Dagens frågor; President Reagan
1980
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens frågor
President Reagan
Det är ett märkligt fenomen att så många
svenska tidningar på vänsterhållet i sina kommentarer till utgången av presidentvalet i USA
suckat och klagat som om en stor olycka drabbat dem själva i fårsta hand och världen i den
andra. Deras medkänsla med det amerikanska
folket i dess prövning kommer något oväntad.
USA har på senare år inte stått högt i kurs hos
radikala skribenter. Det verkar nästan som om
de tror att själva namnet, demokraterna, skulle
göra president Carters parti mer demokratiskt
än något annat. I själva verket har presidentvalet fårsiggått mellan kandidater från två lika
mycket demokratiska partier, i laga former och
med en utgång, som tydligen tillfredsställer en
avsevärd majoritet av de röstande. Att valdeltagandet i jämförelse med val hos oss – får att
inte tala om val i kommunistländer där 99%
av de röstberättigade som bekant tågar till valurnorna utan påtryckningar i något avseende
– är lågt är beklagligt men sammanhänger
med en tradition i fråga om amerikanska val
som tydligen är svårt att få ändring på.
l Sverige gjorde utrikesminister Ullsten ett
sursött uttalande om valutgången, medan hr
Palme inte gjorde något offentligt uttalande
alls. Det kanske var lika bra. Han har som
bekant en gång satt ett oslagbart rekord då han
jämförde en misshaglig amerikansk president
med Hitler.
Att det behövts ett regeringsskifte mer än ett
partiskifte i USA har länge stått klart , och sedan senator Kennedy fallit igenom som kandidat utnyttjade de amerikanska ,·äljarna den
enda möjlighet som stod dem till buds f(ir att ta
en ändring. President Carter kom till sitt ämbete med uttalanden om den moraliska forhättring han skulle genomfåra i Washington. !\len
kongressledamöterna där är med ta undantag
hårt arbetande och kunniga personer, som man
inte leder med vackra fraser. Det behövs en
kraftfull personlighet på presidentposten fUr att
de skall låta sig övertygas a\· honom, och han
måste omge sig med en duglig regeringsapparat. I båda dessa fall räckte Carter inte
till.
Hans kontakter med kongressen togs upp
genom medlemmar a\· den s k Georgiamaffian.
som han medfort fi·ån sin hemstat, och den
gjorde sig snabbt omöjlig. Vad beträffar regeringen \·ar den avpassad efter presidenten sjåk.
som är en detaljernas man utan större personlig resning och känd fOr sin obeslutsamhrt.
Han kom att stödja sig på mer eller mindre
anonyma rådgi,·are inom Vita Huset, och detta
är i längden intolerabelt både för regeringen
och for kongressen. Typiskt är att utrikesdepartementet anses ha blivit alldeles demoraliserat
under Carters regim. Dennes privata utrikespolitiska rådgi,·are \·ar inte av Kissingers St\Tka, och earters förste utrikesminister a\·gick i
ren protest.
Inom utrikespolitiken hade C:arter td fi·amgångar, med Panamaa\·talet i regimens biirjan
och med Camp Da,·id-avtalet mellan Israel och
Egypten. Den senare framgången kunde han
inte fuli!Oija, och i alla andra frågor led han
nederlag. Gisslanärendet i Teheran är bara
tänkbart gentemot ett svagt land – man kan
reflektera Ö\·er hur många dagar en smjetrvsk
gisslan skulle setat fången – och C:arters personliga ledning av fritagningsfårsöket var både
underhaltig och förvirrad.
För den nye presidenten kan Carters regim
tjäna som negati\· \·ägledning. Han måste eta- 414
blera sig med en kraftig regering, som forstår
att sätta sig i respekt. Då finns åtminstone forutsättningar for att brännande inrikespolitiska
frågor kan foras framåt, särskilt bekämpningen
av inflationen. På utrikessidan krävs en enhetlig och bestämd ledning, utan all Carters ryckighet och ständiga vacklan. Att ryssarna genom
forsvarsminister Ustinov gjort hårda uttalanden om amerikansk imperialism betyder ingenting annat än att de slår vakt om sin egen.
