Dagens frågor; Spetsbergen och Nordnorge
1975
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens frågor
Spetsbergen och Nordnorge
I november förra året tog Norge och Sovjetunionen upp förhandlingar om delningen av
kontinentalsockeln i Spetsbergsområdet och
andra problem som sammanhänger därmed.
Den kommunike, som utfärdades från mötet i
Moskva, var särdeles kortfattad. Förhandlingarna hade varit nyttiga, sades det. Detta brukar innebära, att man ännu inte nått något
resultat. De skuJie återupptagas, fick man
också veta. Detta innebär, att inget absolut
avbrott förekommit, men ingenting sägs om
när man skall kunna komma överens.
För de olika krav, som ställts från sovjetisk
och från norsk sida på kontroJI av havsbottnen
i detta område, har redaktör Frank Bjerkholt
redogjort i en artikel i Svensk Tidskrift 1974,
nr 5-6. Därav framgick, att ståndpunkterna
står långt ifrån varandra. Ytterst önskar man i
Moskva att Norge skall ge upp en del av sin
suveränitet när det gäller ögruppen.
Man skulle inte tro, att dessa arktiska öar
kunde ha så särskilt stor betydelse, och det
har de inte heller. Vad det gäJler är havet
däromkring. Sovjetunionens militära baser i
Murmanskområdet får sin betydelse inskränkt, om inte ryssarna har full kontroll
över utloppen därifrån, dvs över havet mellan Nordnorge och Spetsbergen. Om Norge
skulle lämna oljekoncessioner till utländska
bolag, vore detta, som man ser det på ryskt
håll, detsamma som att placera ut observationsbaser för Nato. Det kan förefalla egendomligt, att motsättningarna i dessa oljebristens tider inte i första hand rör sig om vem
som skall äga och utnyttja den olja, som otvivelaktigt finns däruppe. Diskussionen rör i
stället bara vem som skall få lov att pumpa
upp den.
För USA betyder numera havet i norr inte
så mycket strategiskt sett. De första Polarisubåtarna förkom upp emot Nordpolen, och orsaken var att deras raketer med eller utan
kärnladdningar därifrån kunde nå Moskva.
Nu är detta förändrat. Tekniken har gått
framåt, och det finns andra platser, varifrån
bättre styrda vapen med betydligt mera verk·
samma kärnladdningar kan sändas mot
samma mål. För Sovjetunionen är förhållan·
det ett annat. Om man skall ha den ryska
flottans huvudbas i Murmansk, är det intole·
rabelt att ha kontroiler inpå knutarna.
Norge kommer på mellanhand. Säkerligen
har de norska förhandlarna understrukit, att
Spetsbergen är ett demilitariserat land och
att Norge inte avser att förändra dess ställ·
ning. Eventuella baser i Nordnorge finns
dock kvar, i varje fall radarstationer, och ger
man upp rätten att själv bestämma om demi·
litarisering av Spetsbergen kan nästa krav bli
att man skall ge upp samma rätt vad beträf.
far Nordnorge. Detta är något helt annat.
När Nato kom till, hade Nordnorge en stor
betydelse för hela försvarsplaneringen för
Europa. Där fanns utmärkta möjligheter att
göra observationer, och där kunde Natotrupp,
och särskilt fartyg, baseras – nämligen i krig,
ty i fred har Norge ej tillåtit någon sådan basering. Nu sköter satelliter om iakttagande!,
och möjligheterna att komma före ryssarna
och basera marina enheter i nordnorska fjor·
dar måste bedömas som ganska små. Det har
sagts att ingen i Nato vill gå i krig för Nordnorge. Det vill säkerligen inte heller Sovjet·
unionen, men det måste vara frestande att
redan i fredstid få viss kontroll, hur liten som
helst, över området. Liten kan nämligen bti
stor.
Vad detta skulle betyda direkt för Nordfinland och i form av krav på Sverige behöw
inte mycket fantasi för att tänka sig. SpetJo
bergen och Norra Ishavet kan verka långt avlägsna för oss. Men för svensk säkerhetspolitik
har de betydande intresse.
Kärnkraften
Till de besynnerliga inslagen i kärnkraftsdebatten hör massmediabilden av argumentationen från de båda sidorna. Medan kärnkraftsmotståndarna bereds stort utrymme i TV
liksom i flera inflytelserika tidningar, särskik
när det gäller fantasirika skildringar av kämkraftens risker, tonar man gärna ned de argument för kärnkraften, som kommer från den
samlade sakkunskapen.
Sålunda har man i massmedia alldeles otillräckligt uppmärksammat den verkligt sensationella aktion, som gjordes av fem ledande
svenska kärnkraftsexperter, nämligen professorerna Karl-Erik Larsson, reaktorfysik, Bo Lehnert, fusionsforskning, Einar Lindholm, atomoch molekylfysik, Torbjörn Westermark, kärnkemi, och universitetslektorn i fysik Lars Åkerlind.
