Dagens frågor; Politisk vilja och byråkratisk makt

————————………….
Dagens frågor
Politisk vilja och byråkratisk makt
Efter ett och ett halvt år har den borgerliga
regeringen satt sig tillrätta i sadeln och börjat styra på allvar. Det har tagit sin tid, men
annat var inte att vänta efter socialdemokraternas långa innehav av regeringsmakten.
Många klagande röster har under denna
inlärningsperiod hörts från regeringens
trogna väljare. Särskilt de politiskt medvetna
bland dem har tyckt att det gått för långsamt. Man har väntat sig snabbare ingripanden i borgerlig huvudinriktning – hr Åslings brandkårsutryckningar hör ju till det
nödvändigas, inte till det önskvärdas områ-
de. Framför· allt har man hoppats på kraftfullare åtgärder inom skattepolitiken och utbildningspolitiken.
Så långt kan man ge kritikerna rätt, att
regeringen hittills visat en anmärkningsvärd
brist på civilkurage i hanterandel av skattefrågorna. Det hittills framlagda programmet
för marginalskattesänkningar uppfyller inte
minimikraven för vad som är sakligt nödvändigt och ligger sannolikt långt ifrån vad majoriteten av den borgerliga väljaropinionen
väntar sig. Inte heller gjorde det ett särskilt
lyckat intryck, när regeringen prutade ner
den tilltänkta sänkningen av löneskatten –
den korrekta benämningen av arbetsgivaravgiften – från 4 % till 2 %. Om den i sak
behövliga sänkningen är lO % och man bestämt sig för att den politiskt möjliga var
4 %, borde man åtminstone ha hållit på det i
stället för att genast falla undan inför de
fackliga organisationernas hysteriska kritik.
Här har folkpartiet visat dåliga nerver och
får förmodligen betala det i valet med minskat förtroende från småföretagarnas sida.
Å andra sidan avtecknar sig allt tydligare
en bättre kontroll från regeringens sida över
departementen och deras underlydande
verk. Vi har i Sverige av ålder en förvaltningsorganisation med självständiga ämbetsverk, som åtnjuter en betydande grad av
handlingsfrihet inom ramen för sina instruktioner. Dessa instruktioner bevarar
mycket av traditionen från den tid, då ämbetsverken uppkom och då det redan av
kommunikationstekniska skäl var nödvändigt att statsmakten gjorde ramarna vida.
Att åstadkomma att regeringsdirektiv –
särskilt när det gäller en ny inriktning av
politiken – tränger igenom i dessa verk är
ytterst besvärligt. Inte nog med att departementen måste fungera på avsett sätt – de
måste bringas att trycka på sina underlydande effektivt. Här är det ibland fråga om
personfrågor. Men i huvudsak gäller problemet tröghetsfenomen inom en byråkratisk
apparat. De går att övervinna med tillräckligt stark politisk vilja. En probersten på hur
stark denna vilja är inom regeringen erbjuder· t ex UHÄ, vars agerande mera för tanken till 1600-talet än till 1900-talet.
Partiet över kyrkan
När detta nummer av Svensk Tidskrift går i
tryck, har församlingarna yttrat sig över statkyrka-utredningen. Åtskillig och berättigad
klagan har hörts över den korta remisstiden.
Svårt har det naturligtvis varit att taga ställning till ett förslag, som utgår från att det är
Jälvklart att kyrkans ställning radikalt skall
förändras, att av den gamla svenska kyrkan
skall bli en frikyrka, visserligen av ny typ.
Värre har varit att utredningen lämnat så
mycket outrett – den ofta förekommande
frasen om ”nödvändig vidare utredning” visar hur mycket som skjutits på framtiden.
Trots detta begär man av församlingarna, av
kyrkan, att ett principbeslut skall fattas om
kyrkans skiljande från staten. Det är som att
skriva på ett avtal, vars innehåll skall fastställas senare.
Men om det är som många menar, att en
skilsmässa mellan stat och kyrka förr eller
senare måste komma, kan det kanske vara
lika bra att det sker nu. Ur kyrkans synpunkt
är i vatje fall de nya villkoren långt bättre än
de som Alva Myrdal lade fram 1972. I dem
mer än skymtade tanken på konfiskation av
kyrkans egendom; nu räddas all egendom
till kyrkan också för framtiden. Kyrkan får
hjälp till uppbörd av medlemsavgifter, och
denna hjälp skall inte bara vara tillfällig.
