Dagens frågor; Maoistisk barnasyn
1985
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens frågor
Maoistisk barnasyn
I det socialdemokratiska kvinnoförbundet uttrycks som bekant förhoppningar
om att barnfamiljer inte skall få existera.
Barnen skall i barnhem av olika slag medan föräldrarna snarast ger sig ut i arbetslivet. På ett stort (s)-kvinnomöte i
november lade ett socialdemokratiskt
blivande kommunalråd i Finspång ut texten om den socialdemokratiska synen på
familjerna. De hemarbetande kvinnorna
kallade hon ”bihang till mannen” . De
smiter undan sin plikt att försölja sig
själva och använder sina barn som ursäkt för att gå hemma och ha det bekvämt. Samhället bör inte garantera
existensminimum för den som använder
sina barn som förevändning för att slippa
jobbet. Man måste vilja arbeta för att få
stöd av samhället och de som tar hand
om sina egna barn arbetar inte. ,
Bakom dessa i grunden djupt barnfientliga tankegångar – till barnen tas ju
inga hänsyn – ligger inte ens någon
marxistisk ideologi. Vad det blivande
kommunalrådet lägger fram för sina
meningsfränder är maoism, därtill
maoism i en redan föråldrad tappning.
Enligt maoismen skulle barn omhändertas och lämnas till uppfödning i samhälleliga institutioner. Föräldrarna skulle få
rätt att besöka dem med vissa mellanrum, några gånger i månaden, men skulle
inte få påverka dem, dvs inte delta i
deras fostran. Den rätta indoktrineringen
skulle skötas av anställda för statens räkning.
Denna syn på barnen, inte på deras
bästa utan på deras användbarhet i ett
kommunistiskt samhälle, har inte slagit
igenom i den kommunistiska världen.
Den finns inte ens kvar i Kina. Maos
ideer är alltmer undertryckta. Det är inte
om Mao man sjunger i skolorna, det~
inte han som åberopas i den nya syne
på arbetet och på hela tillvaron i Kin
Vad han stod för och vad han skrev
”den lilla röda” är glömt, både i Ki
och annorstädes. Det är typiskt för de
fruktansvärt reaktionära svenska soci
demokratin att det är inom den man fill’
ner de sista spåren av maoismen; pred~
kad i Finspång och tillämpad i socialdepartementet.
Vissa kretsar
Vissa kretsar inom socialdemokraterna
och fackföreningsrörelsen, t ex deras
ledningar, ombudsmän och kongresser
har i tio år drivit uppfattningen att landets samtliga större företag bör över·
föras i statlig/facklig ägo.
Ju mer man tänker på det, desto mer
oerhört är det. Vem skriver doktorsav·
handlingen som visar hur SAP och LO
kunde komma så snett?
LO och SAP är ju snart de enda i värl·
den som tror på socialismen. Feldt gör
det visserligen inte, men det får han inte
säga – och om han säger det ändå så rar
han sedan dementera.
Precis som när han i Pejling inför
svenska folket sade att socialdemokra·
tcrna inte skulle återinföra fonderna om
de borgerliga partierna avskaffade dem.
Det fick sedan dementimaskinen rätta
till.
Den politiserande kyrkan
I USA har en femmannakommitte av ka·
tolska biskopar – där finns 290 sådana
och ett urval har alltså skett – länge
te varit sysselsatt med ett förslag till herdar brev om sitt lands ekonomiska politik,
n särskilt dess förhållande till u-länderna.
Biskoparna handlar efter högt påvligt fö-
redöme. Johannes Paulus uttalade sig
a under ett besök i Kanada mot vad han
n kallade imperialistiska monopol. Han
1- sade också att mänskliga behov skall sättas före finansiella vinster.
I- Sådant är lätt att säga men framkallar
samtidigt tvivel om talarens ekonomiska
insikter. Allting kan ju missbrukas, men
företagsvinster utgör vanligen förutsättningen för investeringar som skapar arbeten både internt och för andra, vilket
ur både ekonomisk och etisk synpunkt
s bör vara tillfredsställande. Imperialistiska monopollåter ju oroväckande men
torde avse internationaliseringen och
därmed maktkoncentrationen inom
framför allt större företag och företagsgrupper. Volvo och LM Ericsson bör
falla under den påvliga domen. Ur kyrklig synpunkt borde de ändå få tillgodoräkna sig att internationell samverkan är
fredsbevarande. Åtminstone vill sådana
grupper inte brytas sönder genom krig.
