Dagens frågor; Indexregleringen
1977
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens frågor
Indexregleringen
Till de allra viktigaste punkterna i förra höstens regeringsdeklaration hörde löftet att indexreglera skatteskalorna. I fortsättningen
skulle regering och riksdag, inte en oberäknelig inflation, bestämma skatteuttag och
progressivitet.
Mot denna självklart rättvisa princip har
den socialdemokratiska oppositionen rest ett
snart sagt lidelsefullt motstånd. Med allsköns förvrängningar, tex påståendena att
de indexreglerade skalorna skulle medföra
orättvist stora skattesänkningar för de högre
inkomsttagarna, har socialdemokraterna
försökt föra in indexregleringen som ett moment i den politik i storkapitalets intresse,
som regeringen säges föra. När nu Sveriges
Radio är som den är får man vara tacksam
för att den borgerliga pressen torde ha tillräcklig styrka för att effektivt påvisa ihåligheten i denna lögnpropaganda. Ty annat är
det ju inte fråga om.
Men det är lätt att förstå varför socialdemokraterna opponerar mot indexregleringen. Genom inflationen kunde den socialdemokratiska regeringen i allt snabbare takt
genomföra den radikala ekonomiska utjämning, som den ideologiskt band sig för
under intryck av 1960-talets vänstervridning. Det hela fungerade så bekvämt. Varje
år kunde man låta de hårda progressiva skatteskalorna slå allt värre på de inflationsutspädda lönehöjningarna – utan au lyfta ett
finger. Sedan kunde man i efterhand justera
skatteskalorna efter de egna fördelningspolitiska värderingarna. Det betydde att ju högre inkomsten låg på progressivskatteskalan,
ju mera socialt orättvist proklamerades det
vara att skydda inkomsttagaren mot den
kombinerade effekten av inflation och marginalskatteeffekt. Med tabeller i krontal kunde man alltid visa att de stora skattesänkningarna i absoluta tal räknat kom de högre
inkomsttagarna till del. Att de var hopplöst
otillräckliga som inflationskompensation,
förtegs omsorgsfullt.
Sedan vi i Sverige nu dragits in i en inflationsprocess, som ingen kan veta när vi kommer ur, är den första förutsättningen för en
kontroll över skattepolitiken och för en nedskärning av de numera helt förödande marginalskatterna, en indexreglering. Den är
den nödvändiga fasta punkten för en överblick över systemets verkningar. Den är därtill nödvändig för att hindra att kraven i nästa års lönerörelse på kompensation för inflation och progressivitetseffekt frambringar
en malström av löne- O<;_h prishöjningar, som
skulle göra vårt redan nu mycket svåra samhällsekonomiska läge förtvivlat.
Dessbättre har de tre regeringspartierna i
kategoriska ordalag bundit sig för indexregleringens genomförande i höst, ett löfte som
till yttermera visso bekräftats i somras av alla
tre partiledarna. Aldrig så högljutt oväsen
från oppositionen kan inte gärna få annan
effekt än att regeringen och regeringspartierna anstränger sig av alla krafter att tala om
vad det är fråga om. En gammal regel i politiken är att man aldrig skall överskatta väljarnas kunskaper och aldrig underskatta deras
förstånd. Får de kunskap om indexregleringens innebörd, kommer de att förstå den.
Och har de en gång gjort det, blir det politiskt omöjligt att avskaffa den.
Stöd år småf”oretagarna
Nödtvungna brandkårsutryckningar till krisdrabbade företag, industribranscher och regioner har hitintills präglat 1977 års näringspolitik. Politiken har varit dyrbar. Räkningarna lyder i dag på mellan 10 till 15 miljarder, och alla notor har ännu inte presenterats. Alternativet i form av konkurser och
kraftigt stegrad arbetslöshet hade varit en
omöjlighet för den första borgerliga regeringen på 44 år. Vi får inte glömma att Sverige genomlevt den sämsta exportkonjunkturen sedan andra världskriget.
Det bittra med de många miljarderna till
de krisdrabbade branscherna är att det i så
hög grad är fråga om förlorade pengar. De
går åt till att under en övergångsperiod hålla
företagen vid liv med konstgjord andning,
så att avvecklingen och nedskärningen av rö-
relsen kan äga rum under lugna och för de
anställda och samhället acceptabla former. I
bästa fall kommer något positivt ut i slutändan: en nedbantad och omstrukturerad
bransch, som kan hålla den internationella
konkurrensen stången och lämna sitt bidrag
till det svenska folkhushållet.
Den fråga som det i dag finns anledning att
ställa till regeringen är vilka positiva åtgärder man ämnar vidtaga för att ta tillvara och
utveckla det som är livskraftigt i svensk företagsamhet. Trots allt är det så, att ju mer
pengar som vräkes in för att hålla liv i det
som går dåligt desto mindre blir det över för
nyföretagande och expansion i branscher
som har framtiden för sig.
