Dagens frågor; Lennart Bodström talar

Dagens frågor
Lennart Bodström talar
Utrikesminister Lennart Bodström föreföll vara överraskad av att USA:s representant omedelbart reagerade på angreppet mot USA i hans tal i FN den 15
oktober i år. Dagen därpå meddelade
Bodström att han inte avsett att kritisera
USA utan regeringarna i de centralamerikanska staterna. Efter hemkomsten
förklarade han ganska irriterat i ett program i TV-2 att han avsett att försvara de
mänskliga rättigheterna. Båda bortförklaringarna var svaga.
Den som läser talet i dess helhet (publicerat i Tempus nr 42) skall finna, att
Bodström gjorde en svepande anklagelse
mot länder i Centralamerika som enligt
honom befinner sig i ”en revolutionär
situation”. Detta sätt att uttrycka sig är
den nye kabinettssekreteraren Pierre
Schori upp i dagen och vad Socialistinternationalen (SI) vill sprida. SI är i hög
grad Olof Palme. Bodström sade att han
talade för regeringen, men så var det
inte. Han talade för Olof Palme med
hjälp av Pierre Schoris penna.
Då Bodström tillät Schori att använda
El Salvador som ett avskräckande exempel var det naturligt att den amerikanska
kritiken sattes in just där. I El Salvador
har nämligen i år genomförts demokratiska val , som gick emot vänstergerillan,
trots att denna fått ekonomiskt understöd från SI, i vilket ingick pengar från
svenska LO (och kanske från TCO?).
Sistnämnda pikanta förhållande nämndes dock ej av amerikanen.
Däremot tog han upp att Sverige stö-
der den grymma – tänk på båtflyktingarna – och fortfarande krigförande regimen i Vietnam med stora belopp. Hur
detta går ihop med försvar för de mänskliga rättigheterna lär Bodström få svårt
att förklara.
Det kan inte hjälpas att det ligger nå·
got löjligt i att en nyutnämnd svensk utri·
kesminister, och därtill en som veterligen aldrig sysslat med utrikespolitik.
böljar sin bana med att fara till FN för an
där inför ett kunnigt och kritiskt auditorium uttala sig överlägset och mästrande
om andra länder. Sveriges anseende för·
stärks verkligen inte genom sådana tal,
tvärtom. Det är som om de svenska utrikesministrarna trodde att deras ämbete
medförde att de skall åhöras med vörd·
nad. Så är det naturligtvis inte alls. Men
efter Östen Unden, som åtnjöt allmän
aktning i utlandet på grund av sin erfarenhet och sin kunnighet, har alla, möjJi.
gen med undantag för Sven Andersson.
trott att bara de öppnat munnen skal
visdomen flöda. Det vore på tiden att dc
lärde sig tiga med värdighet.
De politiska sekreterarna
Kommunaldemokratiska kommitten hl’
föreslagit en särskild lag som skall mct
liggöra för kommunerna att vid sidan a
det vanliga partistödet tillsätta poliii b
sekreterare. Sådana förekommer fö redan i ett hundratal kommuner och landtting. Men de är olagliga. I en dom mal
Gävle kommun har regeringsrätten fastslagit att inrättande av politiska sekreterare är ”att se som lämnande av ett s~
av kommunalt partistöd”. Sådant Ii’
dock endast utgå i den form som anges
lagen (1969: 596) om kommunalt partistöd. Därför ”är beslutet i nu förevarande delar olagligt”.
Skall då, som kommunaldemokrati b
kommitten förordar, dilemmat lösas genom att man i efterhand legitimerar sytemet?
Det skulle vara högst betänkligt. Systemet med politiska sekreterare i kommunerna är förknippat med åtskilliga
risker. En är att ännu mer av den kommunala verksamheten övergår till rena
yrkespolitiker. l sin tur betyder det att
den gamla värdefulla svenska ämbetsmannatraditionen urholkas. Värdet av
opartiskhet och objektivitet i de kommunala förvaltningarna är så stort att det
mte bör offras på partiegennyttans altare.
Det finns också skäl att fråga vilken
tatus en politisk sekreterare skulle få.
Blir han kommunaltjänsteman eller en
ren partifunktionär tillsatt på primärt poitiska meriter? Hur blir relationerna till
de vanliga tjänstemännen? Till bilden
hör ju att kommunaldemokratiska kommitten poängterar att en politisk sekreterare skall vara såväl ”politiskt biträde”
som ”administrativ hjälp”. Förfarandet
vid maktskiften i kommunerna och sekreterarnas anställningstrygghet hör också till de problem som måste lösas.
De politiska partierna har blivit allt
mera beroende av statliga och kommunala bidrag. Det är en olustig utveckling.
Beroendet har i en del kommuner tagit så
groteska uttryck att partierna – som regel dessbättre utan moderaternas medverkan – överenskommit om ytterligare
ökningar av partistödet, samtidigt som
sträng sparsamhet anbefallts på nästan
alla andra områden. Denna form av partifrälse och dubbelmoral underblåser naturligtvis politikerföraktet.