Medan den katolska biskopskritiken
anses riktad mot president Reagan, har
premiärminister Thatcher utsatts för kritik från biskopar i den anglikanska kyrkan. En av dem har uppträtt med direkt
försvar för kolgruvestrejken, som han
önskar all framgång, och för strejkledaren Arthur Scargill. Denne vill som
bekant störta regeringen med medel som
inte ens den mest rödflammige biskop lär
kunna beteckna som demokratiska.
Reagan och Thatcher påverkas förmodligen inte av biskoparna, den förre
inte heller av att den nye biskopen i
Stockholm haft den dåliga smaken att
7
beteckna president Reagans omval som
en stor olycka. Hr SteQdahl har kanske
varit så länge borta från Sverige att han
tror att det är nödvändigt att politisera i
kyrkan. Så förhåller det sig inte.
Anvisningar österifrån – Koivisto I
När president Koivisto håller en förtrolig
presskonferens i Helsingfors med ett antal chefredaktörer för att ge dem anvisningar om hur de enligt hans mening
skall behandla utrikespolitiska frågor,
kan han normalt lita på att de inte åberopar honom som källa. Men när han låter
spela in sitt anförande på band och när
utskrifter skickas till dem som varit närvarande, inser han naturligtvis att han
tar en risk. På en redaktion kan en kopia
göras och bli såld till någon som inte är
bunden av tysthetslöften och som publicerar alltsammans. Det vore naivt att
bortse från den möjligheten.
Därmed ligger den tanken nära, att
presidenten kan ha önskat få de åsikter
publicerade, som han gav uttryck åt vid
en förtrolig presskonferens den 20 november. Men han ville inte framföra dem
direkt till den verklige adressaten. Det
kan ju inte vara angenämt för Sverige att
få höra, att Finlands president anser att
hela den svenska ubåtsspaningen är ett
enda nonsens. Däremot är detta vad ryssarna vill få erkänt och utspritt. Genom
att garantera detta, framstår president
Koivisto som fullständigt på linje med
Moskva, vilket han själv sannolikt önskar få understruket. ”Läckan” skulle
alltså ha kunnat vara arrangerad eller i
varje fall önskvärd.
Presidenten säger sig inte tro att ryssarna driver denna verksamhet – att
l
l
8
med miniubåtar utforska svenska hamnar och skärgårdar – och accepterar alla
förnekanden från Moskva. De senare är
kanske förklarliga. I Moskva kan man
blunda för vad den ryska marinen på
egen risk har för sig och anser vara nödvändigt. Så länge ingen ubåt blir infångad, händer ingenting; däri måste man ge
ryssarna rätt. Ubåten i Blekinge skärgård härom året var ju ett misstag och
den sägs ha råkat navigera fel: ett påstå-
ende som inte ens president Koivisto
kan tro på.
På ryskt håll vill man helt enkelt att
svenskarna skall tiga om vad som pågår.
Det vore lugnast så, för båda parter.
Men denna omtanke om Sveriges lugn är
inte ofarlig. Hur skulle någon kunna lita
på svensk vilja till neutralitet i krig om
Sverige under fred öppnade sitt territorium för förberedelser till att ge upp neutralitetstanken? Att ryssarna rekognoscerar i svenska hamnar är i och för sig
självklart. Finlands vilja att stå utanför
vad som händer hos oss är rimlig, så so11
omständigheterna är. Men det vore
orimligt att Sverige skulle upphöra m~
att söka stoppa dessa krigsförberedelser.
Tvärtom, det bör fortfarande vara själv
klart att vi inte skall följa de givna anvisningarna österifrån, även om de kommer
från mot oss välsinnat håll.
Koivisto II
President Koivisto, som oroar sig fil
Sveriges relation till Sovjetunionen, haF
fått egna bekymmer med den mäkti
grannen. Endast ett par dagar efter det
att den finländske presidenten förklara!
för supermakterna vad Finland anser!
vara det viktigaste i de kommande för·
handlingarna: en begränsning av kryssningsmissilerna med iång räckvidd –
överflyger en rysk kryssningsmissil
norskt och finskt territorium. President
Koivisto önskas lycka till i sina funderingar.
