke
kunde vara amerikanska folket likgiltig, rönte ringa eller ingen genklang. En skicklig och rentav betydande inrikespolitiker, som inte
borde blamera sig genom att syssla med utrikespolitik- så bedömdes
Roosevelt av »insiktsfulla» landsmän på den tiden. .Ännu vid krigsutbrottet 1939 levde mycket kvar av den inställningen. Här är icke
platsen att klargöra, hur stämningen bragts att slå om, icke heller att
ge en allmän karakteristik av den avlidne presidentens utrikespolitiska insats. Det må vara nog att konstatera, att han på detta område
vunnit sitt folks förtroende och beundran. 1945 är det hans utrikespolitiska program, kring vilket nästan alla stå beredda att samlas,
under det att inrikespolitiken är föremål för mera delade meningar.
På” båda områdena har han lyckats förena den smidighet och fördomsfrihet vid valet av medel, som utmärker en skicklig amerikansk politiker, med den djupa och allvarliga idealitet i grunden, som utgör den
verklige statsmannens kännetecken.
I ett hänseende är Franklin Roosevelt som bekant unik bland presidentpostens innehavare: han har valts för fyra perioder, under det
att ingen annan valts för mera än två. Betyder detta att han uppfattas som förmer än alla sina föregångare~ Knappast. Det var
främst omständigheternas makt och stämningslägets förändring, som
orsakade att man frångick den gamla traditionen. Atskilligt talar
dock för att Franklin Roosevelt kommer att nämnas jämte eller åtminstone efter George Washington och Abraham Lincoln som en av
de verkligt stora presidenterna. Konkurrensen i övrigt är inte överväldigande, och om hans uppgift varit lättare än de båda nämnda
föregångarnas, ligger å andra sidan över hans insats ett världspolitiskt perspektiv utan motstycke i Förenta staternas historia.
President Roosevelts frånfälle har väckt bestörtning och oro hos
millioner människor inom och utom hans eget land. T. o. m. från
Tokio kom ett uttryck för respekt och beundran. Detta utslag av
samuraiens ridderlighet och den kloke asiatens besinning inför det
oundvikliga nederlaget kontrasterar bjärt med vad som avhörts från
Berlin, där man saknar både det ena och det andra. För själva krigföringen betyder dödsfallet nu säkerligen föga eller intet – annorlunda hade det varit om det ägt rum ett par år tidigare. Däremot är
det med så mycket större spänning man avvaktar vad personskiftet
kan komma att betyda för freden.
Den nye presidenten, Harry Truman, är i stort sett ett oskrivet
blad, vilket vid 61 års ålder icke enbart kan betraktas som en fördel.
226
…
• l
< .
{ ..
Dagens frågor
Han är sydstatsman, från Missouri, och har trots lojalitet mot partiets new-deal-politik aldrig givit uttryck för någon mera påtaglig
radikal kampvilja. Sin karriär har han gjort i kongressen utan att
ens ha varit sin stats guvernör. Att han blev vice-president berodde på
att man sökte en kandidat som å ena sidan var acceptabel för Roosevelt men å andra sidan verkade mindre oroande på de konservativa
elementen än den eruptive Wallace. Skall det lyckas president Truman att hålla ihop sitt partis disparata element och att framtvinga
lojalt samarbete mellan de stridiga viljorna i kabinettet~
En viss pessimism i detta hänseende har i allmänhet kommit till uttryck i presskommentarerna. På visst sätt måste det emellertid för
president Truman vara en fördel att vara så olik föregångaren, att
varje jämförelse är utesluten. En annan styrka, åtminstone på kortare sikt, ligger i hans goda förbindelser med kongressens ledande
män och hans öppet visade vilja till samarbete med den andra statsmakten. Att ledningen skulle kunna glida ur hans händer i kongressledarnas är måhända icke helt uteslutet men förefaller dock med hänsyn till presidentmaktens moderna traditioner och förvaltningens
starka ställning mindre troligt. Hans första offentliga framträdanden
ha icke präglats av någon större originalitet, men detta är knappast
överraskande och måhända uttryck för en klok och naturlig försiktighet.
Det är inte heller första gången en vice-president på detta sätt upphöjes till presidentposten. Den förste var Tyler, som 1841 efterträdde
Harrison, när denne blott fungerat några månader; därefter ha följt
fem andra, nämligen Fillmore (1850-53 efter Taylor), Johnson (1865-
69 efter Lincoln), Arthur (1881-83 efter Garfield), Theodore Roosevelt
(1901-09 efter Mc Kinley) och Coolidge (1923-29 efter Harding). I
flera fall har ombytet liksom nu ägt rum i början av valperioden. Av
de nämnda torde endast en, Theodore Roosevelt, kunna räknas till de
mera betydande presidenterna, men det är icke heller mera än en
(Andrew Johnson) som kan sägas ha misslyckats. I ett land med så
fast politisk tradition som Förenta Staterna finns det stora förutsättningar för att en nyvald president skall växa med uppgiften, låt vara
att den 61-årige Truman är äldre än någon tidigare vice-president
varit då han övertagit ledningen av landets öden. Som en kuriositet
kan i det sammanhanget nämnas, att någon ny vice-president icke
utses förrän vid valperiodens slut. Senaten väljer själv ny ordförande, och skulle presidenten dö eller avgå, efterträdes han enligt
förbundsförfattningen av utrikesministern (Secretary of State), som
han själv har befogenhet att utse under förbehåll av senatens bifall.
På Churchill ligger efter Roosevelts död en ännu tyngre börda av
ansvar och arbete än förut. Sannolikt har hans person åtminstone till
en början ett starkare grepp om det amerikanska folkets fantasi än
dettas egen nye president, och utåt kommer han att vid sidan av eller
om man så vill gentemot Stalin framstå såsom de förenade nationernas företrädare par preference. Ansvar och arbete har han aldrig
fruktat, men nog vill det förefalla som om händelsernas utveckling
skulle komma att ge honom hans lystmäte.
227
; .. ·.