Inrättandet av politiska sekreterare i
kommuner och landsting medför också
437
att man smygvägen låter partistödet expandera ännu mer. Det bör man undvika. Det hindrar inte att de partier som
vill satsa sina resurser på kvalificerad
sekreterarhjälp åt sina förtroendevalda
skall kunna göra det. Den sortens politiska sekreterare utgör då en särskild anställningskategori, tydligt avskild från de
övriga kommunala tjänstemännen.
Antifondkampanjen
Det senase året har olika näringslivsorganisationer drivit kampanjer mot fackföreningsfonderna. Agitationen har varit
massiv och ihållande, men det hjälpte
inte – socialdemokraterna och kommunisterna vann likafullt valet den 19 september. Betyder det att information –
verksamheten varit mi slyekad och att
näringslivet borde hållit tassarna borta
från fondfrågan?
Förvisso inte!
En sak är att kritik kan riktas mot utformningen av en del av antifondmaterialet. Det var så rikhaltigt att det begripligt nog även innehöll mindre lyckade
inslag. Men det är mindre viktigt. Det
väsentliga är att kampanjen var framgångsrik såtillvida som medborgarnas
motstånd mot fackföreningsfonderna bestod och tom växte, trots den ihärdiga
socialdemokratiska motelden. Det är
inget dåligt resultat. Regeringspartiet är
följaktligen i det läget att man formellt
fått väljarmajoritetens fullmakt att införa
fondsocialismen. Men man vet utmärkt
väl att man i så fall handlar mot en överväldigande befolkningsmajoritets önskemål – inklusive åtskilliga socialdemokraters.
Frågan har ställts varför inte allmän- \
,
’
438
hetens kraftiga fondmotvilja ledde till att
de borgerliga partierna på nytt fick majoritet i väljarkåren. Den viktigaste förklaringen är sannolikt fondfrågans speciella
karaktär. Fackföreningsfonderna existerar ännu inte i sinnevärlden. Ingen människa har någonsin sett en sådan företeelse och vet ännu mindre vilka effekter
den skulle få. De flesta tycker att fondsocialismen låter motbjudande, men de lever på hoppet. Skulle socialdemokraterna verkligen, frågar de sig säkert, ge sig
in på att spela rysk roulette med vårt
framtida välstånd genom att kasta in landet i ett jättelikt socialistiskt experiment? Det betvivlar framför allt de som
den 19 september stod i valet och kvalet
mellan de båda politiska blocken och
fastnade för det vänstra.
Det är alltid svårt att marknadsföra en
så utpräglad framtidsfråga som fackförening fonderna. Skulle fonderna bli så
förödande som de flesta ekonomer fruktar går det ju alltid att ändra på systemet,
menar många. De föredrog uppenbarligen att i valet låta välkända och jordnära
problem som sysselsättning och dyrtid
avgöra hur de skulle rösta. Och i synnerhet när det gäller kampen mot arbetslösheten har ju socialdemokraterna sedan
gammalt ett betydande förtroendekapital
att tära på.
Trots valutgången har näringslivets
antifondkampanj gjort stor nytta. Många
medborgare vet nu åtskilligt om vad
fondsocialismen är och kan leda till. l
den fortsatta striden kan de kunskaperna
bli en hård nöt att knäcka för regeringen!
statsrådens aktier
Man blir bestört när man ser statsrådens
aktieinnehav redovisas för allmänheten.
För det första för att det överhuvud taget
redovisas. För det andra för att statsrå-
den knappast har några aktier. För det
tredje för att herr Palme på grund av
hastigt påkommen moral omedelbart
avyttrar sin gamla, ärvda aktiepo t.
Visst kan det vara ett allmänintresse
att kontrollera om t ex en försvarsminister har stora aktieinnehav i försvarsindustrin, men därifrån till total redovisni”
av aktieinnehav är steget långt. Samtolikt har de näringslivsfientliga kretsarna
samhället drivit fram detta påstådda intresse för vissa människors privatekonomi. Det bötjade ju i samband med dea
nya borgerliga regeringen efter 1976 ån
val.
Men vad värre är – mycket värre –
statsrådens ynkliga aktieinnehav. Vi v
hur stort hushållssparandet är i Sverigr.
Vi vet att det finns uppemot en miljcl
aktiesparare i landet. Och vi vet att de
allra flesta är småsparare. Vidare vet
att de som sparar i aktier har tilltro
den svenska marknaden, en vilja att
sa på svensk företagsamhet. De vill vit
desäkra sitt sparande samtidigt som
vill att sparandet skall vara produkti
Genom sitt lilla risktagande gagnar
svensk industri.
Alla har naturligtvis inte råd att Spall
Vissa vill omedelbart konsumera allt VIll
de tjänar och andra tror inte på aktier.
De vill ha större säkerhet, större avk
ning. De styrs mera av privat snöd vaningslystnad. Därför placerar de sina
gångar i diamanter, frimärken, konstOlt
fastigheter – improduktiva företee
som inte gagnar landet.
