Dagens frågor; Konsulternas uttåg
1977
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens frågor
Konsulternas uttåg
I all stillhet har under regeringen PaJmes sista tid och ännu mer klart vid den borgerliga
regeringens ämbetstillträde skett en förändring i regeringsarbete och kanslihusorganisation, som är av stor praktisk betydelse men
nästan inte observerats – upphörandel av
ordningen med s k administrativa konsulter.
Härmed avses statsråd utan departement
men med uppgift att administrativt/juridiskt
biträda och råda departementscheferna –
vanligen cheferna för några departement.
Under 1900-talet har det i allmänhet ordnats
så, att man haft två administrativa konsulter
och att dessa i första hand hänvisats att
hjälpa till i 5-6 angivna fackdepartement.
Dessa konsulter räknar sitt ursprung från
clepartementsorgan.jsationens tillkomst år
1840 och rekryterades så bra att de nästan
från början blev oumbärliga formella hörnpelare i regeringsarbetet och uppskattade
rådgivare åt ofta ovana politiker/ministrar.
De stora namnen från de första decennierna
är statsråden Wallensteen (enligt Louis de
Geer: ”av alla levande lexikon jag känt det
fullständigaste och säkraste”) och Gunther
(senare några år t o m statsminister). Från
1900-talet förtjänar nämnas bl a statsråelen
Hederstierna (i Lindmans första ministär)
och Linner (konsult i Hammarskjölds regering uneler första världskriget) samt uneler
de tidigare socialdemokratiska regeringarna
Torsten Nothin och Karl Schlyter. Från
1900-talets mitt minns man flera dugliga och
aktiva konsulter, tex – ä propos årets antikrångelkampanj – 1950-talets kämpe för
denna sak Gunnar Danielson (”KrångelDaniel” – statsråd 1946-52).
H ur har det kommit sig att systemet med
de juridiskt/administrativa, ofta inflytelserika konsultativa statsråelen av denna typ upphört? Orsakerna är flera. Under det långa
socialdemokratiska maktinnehavet blev politiker/ministrarna småningom alltmera vana
och säkra – i stånd att klara sig med sina
egna IJanstemän i departementen, utan att
behöva lita till tränade statsrådskolleger av
ämbetsmannatyp. Kadern av högre fackämbetsmän i kanslihuset har också kvalitativt
och kvantitativt förstärkts – de nya titlarna
”rättschef’ och ”departementsråd” är en illustration till detta. Ej minst har rättschefen i
statsrådsberedningen kommit att spela en
viktig roll. Att konsulterna befunnits umbärliga sammanhänger möjligen också med att
man uneler de sista 3-4 decennierna någon
gång på dessa poster fått personer som helt
enkelt ej fyllt måttet – antingen på grund av
passiv läggn ing eller på grund av brister i politiskt omdöme och handlingskraft. Å andra
siclan har det kunnat hända att en administrativ konsult av aktiv läggning (typ Lidbom) funnit sig otillfredsställd med sin mera
rådgivande och kontrollerande funktion och
velat ta hand om och självständigt sköta
grupper av ärenden i ett eller flera departement; vederbörande har därigenom realiter
blivit ej blott administrativ konsult utan även
”hjälpminister” av den typ som ibland också
rent formellt kallats ”konsultativt statsråd”
(exempel Anna-Greta Leijon i PaJmes regering och Birgit Friggebo i Fälldins).
Vad just angår underlåtenhet att rekrytera administrativa konsulter till den sittande
koalitionsregeringen får man väl antaga, att
trängseln om platser de olika partierna emellan gjorde det svårare att bereda plats för
konsulter av äldre typ. I stället lär man ha
tänkt sig att lita till statsrådsberedningens
och justitiedepartementets folk, kanske speciellt elen ”opolitiske” justitieministern Romanus, som just har den bakgrund, vilken i
allmänhet utmärkt de gamla konsulterna.
Har det visat sig vara till olägenhet att inte
ha administrativa konsulter i regeringskretsen? I betraktande av den osäkerhet, som
oerfarna nya ministrar stundom visat, vågar
man nog säga, att tillvaron av ett par handfasta konsulter av den typ, som förut representerades av män som Linner och Nothin,
säkert skulle vara till nytta, inte minst under
en ny regerings första tid. En återuppståndelse av konsultinstitutionen ter sig därför
inte omotiverad men å andra sidan ej direkt
sannolik.
Barnatro eller bedrägeri
Under senare år har man i den politiska debatten alltmer uppmärksammat de fördomsfria metoder, med vilka den socialdemokratiska maktapparaten arbetar. Sålunda
har Arbetarnas Bildningsförbund välförtjänt kommit i skottgluggen, bl a för sina försök att få tillgodoräkna sig sina medlemmar
mångdubbelt vid beräkning av statsanslag.
Till ABF är man nämligen kollektivansluten
genom medlemskapet i en riksorganisation,
som är medlem. Ett typiskt och numera dessbättre mer allmänt känt exempel är följande: är man LO-medlem är man tvångsansluten till SAP, är man HSB-medlem är man
tvångsansluten till H yresgästernas Riksförbund. Då är man också fyra gånger om medlem i ABF och betalar på fyra ställen avgift
till det. Är man sedan medlem i De handikappades riksförbund har man ett femte
medlemskap (och avgift) på halsen.
Mindre känt är att ABF numera har 41
riksorganisationer anslutna – ibland över
medlemmarnas huvuden och utan att de ens
uppmärksammat sin lycka. Hur många i
Riksförbundet för hjärt- och lungsjuka vet
om att de genom sitt medlemskap i ABF anslutit sig till ”en samhällsomdaning i överensstämmelse med arbetarrörelsens grundläggande värderingar” (dvs i socialistisk riktning). Så är numera ABF:s program formulerat.
Sammanlagt har 15 handikappsorganisationer – en överväldigande majoritet av
denna kategori av organisationer – anslutits
till ABF. Härigenom har den socialdemokratiska maktapparaten skaffat sig praktiskt
taget monopol på det frivilliga studiearbetet
307
bland dessa människor. Detta monopol utnyt~as till en järnhård indoktrinering i de lokala studiecirklarna på ABF-lokalerna liksom i handikappsorganisationernas egna vilohem och fritidsgårdar. Att detta betalas
med allmänna medel är självklart – det är finessen i maktapparatens metodik.