:S :::::-a!’bs…- ””;_J:lolol·~<.,.-·r:;:,·•«loi.-’””’·—t’iEIIO.·..,. …..,….._.~-~-~ -_L-.»~– ……~.– …..-: –~–….;,.·,- •.; _,·~: …
’-\
– ,
’
···:
.1. •. ’”; …_
Dagens frågor
Polen efter Jalta- J aHakonferensen skulle lösa den polsk-ryska frå-
konferensen. gan. Då Ryssland inte erkänner den polska Londonregeringen och de anglosachsiska staterna inte Lublinkommitteen,
vilken nu kallar sig »provisorisk Warszawaregering», beslöts, att det
skall bildas en ny polsk samlingsregering, som skall erkännas av alla
allierade stater. Enligt J altaprotokollet skall den nya samlingsregeringen sammansättas av medlemmar ur den provisoriska Warszawaregeringen samt dessutom av både i hemlandet och utomlands boende
polacker. I protokollet omnämnes inte Londonregeringen, och av
denna orsak har konferensens beslut tolkats på olika sätt. Förre
polske konseljpresidenten Mikolajczyk föreslog på sin tid, att Londonregeringen såsom laglig polsk regering skulle ombildas på så sätt
att 1/5 skulle utgöras av representanter för Lublinkommitteen och 4/5
av representanter för Londonregeringen och hemlandet. Detta emedan, enligt Londonregeringens åsikt, kommunister och Moskwasympatisörer utgöra högst 1/5 av Polens befolkning. Detta förslag emottogs sympatiskt av de brittiska och amerikanska regeringarna.
Moskwa och Lublin däremot tolka nu Jaltabeslutet så, att Londonpolackerna överhuvud taget icke skulle vara representerade i den nya
regeringen, och enligt förslag från denna sida skall den provisoriska
Warszawaregeringen utvidgas därigenom att 1/5 av platserna skola
besättas av representanter för polacker inom- och utomlands. Enligt
J altakonferensens beslut skall den nya samlingsregeringen sammansättas av en i Moskwa residerande tremannakommitte, bestående av
Molotov samt av de brittiska och amerikanska ambassadörerna.
I J alta avgjordes den principiella frågan om Polens landavträdelser
på följande sätt: Polen lämnar till Ryssland ifrån sig området öster
om Curzonlinjen och erhåller härför en kompensation i norr och
väster på Tysklands bekostnad. Dessutom beslöts, att Polen skall vara
en fri och oavhängig stat. Den polska Londonregeringen erkände
icke Jaltabeslutet.
J aHakonferensen utmynnade beträffande Polen i en typisk kompromiss, och skall på intet sätt betraktas som en rysk seger. Stalin hade
icke väntat sig någon större opposition från den anglosachsiska sidan
mot sina polska planer. Faktum är dock, att England med amerikanskt understöd bestämt motsatte sig, att Polen skulle ingå i en
rysk intressesfär, inom vilken ingen skulle tillåtas inblanda sig.
England motsatte sig den ryska planen på att framskjuta Rysslands, resp.. dess vasallstaters, gräns till Oderlinjen. På denna punkt
följde England sin gamla balanspolitik. Detta är anledningen till
att England är intresserat av att ett verkligt fritt och oberoende Polen
skall återuppstå, och även anledningen till att England upprätthåller
sina förbindelser med den polska Londonregeringen men bestämt
vägrar att erkänna f. d. Lublinkommitteen som regering. Churchills
ord i parlamentet, att viktigare än Polens gränser är Polens frihet,
innebära inte blott en sympatiyttring till Polen utan även ett viktigt
fastställande av ett av Englands politiska fredsmåL U. S. A. understöder England i denna fråga. Det polska problemet har härigenom
228
..
Dagens frågor
blivit ett internationellt problem, i vilket alla stormakter äro intresserade.
Ehuru nu flera veckor förflutit sedan Jaltakonferensen, har den
nya polska samlingsregeringen ännu inte bildats. Den australiska
regeringen har erbjudits att representera de polska intressena vid den
stundande San-Franciskokonferensen. I anslutning till denna engelska linje vägra de anglosachsiska staterna att ge efter för Moskwas
anhållan om tillstånd för den provisoriska Warszawaregeringen att
representera Polen vid denna konferens.
Inte en enda av de i London bosatta polska politikerna bjöds till
Moskwa för att deltaga i förhandlingarna vid bildandet av en ny
regering, trots att några av dem, såsom t. ex. en av de mest framstående socialistiska ledarna, Sta:riczyk, av denna anledning utträtt
ur regeringen, och trots att Mikolajczyk nyligen åter förklarat, att
han erkänner Krimbesluten. I Polen ha femton ledare för hemmafronten försvunnit, f. d. statspresidenten, som avsattes genom Pilsudskis statskupp 1926, Stanislaw Wojciechowski och t. o. m. den
gamle bondeledaren W. Witos har bortförts, och deras vistelseorter äro
okända. De i den ryskorienterade pressen gjorda antydningarna om att
dessa politiker möjligtvis skulle kunna befinna sig i Moskwa, för att
deltaga vid bildandet av den nya regeringen, ha icke bekräftats från
anglosachsiskt håll. Hälften av de försvunna politikerna hörde redan
före kriget tillledarna för demokratiska partier, och den i Polen residerande vice premiärministern, ledamoten av Londonregeringen, J an
Jankowski, var före Pilsudskis statskupp några gånger kabinettsmedlem, oftast såsom socialminister. Han var medlem av det liberala nationella arbetarpartiet.
En mycket oklar fråga är, hur den polska regeringskrisen skall
kunna lösas i överensstämmelse med den polska författningen. De
ryska och anglosachsiska uppfattningarna om Polen äro i statsrättsligt hänseende så olika, att det tycks omöjligt att förena dem. Enligt
den anglosachsiska uppfattningen har den polska staten efter katastrofen 1939 aldrig upphört att existera. Dess förutvarande president,
Moscicki, utnämnde enligt författningen av år 1935 den nuvarande ·
presidenten, Raczkiewicz, till sin efterträdare, och denne i sin tur har
utnämnt regeringarna Sikorski, Mikolajczyk och Arciszewski. Enligt
1935 års författning skall presidenten, i fall av krig, då de båda kamrarna icke kunna sammanträda till presidentval, utnämna efterträdare.
Så har nu också skett, och därför är Londonregeringen internationellt erkänd som laglig polsk regering, vilken i Polens namn leder
Polens flotta, arme och flyg, vilka kämpa under brittiskt överbefäl.
– Helt annorlunda ter sig den ryska uppfattningen av den polska
staten. Enligt denna upphörde den polska staten av år 1939 att existera den 18 sept. 1939, då dess regering lämnade landet. En ny polsk
stat uppstod genom Polens befrielse från de tyska ockupanterna genom den Röda armen. Som denna nya stats författning erkännes den
gamla författningen av år 1921, vilken ej tillåter presidenten att utnämna sin efterföljare. Om en vakans skulle uppstå på presidentposten, fungerar, enligt 1921 års författning, såsom ställföreträdande
17- 4G240 Svensk Tidskrift 1945 229
; ,
f ’
”.
·.~.- ..,…. ~ ’··11/11’.,.._…,…
;”.-.·.,.
