Dagens frågor

DAGENS FRÅGOR
Den 3 nov. 1945.
Högskolornas bi- Det har blivit alltmer tydligt och allmänt erkänt,
trädande lärare. att en mycket stor del av den muntliga primära
undervisningen vid våra universitet och högskolor bör avlyftas från
professorerna vid dessa lärosäten och överflyttas till biträdande högskolelärare av olika slag. Endast en sådan överflyttning kan i de
flesta ämnen möjliggöra för professorerna att på ett tillfredsställande
sätt utföra de uppgifter, vartill de äro bäst skickade, nämligen vetenskaplig forskning och därtill anknuten utbildning av studerande på
högre lärostadier. Till primär undervisning torde därvid lämpligen
föras undervisningen till såväl betygen B som AB i filosofie kandidat- och magisterexamen. Den högre undervisningen kan däremot
anses avse studierna till betyget A i dessa examina samt till licentiatexamen.
Till dessa sistnämnda undervisningsstadier bör därför professorernas verksamhet huvudsakligen koncentreras. Beträffande den primära
undervisningen åter borde deras verksamhet, såsom jag utvecklat i en
artikel i denna tidskrift 1945 häfte 2, huvudsakligen vara av indirekt
art. Under några begynnelsoår böra de visserligen själva utföra denna
undervisning och grundligt sätta sig in i dess villkor och krav. Därefter borde de emellertid till större delen få överlåta dess direkta
utförande till yngre biträdande högskolelärare och själva i stort sett
endast bibehålla den allmänna översynen och kontrollen därav.
Under sådana förhållanden får frågan om de biträdande högskolelärarnas ställning och kvalifikationer tillmätas en synnerligen stor
vikt. I viss mån har man ju sedan länge haft biträdande högskolelärare i form av docenter, vilka kvalificerat sig för sina ställningar
genom mera vägande doktorsavhandlingar. Dessa lärare ha emellertid haft en ganska speciell karaktär. De ha under högst sju år avlönats med stipendier, uppgående till numera 8,600 kr. om året, alltså
ganska begränsade belopp. stipendierna ha huvudsakligen varit avsedda att möjliggöra för framstående yngre forskare att utan alltför
stora materiella bekymmer kunna fullfölja sin forskningsverksamhet.
Docenternas muntliga undervisning har därför inskränkts till blott
två timmar i veckan, gentemot professorernas fyra timmar, och de
ha i allmänhet inte utövat någon examination. Dc ha alldeles fritt
och oberoende av ämnesprofessorn kunnat välja sina föreläsningsämnen, vilka i allmänhet kommit att beröra vetenskapliga specialområden och därför inte lockat till sig särskilt många åhörare. På
senare tider har dock deras undervisning på en del håll delvis kommit att bestå av hållandet av vissa elementära föreläsningskurser.
Man kunde nu fråga sig om inte docentinstitutionen borde utveck- 554
Dagens frågor
las i den riktningen, att docenterna under vederbörande ämnesprofessors överinseende borde överta större delen av den primära undervisningen. I så fall vore det i allmänhet nödvändigt, att deras tjänstgöringstimmar fördubblades, och att de beträffande sina kurs- och
föreläsningsämnen i stort sett bleve skyldiga att följa ämnesprofessorns anvisningar. De måste då också övertaga en väsentlig del av
den primära examinationen. I så fall måste tydligen även dera3
avlöning ganska väsentligt stegras.
Att rigoröst fullfölja en sådan politik vore emellertid att förrycka
docentinstitutionen och dess ovannämnda inriktning och koncentration på forskningsverksamhet. Docentinstitutionen med dess nuvarande konstruktion har emellertid varit av så stor nytta för vetenskapen, att den inte på ett mera fullständigt sätt bör förändras.
Detta hindrar dock inte, att en viss modifikation av institutionen
till förmån för den akademiska undervisningen och utan egentlig
nackdel för forskningen vore både möjlig och tillrådlig. Docenterna
kunde sålunda förpliktas att under två timmar i veckan utöva primär
undervisning i enlighet med ämnesprofessorns anvisningar. Därutöver skulle de lämpligen under en veckotimme – eller två veckotimmar varannan termin – hålla vetenskapliga föreläsningar enligt
eget val. En dylik begränsad ordinär kontakt med den primära undervisningen borde kunna ge docenterna åtskilliga nyttiga erfarenheter,
utan att särskilt mycket inkräkta på deras forskningsverksamhet.
Med en sådan utökad tjänstgöring borde givetvis också deras arvoden
rätt avsevärt höjas.
Den primära undervisning, som ämnesprofessorn borde bli befriad
ifrån, kan dock i allmänhet inte tillfredsställande täckas av en ämnesdocent med en så pass måttlig primär undervisningsskyldighet som
nu förordats. Här måste nya former av biträdande lärarverksamhet
komma till.
I vissa begränsade fall har detta redan skett. I några få ämnen
vid vartdera universitetet har man inrättat biträdande lärarbefattningar, helt och hållet inriktade på den primära undervisningen, vilkas innehavare vanligen avlagt licentiatexamen. Trots att dessa
lärares avlöning avsevärt understigit docentstipendierna, har deras
tjänstgöringstid i allmänhet överstigit docenternas och i vissa fall
även professorernas. Detta måste nog sägas ha utgjort en exploatering av kvalificerad arbetskraft, villren inte gärna borde få fortsätta.
För att möjliggöra effektiv forskning för dessa unga vetenskapsmän
borde deras tjänstgöringstid pr år inte få överstiga en professors
tid, samtidigt som deras avlöning borde höjas till exempelvis nuvarande docentnivå.
I sådan form borde inom alla större vetenskapsämnen biträdande
lärarbefattningar komma till stånd med namn av undervisningsassistenter eller dylikt. Tillsammans med docenterna och deras mera
begränsade primära undervisning borde assistenterna i all huvudsak
kunria täcka det primära undervisningshehovet inom flertalet ämnen.
Skulle inom något särskilt livligt studerat ämne behov av ytterligare
primär undervisning visa sig, t. ex. för dublerade proseminarieöv- 555
—————————————————-
Dagens frågor
ningar, vore det ju inte svårt att även clublera docenten eller assistenten i ämnet eller bådadera.
En viktig fråga är den om assistenternas meritering. Erfarenheten
visar, att det i allmänhet inte här är nödvändigt att kräva doktorsavhandling, utan att man kan nöja sig med att fordra licentiatexamen. Men denna bör då inte vara en slät licentiatexamen med
blott de föreskrivna minimibetygen AB på licentiatavhandlingen och
-tentamen. Man bör i stället för båda dessa prestationer fordra kvalificerat betyg – alltså minst betyget a-, utvisande att det är fråga
om en verkligt begåvad och duglig· yngre forskare. Detta utgör förutsättningen för att en sådan person såsom assisterande högskolelärare skall kunna verka stimulerande på sina elever och över huvud
taget kunna fungera på ett effektivt sätt i sitt viktiga ämbete.
En dylik fordran på kvalificerade licentiatbetyg väcker emellertid
tillliv frågan om formerna för prövningen och betygsgivningen inom
licentiatexamen. Inom vårt land sker prövningen för olika betyg
inom både kandidat-, magister- och licentiatexamina uteslutande i
form av tentamina, förrättade enbart av vederbörande ämnesprofessor. Å ven den obligatoriska licentiatavhandlingen prövas och betygssättes enbart av ämnesprofessorn. Detta står i utpräglad motsats
till förhållandena utomlands, där examinationen på alla stadier vanligen utövas av ett flertal examinatorer och i betydande utsträckning
genom bedömning av examensskrivningar.
Vårt svenska tentamenssystem med enmansprövning är smidigare
än de utländska systemen, men kan tydligen lätt leda till både en
för sträng och för släpphänt prövning. Mot för sträng prövning
existerar det verksamma korrektivet, att den studerande för sina
studier och sin tentamen kan vända sig till en professor i ämnet
vid någon annan högskola. Mot för släpphänt tentamens- och examensprövning inom kandidat-, magister- och licentiatexamina finnes
däremot f. n. hos oss intet korrektiv. Detta har säkerligen i vissa
falllett till, att somliga examinander fått sina betyg på alltför svaga
grunder. Beträffande kandidat- och magisterexamina, där examinanden ändock skall ha betyg i ett par andra ämnen, är härigenom
vanligen inte så stor Rkada skedd. Men beträffande licentiatexamen,
vilken nästan alltid blott sker i ett ämne, kan saken i vissa fall bli
rätt betänklig. Särskilt gäller detta för en kvalificerad examen, som
skulle skänka den viktiga behörigheten att fungera som assisterande
högskolelärare. ’
Enligt min uppfattning borde prövningen vid licentiatexamen, särskilt om det är fråga om en kvalificerad sådan, utvecklas i riktning
mot de villkor, som gälla för uppnående av vår doktorsgrad. För
uppnående därav är det som bekant nödvändigt att ha publicerat
ett tryckt vetenskapligt arbete och att efter offentlig disputation ha
fått detsamma godkänt. Å ven licentiatavhandlingar borde nu enligt
min uppfattning utgivas i ett större antal exemplar, ehuru man här
kunde nöja sig med maskinskrivning och stencilering. En del av
dessa exemplar borde göras allmänt tillgängliga för övriga lärare
och för de studerande vid ifrågavarande högskola, medan en del
556
Dagens frågor
andra exemplar för liknande ändamål borde översändas till övriga
högskolor.