När socialdemokraterna kritiseras för detta storartade politiska lurendrejeri, undviker de i det längsta debatt. Tvingas de fram i
ljuset, svarar de antingen med obehärskade
vredesutbrott eller hycklande försäkringar
om det politiskt oskyldiga i verksamheten.
Ett dråpligt exempel på det senare gav i
somras studierektorn i ABF Bo Toresson i
ett debattinlägg i Norrköpings Tidningar
(16/7). Han skildrade ABF:s verksamhet i
följande förföriska tonfall: ”ABF har aldrig
försökt dölja att ABF är arbetarrörelsens studieförbund. Tvärtom. Den som söker sig till
ABF vet att ABF står för en verksamhet
präglad av vänskap och samhörighet, en
verksamhet där man hjälper varandra och
delar med sig av sina erfarenheter och kunskaper.”
Socialism är att vara hygglig, sa’ Palme!
Men verksamheten har enligt Toresson en
ideologi också: ”Deltagarna vet också att det
i ABF:s verksamhet handlar om att granska
företeelser kritiskt istället för att acceptera
allt som en tingens ordning. Man vet att det
handlar om att samarbeta för att finna gemensamma lösningar till gemensamma problem. Vi lever i ett kommersiellt präglat konkurrenssamhälle. Den som går in i ABF-lokalerna vet att verksamheten är antikommersiell och bygger på antikonkurrens. Det är bl a
detta vi menar med att arbeta enligt arbetarrörelsens värderingar.”
Som synes förenas kärleken till nästan på
bästa sätt med nitet om maktapparatens indoktrineringsu ppgift.
308
Sverige och IDB
Ett av vårt lands största problem för närvarande är underskottet i de utrikes betalning- ,una. Balansen måste återställas genom att
exporten ökar. Därför är det glädjande att
Sveriges medlemskap i den interamerikanska banken, IDB, nu uppenbarligen är tryggat. Sedan vårriksdagen bifallit handelsminister Staffan Burenstam Linders proposition i ärendet, upptogs förhandlingar med
banken om villkoren. Överläggningarna
blev klara i slutet på juli. Regeringen kunde
då meddela, att Sverige är berett att gå in i
IDB. Från handelsdepartementet framhölls
att en granskning av bankens årsrapport för
1976 gett vid handen, att insatserna för de
fattigare latinamerikanska länderna ökat
och att några av de ur demokratisk synvinkel
mest kritiserade staterna framdeles kommer
att bli större långivare än låntagare. Detta är
en utveckling som från svensk sida bör noteras med tillfredsställelse.
I fjol genomfördes ändringar i bankens
bestämmelser, som innebar att svenskt medlemskap blev mera önskvärt än tidigare. Nu
får nämligen endast medlemmarna lämna in
anbud på IDB:s projekt. Beställningar till
svenska företag på kanske hundratals miljoner kr skulle alltså kunna förloras, om vi valt
att ställa oss utanför. Vad detta skulle betyda
för svensk sysselsättning är lätt att inse.
Den socialdemokratiska oppositionens
motstånd mot medlemskapet i IDB är besynnerligt och inkonsekvent.
Olof PaJmes regering lät på sin tid utarbeta en departementspromemoria, där det poängterades att ett medlemskap i banken
framstod som nödvändigt, särskilt med tanke på exporten. Därtill kommer att regeringen tidigare under fyra år överförde sammanlagt 26 miljoner kr i dollarvaluta till
!DB-banken. Pengarna skulle användas till
ett stort vattenförsörjningsprojekt i Brasilien. Resultatet härav blev att svenska företag
fick tillfälle att lämna anbud på olika delar
av projektet och att de fick leverera utrustning och experttjänster för sammanlagt betydligt mer än 26 milj. kr.
Men nu är det annat ljud i den socialdemokratiska skällan. I dag vänder man sig
med frenesi mot !DB-medlemskapet, primärt av moraliska skäl. Det betyder att man
samtidigt levererar en hård indirekt kritik
mot partivännerna i exempelvis Västtyskland, Österrike, Storbritannien och Danmark. Dessa socialdemokratiskt styrda stater
– liksom f ö alla västeuropeiska nationer, inklusive det kommunistiska Jugoslavien,
utom Norge – har nämligen ansökt om
medlemskap eller är redan medlemmar i
IDB. Vad är det för moraliska värderingar
som skiljer socialdemokraterna i Sverige
från systerpartierna i Västeuropa?
De demokratiska krafterna i Latinamerika
är beklagligtvis svaga. Förtryck och ofrihet
råder överallt. Ett svenskt medlemskap i
IDB betyder inget ställningstagande till förmån för enskilda regimer. Vi är bara inte så
protektionistiska att vi enbart handlar med
stater som har en väl utvecklad demokrati.
Vi är tvärtom så fördomsfria att vi under flera år gett generös u-hjälp till det kommunistiska Kuba och därmed indirekt stött Fidel
Castros krigföring i Afrika. Här har det
verkligen funnits moraliska betänkligheter,
men socialdemokraterna sopade då de moraliska aspekterna under mattan. Det gällde
ju då en kommunistdiktatur.
Facklig opinionsbildare
Kommunalekonomiska utredningen har beräknat hur mycket den kommunala skatten
kommer att öka fram till 1985. Det skrämmande perspektivet är 35 kronor i utdebitering vid periodens slut. Bara fram till 1980
kommer planerad utbyggnad av barnomsorgen, den alltmer krävande äldrevården och
övrig utbyggnad, to m av måttfull omfattning, i förening med den starka inflationen
aLL obönhörligen kräva 2 a3 kronors skattehöjning. Om man vill behålla i stort sett oförändrad skatt de närmaste tre åren, måste
man genomföra totalstopp för all utökad
verksamhet utanför barnomsorgens och äldrevårdens områden.
Vilka slutsatser drar då tidningen Kommunalarbetaren av detta? Jo, säger den, utredningen företer ju bara räkneexempel,
om förutsätter att alla antaganden är riktiga. De ekonomiska förutsättningarna för
kommunerna kan se annorlunda ut om tre
resp åtta år. Mot detta är ingenting all invända. All på om framtiden är svårt.