Dagens frågor
president andra kammarens (sejmens) talman, tills de båda kamrarna
i förening haft tillfälle välja ny statspresident. Då, till följd av kriget,
även det polska parlamentet har blivit upplöst, utnämndes i Moskwa
ett av c:a etthundra personer bestående polskt nationalråd, vilket
skall utöva sejmens befogenheter.- Namnen på medlemmarna i detta
nationalråd ha aldrig offentliggjorts.– Till president i detta råd valdes herr Beirut\ vilken enligt Moskwas uppfattning på så sätt lagligen utövar den polske statspresidentens befogenheter i enlighet med
författningen av år 1921.
Frågan är nu: vem skall utnämna den nya polska samlingsregeringen~ Raczkiewicz eller Bierut, enligt den i Moskwa residerande
tremannakommitteens förslag~ Eller kanske tremannakommitteen
själv~ Denna fråga har även en praktisk betydelse, då Londonregeringen tagit upp vissa statslån, vilka skulder Lublinkommitteen vägrar att erkänna.
Under tiden skyndar sig Lublinkommitteen att fullborda Polens sociala och ideologiska omgestaltning, allt efter direktiv från Moskwa.
De rykten, som komma från Polen angående förhållandena därstädes,
äro mycket talrika och varandra motsägande, varför det är svårt att
bedöma det verkliga läget. Fria, anglosachsiska och neutrala journalister tillåtas ej vistas inom Polen, och alla meddelanden härifrån
äro antingen kontrollerade av Moskwa eller härstammande från de
fåtaliga hemliga radioförbindelser, som bestå mellan Londonregeringen och hemlandet.
Såsom fakta kunna följande anses: Agrarreformen genomföres i
snabbt tempo. Men, så vitt man kan bedöma det, förefinnes ingen
enhetlig plan för en vidsynt agrarreform, utan denna genomföres nu
på så sätt att man fördelar storgodsens jord mellan de arbetare och
småbönder, vilka bo på resp. i trakten omkring godset ifråga. Härigenom bli de nyskapade parcellerna olika stora, då ju deras storlek
är beroende på dels antalet och storleken av de ursprungliga herrgårdarna och dels på antalet småbönder och lantbruksarbetare i dessas närhet. – Överhuvud taget fanns det inte så många storgods
kvar i Polen som man i allmänhet tror, ty redan flera år före kriget
började man genomföra den då planerade agrarreformen.- I meddelandena från Lublinregeringen lämnas ingen förklaring på hur man
tänker avhjälpa bristen på nötboskap, hästar, maskiner och bostä-
der. På den nu uppdelade jorden finnas inga nya bondgårdar och
knappast någon boskap eller några hästar, då landet under den långvariga tyska ockupationen blev helt utsuget. De nya, självägande
bönderna bo antagligen i de tomma stallen och i andra uthusbyggnader samt i herrgårdarna, och det kommer att dröja länge, innan det
blir möjligt för dem att få flytta in i egna gårdar. Från det system,
som nu tillämpas, är steget inte långt till sovchos- och kolchossystemen. På samma sätt började den bolsjevikiska agrarreformen i Ryssland 1919/20. I allmänhet kan man även ur de siffror, som Lublinregeringen tillkännager, utläsa, att på detta sätt betydligt mindre
1 Jfr Sv. Tidskr. nr 8 1944, s. 594.
230
’-·~-
_{ .:_!
Dagens frågor
bondgårdar ofta skapas än t. ex. genom den ungerska agrarreformen,
och det torde knappast vara möjligt för dessa små bondgårdar att ge
uppehälle åt en hel familj. Anmärkningsvärt är vidare att agrarreformen hittills har berört endast de s. k. storgodsen och icke de större
bondgårdarna.
Från Polen vet man även, att en mobilisering nu håller på att genomföras, som även omfattar några årgångar kvinnor. Polackerna
äro endast lägre officerare. Ur den gamla polska armeen antages bara
ett litet fåtal officerare, och nya officerare rekvireras numera endast
från de kommunistiska organisationerna och från det underbefäl, som
genomgått en officerskurs, i vilken undervisning i kommunistisk
ideologi varit ett av huvudämnena. Fr. o. m. bataljonskommendanter äro nästan alla högre officerare ryssar. I verkligheten skapas
alltså härigenom en polsk främlingslegion. I Lublinregeringens radioutsändningar talas om: »Våra sovjettrupper» och »Vår Röda arme».
I Polen har det bildats ett nytt politiskt parti, »Det demokratiska
partiet», vars mest framstående medlemmar äro polska kommunister.
I det gamla socialdemokratiska partiet, vilket förr var fientligt inställt mot kommunismen, har nu ett stort antal kommunister inträtt
och dessa behärska nu till stor del partiet.
Karakteristiskt är, att kommunisterna tillhöra olika partier och att
de icke använda sig av ordet »kommunism», varigenom de försöka
skapa intryck av att flertalet av Polens demokratiska partier stödja
den provisoriska Warszawaregeringen.
Även ett nytt bondeparti har bildats med samma namn som det
gamla.
Den viktigaste politiska institutionen är »Styrelsen för politisk uppfostran», den polska NKWD (GPU), av vilken alla politiska partier
äro beroende. Chefen för denna institution är en rysk f. d. GPUöverste. –
Dessutom kan fastställas, att ett energiskt återuppbyggnadsarbete
utföres i Polen. Krigsskadorna repareras i mycket snabb takt under
en entusiastisk medverkan från hela befolkningen. Skolorna öppnas
igen och likaså universiteten. Det gamla universitetet i Krakow fick
sig tilldelat en universitetssenat, och även rektorn utnämndes av
Lublinregeringen, ehuru universiteten enligt polsk lag åtnjuta fullt
självstyre. Ungefär hälften av Krakowuniversitetets professorer och
docenter hade lyckligen överlevt den tyska ockupationen. De tomma
lärostolarna besattes av professorer från universitetet i Lwow, eftersom denna stad numera skall tillhöra den ukrainska sovjetrepubliken.
Universitetet i Vilna flyttades till L6dz, där ett nytt universitet skall
grundas under ledning av de ·överlevande professorerna från Vilna.
Dessutom har universitetet i Lublin åter öppnats. Däremot ha hittills
universiteten i ..Warszawa och i Poznan ej öppnats på nytt.
Uppgifterna om de stora deportationerna till Sibirien av polska intellektuella och av medlemmar i den polska hemmaarmeen äro motsägande. De siffror, som Londonregeringen angiver, äro mycket höga,
medan Lublin förnekar all kännedom om dessa deportationer. Från
sistnämnda håll bedrives dock en mycket skarp kampanj mot »bandi- 231
•··:
. lf:å”· -.