En avgörande test på regeringens vilja att
göra något positivt för svensk företagsamhet
kan bli den småföretagarproposition som
aviserats av regeringen till hösten. Förväntningarna inom företagsamheten är stora inför vad den propositionen kan komma att innehålla. Och det med rätta. Skall svenskt nä-
ringsliv ha en chans att hävda sig i framtiden, måste det återigen bli lockande, lönande och möjligt att starta eget, att expandera,
att företaga.
Rapporter från näringslivets organisationer säger att regeringen skött förarbetet på
propositionen på ett utmärkt sätt. De berörda organisationerna har alla varit kallade till
överläggningar, och öppenheten hos regeringens företrädare är påtaglig. Allt detta är
en välkommen kontrast mot socialdemokratins nonchalanta och överlägsna attityd
gentemot den mindre företagsamheten.
Men det svåraste provet återstår: vad kommer propositionen att innehålla konkret?
259
Kommer regeringen att ha styrkan att göra
någonting åt det som företagarna sätter allra
främst: förmögenhetsbeskattningen, lagen
om fåmansbolag, kreditfrågorna, Åmanlagen.
Propositionen blir också en kostnadsfråga.
En förändring av förmögenhetsbeskattningen, som undantar det i familjeföretagen
arbetande kapitalet, kostar pengar men naturligtvis ändå småsmulor i förhållande till
de miljarder, som vräkts in i krisbranscherna. Det får inte bli så att regeringen finner
det lättare att bevilja subventioner till förlustföretag än att positivt förbättra arbetsvillkoren för den företagsamhet som skall utgö-
ra basen för vårt framtida näringsliv.
Vård och vanvård
Generaldirektören för kriminalvårdsstyrelsen gjorde i slutet av juli ett uttalande i SvD,
som var alltför välkommet och viktigt för att
tillåtas falla i glömska. Han erkände rentut,
vad alla som inte förvirrats av de tomma fraser, vari den urartade kriminalpolitiken insvepts, länge vetat, nämligen att ”vi kan inte
vårda bort någon brottslighet. Vi vet allt för
litet om den”.
Grundtanken i hans uppseen<;ieväckande
medgivande är att ”man inte skall överdriva
det där med vård. Det för tanken till vad
landsting kan erbjuda, men den som av
domstol döms till fängelse döms ju i första
hand av allmänpreventiva skäl eller helt enkelt för att man vill oskadliggöra honom för
en tid”.
Det känns tillfredsställande att detta nu uttalas av ”kriminalvårdens” ledande ämbetsman. Faktum är ju att vårdeffekten av fängelsestraffen inte är större nu än då man för
några decennier sedan döpte om fångvaktarna till vårdare. De med sådan optimism
genomförda skrivbordsreformerna har visat
sig förfelade. Inom kriminalpolitiken har vi
260
med eftertryck satt oss mellan två stolar; vi
har varken ett godtagbart skydd för allmänheten gentemot den grova brottsligheten eller fungerande kriminalvård i frihet.
Att detta är den förra socialdemokratiska
regeringens fel är uppenbart. Trots alla varningar drev den igenom en ”humanitär”
vårdlinje, senast år 1974 i den nya kriminalvårdslagens form. Den lagen har blivit ett
förfärande misslyckande. Narkotikan har
trängt in på anstalterna i sådan skala att miljön där börjar påminna om 1700-talets Tiggaropera. Rymningar sker på löpande band.
Ett normalläge tycks vara att c a lO procent
av de för grova brott intagna är på rymmen
– ofta genom illojalt utnyujande av de generösa permissionsreglerna. Inte att undra på
att det rånas banker och postkontor som under Vilda Västernperiodens värsta tid i USA.
Vad hjälper det att skickliga polisinsatser
gör att uppklaringsprocenten beträffande
dessa rån är mycket hög: 70-80 procent. De
för rånen gripna och dömda är ju ofta
snabbt ute igen – i full professionell verksamhet.
Hr Martinsson förebådar visserligen i sitt
uttalande att förslag kan väntas om skärpta
bestämmelser för permission och eventuellt
en återgång till bättre bevakade besök. Men
räcker det? Behövs det inte flera effektiva isoleringsavdelningar – typ Kurnia –
där något så när säkra garantier kan skapas
mot rymningar av de mest desperata och
mest samhällsfarliga?
Behövs det inte också mycket starkare satsning på frivården med ett uppbåd av långt
talrikare vårdkontakter- yrkesmän och frivilliga? ”Vårdanstalterna” har nu utvecklats
till sådana smittohärdar, att den enda vård,
där man ger den dömde en reell chans till
förbättring, är försök till social återanpassning ute i samhällslivet – under personlig
ledning och hjälp dag för dag.
