Dagens frågor; Nedrustning på annat vis
1983
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens frågor
Nedrustning på annat vis
När Leonid Brezjnev dog, gjorde statsminister Palme ett uttalande. Det började så här: ”Leonid Brezjnev hade ett
uppriktigt intresse för internationell avspänning och fredlig samexistens. Han
upplevdes i breda kretsar som en modererande kraft. Vid mina sammanträffanden och diskussioner med honom under
årens lopp fickjag ett intryck av en människa som personligt engagerade sig för
nedrustningssträvandena”.
Hälsningar regeringar emellan vid tillfällen som detta bör hållas i en högstämd
ton: Om den döde ingenting annat än
gott. Men man kan ju inte undgå att konstatera att vad Olof Palme sagt handlar
väl så mycket om honom själv som om
Leonid Brezjnev.
”Vid mina sammanträffanden och diskussioner med honom.” Hur många
gånger Brezjnev beviljade Palme en audiens känner vi inte till och inte heller
hur många minuter sammanlagt de varade. Men de var tillräckliga för den
skarpögde Palme att dra sina slutsatser.
De stora topparna i Leonid Brezjnevs
liv är först att han under Stalins skräckvälde i början av 30-talet deltog i förföljelserna av bönder, då miljoner människor dog. Under kriget steg han till rangen generalmajor, väl att märka i egenskap av politruk. Han avancerade i partiet under Chrustjov, som han var med
om att avsätta. Han krossade de svaga
frihetssträvandena i Tjeckoslovakien
1968, då ryska stridsvagnar dundrade in i
Prag. Därpå följde Brezjnevdoktrinen,
enligt vilken det sovjetryska kommunistpartiet har rätt att ingripa med vapenmakt mot vilket land som helst där ett
kommunistparti kallar på stöd. Doktrinen tillämpades senast julen 1979, då
”begäran om stöd” visserligen tillver·
kades i Moskva och då sovjetiska trup·
per skickades in för att kuva Afghani·
stan, ett militärt äventyr som ännu på·
går. Däremellan ledde Brezjnev den
största militära upprustning med både
konventionella vapen och kärnvapen
som Sovjetunionen någonsin kostat på
sig.
Mot denna bakgrund bör man läsa
Olof Palme formulerat sitt intryck av
bortgångne: ”en människa som ”””’c””-’
ligt engagerade sig för
vandena.”
Troligen har Palme alldeles
lerat verkligheten och skrivit vad
menade skulle låta bra, oberoende av
det var sant eller inte. Att han skulle
ett så sällsamt dåligt omdöme att
trott på vad han skrivit kan man 1m:ao-1•
past föreställa sig. Brezjnevs ’
ningssträvanden” var helt avhängiga
sovjetryska villkor. Att statsmini
Palme skulle acceptera dessa med
och hår vill väl ingen tro.
Avgiftsfri barnomsorg för politiker?
För några år sedan infördes MBL, en
som gör företagens inre arbete lCU.ll’,->au•-.
mare och ineffektivare. När ooliti.keJ·naJ•
upptäckte MBL:s nackdelar i sin
verksamhet började de inte diskutera
avskaffande av MBL. De ville istället
den politiska verksamheten skulle
dantas från lagen. Det är tyvärr ·
engångsföreteelse att politikerna
dåliga lagar och regler för att sedan
vilja sig själva undantag när de
drabbas av problemen.
För de flesta småbarnsföräldrar är
1
1
r
gon form av barnpassning nödvändig för
att de skall kunna förvärvsarbeta. Den
kan skötas av en hemarbetande förälder
eller av någon utomstående; dagmamma
eller daghemspersonaL Skall kostnaderna för barnpassningen betalas med
beskattade pengar blir det hela så dyrt,
att de flesta tvingas avstå. Det rimliga
vore, eftersom kostnaderna för barnpassning är kostnader för intäkternas
förvärvande, att de vore avdragsgilla.
Nu har inte avdragsrätt för barnomsorgskostnader införts, sannolikt för
”att det skulle gynna höginkomsttagare”, vilka har hög marginalskatt och därför anses gynnade när de får en större
skatteminskning på grund av sina avdrag
än vad en låginkomsttagare får. I själva
verket innebär ju inte avdragsrätt för
kostnader för inkomsternas förvärvande
något gynnande av någon grupp utan
bara att sådana kostnader betalas med
obeskattade pengar lika värda för alla
och inte med beskattade pengar.