Allt detta skulle inte medföra någon formell rätt för någon annan
än ämnesprofessorn att deltaga i den slutliga betygssättningen på
avhandlingen. Men blotta vetskapen, att avhandlingen skulle bli utsatt för granskning av utomstående sakkunniga bedömare, skulle
säkerligen utgöra en nyttig hämsko på eventuella tendenser hos
examinatorn att på ett alltför lättvindigt sätt utföra sin betygsgivning. Genom en sådan anordning skulle vår licentiatexamen komma
att bli en slags liten doktorsexamen, motsvarande eller t. o. m. överträffande de doktorsexamina, som existera i ett flertal andra länder,
och som säkerligen även hos oss skulle ha en viktig plats att fylla.
Gustaf Åkerman.
Människan Det kan måhända tyckas, att den man, som varit prataQuisling. typen för landsförrädare världen runt under det senaste
kriget, skulle ha avslöjat tillräckligt mycket om sig själv och minst
av allt utgöra någon psykologisk gåta. statsadvokat Annaens Schjödt,
som med skicklighet och elegans förde den norska nationens talan
mot Quisling, vände sig också bestämt mot varje antydan om att
motiven för och bakgrunden till dennes handlingssätt skulle vara
otillräckligt belysta. Men historien kommer en gång att obevekligen
ställa in också krigsförbrytaren Quislings gärningar i det fullständiga sammanhanget. Och även om otvivelaktigt dödsstraffet mot honom kommer att stå sig inför historiens domstol, kan det tänkas, att
åtskilligt i denna tids väldiga händelseförlopp, som har samband
med Quislings framträdande, en gång bedömes annorlunda än nu.
Den som varit närvarande vid och lidelsefritt sökt följa processen
mot NS-ledaren såväl i lagmansretten som höjesterett vågar lugnt
göra det påståendet, att människan Quisling trots sina fruktansvärda
förbrytelser är en psykologisk gåta. Psykiatrikerna doktorerna Leikvatn och Lofthus ha bestyrkt, att han icke lidit av sinnessjukdom
eller av svulster på hjärnan, vilka skulle kunnat förklara den karaktärsförändring, som han under de senaste 10 a 15 åren synes ha undergått. Däremot har Quisling betecknats såsom »paranoid psykopat»,
d. v. s. som en person, vilken visserligen förmår föra ett logiskt resonemang men bygger detta på felaktiga förutsättningar. I uttalanden för svenska tidningar har lagmansrettens och höjesteretts observatör, vad gäller Quislings mentala reaktioner under processen, d:r
.Johan Scharffenberg, förklarat, att denne vore vida mindre onormal
än Hitler men såsom människa i mångt och mycket lik kejsar Wilhelm den II.
Flera högtstående personer, vars vittnesbörd icke kunna jävas, så-
som f. minister Urbye samt generalerna Ruge och Hansen, belyste
inför lagmansretten Quislings karaktär sådan den kom till uttryck
under ungdomsåren, medan Quislings skolkamrat, nuvarande rektor
Ullman, skildrade honom såsom barn och gymnasist. statsadvokat
Schjödt försökte visserligen att förringa dessa vittnesbörd, men det
kvarstår dock, att de på flertalet åhörare vid rättegången gjorde ett
557
Dagens frågor
starkt intryck. Bilden av Quisling såsom en hjälpsam, snäll, trofast
pojke och ung man kunde icke i det väsentliga förändras av statsadvokatens eller andras inlägg. Men en viss bristande balans i karaktären kom otvivelaktigt fram genom Quislings eget erkännande, att
han vid ett tillfälle, då en kamrat svikit honom, »nästan slog ihjäl»
denne.
De ovannämnda vittnena belyste klart, att den unge Quisling icke
var lik andra barn och ynglingar. Han tyngdes av mindervärdeGkomplex och blyghet men hängav sig samtidigt åt storhetsdrömmar
och uppställde Napoleon som sitt ideal. Maktbegäret vaknade tidigt
hos honom samt stimulerades av framgångarna i skolan och ännu
mera under elevtiden vid krigsskolan. Hans examen vid denna var
den mest lysande, som någonsin avlagts där.
Varför anmälde sig Quisling såsom Fridtjof Nansens medhjälpare
i dennes stora humanitära aktion i Ryssland~ Det är svårt att klarlägga motiven härför, men allt tyder på, att han ville göra en insats
av ovanligt slag, en insats, som skulle göra honom internationellt
bemärkt och uppskattad. Han utförde också otvivelaktigt ett gott
arbete under de många åren i Ryssland, vilket han lärde känna som
ingen annan utlänning. Men framför allt fick han starka intryck
av allt det fruktansvärda han där såg, hungersnöden, kannibalismen,
föraktet för människovärdet, allt skildrat i hans bok »Russland og vi»,
som utgavs redan 1930. Det torde heller icke kunna betvivlas, att
dessa intryck fingo en avgörande betydelse för Quislings inställning
gentemot bolsjevismen. Han trodde fullt och fast, att denna utgjorde
en världsfara, som icke minst hotade Norge, och han föresatte sig,
att han skulle bliva den man, som skulle rädda sitt land och det övriga
västenropa från hotet österifrån.
Man kan kalla denna Quislings antibolsjevism för en fix ide eller
vad man vill -hans inställning bottnade givetvis i många avseenden
i felaktiga bedömanden -, så drevs han otvivelaktigt av just denna
ändrade inställning till Ryssland. Han försökte sig som politiker och
fick kontakt med bondepartiet samt blev försvarsminister i Hundseids
regering, som innehade makten under större delen av år 1932, fram
till mars 1933.
statsadvokat Schjödt försökte under rättegången med stöd av siffermässiga jämförelser och hänvisningar till den dåvarande departementschefens motiveringar för sina anslagsäskanden påvisa, att Quisling icke besjälades av det intresse för försvaret, som han så starkt
poängterade senare. Men dels voro jämförelserna haltande, vilket
framkom genom vittnesuttalanden av militära sakkunniga, dels måste
givetvis Quislings förslag och motiveringarna till dessa bedömas med
hänsyn till den dåvarande inrikespolitiska situationen, som i hög
grad präglades av vänsterpartiernas allt starkare försvarsolust
Denna fick bondepartiet, som själv blott behärskade en sjättedel av
stortingets mandat – och även tillsammans med högern utgjorde
en minoritet – givetvis taga hänsyn till. Nej, beträffande Quislings
uppträdande såsom försvarsminister torde inga bestämda slutsatser
kunna dragas, vare sig i den ena eller andra riktningen.
558
Dagens frågor
Sedan bondepartregeringen avgått, bildade Quisling sitt eget parti,
Nasjonal Samling. Två huvudmotiv torde ha föranlett detta för honom själv liksom för landet ödesdigra steg. Dels ville han icke finna
sig i att se sin politiska karriär stoppad, dels kände han leda på
grund av de tendenser till parlamentariskt förfall, som då framträdde
och som han starkt kritiserade.
Som ledare av NS drevs Quisling till allt större desperation och
slutligen in på den väg, som ledde till landsförräderiet. En trovärdig
person – förman vid ett stort företag i Oslo ’- som före qen 9 april
1940 tillhörde NS och ofta följde Quisling på dennes propagandafärder men som den dagen reagerade genom att ansluta sig till de
norska trupperna, har för artikelförfattaren angivit de motiv, som
enligt honom föranlett Quisling att handla på det sätt som hela världen erfarit: Quisling trodde fullt och fast, att han hade en mission
att fylla. Men han greps efterhand av ett oerhört hat till särskilt
arbetarpartiet, eftersom medlemmar av detta på alla upptänkliga
sätt störde Nasjonal Samlings möten, utsatte dess anhängare för
sparkar, slag och stenkastning, vräkte omkull dess bilar o. s. v. Icke
mindre irriterades han av det allmänna föraktet för NS. Allt detta
i förening med Quislings antibolsjevikiska inställning utgjorde huvudmotivet för hans handlingssätt. Enligt den ovannämnda sagesmannen.
Då Quisling väl kommit ut på det sluttande planet, tvingades han
allt längre och längre ut på detta. Psykiatrikerna ha understrukit,
att han därvid i viss mån handlat i god tro. Förmodligen vore det
riktigare att säga »delvis handlat i god tro». Då Quisling i december
1939 förhandlade med Hitler, Rosenberg, Raeder m. fl. om ockupation
av Norge, måste han ha förstått, att han gjorde sig skyldig till landsförräderi, åtminstone i lagens mening. Och han förmådde heller icke
upprätthålla sin eljest raka linje under processen, då alla de fotografiska återgivandena av tyska protokoll och Rosenbergs dagboksanteckningar lades fram inför rätten. Han blev uppenbarligen överraskad, då detta material presenterades, han svängde sig och rent
ut sagt bondnekade. Hans uppträdande under detta skede av rättegången var icke imponerande och kommer alltid att tala emot honom.