Maoistisk barnasyn
I det socialdemokratiska kvinnoförbundet uttrycks som bekant förhoppningar
om att barnfamiljer inte skall få existera.
Barnen skall i barnhem av olika slag medan föräldrarna snarast ger sig ut i arbetslivet. På ett stort (s)-kvinnomöte i
november lade ett socialdemokratiskt
blivande kommunalråd i Finspång ut texten om den socialdemokratiska synen på
familjerna. De hemarbetande kvinnorna
kallade hon ”bihang till mannen” . De
smiter undan sin plikt att försölja sig
själva och använder sina barn som ursäkt för att gå hemma och ha det bekvämt. Samhället bör inte garantera
existensminimum för den som använder
sina barn som förevändning för att slippa
jobbet. Man måste vilja arbeta för att få
stöd av samhället och de som tar hand
om sina egna barn arbetar inte. ,
Bakom dessa i grunden djupt barnfientliga tankegångar – till barnen tas ju
inga hänsyn – ligger inte ens någon
marxistisk ideologi. Vad det blivande
kommunalrådet lägger fram för sina
meningsfränder är maoism, därtill
maoism i en redan föråldrad tappning.
Enligt maoismen skulle barn omhändertas och lämnas till uppfödning i samhälleliga institutioner. Föräldrarna skulle få
rätt att besöka dem med vissa mellanrum, några gånger i månaden, men skulle
inte få påverka dem, dvs inte delta i
deras fostran. Den rätta indoktrineringen
skulle skötas av anställda för statens räkning.
Denna syn på barnen, inte på deras
bästa utan på deras användbarhet i ett
kommunistiskt samhälle, har inte slagit
igenom i den kommunistiska världen.
Den finns inte ens kvar i Kina. Maos
ideer är alltmer undertryckta. Det är inte
om Mao man sjunger i skolorna, det~
inte han som åberopas i den nya syne
på arbetet och på hela tillvaron i Kin
Vad han stod för och vad han skrev
”den lilla röda” är glömt, både i Ki
och annorstädes. Det är typiskt för de
fruktansvärt reaktionära svenska soci
demokratin att det är inom den man fill’
ner de sista spåren av maoismen; pred~
kad i Finspång och tillämpad i socialdepartementet.
Vissa kretsar
Vissa kretsar inom socialdemokraterna
och fackföreningsrörelsen, t ex deras
ledningar, ombudsmän och kongresser
har i tio år drivit uppfattningen att landets samtliga större företag bör över·
föras i statlig/facklig ägo.
Ju mer man tänker på det, desto mer
oerhört är det. Vem skriver doktorsav·
handlingen som visar hur SAP och LO
kunde komma så snett?
LO och SAP är ju snart de enda i värl·
den som tror på socialismen. Feldt gör
det visserligen inte, men det får han inte
säga – och om han säger det ändå så rar
han sedan dementera.
Precis som när han i Pejling inför
svenska folket sade att socialdemokra·
tcrna inte skulle återinföra fonderna om
de borgerliga partierna avskaffade dem.
Det fick sedan dementimaskinen rätta
till.
Den politiserande kyrkan
I USA har en femmannakommitte av ka·
tolska biskopar – där finns 290 sådana
och ett urval har alltså skett – länge
te varit sysselsatt med ett förslag till herdar brev om sitt lands ekonomiska politik,
n särskilt dess förhållande till u-länderna.
Biskoparna handlar efter högt påvligt fö-
redöme. Johannes Paulus uttalade sig
a under ett besök i Kanada mot vad han
n kallade imperialistiska monopol. Han
1- sade också att mänskliga behov skall sättas före finansiella vinster.
I- Sådant är lätt att säga men framkallar
samtidigt tvivel om talarens ekonomiska
insikter. Allting kan ju missbrukas, men
företagsvinster utgör vanligen förutsättningen för investeringar som skapar arbeten både internt och för andra, vilket
ur både ekonomisk och etisk synpunkt
s bör vara tillfredsställande. Imperialistiska monopollåter ju oroväckande men
torde avse internationaliseringen och
därmed maktkoncentrationen inom
framför allt större företag och företagsgrupper. Volvo och LM Ericsson bör
falla under den påvliga domen. Ur kyrklig synpunkt borde de ändå få tillgodoräkna sig att internationell samverkan är
fredsbevarande. Åtminstone vill sådana
grupper inte brytas sönder genom krig.