Istället för avdragsrätt har man infört
mycket kraftiga skattesubventioner till
barnpassning, och då speciellt till daghem. Dessa subventioner är så dyra för
stat och kommun att man inte har haft
råd att bygga bort den kö som råder vid
nuvarande avgifter, samtidigt som det
faktum att daghemsavgiften inte är avdragsgill leder till att någon privat konkurrens inte finns till den kommunala
barnomsorgen. Resultatet har blivit
långa daghemsköer och bristande flexibilitet vad gäller formerna för barnpassning.
Ett resultat av att barnomsorgskostnader inte är avdragsgilla är, att det är
nästan omöjligt för en privatperson, som
behöver barnpassning en kväll för att
7
göra något extraarbete eller gå på ett
sammanträde, att köpa sådan på den
öppna marknaden. Han hänvisas till
släkt och vänner eller svart arbetskraft.
Detta problem drabbar även politikerna,
när de skall på sammanträde. Det leder
dock inte till att de ändrar reglerna, så en
fri marknad och valfrihet uppstår. Det
skulle hota ett antal politiska mål, främst
. då målet att det är politikerna och inte de
enskilda medborgarna som skall bestämma över medborgarnas vardag. Därför
uppfinner politikerna en för dem mycket
enklare lösning. De beviljar sig själva undantag från det trassel och besvär som
deras regler har förorsakat övriga medborgare. De inför en särskild form av
barnpassning som skall hjälpa just dem
att klara sina problem. Cirka hundra
kommuner har redan infört avgiftsfri
barnpassning för politiker som är på
sammanträden. Många av de övriga
torde snart följa efter.
Här som i andra frågor borde politikerna analysera och lösa de verkliga problemen i stället för att försöka bota just
de symtom som de själva drabbas av.
Sverige och IDB
När det gäller socialdemokraternas stöd
åt svenskt medlemskap i den interamenkanska banken IDB kan det tyckas som
om vi handlar i strid mot våra tidigare
principer, men så är det inte. Det är
verkligheten som förändrats , hävdar
statsminister Olof Palme.
Konstaterandet är korrekt.
1976, före valet, förordade dåvarande
socialdemokratiske handelsministern
Carl Lidbom att Sverige skulle inträda i
IDB. Därefter förändrades dock verklig- 8
beten – partiet förlorade både valet och
regeringsmakten. Följaktligen blev socialdemokraterna häftiga motståndare till
det svenska medlemskapet. I en motion i
riksdagen 1979 framhöll t ex Olof Palme:
”Genom att verka i IDB kommer vi att
indirekt stödja regimer som visat synnerligen liten respekt för mänskliga rättigheter.”
I september 1982 förändrades verkligheten på nytt. Socialdemokraterna vann
valet och återkom till makten. En naturlig konsekvens blev att partiet åter ställde sig bakom det svenska engagemanget
i IDB. Regeringen har nu förordat att
Sverige skall medverka i bankens sjätte
kapitalpåfyllnad, vilket betyder en utbetalning på 70-80 miljoner kr under fyra
år.
Där står vi nu – fram till nästa regeringsskifte, efter vilket socialdemokraterna säkert, trogna sina principer, än en
gång böljar motarbeta medlemskapet i
IDB.
För landets bästa är det självfallet angeläget att Sveriges medlemskap i IDB
består. Åren 1977-80 erhöll våra exportindustrier order för mer än 300 miljoner
kr som de i annat fall inte hade kunnat
konkurrera om. Det betydde mycket för
sysselsättningen. Man kan lugnt räkna
med att den latinamerikanska marknaden även i fortsättningen blir viktig för
Sverige. Där finns stora potentiella möjligheter.
Det som främst brukar anföras mot
Sveriges deltagande i !DB-samarbetet är
det som framkom i Olof PaJmes motion,
att banken är USA-dominerad och att
den indirekt stöder regimer som har föga
till övers för de mänskliga rättigheterna.
Argumenten är ohållbara. De latinamerikanska staterna har själva poängterat värdet med banken. Därtill kommer
att Sverige inte är speciellt nogräknat
ens med direkt stöd till nationer som förtrampar humanitet och demokrati. Vietnam och tidigare Kuba har erhållit generöst med u-hjälp från vårt land. I ingen
av de båda staterna står de mänskliga
rättigheterna särskilt högt i kurs. Däremot satsar de avsevärda resurser på krigiska företag. Kuba har sedan länge
trupper i flera länder runt om i världen.
Vietnam har erövrat grannstaten Kampuchea och har utövat sådant förtryck
mot sina egna undersåtar att hundratusentals av dem flytt.
