Dagens frågor; I socialistisk riktning
1982
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens frågor
I socialistisk riktning
Det förekommer att socialdemokraterna
säger sig vara positivt inställda till små-
företagsamhet. Åtskilliga exempel kan
anges på att det påståendet inte stämmer. Ett sådant är partiets inställning till
tandvården, nu senast manifesterad i
samband med tandvårdsutredningens
betänkande.
Enligt den socialdemokratiska majoriteten i utredningen – som möjliggjordes
av ordförandens utslagsröst – skall
landstingen överta minst 35 procent av
vuxentandvården. Men det framhålls uttryckligen att det endast är ett etappmål.
På litet sikt bör 50 procent övergå i offentlig regi, menar man.
Ingenting tyder på att socialdemokraterna skulle låta sig nöja med några 35
eller ens 50 procent. All erfarenhet visar
ju att partiets socialistiska aptit växer
under ätandet. Här, liksom på många
andra områden, är socialiseringen ett naturligt mål, ett förverkligande av den
egna ideologin. Och tandläkarna betraktas som en relativt ofarlig grupp att ge sig
på. Den är inte tillräckligt stor för att
vara intressant i valen, och tandläkarna
kan lätt utmålas som privilegierade, profiterande höginkomsttagare.
Analogt härmed vill socialdemokraterna i tandvårdsutredningen förlänga den
s k etableringskontrollen för tandläkare
som infördes samtidigt med tandvårdsförsäkringen 1975. Partiet vill behålla
kontrollen till 1987, i de tre största stä-
derna ända fram till 1992. Det motiv som
åberopas är, att man vill åstadkomma
regional balans i fråga om tillgången på
tandvård och trygga utbyggnaden av
folktandvården.
I dag är det svårt, för att inte säga
nästan omöjligt, för en nybliven
kare att starta privatpraktik. De
vill alltså den förment sml>,tÄ•·<>f’>
liga socialdemokratin bevara.
blir att många tandläkare tvingas
inom en företagsform som de inte
själva. Naturligtvis leder det till ·
trivsel och därmed lägre
vården. Tidigare försök med t
gärder mot tandläkarna manar fö
heller till efterföljd.
De borgerliga partierna i tand
utredningen förordar andra
att garantra medborgarna en god
vård i framtiden. De vill släppa
ringen av privatpraktiker fri utom i
storstadsregionerna, där til
tandläkare redan är tillfredss
Experten i utredningen, förbu
tör Lars Sandberg från
det, för fram ett likartat alternativ,
ligen riktad etablering i
Sådana vägar är självfallet att
– åtminstone om man vill slå
valfriheten i samhället och föra en
socialistisk och småföretagarvänlig
tik.
Utöka tidningskrönikan!
Radions tidningskrönika är en av
uppskattad service. Där kan man
gen inhämta vad Länstidningen i
sund, Skånska Dagbladet och
Wermlands-Tidningen, sist i
krönikan, har skrivit. Det är bra.
bättre vore det om radion ville
service genom att upplysa
om vad de stora utländska
som New York Times, The
Frankfurter Allgemeine och Le
har att säga om världshär1de.lsen1111
skulle hjälpa till att lyfta upp Sverige ur
den ankdamm som vi ibland verkar ha
svårt att ta oss upp ur. Sverige är ett litet
land. Vi är beroende av omvärlden. Våra
ideer formas i hög grad efter impulser
utifrån. Det är både bra och ofrånkomligt. Men nu tar det ibland lite onödigt
16ng tid. Med en utländsk tidningskrönika skulle det säkert ofta gå snabbare.
Politik eller marknad?
Den politiska striden står nu het om hur
många karensdagar – om ens någon –
som svenskarna – alla av dem – skall ha
i sjukförsäkringen. Spänningen är stor.
Skall regeringen falla? Vad gör moderaterna? Skall arbetsfreden bli lidande?
Skall det för första gången i landets historia bli en politisk generalstrejk? Eller
blir det, med PaJmes ord, generalstryk
för regeringen i höstens val.