Men den fortsatta processen fick en delvis annan prägel. Det blev
aldrig bevisat, att Quisling personligen skulle ha fört ett så utsvä-
vande liv- särskilt i fråga om alkoholkonsumtion-, som hela världen tidigare trott. Det blev heller aldrig bevisat, att han medverkat
till grymheter och förföljelser av sadism eller personliga hämndkänslor. Hans uttalande inför höjesterett, att han under sin makts
dagar aldrig hämnats på någon av de många, som tidigare skadat
honom själv och som han hade möjlighet att låta vedergälla detta,
blev icke emotsagt.
Under över fem månader var Quisling fängslad, givetvis utsatt för
oerhörda psykiska påfrestningar. Men trots detta bevarade han en
förvånansvärd vitalitet och ett imponerande lugn. Den som skriver
dessa rader satt i höjesterett, endast en eller ett par meter ifrån honom, och kunde följa varje skiftning i hans ansikte. Detta präglades
559
Dagens frågor
alltigenom av sinnesro. Endast före sitt sista stora försvarstal darrade han obetydligt av spänningen. Under det med stor kraft framförda talet rann svetten ned för hals och kinder, men icke en tår
kom ur hans ögon, som några tidningsmän påstått. Såväl formellt
som med hänsyn till innehållet var talet ett lysande prov, i all synnerhet som det framfördes blott med stöd av några få minnesanteckningar. Och det röjde lika litet någon fruktan som hans tidigare
uppträdande.
Ett annat tilltalande drag hos den man, som gjort sig skyldig till
större ogärningar än de flesta, var hans trofasthet mot sina vänner.
De som hämtade honom till fängelset den 8 maj berätta, att han icke
ville ha några personliga förmåner, som ej tillkommo hans »ministrar». Och vid alla de tillfällen, då han fått vittna i mål mot sina
anhängare, har han visat, att han icke velat gynna sig själv på deras
bekostnad.
För den som skriver dessa rader står det klart, att Quisling icke
kan avfärdas som rätt och slätt en politisk gangster och bandit.
Han gjorde sig skyldig till fruktansvärda förbrytelser, men hans motiv voro delvis av ideell natur.
Gösta Lindskog.
Quislin~-prosessens Den tiende september 1945 blev Vidkun Quisprinsipielle bakgrunn. ling dömt til döden i Oslo. Ved et tilfelle
som ser ut som en tanke blev domsavsigelsen kunngjort på årsdagen
for dödsdommene over Hansteen og Wickström under undtagelsestilstanden i 1941. Den tiende september 1941 blev nemlig disse to
norske nasjonalhelter dömt til döden og henrettet av en tysk krigsrett. Datoen har også betydning på den måten at fra den dag kastet
tyskerue og quislingene masken og gikk over til den rene terror.
Den tiende september er en merkedag i okkupasjonens historie.
Hvis man sammenligner de rettsmetoder som avgjorde Hansteens
og Wickströms skjebne og de metoder som blev brukt mot Quisling
vii man komme til klarhet over at man her står overfor to systemer,
– to verdner som ikke ka:n forenes. Hansteen og Wickström blev
efter et kort hemmelig forhör dömt til döden og umiddelbart efter
henrettet. De fikk ikke anledning til å skaffe sig forsvarer, de kom
lmapt til orde under rettsforhandlingene, »anklagen» bestod av en
rekke påstander som aktor overhodet ikke kunde bevise, dommen
fallt så å si uten betenkningstid og fullhyrdeisen av dommen kom
som sagt praktisk talt umiddelbart efter domsavsigelsen. Hele »prosessen» var undavgjort på nogen timer. Det var denne metode okkupasjonsmakten og quislingene brukte mot sine fiender.
Hvilke metoder brukte det demokratiske Norge overfor Quisling~
Innsamlingen av anklagematerialet har tatt månedsvis arbeide. Quisling blev arrestert i begynnelsen av mai og först i slutten av august
begynte rettsforhandlingene. Under selve rettsforhandlingcnc har den
anklagede fått alle de chanser som en anklaget overhodet kan få.
Han har fått tildelt en av Norges mest ansette og dyktigste advokater
560
Dagens frågor
som forsvarer og denne advokat har- skjönt selv jössing av politisk
overbevisning – gått til sitt arbeide med all den iver og interesse
som en erfaren og kultivert advokat kan oppvise. Aktor var tvunget
til å begrunne hver anklage han fremförte og Quisling selv og hans
forsvarer fikk den hele tid full anledning til å motbevise anklagene
hvis det var mulig. Den anklagede hadde full anledning til å före
forsvarsvitner og det var ikke det forsonende element i Quislings
liv som ikke blev orotalt i retten. Forsvaret lette med lys og lykte
efter trekk i Quislings liv som kunde undskylde ham og retten satt
tålmodig i timevis og hörte foredrag om Quislings begavelse og piettfri private liv i ungdommen. Quislingfikkalle de chanser han nektet
andre. Undres om han nogen gang under prosessen tenkte på at de
rettsmetoder han oplevet under sin egen prosess var i sig selv en
knusende dom over det system han .hadde forfekteU Tenkte han den
tiende september på den forsidel det var mellem den domstol som
dömte Hansteen og Wickström og den domstol som dömte ham selv~
Bare en enkel sammenligning mellem disse to domstoler kunde ha
fortalt ham hvilket system han hadde forrådt og hvilket system han
hadde solgt sig til.
Man har fra enkelte hold hevdet at denne langvarige prosess var
unödig og at den har kostet den norske stat for mange penger. Quislings skyld var så åpenbar at det er anstaltmakeri å sette i gang
hele dette skuespill. I andre land har man gått til sumariske rettsforhandlinger. Hvorfor ikke gjöre det samme i Norge~
De som hevder slike argumenter er antageligvis ikke selv opmerksom på de konsekvenser som en su:rp.arisk prosess kan före med sig.
Hvis Quisling var blitt lynchet eller dömt under ikke betryggende
rettslige former var det fare for at han senere kunde fått martyrglorien. Det kunde ha opstått en »Quisling-myte» og fra denne myte
kunde nye nasistiske bevegelser spire frem. Nu har disse åpne rettsforhandlinger avslört ham. Det er denne avslöring som er hovedsaken. Det er komplett umulig å lage nogen myte om denne manu.
Nettop fordi han selv er kommet til orde under rettsforhandlingene
er det opnådd at saken er blitt belyst fra begge sider. Og dermed
er det også kommet frem at Quislings handlinger var av den art at
han ikke kunde bortforklare dem. Han var virkelig en gemen forreder. Denne sikkerhet i vurderingen kunde man ikke ha opnådd
hvis ikke rettsforhandlingene hadde foregått så omstenstelig og med
en slik sans for fair play overfor tiltalte. H ver gang man blir fristet
til å rope på sumariske rettsforhandlinger må man huske på at denne
Quislingprosess har hindret fremtidens quislinger å lage myter
om Quislings navn. Bare denne fordel er nok til at man av all kraft
må forsvare de rettsmetoder som blev brukt under Quislingprosessen.
Men Quislingprosessen har også et större perspektiv. I prosessen
mot Quisling seiret det beste i den norske heimefront. Man må huske
på at i de okkuperte land er det vanligvis to grupper som tar kampen
op mot okkupantene: Den gruppe som drives av eventyrlyst og trang
til å gjöre karriere under urolige tider, og den gruppe som vilde
forsvare den demokratiske kultur og de demokratiske rettstradisjo- 561
Dagens frågor
ner. Det var den annen gruppe, heimefrontens kulturarmc, som seiret
i Quislingprosessen. Det var jässingfrontens kulturpersonligheter
som hindret lynchjustits og som fremtvang ordnede og kultiverte
rettsforhandlinger. Og det var ikke bare Quisling som blev dömt
den tiende september. Også over de barbarjössinger som ropte på
sumariske rettsforhandlinger fallt dommen. Bak Quislingprosessen
öiner man et stort politisk dragkamp: Hvem skulde seire, – heimefrontens kulturpersonligheter eller heimefrontens pöbel~
Quislingprosessen er i virkeligheten ikke bare eu prosess mot en
forbryter. Den er noget rueget mere: Den var et forsvar for rettsmetoder som er nödvendige i et sundt demokrati. Da denne domstol
blev satt hadde den en langt större historisk opgave enn å dömrue
Quisling. Den störste innsats var at den hadde mot til i en oprevet
tid å hevde de gamle vesterlandske rettstradisjoner. Disse tradisjoner
har bäret oppe vår kultur og de har gjennem to tusen år fulgt med
i vår civilisasjons utvikling. Den historiske bakgrunn for domstolen
der nede i Logens store sal i Oslo var större en kanskje tilhörerne
ante: Bak domstolen skimter man det gamle Athens krav om juridisk
fair play overfor tiltalte, de gamle romeres rettferdighetskrav, Magna
Chartas rop om at ingen skal dömmes uten efter ordnede rettsforhandlinger, den skandinaviske sagatids bud om at med lov skal land
bygges, de engelske puritaneres kamp for likhet for domstolene, den
amerikanske uavhengighetserklärings ord om menneskerettighetene,
den franske revalusjons lengsel mot demokratiske domstoler, de
norske Eidsvollsmenns fastsettelse av ordnet rettsvesen i grunnloven
av 1814, – bak denne domstol skimter man en hel menneskeslekts
lengsler, rettferdighetstrang og frihetskamp. De fortidens slekter
som i sin tid förte retten frem til seier rettet nu en appell til den
norske domstol om ikke å forråde menneskenes helligste rettsprinsipper, men nettop i en kritisk situasjon hevde dem helt og uforbeholdent. Det er til Norges uvissnelige heder at de norske dommere
hörte denne appell og at de hadde så stor kulturens adel og overbevisningens mot at de navkortet fulgte rettferdighetens krav om
fair play overfor den tiltalte.