-~. •·
~~ ,.,
Dagens frågor
ter» ur hemmaarmeen. För att förhindra ett inbördeskrig upplöste
Londonregeringen den 8 februari i år den polska hemmaarmeen och
löste den från trohetseden. Det polska nationalrådet i London, vilket
utnämndes för tre år sedan, upplöstes den 21 mars, och presidenten
skall nu tillsätta ett nytt nationalråd med en större majoritet av representanter för hemlandet och för den polska emigrationen utanför
England.
Det viktigaste problemet, inte bara för Polen utan även för samarbetet mellan de allierade, är utnämningen av en ny polsk samlingsregering enligt JaHakonferensens beslut. Framtiden får utvisa, om
enighet i denna fråga kan uppnås av de allierade. Moskwa söker nu
göra intryck av att vara främste förespråkare för polska intressen.
Man kan förmoda, att de anglosachsiska staterna komma att intaga
en fastare hållning, sedan Tyskland definitivt besegrats. I Jalta var
det viktigast att utåt visa enighet, för att krossa den tyska förhoppningen på splittring mellan de allierade.
Till ackompanjemang av hela den ryska propagandaapparaten undertecknades i Moskwa den 21. 4. d. å. ett ryskt-polskt vänskaps- och
biståndsfördrag. Såvitt innehållet i detta är känt, liknar det i stora
drag avtalen mellan Ryssland och marskalk Tito och mellan Ryssland
och Tjeckoslovakien. Avtalet har karaktären av ett mot Tyskland
riktat alliansfördrag, som skall »ersätta de gamla ovänskapliga relationerna» mellan de båda slaviska grannfolken, en formulering, som
liknar de ord, vilka växlades år 1921 vid undertecknandet av fredsfördraget mellan Ryssland och Polen i Riga. Då emellertid den provisoriska Warszawaregeringen, vilken undertecknat det nya fördraget,
icke är internationellt erkänd, emedan den betraktas som en grupp
polsktalande ryska ockupationstjänstemän, borde fördraget i fråga
sakna all internationell betydelse.
Varför valde Stalin just detta ögonblick, innan J altabeslutet hunnit
fullbordas och den nya polska samlingsregeringen bildats~ Varför
hälsade Stalin personligen i ett tal »denna historiska händelse» och
varför yttrade han, att han icke tvivlade på »att våra allierade i väster
skola välkomna detta fördrag» T
Det nu i Moskwa avslutade fördraget är ett bevis på, att Stalin fortsätter sin »fullbordade fakta-politik» utan att bry sig om sina allierades önskningar. Dessa betrakta JaHabeslutet i den polska frågan som
en kompromiss, medan Stalin betraktar det som en för honom segerrik etapp på vägen mot ytterligare diplomatiska framsteg. Då de
anglosachsiska regeringarna hittills varit angelägna att påvisa den
fullkomliga enigheten inom det allierade lägret, torde avsikten med
Stalins ord ha varit att förhindra en anglosachsisk desavouering av
Moskwaavtalet. Dock har detta fördrag ej vunnit något bifall i den
engelska pressen, utan utsatts för kritik, emedan det försvårar genomförandet av Krimbesluten och bildandet av en polsk samlingsregering.
23/4 45. s. w.
232
’ ..·. ~
Den 2 maj 1945.
Jämte Washington När Franklin Delano Roosevelt 1932 valdes till
och Lincoln. Förenta Staternas president, torde nog ingen ’—-
allra minst han själv – ha .förutsett vad hans framtid skulle bära i
sitt sköte. Hans föregående bana var varken mera lysande eller mera
ägnad att tilltala fantasien än den många andra politiker kunde uppvisa. Som förmögen patricier kunde han icke åberopa någon härstamning från »the logcabin», och som yrkespolitiker sedan unga år kunde
han lika litet göra anspråk på att ge uttryck åt »plain business common sense»: Han hade som biträdande marinminister (1913-20) vid
relativt unga år samarbetat med Wilson och därvid vunnit en respekt,
som kanske gick något utöver den som alltid kommer en duglig administratör till del. 1920 hade han stått på det demokratiska partiets
valsedel som kandidat till vice-presidentposten, men fallit igenom.
Sedan kom barnförlamningen, och utan överdrift kan man säga, att
Franklin Roosevelts betydande egenskaper visade sig mera i den rent
mänskliga storhet, varmed han övervann sjukdomen och dess följder,
än i några tidigare insatser i allmänna värv. Därefter var han under
ett par år en skicklig och auktoritativ guvernör i staten New Yorktillräckligt rakryggad för att vinna medborgarnas respekt, tillräckligt smidig för att kunna samarbeta med politikerna och alltid utmärkt av en beundransvärd arbetsförmåga. Och så blev han 1932
president på ett program, som efter europeiska begrepp inte var särskilt radikalt men efter amerikanska begrepp alltför radikalt för att
tagas på allvar- »the New Deal».
Genomförandet av den nya politiken blev knappast i allo den framgång som man på många håll i Europa ville förmena. Roosevelt var
till hela sin läggning praktiker, icke teoretiker. Man torde ha rätt att
förmoda, att han i grund och botten tagit rätt mycket av programmet
obesett från sina akademiska rådgivare, med vilka motståndarna ständigt skämtade. Det var dock knappast på detta plan som svårigheterna främst visade sig. För sitt genomförande krävde »the New
Deal» en konsekvent och hårdhänt, hela landet omfattande ekonomisk
politik. Kongressen blev emellertid allt mindre benägen för att gå
konsekvent och hårdhänt fram, och en enhetlig politik omöjliggjordes
genom bestämmelserna i unionsförfattningen. När den första bedövningen efter krisen och den första entusiasmen efter presidentvalet
hade lagt sig, stötte Roosevelt på starkt motstånd såväl i kongressen
som framför allt i högsta domstolen, som underkände en stor del av
new-deal-politiken ur konstitutionell synpunkt. Det parlamentariska
motståndet kom utom från republikanska partiet främst från demokraternas sydstatsgrupp, som till stor del var konservativt färgad.
Det är karakteristiskt för Roosevelt, att dessa motgångar på intet
sätt slogo ned honom. Han bekämpade för att icke säga förföljde sina
motståndare i kongressen, särskilt sedan han 1936 omvalts till president; han sökte, ehuru utan framgång, komma även högsta domstolen
224
… ,
’ .
l
Dagens frågor
till livs. Men framför allt sökte han ständigt efter nya vägar att genomföra sin politik. Förklarades en lag inkonstitutionell, dröjde det
sällan länge innan ett nytt förslag såg dagen, som i huvudsak skulle
tjäna samma syfte, ehuru det tog hänsyn till de juridiska betänkligheterna. Antog kongressen ett förslag som han ogillade eller avslog
den ett som han rekommenderade, sökte och fann han vanligen någon
väg att ändock uppnå åtminstone en väsentlig del av vad han avsåg.