Det var länge sedan man fick ett så
tydligt exempel på vilket otympligt sätt
att fatta beslut den politiska processen i
många fall är. Hade i stället sjukförsäkringen, liksom hemförsäkringen, varit en
fråga för marknaden så hade var och en
medborgare själv beslutat hur många
karensdagar han ville ha i sin försäkring.
Det skulle naturligtvis bli dyrare för den
enskilde att ha en försäkring utan några
karensdagar, detta bland annat eftersom
en del fuskar och sjukskriver sig lite i
onödan då och då, men valet hade varit
·u för den enskilde.
När nu sjukförsäkringen i stället blivit
en politisk fråga, så får alla människor
samma lösning, trots att de vid en marknadslösning hade valt olika modeller.
Dessutom skapas det en alldeles onödig
163
konflikt i samhället när den politiska apparaten här får ytterligare en konflikt
mellan medborgarna att lösa.
stutsatsen är’ att statsmakten skall
vara stark men begränsad. Det staten
skall sköta, skall staten sköta bra. Det
marknaden kan sköta bättre, skall marknaden sköta.
Med andras pengar
Moderaternas partiledare Ulf Adelsoho
tycks ha skickat ut brev till ett antal personer och bett om bidrag till höstens valrörelse. Pengar behövs ju, och sättet är
med moderna maskinella metoder både
enkelt och relativt billigt. Det ger också
förmodligen resultat. Givetvis går så-
dana brev inte bara till partimedlemmarna. Datorerna lämnar ut adresser
men ännu inte uppgifter om vilket parti
vi röstar på.
Ulf Adelsohos initiativ har misshagat
redaktörer i socialdemokratiska tidningar, eller möjligen har deras partiledning
tagit illa upp och beordrat dem att beskärma sig. Socialdemokratiska väljare
bör under inga förhållanden utsättas för
besmittelse. Det är ju inte säkert att de
utan vidare lägger brevet i papperskorgen. Tänk om någon gick över till de
borgerliga! Det socialdemokratiska partiet är självt inte beroende av enskildas
bidrag. Ledningen begär pengar av LO,
och de olika förbunden skänker belopp i
en storleksordning som de borgerliga
inte ens kan drömma om att få. LO å sin
sida bryr sig inte om att anslagen genom
kollektivanslutningen också härstammar
från tvångsanslutna borgerliga väljare.
Ledningen för LO rör sig maktfullkomligt med andras pengar. I en mel- 164
lansvensk stad inträffade nyligen, att det
lokala kommunalarbetarförbundet bestämt att dess medlemmar skulle skänka
en gåva till stadens jubileum – det hör
till saken, att staden styrs av en betryggande socialistisk majoritet. Arbetsgivaren, staden, beordrades att dra fem kronor i månaden på arbetarnas löner att
avsättas för gåvan. Men när detta upptäcktes utbröt stort missnöje och protestlistor gick omkring och skrevs på. En
arbetare sade i en borgerlig tidning, att
om vi blivit tillfrågade hade vi kanske
gett en slant, men så här får det inte gå
till. Förbundsordföranden blev överraskad. Jag har aldrig tänkt på saken på det
sättet, sade han. Nej , att medlemmarna
skall tillfrågas om hur deras egna pengar
används, det kändes nytt för honom.
Det är inte bara nytt inom LO utan
också för det så utomordentligt partilösa
TCO. I höstas nämnde Pierre Schori i sin
bok om Mellanamerika att både LO och
TCO skänkt en halv miljon kronor ”till
sina kamrater för facklig utbildning i
Guatemala” . Facklig utbildning – det
betyder i sammanhanget gerillarörelsen.
LO ger pengar till vilka socialistiska institutioner man behagar – hur mycket
får t ex Fidel Castro? Men att TCO
skänker bidrag till en gerillarörelse i Mellanamerika är ändå något annat. Hur
många av TCO:s medlemmar har en
aning om den saken?
Nepotism
Under större delen av 44 års innehav av
regeringsmakten motstod socialdemokraterna på ett förtjänstfullt sätt frestelserna att använda utnämningsmakten för
rena parti- och kollegialitetsutnämningar. Detta förhindrade naturligtvis
socialdemokratiska regeringarna
utnämna socialdemokrater till ·
fattningar. Men det var i allmänhet
ficerade ämbetsmän med soci
tisk partitillhörighet.