Vidare anser tidningen, att kommunernas
trängda ekonomiska läge måste leda till en
allmän bedömning av hela samhället ekonomi, vad man oundgängligen måste satsa på
och var pengar finns att ta. Där finner man
en guldgruva i försvarsanslagen! De ökade
resurserna till försvaret borde enligt tidningen i stället gå till kommunerna. Dessutom tar
man icke oväntat avstånd från indexregleringen av skatterna. Med en nästan öronbedövande monotoni upprepar man det socialdemokratiska påståendet, att indexregleringen ger höginkomsttagarna stora skatteläunader samtidigt som den kommer att urholka samhällets finansiella resurser.
Där har den kommunalekonomiska utredningen och regeringen alltså fått två goda
råd att begrunda. Regeringen bör observera
nödvändigheten av att för allmänheten och
inte minst sina egna klarlägga betydelsen av
begreppet indexreglering. Utan klar insikt
om den verkliga innebörden av reformen
kommer gemene man mer eller mindre mot
sin vilja att svälja den socialdemokratiska vulgärtolkningen av detta begrepp.
Å andra sidan är det möjligt att Kommunalarbetaren talar för döva öron. En insändare – fackligt verksam – beklagar sig i
amma nummer över att hans folk är hänvisat till borgerliga tidningar och to m köper
309
dem frivilligt, bl a av den an ledningen att de
i många fall har bättre sportsidor. Följaktligen får de kollektivanställda enligt samma
sagesman en skev bild av den politiska och
fackliga verksamheten. De fackliga tidningarna, som ju är bärare av sanningen, lämnas
skam till sägandes olästa. Här har oppositionspartiet uppenbarligen en svår nöt att
knäcka.
Svartmålning
Fackförbundet Metall med sina 450 000
medlemmar är som bekant landets största
och utgör den tyngsta delen i LO-komplexet.
Alltså har det ett särskilt intresse vad dess
ord förande Bert Lundin säger om vår ekonom iska kris.
yligen uttalade han sig i en ”TT-intervju” – ett medium som både SAP och LO
börjat använda flitigt. Vad han sade var inte
just trösterikt för dem som till äventyrs hoppats att de ledande inom LO skulle börja
förstå vad de ställt till med genom de senaste
avtalsrörelserna. En passus ger i ett nötskal
andan i hans förkunnelse: ”Det är oroande
att behöva konstatera att dagens makthavare
försöker svartmåla situationen. Fonsätter
det är risken stor att industrin till sist tappar
tron på sig själv och inte gör de investeringar
som är nödvändiga för att vi i framtiden
skall kunna behålla vår framskjutna ställning som industrination.”
Om man skall skratta eller gråta över detta
är en smaksak. Bert Lundin har uppenbarligen ingenting lärt och ingenting glömt sedan den tid, då Arne Geijer upplyste att LO
skulle driva sina lönekrav fast de var samhällsekonomiskt oförsvarliga. Ty vad som
hänt är ju att näringslivet inte längre har råd
med summan av lönekostnader, sociala avgifter och skatter. Man måste alltför ofta avstå från önskvärda investeringar därför att
de förutses gå med förlust. Den svenska in- 310
dustrin har ingalunda tappat tron på sig
själv, tvärtom gör den intensiva ansträngningar att rädda vad som räddas kan av lönsamhet och sysselsättning. Men det finns en
gräns. Ingen, inte ens Bert Lundin, kan lyfta
sig själv i håret.
Hans uttalande ger anledning till en ytterligare reflexion. Vi slapp dessbättre Stålverk
80, och den borgerliga valsegern avvärjde
tillsvidare Meidnerfondsystemet, som skulle
medfört att Bert Lundin och hans medbrö-
der i LO-toppen efter hand övertagit kommandot över det enskilda, dvs dåmera fackföreningsägda, näringslivets investeringar.
Var det skulle slutat behöver man inte gissa
sig till. De företagsekonomiska insikter, som
från socialdemokratisk politisk och facklig sida demonstrerades i debatten kring Stålverk
80, var av den arten att de mera kyliga herrarna i Kooperativa Förbundet näppeligen
skulle anförtrott partiets ”stålmän” en diversehandel på landet. Ty hur man än bär sig åt
– ingen kan leva på att producera på lager
eller att sälja till priser som en marknad inte
vill acceptera.
Det är den situationen det svenska nä-
ringslivet nu måste få komma ur – eljest kan
man där förlora tron på framtiden.
För att inte tala om hur framtiden skulle
se ut om den inkluderade Bert Lundin och
Hans Ericsson som ledare av vårt näringsliv.
Hur mycket ”svartmålning” skulle de herrarna tåla?
Dagspressens upplageutveckling
Tidningsstatistiks upplagesiffror för första
halvåret 1977 är dyster läsning för dagstidningarnas ledningar på de flesta håll. Tidigare under 1970-talet har man i allmänhet
kunnat inregistrera någon ökning, låt vara
att det ofta rört sig om några promille. I år
går dagstidningarnas vardagsupplaga tillbaka med en procent. Samtidigt stiger lönekostnaderna. De tycks t ex på DN öka sin andel av omsättningen i en takt av l ,5 procent
om året och är nu uppe i 46,5 procent. Inte
minst problematiska är de höga distributionskostnaderna. Lönsamheten i tidningsbranschen försvagas – inte ens första- och
ensamtidningarna med över 20 000 ex i upplaga har en högre avkastning på det arbetande kapitalet än 1-2 procent. Annonsbyråerna propagerar i stor utsträckning för direktreklam. Resebyråernas agerande under vå-
ren är ett annat exempel på annonsörernas
tveksamhet inför dagspressen.
Det finns dock undantag som lyser i den
mörka helhetsbilden. Svenska Dagbladet har
med 177 000 sin största upplaga någonsin.
Årets ökning med 8 000 ex har utplånat alla
tidigare förluster. Dagens Nyheter har tappat 13 000 ex till 431 000. Förklaringen är sä-
kert inte enbart av politisk eller teknisk art.