En rad övriga industriländer, inklusive
samtliga i Norden, har inte ansett sig för
fina för !DB-medlemskap. Sverige saknar anledning att välja isolationismens
väg.
Räntor och boendekostnader
I bostadsdebatten är det viktigt att man
kan skilja på realt och nominellt. Annars
är det lätt att tänka fel när man talar om
bostadssubventioner.
Antag att vi lever i ett land utan inflation där ett hus kostar 500 000 att bygga.
Räntan ligger på 3 procent. Årskostnaden blir således (för räntan) 15 000. Om
man antar att huset kommer att stå i 50
år (vilket kanske är litet optimistiskt) är
det lämpligt att man vaije år amorterar
av 1/50, vilket i det här fallet blir lO000
kronor. Ränta och amortering blir således tillsammans 25 000 kronor eller drygt
2000 kronor/månad. Till det kommer sedan uppvärmning och övrig drift, underhåll m m. Poängen är att månadskostnaden är i stort sett rimlig och vad en familj
vill och kan klara av för boende av detta
slag.
Om vi sedan tänker oss ett land med
10 procents inflation (Sverige får nästa år
kanske 15 procent) så ligger räntan inte
på 3 utan på 13 procent. Men eftersom
lånet genom inflationen minskar med lO
procent i värde varje år genom den l0-
procentiga inflationen är den reala räntekostnaden även här bara 3 procent. Resten av räntan är en tvångsmässig och
snabb amortering av lånet.
De som hurtigt brukar påstå att skillnaden mellan vad man betalar i ett nytt
hyreshus idag i Sverige (3 procent) och
marknadsräntan (13 procent) utgörs av
en subvention som – ju hastigare desto
bättre – bör avvecklas bör betänka sig.
Genom avdragsrätten och den för villor
något högre räntan betalar villaägaren
också i realiteten 3 procent i ränta första
året.
Låt oss ta exemplet med 500 000 krvillan än en gång. Skulle den villaägaren
betala full aktuell marknadsränta (13
procent) så skulle hans kapitalkostnader
stiga från 2000 kr per månad med 50 000
(10% på 500000) per år till närmare 6200
kronor per månad.
Det är uppenbart för var och en att det
är ytterst få familjer i Sverige som skulle
kunna – och än mindre vilja – betala en
kapitalkostnad för en villa som uppgick
till6200 kr per månad. Kostnaden måste
därför på något sätt omfördelas i tiden.
Det nu fungerande systemet innebär, att
räntan börjar vid 3 procent och sedan
årligen trappas upp (på cirka 20 år) till
cirka 13 procent. Det är takten i den
upptrappningen som moderaterna vill
öka.
Lars Wohlin, tidigare statssekreterare
9
i ekonomidepartementet och riksbankschef, har talat för ett system som innebär
att upptrappning av räntan skall fortsätta
även efter det att man om 20 år har nått
upp till 13 procent. De då äldre husen
skulle då betala tillbaka den ” subvention” – rättare sagt de lån de erhållit
under de första 20 åren. Enligt Wohlin
skulle fördelen med ett sådant system
vara att man från början vet hur många
kronor och ören som skall betalas under
lånets löptid. Det är att föredra, menar
han, jämfört med ett system där politikerna av och till går in i systemet och
ändrar spelreglerna.
Detta vore nog gott och väl om man
visste att inflationen under de närmaste
40 åren skulle bli 10 procent per år och
att räntan skulle ligga vid 13 procent.
Den stora nackdelen med Wohlins modell är, att det vet man inte. Räntan kan
bli både högre och lägre än 10 procent.
Den kan till och med bli mycket högre
eller mycket lägre.
Den säkerhet som man enligt Wohlin
får i ett sådant lånesystem innebär endast säkerhet avseende hur många nominella kronor som skall betalas. Däremot är osäkerheten mycket stor om vad
den reala kostnaden kommer att bli. Om
inflationen bara skulle bli 5 procent per
år, skulle 13 procents lånekostnad vara
väldigt mycket och vice versa om inflationen blir högre.
Detta torde en f d riksbankschef vara
medveten om. Det måste således vara
andra överväganden som ligger bakom
att han ändå propagerar för en sådan modell. Det vore intressant om han i något
sammanhang närmare ville förklara hur
han tänker. Kanske menar han att hans
lånemodell ändå innebär en förbättring i
10
förhållande till dagsläget och att hans
modell innebär det maximala politikerna
kan tänkas gå med på?