De uppvaktade den 29 januari i år regeringen med en vädjan att inför kommande
mergipelitiska förslag beakta det uttalande,
som 32 ledande amerikanska vetenskapsmän
nyligen gjorde till förmån för kärnkraften. De
ville vitsorda att de amerikanska vetenskapsmännen tillhör toppen i det amerikanska vetenskapssamhället – 10 av dem har fått Nobelpriset – och att stort avseende måste fästas vid deras uttalanden. Vidare framhölls att
de amerikanska vetenskapsmännens slutsatser
ägde minst lika stor giltighet även för vårt
land. De svenska forskarna sade sig känna stor
oro för vårt lands energisituation och ville särskilt framhålla vikten av att vårt beroende av
oljeimport gradvis trappas ned, samtidigt som
övriga energikällor – inklusive kärnenergin
– med kraft utvecklas.
Kontentan av de amerikanska vetenskapsmännens bedömning är att USA inom överskådlig tid hotas av en långt allvarligare energikris än vad som i allmänhet tidigare antagits.
Beroendet av importerad olja är redan nu ekonomiskt förlamande, och de inhemska oljetillgångarna håller på att taga slut. Mobiliseringen av oljereserverna i Alaska och i havet
räcker inte. USA måste i mycket större utsträckning använda fasta bränslen – kol och
uran. Koltillgångarna uppgår till 250 miljarder ton och motsvarar mer energi än världens
totala oljetillgångar. USA:s kända uranmalmer motsvarar potentiellt 6 000 miljarder ton
kol. Särskilt viktigt är att de 32 med skärpa
bestrider att riskerna vid kärnkraftens använd- 111
ning är så stora som skrämselpubliciteten fått
folk att tro. ”I vilket fall som helst väger fördelarna med en ren, billig och outtömlig inhemsk energi mycket tyngre än de möjliga
riskerna”, säger de.
Något annat förnuftigt alternativ till en
ökad användning av kärnkraft för att tillgodose USA:s energibehov kan de inte se. Vad
skall då vi i Sverige, vi som saknar olja och
kol, säga?
Motsvarande bedömningar (och en därpå
byggd energipolitik) har tillkommit i England,
Frankrike, Västtyskland, Holland och Belgien
-för att inte tala om Sovjetunionen och Japan. Dessbättre har den svenska regeringen
inte fallit undan för skrämselpubliciteten utan
engagerat sig för en låt vara begränsad utbyggnad av kärnkraften. Något annat vore katastrofalt – vi skulle ställa oss vid sidan av
framtidens mäktigaste teknologiska utvecklingsprocess. Snarast är det skäl att antaga att
vilken regering vi än får kommer den att
tvingas gå vidare än snabbare i att utnyttja
kärnkraften.
Ett inlägg om försvaret
Vid den socialdemokratiska partikongressen
1972 väckte det uppseende, att regeringen angreps i en fråga där den själv måste ha föreställt sig att den gått sina vänsterkretsar rätt
långt till mötes. Det var i försvarsfrågan. Då-
varande försvarsministern redogjorde för vår
nedrustning, fastän han inte använde det ordet.
”En tredjedel av våra fältbrigader kommer vi
mot mitten av 1980-talet att få lägga ned”,
sade han, ”eftersom vi inte kan hålla dem
försedda med moderna vapen mot de minskade försvarskostnaderna.” Men kongressen var
inte nöjd. Ledd av riksdagsledamoten Maj
Britt Theorin drev oppositionen igenom, mot
partistyrelsens vilja, att bl a beslut om ersättning för attackplanet Viggen skall behandlas i
partikongressen innan det får föreläggas riksdagen. Detta åläggande förbereder sig nu Sveriges regering att uppfylla.
Som ett stöd för de diskussioner, som kom- 112
mer att föregå höstens kongress, har riksdagsman Bengt Gustafsson i serien Försvar i nutid
(1975: l) givit ut broschyren ”Arbetarrörelsen
och försvarsfrågan”. Det är tacknämligt att
en sådan mot försvaret positiv skrift kommit
ut – ingen betvivlar att hr Gustafsson, vice
ordförande i riksdagens försvarsutskott, också
är försvarsvän. Han kunde dock ha bett någon
av sina många vänner inom försvaret att granska hans historieskrivning innan den gick till
tryck. Han kunde då också ha fått veta hur
förre överbefälhavaren Helge Jung stavar sitt
namn.
Ett och annat kan invändas mot det sätt
på vilket författaren redovisar försvarsutgifterna – räknar man in 900 milj ”minskade arbetsinkomster för de värnpliktiga” kan man
komma till vilka siffror som helst. Att de som
har viss annan uppfattning än hr Gustafsson
om resultatet på lång sikt av 1972 års försvarsbeslut skulle vara ohederliga, förefaller
vara mycket sagt. Att, slutligen, de som önskar
ett bättre utrustat försvar – som alltså vill att
förbanden skall få bästa möjliga vapen- inte
skulle vilja bibehålla allmän värnplikt, finns
antytt men är ju inte riktigt.
Intressant är att finna, att hr Gustafsson
deciderat går in för Nils Skölds ”folkförsvar”.
Det skall inte diskuteras här. Men har Sköld
verkligen tänkt sig att ”militärförsvaret till
lands, sjöss och i luften skall sättas upp på det
värnpliktiga befälets och soldatemas hemort”?