Afghanistanäventyret hade de knappast gett
sig in i med en stark president i Washington.
Klagande stämmor i press, radio och TV i
Sverige har också meddelat att Reagan är
mindre intelligent än Carter. Det är möjligt.
Men den nyvalde presidenten verkar, i motsats
till den avgående, vara tillräckligt intelligent
for att se verkligheten i ögonen, en inte oäven
fårutsättning ror att han skall kunna bli en bra
president.
EG igen
Vi har fått en ny debattomgång i EG-frågan.
Flera framstående industriledare har i massmedia framfort sin åsikt att Sverige borde gå med i
EG. Samarbetet i den gemensamma marknaden är alltfor betydelsefullt får att Sverige skall
stå utanför, menar de. Vår pappers- och stålindustri drabbas och de icke-tariffara handelshinder som kvarstår även efter en tulla\·veckling är besvärliga ror många andra branscher.
Det är bra att Sveriges fårhållande till det
europeiska samarbetet återigen aktualiseras.
EG-frågan har kommit att tillhöra de ”onämnbara” frågorna i svensk debatt. Sedan ett
svenskt medlemskap i gemenskapen avvisades
med hänvisning till den svenska neutraliteten
har det inte ansetts riktigt rumsrent att ta upp
en diskussion om EG. De som vill ifrågasätta
det ändamålsenliga i Sveriges nuvarande relationer till EG och till äventyrs även vill ge
uttryck ror en positiv inställning till europeisk
samverkan stämplas lätt som inte helt pålitliga
i utrikespolitiska sammanhang.
Till den svenska låsningen bidrager säkert
också den negativa utgången av EG-folkomröstningen i _ arge och dess inrikespolitiska
konsekvenser. De påfrestningar på bl a den inre
sammanhållningen, som det EG-vänliga
norska Arbeiderpartiet fick upple\·a, har ytterligare understrukit svenska politikers uppfattning att EG-frågan inte är politiskt ” matnyttig” .
Men omvärlden står inte stilla i \·äntan på
svensk inrikespolitik. Integrationen i Europa
fortsätter. Ett av Europas folk direktvalt parlament har börjat sitt arbete. Grekland och Spanien ansöker om medlemskap. Regionaliseringen av världshandeln fortsätter. Särskilt intressant från svensk synpunkt är de handelsfårhandlingar som är på väg att inledas mellan
.Japan och EG och som syftar till olika former
a\· frivilliga handelsbegränsningar och handelshänsyn.
Sverige bör välja sin egen väg, i Europa som
i andra sammanhang. Men vi bör göra det med
öppna ögon, i klart medvetande om får- och
nackdelar. Vi måste kunna och våga tala om
utvecklingen i vår omvärld och vårt stora beroende gentemot denna omvärld. Vad näringslivets folk nu ger uttryck ror är deras vardagliga
upplevelse av hur beroende svensk utveckling
är av de beslut som fattas i EG vare sig \·i är
medlemmar i EG eller inte. Skillnaden är att
som medlem i EG kan Sverige vara med och
påverka besluten och därmed Europas och Yår
egen utveckling.
Fondfrågan
Sanningens minut närmar sig för de inblandade i fondfrågan. I takt med att a,·görandet i
utredningen närmar sig forsöker man från olika
håll att byta position. En viss förvirring har
blivit resultatet.
Vännerna av fondsocialism inom TCO-ledningen har fått göra en taktisk reträtt och deklarera att individuella andelar – som man
hela tiden har motsatt sig, och som TCO:s man
i utredningen , Karl Erik Nilsson, fortfarande
anser förkastliga – är något som man skall ha
mr att medlemmarna vill det. Att medlemmarna inte ,·iii att facket skall ta över kontrollen av
företagen är dock något som TCO-lednin~cn
även fortsättningsvis tänker bortse från och det
är faktiskt allvarligare. Det viktiga med lundfrågan är ju inte om det blir individuella andelar utan om det blir socialism.