Kristian Gippe.
De nya parlierna i Frankrike Efter befrielsen i augusti 1944 fanns
och konstitutionsfrågan. det endast ett parti i Frankrike:
motståndspartiet (le Mauvement des Restitants). Det dröjde emellertid inte länge, förrän några av de gamla politiska partierna rekonstruerades, varvid alla de medlemmar, som direkt eller indirekt anslutit sig till Vichyregimen, eliminerades. Ur le Mauvement des
Resistants, som ända till befrielsen praktiskt taget var en politisk
enhet med programmet: inkräktarnas fördrivande och Frankrikes renässans, uppstodo så småningom under vintern 1944 nya partier,
vilka i fråga om den politiska kursen efter befrielseverkets genomförande lancerade olika aktionsprogram, alla präglade av en klart
markerad vänsterradikal kurs.
De partier, som marscherade upp till den i Frankrikes historia
562
Dagens frågor
märkliga och kanske epokgörande valbataljen den 21 oktober 1945,
voro följande (från höger till vänster):
l) L’union patriotique n3publicaine, en kvarleva av den av överste
de la Roque i början på 19il0-talet etablerade kamporganisationen
»Croix de Feu», som ju spelade en stor roll i 6 februarikravallerna
1934 i Paris. Denna fraktion är alltjämt frenetiskt antikommunistisk
men pläderar – liksom kommunisterna – för en auktoritär styrelse,
baserad på en »reformerad demokrati». För närvarande dirigeras den
i dagens Frankrike politiskt betydelselösa Croix de Feu-rörelsen av
Charles Vallin, f. d. deputerad, Barrachin och Ruhlmann. Tidningen
L’Epoque, som före ockupationen var partiets huvudorgan, redigerat
av den kände publicisten Henri de Kerillis, distribueras numera från
U. S. A., dit Kerillis flydde i juni 1940 och där han fortfarande vistas.
Åven den i U. S. A. utgivna revyn France Libre för partiets talan
med Kerillis’ penna, en av de bästa i den franska pressen.
2) La federation republicaine med Louis Marin som president, den
moderata falangens ledare i förkrigstidens deputeradekammare, är
i Parispressen representerad av La Nation. Utöver vad förf. anfört
om detta parti i en artikel rörande 1875 års konstitution i Svensk
Tidskrift n:r 2, 1945, bör tilläggas, att den republikanska federationen
avvisar projektet om en konstituerande församling (l’Assamblee constituante) och påyrkar, att i enlighet med 1875 års statsförfattning,
som partiet anser fortfarande vara i kraft – härom mer i den följande juridiska analysen -, deputeradekammaren och senaten, förenade till en nationalförsamling, besluta huruvida en ny konstitution
bör utarbetas. Det är en logiskt klar linje.
3) L’alliance democratique, dirigerad av Paul Reynaud, vars program i konstitutionsfrågan har mycket gemensamt med den republikanska federationens. Partiets sociala, näringspolitiska och statsfinansiella program är i likhet med den republikanska federationens
manifest baserat på den enskilda äganderättens och det privata
initiativets hävdande. I såväl praktiskt som tekniskt hänseende är
Reynauds ekonomiska projekt utan tvivel ägnat att i sinom tid utgöra en solid grundval för en rekonstruktion av Frankrikes näringsliv och statsfinanser, särskilt i fråga om den för exporthandeln så
viktiga valutapolitiken. Partiets ledande tidning är Le Meridien.
4) Le mauvement republicain populaire (MRP) är ett av de nya
partierna. Det är Vatikanens kamporgan i den moderna franska politiken. Detta parti består av medlemmar från de gamla partierna,
alltifrån högern till socialisternas vänsterflygel. Dess parlamentariska bas är lika solid som bred. En av partiets viktigaste fraktioner
är la Confederation Franc;aise des Travailleurs Chretiens (CFTC),
de katolska arbetarnas landsorganisation, vars politiska program
ansluter sig till den påvliga encyklikan 1891, i vilken de sociala orättvisorna brännmärktes på samma gång som våldshandlingar i den
sociala striden fördömdes, likaså också en politisk verksamhet som
.hotar individens frihet och den privata äganderätten. CFTC, liksom
hela det katolska partiet, opponerar sig mot de enskilda företagens
socialisering (la nationalisation). I konstitutionsfrågan sluter partiet
563
—————————–
Dagens frågor
upp kring de Gaulles program: en konstituerande församling med
begränsad befogenhet. Som CFTC f. n. omfattar minst l miljon arbetare och tjänstemän, är den ett kraftigt stöd för antisocialiseringsfalangen. Partiets ledare äro utrikesministern Georges Bidault, justitieministern Pierre-Henri Teitgen och Maurice Schumann, under
ockupationen chef för la France Combattante, en även av Vatikanen
finansierad kamprörelse, som bl. a. omfattade tusentals katolska arbetare. Vid sidan av de katolska arbetarnas landsorganisation står
en stor skara av småborgare och bönder, av intellektuella och representanter för storborgarna och aristokratien, dirigerade av den
katolska kyrkans kardinaler, biskopar och abbeer, intelligenta psykologer och utmärkta propagandister. Detta partis entre på den politiska scenen betecknas i Paris som »ett stort evenemang». Det är
huvudsakligen till det katolska partiet, som en stor del av de för
första gången i Frankrikes historia röst- och valberättigade kvinnorna anslutit sig. Frankrike, som alltsedan radikalsocialisternas vid
sekelskiftet ej utan framgång lancerade antiklerikalism varit Vatikanens sorgebarn, har nu blivit ett av de käraste barnen i fadershuset, som den skicklige taktikern Pius XII gav sin speciella välsignelse dagen före valen, och att den inte föll på hälleberget, kunde
höga vederbörande i Rom konstatera dagen efter bataljen. Aldrig
i modern tid har den katolska kyrkans makt över de franska själarna
varit så stor som nu. En av de trognaste arbetarna i vingården är
Georges Bidault, som 1930 startade tidningen L’Aube med kristligt
demokratisk tendens. De av Bidanit författade artiklarna räknades
till de bästa i franska pressen. Mobiliserad 1939, blev han tillfångatagen 1940 och fördes till Tyskland, men frigavs 1942, varefter han
anslöt sig till le Mouvement des Resistants. I december 1942 häktades
han på order av Laval, lyckades fly och blev snart ordförande i motståndsrörelsens nationalråd. Den skicklige organisatören och orädde
kämpen avancerade efter Paris’ befrielse till utrikesminister. Jämte
L’Aube är tidningen Les Nouvelles du Matin det katolska partiets
ledande organ.
5) Le parti radical et radical-socialiste har fortfarande borgmästaren i Lyon och f. konseljpresidenten Edouard Herriot till president.
Partiet har samma inställning till konstitutionsprojektet och socialiseringen som Vatikanpartiet Det elegant formulerade manifestet
lämpar sig bättre för den exklusiva publiken vid Franska akademiens
högtidssammankomster än för borgarna och bönderna, som tröttnat
på tredje republikens parlamentariska fraseologi. Som Herriots drabanter figurera som vanligt den oundviklige Daladier och hrr Steeg,
Sarrant och Paul Bastid. Partiets glanstid är förbi, och namnet på
dess tidning, L’Aurore, har nu en ironisk klang. Den antiklerikala
kampanjen är avblåst. Men för sent.