Under denna dragkamp utplånades stora delar av new-deal-programmets principiella nyheter, men syftet och innebörden förblevo oförändrade. För första gången i Förenta Staternas historia utnyttjades
unionens befogenheter följdriktigt för att begränsa den ekonomiska
rovdriftens verkningar och lindra den sociala nöden. Resultaten voro
betydande, om också ej så enastående som ibland utlovades. Någon
»full sysselsättning» uppnåddes icke – långt därifrån! – men både
de arbetslösa och de arbetande fingo det bättre, utan att det enskilda
näringslivet i grunden led någon skada.
Under detta arbete skapade och uppehöll Roosevelt närmare kontakt med amerikanska folket än någon tidigare president hade gjort.
Själv var han, såsom redan antytts, ursprungligen aristokrat och
alls ingen folklig politiker. Kanske just därför hade han under årtionden av politisk verksamhet – trots fördomsfrihet i många hänseenden- bevarat sitt sinne för den amerikanska traditionens påtagliga innebörd, oavsett alla fraser. Detta kom honom väl till pass, när
han via radion trädde i kontakt med sina medborgare. Presidentens
»fireside chats»- brasaftnar-representerade inga politiska deklarationer efter Hitlers mönster, men de voro på lång sikt inte mindre
effektiv propaganda för det. Roosevelt förmådde verkligen ge den
enkle bonden, arbetaren och affärsmannen intryck av att de hade
presidentens sällskap vid sin kvällspipa. Betydelsen härav kan
knappast överskattas – icke ens när den enkle medborgaren vidhöll
en uppfattning som skilde sig från presidentens. Detta uppfattade genomsnittsamerikanen som verklig demokrati, och då förlät han gärna
presidenten att han hade för stor benägenhet att lyssna till professorer och att böja undan för partibossarna i personfrågor av andra
rangen.
När Roosevelt 1936 omvaldes till president, var det på sitt inrikespolitiska program. Utrikespolitik hade han ännu blott i ringa utsträckning börjat syssla med, och allmänt ansågs det nog att vad som
gjorts i den delen mindre var hans verk än utrikesministerns. Cordeli
Hull från Tennessee var utan all tvekan den mest betydande av presidentens medarbetare, och som sydstatsman hade han en traditionell
intresseinriktning söderut, som var ytterst värdefull. Likväl betydde
presidentens oberoende av finansintressena mycket för genomförandet av den goda grannsämjans politik i förhållande till de syd- och
mellanamerikanska republiker, som vant sig vid att betrakta den
mäktige grannen med större misstro än många av dess europeiska
konkurrenter. Med oändligt tålamod och under en virtuosmässig
kombination av fasthet, osjälviskhet och slughet lyckades Roosevelt
och Hull om inte undanröja så dock väsentligen mildra misstron och
225
”’·· .-……… _. __ ,~..
-·
Dagens frågor
därmed förhindra att Sydamerika skulle kunna bli ett fäste för intressen, som stodo i strid mot Förenta Staternas. De belönades för
framgången också med sina egna landsmäns förståelse och tacksamhet.
Däremot var det sämre med förståelsen, när Roosevelt började peka
på utrikespolitiska problem av annat slag- i Asien och Europa. De
neutralitetslagar, som antogos i slutet av hans första och början av
hans andra presidentur, gåvo ett gott uttryck för den allmänna uppfattningen. Presidentens försök under åren 1936, 1937 och 1938 att på-
verka opinionen och klargöra, att diktaturernas frammarsch icke
kunde vara amerikanska folket likgiltig, rönte ringa eller ingen genklang. En skicklig och rentav betydande inrikespolitiker, som inte
borde blamera sig genom att syssla med utrikespolitik- så bedömdes
Roosevelt av »insiktsfulla» landsmän på den tiden. .Ännu vid krigsutbrottet 1939 levde mycket kvar av den inställningen. Här är icke
platsen att klargöra, hur stämningen bragts att slå om, icke heller att
ge en allmän karakteristik av den avlidne presidentens utrikespolitiska insats. Det må vara nog att konstatera, att han på detta område
vunnit sitt folks förtroende och beundran. 1945 är det hans utrikespolitiska program, kring vilket nästan alla stå beredda att samlas,
under det att inrikespolitiken är föremål för mera delade meningar.
På” båda områdena har han lyckats förena den smidighet och fördomsfrihet vid valet av medel, som utmärker en skicklig amerikansk politiker, med den djupa och allvarliga idealitet i grunden, som utgör den
verklige statsmannens kännetecken.
I ett hänseende är Franklin Roosevelt som bekant unik bland presidentpostens innehavare: han har valts för fyra perioder, under det
att ingen annan valts för mera än två. Betyder detta att han uppfattas som förmer än alla sina föregångare~ Knappast. Det var
främst omständigheternas makt och stämningslägets förändring, som
orsakade att man frångick den gamla traditionen. Atskilligt talar
dock för att Franklin Roosevelt kommer att nämnas jämte eller åtminstone efter George Washington och Abraham Lincoln som en av
de verkligt stora presidenterna. Konkurrensen i övrigt är inte överväldigande, och om hans uppgift varit lättare än de båda nämnda
föregångarnas, ligger å andra sidan över hans insats ett världspolitiskt perspektiv utan motstycke i Förenta staternas historia.
President Roosevelts frånfälle har väckt bestörtning och oro hos
millioner människor inom och utom hans eget land. T. o. m. från
Tokio kom ett uttryck för respekt och beundran. Detta utslag av
samuraiens ridderlighet och den kloke asiatens besinning inför det
oundvikliga nederlaget kontrasterar bjärt med vad som avhörts från
Berlin, där man saknar både det ena och det andra. För själva krigföringen betyder dödsfallet nu säkerligen föga eller intet – annorlunda hade det varit om det ägt rum ett par år tidigare. Däremot är
det med så mycket större spänning man avvaktar vad personskiftet
kan komma att betyda för freden.
Den nye presidenten, Harry Truman, är i stort sett ett oskrivet
blad, vilket vid 61 års ålder icke enbart kan betraktas som en fördel.
226
…
• l
< .
{ ..