LO och socialdemokraterna har däremot
ii\·ergivit tanken på facklig makt. Åtminstone
formellt. l stället skall det bli länsvisa funder
415
med styrelser valda av medborgare med ATPpoäng. Nulortiden heter medborgarrätt inte
pengar utan ATP-poäng.
LO:s och socialdemokraternas reträtt från
drn fackliga socialismen betyder att man åter- ,·ändrr till den trygga statssocialism som , ·j har
exempel på i verkligheten endast från statrr
som SO\jet, Polen och Östtyskland.
l\1ittenpartisterna tror att de kan ha medborgarfonder utan socialism. Det är vackert tänkt
men tyvärr fel. I själva verket tUreslår mitten
ett gigantiskt tvångssparande som ä\·en om det
har de bästa avsikter kommer att leda tilljättelika fonder som politiker och fackliga ledare
kommer att ha svårt att motstå att skalla sig
kontrollen Ö\·er.
Näringslivet har föreslagit tdngssparandr i
fonder beslutat inte a\· Sveriges riksdag utan a\·
SAF och LO. ! är det blev känt bland tUretagarna i landet blev dessa vreda. Näringsli\’Ct
backade då såtillvida att man skrev till utredningen och sade att man inte ,·ille att deras
mrslag skulle presenteras som ett alternati\·.
Dock ändrade näringslivet inte inställning i
sak. vilket är att beklaga.
————————-~–
416
1973 års riksdag beslöt, att medel ur APfonden skulle få användas fOr aktieköp. I
motion hade vi yrkat avslag på regeringens fOrslag härom. Vi har fortfarande
den uppfattningen att AP-fonden ej bör
äga aktier. Bortsett från att de spekulativa drag som fondfOrvaltningen därigenom ges strider mot fondens syften kan
starka principiella skäl anforas mot det
slags maktkoncentrationer i det allmännas hand som därigenom uppkommer
och vilken vid AP-fondens tillkomst uttryckligen fOrklarades icke vara åsyftad.
Vi delar alltså kapitalmarknadsutredningens åsikt att aktieköp for AP-medel
innebär en principiell ändring i fondens
placeringspolitik, som kan få ”vittgående konsekvenser for inflytandet
inom näringslivet och for den ekonomiska utvecklingen över huvud taget”. Vi
anser att AP-fonden skall behålla sin
ställning som kapitalplacerande institution och att näringspolitiken skall drivas
genom andra instrument, som handhas
av politiskt ansvariga instanser.
Aven praktiska skäl kan anforas mot
aktieköp for AP-medel. Visserligen leder
sådana till att utrymmet for nyemissioner ökar på börsen. Men samtidigt
minskar utrymmet på kreditmarknaden
med samma belopp. De foretag som får
sin finansieringssituation förbättrad är i
fOrsta hand de stora hörsnoterade lönsamma fOretagen, som ändå skulle ha
haft goda möjligheter till finansiering. l
allmänhet torde det emellertid \’ara dr
mindre foretagen som under senare år
fått allt större finansieringssvårigheter.
AP-fondens aktieköp är således inte ett
effektivt medel fOr att höja investeringsbenägenheten inom näringslivet som
helhet. AP-fondens aktieköp är heller
ingen långsiktig lösning for näringslivets
finansiering, om man inte är beredd att
låta AP-fonden köpa aktier regelbundet
även i framtiden. Starka principiella skäl
talar, som vi ovan anfort, häremot …
I budgetpropositionen fOreslår finansministern, att AP-fondens fjärde lundstyrelse skall få disponera ytterligare 500
milj kr fOr aktieköp. Vi finner ingen anledning frångå vår ovan angivna principiella uppfattning i denna fråga. Vi yrkar således avslag på [(’geringens rorslag
på denna punkt.