6) Le parti socialiste har samma presidium som under folkfrontens
dagar: Leon Blum, Vincent Auriol, Daniel Meyer, Jules Moch och
Leon J ouhaux, som ha svårt att hålla »den nye mannen», den arrogante Louis Saillant, i styr. Socialisterna annonsera den ena dagen,
att de inte vilja samverka med kommunisterna, den andra dagen att
564
Dagens frågor
ett samarbete kanske är möjligt. On verra. . . I varje fall är deras
socialiseringsprojekt lika radikalt som kommunisternas, men de avvisa Moskvapartiets krav på en »suverän konstituerande församling»
med obegränsad makt, och som i regeringen endast ser ett parlamentets verkställande utskott – i stil med den av Nationalkonventet
tillsatta ministären. I likhet med radikalerna och katolikerna acceptera socialisterna de Gaulles projekt: en konstituant, som för att
citera M. Blum »tolererar» de Gaulle-regeringen, och endast befattar
sig med författningsfrågan. Det är M. Blums senaste åsikt, i morgon
har han kanske en annan. Räcker han kommunisterna handen, har
han den politiska makten, och inviterar han katolikerna, radikalerna
och de moderata till en »alliance provisoire», är han också »le maitre
de la Chambre». Hans roll påminner om kavaljerens i den svenska
Vingåkersdansen. Men vill M. Blum liera sig med centern och högern,
måste han stoppa socialiseringsprojektet i fickan, och det ser ut, som
om också en stor del av arbetarklassen komme att opponera sig mot
de enskilda företagens socialisering, därför att den innebär ett hot
mot strejkrätten. Socialiseringen gör arbetarna till statsfunktionärer,
framhåller kommunistorganet L’Humanite, och staten tolererar inga
strejker. För arbetarna är socialiseringen inkörsporten till samma
slaveri under staten, som vi se i Sovjetunionen och som vi sett i
Hitlertyskland och Mussolinis Italien. »Je suis tres contenb, säger
M. Blum. Hans suffisanta leende kommer en att tänka på skaldens
ord: »Framtidens slöja är vävd av barmhärtighetens hand.» Förf.
minns, att M. Blum var strålande glad i juni 1936, då folkfronten
startade, men ju mer det oundvikliga fiaskot närmade sig, blev hans
leende, för att citera den tröstande partikamraten Auriol, »tragiskt
skönb.
7) Le parti communiste dirigeras av en kommitte, bestående av
Marcel Cachin, Maurice Thorez, Jacques Duclos, Andre Marty och
Jacques Cogniot. Den energi, de franska kommunisterna utvecklade
i motståndsrörelsen under ockupationen, kunde mäta sig med den,
som präglade deras samarbete med hitleristerna hösten 1939 och
vintern 1940.
Till den stora partiparaden sälla sig tvenne betydande federationer, som bildades under ockupationen: Le Front National (sympatiserar med kommunisterna) och Le Mouvement de la liberation nationale, mera moderat, på gränsen mellan socialisterna och det katolska
partiet. Front National’s kamporgan äro Combat och Franc-Tireur.
”
Vid valen kandiderade varken Paul Reynaud eller Leon Blum. Av
olika skäl anse de det opportunt att tills vidare i kulisserna manövrera det politiska spelet. Edouard Herriats vänner i Lyon lyckades
trots hans en gång så mäktiga partis (det radikalsocialistiska partiet)
sjunkande aktier på den politiska börsen ge honom en plats i det
nya parlamentet, men radikalernas ledare n:r 2, Edouard Daladier,
föll igenom i Vaucluse, hans »petite patrie», där han alltsedan sin
565
Dagens frågor
entre i politiken efter världskriget 1914-18 varit en persona grata.
Daladiers nederlag i Vaucluse, Herriots knappa seger i Lyon och
det stora manfallet inom deras parti var det moderna Frankrikes
dom över radikalernas komprometterande förbindelser med staviskyligan 1932-33, deras kurtis för kommunisterna och socialisterna i maj
1936, då »folkfronten» med radikalerna i spetsen marscherade fram till
det kanske största politiska fiaskot i tredje republikens historia samt
över konseljpresidenten Daladiers servila attityd vis-a-vis Hitler i
Miinchen 1938 och hans valhänta politik 1939-40. Men radikalernas
nederlag den 21 oktober var framför allt domen över deras kristendomsfientliga. »kulturradikalism», som ett av krig och ockupation
hårt prövat, men i lidandet luttrat och andligen fördjupat folk fann
vara fadd och blaskig, en kvarleva av den dekadenta fin-de-siecle
kulturen. Därtill kom, att radikalernas program vid oktobervalen
var diffust och alltför senilt för en nation, som under ockupationen
återfått Marseljäsens unga hänförelse och segrande energi.
Segern för kommunisterna (det nya parlamentets största parti) är
ett nytt bevis för den begreppsförvirring och intellektuella avmattning, som i så hög grad präglar efterkrigstidens Europa. Man har
ännu inte insett, att kommunismen i själva verket är mycket nära
befryndad med hitlerismen- samma excessiva etatism -, och då de
franska kommunisterna efter den tysk-ryska alliansen i augusti 1939
räckte hitleristerna handen och instämde i Wilhelstrasses propagandaparoll i Paris »varför dö för Danzig~», så var det ett pikant uttryck
för en politisk syskonkärlek. De franska kommunisternas anpassningshat mot hitleristerna under de senaste åren utgör ytterligare
ett bevis för riktigheten av påståendet, att »släkten är värst».
Kommunisternas avantgarde, socialisterna, hemförde också »une
belle victoire», dock inte så stor som deras herrars och mästares, men
dock så pass betydande, att det socialistiska partiet, såsom ovan på-
pekats, kan i högre grad än kommunisterna dominera parlamentet.
Det tredje segerpartiet är det nyss presenterade »katolska» partiet,
som egentligen borde heta det kristligt-demokratiska partiet, ty även
många protestanter och frireligiösa ha anslutit sig till detta parti.
Med en intelligent ledning kan partiet komma att spela en stor roll
i fransk politik.
Den moderata falangen är visserligen inte kvantitativt betydande,
men i kvalitativt hänseende står den på en mycket hög nivå. Den
har en mäktig bundsförvant i tiden och i det franska folkets sinn!’
för mesure och clarte, egenskaper som torde bli alltmer framträdande,
när nationen återfått sin fulla andliga hälsa och kraft.
»Konstituerande församlingens» medlemsantal är 522. För majoritet
är enligt valresultatet den 21 oktober följande kombinationer möjliga
(k= kommunister, s= socialister, d= kristl. demokrater, f= moderata
falangen):
k+ s; k+ d; d+ f+ s.
•
Den uppgift, partierna fått sig förelagd, är att ta författningsfrågan under omprövning och eventuellt utarbeta en ny konstitution.
566
Dagens frågor
Men innan man griper sig an med att lösa denna uppgift, bör
följande fråga besvaras: hur är det egentligen med den s. k. konstituerande församlingens juridiska kompetens? Och detta spörsmål
sammanhänger med ett annat: är 1875 års konstitution fortfarande
gällande eller ej?
Högern (La federation republicaine) samt en del andra moderata
fraktioner hävda, att 1875 års konstitution ännu är i kraft, och att
följaktligen en författningsrevision eller skapandet av en ny konstitution endast kan genomföras av nyvalda kammare (deputeradekammaren och senaten), samlade i enlighet med 1875 års bestämmelser
till en nationalförsamling för att avgöra huruvida 1875 års konstitution skall bestå eller ändras eller ersättas med en ny författning.
Att, på sätt som skett, etablera en »konstituerande församling» är
grundlagsstridigt, varav följer,. att de beslut, som denna församling
fattar, bli olagliga.
General de Gaulle har ju själv accepterat denna ståndpunkt, du
han kallar sin regering »un gouvernement provisoire», d. v. s. en
ministär som fungerar, till dess den blivit avlöst av en i enlighet
med gällande författning utsedd regering. Ån vidare. Han har med
rätta betecknat marskalk Petains manöver den 10 juli 1940 som ett
brott mot 1875 års konstitution (se förf:s artikel »Kring Petainprocessen» i Svensk Tidskrift n:r 5, 1945), och han har med skärpa
framhållit, att Vichyregeringen var en grundlagsstridig institution.
I Petainprocessen, som processrättsligt dock inte var så bedrövlig
som rättegången mot Laval, blev icke Petains statskupp tillräckligt
utredd, men det fastslogs, att kuppen var ett attentat mot 1875 års
författning, och att denna konstitution fortfarande var gällande.
Petain blev åklagaren svaret skyldig, då denne frågade: när upphävdes 1875 års författning? Också försvarsadvokaten teg. Hur kan
man då ta ett så grundlagsstridigt initiativ som proceduren med
etablerandet av en »konstituerande församling» uppenbarligen är~
Det är ju inte konsekvent att först gentemot Petain och Vichyregeringen hävda, att 1875 års konstitution är i kraft, och att Vichymännens beslut voro en lång serie av grundlagsbrott, och att sedan
vid genomförandet av en politisk nyordning nonchalera 1875 års författning och handla, som om den vore upphävd. En statsförfattning
upphäves icke genom tidningsartiklar och proklamationer; den består,
tills den i enlighet med sina egna stadganden blivit upphävd.
Den moderata falangens ståndpunkt är logiskt klar och juridiskt
oantastbar. Det franska folket, vars kultur präglas av klarhet och
logisk stringens, torde förr eller senare inse, att de moderata ha rätt.
När ett nytt Frankrike nu skall byggas upp, är det av största vikt,
att den konstitutionella grundvalen blir juridiskt solid, så att inte
eventuella politiska äventyrare kunna rasera hela författningsverket
med att påvisa, att den s. k. konstituerande församlingen av anno
1945 var grundlagsstridig, och att förty dess beslut äro olagliga.