Centerstämman i TV
Centerpartiet höll stämma ijuni tillsammans
med sitt kvinnoförbund och sitt ungdomsförbund. Ett kort reportage förekom i
TVlAktuellt. Det koncentrerades inte på
vad som förekom på stämman utan på vad
som kunde sägas emot centerns politik. Till
yttermera visso hade man som kommentator
engagerat hr Olof Palme.
Från centerhåll har programinslaget anmälts för Radionämnden, vad man nu tror
sig kunna vinna med den saken. Det har också anmälts för Sveriges Radios styrelse, som
förmodligen kommer att svara att ärendet
inte ligger inom styrelsens kompetens.
Skånska Dagbladet (c) har gått mycket förnuftigare fram. Tidningen har namngivit reportern, Mats Svensen, som gjorde det vänstervridna programmet. Därmed är han placerad för framtiden och det är klargjort att
han inte borde få ansvara för politiska program, som han alltså medvetet vinklar. Tidningen antyder vidare att hr Palme eller
”hans Göran Persson”, alltså partisekreterare Sten Andersson, ordnat saken redan före
stämman.
Det senare är naturligtvis fullt möjligt. Hr
Anderssons envetna försök att komma åt
centern i allmänhet och statsminister Fälldin
i synnerhet är nu så välkända, att varje angrepp på regeringen, varje slag under bältet,
rent automatiskt i första hand tillskrivs hans
inflytande. Men man skall därför inte underskatta de vänstervridna krafterna inom Sveriges Radio.
Många hade trott att en av regeringens
första åtgärder förra hösten skulle ha blivit
att den tillhållit Sveriges Radios ledning – ty
en sådan måste väl finnas? – att övertramp
åt vänster i den orimliga utsträckning som
förekommit inte vidare borde tolereras. Veterligen skedde inte detta. Kanske trodde
man på en reaktion inom företaget i de nya
politiska konjunkturerna och att en sådan
skulle leda till självsanering och bättring.
I så fall finns det otaliga exempel på att
man trodde fel. Men episoden med centerstämman ligger regeringen nära. Den kan
betraktas som ett typfall av vänstervridet
ställningstagande i skydd av ett nyhetsreportage. Man kan knappast undvika att påtala
det.
Den gamla frågan tål att upprepas: när får
vi den av många efterlysta nya ledningen för
Sveriges Radio?
De mänskliga rättigheterna
I Helsingforsdokumentet, som undertecknades för två år sedan, utlovade signatärmakterna bland annat att de skulle underlätta
möjligheterna att resa mellan olika länder,
vinnlägga sig om bättre kulturella kontakter
och på olika sätt öka informationerna om
varandra. För västvärlden beredde detta
inga svårigheter. Östtyskland var däremot
ett land som vägrade att skriva på. Där hade
man Berlinmuren att tänka på och ville verkligen inte öka möjligheterna att komma förbi den. Sovjetunionen undertecknade, men
att man i Moskva skulle gå med på mera på-
fallande lättnader för sina egna var inte att
tänka på.
Ty utfästelserna i Helsingfors gällde inte
de inre förhållandena i ett land utan relationerna mellan länder. När folk i öster började begära visum för utlandsresor, avvisades
de med indignation: var de folkfiender och
opponenter mot sitt land? När vetenskapsmän talade om kulturell frihet, sattes de i
svårare fall som förr på mentalsjukhus för
att brytas ned. Mänskliga rättigheter låter
bra i propagandan, men stärker de partiet
och det kommunistiska samhället?
Den nya ryska författningen av i år säger
ifrån på den punkten. Oliktänkande fördöms. Yttrandefrihet och pressfrihet skall
tiäna de arbetandes intressen och stärka det
socialistiska systemet. Vad som är folkets och
26I
systemets intresse avgör partiet. Det uttrycks
så, att partiet ”leder sovjetfolkets skapande
ansträngningar och ställer striden för kommunistisk seger på planmässig vetenskapligt
grundad bas.” Sacharov, Medvedev och andra förstår vad som menas med den vetenskapligheten. De har att vända sig till partiet
för att få veta vad som är rätt och skall inte
komma med egna funderingar.
President Ca-rter yttrade sig i maj om vad
som i Sovjetunionen – otvivelaktigt innanför dess gränser – och på andra håll sker
ifråga om Helsingforsavtalens både anda
och bokstav. Han kom inte med konkreta
förslag, ännu mindre med hotelser. Han ville klargöra sina politiska intentioner, som visade sig vara att Uäna mänskligheten. Sovjetunionen svarade med vad presidenten i ett
senare tal kallat ”negativa kommentarer”.