Ur Moderala Samlingspartiels
partimotion 1976
President Reagan
Det är ett märkligt fenomen att så många
svenska tidningar på vänsterhållet i sina kommentarer till utgången av presidentvalet i USA
suckat och klagat som om en stor olycka drabbat dem själva i fårsta hand och världen i den
andra. Deras medkänsla med det amerikanska
folket i dess prövning kommer något oväntad.
USA har på senare år inte stått högt i kurs hos
radikala skribenter. Det verkar nästan som om
de tror att själva namnet, demokraterna, skulle
göra president Carters parti mer demokratiskt
än något annat. I själva verket har presidentvalet fårsiggått mellan kandidater från två lika
mycket demokratiska partier, i laga former och
med en utgång, som tydligen tillfredsställer en
avsevärd majoritet av de röstande. Att valdeltagandet i jämförelse med val hos oss – får att
inte tala om val i kommunistländer där 99%
av de röstberättigade som bekant tågar till valurnorna utan påtryckningar i något avseende
– är lågt är beklagligt men sammanhänger
med en tradition i fråga om amerikanska val
som tydligen är svårt att få ändring på.
l Sverige gjorde utrikesminister Ullsten ett
sursött uttalande om valutgången, medan hr
Palme inte gjorde något offentligt uttalande
alls. Det kanske var lika bra. Han har som
bekant en gång satt ett oslagbart rekord då han
jämförde en misshaglig amerikansk president
med Hitler.
Att det behövts ett regeringsskifte mer än ett
partiskifte i USA har länge stått klart , och sedan senator Kennedy fallit igenom som kandidat utnyttjade de amerikanska ,·äljarna den
enda möjlighet som stod dem till buds f(ir att ta
en ändring. President Carter kom till sitt ämbete med uttalanden om den moraliska forhättring han skulle genomfåra i Washington. !\len
kongressledamöterna där är med ta undantag
hårt arbetande och kunniga personer, som man
inte leder med vackra fraser. Det behövs en
kraftfull personlighet på presidentposten fUr att
de skall låta sig övertygas a\· honom, och han
måste omge sig med en duglig regeringsapparat. I båda dessa fall räckte Carter inte
till.
Hans kontakter med kongressen togs upp
genom medlemmar a\· den s k Georgiamaffian.
som han medfort fi·ån sin hemstat, och den
gjorde sig snabbt omöjlig. Vad beträffar regeringen \·ar den avpassad efter presidenten sjåk.
som är en detaljernas man utan större personlig resning och känd fOr sin obeslutsamhrt.
Han kom att stödja sig på mer eller mindre
anonyma rådgi,·are inom Vita Huset, och detta
är i längden intolerabelt både för regeringen
och for kongressen. Typiskt är att utrikesdepartementet anses ha blivit alldeles demoraliserat
under Carters regim. Dennes privata utrikespolitiska rådgi,·are \·ar inte av Kissingers St\Tka, och earters förste utrikesminister a\·gick i
ren protest.
Inom utrikespolitiken hade C:arter td fi·amgångar, med Panamaa\·talet i regimens biirjan
och med Camp Da,·id-avtalet mellan Israel och
Egypten. Den senare framgången kunde han
inte fuli!Oija, och i alla andra frågor led han
nederlag. Gisslanärendet i Teheran är bara
tänkbart gentemot ett svagt land – man kan
reflektera Ö\·er hur många dagar en smjetrvsk
gisslan skulle setat fången – och C:arters personliga ledning av fritagningsfårsöket var både
underhaltig och förvirrad.
För den nye presidenten kan Carters regim
tjäna som negati\· \·ägledning. Han måste eta- 414
blera sig med en kraftig regering, som forstår
att sätta sig i respekt. Då finns åtminstone forutsättningar for att brännande inrikespolitiska
frågor kan foras framåt, särskilt bekämpningen
av inflationen. På utrikessidan krävs en enhetlig och bestämd ledning, utan all Carters ryckighet och ständiga vacklan. Att ryssarna genom
forsvarsminister Ustinov gjort hårda uttalanden om amerikansk imperialism betyder ingenting annat än att de slår vakt om sin egen.