Kyrkan far också sin egen styrelse. Men när
det gäller denna, har kyrkan, enkannerligen
ärkebiskopen, anledning till besinning.
Att den nya föreslagna ordningen visar
onödiga hierarkiska drag kan inte förnekas.
Eller vad sägs om en sådan sak som att prästerna i stiften inte längre som nu skall få
välja sin egen representant i domkapitlen
utan att denne skall utses på det s k riksplanet, vilket vill säga av kyrkostyrelsen? Eller att biskoparna inte längre – med ett undantag, nämligen ärkebiskopen själv – skall
ha rösträtt i kyrkomötet, trots att de åläggs
närvaroplikt? Hur tänker för övrigt ärkebiskopen göra om de vägrar att infinna sig på
sådana villkor? Skall han låta hämta dem?
Det är inte ofta vi har tillfälle att dela
åsikter med biskop Ström i Stockholm. Han
är medförfattare till en liten skrift, som gått
ut till samtliga pastorat. Där sägs att svenska
kyrkans ekonomi blir svagare än man räknat
med och att den kommer att förlora medlemmar som följd av att den inte längre blir
en öppen folkkyrka. I båda fallen har biskopen förmodligen rätt.
Mera tvivelaktigt är att han i skriften plä-
derar för de nuvarande politiska valen till
kyrkofullmäktige. Dessa val kommer ju rimligen att försvinna. Politiska partier brukar
inte lägga sig i frikyrkliga angelägenheter. I
dag sitter däremot ofta en socialdemokrat
som ordförande i kyrkofullmäktige. Han är
kanske inte partiets starkaste man, men han
är vanligen bra. Han är inte placerad där på
grund av visat kyrkligt intresse utan för att
partiet skall ha insyn och kontroll och få
inflytande vid prästval. Detta är en del, en
rutindel kan man säga, av socialdemokrater- 195
nas maktinnehav. Biskop Ström är angelä-
gen att deras makt inte skall minska, och
därför är han emot kyrkans skiljande från
staten.
”Kyrkan över partierna” brukar ibland användas av kyrkligt engagerade som gemensam valbeteckning. ”Partiet över kyrkan” är
tydligen en annan möjlighet, med helt annan innebörd.
Internationellt samarbete
l regeringsdeklarationen 1976 underströk
de tre borgerliga partierna Sveriges samhö-
righet med det övriga Europa. Samarbetet
sker bl a via EFTA, Europarådet och Nordiska Rådet, men de politiska partierna har
också i många fall ett samarbete över gränserna, som befrämjar Europa-samhörigheten och ger nyttigt utbyte av erfarenheter.
l slutet av april bildade nio västeuropeiska
länders konservativa, krist-demokratiska och
andra likasinnade partier en samarbetsor·ganisation. Kvinnorna i fjorton västeuropeiska länders konservativa, krist-demokratiska och närbesläktade partier har redan
länge samarbetat EFU, Europäische
Frauen-Union.
Den svenska sektionen av EFU har i vår
utgivit en liten läsvärd skrift – M-kvinnor i
internationellt arbete (Moderata Samlingspartiets kvinnoför·bund, pris 3 kr). sektionens ordförande Ingrid Diesen inleder med
en redogörelse för vad EFU är och hur dess
verksamhet bedrivs. Det praktiska arbetet
inom unionen försiggår framför allt inom
de tolv kommissionerna, som sysslar med
utrikespolitik, utbildning, juridiska, ekonomiska och sociala frågor liksom jordbruk
och invandrarpolitik, för att bara nämna
några områden. De nationella sektionernas
ordföranden bildar den politiska kommissionen, som utarbetar förslag till uttalanden
och resolutioner av större vikt. Unionen arbetar i nära anslutning till Europarådet.
196
EFU :s historik tecknas av Blenda Ljungberg, som vittnar om hur mödosam vägen
varit sedan österrikiskorna för 25 år sedan
tog initiativet till att öka samarbetet inom
hem-, familje-, samhällsliv och politik på kristen världsåskådnings grund. Man ville också
arbeta för att öka kvinnornas inflytande i det
politiska livet. Märta Bruce redogör för det
arbete som den internationella styrelsen utför.
EFU har alltmer blivit en faktor att räkna
med tack vare medlemmarnas vidsträckta
kontakter. Härtill bidrar även EFU :s konsultativa status hos Europarådet, där unionen
har två representanter, den ena som observatör inom den rådgivande församlingen,
den andra inom den s k non governmental
organisations.