Fred och frihet
I en artikel i Svenska Dagbladet i november redogjorde generallöjtnant Stig Löfgren för ett möte dit han inbjudits och
där man diskuterat nedrustning. Han
konstaterade, att deltagarna engagerat
talat om fred men ingen om fred och
frihet. Samma tendens återfinns i demonstrationer mot kärnvapen och i
namninsamlingar, som översvämmar
landet. Där undviker man systematiskt
att nämna, att i både enskilda människors liv och i staters historia lägen kan
uppkomma, då det viktiga är att kämpa
för frihet innan det går att tala om fred.
Det vore fegt att inte säga rent ut, att
många i vårt land är övertygade om att
åtskilliga fredskampanjer är organiserade och betalda österifrån, genom kommunister och av KGB. Men detta är sä-
kerligen mycket överdrivet. Det finns så
många snälla människor som är beredda
att skriva sina namn på listor för ”ett
gott ändamål” och som stoppar förvå-
nansvärt stora pengar i insamlingsbössor. Det finns också snart två generationer hos oss som inte upplevde världskriget, som inte var med då ryska flygplan
bombade Helsingfors och som inte
gjorde sig beredda att försvara Sverige.
Radikala ungdomar och värnpliktsvägrare från 60-talet går nu med sina små-
barn i demonstrationståg för nedrustning
och för ett kärnvapenfritt Norden. Att
organisera sådana tåg och att finna politiska talare a la Theorin bör inte vara
någon större konst. Förvisso är det
många vänsterradikaler och kommunister som gör det.
Ett inflytande österifrån är påfallande.
Ingenstans nämns ordet frihet i samband
med fred. Den som i en kommuniststat
demonstrerar för frihet vänder sig mot
kärnan i regimen själv. Fängelse eller
mentalsjukhus blir följden.
Vidare: öppet eller förtäckt vänds alla
kampanjer mot USA, inte mot Sovjetunionen. Att det är betydligt svårare för
ett demokratiskt land att bölja ett krig,
om viljan skulle finnas, än för en diktaturstat förtigs helt och hållet. Att sovjetryska trupper på bortåt l00 000 man är
flitigt sysselsatta med att erövra Afghanistan, ända till den siste afghanen, lämnar demonstranterna oberörda. Vad beträffar den kärnvapenfria zonen är numera också regeringen Palme splittrad.
Utrikesministern säger ett, nedrustningsambassadören Theorin säger ett annat. Låt vara att den sistnämnda aldrig
vet vad hon säger, men hon är dock utsedd av statsministern själv. Men är
verkligen han, som hon, beredd att vifta
bort kärnvapenanhopningen på Kolahalvön med att dessa vapen inte skulle
vara avsedda för Norden?
l detta sammanhang måste tyvärr
Svenska kyrkans s k Namninsamling för
fred och nedrustning nämnas. Ledaren
för denna heter Bo Wirmark, men vilken
ställning han har inom kyrkan torde få
känna till. Stora och påkostade anvisningar om hur dörrknackning skall gå
till, hur demonstrationer skall ordnas,
hur listor skall kontrolleras och samlas in
har skickats runt till församlingarna, tydligen genom honom – men anonymt:
ingen har undertecknat dem. I propagandan återkommer Hiroshima för att
skrämma folk men inte att kärnladdningar i dag installerats i ryska u-båtar i Östersjön. slutsatserna drar sig själva.
Uppropet är ändå undertecknat av ärkebiskop Sundby och av biskop Carlzon
iStockholm. Det är alltså dessa två som
har det formella ansvaret för det ur
svensk synpunkt illa genomtänkta och i
sak meningslösa förslaget. Övriga biskopar och alltför många präster har sitt ansvar för att de inte sagt nej till det.
Lyckligtvis tycks i alla fall det sunda
förnuftet ha börjat reagera. Ett stort antal präster har vägrat att använda listorna. Om utvecklingen blir sådan den
ser ut vid årsskiftet kan rentav hela
namninsamlingen sluta i ett välförtjänt
fiasko.
l l
Liten läsövning
Ur vår synnerligen konservativa amerikanska kollega National Review kan vi
inte låta bli att citera följande tänkvärda
dikt, tillägnad Sveriges statsminister.
No, not like Louis XVIII
And not like Charles the Second,
Nor has he, like MacArthur,
Returned as soldiers beckoned.
He doesn’t fight like Siegfried
Or sing like France’s Roland.
He’s back to help make Sweden
A little more like Poland.