Man har dragit upp en parallell mellan den »konstituerande församlingen» och Nationalförsamlingen i Versailles 1789. Men statsrättsligt är parallellen oriktig, tji 1789 års Nationalförsamling fram- 567
Dagens frågor
gick ur den författningsenligt av konungen sammankallade ståndsrepresentationen, som bemyndigades att revidera konstitutionen.
För övrigt, skulle de ha rätt, som påstå, att 1875 års konstitution
upphörde att gälla vid Frankrikes sammanbrott, måste man återta
anklagelsen mot Petain och Vichyregeringen för brott mot konstitutionen.
L’Humanites deklaration, att man inte behöver ta någon hänsyn
till den borgerliga lagstiftningen, är ett nytt bevis för riktigheten
av Stalins ord, att det är si och så med de utländska kommunis”
ternas intelligens. Åven dumheten är en Vår herres gåva, men den
får inte missbrukas.
Konsekvensen av den franska högerns och en del andra moderata
gruppers ståndpunkt i konstitutionsfrågan skulle alltså bli:
l) att den »konstituerande församlingen» är en institution, som i
likhet med den provisoriska regeringen saknar stöd i den alltjämt
gällande 1875 års konstitution;
2) att nya val till deputeradekammaren och senaten böra förrättas
jämlikt 1875 års konstitution och den före ockupationen gällande och
icke författningsenligt upphävda vallagen;
3) att efter valen den provisoriska ministären demissionerar, och
en ny regering bildas;
4) att regeringen och parlamentet sanktionera den provisoriska regimens förordning om politisk rösträtt och valbarhet för kvinnor,
samt att därefter åter nya val till deputeradekammaren och senaten
utlysas och förrättas enligt den sanktionerade vallagen;
5) att de ur dessa val framgångna kamrarna förena sig jämlikt 1875
års konstitution till en nationalförsamling, som l) väljer en president
för franska republiken, 2) sanktionerar eller upphäver den provisoriska regimens förordningar, 3) löser författningsfrågan, varvid följande alternativ tas under omprövning: a) 1875 års konstitution bibehålles, b) 1875 års konstitution revideras, c) en ny statsförfattning
utarbetas.
Den nya republikanska konstitutionen skulle med denna strikt författningsenliga procedur få en statsrättsligt solid grundval, ägnad
att ge författningsbygget den juridiska hållfasthet, som den s. k.
konstituerande församlingens lagstiftningsverk av ovan anförda skäl
skulle komma att sakna vid eventuella framtida attacker mot det
efter Frankrikes befrielse 1944 skapade statsskicket.
Jean Gay.
Arbetarsegern Under valkampanjen i Norge riktade företrädare för
i Norge. högern skarp kritik mot beslutet att förlägga valdagen så tidigt som till den 8 oktober. Därigenom skulle ’- hette
det – de borgerliga bliva avsevärt handikapade, eftersom de i samförståndets tecken lagt ner all partiverksamhet under kriget, medan
arbetarpartiet och kommunisterna med statsmedel utbyggt sina organisationer »under jorden». Högern hade visserligen hållit landsmöte
i augusti, för övrigt det bästa i dess historia, men partiapparaten
sattes nödtorftigt i stånd först i september. Det vore, underströk
568
Dagens frågor
man på högerhåll, icke riktigt att ställa till med val, sedan väljarna
– som i över fem år måst undvara nästan all politisk upplysning –
blott under några få veckor fått tillfälle att bilda sig en uppfattning
om partiernas gärningar närmast före ockupationen samt om deras
återuppbyggnads- och framtidsprogram.
Det lär nog icke vara lätt för arbetarpartiets ledamöter i regeringen, som framdrivit beslutet om den tidiga valdagen, att alldeles
rentvå sig från beskyllningen att ha velat påskynda väljarnas avgörande för att därigenom så lindrigt som möjligt komma ifrån
kritiken mot försvarsförsummelserna före kriget och bekymmerslösheten i aprildagarna 1940. A andra sidan fanns det otvivelaktigt skäl
även för ett val så snart som möjligt. Framför allt ansågs det, icke
utan fog, att ett val s. a. s. skulle rensa luften och skapa erforderlig
klarhet om folkets inställning.
Ett bevis för att arbetarpartiet haft tillfälle att långt tidigare och
bättre än de borgerliga förbereda valet, utgör det faktum, att de
snabbt kunde släppa ut ett synnerligen rikhaltigt och välillustrerat
agitationsmaterial, medan de borgerliga nödgades springa runt till
alla möjliga tryckerier och ändå icke få färdigställt på långt när
allt vad de ville. Högern fick i sista stund tryckt en stor valtidning
»8. oktober», som distribuerades till praktiskt taget alla hem. Den
nådde dock fram först i valkampanjens elfte timme, då väljarna
överlag bestämt sig för hur de skulle rösta. Vänstern – motsvarigheten till vårt folkparti – och bondepartiet hade ännu större svårigheter än högern i berörda avseende.
Även föredragsverksamheten kom så sent igång, att det var nästan
omöjligt att därmed nå åtminstone mera avlägsna bygder. Och där
sådana möten likväl kommo till stånd, hann en ordentlig förhandsreklam ofta ej genomföras. Även beträffande denna propagandaform
låg arbetarpartiet över, låt vara att högern på många håll hade synnerligen lyckade möten. Rambro samlade sålunda överfulla hus och
likaså partiets vice ordförande redaktör Smitt-Ingebretsen, båda, var
och en på sitt sätt, lysande talare. Rambro är en mästare i att gissla
motståndarnas svagheter, han är hänsynslös och utmanande, han äger
en enastående förmåga att draga upp belysande paralleller, han är
fängslande och även rolig. Smitt-Ingebretsen är försonlig och modest,
han framhäver helst och huvudsakligen positiva synpunkter. Då det
gäller att övertyga tveksamma väljare kommer han bra nära fulländningen.
Såväl vänstern som bondepartiet märktes rätt litet i valkampanjen.
Kommunisterna hade däremot stora möten och bedrevo framför allt
en omfattande husagitation. Även Kristliga folkpartiets företrädare
samlade väldiga åhörarskaror, men vissa av dem tvekade ej att öppet
bedriva propaganda även på möten, som skulle ha rent religiös karaktär. Vid ett sådant möte i Oslo, där professor Hallesby talade för
tusen personer, uppmanade sålunda ordföranden alla att gå fram till
valurnorna, och han tillade, att han själv skulle rösta med Kristliga
folkpartiet. Detta var dock långt mindre stötande än tilltaget att
42-45741 Svens”k Tidskrift 1945 569
Dagens frågor
på valsöndagen lägga ut partiets propagandamaterial i Vor Frelseres
kirke i Oslo. Det bör emellertid tilläggas, att partiets främsta ledare
icke undertecknat det upprop till kyrkobesökarna, som där distribuerats.
I början av valkampanjen voro de borgerliga ganska pessimistiska beträffande utgången. Överallt hördes det resonemanget, att
arbetarpartiet under alla förhållanden skulle vinna och att det därför
inte lönade sig, vad de andra än gjorde. Undan för undan steg emellertid optimismen, särskilt inom Kristliga folkpartiet, högern och
vänstern. Högern väntade särskilt, att dess propaganda i försvarsfrågan och beträffande utrikespolitiken före kriget skulle få effekt.
Och möjligt är att den också skulle ha fått det, om agitationen kunnat
bedrivas under en längre tidrymd. Nu hann den aldrig göra sig gällande i jämförelse med all propagandan, som tog sikte på de sociala
och ekonomiska frågorna, särskilt återuppbyggnadsarbetet.
Minst optimistiskt var bondepartiet, som icke våg·ade räkna med
någon framgång. Det trodde dock, att ställningen skulle kunna hållas,
framför allt beroende på, att fem mandat gått förlorade vid det närmast föregående valet – 1936 – med mycket ringa övervikt för de
grupper, som lade beslag på dessa platser. Men bondepartiet var
djupt komprometterat genom att flera av dess ledande män och kvinnor under kriget stött NS. Lika mycket torde dess ställning dock
ha försvagats därav att dess representanter genomgående varit så
ineffektiva, då det gällt att i stortinget hävda jordbrukets intressen.
Arbetarpartiets ledning var från början segerviss. Den räknade
med sex säkra vinster – varigenom majoriteten skulle vara tryggad
med ett mandats övervikt — men ansåg upp till sjutton vinster möjliga. Dessa beräkningar visade, att det stora arbetarpartiet allvarligt
underskattade kommunisternas chanser. Sekreterare Bratteli uttalade
före valet för en svensk tidning, att det vore fullkomligt uteslutet,
att de ultraröda skulle erövra något mandat i Oslo och att de även
på andra håll hade små utsikter. Själva bedömde kommunisterna
sina utsikter mera realistiskt, låt vara väl optimistiskt. De förklarade, att elva mandat vore säkra men ytterligare fyra möjliga. Vid
närmast föregående val hade kommunisterna blott deltagit i Bergens
stad och där endast samlat omkring 4,000 röster.