Häftet handlar inte bara om EFU. Astrid
Kristensson skriver om arbetet inom Nordiska rådet och Margaretha af Ugglas behandlar den svenska u-landspolitiken. Ingrid
Sundberg har kallat sitt inlägg – som är en
analys av FN :s arbetsuppgifter – ”att arbeta
för en bättre värld”. Det faktum att endast
27 av FN:s 149 medlemsländer är demokratier utgör ett gott skäl att försöka påverka
utvecklingen genom ökat internationellt
samarbete.
Troll i ord
När socialdemokraterna på 1950-talet upptäckte att den demografiska och sociala utvecklingen inom överskådlig tid skulle komma att försvaga deras väljarunderlag – arbetarrörelsen i egentlig mening – ansträngde
de sig att bredda sin bas. Valter Åman – en
av deras mest begåvade och skickliga politiker – fick avstå från den politiska karriären
för att göra en insats i TCO. Alltsedan dess
har socialdemokraterna gjort intensiva infiltrationsförsök i tiänstemannarörelsen. De
har också lyckats skaffa sig ett starkt inflytande inom vissa delar av den – särskilt de som
ifråga om ekonomiska och fackliga intressen
ligger nära LO. Inte minst har de haft framgångar ifråga om inflytande i tiänstemannaorganisationernas kanslier och därmed
motsvarande möjligheter att påverka remissutlåtanden och andra opinionsyttringar från
tiänstemännen i för dem behaglig riktning.
Parallellt med denna organisatoriska infiltration har socialdemokraterna ansträngt sig
att hamra in begreppet ”löntagarna” som en
intressepolitisk enhet i motsatsställning till
”kapitalisterna” eller ”arbetsgivarna”. Även
på den punkten har de haft betydande framgång. På borgerlig sida har man inte tillräckligt uppmärksammat hur farligt det skulle
bli om socialdemokraterna med sina verbala
trollkonster lyckades skapa den föreställningen, att ”löntagarna” utgör en enhetlig grupp, som nödvändigtvis i eget intresse
måste engagera sig för en omvandling av
samhället i socialistisk riktning.
Det senaste exemplet på ordets makt över
tanken är beteckningen ”löntagarfonder”,
som tyvärr börjar bli den gängse termen för
SAP-LO-komplexets nya socialiseringsteknik. Att varken vinstandelsfonderna eller utvecklingsfonderna i någon som helst rimlig
mening kan betecknas som löntagarnas fonder har ännu inte gått upp för allmänheten.
Den enskilde löntagarens inflytande i dessa
fonder blir ju av homeopatisk karaktär, han
må anstränga sig aldrig så att bevaka sina
personliga intressen. SAP-LO-förslaget är 1
själva verket konstruerat så att det blir fackföreningsombudsmännen och i sista hand
fackets ledande organ som får hela inflytandet.
Därför borde man på borgerlig sida sluta
att använda beteckningen löntagarfonde~
är man gör det hjälper man motståndaren.
En riktigare och mera rättvisande beteck
ning är fackföreningsstyrda fonder. Den
nya socialiseringsteknik, som införts
de ursprungliga Meidnerförslagen och
utvecklats iSAP-LO-projektet med både
fiskatariskt vinstandelssystem (Meidners ursprungliga tanke) och utvecklingsfonder
(fackföreningsmakt över investeringarna)
bör kallas för vad det är – nämligen fondsocialism.
Barnen, skolan och normlösheten
Det är alldeles tydligt, att en bättre barnmiljö
i vån samhälle inte kan skapas utan omfattande och övergripande förändringar på
många plan. Punktåtgärder räcker inte, lika
litet som ökade kontroller över hemmen. Likafullt kan man slå fast, att det går att skydda barnen mer effektivt även genom marginella förändringar i vårt samhälle. Den vidare problematiken kräver omprövningar
och lösningar på sikt och hör hemma i ett
större politiskt sammanhang. För den skull
får inte de perifera åtgärderna, som kanske
anses rikta sig endast mot symtom, försummas, eftersom de kan ge resultat med en
gång. Men att lindra symtom är inte commeil-faut i vårt samhälle, vare sig det gäller
slapphet och kaos i skolorna och hemmen
eller ökad brottslighet. Man skall gå till orsakerna, säger man, och så händer ingenting.
Nu är det dags att ta itu med både skolans
och hemmens problem för barnens och samhällets skull, och därvid ompröva alla våra
fördomar- ja just fördomar, för det är inte
alls så säkert att gängse uppfattningar för
dagen om hur det skall eller bör vara är
bättre än den som var igår eller måste komma i morgon. Och här kommer värderingar
och uppfostran in i bilden. I detta avseende
har skolan ett större ansvar nu än någonsin,
och i ännu högre grad om SIA-reformen blir
verklighet.