Det kan också vara så att DN :s läsare är känsligare än SvD:s för negativa ekonomiska förändringar. Inte heller är det osannolikt att
morgontidningsläsning är en tradition som
är mindre väl förankrad hos DN:s presumtiva läsekrets än hos SvD:s. Det har tex visat
sig att ungdomar med egna hem har tillgång
till egen morgontidning i bara drygt hälften
så stor utsträckning som sinajämnåriga i föräldrahemmet – däremot är det ingen större
skillnad när det gäller tillgång till TV. Dagspressen tycks alltså ha att kämpa emot ett
visst motstånd mot tidningsläsning inom en
generation som inte minst efter de senaste
årens löneutveckling torde ha en konsumtionsstandard utan tidigare motstycke.
I övrigt är det bland storstädernas morgontidningar – bortsett från Dagen – bara
Arbetet och Skånska Dagbladet i Malmö som
ökar: med några få hundra ex till l06 000
resp 31 000. Sydsvenska Dagbladet minskar
med hundra ex och har knappt 116 000. I
denna situation har sydsvenskans ledning
uppvaktat statsministern och pekat på de
egendomliga effekter på konkurrenssituationen i Malmö som uppstått genom presstö-
det. Göteborgs-Posten gör en kraftigare förlust än sydsvenskan – 5 000 ex till 305 000
-man erinrar sig att det finns ett antal relativt vitala dagstidningar i de expanderande
randområdena kring Göteborg som kan utgöra konkurrens för G-P.
Kväll tidningarna är som väntat ännu mer
konjunkturkänsliga än morgonpres en. De
minskar med genomsnittligt 3 procent. I år
är det Expressen med ny chefredaktör som
klarar sig sämst med ett minus på 26 000 ex
till 545 000. Aftonbladet kommer undan
med minus 9 000 ex till 449 000, Kvälls-Posten med minus l 500 ex till 113 000 och GT
med minus l 000 ex till 92 000.
För landsortspressen finns ett par intressanta fakta att notera. Det ena är att man ändå hamnar på rätt sida om nollstrecket, låt
l”ara med ett plus på bara 3 promille mot l ,5
procent förra året. Det andra är att flera
toraförsta-eller endatidningar med långvarig uppgång, som t ex VLT, nu gått tillbaka
medan ett antal bl a socialdemokratiska
landsortstidningar har gått framåt. Norrländska Socialdemokraten har t ex återtagit
positionen som största Norrlandstidning
från Västerbottens-Kuriren. Det är möjligt
au detta inte bara avspeglar presstödet utan
också det socialdemokratiska fotfolkets känslor efter regimskiftet.
Slutligen kan man fråga sig om det är det
kommunistiska inbördeskriget som medfört
ett ökat intresse för k-pressen: både Norrskensflamman (k) och tvådagarstidningen
Ny Dag (vpk) har starkt stigande upplagor.
Det är onekligen en utmaning i ett hårdnande inrikespolitiskt klimat.
Vädret i TV
Ett verkligt dystert meddelande har utgått
från Radioutredningen. Kanske det mest populära, det mest eftersökta av alla program i
TV och Radio är hotat. ”Nyhetsredaktionerna ska själva avgöra om de vill använda me- 311
teorologerna från SMHI eller ej.” Som ett
brev på posten har kommit ett uttalande
från Bengt Öste, chef för Rapport i TV-2.
”Det är en allmän uppfattning på Rapport,
Aktuellt och Ekot att det är vi journalister
som ska presentera vädret. Väderrapporterna ska inte dirigeras(!) från SM HI. Vi tycker
inte att väderrapporterna alla gånger är
journalistiskt gjorda.”
Nej, lyckligtvis är de gjorda av skolade, vederhäftiga meteorologer, som dessutom
framträder på ett sakligt och vänligt, ibland
vid dåligt väder på ett rent av medkännande
sätt. Tittarna tror på dem och tycker om
dem. Det må vara att det numera kanske
regnar mera i Norrköping än det gjorde
förr. Varför inte? ågonstans skall det ju
regna. Ytterst är det nämligen så – hr Öste
må tro det eller inte – att det är vädret och
inte SMHI som dirigerar väderrapporterna.
På SMHI sker, ofta under tidspress, en sammanställning av ett otal observationer, vilka
med stöd av erfarenhet och vetenskapliga
fakta omvandlas till meddelanden till allmänheten om väderleksutsikterna. Kalla
gärna dessa meddelanden populärvetenskap och inte journalistik, men de är sakliga
och välavvägda, vilket är något väsentligt då
det gäller prognoser.
Att detta är näst intill olidligt för vissa TVjournalister kan man förstå. De vet ingenting om vetenskap, och saklighet är ju inte
precis deras starka sida. Därför skall rapporterna bli vad hr Öste kallar journalistiskt
gjorda. Detta måste innebära att de skall
spetsas till för att enligt Rapport och Aktuellt bli mer intresseväckande; för tittarna är
annars vädret tillräckligt intressant i sig
självt. Risken är uppenbar att TV-journalisten ur det material som ställs till hans förfogande – och vars bakgrund han inte begriper – väljer ut vad han själv tycker är mest
spännande och låter resten vara. Särskilt
förödande kan den metoden bli för sjörapporterna!
312
Givetvis kommer också väderleken att
vinklas. Ett lågtryck över de briuiska öarna
kan bli ”mycket dåligt väder, som vanligt västerifrån” för att ge intryck av att vad som
kommer från det väderstrecket är dåligt. I
öster kommer solen att lysa: ”den goda värmen i Ryssland kommer snart hit, ingenting
kommer au kunna hindra elen.” Ibland får
vi väl också höra att vädret i Kina inte uppskattas tillräckligt av de vetenskapliga knegarna i Norrköping.
Om tittarna fick vara med och bestämma
skulle resultatet vara givet: de vill ha kvar sina hemvana meteorologer. Skulle inte TVjournalisterna kunna utsättas för en vi s på-
tryckning till fromma för tredje man, som
avses bli lidande för deras skull? TV brukar
vara pigg på opinionsundersökningar. Varför ime ordna en sådan? Men helst en utfrågning gjord av ett från TV fristående fö-
retag, tack.