Med detta häfte följer ett inbetalningskort avseende prenumerationsavgiften 70:- kronor för år 1983. (Prenumerationspris
för pensionärer: 60:-)
Nedrustning på annat vis
När Leonid Brezjnev dog, gjorde statsminister Palme ett uttalande. Det började så här: ”Leonid Brezjnev hade ett
uppriktigt intresse för internationell avspänning och fredlig samexistens. Han
upplevdes i breda kretsar som en modererande kraft. Vid mina sammanträffanden och diskussioner med honom under
årens lopp fickjag ett intryck av en människa som personligt engagerade sig för
nedrustningssträvandena”.
Hälsningar regeringar emellan vid tillfällen som detta bör hållas i en högstämd
ton: Om den döde ingenting annat än
gott. Men man kan ju inte undgå att konstatera att vad Olof Palme sagt handlar
väl så mycket om honom själv som om
Leonid Brezjnev.
”Vid mina sammanträffanden och diskussioner med honom.” Hur många
gånger Brezjnev beviljade Palme en audiens känner vi inte till och inte heller
hur många minuter sammanlagt de varade. Men de var tillräckliga för den
skarpögde Palme att dra sina slutsatser.
De stora topparna i Leonid Brezjnevs
liv är först att han under Stalins skräckvälde i början av 30-talet deltog i förföljelserna av bönder, då miljoner människor dog. Under kriget steg han till rangen generalmajor, väl att märka i egenskap av politruk. Han avancerade i partiet under Chrustjov, som han var med
om att avsätta. Han krossade de svaga
frihetssträvandena i Tjeckoslovakien
1968, då ryska stridsvagnar dundrade in i
Prag. Därpå följde Brezjnevdoktrinen,
enligt vilken det sovjetryska kommunistpartiet har rätt att ingripa med vapenmakt mot vilket land som helst där ett
kommunistparti kallar på stöd. Doktrinen tillämpades senast julen 1979, då
”begäran om stöd” visserligen tillver·
kades i Moskva och då sovjetiska trup·
per skickades in för att kuva Afghani·
stan, ett militärt äventyr som ännu på·
går. Däremellan ledde Brezjnev den
största militära upprustning med både
konventionella vapen och kärnvapen
som Sovjetunionen någonsin kostat på
sig.
Mot denna bakgrund bör man läsa
Olof Palme formulerat sitt intryck av
bortgångne: ”en människa som ”””’c””-’
ligt engagerade sig för
vandena.”
Troligen har Palme alldeles
lerat verkligheten och skrivit vad
menade skulle låta bra, oberoende av
det var sant eller inte. Att han skulle
ett så sällsamt dåligt omdöme att
trott på vad han skrivit kan man 1m:ao-1•
past föreställa sig. Brezjnevs ’
ningssträvanden” var helt avhängiga
sovjetryska villkor. Att statsmini
Palme skulle acceptera dessa med
och hår vill väl ingen tro.
Avgiftsfri barnomsorg för politiker?
För några år sedan infördes MBL, en
som gör företagens inre arbete lCU.ll’,->au•-.
mare och ineffektivare. När ooliti.keJ·naJ•
upptäckte MBL:s nackdelar i sin
verksamhet började de inte diskutera
avskaffande av MBL. De ville istället
den politiska verksamheten skulle
dantas från lagen. Det är tyvärr ·
engångsföreteelse att politikerna
dåliga lagar och regler för att sedan
vilja sig själva undantag när de
drabbas av problemen.
För de flesta småbarnsföräldrar är
1
1
r
gon form av barnpassning nödvändig för
att de skall kunna förvärvsarbeta. Den
kan skötas av en hemarbetande förälder
eller av någon utomstående; dagmamma
eller daghemspersonaL Skall kostnaderna för barnpassningen betalas med
beskattade pengar blir det hela så dyrt,
att de flesta tvingas avstå. Det rimliga
vore, eftersom kostnaderna för barnpassning är kostnader för intäkternas
förvärvande, att de vore avdragsgilla.
Nu har inte avdragsrätt för barnomsorgskostnader införts, sannolikt för
”att det skulle gynna höginkomsttagare”, vilka har hög marginalskatt och därför anses gynnade när de får en större
skatteminskning på grund av sina avdrag
än vad en låginkomsttagare får. I själva
verket innebär ju inte avdragsrätt för
kostnader för inkomsternas förvärvande
något gynnande av någon grupp utan
bara att sådana kostnader betalas med
obeskattade pengar lika värda för alla
och inte med beskattade pengar.