Ett slags n01·mlös låt-gå-mentalitet som bitvis hotar upplösa hemmen, skolorna och
hela samhället och ineffektiviserar arbete
och utbildning och skapar leda och allmänt
missnöje, håller på att slå rot i vårt samhälle.
Den frambringar förvirring och samvetslös- 197
het, utan att egentligen ha stöd vare sig på
höger- eller vänsterkanten i politiken. Det är
en skruv nedåt, precis som populismen och
den passiviserande kultur vi håller på att
hamna i. Det är ett slags psykisk och social
laissez-faire-liberalism utan motsvarighet i
vare sig öst eller väst.
Utan normer och ideal kan ingen människa leva, inte heller ett samhälle, inte heller
ett barn. Disciplin är ett fult ord, men utan
yttre och inre disciplin kan man inte nå resultat, aktivitet och harmoni.
Att Britt Mogård nu vill ta itu med normlösheten i skolorna väcker varmt bifall hos
både lärare och föräldrar, det är så länge
efterlängtat. Men den låt-gå-politik som under sken av demokratiska ideal blivit sakrosankt, är inte så lätt att rubba på. De inom
den statliga förvaltningens alla berörda myndigheter som sparkar bakut inför detta föregivna hot om fasthet och normer, och i andanom ser grymmare tiders ”lag och ordning”, hänvisas till den statliga utredningen
”Lag och rätt i grundskolan”, SOU 1973:26.
Där påvisades hur mycket nyttigare för barnen både sträng och mild uppfostran är, än
slapp och lynnig, som gynnar asocialt beteende och skapar tragedier för den enskilde
liksom för samhället. Det viktigaste är, fann
man, konsekvens, kontakt och kärlek – utmärkande för både den stränga och den
milda uppfostran.
Mildhet och fasthet är ett gott ideal, helt i
linje med läroplanernas aldrig uppnådda demokratiska mål. Det är på tiden att vi rannsakar våra hjärtan och njurar om det inte möjligen är den slappa och lynniga uppfostran
som dominerar i skolorna och hemmen.
Den tilltagande normlösheten verkar stick
i stäv mot de proklamerade demokratiska
idealen. Hänsyn, omtänksamhet och pliktkänsla får vika för egoistisk nonchalans och
hänsynslöshet.
~-
198
Att blicka framåt
Enligt Statistiska Centralbyrån har klasskillnaderna numera försvunnit i vårt land. SCB
delar upp befolkningen i sex socio-ekonomiska grupper, baserade på medborgarnas
disponibla inkomster. Skillnaden mellan
dem med högst respektive lägst disponibel
inkomst är nu nere i 30 procent. Den ekonomiska klassutjämningen är ett faktum.
Det heter att kläderna gör mannen, men
numera är det ytterst sällan man kan avgöra
om det är en tjänsteman, arbetare eller direktör man möter på gatan eller ser utanför
det egna fritidshuset. 90 procent av svenskarna har bostäder av modern standard och
endast 17 procent har varken bil, fritidshus,
båt eller husvagn. Klassmotsättningarna i
sak har försvunnit.
Vad gör socialdemokraterna i detta läge?
Jo, man försöker indoktrinera barnen genom arbetarrörelsens nya barntidning Små-
folket. De små har förmodligen svårt att slita
sig från familjens färg-tv och helt inse att
omvärlden är full av stoff till klasskamp. Ytterst få skolbarn håller reda på om föräldrarna till deras kompisar är direktörer eller arbetare. Den unga föråldragenerationens
jeans, skägg och träskor ger inget säkert tecken att tyda ens för de vuxna medföräldrarna, om de mot förmodan skulle döma
sina barns vänner efter vilket yrke deras föräldrar har.
Men så här får det inte vara. Det måste ju
finnas några klassmotsättningar att vårda åtminstone inför nästa val. Småfolkets redaktör letar därför upp en 90-åring, som uttalar
sig i tidningens nr 3/1978 om hur det var
under första världskriget. Han säger: ”Det
var ont om arbete i landet. Det var vanligt att
de rika barnen, borgarnas barn, hånade de
fattiga barnen därför att de inte hade så fina
kläder.”