Det låter som ett flygvapen skött av hemvärn;
i varje fall lär det inte kunna utrustas med
materiel av typ Viggen. I socialdemokraternas
s k rådslagsmaterial, som gått ut för att ligga
till grund för diskussioner ute i landet, står
det i stället att för vissa vapensystem, t ex
jaktförband, är ”en viss teknisk kvalitet nödvändig. I sådana fall måste antalet enheter
skäras ned”!
Nils Skölds förslag är kontroversiella, men
de bör inte förenklas till oigenkännlighet. Han
har naturligtvis inte gjort gällande att en sämre utrustad arme skulle öka segheten och uthålligheten i försvaret. Och inte vet vi att han
sagt, vad hr Gustafsson för sin del kursiverar,
att operationerna mot en sådan arme kommer
att bli mer långvariga och ”öka angriparens
risk för att råka ut för internationella kompli·
kationer”.
Detta är ett egendomligt uttryck. Något vi
trodde alla var överens om är att ett alliansfritt Sverige måste vara berett att försvara sig
på egen hand och därmed så länge, att det
inte blir värt kostnaden att angripa oss. Där·
för har det svenska försvaret fortfarande bibehållits starkt. Att ett land utan förberedda
militärallianser kan försvaga sitt försvar för
att säkrare få hjälp utifrån, det vore en minst
sagt egendomlig försvarsdoktrin.
Att läsa innantill
1972 fick den engelska opmwnen en chock
också när det gällde resultaten av undefl’il.
ningen i de engelska skolorna. En allmän kontroll av 11- och 15-åringarnas läsförmåga yj.
sade att den efter kriget ständiga nivåstegringen därvidlag hade avstannat eller rentav
fallit – trots oavlåtligt stigande statliga ut·
gifter för undervisningens förbättring.
Mrs Barbara Thatcher, de konservativas nya
”leading lady”, som då var undervisning~.
minister, tillsatte prompt en kommitte, efter
sin ordförande Sir Alan Bullock kallad BuJ.
lockkommitten. Dess rapport har nyligen kolJio
mit och dess innehåll är nedslående för engeJs.
männen. En av dess slutsatser är att de engeJs.
ka ungdomarna, när de lämnar skolan, har ea
förmåga att läsa och skriva, som är alldels
otillräcklig för deras kommande uppgifter
arbetslivet och att det blir än värre i fralJio
tiden.
Man kan inte utan vidare översätta dylib
engelska erfarenheter av modem skolundervining på svenska förhållanden. Engelska spri.
ket bereder sålunda genom diskrepanserna
stavning och uttal större svårigheter än SVCIIi
ka. Våra krav på läsfärdighet är sanno
också större, eftersom vi i Sverige haft ett
utbyggt och med höga kvalitetskrav arbe
allmänt skolväsen längre än vad man haft
I l
b
ti
n
s
I
ti
h
Ii
u
England.
Men engelsmännens bekymmer utgör en ytterligare tankeställare för oss. Avnämarna inom yrkeslivet och lärarna har också i Sverige
framfört stark kritik mot den nya skolan för
dess bristande förmåga att meddela erforderliga basfärdigheter, särskilt i svenska språket.
Vi har sannerligen anledning att själva se
om vårt hus på den punkten. Om SIA verkligen har anvisat de rätta vägarna återstår att
se.
I Bullockrapporten framhölls vidare ett faktum, som är än mera värt att uppmärksamma,
dels därför att det är av så central politisk betydelse och dels därför att parallelliteten med
svenska förhållanden är så evident. I England
hade redan år 1967 den s k Plowden-kommitten framhävt hur viktiga förskoleerfarenheter, hemmiljö och tidig introduktion till
goda språkvanor och böcker var för barnen.
Det har nu blivit allt tydligare, framhåller
Bullockkommitten, att en mera avspänd, fantasirik och eftergivande skolundervisning är
till fördel inte för arbetarbarnen, som behö-
ver en positiv uppmuntran av läraren för att
förmås gripa sig an med mödorna att lära sig
läsa, utan för medelklassens barn. De senares
föräldrar ger nämligen drivkraft: föredömet
att det är roligt att läsa liksom uppmuntran
vid sidan av skolan.
I Sverige har många sedan länge oroat sig
för de odemokratiska verkningarna av en
släpphänt skola, som privilegierar barnen ur
sir. bättre hem. Kan vi (och engelsmännen)
inte lösa detta problem genom tillräckligt
bred kvalitativ effekt av skolundervisningen,
riskerar vi att glida in i en ärftlig meritokrati! Men det var ju inte meningen med skolreformerna.
Som ett brev på posten
Den l maj, den svenska arbetarrörelsens högtidsdag, celebreras i år på ett något annorlunda sätt än tidigare. Den dagen stiger nämligen brevportot från 75 till 90 öre, d v s med
ungefär 20 procent. Även övriga försändelser
113
drabbas av höjningar. De nya avgifterna beräknas ge postverket en inkomst på 50 miljoner kr under innevarande budgetår och inte
mindre än 263,3 miljoner kr under budgetåret 1975/76.