Konsulternas uttåg
I all stillhet har under regeringen PaJmes sista tid och ännu mer klart vid den borgerliga
regeringens ämbetstillträde skett en förändring i regeringsarbete och kanslihusorganisation, som är av stor praktisk betydelse men
nästan inte observerats – upphörandel av
ordningen med s k administrativa konsulter.
Härmed avses statsråd utan departement
men med uppgift att administrativt/juridiskt
biträda och råda departementscheferna –
vanligen cheferna för några departement.
Under 1900-talet har det i allmänhet ordnats
så, att man haft två administrativa konsulter
och att dessa i första hand hänvisats att
hjälpa till i 5-6 angivna fackdepartement.
Dessa konsulter räknar sitt ursprung från
clepartementsorgan.jsationens tillkomst år
1840 och rekryterades så bra att de nästan
från början blev oumbärliga formella hörnpelare i regeringsarbetet och uppskattade
rådgivare åt ofta ovana politiker/ministrar.
De stora namnen från de första decennierna
är statsråden Wallensteen (enligt Louis de
Geer: ”av alla levande lexikon jag känt det
fullständigaste och säkraste”) och Gunther
(senare några år t o m statsminister). Från
1900-talet förtjänar nämnas bl a statsråelen
Hederstierna (i Lindmans första ministär)
och Linner (konsult i Hammarskjölds regering uneler första världskriget) samt uneler
de tidigare socialdemokratiska regeringarna
Torsten Nothin och Karl Schlyter. Från
1900-talets mitt minns man flera dugliga och
aktiva konsulter, tex – ä propos årets antikrångelkampanj – 1950-talets kämpe för
denna sak Gunnar Danielson (”KrångelDaniel” – statsråd 1946-52).
H ur har det kommit sig att systemet med
de juridiskt/administrativa, ofta inflytelserika konsultativa statsråelen av denna typ upphört? Orsakerna är flera. Under det långa
socialdemokratiska maktinnehavet blev politiker/ministrarna småningom alltmera vana
och säkra – i stånd att klara sig med sina
egna IJanstemän i departementen, utan att
behöva lita till tränade statsrådskolleger av
ämbetsmannatyp. Kadern av högre fackämbetsmän i kanslihuset har också kvalitativt
och kvantitativt förstärkts – de nya titlarna
”rättschef’ och ”departementsråd” är en illustration till detta. Ej minst har rättschefen i
statsrådsberedningen kommit att spela en
viktig roll. Att konsulterna befunnits umbärliga sammanhänger möjligen också med att
man uneler de sista 3-4 decennierna någon
gång på dessa poster fått personer som helt
enkelt ej fyllt måttet – antingen på grund av
passiv läggn ing eller på grund av brister i politiskt omdöme och handlingskraft. Å andra
siclan har det kunnat hända att en administrativ konsult av aktiv läggning (typ Lidbom) funnit sig otillfredsställd med sin mera
rådgivande och kontrollerande funktion och
velat ta hand om och självständigt sköta
grupper av ärenden i ett eller flera departement; vederbörande har därigenom realiter
blivit ej blott administrativ konsult utan även
”hjälpminister” av den typ som ibland också
rent formellt kallats ”konsultativt statsråd”
(exempel Anna-Greta Leijon i PaJmes regering och Birgit Friggebo i Fälldins).
Vad just angår underlåtenhet att rekrytera administrativa konsulter till den sittande
koalitionsregeringen får man väl antaga, att
trängseln om platser de olika partierna emellan gjorde det svårare att bereda plats för
konsulter av äldre typ. I stället lär man ha
tänkt sig att lita till statsrådsberedningens
och justitiedepartementets folk, kanske speciellt elen ”opolitiske” justitieministern Romanus, som just har den bakgrund, vilken i
allmänhet utmärkt de gamla konsulterna.
Har det visat sig vara till olägenhet att inte
ha administrativa konsulter i regeringskretsen? I betraktande av den osäkerhet, som
oerfarna nya ministrar stundom visat, vågar
man nog säga, att tillvaron av ett par handfasta konsulter av den typ, som förut representerades av män som Linner och Nothin,
säkert skulle vara till nytta, inte minst under
en ny regerings första tid. En återuppståndelse av konsultinstitutionen ter sig därför
inte omotiverad men å andra sidan ej direkt
sannolik.
Barnatro eller bedrägeri
Under senare år har man i den politiska debatten alltmer uppmärksammat de fördomsfria metoder, med vilka den socialdemokratiska maktapparaten arbetar. Sålunda
har Arbetarnas Bildningsförbund välförtjänt kommit i skottgluggen, bl a för sina försök att få tillgodoräkna sig sina medlemmar
mångdubbelt vid beräkning av statsanslag.
Till ABF är man nämligen kollektivansluten
genom medlemskapet i en riksorganisation,
som är medlem. Ett typiskt och numera dessbättre mer allmänt känt exempel är följande: är man LO-medlem är man tvångsansluten till SAP, är man HSB-medlem är man
tvångsansluten till H yresgästernas Riksförbund. Då är man också fyra gånger om medlem i ABF och betalar på fyra ställen avgift
till det. Är man sedan medlem i De handikappades riksförbund har man ett femte
medlemskap (och avgift) på halsen.
Mindre känt är att ABF numera har 41
riksorganisationer anslutna – ibland över
medlemmarnas huvuden och utan att de ens
uppmärksammat sin lycka. Hur många i
Riksförbundet för hjärt- och lungsjuka vet
om att de genom sitt medlemskap i ABF anslutit sig till ”en samhällsomdaning i överensstämmelse med arbetarrörelsens grundläggande värderingar” (dvs i socialistisk riktning). Så är numera ABF:s program formulerat.
Sammanlagt har 15 handikappsorganisationer – en överväldigande majoritet av
denna kategori av organisationer – anslutits
till ABF. Härigenom har den socialdemokratiska maktapparaten skaffat sig praktiskt
taget monopol på det frivilliga studiearbetet
307
bland dessa människor. Detta monopol utnyt~as till en järnhård indoktrinering i de lokala studiecirklarna på ABF-lokalerna liksom i handikappsorganisationernas egna vilohem och fritidsgårdar. Att detta betalas
med allmänna medel är självklart – det är finessen i maktapparatens metodik.