Lika försiktiga som soc.·..”””'””’ru•
na var, lika obesvärade är
terna när det gäller att använda
ningsmakten för rena ””..'”’ll”a’
heter” . Mest uppenbart har detta
inom kultursektorn och inom UD.
likväl är det mest flagranta
trots allt att finna inom ett annat
Det är den senaste – men
inte sista – utnämningen som riktar
märksambeten mot utnämn·
ken. Det är i klartext utnämni
Gabriel Romanus till chef för Sy
laget.
Gabriel Romanus har inga
tiva meriter att peka på. Han har
erfarenhet som företagsledare.
helt enkelt så att fo
lyckats få en i den egna
nämnd. Det är fråga om att
nämningsmakten för att främja rent
sonliga intressen och ambitioner.
Utnämningen av Romanus är
enskildhet och än mindre någon
tagsföreteelse. Den är i stället
en klandervärd inställning till
maktutövning. En inställning som
bär att enskilda personer har något
legitim rätt att ställa krav på
form av högre tjänster. Funnes
gon styrka i den konstitutionella
len borde konstitutionsutskottet
stalta om en grundlig
samtliga viktigare utnämningar
gjorts sedan 1976.
Ti
Dt
Si!
H:
av
än
sru
va
fra
på
är
att
hru
’IMerna förändras
Dill som tänker några år tillbaka erinrar
kanske OlofPalme i valrörelsen 1979.
~var mild och uppträdde ibland rent
8’vänligt, han spelade landsfader, fastildet uppenbarligen bar emot. Han pas• inte till att vara slätkammad. Särskilt
• han inte fullt trovärdig då han ville
limstå som den som i första hand tänkte
,&andra och inte på sig själv. Olof Palme
ten maktmänniska. Han strävar efter
inneha makt och utöva makt. I år tror
Ila att makten kan vinnas på det sätt, i
et makt vanligen framträder. Hänlöshet och brutalitet skall det vara.
Socialdemokraternas ledning har belllmt att man skall gå hårt fram. PartiIlheteraren böljade, på Sergels Torg av
*platser, med ett personangrepp mot
1Dbjöm Fälldin, åhört av några få deIDIStranter och spritt genom Rapport,
• förvarnats och stod till tjänst. Till
lrdheten skall läggas ohövlighet. Väl
lrberett på vad som skulle hända visade
TV i Rapport hur partisekreteraren noncMiant hälsade på Sveriges statsminisllr. Olof Palme vände bort huvudet och
ilrtsatte ett samtal då han hälsade, om
*tkunde kallas så. Svenska folket skulle se hur partiledningen föraktade regechefen.
165
Den hårda attityden har fortsatt i riksdagen. Olof Palme anklagade statsministern för att medvetet söka öka arbetslösheten. Det är naturligtvis lögn. Han fortsatte med att beskylla Gösta Bohman
och moderaterna – alltid kallade högern
för att antyda något skumt – för ”fäaktig” underdånighet inför högerdiktaturer. Osanningen var uppenbar för alla.
Den framfördes i riksdagen. Talmannen
hade intet att invända mot ordvalet.
Att en kvinnlig socialdemokrat av lägre ordning redan följande dag simulerade
upprördhet i en riksdagsdebatt och skrek
”Vet hut” till socialminister Karin Sö-
der är bara en del av den allmänna bilden.
Vem har funnit på den här taktiken?
Okvädingsord och svordomar ligger bra
till för Olof Palme, det vet vi. Men skall
alla partiets riksdagskandidater gå ner
till hans nivå? För en del socialdemokrater blir drummelaktigheten kanske svår
att svälja. Det skall villigt erkännas, att
den inte hör till partiets traditioner.
Men tiderna förändras. Vad Per Albin
Hansson skulle sagt om det nya sättet att
uppträda, är lätt att föreställa sig. Vad
Tage Erlander tänker om sin skyddsling
Olof Palme, säger han inte.