Kalkylerna kan slå in. Det är visserligen
osannolikt att de senaste höjningarna blir populära bland allmänheten. Men de leder nog
inte till någon brevskrivarstrejk av nämnvärd
omfattning. Alternativ saknas. Telefonen är
som bekant ännu dyrare att använda, och
några övriga kommunikationsmöjligheter existerar inte. Det är svårt att avvara ett monopolsystem när det gäller postförsändelser. Just
därför borde myndigheterna vara försiktiga.
De kraftiga portohöjningarna demonstrerar utmärkt väl konsumenternas vanmakt. Och myndighetemas nonchalans när konkurrens saknas inom en sektor av samhället.
Statsminister Olof Palme yttrade i årets
remissdebatt bl a att regeringen under fjolåret skulle ha lyckats bekämpa inflationen
ganska bra. Han poängterar också, att en av
regeringens metoder att hindra prisstegringar
var att införa prisstopp på vissa produkter.
Detta antiinflationsvapen skall tydligen inte
förekomma inom statliga verk eller på statligt
producerade varor och tjänster. Kampen mot
prisstegringarna i all ära – den skall uppenbarligen inte tillåtas gå till överdrift.
Tidigare talade reklamen om ”hela svenska
folkets järnväg”. Av fullt begripliga skäl är
denna slogan numera inadekvat. Inom posten
har man kört med parollen att ”Ett brev betyder så mycket” och ibland illustrerat denna
devis med ett fotografi av en äldre kvinna
som just mottagit några rader, antingen från
ett av sina på annan ort bosatta barn eller
barnbarn. Även denna paroll framstår, i varje
fall efter l maj i år, som en anakronism, och
lär väl inte vidare kunna utnyttjas. Eller
också får man omkristna den till förslagsvis
”Ett brev betyder så mycket – för finansminister Gunnar Sträng och Statliga Poststyrelsen”.
114
Den magiska siffran
I äldre tid hängav man sig mycket åt talmagi.
Ett berömt exempel är den katolska medeltidskyrkans motivering för att förbjuda äktenskap mellan släktingar intill sjunde led, nämligen att dödssynderna var sju. När kyrkan senare mildrade förbudet till att gälla fyra led,
motiverades detta med att det fanns fyra element: jord, vatten, luft och eld.
I de senaste två årens skattedebatt har siffran 100 000 fått något av en magisk karaktär.
När man från olika håll föreslår skattesänkningar, det må gälla l 200 eller l 500 kr per
år, stannar man merendels vid siffran 100 000
kr. Högre upp på inkomstskalan skall skattesänkningarna integå-vare sig de börjar vid
20 000, 30 000 eller 40 000 kr.
Det inses lätt att detta mystiska tal 100 000
är bestämt av politiskt-psykologiska skäl och
inte av sakliga. Man räknar med att människorna inte hinner med att ställa om sina
proportionsföreställningar i takt med inflationen. För att föreslagna skattesänkningar skall
rimma med den sakrosankta järnlikhetspolitiken stoppar man dem därför vid ett runt tal,
ett tal som låter högt, fast det numera inte är
det.
Den av proportionsföreställningarna formade rättvisereaktionen skulle bli helt annorlunda om man gör klart för sig att inkomster
på 100 000 efter skatt i normalläget blir ca
45 000. Vi skall inte tala om reaktionen om
beloppet räknades om till 1948 års penningvärde, den tidpunkt då skatteskruven började
dragas åt på allvar. I 1948 års penningvärde
blir 45 000 kr inte mera än ungefär 15 000 kr.
Skulle man år 1948 ansett att den som efter
skatt hade 15 000 kr i inkomst låg på så hög
nivå, att han i den sociala rättvisans namn
måste ställas utanför en allmän skattesänk·
ning?
Vårt nuvarande sätt att diskutera skattepolitiken är i själva verket förgiftat av utjäm·
ningsideer applicerade på inkomstdifferenser,
som inte längre existerar i sinnevärlden, därav
låsningen till magiska tal – f n 100 000 kr.
Ett mer upplysande och realistiskt sätt att
fixera en övre gräns för skattesänkningar, om
nu över huvud taget en sådan gräns är rimlig,
vore att utgå från ett funktionellt resonemang
i stället för talmagi.
Man kan t ex utgå från högsta statstjänste·
mannalönen som mått på en av samhället ac·
cepterad maximiinkomst i allmän tjänst. Det
kan hävdas att bakom den lönenivån ligger
funktionellt nödvändiga inkomstdifferenser för
att stimulera duglighet liksom ett samlat hän·
synstagande till ansvarsbörda, kvalificerad in·
sats och påfrestning i arbetet. Accepterar man
denna nivå som en gräns, uppnår man åtmin·
stone att även de högre och högsta löntagarna
skulle få någon andel av den allmänna väl·
ståndsökning, som genom lönehöjningar och
skattepolitik i förening skall tillföras löntagar·
na. Individ för individ har dessa höglönegrupper mer än andra bidragit till välståndsök·
ningen. Det är ju därför de har högre lön.