Istället för avdragsrätt har man infört
mycket kraftiga skattesubventioner till
barnpassning, och då speciellt till daghem. Dessa subventioner är så dyra för
stat och kommun att man inte har haft
råd att bygga bort den kö som råder vid
nuvarande avgifter, samtidigt som det
faktum att daghemsavgiften inte är avdragsgill leder till att någon privat konkurrens inte finns till den kommunala
barnomsorgen. Resultatet har blivit
långa daghemsköer och bristande flexibilitet vad gäller formerna för barnpassning.
Ett resultat av att barnomsorgskostnader inte är avdragsgilla är, att det är
nästan omöjligt för en privatperson, som
behöver barnpassning en kväll för att
7
göra något extraarbete eller gå på ett
sammanträde, att köpa sådan på den
öppna marknaden. Han hänvisas till
släkt och vänner eller svart arbetskraft.
Detta problem drabbar även politikerna,
när de skall på sammanträde. Det leder
dock inte till att de ändrar reglerna, så en
fri marknad och valfrihet uppstår. Det
skulle hota ett antal politiska mål, främst
. då målet att det är politikerna och inte de
enskilda medborgarna som skall bestämma över medborgarnas vardag. Därför
uppfinner politikerna en för dem mycket
enklare lösning. De beviljar sig själva undantag från det trassel och besvär som
deras regler har förorsakat övriga medborgare. De inför en särskild form av
barnpassning som skall hjälpa just dem
att klara sina problem. Cirka hundra
kommuner har redan infört avgiftsfri
barnpassning för politiker som är på
sammanträden. Många av de övriga
torde snart följa efter.
Här som i andra frågor borde politikerna analysera och lösa de verkliga problemen i stället för att försöka bota just
de symtom som de själva drabbas av.
Sverige och IDB
När det gäller socialdemokraternas stöd
åt svenskt medlemskap i den interamenkanska banken IDB kan det tyckas som
om vi handlar i strid mot våra tidigare
principer, men så är det inte. Det är
verkligheten som förändrats , hävdar
statsminister Olof Palme.
Konstaterandet är korrekt.
1976, före valet, förordade dåvarande
socialdemokratiske handelsministern
Carl Lidbom att Sverige skulle inträda i
IDB. Därefter förändrades dock verklig- 8
beten – partiet förlorade både valet och
regeringsmakten. Följaktligen blev socialdemokraterna häftiga motståndare till
det svenska medlemskapet. I en motion i
riksdagen 1979 framhöll t ex Olof Palme:
”Genom att verka i IDB kommer vi att
indirekt stödja regimer som visat synnerligen liten respekt för mänskliga rättigheter.”
I september 1982 förändrades verkligheten på nytt. Socialdemokraterna vann
valet och återkom till makten. En naturlig konsekvens blev att partiet åter ställde sig bakom det svenska engagemanget
i IDB. Regeringen har nu förordat att
Sverige skall medverka i bankens sjätte
kapitalpåfyllnad, vilket betyder en utbetalning på 70-80 miljoner kr under fyra
år.
Där står vi nu – fram till nästa regeringsskifte, efter vilket socialdemokraterna säkert, trogna sina principer, än en
gång böljar motarbeta medlemskapet i
IDB.
För landets bästa är det självfallet angeläget att Sveriges medlemskap i IDB
består. Åren 1977-80 erhöll våra exportindustrier order för mer än 300 miljoner
kr som de i annat fall inte hade kunnat
konkurrera om. Det betydde mycket för
sysselsättningen. Man kan lugnt räkna
med att den latinamerikanska marknaden även i fortsättningen blir viktig för
Sverige. Där finns stora potentiella möjligheter.
Det som främst brukar anföras mot
Sveriges deltagande i !DB-samarbetet är
det som framkom i Olof PaJmes motion,
att banken är USA-dominerad och att
den indirekt stöder regimer som har föga
till övers för de mänskliga rättigheterna.
Argumenten är ohållbara. De latinamerikanska staterna har själva poängterat värdet med banken. Därtill kommer
att Sverige inte är speciellt nogräknat
ens med direkt stöd till nationer som förtrampar humanitet och demokrati. Vietnam och tidigare Kuba har erhållit generöst med u-hjälp från vårt land. I ingen
av de båda staterna står de mänskliga
rättigheterna särskilt högt i kurs. Däremot satsar de avsevärda resurser på krigiska företag. Kuba har sedan länge
trupper i flera länder runt om i världen.
Vietnam har erövrat grannstaten Kampuchea och har utövat sådant förtryck
mot sina egna undersåtar att hundratusentals av dem flytt.