Dagens frågor
Han är sydstatsman, från Missouri, och har trots lojalitet mot partiets new-deal-politik aldrig givit uttryck för någon mera påtaglig
radikal kampvilja. Sin karriär har han gjort i kongressen utan att
ens ha varit sin stats guvernör. Att han blev vice-president berodde på
att man sökte en kandidat som å ena sidan var acceptabel för Roosevelt men å andra sidan verkade mindre oroande på de konservativa
elementen än den eruptive Wallace. Skall det lyckas president Truman att hålla ihop sitt partis disparata element och att framtvinga
lojalt samarbete mellan de stridiga viljorna i kabinettet~
En viss pessimism i detta hänseende har i allmänhet kommit till uttryck i presskommentarerna. På visst sätt måste det emellertid för
president Truman vara en fördel att vara så olik föregångaren, att
varje jämförelse är utesluten. En annan styrka, åtminstone på kortare sikt, ligger i hans goda förbindelser med kongressens ledande
män och hans öppet visade vilja till samarbete med den andra statsmakten. Att ledningen skulle kunna glida ur hans händer i kongressledarnas är måhända icke helt uteslutet men förefaller dock med hänsyn till presidentmaktens moderna traditioner och förvaltningens
starka ställning mindre troligt. Hans första offentliga framträdanden
ha icke präglats av någon större originalitet, men detta är knappast
överraskande och måhända uttryck för en klok och naturlig försiktighet.
Det är inte heller första gången en vice-president på detta sätt upphöjes till presidentposten. Den förste var Tyler, som 1841 efterträdde
Harrison, när denne blott fungerat några månader; därefter ha följt
fem andra, nämligen Fillmore (1850-53 efter Taylor), Johnson (1865-
69 efter Lincoln), Arthur (1881-83 efter Garfield), Theodore Roosevelt
(1901-09 efter Mc Kinley) och Coolidge (1923-29 efter Harding). I
flera fall har ombytet liksom nu ägt rum i början av valperioden. Av
de nämnda torde endast en, Theodore Roosevelt, kunna räknas till de
mera betydande presidenterna, men det är icke heller mera än en
(Andrew Johnson) som kan sägas ha misslyckats. I ett land med så
fast politisk tradition som Förenta Staterna finns det stora förutsättningar för att en nyvald president skall växa med uppgiften, låt vara
att den 61-årige Truman är äldre än någon tidigare vice-president
varit då han övertagit ledningen av landets öden. Som en kuriositet
kan i det sammanhanget nämnas, att någon ny vice-president icke
utses förrän vid valperiodens slut. Senaten väljer själv ny ordförande, och skulle presidenten dö eller avgå, efterträdes han enligt
förbundsförfattningen av utrikesministern (Secretary of State), som
han själv har befogenhet att utse under förbehåll av senatens bifall.
På Churchill ligger efter Roosevelts död en ännu tyngre börda av
ansvar och arbete än förut. Sannolikt har hans person åtminstone till
en början ett starkare grepp om det amerikanska folkets fantasi än
dettas egen nye president, och utåt kommer han att vid sidan av eller
om man så vill gentemot Stalin framstå såsom de förenade nationernas företrädare par preference. Ansvar och arbete har han aldrig
fruktat, men nog vill det förefalla som om händelsernas utveckling
skulle komma att ge honom hans lystmäte.
227
; .. ·.
:S :::::-a!’bs…- ””;_J:lolol·~<.,.-·r:;:,·•«loi.-’””’·—t’iEIIO.·..,. …..,….._.~-~-~ -_L-.»~– ……~.– …..-: –~–….;,.·,- •.; _,·~: …
’-\
– ,
’
···:
.1. •. ’”; …_
Dagens frågor
Polen efter Jalta- J aHakonferensen skulle lösa den polsk-ryska frå-
konferensen. gan. Då Ryssland inte erkänner den polska Londonregeringen och de anglosachsiska staterna inte Lublinkommitteen,
vilken nu kallar sig »provisorisk Warszawaregering», beslöts, att det
skall bildas en ny polsk samlingsregering, som skall erkännas av alla
allierade stater. Enligt J altaprotokollet skall den nya samlingsregeringen sammansättas av medlemmar ur den provisoriska Warszawaregeringen samt dessutom av både i hemlandet och utomlands boende
polacker. I protokollet omnämnes inte Londonregeringen, och av
denna orsak har konferensens beslut tolkats på olika sätt. Förre
polske konseljpresidenten Mikolajczyk föreslog på sin tid, att Londonregeringen såsom laglig polsk regering skulle ombildas på så sätt
att 1/5 skulle utgöras av representanter för Lublinkommitteen och 4/5
av representanter för Londonregeringen och hemlandet. Detta emedan, enligt Londonregeringens åsikt, kommunister och Moskwasympatisörer utgöra högst 1/5 av Polens befolkning. Detta förslag emottogs sympatiskt av de brittiska och amerikanska regeringarna.
Moskwa och Lublin däremot tolka nu Jaltabeslutet så, att Londonpolackerna överhuvud taget icke skulle vara representerade i den nya
regeringen, och enligt förslag från denna sida skall den provisoriska
Warszawaregeringen utvidgas därigenom att 1/5 av platserna skola
besättas av representanter för polacker inom- och utomlands. Enligt
J altakonferensens beslut skall den nya samlingsregeringen sammansättas av en i Moskwa residerande tremannakommitte, bestående av
Molotov samt av de brittiska och amerikanska ambassadörerna.
I J alta avgjordes den principiella frågan om Polens landavträdelser
på följande sätt: Polen lämnar till Ryssland ifrån sig området öster
om Curzonlinjen och erhåller härför en kompensation i norr och
väster på Tysklands bekostnad. Dessutom beslöts, att Polen skall vara
en fri och oavhängig stat. Den polska Londonregeringen erkände
icke Jaltabeslutet.
J aHakonferensen utmynnade beträffande Polen i en typisk kompromiss, och skall på intet sätt betraktas som en rysk seger. Stalin hade
icke väntat sig någon större opposition från den anglosachsiska sidan
mot sina polska planer. Faktum är dock, att England med amerikanskt understöd bestämt motsatte sig, att Polen skulle ingå i en
rysk intressesfär, inom vilken ingen skulle tillåtas inblanda sig.
England motsatte sig den ryska planen på att framskjuta Rysslands, resp.. dess vasallstaters, gräns till Oderlinjen. På denna punkt
följde England sin gamla balanspolitik. Detta är anledningen till
att England är intresserat av att ett verkligt fritt och oberoende Polen
skall återuppstå, och även anledningen till att England upprätthåller
sina förbindelser med den polska Londonregeringen men bestämt
vägrar att erkänna f. d. Lublinkommitteen som regering. Churchills
ord i parlamentet, att viktigare än Polens gränser är Polens frihet,
innebära inte blott en sympatiyttring till Polen utan även ett viktigt
fastställande av ett av Englands politiska fredsmåL U. S. A. understöder England i denna fråga. Det polska problemet har härigenom
228
..
Dagens frågor
blivit ett internationellt problem, i vilket alla stormakter äro intresserade.