Spetsbergen och Nordnorge
I november förra året tog Norge och Sovjetunionen upp förhandlingar om delningen av
kontinentalsockeln i Spetsbergsområdet och
andra problem som sammanhänger därmed.
Den kommunike, som utfärdades från mötet i
Moskva, var särdeles kortfattad. Förhandlingarna hade varit nyttiga, sades det. Detta brukar innebära, att man ännu inte nått något
resultat. De skuJie återupptagas, fick man
också veta. Detta innebär, att inget absolut
avbrott förekommit, men ingenting sägs om
när man skall kunna komma överens.
För de olika krav, som ställts från sovjetisk
och från norsk sida på kontroJI av havsbottnen
i detta område, har redaktör Frank Bjerkholt
redogjort i en artikel i Svensk Tidskrift 1974,
nr 5-6. Därav framgick, att ståndpunkterna
står långt ifrån varandra. Ytterst önskar man i
Moskva att Norge skall ge upp en del av sin
suveränitet när det gäller ögruppen.
Man skulle inte tro, att dessa arktiska öar
kunde ha så särskilt stor betydelse, och det
har de inte heller. Vad det gäJler är havet
däromkring. Sovjetunionens militära baser i
Murmanskområdet får sin betydelse inskränkt, om inte ryssarna har full kontroll
över utloppen därifrån, dvs över havet mellan Nordnorge och Spetsbergen. Om Norge
skulle lämna oljekoncessioner till utländska
bolag, vore detta, som man ser det på ryskt
håll, detsamma som att placera ut observationsbaser för Nato. Det kan förefalla egendomligt, att motsättningarna i dessa oljebristens tider inte i första hand rör sig om vem
som skall äga och utnyttja den olja, som otvivelaktigt finns däruppe. Diskussionen rör i
stället bara vem som skall få lov att pumpa
upp den.
För USA betyder numera havet i norr inte
så mycket strategiskt sett. De första Polarisubåtarna förkom upp emot Nordpolen, och orsaken var att deras raketer med eller utan
kärnladdningar därifrån kunde nå Moskva.
Nu är detta förändrat. Tekniken har gått
framåt, och det finns andra platser, varifrån
bättre styrda vapen med betydligt mera verk·
samma kärnladdningar kan sändas mot
samma mål. För Sovjetunionen är förhållan·
det ett annat. Om man skall ha den ryska
flottans huvudbas i Murmansk, är det intole·
rabelt att ha kontroiler inpå knutarna.
Norge kommer på mellanhand. Säkerligen
har de norska förhandlarna understrukit, att
Spetsbergen är ett demilitariserat land och
att Norge inte avser att förändra dess ställ·
ning. Eventuella baser i Nordnorge finns
dock kvar, i varje fall radarstationer, och ger
man upp rätten att själv bestämma om demi·
litarisering av Spetsbergen kan nästa krav bli
att man skall ge upp samma rätt vad beträf.
far Nordnorge. Detta är något helt annat.
När Nato kom till, hade Nordnorge en stor
betydelse för hela försvarsplaneringen för
Europa. Där fanns utmärkta möjligheter att
göra observationer, och där kunde Natotrupp,
och särskilt fartyg, baseras – nämligen i krig,
ty i fred har Norge ej tillåtit någon sådan basering. Nu sköter satelliter om iakttagande!,
och möjligheterna att komma före ryssarna
och basera marina enheter i nordnorska fjor·
dar måste bedömas som ganska små. Det har
sagts att ingen i Nato vill gå i krig för Nordnorge. Det vill säkerligen inte heller Sovjet·
unionen, men det måste vara frestande att
redan i fredstid få viss kontroll, hur liten som
helst, över området. Liten kan nämligen bti
stor.
Vad detta skulle betyda direkt för Nordfinland och i form av krav på Sverige behöw
inte mycket fantasi för att tänka sig. SpetJo
bergen och Norra Ishavet kan verka långt avlägsna för oss. Men för svensk säkerhetspolitik
har de betydande intresse.
Kärnkraften
Till de besynnerliga inslagen i kärnkraftsdebatten hör massmediabilden av argumentationen från de båda sidorna. Medan kärnkraftsmotståndarna bereds stort utrymme i TV
liksom i flera inflytelserika tidningar, särskik
när det gäller fantasirika skildringar av kämkraftens risker, tonar man gärna ned de argument för kärnkraften, som kommer från den
samlade sakkunskapen.
Sålunda har man i massmedia alldeles otillräckligt uppmärksammat den verkligt sensationella aktion, som gjordes av fem ledande
svenska kärnkraftsexperter, nämligen professorerna Karl-Erik Larsson, reaktorfysik, Bo Lehnert, fusionsforskning, Einar Lindholm, atomoch molekylfysik, Torbjörn Westermark, kärnkemi, och universitetslektorn i fysik Lars Åkerlind.