När socialdemokraterna kritiseras för detta storartade politiska lurendrejeri, undviker de i det längsta debatt. Tvingas de fram i
ljuset, svarar de antingen med obehärskade
vredesutbrott eller hycklande försäkringar
om det politiskt oskyldiga i verksamheten.
Ett dråpligt exempel på det senare gav i
somras studierektorn i ABF Bo Toresson i
ett debattinlägg i Norrköpings Tidningar
(16/7). Han skildrade ABF:s verksamhet i
följande förföriska tonfall: ”ABF har aldrig
försökt dölja att ABF är arbetarrörelsens studieförbund. Tvärtom. Den som söker sig till
ABF vet att ABF står för en verksamhet
präglad av vänskap och samhörighet, en
verksamhet där man hjälper varandra och
delar med sig av sina erfarenheter och kunskaper.”
Socialism är att vara hygglig, sa’ Palme!
Men verksamheten har enligt Toresson en
ideologi också: ”Deltagarna vet också att det
i ABF:s verksamhet handlar om att granska
företeelser kritiskt istället för att acceptera
allt som en tingens ordning. Man vet att det
handlar om att samarbeta för att finna gemensamma lösningar till gemensamma problem. Vi lever i ett kommersiellt präglat konkurrenssamhälle. Den som går in i ABF-lokalerna vet att verksamheten är antikommersiell och bygger på antikonkurrens. Det är bl a
detta vi menar med att arbeta enligt arbetarrörelsens värderingar.”
Som synes förenas kärleken till nästan på
bästa sätt med nitet om maktapparatens indoktrineringsu ppgift.
308
Sverige och IDB
Ett av vårt lands största problem för närvarande är underskottet i de utrikes betalning- ,una. Balansen måste återställas genom att
exporten ökar. Därför är det glädjande att
Sveriges medlemskap i den interamerikanska banken, IDB, nu uppenbarligen är tryggat. Sedan vårriksdagen bifallit handelsminister Staffan Burenstam Linders proposition i ärendet, upptogs förhandlingar med
banken om villkoren. Överläggningarna
blev klara i slutet på juli. Regeringen kunde
då meddela, att Sverige är berett att gå in i
IDB. Från handelsdepartementet framhölls
att en granskning av bankens årsrapport för
1976 gett vid handen, att insatserna för de
fattigare latinamerikanska länderna ökat
och att några av de ur demokratisk synvinkel
mest kritiserade staterna framdeles kommer
att bli större långivare än låntagare. Detta är
en utveckling som från svensk sida bör noteras med tillfredsställelse.
I fjol genomfördes ändringar i bankens
bestämmelser, som innebar att svenskt medlemskap blev mera önskvärt än tidigare. Nu
får nämligen endast medlemmarna lämna in
anbud på IDB:s projekt. Beställningar till
svenska företag på kanske hundratals miljoner kr skulle alltså kunna förloras, om vi valt
att ställa oss utanför. Vad detta skulle betyda
för svensk sysselsättning är lätt att inse.
Den socialdemokratiska oppositionens
motstånd mot medlemskapet i IDB är besynnerligt och inkonsekvent.
Olof PaJmes regering lät på sin tid utarbeta en departementspromemoria, där det poängterades att ett medlemskap i banken
framstod som nödvändigt, särskilt med tanke på exporten. Därtill kommer att regeringen tidigare under fyra år överförde sammanlagt 26 miljoner kr i dollarvaluta till
!DB-banken. Pengarna skulle användas till
ett stort vattenförsörjningsprojekt i Brasilien. Resultatet härav blev att svenska företag
fick tillfälle att lämna anbud på olika delar
av projektet och att de fick leverera utrustning och experttjänster för sammanlagt betydligt mer än 26 milj. kr.
Men nu är det annat ljud i den socialdemokratiska skällan. I dag vänder man sig
med frenesi mot !DB-medlemskapet, primärt av moraliska skäl. Det betyder att man
samtidigt levererar en hård indirekt kritik
mot partivännerna i exempelvis Västtyskland, Österrike, Storbritannien och Danmark. Dessa socialdemokratiskt styrda stater
– liksom f ö alla västeuropeiska nationer, inklusive det kommunistiska Jugoslavien,
utom Norge – har nämligen ansökt om
medlemskap eller är redan medlemmar i
IDB. Vad är det för moraliska värderingar
som skiljer socialdemokraterna i Sverige
från systerpartierna i Västeuropa?
De demokratiska krafterna i Latinamerika
är beklagligtvis svaga. Förtryck och ofrihet
råder överallt. Ett svenskt medlemskap i
IDB betyder inget ställningstagande till förmån för enskilda regimer. Vi är bara inte så
protektionistiska att vi enbart handlar med
stater som har en väl utvecklad demokrati.
Vi är tvärtom så fördomsfria att vi under flera år gett generös u-hjälp till det kommunistiska Kuba och därmed indirekt stött Fidel
Castros krigföring i Afrika. Här har det
verkligen funnits moraliska betänkligheter,
men socialdemokraterna sopade då de moraliska aspekterna under mattan. Det gällde
ju då en kommunistdiktatur.
Facklig opinionsbildare
Kommunalekonomiska utredningen har beräknat hur mycket den kommunala skatten
kommer att öka fram till 1985. Det skrämmande perspektivet är 35 kronor i utdebitering vid periodens slut. Bara fram till 1980
kommer planerad utbyggnad av barnomsorgen, den alltmer krävande äldrevården och
övrig utbyggnad, to m av måttfull omfattning, i förening med den starka inflationen
aLL obönhörligen kräva 2 a3 kronors skattehöjning. Om man vill behålla i stort sett oförändrad skatt de närmaste tre åren, måste
man genomföra totalstopp för all utökad
verksamhet utanför barnomsorgens och äldrevårdens områden.
Vilka slutsatser drar då tidningen Kommunalarbetaren av detta? Jo, säger den, utredningen företer ju bara räkneexempel,
om förutsätter att alla antaganden är riktiga. De ekonomiska förutsättningarna för
kommunerna kan se annorlunda ut om tre
resp åtta år. Mot detta är ingenting all invända. All på om framtiden är svårt.