I socialistisk riktning
Det förekommer att socialdemokraterna
säger sig vara positivt inställda till små-
företagsamhet. Åtskilliga exempel kan
anges på att det påståendet inte stämmer. Ett sådant är partiets inställning till
tandvården, nu senast manifesterad i
samband med tandvårdsutredningens
betänkande.
Enligt den socialdemokratiska majoriteten i utredningen – som möjliggjordes
av ordförandens utslagsröst – skall
landstingen överta minst 35 procent av
vuxentandvården. Men det framhålls uttryckligen att det endast är ett etappmål.
På litet sikt bör 50 procent övergå i offentlig regi, menar man.
Ingenting tyder på att socialdemokraterna skulle låta sig nöja med några 35
eller ens 50 procent. All erfarenhet visar
ju att partiets socialistiska aptit växer
under ätandet. Här, liksom på många
andra områden, är socialiseringen ett naturligt mål, ett förverkligande av den
egna ideologin. Och tandläkarna betraktas som en relativt ofarlig grupp att ge sig
på. Den är inte tillräckligt stor för att
vara intressant i valen, och tandläkarna
kan lätt utmålas som privilegierade, profiterande höginkomsttagare.
Analogt härmed vill socialdemokraterna i tandvårdsutredningen förlänga den
s k etableringskontrollen för tandläkare
som infördes samtidigt med tandvårdsförsäkringen 1975. Partiet vill behålla
kontrollen till 1987, i de tre största stä-
derna ända fram till 1992. Det motiv som
åberopas är, att man vill åstadkomma
regional balans i fråga om tillgången på
tandvård och trygga utbyggnaden av
folktandvården.
I dag är det svårt, för att inte säga
nästan omöjligt, för en nybliven
kare att starta privatpraktik. De
vill alltså den förment sml>,tÄ•·<>f’>
liga socialdemokratin bevara.
blir att många tandläkare tvingas
inom en företagsform som de inte
själva. Naturligtvis leder det till ·
trivsel och därmed lägre
vården. Tidigare försök med t
gärder mot tandläkarna manar fö
heller till efterföljd.
De borgerliga partierna i tand
utredningen förordar andra
att garantra medborgarna en god
vård i framtiden. De vill släppa
ringen av privatpraktiker fri utom i
storstadsregionerna, där til
tandläkare redan är tillfredss
Experten i utredningen, förbu
tör Lars Sandberg från
det, för fram ett likartat alternativ,
ligen riktad etablering i
Sådana vägar är självfallet att
– åtminstone om man vill slå
valfriheten i samhället och föra en
socialistisk och småföretagarvänlig
tik.
Utöka tidningskrönikan!
Radions tidningskrönika är en av
uppskattad service. Där kan man
gen inhämta vad Länstidningen i
sund, Skånska Dagbladet och
Wermlands-Tidningen, sist i
krönikan, har skrivit. Det är bra.
bättre vore det om radion ville
service genom att upplysa
om vad de stora utländska
som New York Times, The
Frankfurter Allgemeine och Le
har att säga om världshär1de.lsen1111
skulle hjälpa till att lyfta upp Sverige ur
den ankdamm som vi ibland verkar ha
svårt att ta oss upp ur. Sverige är ett litet
land. Vi är beroende av omvärlden. Våra
ideer formas i hög grad efter impulser
utifrån. Det är både bra och ofrånkomligt. Men nu tar det ibland lite onödigt
16ng tid. Med en utländsk tidningskrönika skulle det säkert ofta gå snabbare.
Politik eller marknad?
Den politiska striden står nu het om hur
många karensdagar – om ens någon –
som svenskarna – alla av dem – skall ha
i sjukförsäkringen. Spänningen är stor.
Skall regeringen falla? Vad gör moderaterna? Skall arbetsfreden bli lidande?
Skall det för första gången i landets historia bli en politisk generalstrejk? Eller
blir det, med PaJmes ord, generalstryk
för regeringen i höstens val.