Afghanistanäventyret hade de knappast gett
sig in i med en stark president i Washington.
Klagande stämmor i press, radio och TV i
Sverige har också meddelat att Reagan är
mindre intelligent än Carter. Det är möjligt.
Men den nyvalde presidenten verkar, i motsats
till den avgående, vara tillräckligt intelligent
for att se verkligheten i ögonen, en inte oäven
fårutsättning ror att han skall kunna bli en bra
president.
EG igen
Vi har fått en ny debattomgång i EG-frågan.
Flera framstående industriledare har i massmedia framfort sin åsikt att Sverige borde gå med i
EG. Samarbetet i den gemensamma marknaden är alltfor betydelsefullt får att Sverige skall
stå utanför, menar de. Vår pappers- och stålindustri drabbas och de icke-tariffara handelshinder som kvarstår även efter en tulla\·veckling är besvärliga ror många andra branscher.
Det är bra att Sveriges fårhållande till det
europeiska samarbetet återigen aktualiseras.
EG-frågan har kommit att tillhöra de ”onämnbara” frågorna i svensk debatt. Sedan ett
svenskt medlemskap i gemenskapen avvisades
med hänvisning till den svenska neutraliteten
har det inte ansetts riktigt rumsrent att ta upp
en diskussion om EG. De som vill ifrågasätta
det ändamålsenliga i Sveriges nuvarande relationer till EG och till äventyrs även vill ge
uttryck ror en positiv inställning till europeisk
samverkan stämplas lätt som inte helt pålitliga
i utrikespolitiska sammanhang.
Till den svenska låsningen bidrager säkert
också den negativa utgången av EG-folkomröstningen i _ arge och dess inrikespolitiska
konsekvenser. De påfrestningar på bl a den inre
sammanhållningen, som det EG-vänliga
norska Arbeiderpartiet fick upple\·a, har ytterligare understrukit svenska politikers uppfattning att EG-frågan inte är politiskt ” matnyttig” .
Men omvärlden står inte stilla i \·äntan på
svensk inrikespolitik. Integrationen i Europa
fortsätter. Ett av Europas folk direktvalt parlament har börjat sitt arbete. Grekland och Spanien ansöker om medlemskap. Regionaliseringen av världshandeln fortsätter. Särskilt intressant från svensk synpunkt är de handelsfårhandlingar som är på väg att inledas mellan
.Japan och EG och som syftar till olika former
a\· frivilliga handelsbegränsningar och handelshänsyn.
Sverige bör välja sin egen väg, i Europa som
i andra sammanhang. Men vi bör göra det med
öppna ögon, i klart medvetande om får- och
nackdelar. Vi måste kunna och våga tala om
utvecklingen i vår omvärld och vårt stora beroende gentemot denna omvärld. Vad näringslivets folk nu ger uttryck ror är deras vardagliga
upplevelse av hur beroende svensk utveckling
är av de beslut som fattas i EG vare sig \·i är
medlemmar i EG eller inte. Skillnaden är att
som medlem i EG kan Sverige vara med och
påverka besluten och därmed Europas och Yår
egen utveckling.
Fondfrågan
Sanningens minut närmar sig för de inblandade i fondfrågan. I takt med att a,·görandet i
utredningen närmar sig forsöker man från olika
håll att byta position. En viss förvirring har
blivit resultatet.
Vännerna av fondsocialism inom TCO-ledningen har fått göra en taktisk reträtt och deklarera att individuella andelar – som man
hela tiden har motsatt sig, och som TCO:s man
i utredningen , Karl Erik Nilsson, fortfarande
anser förkastliga – är något som man skall ha
mr att medlemmarna vill det. Att medlemmarna inte ,·iii att facket skall ta över kontrollen av
företagen är dock något som TCO-lednin~cn
även fortsättningsvis tänker bortse från och det
är faktiskt allvarligare. Det viktiga med lundfrågan är ju inte om det blir individuella andelar utan om det blir socialism.