De uppvaktade den 29 januari i år regeringen med en vädjan att inför kommande
mergipelitiska förslag beakta det uttalande,
som 32 ledande amerikanska vetenskapsmän
nyligen gjorde till förmån för kärnkraften. De
ville vitsorda att de amerikanska vetenskapsmännen tillhör toppen i det amerikanska vetenskapssamhället – 10 av dem har fått Nobelpriset – och att stort avseende måste fästas vid deras uttalanden. Vidare framhölls att
de amerikanska vetenskapsmännens slutsatser
ägde minst lika stor giltighet även för vårt
land. De svenska forskarna sade sig känna stor
oro för vårt lands energisituation och ville särskilt framhålla vikten av att vårt beroende av
oljeimport gradvis trappas ned, samtidigt som
övriga energikällor – inklusive kärnenergin
– med kraft utvecklas.
Kontentan av de amerikanska vetenskapsmännens bedömning är att USA inom överskådlig tid hotas av en långt allvarligare energikris än vad som i allmänhet tidigare antagits.
Beroendet av importerad olja är redan nu ekonomiskt förlamande, och de inhemska oljetillgångarna håller på att taga slut. Mobiliseringen av oljereserverna i Alaska och i havet
räcker inte. USA måste i mycket större utsträckning använda fasta bränslen – kol och
uran. Koltillgångarna uppgår till 250 miljarder ton och motsvarar mer energi än världens
totala oljetillgångar. USA:s kända uranmalmer motsvarar potentiellt 6 000 miljarder ton
kol. Särskilt viktigt är att de 32 med skärpa
bestrider att riskerna vid kärnkraftens använd- 111
ning är så stora som skrämselpubliciteten fått
folk att tro. ”I vilket fall som helst väger fördelarna med en ren, billig och outtömlig inhemsk energi mycket tyngre än de möjliga
riskerna”, säger de.
Något annat förnuftigt alternativ till en
ökad användning av kärnkraft för att tillgodose USA:s energibehov kan de inte se. Vad
skall då vi i Sverige, vi som saknar olja och
kol, säga?
Motsvarande bedömningar (och en därpå
byggd energipolitik) har tillkommit i England,
Frankrike, Västtyskland, Holland och Belgien
-för att inte tala om Sovjetunionen och Japan. Dessbättre har den svenska regeringen
inte fallit undan för skrämselpubliciteten utan
engagerat sig för en låt vara begränsad utbyggnad av kärnkraften. Något annat vore katastrofalt – vi skulle ställa oss vid sidan av
framtidens mäktigaste teknologiska utvecklingsprocess. Snarast är det skäl att antaga att
vilken regering vi än får kommer den att
tvingas gå vidare än snabbare i att utnyttja
kärnkraften.
Ett inlägg om försvaret
Vid den socialdemokratiska partikongressen
1972 väckte det uppseende, att regeringen angreps i en fråga där den själv måste ha föreställt sig att den gått sina vänsterkretsar rätt
långt till mötes. Det var i försvarsfrågan. Då-
varande försvarsministern redogjorde för vår
nedrustning, fastän han inte använde det ordet.
”En tredjedel av våra fältbrigader kommer vi
mot mitten av 1980-talet att få lägga ned”,
sade han, ”eftersom vi inte kan hålla dem
försedda med moderna vapen mot de minskade försvarskostnaderna.” Men kongressen var
inte nöjd. Ledd av riksdagsledamoten Maj
Britt Theorin drev oppositionen igenom, mot
partistyrelsens vilja, att bl a beslut om ersättning för attackplanet Viggen skall behandlas i
partikongressen innan det får föreläggas riksdagen. Detta åläggande förbereder sig nu Sveriges regering att uppfylla.
Som ett stöd för de diskussioner, som kom- 112
mer att föregå höstens kongress, har riksdagsman Bengt Gustafsson i serien Försvar i nutid
(1975: l) givit ut broschyren ”Arbetarrörelsen
och försvarsfrågan”. Det är tacknämligt att
en sådan mot försvaret positiv skrift kommit
ut – ingen betvivlar att hr Gustafsson, vice
ordförande i riksdagens försvarsutskott, också
är försvarsvän. Han kunde dock ha bett någon
av sina många vänner inom försvaret att granska hans historieskrivning innan den gick till
tryck. Han kunde då också ha fått veta hur
förre överbefälhavaren Helge Jung stavar sitt
namn.
Ett och annat kan invändas mot det sätt
på vilket författaren redovisar försvarsutgifterna – räknar man in 900 milj ”minskade arbetsinkomster för de värnpliktiga” kan man
komma till vilka siffror som helst. Att de som
har viss annan uppfattning än hr Gustafsson
om resultatet på lång sikt av 1972 års försvarsbeslut skulle vara ohederliga, förefaller
vara mycket sagt. Att, slutligen, de som önskar
ett bättre utrustat försvar – som alltså vill att
förbanden skall få bästa möjliga vapen- inte
skulle vilja bibehålla allmän värnplikt, finns
antytt men är ju inte riktigt.
Intressant är att finna, att hr Gustafsson
deciderat går in för Nils Skölds ”folkförsvar”.
Det skall inte diskuteras här. Men har Sköld
verkligen tänkt sig att ”militärförsvaret till
lands, sjöss och i luften skall sättas upp på det
värnpliktiga befälets och soldatemas hemort”?