Medan den katolska biskopskritiken
anses riktad mot president Reagan, har
premiärminister Thatcher utsatts för kritik från biskopar i den anglikanska kyrkan. En av dem har uppträtt med direkt
försvar för kolgruvestrejken, som han
önskar all framgång, och för strejkledaren Arthur Scargill. Denne vill som
bekant störta regeringen med medel som
inte ens den mest rödflammige biskop lär
kunna beteckna som demokratiska.
Reagan och Thatcher påverkas förmodligen inte av biskoparna, den förre
inte heller av att den nye biskopen i
Stockholm haft den dåliga smaken att
7
beteckna president Reagans omval som
en stor olycka. Hr SteQdahl har kanske
varit så länge borta från Sverige att han
tror att det är nödvändigt att politisera i
kyrkan. Så förhåller det sig inte.
Anvisningar österifrån – Koivisto I
När president Koivisto håller en förtrolig
presskonferens i Helsingfors med ett antal chefredaktörer för att ge dem anvisningar om hur de enligt hans mening
skall behandla utrikespolitiska frågor,
kan han normalt lita på att de inte åberopar honom som källa. Men när han låter
spela in sitt anförande på band och när
utskrifter skickas till dem som varit närvarande, inser han naturligtvis att han
tar en risk. På en redaktion kan en kopia
göras och bli såld till någon som inte är
bunden av tysthetslöften och som publicerar alltsammans. Det vore naivt att
bortse från den möjligheten.
Därmed ligger den tanken nära, att
presidenten kan ha önskat få de åsikter
publicerade, som han gav uttryck åt vid
en förtrolig presskonferens den 20 november. Men han ville inte framföra dem
direkt till den verklige adressaten. Det
kan ju inte vara angenämt för Sverige att
få höra, att Finlands president anser att
hela den svenska ubåtsspaningen är ett
enda nonsens. Däremot är detta vad ryssarna vill få erkänt och utspritt. Genom
att garantera detta, framstår president
Koivisto som fullständigt på linje med
Moskva, vilket han själv sannolikt önskar få understruket. ”Läckan” skulle
alltså ha kunnat vara arrangerad eller i
varje fall önskvärd.
Presidenten säger sig inte tro att ryssarna driver denna verksamhet – att
l
l
8
med miniubåtar utforska svenska hamnar och skärgårdar – och accepterar alla
förnekanden från Moskva. De senare är
kanske förklarliga. I Moskva kan man
blunda för vad den ryska marinen på
egen risk har för sig och anser vara nödvändigt. Så länge ingen ubåt blir infångad, händer ingenting; däri måste man ge
ryssarna rätt. Ubåten i Blekinge skärgård härom året var ju ett misstag och
den sägs ha råkat navigera fel: ett påstå-
ende som inte ens president Koivisto
kan tro på.
På ryskt håll vill man helt enkelt att
svenskarna skall tiga om vad som pågår.
Det vore lugnast så, för båda parter.
Men denna omtanke om Sveriges lugn är
inte ofarlig. Hur skulle någon kunna lita
på svensk vilja till neutralitet i krig om
Sverige under fred öppnade sitt territorium för förberedelser till att ge upp neutralitetstanken? Att ryssarna rekognoscerar i svenska hamnar är i och för sig
självklart. Finlands vilja att stå utanför
vad som händer hos oss är rimlig, så so11
omständigheterna är. Men det vore
orimligt att Sverige skulle upphöra m~
att söka stoppa dessa krigsförberedelser.
Tvärtom, det bör fortfarande vara själv
klart att vi inte skall följa de givna anvisningarna österifrån, även om de kommer
från mot oss välsinnat håll.
Koivisto II
President Koivisto, som oroar sig fil
Sveriges relation till Sovjetunionen, haF
fått egna bekymmer med den mäkti
grannen. Endast ett par dagar efter det
att den finländske presidenten förklara!
för supermakterna vad Finland anser!
vara det viktigaste i de kommande för·
handlingarna: en begränsning av kryssningsmissilerna med iång räckvidd –
överflyger en rysk kryssningsmissil
norskt och finskt territorium. President
Koivisto önskas lycka till i sina funderingar.