Det var länge sedan man fick ett så
tydligt exempel på vilket otympligt sätt
att fatta beslut den politiska processen i
många fall är. Hade i stället sjukförsäkringen, liksom hemförsäkringen, varit en
fråga för marknaden så hade var och en
medborgare själv beslutat hur många
karensdagar han ville ha i sin försäkring.
Det skulle naturligtvis bli dyrare för den
enskilde att ha en försäkring utan några
karensdagar, detta bland annat eftersom
en del fuskar och sjukskriver sig lite i
onödan då och då, men valet hade varit
·u för den enskilde.
När nu sjukförsäkringen i stället blivit
en politisk fråga, så får alla människor
samma lösning, trots att de vid en marknadslösning hade valt olika modeller.
Dessutom skapas det en alldeles onödig
163
konflikt i samhället när den politiska apparaten här får ytterligare en konflikt
mellan medborgarna att lösa.
stutsatsen är’ att statsmakten skall
vara stark men begränsad. Det staten
skall sköta, skall staten sköta bra. Det
marknaden kan sköta bättre, skall marknaden sköta.
Med andras pengar
Moderaternas partiledare Ulf Adelsoho
tycks ha skickat ut brev till ett antal personer och bett om bidrag till höstens valrörelse. Pengar behövs ju, och sättet är
med moderna maskinella metoder både
enkelt och relativt billigt. Det ger också
förmodligen resultat. Givetvis går så-
dana brev inte bara till partimedlemmarna. Datorerna lämnar ut adresser
men ännu inte uppgifter om vilket parti
vi röstar på.
Ulf Adelsohos initiativ har misshagat
redaktörer i socialdemokratiska tidningar, eller möjligen har deras partiledning
tagit illa upp och beordrat dem att beskärma sig. Socialdemokratiska väljare
bör under inga förhållanden utsättas för
besmittelse. Det är ju inte säkert att de
utan vidare lägger brevet i papperskorgen. Tänk om någon gick över till de
borgerliga! Det socialdemokratiska partiet är självt inte beroende av enskildas
bidrag. Ledningen begär pengar av LO,
och de olika förbunden skänker belopp i
en storleksordning som de borgerliga
inte ens kan drömma om att få. LO å sin
sida bryr sig inte om att anslagen genom
kollektivanslutningen också härstammar
från tvångsanslutna borgerliga väljare.
Ledningen för LO rör sig maktfullkomligt med andras pengar. I en mel- 164
lansvensk stad inträffade nyligen, att det
lokala kommunalarbetarförbundet bestämt att dess medlemmar skulle skänka
en gåva till stadens jubileum – det hör
till saken, att staden styrs av en betryggande socialistisk majoritet. Arbetsgivaren, staden, beordrades att dra fem kronor i månaden på arbetarnas löner att
avsättas för gåvan. Men när detta upptäcktes utbröt stort missnöje och protestlistor gick omkring och skrevs på. En
arbetare sade i en borgerlig tidning, att
om vi blivit tillfrågade hade vi kanske
gett en slant, men så här får det inte gå
till. Förbundsordföranden blev överraskad. Jag har aldrig tänkt på saken på det
sättet, sade han. Nej , att medlemmarna
skall tillfrågas om hur deras egna pengar
används, det kändes nytt för honom.
Det är inte bara nytt inom LO utan
också för det så utomordentligt partilösa
TCO. I höstas nämnde Pierre Schori i sin
bok om Mellanamerika att både LO och
TCO skänkt en halv miljon kronor ”till
sina kamrater för facklig utbildning i
Guatemala” . Facklig utbildning – det
betyder i sammanhanget gerillarörelsen.
LO ger pengar till vilka socialistiska institutioner man behagar – hur mycket
får t ex Fidel Castro? Men att TCO
skänker bidrag till en gerillarörelse i Mellanamerika är ändå något annat. Hur
många av TCO:s medlemmar har en
aning om den saken?
Nepotism
Under större delen av 44 års innehav av
regeringsmakten motstod socialdemokraterna på ett förtjänstfullt sätt frestelserna att använda utnämningsmakten för
rena parti- och kollegialitetsutnämningar. Detta förhindrade naturligtvis
socialdemokratiska regeringarna
utnämna socialdemokrater till ·
fattningar. Men det var i allmänhet
ficerade ämbetsmän med soci
tisk partitillhörighet.