En rad övriga industriländer, inklusive
samtliga i Norden, har inte ansett sig för
fina för !DB-medlemskap. Sverige saknar anledning att välja isolationismens
väg.
Räntor och boendekostnader
I bostadsdebatten är det viktigt att man
kan skilja på realt och nominellt. Annars
är det lätt att tänka fel när man talar om
bostadssubventioner.
Antag att vi lever i ett land utan inflation där ett hus kostar 500 000 att bygga.
Räntan ligger på 3 procent. Årskostnaden blir således (för räntan) 15 000. Om
man antar att huset kommer att stå i 50
år (vilket kanske är litet optimistiskt) är
det lämpligt att man vaije år amorterar
av 1/50, vilket i det här fallet blir lO000
kronor. Ränta och amortering blir således tillsammans 25 000 kronor eller drygt
2000 kronor/månad. Till det kommer sedan uppvärmning och övrig drift, underhåll m m. Poängen är att månadskostnaden är i stort sett rimlig och vad en familj
vill och kan klara av för boende av detta
slag.
Om vi sedan tänker oss ett land med
10 procents inflation (Sverige får nästa år
kanske 15 procent) så ligger räntan inte
på 3 utan på 13 procent. Men eftersom
lånet genom inflationen minskar med lO
procent i värde varje år genom den l0-
procentiga inflationen är den reala räntekostnaden även här bara 3 procent. Resten av räntan är en tvångsmässig och
snabb amortering av lånet.
De som hurtigt brukar påstå att skillnaden mellan vad man betalar i ett nytt
hyreshus idag i Sverige (3 procent) och
marknadsräntan (13 procent) utgörs av
en subvention som – ju hastigare desto
bättre – bör avvecklas bör betänka sig.
Genom avdragsrätten och den för villor
något högre räntan betalar villaägaren
också i realiteten 3 procent i ränta första
året.
Låt oss ta exemplet med 500 000 krvillan än en gång. Skulle den villaägaren
betala full aktuell marknadsränta (13
procent) så skulle hans kapitalkostnader
stiga från 2000 kr per månad med 50 000
(10% på 500000) per år till närmare 6200
kronor per månad.
Det är uppenbart för var och en att det
är ytterst få familjer i Sverige som skulle
kunna – och än mindre vilja – betala en
kapitalkostnad för en villa som uppgick
till6200 kr per månad. Kostnaden måste
därför på något sätt omfördelas i tiden.
Det nu fungerande systemet innebär, att
räntan börjar vid 3 procent och sedan
årligen trappas upp (på cirka 20 år) till
cirka 13 procent. Det är takten i den
upptrappningen som moderaterna vill
öka.
Lars Wohlin, tidigare statssekreterare
9
i ekonomidepartementet och riksbankschef, har talat för ett system som innebär
att upptrappning av räntan skall fortsätta
även efter det att man om 20 år har nått
upp till 13 procent. De då äldre husen
skulle då betala tillbaka den ” subvention” – rättare sagt de lån de erhållit
under de första 20 åren. Enligt Wohlin
skulle fördelen med ett sådant system
vara att man från början vet hur många
kronor och ören som skall betalas under
lånets löptid. Det är att föredra, menar
han, jämfört med ett system där politikerna av och till går in i systemet och
ändrar spelreglerna.
Detta vore nog gott och väl om man
visste att inflationen under de närmaste
40 åren skulle bli 10 procent per år och
att räntan skulle ligga vid 13 procent.
Den stora nackdelen med Wohlins modell är, att det vet man inte. Räntan kan
bli både högre och lägre än 10 procent.
Den kan till och med bli mycket högre
eller mycket lägre.
Den säkerhet som man enligt Wohlin
får i ett sådant lånesystem innebär endast säkerhet avseende hur många nominella kronor som skall betalas. Däremot är osäkerheten mycket stor om vad
den reala kostnaden kommer att bli. Om
inflationen bara skulle bli 5 procent per
år, skulle 13 procents lånekostnad vara
väldigt mycket och vice versa om inflationen blir högre.
Detta torde en f d riksbankschef vara
medveten om. Det måste således vara
andra överväganden som ligger bakom
att han ändå propagerar för en sådan modell. Det vore intressant om han i något
sammanhang närmare ville förklara hur
han tänker. Kanske menar han att hans
lånemodell ändå innebär en förbättring i
10
förhållande till dagsläget och att hans
modell innebär det maximala politikerna
kan tänkas gå med på?