Är möjligen våra nya socialdemobt
tiska statsråd så fattiga, att de inte ca
når upp till medelsvenssans hushåll
rande? Rimligen borde de under sin karriär ha kunnat lägga undan några hundralappar då och då. Rimligen borde de,
med det samhällsintresse som aktiva politiker skall ha, kunnat satsa på en och
111nan aktie i svensk företagsamhet. Om
mte för annat så hade det varit klädsamt
för personer, som utger sig för att vilja
slå vakt om det svenska näringslivet.
Trodde man att det var taktiskt riktigt att
löntagarfondernas anda segla med i de
lläringslivsfientliga kretsarnas galeas?
Eller ville man helt enkelt ha större avlastning på sitt sparande?
Allmänheten skulle få ett större förtroende för och tillit till en regerings vilja
och förmåga att värna om den svenska
dustrin, om dess ministrar privat var
lller intresserade av företagsamheten.
ialistiskt resonemangsäktenskap
Det franska parlamentsvalet förra året
lutade, i stor utsträckning beroende på
valsystemet, med en nästan jordskredstiknande seger för socialistpartiet i vad
gäller antalet mandat. Man uppnådde
to m absolut majoritet utan stöd av de
kommunistiska mandaten. Före valet
hade det ganska allmänt sagts att vänstern vid valseger skulle bilda en koalitionsregering men inför socialisternas
något oväntade storseger var tveksamheten på båda håll till en bötjan ganska
tor.
På den socialistiska sidan var det
många som ansåg att när man nu fått
egen majoritet var det onödigt att släpa
med sig kommunisterna vilket i många
fall kunde kräva kompromisser vid olika
ställningstaganden. Som ensamt regeringsparti hade man kanske möjlighet att
439
skapa en egen total profil och skulle därigenom så småningom kanske kunna definitivt reducera kommunisterna till en
ganska betydelselös sekt. Ett medtagande av dem skulle ha negativa verkningar på partiets image i den borgerliga
väljarkåren och kunna ligga socialisterna
i fatet i nästa val. En viss roll torde också
ha tillmätts den utrikespolitiska effekten;
inte minst amerikanerna kunde tänkas
bli mer försiktiga i samarbetsfrågor med
det enda västeuropeiska land som i så
fall skulle ge kommunister en inblick i
känsliga situationer.
Kommunisterna å sin sida måste vid
en regeringssamverkan få sin politiska
och i viss mån även taktiska rörelsefrihet
beskuren vid ett regeringssamarbete.
Man kunde i många frågor komma att
utnyttjas som gisslan för åtgärder som
stred mot gamla propagandapunkter.
Redan efter några dagar var man dock
på ömse sidor överens om att fördelarna
övervägde nackdelarna. Skälen för de
båda parterna var naturligtvis i viss mån
inverterade: den andres farhågor.
Ur socialistisk synpunkt kanske beslutet från bötjan var riktigt. Det helt dominerande skälet visade sig dock först om
något år och hade säkerligen knappast
förutsetts av socialisterna. Den svängrumspolitik som franska regeringen till
fullföljande av givna vallöften omedelbart gav sig in på kapsejsade totalt efter
mindre än ett år och måste ersättas av så
hård svångremspolitik att varken Barre
– eller i Sverige de borgerliga regeringarna – vågat sig på dess like: Fyra månaders pris- och lönestopp och därefter endast en långsam uppmjukning, kraftigt
neddragande av sociala förmåner etc.
I detta läge visade sig den kommunis- 440
tiska gisslan av utomordentligt värde. De
kommunistiska regeringsledamöterna
hade knappast några invändningar och
inte heller i parlamentet hördes annat än
försiktiga reservationer. T o m de kommunistiska fackföreningarna CGT ställde under visst knot in sig i ledet.
Härigenom fick regeringen ett slags
orlovssedel för den nyinförda politiken.
Men det är klart att denna situation inte
kan bestå någon längre tid och man ser
redan hur ”det dånar i rättens krater”
bland CGT:s djupa led.
Samtidigt har det börjat stå mer och
mer klart – särskilt för de många hundra
tusen normalt borgerliga väljare som
förra året röstade på Mitterand av missnöje med Giscard – hur effektivt kommunisterna söker infiltrera statsapparaten och placera sitt folk på strategiska
poster. Detta underlättas givetvis av att
ministern för statsförvaltningen själv är
kommunist.
Tills vidare knagglar sig regeringssamarbetet hjälpligt vidare, men man kan
förutse att åtskilliga problem kommer att
uppstå när man fram i mars skall komma
överens om vilka som skall vara koal~
tionens kandidater i olika valkretsar.
Detta spelar ju med det franska majoritetsvalsystemet en avgörande roll. Det
synes tveksamt om koalitionen kommer
att kunna fortbestå efter dessa val.
Ge Svensk Tidskrift som
julklapp!
Presentkort rekvireras genom att
prenumerationsavgiften, kr 70:-, insättes på
Svensk Tidskrifts postgirokonto nummer 7 27 44-6
Vid beställning av minst tre prenumerationer är
priset 60:-/st
Angiv på girokupongen namn och adress både på er själv
och mottagaren