Samtidigt har oppositionen där fått sina ansträngningar försvårade. Men presidenten
tvingas av sitt samvete, får man höra från
USA. Han är kristen och måste tala vad sant
är. En bidragande orsak är kanske att han
ogillar Henry Kissinger, som inte gav sig ut
för att vara specialist på vare sig kristendom
eller moral och som inriktade sin praktiska
politik på att hindra krig och särskilt kommande kärnvapenkrig. De mänskliga rättigheterna fick det gå med som det kunde,
även om enskilda fall löstes med vad som
brukar kallas tyst diplomati och som kunde
taga sig uttryck i gåvor och alldeles oheliga
gengåvor.
Politiska beslut grundade på moraliska
motiveringar kan ha oväntade följder. De är
också svåra att diskutera, eftersom mycket
hänger på personliga tolkningar av vad moral är. Om president Carter, för att bara
nämna ett exempel, skulle genomdriva vad
han i ett tal sagt om Israels gränser på Västbanken, skulle resultaten bli förödande för
freden. Sedan må man ha vilka åsikter man
vill om hur dessa gränser kommit till.
Presidenten är bara i början av sin första
262
period, men han har redan hunnit bli jämförd med en annan moralisk president i
USA, nämligen Woodrow Wilson, som ställde upp egna, ganska diffusa ideal som absoluta normer för andra. Men så illa skall man
inte tro om den nuvarande presidenten, och
inte heller om framtiden .
Samarbetsinviterna
Under sommaren har den socialdemokratiska oppositionen riktat vissa samarbetsinviter
till regeringen. Sålunda har hr Palme själv
och hans partisekreterare Sten Andersson
framträtt i tal och skrift för att betyga partiets vilja att låta resonera med sig. Tyvärr visar en närmare granskning av deras uttalanden att de alls inte är inställda på ett samarbete utan på att slå in kilar mellan regeringspartierna.
Meningen är, kort sagt, att misstänkliggö-
ra de åtgärder, som är nödvändiga för att
återställa vår exportindustris konkurrenskraft och åstadkomma inre ekonomisk balans. I det syftet utmålar man regeringspolitiken som högerstyrd och hoppas att därigenom skapa oro inom mittenpartiernas radikala flygelgrupper.
Sten Anderssons fördomsfrihet är särskilt
uppenbar i hans sätt att vända på sammanhangen. I SvD 30/7 oroade han sig under rubriken ”Solidaritet – inte högerpolitik” mycket för omvårdnaden av de gamla. Det finns
i dag, påpekar han med rätta, ”en miljon ålderspensionärer. 800 000 svenskar är över
70 år. 1985 har antalet växt till mer än en
miljon. De, som idag är över 80 år, utgör 2,5
procent av befolkningen, men deras behov
av vård är så starkt att de behöver 25 procent av alla våra vårdresurser”. Efter att ha
konstaterat att de gamla har rätt att ställa
krav på trygghet och omvårdnad upplyser
han, att det kommer att krävas många nya
miljarder att klara den uppgiften. ”Men varifrån ska de pengarna tas om den borgerliga
regeringen, som den planerat, via höjd
moms tar in många miljarder för att betala
indexreglering och marginalskattesänkningar”.
Sten Andersson vill inte eller låtsas inte
förstå att dessa planerade regeringsåtgärder
är ett av de nödvändiga leden i en konstruktiv näringspolitik, som är den enda möjligheten att trygga vården om de gamla. Regeringen står ju inför två uppgifter, som hänför sig till två skilda perspektiv – ett kort och
ett långsiktigt. I det korta perspektivet sett
har den ansvaret för att vi tar oss ur den svå-
ra ekonomiska krisen, så att vi inte drabbas
av en kombinerad inflations- och arbetslöshetskatastrof I det långa perspektivet står vi
liksom andra jämförliga i-länder inför en historiskt unik svårighet. Hur skall ett krympande skikt av arbetsföra kunna försörja
den växande del av befolkningen, som våra
gamla utgör. Allt tal om O-tillväxt av miljö-
skäl eller egalitära motiv är struntprat – om
vi inte vill acceptera att de gamla lider nöd.
Tvärtom, en expansiv ekonomi är den humanitärt enda godtagbara lösningen.
Redan nu börjar siffrorna om uppgiftens
storleksordning tala ett hotfullt språk. Det
kommer i själva verket att krävas en gigantisk kraftansträngning för att vi skall kunna
uppfylla de i lag givna löftena till pensionä-
rerna. Den lagstadgade pensioneringen
uppvisar i dagens läge, vid en fondbildning
av c:a 100 miljarder kr (vilket är vad vi nu
har) ett kapitalvärde av förpliktelser som
överstiger fondmedlen med ca 370 miljarder kr. Det beloppet motsvarar ungefär
1977 års bruttonationalinkomst.
Så länge Sten Andersson och andra socialdemokratiska debattörer inte kan svara på
frågan hur den luckan, som hela tiden växer
genom inflationen, skall fyllas, finns det
ingen anledning att taga dem på allvar. Deras argument har ingenting med verkligheten att göra.