Vidare anser tidningen, att kommunernas
trängda ekonomiska läge måste leda till en
allmän bedömning av hela samhället ekonomi, vad man oundgängligen måste satsa på
och var pengar finns att ta. Där finner man
en guldgruva i försvarsanslagen! De ökade
resurserna till försvaret borde enligt tidningen i stället gå till kommunerna. Dessutom tar
man icke oväntat avstånd från indexregleringen av skatterna. Med en nästan öronbedövande monotoni upprepar man det socialdemokratiska påståendet, att indexregleringen ger höginkomsttagarna stora skatteläunader samtidigt som den kommer att urholka samhällets finansiella resurser.
Där har den kommunalekonomiska utredningen och regeringen alltså fått två goda
råd att begrunda. Regeringen bör observera
nödvändigheten av att för allmänheten och
inte minst sina egna klarlägga betydelsen av
begreppet indexreglering. Utan klar insikt
om den verkliga innebörden av reformen
kommer gemene man mer eller mindre mot
sin vilja att svälja den socialdemokratiska vulgärtolkningen av detta begrepp.
Å andra sidan är det möjligt att Kommunalarbetaren talar för döva öron. En insändare – fackligt verksam – beklagar sig i
amma nummer över att hans folk är hänvisat till borgerliga tidningar och to m köper
309
dem frivilligt, bl a av den an ledningen att de
i många fall har bättre sportsidor. Följaktligen får de kollektivanställda enligt samma
sagesman en skev bild av den politiska och
fackliga verksamheten. De fackliga tidningarna, som ju är bärare av sanningen, lämnas
skam till sägandes olästa. Här har oppositionspartiet uppenbarligen en svår nöt att
knäcka.
Svartmålning
Fackförbundet Metall med sina 450 000
medlemmar är som bekant landets största
och utgör den tyngsta delen i LO-komplexet.
Alltså har det ett särskilt intresse vad dess
ord förande Bert Lundin säger om vår ekonom iska kris.
yligen uttalade han sig i en ”TT-intervju” – ett medium som både SAP och LO
börjat använda flitigt. Vad han sade var inte
just trösterikt för dem som till äventyrs hoppats att de ledande inom LO skulle börja
förstå vad de ställt till med genom de senaste
avtalsrörelserna. En passus ger i ett nötskal
andan i hans förkunnelse: ”Det är oroande
att behöva konstatera att dagens makthavare
försöker svartmåla situationen. Fonsätter
det är risken stor att industrin till sist tappar
tron på sig själv och inte gör de investeringar
som är nödvändiga för att vi i framtiden
skall kunna behålla vår framskjutna ställning som industrination.”
Om man skall skratta eller gråta över detta
är en smaksak. Bert Lundin har uppenbarligen ingenting lärt och ingenting glömt sedan den tid, då Arne Geijer upplyste att LO
skulle driva sina lönekrav fast de var samhällsekonomiskt oförsvarliga. Ty vad som
hänt är ju att näringslivet inte längre har råd
med summan av lönekostnader, sociala avgifter och skatter. Man måste alltför ofta avstå från önskvärda investeringar därför att
de förutses gå med förlust. Den svenska in- 310
dustrin har ingalunda tappat tron på sig
själv, tvärtom gör den intensiva ansträngningar att rädda vad som räddas kan av lönsamhet och sysselsättning. Men det finns en
gräns. Ingen, inte ens Bert Lundin, kan lyfta
sig själv i håret.
Hans uttalande ger anledning till en ytterligare reflexion. Vi slapp dessbättre Stålverk
80, och den borgerliga valsegern avvärjde
tillsvidare Meidnerfondsystemet, som skulle
medfört att Bert Lundin och hans medbrö-
der i LO-toppen efter hand övertagit kommandot över det enskilda, dvs dåmera fackföreningsägda, näringslivets investeringar.
Var det skulle slutat behöver man inte gissa
sig till. De företagsekonomiska insikter, som
från socialdemokratisk politisk och facklig sida demonstrerades i debatten kring Stålverk
80, var av den arten att de mera kyliga herrarna i Kooperativa Förbundet näppeligen
skulle anförtrott partiets ”stålmän” en diversehandel på landet. Ty hur man än bär sig åt
– ingen kan leva på att producera på lager
eller att sälja till priser som en marknad inte
vill acceptera.
Det är den situationen det svenska nä-
ringslivet nu måste få komma ur – eljest kan
man där förlora tron på framtiden.
För att inte tala om hur framtiden skulle
se ut om den inkluderade Bert Lundin och
Hans Ericsson som ledare av vårt näringsliv.
Hur mycket ”svartmålning” skulle de herrarna tåla?
Dagspressens upplageutveckling
Tidningsstatistiks upplagesiffror för första
halvåret 1977 är dyster läsning för dagstidningarnas ledningar på de flesta håll. Tidigare under 1970-talet har man i allmänhet
kunnat inregistrera någon ökning, låt vara
att det ofta rört sig om några promille. I år
går dagstidningarnas vardagsupplaga tillbaka med en procent. Samtidigt stiger lönekostnaderna. De tycks t ex på DN öka sin andel av omsättningen i en takt av l ,5 procent
om året och är nu uppe i 46,5 procent. Inte
minst problematiska är de höga distributionskostnaderna. Lönsamheten i tidningsbranschen försvagas – inte ens första- och
ensamtidningarna med över 20 000 ex i upplaga har en högre avkastning på det arbetande kapitalet än 1-2 procent. Annonsbyråerna propagerar i stor utsträckning för direktreklam. Resebyråernas agerande under vå-
ren är ett annat exempel på annonsörernas
tveksamhet inför dagspressen.
Det finns dock undantag som lyser i den
mörka helhetsbilden. Svenska Dagbladet har
med 177 000 sin största upplaga någonsin.
Årets ökning med 8 000 ex har utplånat alla
tidigare förluster. Dagens Nyheter har tappat 13 000 ex till 431 000. Förklaringen är sä-
kert inte enbart av politisk eller teknisk art.