Så kom valet. Det fick – betraktat som i huvudsak en dragkamp
mellan borgerliga å ena sidan och arbetarpartiet samt kommunisterna
å den andra – ungefärligen den väntade utgången. Förskjutningen
till vänster var kraftig om än ej så våldsam som i andra länder,
där man efter kriget appellerat till väljarna. Bondepartiet drabbades
som förutsetts av en kraftig tillbakagång. Att även högern skulle
gå starkt tillbaka kom däremot överraskande, liksom Kristliga folkpartiets mycket betydande framryckning.
Eftersom valet ännu ej helt avslutats – beroende på att slutsiffrorna från Finnmarken ännu ej kommit – kunna inga definitiva
röstsiffror men väl mandatsiffror här framläggas. De siffror, som
föreligga, ange dock i allt väsentligt valresultatets karaktär.
570
Röstsiffror
Högern …………………… 248,530 (321,398)
Bondepartiet ……………… 118,760 (165,025)
Vänstern …………………. 201,555 (236,904)
Kristliga folkpartiet ………. 116,589 (19,645)
Borgerliga ……………….. 685,434 (742,972)
Dagens frågor
Mandat
25 (36)
10 (18)
20 (23)
8 (2)
63 (79)
(Samfundspartiet, som år 1936 insatte en representant i stortinget,
deltog icke, liksom givetvis ej heller quislingpartiet, Nasjonal Samling, i årets val.)
Röstsiffror
Arbetarpartiet ……………. 592,167 (597,542)
Kommunisterna ………….. 171,400 (4,376)
Socialisterna ……………… 763,567 (601,918)
Mandat
77 (70)
10 (O)
87 (70)
Vid det nu avslutade valet ha ett par lokalt betonade grupper, som
närmast torde hänföras till de borgerliga, erhållit inalles 4,338 röster
men intet mandat.
Som synes av ovanstående översikt har bondepartiet lidit störst
motgång vid valet. Dess tillbakagång i röstetal utgör icke mindre
än 28,o 0/o. Bondepartiets nederlag är så mycket allvarligare ur dess
egen synpunkt som partiet gick tillbaka även vid valen 1933 och 1936.
Antalet mandat har reducerats ända sedan valet 1927, då bondepartiet
uppnådde sin maximala styrka i stortinget, eller 26 platser. Representationen har alltså sedan dess minskats till nära nog tredjedelen.
Även högerns tillbakagång är betydande och uppgår till 22,7 0/o av
röstetalet. Dels torde emellertid högerns röstförluster i högre grad
än bondepartiets förklaras av väljarnas övergång till ett annat borgerligt parti, Kristliga folkpartiet, dels hade högern en stor framgång vid 1936 års val. Dess röstetal nu motsvarar tämligen exakt,
vad partiet uppnådde vid valet år 1933.
Vänstern har av de »gamla>> borgerliga partierna lidit minst motgång. Även vänstern har- det gäller särskilt Västlandet- förlorat
väljare till Kristliga folkpartiet men den procentuella tillbakagången
i röstetalet stannar likväl vid 14,7 0/o.
Kristliga folkpartiet har genom att niira nog femdubbla sitt röstetal kommit upp i över 100,000 och nästan gått om bondepartiet.
På grund av den kommuniRtiska framryckningen har arbetarpartiet
icke helt lyckats hålla ställningen, vad antalet röster beträffar. Tillbakagången är dock Rå obetydlig som 0,9 0/o. Partiet erövrar majoriteten i stortinget.
Kommunisternas framgång är betydande men icke större, relativt
sett, än den som deras svenska partivänner uppnådde vid valet 1944.
På den rena landsbygden ha de uppnått mycket låga röstsiffror (omkring 50/o av arbetarpartiernas sammanlagda).
”
571
Dagens frågor
Den borgerliga splittringen – såväl vänstern som Kristliga folkpartiet vägrade att ingå någon som helst samverkan, medan högern
och bondepartiet samverkade i alla landsbygdskretsar utom två –
torde ha åsamkat de borgerliga omkring tio mandatförluster, av vilka
minst sex drabbat högern. Å andra sidan har splittringen på arbetarsidan haft motsvarande verkan.
Möjligheterna att förklara förskjutningarna åt socialistiskt håll vid
valet äro ganska begränsade. Den starka utarmningen och särskilt
arbetarnas ekonomiska betryck torde dock, jämte den allmänna radikaliseringen i världen, särskilt i England, ha varit mest avgörande.
Vad Kristliga folkpartiets framgång beträffar, torde den främst ha
betingats av religiösa och känslomässiga faktorer, vilket också den
opolitiska Oslotidningen Verdens Gang finner sannolikt. Då högerns
röstförluster övervägande torde förklaras av övergången till Kristliga folkpartiet – i Oslo exempelvis har detta av allt att döma fått
minst 90 Ofo av sina väljare från högern – så är det knappast riktigt
att tala om en svår politisk läxa för högern. Å andra sidan borde
denna ha kunnat ernå ett bättre resultat. En faktor som inverkat
starkt till högerns nackdel har varit stortingspresident Rambros spel
i somras gentemot motståndsrörelsens ledare, Paal Berg. Däremot
ha tusentals konservativa reagerat synnerligen starkt, delvis förmodligen genom att rösta på ett annat parti såsom en ren demonstration.
Förskjutningen från arbetarpartiet till kommunisterna skulle sannolikt ha blivit än kraftigare, om ej statsminister Gerbardsens person utgjort en stark motvikt. Han är ung, okomprometterad, ärlig,
samarbetsvillig, lugn och sansad. Förmodligen har han förmått
många tveksamma borgerliga att lägga sin röst på arbetarpartiet.
Resultatet av valet har blivit, att arbetarpartiet bildat en ren partiregering. Personligen torde statsminister Gerhardsen varit mest böjd
för en samlingsregering med förutom en kärna av arbetarpartiets
män ett inslag av kommunister och representanter för vänster och
Kristliga folkpartiet. Men majoriteten inom arbetarpartiets ledning
önskade det förstnämnda alternativet. Regeringsskiftet skedde innan
det nya stortinget sammanträder.
Det danska socialist- Socialdemokratien upplever efter kriget inte de
nederlaget. sötebrödsdagar, som de många maktmedvetna
uttalandena från de svenska »partivännerna» ge sken av. I Sverige
förlorade partiet vid 1944 års val majoriteten i andra kammaren –
frånräknas talmannen, som saknar rösträtt, äro socialdemokraterna
ju blott 114 av 229 – och av folkets röster fick det endast 47 procent.
I Finland uppgår partiets numerär efter valet i våras till blott en
fjärdedel av riksdagens. I Norge lyckades fantomen Gerhardsen visserligen erövra åt partiet en knapp majoritet i stortinget, men studerar man primärsiffrorna visar det sig att majoriteten endast är
ett uttryck för överrepresentation utan motsvarande folkligt underlag. Och vid Danmarks första fria val den 30 oktober i år förlorade
partiet 18 mandat och sjönk ner till under en tredjedel av folketingets
medlemstaL Partiets stora motgångar i tre av de nordiska länderna
!172
Dagens frågor
vittna sannerligen inte om segerstämningar utan snarast om en kris.
För att förgylla upp argumenteringen till förmån för socialiseringskraven vilja socialdemokraterna gärna åberopa att kommunisterna
delvis erövrat de mandat, som gått förlorade. Men både i den finska
riksdagen och i det danska folketinget ha de borgerliga majoritet,
och vad vårt eget land beträffar glömma socialdemokraterna allt
för ofta att arbetarpartierna tillsammans förlorade sju mandat till
de borgerliga i fjol.
Den stora händelsen vid det danska valet var nämligen den klara,
borgerliga segern. Socialdemokrater och kommunister fingo tillsammans blott 66 mandat (48 resp. 18) av de 150. Socialdemokraternas
mycket radikala socialiseringspostulat slogos alltså tillbaka med
eftertryck. Att socialdemokraterna fingo vidkännas ett så svidande
nederlag sammanhängde sannolikt också mycket med ledande partimäns passiva uppträdande mot tyskarna under ockupationen och
med den Stauningska avrustningspolitiken före den 9 april. Att kommunisterna däremot verkade så attraktiva berodde uppenbarligen
inte bara på deras stora andel i motståndsrörelsen utan också på
att de i likhet med de finska folkdemokraterna men i motsats till
våra helproletära kommunister sugit upp en del av den danska intelligentian med den legendariske medicine professorn Mogens Fog
som den mest kände; denne dandy tar nu säte i folketinget, medan
hans kände socialdemokratiske akademiska kollega, klassikern Hartvig Frisch slogs ut. Anmärkningsvärt fingo kommunisterna c:a 1,800
röster på Bornholm, trots den ryska »besrettelsen». Arbetarpartiernas
nederlag var dock från början alls inte givet. Ännu på valdagen
tippade ledande borgerliga politiker »röd» majoritet.