Indexregleringen
Till de allra viktigaste punkterna i förra höstens regeringsdeklaration hörde löftet att indexreglera skatteskalorna. I fortsättningen
skulle regering och riksdag, inte en oberäknelig inflation, bestämma skatteuttag och
progressivitet.
Mot denna självklart rättvisa princip har
den socialdemokratiska oppositionen rest ett
snart sagt lidelsefullt motstånd. Med allsköns förvrängningar, tex påståendena att
de indexreglerade skalorna skulle medföra
orättvist stora skattesänkningar för de högre
inkomsttagarna, har socialdemokraterna
försökt föra in indexregleringen som ett moment i den politik i storkapitalets intresse,
som regeringen säges föra. När nu Sveriges
Radio är som den är får man vara tacksam
för att den borgerliga pressen torde ha tillräcklig styrka för att effektivt påvisa ihåligheten i denna lögnpropaganda. Ty annat är
det ju inte fråga om.
Men det är lätt att förstå varför socialdemokraterna opponerar mot indexregleringen. Genom inflationen kunde den socialdemokratiska regeringen i allt snabbare takt
genomföra den radikala ekonomiska utjämning, som den ideologiskt band sig för
under intryck av 1960-talets vänstervridning. Det hela fungerade så bekvämt. Varje
år kunde man låta de hårda progressiva skatteskalorna slå allt värre på de inflationsutspädda lönehöjningarna – utan au lyfta ett
finger. Sedan kunde man i efterhand justera
skatteskalorna efter de egna fördelningspolitiska värderingarna. Det betydde att ju högre inkomsten låg på progressivskatteskalan,
ju mera socialt orättvist proklamerades det
vara att skydda inkomsttagaren mot den
kombinerade effekten av inflation och marginalskatteeffekt. Med tabeller i krontal kunde man alltid visa att de stora skattesänkningarna i absoluta tal räknat kom de högre
inkomsttagarna till del. Att de var hopplöst
otillräckliga som inflationskompensation,
förtegs omsorgsfullt.
Sedan vi i Sverige nu dragits in i en inflationsprocess, som ingen kan veta när vi kommer ur, är den första förutsättningen för en
kontroll över skattepolitiken och för en nedskärning av de numera helt förödande marginalskatterna, en indexreglering. Den är
den nödvändiga fasta punkten för en överblick över systemets verkningar. Den är därtill nödvändig för att hindra att kraven i nästa års lönerörelse på kompensation för inflation och progressivitetseffekt frambringar
en malström av löne- O<;_h prishöjningar, som
skulle göra vårt redan nu mycket svåra samhällsekonomiska läge förtvivlat.
Dessbättre har de tre regeringspartierna i
kategoriska ordalag bundit sig för indexregleringens genomförande i höst, ett löfte som
till yttermera visso bekräftats i somras av alla
tre partiledarna. Aldrig så högljutt oväsen
från oppositionen kan inte gärna få annan
effekt än att regeringen och regeringspartierna anstränger sig av alla krafter att tala om
vad det är fråga om. En gammal regel i politiken är att man aldrig skall överskatta väljarnas kunskaper och aldrig underskatta deras
förstånd. Får de kunskap om indexregleringens innebörd, kommer de att förstå den.
Och har de en gång gjort det, blir det politiskt omöjligt att avskaffa den.
Stöd år småf”oretagarna
Nödtvungna brandkårsutryckningar till krisdrabbade företag, industribranscher och regioner har hitintills präglat 1977 års näringspolitik. Politiken har varit dyrbar. Räkningarna lyder i dag på mellan 10 till 15 miljarder, och alla notor har ännu inte presenterats. Alternativet i form av konkurser och
kraftigt stegrad arbetslöshet hade varit en
omöjlighet för den första borgerliga regeringen på 44 år. Vi får inte glömma att Sverige genomlevt den sämsta exportkonjunkturen sedan andra världskriget.
Det bittra med de många miljarderna till
de krisdrabbade branscherna är att det i så
hög grad är fråga om förlorade pengar. De
går åt till att under en övergångsperiod hålla
företagen vid liv med konstgjord andning,
så att avvecklingen och nedskärningen av rö-
relsen kan äga rum under lugna och för de
anställda och samhället acceptabla former. I
bästa fall kommer något positivt ut i slutändan: en nedbantad och omstrukturerad
bransch, som kan hålla den internationella
konkurrensen stången och lämna sitt bidrag
till det svenska folkhushållet.
Den fråga som det i dag finns anledning att
ställa till regeringen är vilka positiva åtgärder man ämnar vidtaga för att ta tillvara och
utveckla det som är livskraftigt i svensk företagsamhet. Trots allt är det så, att ju mer
pengar som vräkes in för att hålla liv i det
som går dåligt desto mindre blir det över för
nyföretagande och expansion i branscher
som har framtiden för sig.