LO och socialdemokraterna har däremot
ii\·ergivit tanken på facklig makt. Åtminstone
formellt. l stället skall det bli länsvisa funder
415
med styrelser valda av medborgare med ATPpoäng. Nulortiden heter medborgarrätt inte
pengar utan ATP-poäng.
LO:s och socialdemokraternas reträtt från
drn fackliga socialismen betyder att man åter- ,·ändrr till den trygga statssocialism som , ·j har
exempel på i verkligheten endast från statrr
som SO\jet, Polen och Östtyskland.
l\1ittenpartisterna tror att de kan ha medborgarfonder utan socialism. Det är vackert tänkt
men tyvärr fel. I själva verket tUreslår mitten
ett gigantiskt tvångssparande som ä\·en om det
har de bästa avsikter kommer att leda tilljättelika fonder som politiker och fackliga ledare
kommer att ha svårt att motstå att skalla sig
kontrollen Ö\·er.
Näringslivet har föreslagit tdngssparandr i
fonder beslutat inte a\· Sveriges riksdag utan a\·
SAF och LO. ! är det blev känt bland tUretagarna i landet blev dessa vreda. Näringsli\’Ct
backade då såtillvida att man skrev till utredningen och sade att man inte ,·ille att deras
mrslag skulle presenteras som ett alternati\·.
Dock ändrade näringslivet inte inställning i
sak. vilket är att beklaga.
————————-~–
416
1973 års riksdag beslöt, att medel ur APfonden skulle få användas fOr aktieköp. I
motion hade vi yrkat avslag på regeringens fOrslag härom. Vi har fortfarande
den uppfattningen att AP-fonden ej bör
äga aktier. Bortsett från att de spekulativa drag som fondfOrvaltningen därigenom ges strider mot fondens syften kan
starka principiella skäl anforas mot det
slags maktkoncentrationer i det allmännas hand som därigenom uppkommer
och vilken vid AP-fondens tillkomst uttryckligen fOrklarades icke vara åsyftad.
Vi delar alltså kapitalmarknadsutredningens åsikt att aktieköp for AP-medel
innebär en principiell ändring i fondens
placeringspolitik, som kan få ”vittgående konsekvenser for inflytandet
inom näringslivet och for den ekonomiska utvecklingen över huvud taget”. Vi
anser att AP-fonden skall behålla sin
ställning som kapitalplacerande institution och att näringspolitiken skall drivas
genom andra instrument, som handhas
av politiskt ansvariga instanser.
Aven praktiska skäl kan anforas mot
aktieköp for AP-medel. Visserligen leder
sådana till att utrymmet for nyemissioner ökar på börsen. Men samtidigt
minskar utrymmet på kreditmarknaden
med samma belopp. De foretag som får
sin finansieringssituation förbättrad är i
fOrsta hand de stora hörsnoterade lönsamma fOretagen, som ändå skulle ha
haft goda möjligheter till finansiering. l
allmänhet torde det emellertid \’ara dr
mindre foretagen som under senare år
fått allt större finansieringssvårigheter.
AP-fondens aktieköp är således inte ett
effektivt medel fOr att höja investeringsbenägenheten inom näringslivet som
helhet. AP-fondens aktieköp är heller
ingen långsiktig lösning for näringslivets
finansiering, om man inte är beredd att
låta AP-fonden köpa aktier regelbundet
även i framtiden. Starka principiella skäl
talar, som vi ovan anfort, häremot …
I budgetpropositionen fOreslår finansministern, att AP-fondens fjärde lundstyrelse skall få disponera ytterligare 500
milj kr fOr aktieköp. Vi finner ingen anledning frångå vår ovan angivna principiella uppfattning i denna fråga. Vi yrkar således avslag på [(’geringens rorslag
på denna punkt.
Ur Moderala Samlingspartiels
partimotion 1976