Vid den preliminära röstsammanräkningen blevo röstetalen (siffrorna inom parentes 1943 års val utan kommunisterna, som ej fingo
rösta 1943 och för vilka jämförelsetalet avser 1939 års val):
Röster
Socialdemokraterna ………. 671,764 (894,632)
Radikala …………………. 166,843 (175,179)
Konservativa …………….. 373,754 (421,523)
Venstre . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 480,030 (376,860)
Hetsförbundet . . . . . . . . . . . . . . . . . 38,411 (31,323)
Kommunisterna ………….. 256,183 (40,893)
Dansk Samling . . . . . . . . . . . . . . . 63,580 (43,367)
Mandat
48 (66)
11 (13)
26 (31)
38 (28)
3 (2)
18 (3)
4 (3)
(Dessutom fingo nazisterna och det speciella bondepartiet vid 1943
års val 3 resp. 2 mandat men ställde nu ej upp. Deras röstetal voro
43,309 resp. 24,572.)
Den andra stora händelsen var Venstres breda framryckning. I
och för sig innebär partiets framgångar inte stort mera än att positionerna före 1939 och 1943 års val återvunnits. Inte desto mindre
kom den stora framgången just nu överraskande. Venstre, som trots
sitt namn är ett ganska konservativt parti – ja, för dagen kanske
573
Dagens frågor
det konservativaste i dansk politik – stöder sig som bekant till största
delen på jordbrukarna och har sin tyngdpunkt på Jylland. I likhet
med bondepartierna i övriga nordiska länderna har Venstre varit
relativt återhållsamt i motståndet mot eller fördömandena av nazistregimen. Det norska bondepartiet fick vid folkets dom i val utstå
en katastrof. Veustre däremot kunde glädja sig åt en ansenlig röstökning överallt; drömmen att för första gången sätta sig fast innanför
Köpenhamns murar genom att erövra ett mandat där besannades dock
ej. Det är dock en oerhört hård dom, som Christmas Moller avkunnade
på valnatten, när han förklarade att Venstre dragit till sig tyskar (i
Sönderjylland), nazister och vrernemagere. Givetvis räcker denna förklaring icke långt, även om den delvis vore riktig. Venstre hade
en jämn ökning över hela landet, från Bornholm till Ribe amt, och
en stor del av denna ökning korresponderar mot en minskning för
det konservativa folkpartiet, Christmas Mollers högerparti.
Det konservativa hade knappast räknat med att kunna hålla 1943
års rekordsiffror. De 12 procentens nedgång i röstetal kom dock
säkerligen rätt överraskande. Många tydningar ha givits. Särskilt
genom Christmas Mollers uttalanden har partiet fått anseende för
att ha blivit litet ostadigt i socialiseringsspörsmålet, och otvivelaktigt har en del konservativa särskilt inom näringslivet till följd
härav känt dragning till det som man trott mera pålitliga venstre.
Den starka betoning av den sociala reformviljan, som kom till uttryck vid sommarens programrevision, torde däremot inte ha verkat
splittrande; t. o. m. Christmas Mollers motpol i partiet, förre handelsminister Halfdan Hendriksen, bedyrade i sina uppmärksammade, drastiskt kvicka och frejdiga valtal att han i sociala ting stod på partiets
vänstra flygel och helt underskrev det nya pr()grammet. Det har
sagts att den temperamentsfulle Christmas Moller gått alltför hårt
fram i valrörelsen mot Venstres jordbrukspolitik och därigenom stött
bort det konservativas jordbruksväljare; vare sig detta påstående är
riktigt eller inte synes partiets förluster vara störst inom partiets
jordbrukss!)ktor. Den som vistades i Köpenhamn under valkampanjens sista dagar bibragtes dock det bestämda intrycket att utrikespolitiken spelade den största rollen. Vid det stora valmötet kvällen
före valet i K. B.-hallen, där 5,000 människor voro packade, var det
anmärkningsvärt i hur hög grad utrikesminister Christmas Maller
motsades av publiken, så fort han berörde Syd-Schleswigska frågan.
Ideligen hördes det protester, när han sökte begrunda denna sin politik. Valmötet formade sig till en debatt emellan talaren och missnöjda åhörare; med durkdriven skicklighet fångade utrikesministern
upp inkasten och bemötte dem under majoritetens jubel. Åven när
han med anledning av Bomholmsfrågan uttalade sitt förtroende för
Sovjetunionen gick det ett dovt protestmummel genom salen. När
han slutat sitt sprakande och glimrende valtal, hyllades han dock
ovationsartat. Likväl finns det tydligen kretsar i alla partier och
även i den danska högern, för vilka en annan och aktivare Schlesvigpolitik leker i hågen än den som den Buhlska samlingsregeringen
under Christmas Mallers egid fört. Detta missnöje har helt eller delviH
574
Dagens frågaT
tagits o~ hand av och härbärgerats hos Y.enstre och Dansk Samling,
och bägge dessa partier ha tydligen för stunden profiterat därav.
Trots dagens motgångar intar det konservativa folkpartiet för närvarande en mycket stark ställning i dansk politik. Det utgör inte
längre någon quantite negligeable utan har blivit en maktfaktor.
Genom Christmas M(lller – som f. n. dock icke är partiets formelle
ledare – har partiets skuta navigerats ur dödvattnet och förts in
mot centrum. Om det därför skall betecknas som radikalare än
Venstre eller inte är väl en smaksak. Men partiet har tydligen mycket
planmässigt sökt denna ändrade bas. Christmas M0ller själv, laddad
av »dynamik» som han är, är på en gång både omstridd och avgudad,
det senare särskilt av de unga. Själv bekände han sig under valrörelsen till en politik fylld av ansvar och courage. Ingen kan påstå
att Christmas M0ller saknar dessa egenskaper. Därför har han även
i de bredaste folklager vunnit en position som få danska poltiker
före honom. Han synes föredra en handlingskraftig höger framför
en eller annan mandatvinst.
Denna ansvarsglädje har dock inte framträtt när en ny regering
skulle bildas i den efter valen avgångna samlingsregeringens ställe.
Till en början skyggade partierna för regeringsansvaret, mest
med tanke på nästa års väntade grundlovsnyvaL Så jättestora arbetsuppgifter, som det fria Danmark möter, hade man verkligen
väntat en större, mera oräddhågad parlamentarisk arbetsberedskap
och inte detta tjuvpassande.
E. H.
Finlands krigs- Det steg, som Finlands regering — med presidenten
ansvariga. Mannerheim frånvarande- nödgats ta, när den som
krigsansvariga arresterat och ställt inför rätta Ryti, Rangell, Linkomies, Ramsay, ’ranner, Kukkonen, Reinikka och Kivimäki, förnimmes säkerligen ej blott i de nordiska grannländerna utan även av
det finska folkets överväldigande majoritet som Finlands svåraste
slag sedan vapenstilleståndet i fjol höstas. Sannolikt ha de anklagade
inte mycket hopp att vänta av den specialdomstol, som skall döma
dem; hur oväldig domstolen än vill vara, går den till sitt värv under
ett ytterligt starkt yttre tryck. Den speciella strafflagen stadgar frihetsstraff från fyra år till livstids tukthus.
Detta »inpeachment» är oförenligt med finsk lagstiftning och finska
rättstraditioner. Krigsansvarighetslagen innehåller stadganden om
retroaktivitet, som äro rättsstridiga enligt finsk rätt. Å ven inrättandet av en specialdomstol är förbjudet i den finska rätten. Och själva
lagstiftningen skulle aldrig ha tillkommit utan yttre tvång. Den
saknar därför även stöd i det finska folkets rättsmedvetande. Rätten
och de åtalade människorna offras – givetvis med det tyngsta sinne
– på det finsk-ryska samförståndets altare.
Betecknande är, att frågan om ansvarigheten för vinterkrigets utbrott förbigåtts vid denna politiska rättsaktion. Denna har, på Sovjets önskan, begränsats till att gälla blott det andra kriget och därmed sammanhängande händelser. Finland är inte i det läget att det
575
Dagens frågor
kan kräva reciprocitet, trots N. F:s dom över Sovjetregeringens uppträdande mot Finland. Ändock skulle säkerligen ingen av de nu
åtalade ha velat röra ett finger mot Ryssland 1941, om inte Vinterkriget sugit in Finland i storkrigets strömvirvlar.
Det har uppgivits att åtminstone någon av de åtalade skulle ha
sagt att han föredroge att dömas av ryssar i Moskva framför av
finnar i Helsingfors. Det är lätt att förstå honom. En dom i Moskva
skulle visserligen ha stått honom dyrt men han skulle inte ha dömts
av det finska folket. Så likriktad som opinionen· i Finland nu måst
bli efter vapenstilleståndet, kan den finska domstolens utslag uppfattas av folket som rättvisans behöriga och säkra gång.
Givetvis kan det, inte minst efteråt, råda delade meningar om,
huruvida de ledande i Finland förde en klok politik före och under
det andra kriget mot Ryssland. Men ingen kan draga de åtalade
politikernas patriotiska motiv i tvivelsmål. De stöddes också länge
av en mycket stark folkmajoritet. De leddes mer än de ledde. De
behärskades av tvångslägen. Nu få de schavottera ungefär på samma
sätt som de verkliga krigsförbrytarna i Niirnberg. Bland de olyckliga offren i Finland befinna sig nästan undantagslöst de ledare,
som efter Finlands frigörelse 1918 under fredens år inlagt den största
förtjänsten av Finlands storatade utveckling.
576