En avgörande test på regeringens vilja att
göra något positivt för svensk företagsamhet
kan bli den småföretagarproposition som
aviserats av regeringen till hösten. Förväntningarna inom företagsamheten är stora inför vad den propositionen kan komma att innehålla. Och det med rätta. Skall svenskt nä-
ringsliv ha en chans att hävda sig i framtiden, måste det återigen bli lockande, lönande och möjligt att starta eget, att expandera,
att företaga.
Rapporter från näringslivets organisationer säger att regeringen skött förarbetet på
propositionen på ett utmärkt sätt. De berörda organisationerna har alla varit kallade till
överläggningar, och öppenheten hos regeringens företrädare är påtaglig. Allt detta är
en välkommen kontrast mot socialdemokratins nonchalanta och överlägsna attityd
gentemot den mindre företagsamheten.
Men det svåraste provet återstår: vad kommer propositionen att innehålla konkret?
259
Kommer regeringen att ha styrkan att göra
någonting åt det som företagarna sätter allra
främst: förmögenhetsbeskattningen, lagen
om fåmansbolag, kreditfrågorna, Åmanlagen.
Propositionen blir också en kostnadsfråga.
En förändring av förmögenhetsbeskattningen, som undantar det i familjeföretagen
arbetande kapitalet, kostar pengar men naturligtvis ändå småsmulor i förhållande till
de miljarder, som vräkts in i krisbranscherna. Det får inte bli så att regeringen finner
det lättare att bevilja subventioner till förlustföretag än att positivt förbättra arbetsvillkoren för den företagsamhet som skall utgö-
ra basen för vårt framtida näringsliv.
Vård och vanvård
Generaldirektören för kriminalvårdsstyrelsen gjorde i slutet av juli ett uttalande i SvD,
som var alltför välkommet och viktigt för att
tillåtas falla i glömska. Han erkände rentut,
vad alla som inte förvirrats av de tomma fraser, vari den urartade kriminalpolitiken insvepts, länge vetat, nämligen att ”vi kan inte
vårda bort någon brottslighet. Vi vet allt för
litet om den”.
Grundtanken i hans uppseen<;ieväckande
medgivande är att ”man inte skall överdriva
det där med vård. Det för tanken till vad
landsting kan erbjuda, men den som av
domstol döms till fängelse döms ju i första
hand av allmänpreventiva skäl eller helt enkelt för att man vill oskadliggöra honom för
en tid”.
Det känns tillfredsställande att detta nu uttalas av ”kriminalvårdens” ledande ämbetsman. Faktum är ju att vårdeffekten av fängelsestraffen inte är större nu än då man för
några decennier sedan döpte om fångvaktarna till vårdare. De med sådan optimism
genomförda skrivbordsreformerna har visat
sig förfelade. Inom kriminalpolitiken har vi
260
med eftertryck satt oss mellan två stolar; vi
har varken ett godtagbart skydd för allmänheten gentemot den grova brottsligheten eller fungerande kriminalvård i frihet.
Att detta är den förra socialdemokratiska
regeringens fel är uppenbart. Trots alla varningar drev den igenom en ”humanitär”
vårdlinje, senast år 1974 i den nya kriminalvårdslagens form. Den lagen har blivit ett
förfärande misslyckande. Narkotikan har
trängt in på anstalterna i sådan skala att miljön där börjar påminna om 1700-talets Tiggaropera. Rymningar sker på löpande band.
Ett normalläge tycks vara att c a lO procent
av de för grova brott intagna är på rymmen
– ofta genom illojalt utnyujande av de generösa permissionsreglerna. Inte att undra på
att det rånas banker och postkontor som under Vilda Västernperiodens värsta tid i USA.
Vad hjälper det att skickliga polisinsatser
gör att uppklaringsprocenten beträffande
dessa rån är mycket hög: 70-80 procent. De
för rånen gripna och dömda är ju ofta
snabbt ute igen – i full professionell verksamhet.
Hr Martinsson förebådar visserligen i sitt
uttalande att förslag kan väntas om skärpta
bestämmelser för permission och eventuellt
en återgång till bättre bevakade besök. Men
räcker det? Behövs det inte flera effektiva isoleringsavdelningar – typ Kurnia –
där något så när säkra garantier kan skapas
mot rymningar av de mest desperata och
mest samhällsfarliga?
Behövs det inte också mycket starkare satsning på frivården med ett uppbåd av långt
talrikare vårdkontakter- yrkesmän och frivilliga? ”Vårdanstalterna” har nu utvecklats
till sådana smittohärdar, att den enda vård,
där man ger den dömde en reell chans till
förbättring, är försök till social återanpassning ute i samhällslivet – under personlig
ledning och hjälp dag för dag.