Det låter som ett flygvapen skött av hemvärn;
i varje fall lär det inte kunna utrustas med
materiel av typ Viggen. I socialdemokraternas
s k rådslagsmaterial, som gått ut för att ligga
till grund för diskussioner ute i landet, står
det i stället att för vissa vapensystem, t ex
jaktförband, är ”en viss teknisk kvalitet nödvändig. I sådana fall måste antalet enheter
skäras ned”!
Nils Skölds förslag är kontroversiella, men
de bör inte förenklas till oigenkännlighet. Han
har naturligtvis inte gjort gällande att en sämre utrustad arme skulle öka segheten och uthålligheten i försvaret. Och inte vet vi att han
sagt, vad hr Gustafsson för sin del kursiverar,
att operationerna mot en sådan arme kommer
att bli mer långvariga och ”öka angriparens
risk för att råka ut för internationella kompli·
kationer”.
Detta är ett egendomligt uttryck. Något vi
trodde alla var överens om är att ett alliansfritt Sverige måste vara berett att försvara sig
på egen hand och därmed så länge, att det
inte blir värt kostnaden att angripa oss. Där·
för har det svenska försvaret fortfarande bibehållits starkt. Att ett land utan förberedda
militärallianser kan försvaga sitt försvar för
att säkrare få hjälp utifrån, det vore en minst
sagt egendomlig försvarsdoktrin.
Att läsa innantill
1972 fick den engelska opmwnen en chock
också när det gällde resultaten av undefl’il.
ningen i de engelska skolorna. En allmän kontroll av 11- och 15-åringarnas läsförmåga yj.
sade att den efter kriget ständiga nivåstegringen därvidlag hade avstannat eller rentav
fallit – trots oavlåtligt stigande statliga ut·
gifter för undervisningens förbättring.
Mrs Barbara Thatcher, de konservativas nya
”leading lady”, som då var undervisning~.
minister, tillsatte prompt en kommitte, efter
sin ordförande Sir Alan Bullock kallad BuJ.
lockkommitten. Dess rapport har nyligen kolJio
mit och dess innehåll är nedslående för engeJs.
männen. En av dess slutsatser är att de engeJs.
ka ungdomarna, när de lämnar skolan, har ea
förmåga att läsa och skriva, som är alldels
otillräcklig för deras kommande uppgifter
arbetslivet och att det blir än värre i fralJio
tiden.
Man kan inte utan vidare översätta dylib
engelska erfarenheter av modem skolundervining på svenska förhållanden. Engelska spri.
ket bereder sålunda genom diskrepanserna
stavning och uttal större svårigheter än SVCIIi
ka. Våra krav på läsfärdighet är sanno
också större, eftersom vi i Sverige haft ett
utbyggt och med höga kvalitetskrav arbe
allmänt skolväsen längre än vad man haft
I l
b
ti
n
s
I
ti
h
Ii
u
England.
Men engelsmännens bekymmer utgör en ytterligare tankeställare för oss. Avnämarna inom yrkeslivet och lärarna har också i Sverige
framfört stark kritik mot den nya skolan för
dess bristande förmåga att meddela erforderliga basfärdigheter, särskilt i svenska språket.
Vi har sannerligen anledning att själva se
om vårt hus på den punkten. Om SIA verkligen har anvisat de rätta vägarna återstår att
se.
I Bullockrapporten framhölls vidare ett faktum, som är än mera värt att uppmärksamma,
dels därför att det är av så central politisk betydelse och dels därför att parallelliteten med
svenska förhållanden är så evident. I England
hade redan år 1967 den s k Plowden-kommitten framhävt hur viktiga förskoleerfarenheter, hemmiljö och tidig introduktion till
goda språkvanor och böcker var för barnen.
Det har nu blivit allt tydligare, framhåller
Bullockkommitten, att en mera avspänd, fantasirik och eftergivande skolundervisning är
till fördel inte för arbetarbarnen, som behö-
ver en positiv uppmuntran av läraren för att
förmås gripa sig an med mödorna att lära sig
läsa, utan för medelklassens barn. De senares
föräldrar ger nämligen drivkraft: föredömet
att det är roligt att läsa liksom uppmuntran
vid sidan av skolan.
I Sverige har många sedan länge oroat sig
för de odemokratiska verkningarna av en
släpphänt skola, som privilegierar barnen ur
sir. bättre hem. Kan vi (och engelsmännen)
inte lösa detta problem genom tillräckligt
bred kvalitativ effekt av skolundervisningen,
riskerar vi att glida in i en ärftlig meritokrati! Men det var ju inte meningen med skolreformerna.
Som ett brev på posten
Den l maj, den svenska arbetarrörelsens högtidsdag, celebreras i år på ett något annorlunda sätt än tidigare. Den dagen stiger nämligen brevportot från 75 till 90 öre, d v s med
ungefär 20 procent. Även övriga försändelser
113
drabbas av höjningar. De nya avgifterna beräknas ge postverket en inkomst på 50 miljoner kr under innevarande budgetår och inte
mindre än 263,3 miljoner kr under budgetåret 1975/76.