Till yttermera visso anses detta vara så-
dana visdomsord att man citerar dem i tidningens pressrelease. I denna finner man
även ett citat ur en berättelse av Olle Högstrand i samma häfte. ” Arbetar du åt min
far? frågade Fredrik. -Ja, svarade gubben.
– Då är du hans slav, sade Fredrik.”
Det måste vara ont om argument när man
behöver gå tillbaka till 1917 för att finna
någonting som kan påverka barnen inom
Unga Örnar. Att blicka framåt tycks i alla
händelser inte vara aktuellt för socialdemokraterna.
En neutralitetens högborg
Sedan de socialdemokratiska s k folkrörelserna kom i rampljuset för ett par år sedan
genom Erik Anners’ bok ”Den socialdemokratiska maktapparaten” har man från deras
sida – där så varit möjligt – gått i skyddsställning genom att framställa sig som partipolitiskt neutrala.
Hyresgästernas Riksförbund har sålunda
avstått från att officiellt deltaga i 1-majdemonstrationerna. Däremot fick man i samråd med arrangörerna med egna plakat och
banderoller på sina håll. Därigenom kunde
man i alla fall få både en propagandaeffekt
för den egna rörelsen och diskret markera
sin medverkan och lojalitet.
Den riktigt stora skälvan har drabbat PRO
– den socialdemokratiska pensionärsrörelsen. Där gör man förtvivlade försök att förneka vad numera alla intresserade vet, nämligen att organisationen är en järnhårt toppstyrd socialdemokratisk fångstapparat för
röstfiske bland pensionärerna. Att den dessutom har vällovliga humanitära och sociala
syften skall inte förnekas. Men den som följt
dess tidning Pensionären, har lätt kunnat
övertyga sig om att det ena goda inte odlas
på det andras bekostnad.
Socialdemokraternas valledare vet mycket
väl vad man gör när partitidningen Aktuellt
sändes ut i en särskild propagandaupplaga
på 400 000 ex till pensionärerna. Kanslichefen på PRO vet också hur viktigt det är att
bemöta oroliga frågor om organisationens
partipolitiska neutralitet. I ett nr nyligen i
pensionärstidskriften Välkommen besvarar
han en dylik oroad frågeställare, som tydligen påverkats av ovannämnda bok om den
socialdemokratiska maktapparaten på följande sätt:
”Signaturen ’För det rätta’ har verkligen
!rekats hamna helt fel. Han eller hon har
inte upptäckt att PRO vid sin kongress nyligen valde en styrelse på 9 ledamöter (inte 7
som det står i insändaren), trots att han/hon
konstaterat att Arne Geijer valts till ordfö-
rande. Kansliet i Malmö (flyttades till Stockholm vid årsskiftet) består inte alls av en
ombudsman och en kassör, utan av fyra ombudsmän, en kassör, tre kontorister, en vaktmästare och en lokalvårdare samt för närvarande en extra kontorist.”
Som en extra tröst till den frågande upplyser han: ”Beträffande de 26 distriktsordfö-
randena har signaturen även här förlitat sig
till Anners’ siffror och inte tänkt på att det
under de senaste två åren valts åtskilliga nya
ordförande i PRO-distrikten. Inte ens siffran för antalet konsulenter är den rätta. Det
finns 19 och inte 14. l alla dessa sammanhang, vare sig det gällt att välja någon till ett
förtroendeuppdrag eller att anställa någon
inom organisationen, har inte vederbörandes partipolitiska hemvist undersökts och
självklart icke funnits med som underlag vid
bedömningen. Det avgörande har hela tiden
varit vem som ansetts vara mest lämpad för
uppdraget när PRO:s medlemmar i demokratisk ordning utsett sina representanter.”
Kanslichefens ord skall naturligtvis inte
betvivlas. Men eftersom av de 26 distriktsordförandena för två år sedan 24 ostridigt
var socialdemokrater och 2 kommunister,
skulle det vara intressant att få veta partifördelningen nu. Även konsulenterna, ökade
tilll9, vore det icke utan betydelse att få veta
något om. För två år sedan var de 14, som då
fanns, alla socialdemokrater. När nu inte
kanslichefen kan svara på frågor om ”veder- 199
börandes partipolitiska hemvist”, kanske det
i alla fall finns någon, som vet något i saken!
Kyrkan och forsvaret
Tidskriften Vår Kyrka är en veckotidskrift,
som utges av svenska kyrkans centralråd.
Den kan alltså sägas vara officiellt organ för
kyrkan, eller i varje fall kommer den närmast automatiskt att bli det, om det nya förhållandet mellan stat och kyrka går igenom.