Det kan också vara så att DN :s läsare är känsligare än SvD:s för negativa ekonomiska förändringar. Inte heller är det osannolikt att
morgontidningsläsning är en tradition som
är mindre väl förankrad hos DN:s presumtiva läsekrets än hos SvD:s. Det har tex visat
sig att ungdomar med egna hem har tillgång
till egen morgontidning i bara drygt hälften
så stor utsträckning som sinajämnåriga i föräldrahemmet – däremot är det ingen större
skillnad när det gäller tillgång till TV. Dagspressen tycks alltså ha att kämpa emot ett
visst motstånd mot tidningsläsning inom en
generation som inte minst efter de senaste
årens löneutveckling torde ha en konsumtionsstandard utan tidigare motstycke.
I övrigt är det bland storstädernas morgontidningar – bortsett från Dagen – bara
Arbetet och Skånska Dagbladet i Malmö som
ökar: med några få hundra ex till l06 000
resp 31 000. Sydsvenska Dagbladet minskar
med hundra ex och har knappt 116 000. I
denna situation har sydsvenskans ledning
uppvaktat statsministern och pekat på de
egendomliga effekter på konkurrenssituationen i Malmö som uppstått genom presstö-
det. Göteborgs-Posten gör en kraftigare förlust än sydsvenskan – 5 000 ex till 305 000
-man erinrar sig att det finns ett antal relativt vitala dagstidningar i de expanderande
randområdena kring Göteborg som kan utgöra konkurrens för G-P.
Kväll tidningarna är som väntat ännu mer
konjunkturkänsliga än morgonpres en. De
minskar med genomsnittligt 3 procent. I år
är det Expressen med ny chefredaktör som
klarar sig sämst med ett minus på 26 000 ex
till 545 000. Aftonbladet kommer undan
med minus 9 000 ex till 449 000, Kvälls-Posten med minus l 500 ex till 113 000 och GT
med minus l 000 ex till 92 000.
För landsortspressen finns ett par intressanta fakta att notera. Det ena är att man ändå hamnar på rätt sida om nollstrecket, låt
l”ara med ett plus på bara 3 promille mot l ,5
procent förra året. Det andra är att flera
toraförsta-eller endatidningar med långvarig uppgång, som t ex VLT, nu gått tillbaka
medan ett antal bl a socialdemokratiska
landsortstidningar har gått framåt. Norrländska Socialdemokraten har t ex återtagit
positionen som största Norrlandstidning
från Västerbottens-Kuriren. Det är möjligt
au detta inte bara avspeglar presstödet utan
också det socialdemokratiska fotfolkets känslor efter regimskiftet.
Slutligen kan man fråga sig om det är det
kommunistiska inbördeskriget som medfört
ett ökat intresse för k-pressen: både Norrskensflamman (k) och tvådagarstidningen
Ny Dag (vpk) har starkt stigande upplagor.
Det är onekligen en utmaning i ett hårdnande inrikespolitiskt klimat.
Vädret i TV
Ett verkligt dystert meddelande har utgått
från Radioutredningen. Kanske det mest populära, det mest eftersökta av alla program i
TV och Radio är hotat. ”Nyhetsredaktionerna ska själva avgöra om de vill använda me- 311
teorologerna från SMHI eller ej.” Som ett
brev på posten har kommit ett uttalande
från Bengt Öste, chef för Rapport i TV-2.
”Det är en allmän uppfattning på Rapport,
Aktuellt och Ekot att det är vi journalister
som ska presentera vädret. Väderrapporterna ska inte dirigeras(!) från SM HI. Vi tycker
inte att väderrapporterna alla gånger är
journalistiskt gjorda.”
Nej, lyckligtvis är de gjorda av skolade, vederhäftiga meteorologer, som dessutom
framträder på ett sakligt och vänligt, ibland
vid dåligt väder på ett rent av medkännande
sätt. Tittarna tror på dem och tycker om
dem. Det må vara att det numera kanske
regnar mera i Norrköping än det gjorde
förr. Varför inte? ågonstans skall det ju
regna. Ytterst är det nämligen så – hr Öste
må tro det eller inte – att det är vädret och
inte SMHI som dirigerar väderrapporterna.
På SMHI sker, ofta under tidspress, en sammanställning av ett otal observationer, vilka
med stöd av erfarenhet och vetenskapliga
fakta omvandlas till meddelanden till allmänheten om väderleksutsikterna. Kalla
gärna dessa meddelanden populärvetenskap och inte journalistik, men de är sakliga
och välavvägda, vilket är något väsentligt då
det gäller prognoser.
Att detta är näst intill olidligt för vissa TVjournalister kan man förstå. De vet ingenting om vetenskap, och saklighet är ju inte
precis deras starka sida. Därför skall rapporterna bli vad hr Öste kallar journalistiskt
gjorda. Detta måste innebära att de skall
spetsas till för att enligt Rapport och Aktuellt bli mer intresseväckande; för tittarna är
annars vädret tillräckligt intressant i sig
självt. Risken är uppenbar att TV-journalisten ur det material som ställs till hans förfogande – och vars bakgrund han inte begriper – väljer ut vad han själv tycker är mest
spännande och låter resten vara. Särskilt
förödande kan den metoden bli för sjörapporterna!
312
Givetvis kommer också väderleken att
vinklas. Ett lågtryck över de briuiska öarna
kan bli ”mycket dåligt väder, som vanligt västerifrån” för att ge intryck av att vad som
kommer från det väderstrecket är dåligt. I
öster kommer solen att lysa: ”den goda värmen i Ryssland kommer snart hit, ingenting
kommer au kunna hindra elen.” Ibland får
vi väl också höra att vädret i Kina inte uppskattas tillräckligt av de vetenskapliga knegarna i Norrköping.
Om tittarna fick vara med och bestämma
skulle resultatet vara givet: de vill ha kvar sina hemvana meteorologer. Skulle inte TVjournalisterna kunna utsättas för en vi s på-
tryckning till fromma för tredje man, som
avses bli lidande för deras skull? TV brukar
vara pigg på opinionsundersökningar. Varför ime ordna en sådan? Men helst en utfrågning gjord av ett från TV fristående fö-
retag, tack.