Ehuru nu flera veckor förflutit sedan Jaltakonferensen, har den
nya polska samlingsregeringen ännu inte bildats. Den australiska
regeringen har erbjudits att representera de polska intressena vid den
stundande San-Franciskokonferensen. I anslutning till denna engelska linje vägra de anglosachsiska staterna att ge efter för Moskwas
anhållan om tillstånd för den provisoriska Warszawaregeringen att
representera Polen vid denna konferens.
Inte en enda av de i London bosatta polska politikerna bjöds till
Moskwa för att deltaga i förhandlingarna vid bildandet av en ny
regering, trots att några av dem, såsom t. ex. en av de mest framstående socialistiska ledarna, Sta:riczyk, av denna anledning utträtt
ur regeringen, och trots att Mikolajczyk nyligen åter förklarat, att
han erkänner Krimbesluten. I Polen ha femton ledare för hemmafronten försvunnit, f. d. statspresidenten, som avsattes genom Pilsudskis statskupp 1926, Stanislaw Wojciechowski och t. o. m. den
gamle bondeledaren W. Witos har bortförts, och deras vistelseorter äro
okända. De i den ryskorienterade pressen gjorda antydningarna om att
dessa politiker möjligtvis skulle kunna befinna sig i Moskwa, för att
deltaga vid bildandet av den nya regeringen, ha icke bekräftats från
anglosachsiskt håll. Hälften av de försvunna politikerna hörde redan
före kriget tillledarna för demokratiska partier, och den i Polen residerande vice premiärministern, ledamoten av Londonregeringen, J an
Jankowski, var före Pilsudskis statskupp några gånger kabinettsmedlem, oftast såsom socialminister. Han var medlem av det liberala nationella arbetarpartiet.
En mycket oklar fråga är, hur den polska regeringskrisen skall
kunna lösas i överensstämmelse med den polska författningen. De
ryska och anglosachsiska uppfattningarna om Polen äro i statsrättsligt hänseende så olika, att det tycks omöjligt att förena dem. Enligt
den anglosachsiska uppfattningen har den polska staten efter katastrofen 1939 aldrig upphört att existera. Dess förutvarande president,
Moscicki, utnämnde enligt författningen av år 1935 den nuvarande ·
presidenten, Raczkiewicz, till sin efterträdare, och denne i sin tur har
utnämnt regeringarna Sikorski, Mikolajczyk och Arciszewski. Enligt
1935 års författning skall presidenten, i fall av krig, då de båda kamrarna icke kunna sammanträda till presidentval, utnämna efterträdare.
Så har nu också skett, och därför är Londonregeringen internationellt erkänd som laglig polsk regering, vilken i Polens namn leder
Polens flotta, arme och flyg, vilka kämpa under brittiskt överbefäl.
– Helt annorlunda ter sig den ryska uppfattningen av den polska
staten. Enligt denna upphörde den polska staten av år 1939 att existera den 18 sept. 1939, då dess regering lämnade landet. En ny polsk
stat uppstod genom Polens befrielse från de tyska ockupanterna genom den Röda armen. Som denna nya stats författning erkännes den
gamla författningen av år 1921, vilken ej tillåter presidenten att utnämna sin efterföljare. Om en vakans skulle uppstå på presidentposten, fungerar, enligt 1921 års författning, såsom ställföreträdande
17- 4G240 Svensk Tidskrift 1945 229
; ,
f ’
”.
·.~.- ..,…. ~ ’··11/11’.,.._…,…
;”.-.·.,.
Dagens frågor
president andra kammarens (sejmens) talman, tills de båda kamrarna
i förening haft tillfälle välja ny statspresident. Då, till följd av kriget,
även det polska parlamentet har blivit upplöst, utnämndes i Moskwa
ett av c:a etthundra personer bestående polskt nationalråd, vilket
skall utöva sejmens befogenheter.- Namnen på medlemmarna i detta
nationalråd ha aldrig offentliggjorts.– Till president i detta råd valdes herr Beirut\ vilken enligt Moskwas uppfattning på så sätt lagligen utövar den polske statspresidentens befogenheter i enlighet med
författningen av år 1921.
Frågan är nu: vem skall utnämna den nya polska samlingsregeringen~ Raczkiewicz eller Bierut, enligt den i Moskwa residerande
tremannakommitteens förslag~ Eller kanske tremannakommitteen
själv~ Denna fråga har även en praktisk betydelse, då Londonregeringen tagit upp vissa statslån, vilka skulder Lublinkommitteen vägrar att erkänna.
Under tiden skyndar sig Lublinkommitteen att fullborda Polens sociala och ideologiska omgestaltning, allt efter direktiv från Moskwa.
De rykten, som komma från Polen angående förhållandena därstädes,
äro mycket talrika och varandra motsägande, varför det är svårt att
bedöma det verkliga läget. Fria, anglosachsiska och neutrala journalister tillåtas ej vistas inom Polen, och alla meddelanden härifrån
äro antingen kontrollerade av Moskwa eller härstammande från de
fåtaliga hemliga radioförbindelser, som bestå mellan Londonregeringen och hemlandet.
Såsom fakta kunna följande anses: Agrarreformen genomföres i
snabbt tempo. Men, så vitt man kan bedöma det, förefinnes ingen
enhetlig plan för en vidsynt agrarreform, utan denna genomföres nu
på så sätt att man fördelar storgodsens jord mellan de arbetare och
småbönder, vilka bo på resp. i trakten omkring godset ifråga. Härigenom bli de nyskapade parcellerna olika stora, då ju deras storlek
är beroende på dels antalet och storleken av de ursprungliga herrgårdarna och dels på antalet småbönder och lantbruksarbetare i dessas närhet. – Överhuvud taget fanns det inte så många storgods
kvar i Polen som man i allmänhet tror, ty redan flera år före kriget
började man genomföra den då planerade agrarreformen.- I meddelandena från Lublinregeringen lämnas ingen förklaring på hur man
tänker avhjälpa bristen på nötboskap, hästar, maskiner och bostä-
der. På den nu uppdelade jorden finnas inga nya bondgårdar och
knappast någon boskap eller några hästar, då landet under den långvariga tyska ockupationen blev helt utsuget. De nya, självägande
bönderna bo antagligen i de tomma stallen och i andra uthusbyggnader samt i herrgårdarna, och det kommer att dröja länge, innan det
blir möjligt för dem att få flytta in i egna gårdar. Från det system,
som nu tillämpas, är steget inte långt till sovchos- och kolchossystemen. På samma sätt började den bolsjevikiska agrarreformen i Ryssland 1919/20. I allmänhet kan man även ur de siffror, som Lublinregeringen tillkännager, utläsa, att på detta sätt betydligt mindre
1 Jfr Sv. Tidskr. nr 8 1944, s. 594.
230
’-·~-
_{ .:_!