Nr 15 i år kan betecknas som ett temanummer om svenskt försvar.
Där märks bl a en sympatiskt hållen intervju med general Lennart Ljung, som den l
oktober tillträder som ny ÖB. De kristna och
kriget är alltid ett känsligt ämne, och all hänsyn bör tas till dem som har verklig samvetsnöd inför ett eventuellt krigsdeltagande,
även om det rör sig om försvar av det egna
landet. Men, som general Ljung stillsamt
tycks ha påpekat, det känns litet egendomligt med kristna som har varm förståelse för
gerillakrig i Afrika medan de vill hindra att
Sverige skall kunna försvaras.
En sådan kristen intervjuas i samma nummer av tidskriften. Han är pacifist, säger
han, men när det gäller u-länderna understryker han att han ”som kyrkligt och politiskt aktiv måste kunna kompromissa”. Som
deklaration är detta närmast uppfriskande i
sin absurditet; vilken politisk riktning hr Bo
Wirmark tillhör behöver man knappast vara
tveksam om.
Ledaren i samma nummer är undertecknad av redaktören, Kjell Ove Nilsson. I ett
antal punkter sammanfattar han tidskriftens
åsikter i ämnet ”Nedrustning – och omrustning!” Han anser sig tala för hela kyrkan. Han påpekar nämligen att de flesta av
hans punkter funnits med ”i den tidigare
kyrkliga opinionsbildningen”, tex i u-veckan. I fråga om denna vecka hänvisar vi till
ambassadör Bo Siegbahns artikel i detta
nummer av Svensk Tidskrift!
200
Redaktör Nilsson hävdar först att en
minskning av vad han kallar ”militärkostnaderna” i Sverige med 3 till 5 procent inte är
blåögt orealistisk. Jämför med vad Siegbahn
påpekar, att den socialdemokratiska alternativbudgeten i riksdagen inte föreslagit mer
än 2 procent. I nästa punkt kräver Nilsson
uttryckligt en inskränkning av krigsmaktens
resurser. Det är åtminstone hederligt. Det är
att klart säga ut att vi skall ha mindre möjlighet att försvara oss. De flesta nedrustare brukar påstå att vi kan försvara oss tillräckligt
med mindre medel. Nilsson bortser samtidigt totalt från att vapen kan förslitas eller
bli omoderna: vi skall enligt honom avstå
från att skaffa fler vapen. Därför bör man
sätta stopp för B3LA. Detta framförs alltså
som ett kyrkligt krav.
Naturligtvis får vi inte heller exportera
vapen. Det är omoraliskt. Cyniskt och omoraliskt är också att ta hänsyn till svensk industri, och Bofors nämns särskilt. Man kunde
önska att denna hårda domare upplevt hur
reaktionen var i Finland 1939, då man där
äntligen fick skydd och hjälp av svenskt luftvärn från Bofors mot ryska bombanfall mot
civilbefolkningen. I dag lär det vara på tal att
Schweiz är intresserat av B3LA. Där, liksom
de flesta av oss i Sverige, tror man att ett
flygvapen behövs om olyckan av ett krig
skulle komma. Men hr Nilsson skulle säga
nej också till ett schweiziskt köp. Hans moral, eller möjligen hans självtillräcklighet, utgör ett oöverstigligt hinder.
Att han pläderar för civilmotstånd i krig
är helt stilenligt. För den som tänkt igenom
saken är det annars något oförklarligt med
den grymhet som ligger i sådana krav. De
som vill försvara sitt land vid en fientlig invasion skall inte få lov till det. De skall stå och
se på vad som händer. Hr Nilsson och hans
meningsfränder må tänka sig att lägga sig
framför stridsvagnarna och att därmed utöva moralisk påtryckning på motståndaren.
Det är modigt tänkt; hr Nilsson är modigare
än andra, det får man utgå ifrån. Så vet han
också med sig att han står på en högre moralisk ståndpunkt.
Kyrkan har sin tidskrift. Den är, som
framgått, illa skött. Det är farligt för kyrkan
själv, om man bringas att tro att redaktör
Nilsson talar för dess ledning när det gäller
en så vital fråga som svenskt försvar. Att
klaga över detta när man bara tillhör gräsrötterna ~änar inte mycket till. Men i kyrkans centralstyrelse måste dock finnas förnuftiga personer, som reagerar mot partipolitik – eller något värre – på den egna tidskriftens ledarsidor. Man kan bara önska att
de måtte ingripa, och göra det snart.