Kalkylerna kan slå in. Det är visserligen
osannolikt att de senaste höjningarna blir populära bland allmänheten. Men de leder nog
inte till någon brevskrivarstrejk av nämnvärd
omfattning. Alternativ saknas. Telefonen är
som bekant ännu dyrare att använda, och
några övriga kommunikationsmöjligheter existerar inte. Det är svårt att avvara ett monopolsystem när det gäller postförsändelser. Just
därför borde myndigheterna vara försiktiga.
De kraftiga portohöjningarna demonstrerar utmärkt väl konsumenternas vanmakt. Och myndighetemas nonchalans när konkurrens saknas inom en sektor av samhället.
Statsminister Olof Palme yttrade i årets
remissdebatt bl a att regeringen under fjolåret skulle ha lyckats bekämpa inflationen
ganska bra. Han poängterar också, att en av
regeringens metoder att hindra prisstegringar
var att införa prisstopp på vissa produkter.
Detta antiinflationsvapen skall tydligen inte
förekomma inom statliga verk eller på statligt
producerade varor och tjänster. Kampen mot
prisstegringarna i all ära – den skall uppenbarligen inte tillåtas gå till överdrift.
Tidigare talade reklamen om ”hela svenska
folkets järnväg”. Av fullt begripliga skäl är
denna slogan numera inadekvat. Inom posten
har man kört med parollen att ”Ett brev betyder så mycket” och ibland illustrerat denna
devis med ett fotografi av en äldre kvinna
som just mottagit några rader, antingen från
ett av sina på annan ort bosatta barn eller
barnbarn. Även denna paroll framstår, i varje
fall efter l maj i år, som en anakronism, och
lär väl inte vidare kunna utnyttjas. Eller
också får man omkristna den till förslagsvis
”Ett brev betyder så mycket – för finansminister Gunnar Sträng och Statliga Poststyrelsen”.
114
Den magiska siffran
I äldre tid hängav man sig mycket åt talmagi.
Ett berömt exempel är den katolska medeltidskyrkans motivering för att förbjuda äktenskap mellan släktingar intill sjunde led, nämligen att dödssynderna var sju. När kyrkan senare mildrade förbudet till att gälla fyra led,
motiverades detta med att det fanns fyra element: jord, vatten, luft och eld.
I de senaste två årens skattedebatt har siffran 100 000 fått något av en magisk karaktär.
När man från olika håll föreslår skattesänkningar, det må gälla l 200 eller l 500 kr per
år, stannar man merendels vid siffran 100 000
kr. Högre upp på inkomstskalan skall skattesänkningarna integå-vare sig de börjar vid
20 000, 30 000 eller 40 000 kr.
Det inses lätt att detta mystiska tal 100 000
är bestämt av politiskt-psykologiska skäl och
inte av sakliga. Man räknar med att människorna inte hinner med att ställa om sina
proportionsföreställningar i takt med inflationen. För att föreslagna skattesänkningar skall
rimma med den sakrosankta järnlikhetspolitiken stoppar man dem därför vid ett runt tal,
ett tal som låter högt, fast det numera inte är
det.
Den av proportionsföreställningarna formade rättvisereaktionen skulle bli helt annorlunda om man gör klart för sig att inkomster
på 100 000 efter skatt i normalläget blir ca
45 000. Vi skall inte tala om reaktionen om
beloppet räknades om till 1948 års penningvärde, den tidpunkt då skatteskruven började
dragas åt på allvar. I 1948 års penningvärde
blir 45 000 kr inte mera än ungefär 15 000 kr.
Skulle man år 1948 ansett att den som efter
skatt hade 15 000 kr i inkomst låg på så hög
nivå, att han i den sociala rättvisans namn
måste ställas utanför en allmän skattesänk·
ning?
Vårt nuvarande sätt att diskutera skattepolitiken är i själva verket förgiftat av utjäm·
ningsideer applicerade på inkomstdifferenser,
som inte längre existerar i sinnevärlden, därav
låsningen till magiska tal – f n 100 000 kr.
Ett mer upplysande och realistiskt sätt att
fixera en övre gräns för skattesänkningar, om
nu över huvud taget en sådan gräns är rimlig,
vore att utgå från ett funktionellt resonemang
i stället för talmagi.
Man kan t ex utgå från högsta statstjänste·
mannalönen som mått på en av samhället ac·
cepterad maximiinkomst i allmän tjänst. Det
kan hävdas att bakom den lönenivån ligger
funktionellt nödvändiga inkomstdifferenser för
att stimulera duglighet liksom ett samlat hän·
synstagande till ansvarsbörda, kvalificerad in·
sats och påfrestning i arbetet. Accepterar man
denna nivå som en gräns, uppnår man åtmin·
stone att även de högre och högsta löntagarna
skulle få någon andel av den allmänna väl·
ståndsökning, som genom lönehöjningar och
skattepolitik i förening skall tillföras löntagar·
na. Individ för individ har dessa höglönegrupper mer än andra bidragit till välståndsök·
ningen. Det är ju därför de har högre lön.