Centerstämman i TV
Centerpartiet höll stämma ijuni tillsammans
med sitt kvinnoförbund och sitt ungdomsförbund. Ett kort reportage förekom i
TVlAktuellt. Det koncentrerades inte på
vad som förekom på stämman utan på vad
som kunde sägas emot centerns politik. Till
yttermera visso hade man som kommentator
engagerat hr Olof Palme.
Från centerhåll har programinslaget anmälts för Radionämnden, vad man nu tror
sig kunna vinna med den saken. Det har också anmälts för Sveriges Radios styrelse, som
förmodligen kommer att svara att ärendet
inte ligger inom styrelsens kompetens.
Skånska Dagbladet (c) har gått mycket förnuftigare fram. Tidningen har namngivit reportern, Mats Svensen, som gjorde det vänstervridna programmet. Därmed är han placerad för framtiden och det är klargjort att
han inte borde få ansvara för politiska program, som han alltså medvetet vinklar. Tidningen antyder vidare att hr Palme eller
”hans Göran Persson”, alltså partisekreterare Sten Andersson, ordnat saken redan före
stämman.
Det senare är naturligtvis fullt möjligt. Hr
Anderssons envetna försök att komma åt
centern i allmänhet och statsminister Fälldin
i synnerhet är nu så välkända, att varje angrepp på regeringen, varje slag under bältet,
rent automatiskt i första hand tillskrivs hans
inflytande. Men man skall därför inte underskatta de vänstervridna krafterna inom Sveriges Radio.
Många hade trott att en av regeringens
första åtgärder förra hösten skulle ha blivit
att den tillhållit Sveriges Radios ledning – ty
en sådan måste väl finnas? – att övertramp
åt vänster i den orimliga utsträckning som
förekommit inte vidare borde tolereras. Veterligen skedde inte detta. Kanske trodde
man på en reaktion inom företaget i de nya
politiska konjunkturerna och att en sådan
skulle leda till självsanering och bättring.
I så fall finns det otaliga exempel på att
man trodde fel. Men episoden med centerstämman ligger regeringen nära. Den kan
betraktas som ett typfall av vänstervridet
ställningstagande i skydd av ett nyhetsreportage. Man kan knappast undvika att påtala
det.
Den gamla frågan tål att upprepas: när får
vi den av många efterlysta nya ledningen för
Sveriges Radio?
De mänskliga rättigheterna
I Helsingforsdokumentet, som undertecknades för två år sedan, utlovade signatärmakterna bland annat att de skulle underlätta
möjligheterna att resa mellan olika länder,
vinnlägga sig om bättre kulturella kontakter
och på olika sätt öka informationerna om
varandra. För västvärlden beredde detta
inga svårigheter. Östtyskland var däremot
ett land som vägrade att skriva på. Där hade
man Berlinmuren att tänka på och ville verkligen inte öka möjligheterna att komma förbi den. Sovjetunionen undertecknade, men
att man i Moskva skulle gå med på mera på-
fallande lättnader för sina egna var inte att
tänka på.
Ty utfästelserna i Helsingfors gällde inte
de inre förhållandena i ett land utan relationerna mellan länder. När folk i öster började begära visum för utlandsresor, avvisades
de med indignation: var de folkfiender och
opponenter mot sitt land? När vetenskapsmän talade om kulturell frihet, sattes de i
svårare fall som förr på mentalsjukhus för
att brytas ned. Mänskliga rättigheter låter
bra i propagandan, men stärker de partiet
och det kommunistiska samhället?
Den nya ryska författningen av i år säger
ifrån på den punkten. Oliktänkande fördöms. Yttrandefrihet och pressfrihet skall
tiäna de arbetandes intressen och stärka det
socialistiska systemet. Vad som är folkets och
26I
systemets intresse avgör partiet. Det uttrycks
så, att partiet ”leder sovjetfolkets skapande
ansträngningar och ställer striden för kommunistisk seger på planmässig vetenskapligt
grundad bas.” Sacharov, Medvedev och andra förstår vad som menas med den vetenskapligheten. De har att vända sig till partiet
för att få veta vad som är rätt och skall inte
komma med egna funderingar.
President Ca-rter yttrade sig i maj om vad
som i Sovjetunionen – otvivelaktigt innanför dess gränser – och på andra håll sker
ifråga om Helsingforsavtalens både anda
och bokstav. Han kom inte med konkreta
förslag, ännu mindre med hotelser. Han ville klargöra sina politiska intentioner, som visade sig vara att Uäna mänskligheten. Sovjetunionen svarade med vad presidenten i ett
senare tal kallat ”negativa kommentarer”.