Lika försiktiga som soc.·..”””'””’ru•
na var, lika obesvärade är
terna när det gäller att använda
ningsmakten för rena ””..'”’ll”a’
heter” . Mest uppenbart har detta
inom kultursektorn och inom UD.
likväl är det mest flagranta
trots allt att finna inom ett annat
Det är den senaste – men
inte sista – utnämningen som riktar
märksambeten mot utnämn·
ken. Det är i klartext utnämni
Gabriel Romanus till chef för Sy
laget.
Gabriel Romanus har inga
tiva meriter att peka på. Han har
erfarenhet som företagsledare.
helt enkelt så att fo
lyckats få en i den egna
nämnd. Det är fråga om att
nämningsmakten för att främja rent
sonliga intressen och ambitioner.
Utnämningen av Romanus är
enskildhet och än mindre någon
tagsföreteelse. Den är i stället
en klandervärd inställning till
maktutövning. En inställning som
bär att enskilda personer har något
legitim rätt att ställa krav på
form av högre tjänster. Funnes
gon styrka i den konstitutionella
len borde konstitutionsutskottet
stalta om en grundlig
samtliga viktigare utnämningar
gjorts sedan 1976.
Ti
Dt
Si!
H:
av
än
sru
va
fra
på
är
att
hru
’IMerna förändras
Dill som tänker några år tillbaka erinrar
kanske OlofPalme i valrörelsen 1979.
~var mild och uppträdde ibland rent
8’vänligt, han spelade landsfader, fastildet uppenbarligen bar emot. Han pas• inte till att vara slätkammad. Särskilt
• han inte fullt trovärdig då han ville
limstå som den som i första hand tänkte
,&andra och inte på sig själv. Olof Palme
ten maktmänniska. Han strävar efter
inneha makt och utöva makt. I år tror
Ila att makten kan vinnas på det sätt, i
et makt vanligen framträder. Hänlöshet och brutalitet skall det vara.
Socialdemokraternas ledning har belllmt att man skall gå hårt fram. PartiIlheteraren böljade, på Sergels Torg av
*platser, med ett personangrepp mot
1Dbjöm Fälldin, åhört av några få deIDIStranter och spritt genom Rapport,
• förvarnats och stod till tjänst. Till
lrdheten skall läggas ohövlighet. Väl
lrberett på vad som skulle hända visade
TV i Rapport hur partisekreteraren noncMiant hälsade på Sveriges statsminisllr. Olof Palme vände bort huvudet och
ilrtsatte ett samtal då han hälsade, om
*tkunde kallas så. Svenska folket skulle se hur partiledningen föraktade regechefen.
165
Den hårda attityden har fortsatt i riksdagen. Olof Palme anklagade statsministern för att medvetet söka öka arbetslösheten. Det är naturligtvis lögn. Han fortsatte med att beskylla Gösta Bohman
och moderaterna – alltid kallade högern
för att antyda något skumt – för ”fäaktig” underdånighet inför högerdiktaturer. Osanningen var uppenbar för alla.
Den framfördes i riksdagen. Talmannen
hade intet att invända mot ordvalet.
Att en kvinnlig socialdemokrat av lägre ordning redan följande dag simulerade
upprördhet i en riksdagsdebatt och skrek
”Vet hut” till socialminister Karin Sö-
der är bara en del av den allmänna bilden.
Vem har funnit på den här taktiken?
Okvädingsord och svordomar ligger bra
till för Olof Palme, det vet vi. Men skall
alla partiets riksdagskandidater gå ner
till hans nivå? För en del socialdemokrater blir drummelaktigheten kanske svår
att svälja. Det skall villigt erkännas, att
den inte hör till partiets traditioner.
Men tiderna förändras. Vad Per Albin
Hansson skulle sagt om det nya sättet att
uppträda, är lätt att föreställa sig. Vad
Tage Erlander tänker om sin skyddsling
Olof Palme, säger han inte.