Fred och frihet
I en artikel i Svenska Dagbladet i november redogjorde generallöjtnant Stig Löfgren för ett möte dit han inbjudits och
där man diskuterat nedrustning. Han
konstaterade, att deltagarna engagerat
talat om fred men ingen om fred och
frihet. Samma tendens återfinns i demonstrationer mot kärnvapen och i
namninsamlingar, som översvämmar
landet. Där undviker man systematiskt
att nämna, att i både enskilda människors liv och i staters historia lägen kan
uppkomma, då det viktiga är att kämpa
för frihet innan det går att tala om fred.
Det vore fegt att inte säga rent ut, att
många i vårt land är övertygade om att
åtskilliga fredskampanjer är organiserade och betalda österifrån, genom kommunister och av KGB. Men detta är sä-
kerligen mycket överdrivet. Det finns så
många snälla människor som är beredda
att skriva sina namn på listor för ”ett
gott ändamål” och som stoppar förvå-
nansvärt stora pengar i insamlingsbössor. Det finns också snart två generationer hos oss som inte upplevde världskriget, som inte var med då ryska flygplan
bombade Helsingfors och som inte
gjorde sig beredda att försvara Sverige.
Radikala ungdomar och värnpliktsvägrare från 60-talet går nu med sina små-
barn i demonstrationståg för nedrustning
och för ett kärnvapenfritt Norden. Att
organisera sådana tåg och att finna politiska talare a la Theorin bör inte vara
någon större konst. Förvisso är det
många vänsterradikaler och kommunister som gör det.
Ett inflytande österifrån är påfallande.
Ingenstans nämns ordet frihet i samband
med fred. Den som i en kommuniststat
demonstrerar för frihet vänder sig mot
kärnan i regimen själv. Fängelse eller
mentalsjukhus blir följden.
Vidare: öppet eller förtäckt vänds alla
kampanjer mot USA, inte mot Sovjetunionen. Att det är betydligt svårare för
ett demokratiskt land att bölja ett krig,
om viljan skulle finnas, än för en diktaturstat förtigs helt och hållet. Att sovjetryska trupper på bortåt l00 000 man är
flitigt sysselsatta med att erövra Afghanistan, ända till den siste afghanen, lämnar demonstranterna oberörda. Vad beträffar den kärnvapenfria zonen är numera också regeringen Palme splittrad.
Utrikesministern säger ett, nedrustningsambassadören Theorin säger ett annat. Låt vara att den sistnämnda aldrig
vet vad hon säger, men hon är dock utsedd av statsministern själv. Men är
verkligen han, som hon, beredd att vifta
bort kärnvapenanhopningen på Kolahalvön med att dessa vapen inte skulle
vara avsedda för Norden?
l detta sammanhang måste tyvärr
Svenska kyrkans s k Namninsamling för
fred och nedrustning nämnas. Ledaren
för denna heter Bo Wirmark, men vilken
ställning han har inom kyrkan torde få
känna till. Stora och påkostade anvisningar om hur dörrknackning skall gå
till, hur demonstrationer skall ordnas,
hur listor skall kontrolleras och samlas in
har skickats runt till församlingarna, tydligen genom honom – men anonymt:
ingen har undertecknat dem. I propagandan återkommer Hiroshima för att
skrämma folk men inte att kärnladdningar i dag installerats i ryska u-båtar i Östersjön. slutsatserna drar sig själva.
Uppropet är ändå undertecknat av ärkebiskop Sundby och av biskop Carlzon
iStockholm. Det är alltså dessa två som
har det formella ansvaret för det ur
svensk synpunkt illa genomtänkta och i
sak meningslösa förslaget. Övriga biskopar och alltför många präster har sitt ansvar för att de inte sagt nej till det.
Lyckligtvis tycks i alla fall det sunda
förnuftet ha börjat reagera. Ett stort antal präster har vägrat att använda listorna. Om utvecklingen blir sådan den
ser ut vid årsskiftet kan rentav hela
namninsamlingen sluta i ett välförtjänt
fiasko.
l l
Liten läsövning
Ur vår synnerligen konservativa amerikanska kollega National Review kan vi
inte låta bli att citera följande tänkvärda
dikt, tillägnad Sveriges statsminister.
No, not like Louis XVIII
And not like Charles the Second,
Nor has he, like MacArthur,
Returned as soldiers beckoned.
He doesn’t fight like Siegfried
Or sing like France’s Roland.
He’s back to help make Sweden
A little more like Poland.
Med detta häfte följer ett inbetalningskort avseende prenumerationsavgiften 70:- kronor för år 1983. (Prenumerationspris
för pensionärer: 60:-)