Samtidigt har oppositionen där fått sina ansträngningar försvårade. Men presidenten
tvingas av sitt samvete, får man höra från
USA. Han är kristen och måste tala vad sant
är. En bidragande orsak är kanske att han
ogillar Henry Kissinger, som inte gav sig ut
för att vara specialist på vare sig kristendom
eller moral och som inriktade sin praktiska
politik på att hindra krig och särskilt kommande kärnvapenkrig. De mänskliga rättigheterna fick det gå med som det kunde,
även om enskilda fall löstes med vad som
brukar kallas tyst diplomati och som kunde
taga sig uttryck i gåvor och alldeles oheliga
gengåvor.
Politiska beslut grundade på moraliska
motiveringar kan ha oväntade följder. De är
också svåra att diskutera, eftersom mycket
hänger på personliga tolkningar av vad moral är. Om president Carter, för att bara
nämna ett exempel, skulle genomdriva vad
han i ett tal sagt om Israels gränser på Västbanken, skulle resultaten bli förödande för
freden. Sedan må man ha vilka åsikter man
vill om hur dessa gränser kommit till.
Presidenten är bara i början av sin första
262
period, men han har redan hunnit bli jämförd med en annan moralisk president i
USA, nämligen Woodrow Wilson, som ställde upp egna, ganska diffusa ideal som absoluta normer för andra. Men så illa skall man
inte tro om den nuvarande presidenten, och
inte heller om framtiden .
Samarbetsinviterna
Under sommaren har den socialdemokratiska oppositionen riktat vissa samarbetsinviter
till regeringen. Sålunda har hr Palme själv
och hans partisekreterare Sten Andersson
framträtt i tal och skrift för att betyga partiets vilja att låta resonera med sig. Tyvärr visar en närmare granskning av deras uttalanden att de alls inte är inställda på ett samarbete utan på att slå in kilar mellan regeringspartierna.
Meningen är, kort sagt, att misstänkliggö-
ra de åtgärder, som är nödvändiga för att
återställa vår exportindustris konkurrenskraft och åstadkomma inre ekonomisk balans. I det syftet utmålar man regeringspolitiken som högerstyrd och hoppas att därigenom skapa oro inom mittenpartiernas radikala flygelgrupper.
Sten Anderssons fördomsfrihet är särskilt
uppenbar i hans sätt att vända på sammanhangen. I SvD 30/7 oroade han sig under rubriken ”Solidaritet – inte högerpolitik” mycket för omvårdnaden av de gamla. Det finns
i dag, påpekar han med rätta, ”en miljon ålderspensionärer. 800 000 svenskar är över
70 år. 1985 har antalet växt till mer än en
miljon. De, som idag är över 80 år, utgör 2,5
procent av befolkningen, men deras behov
av vård är så starkt att de behöver 25 procent av alla våra vårdresurser”. Efter att ha
konstaterat att de gamla har rätt att ställa
krav på trygghet och omvårdnad upplyser
han, att det kommer att krävas många nya
miljarder att klara den uppgiften. ”Men varifrån ska de pengarna tas om den borgerliga
regeringen, som den planerat, via höjd
moms tar in många miljarder för att betala
indexreglering och marginalskattesänkningar”.
Sten Andersson vill inte eller låtsas inte
förstå att dessa planerade regeringsåtgärder
är ett av de nödvändiga leden i en konstruktiv näringspolitik, som är den enda möjligheten att trygga vården om de gamla. Regeringen står ju inför två uppgifter, som hänför sig till två skilda perspektiv – ett kort och
ett långsiktigt. I det korta perspektivet sett
har den ansvaret för att vi tar oss ur den svå-
ra ekonomiska krisen, så att vi inte drabbas
av en kombinerad inflations- och arbetslöshetskatastrof I det långa perspektivet står vi
liksom andra jämförliga i-länder inför en historiskt unik svårighet. Hur skall ett krympande skikt av arbetsföra kunna försörja
den växande del av befolkningen, som våra
gamla utgör. Allt tal om O-tillväxt av miljö-
skäl eller egalitära motiv är struntprat – om
vi inte vill acceptera att de gamla lider nöd.
Tvärtom, en expansiv ekonomi är den humanitärt enda godtagbara lösningen.
Redan nu börjar siffrorna om uppgiftens
storleksordning tala ett hotfullt språk. Det
kommer i själva verket att krävas en gigantisk kraftansträngning för att vi skall kunna
uppfylla de i lag givna löftena till pensionä-
rerna. Den lagstadgade pensioneringen
uppvisar i dagens läge, vid en fondbildning
av c:a 100 miljarder kr (vilket är vad vi nu
har) ett kapitalvärde av förpliktelser som
överstiger fondmedlen med ca 370 miljarder kr. Det beloppet motsvarar ungefär
1977 års bruttonationalinkomst.
Så länge Sten Andersson och andra socialdemokratiska debattörer inte kan svara på
frågan hur den luckan, som hela tiden växer
genom inflationen, skall fyllas, finns det
ingen anledning att taga dem på allvar. Deras argument har ingenting med verkligheten att göra.