Dagens frågor
bondgårdar ofta skapas än t. ex. genom den ungerska agrarreformen,
och det torde knappast vara möjligt för dessa små bondgårdar att ge
uppehälle åt en hel familj. Anmärkningsvärt är vidare att agrarreformen hittills har berört endast de s. k. storgodsen och icke de större
bondgårdarna.
Från Polen vet man även, att en mobilisering nu håller på att genomföras, som även omfattar några årgångar kvinnor. Polackerna
äro endast lägre officerare. Ur den gamla polska armeen antages bara
ett litet fåtal officerare, och nya officerare rekvireras numera endast
från de kommunistiska organisationerna och från det underbefäl, som
genomgått en officerskurs, i vilken undervisning i kommunistisk
ideologi varit ett av huvudämnena. Fr. o. m. bataljonskommendanter äro nästan alla högre officerare ryssar. I verkligheten skapas
alltså härigenom en polsk främlingslegion. I Lublinregeringens radioutsändningar talas om: »Våra sovjettrupper» och »Vår Röda arme».
I Polen har det bildats ett nytt politiskt parti, »Det demokratiska
partiet», vars mest framstående medlemmar äro polska kommunister.
I det gamla socialdemokratiska partiet, vilket förr var fientligt inställt mot kommunismen, har nu ett stort antal kommunister inträtt
och dessa behärska nu till stor del partiet.
Karakteristiskt är, att kommunisterna tillhöra olika partier och att
de icke använda sig av ordet »kommunism», varigenom de försöka
skapa intryck av att flertalet av Polens demokratiska partier stödja
den provisoriska Warszawaregeringen.
Även ett nytt bondeparti har bildats med samma namn som det
gamla.
Den viktigaste politiska institutionen är »Styrelsen för politisk uppfostran», den polska NKWD (GPU), av vilken alla politiska partier
äro beroende. Chefen för denna institution är en rysk f. d. GPUöverste. –
Dessutom kan fastställas, att ett energiskt återuppbyggnadsarbete
utföres i Polen. Krigsskadorna repareras i mycket snabb takt under
en entusiastisk medverkan från hela befolkningen. Skolorna öppnas
igen och likaså universiteten. Det gamla universitetet i Krakow fick
sig tilldelat en universitetssenat, och även rektorn utnämndes av
Lublinregeringen, ehuru universiteten enligt polsk lag åtnjuta fullt
självstyre. Ungefär hälften av Krakowuniversitetets professorer och
docenter hade lyckligen överlevt den tyska ockupationen. De tomma
lärostolarna besattes av professorer från universitetet i Lwow, eftersom denna stad numera skall tillhöra den ukrainska sovjetrepubliken.
Universitetet i Vilna flyttades till L6dz, där ett nytt universitet skall
grundas under ledning av de ·överlevande professorerna från Vilna.
Dessutom har universitetet i Lublin åter öppnats. Däremot ha hittills
universiteten i ..Warszawa och i Poznan ej öppnats på nytt.
Uppgifterna om de stora deportationerna till Sibirien av polska intellektuella och av medlemmar i den polska hemmaarmeen äro motsägande. De siffror, som Londonregeringen angiver, äro mycket höga,
medan Lublin förnekar all kännedom om dessa deportationer. Från
sistnämnda håll bedrives dock en mycket skarp kampanj mot »bandi- 231
•··:
. lf:å”· -.
-~. •·
~~ ,.,
Dagens frågor
ter» ur hemmaarmeen. För att förhindra ett inbördeskrig upplöste
Londonregeringen den 8 februari i år den polska hemmaarmeen och
löste den från trohetseden. Det polska nationalrådet i London, vilket
utnämndes för tre år sedan, upplöstes den 21 mars, och presidenten
skall nu tillsätta ett nytt nationalråd med en större majoritet av representanter för hemlandet och för den polska emigrationen utanför
England.
Det viktigaste problemet, inte bara för Polen utan även för samarbetet mellan de allierade, är utnämningen av en ny polsk samlingsregering enligt JaHakonferensens beslut. Framtiden får utvisa, om
enighet i denna fråga kan uppnås av de allierade. Moskwa söker nu
göra intryck av att vara främste förespråkare för polska intressen.
Man kan förmoda, att de anglosachsiska staterna komma att intaga
en fastare hållning, sedan Tyskland definitivt besegrats. I Jalta var
det viktigast att utåt visa enighet, för att krossa den tyska förhoppningen på splittring mellan de allierade.
Till ackompanjemang av hela den ryska propagandaapparaten undertecknades i Moskwa den 21. 4. d. å. ett ryskt-polskt vänskaps- och
biståndsfördrag. Såvitt innehållet i detta är känt, liknar det i stora
drag avtalen mellan Ryssland och marskalk Tito och mellan Ryssland
och Tjeckoslovakien. Avtalet har karaktären av ett mot Tyskland
riktat alliansfördrag, som skall »ersätta de gamla ovänskapliga relationerna» mellan de båda slaviska grannfolken, en formulering, som
liknar de ord, vilka växlades år 1921 vid undertecknandet av fredsfördraget mellan Ryssland och Polen i Riga. Då emellertid den provisoriska Warszawaregeringen, vilken undertecknat det nya fördraget,
icke är internationellt erkänd, emedan den betraktas som en grupp
polsktalande ryska ockupationstjänstemän, borde fördraget i fråga
sakna all internationell betydelse.
Varför valde Stalin just detta ögonblick, innan J altabeslutet hunnit
fullbordas och den nya polska samlingsregeringen bildats~ Varför
hälsade Stalin personligen i ett tal »denna historiska händelse» och
varför yttrade han, att han icke tvivlade på »att våra allierade i väster
skola välkomna detta fördrag» T
Det nu i Moskwa avslutade fördraget är ett bevis på, att Stalin fortsätter sin »fullbordade fakta-politik» utan att bry sig om sina allierades önskningar. Dessa betrakta JaHabeslutet i den polska frågan som
en kompromiss, medan Stalin betraktar det som en för honom segerrik etapp på vägen mot ytterligare diplomatiska framsteg. Då de
anglosachsiska regeringarna hittills varit angelägna att påvisa den
fullkomliga enigheten inom det allierade lägret, torde avsikten med
Stalins ord ha varit att förhindra en anglosachsisk desavouering av
Moskwaavtalet. Dock har detta fördrag ej vunnit något bifall i den
engelska pressen, utan utsatts för kritik, emedan det försvårar genomförandet av Krimbesluten och bildandet av en polsk samlingsregering.
23/4 45. s. w.
232
’ ..·. ~