Dagens frågor; Tillämpad Bresjnevdoktrin
1980
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens frågor
Tillämpad Bresjnevdoktrin
Det har gått rykten att Sovjetunionens beslut
att besätta Afganistan fattats av Politbyrån i
Moskva mot hr Bresjnev, som blivit överröstad. Om så är fallet får man nog veta det så
småningom. Tills vidare kan dock den segrande majoriteten känna sig lugn. Den har
handlat helt enligt Bresjnevdoktrinens prinoper.
Denna doktrin tillskapades i samband
med att Sovjettrupper tillsammans med symboliska styrkor från andra Warszawapaktländer besatte Tjeckoslovakien 1968. Den innebär att militära ingripanden är tillåtna
från ett socialistiskt (läs: kommunistiskt)
land mot ett annat, om socialismen (läs: det
kommunistiska partiet) i det senare landet
hotas av inre eller yttre fiender, och vidare
om hela det socialistiska blocket hotas. Tjeckoslovakien var ett skolexempel på bådadera. Kommunistpartiet utvecklades i viss
!iälvständig nationell riktning; tendensen
höll på att spridas till Polen och andra
länder. ”Inre fiender” var alltså på gång och
hela kommunistblocket kunde försvagas.
Men Sovjetunionen ingrep inte officiellt som
stat. Det ledande partiet inom blocket begärde fram militär hjälp till de sanna, Moskvatrogna kommunisterna i Prag. stridsvagnarna gick över gränsen.
är Sovjetunionen för att stärka den eftersträvade kontrollen över Persiska vikens
olja gick in i Afganistan, var detta en rent
imperialistisk erövring i gammal kolonialväldesanda. För att nödtorftigt kamouflera detta, tillskapades en situation, lämpad för
Bresjnevdoktrinen. En president avsattes
för att bereda plats åt en mer kommunistisk
efterträdare, men denne uppträdde olämpligt: han visade sig märkligt nog också vara
nationalist och ville inte kalla på sovjetisk
”hjälp”. Han, och för säkerhets skull också
hans familj, har alltså mördats. En annan
efterträdare, presidenten Bahrak Karmal,
som hållits på is i Prag av alla ställen, flögs in
till Afganistan. Dit inkallade han omedelbart
ledarpartiets hjälp. Detta hade visserligen
varit så förutseende, att hjälpen i form av
fyra sovjetryska divisioner gått över gränsen
redan tre dagar tidigare, men denna lilla
kronologiska inadvertens blir snart glömd.
Afganistan är nu härtaget land. Sovjetunionen kommer att behålla det, även om nedkämpningen av ”rebeller”, alltså nationalister, blir besvärlig. Det har sagts att Afganistan kan bli Sovjetunionens Vietnam. Det är
knappast troligt. Amerikanerna slogs i Vietnam inför öppen ridå. Världspressen och all
internationell socialism hade obegränsade
tillfållen att följa dem, kritisera dem, döma
ut dem. Sovjetunionen kommer snarast möjligt att stänga sitt nyförvärvade land och
konsolidera sin ställning där.
Inför den utvecklingen är Säkerhetsrådet
maktlöst, ty Sovjetunionen har sin vetorätt.
FN:s generalsekreterare, nyss återvänd från
sitt fiasko i Iran och enligt uppgift ”skakad”,
har snart förlorat den prestige han haft
kvar. President Carter förklarade upprörd
vid årsskiftet, att hans åsikter om ryssarna
mycket drastiskt ändrats ”under sista veckan, mer än under de gångna 2 l /2 åren”.
Hur naiv får en amerikansk president vara?
En klart uttalad amerikansk varning förenad med militärt engagemang i åtminstone
Pakistan skulle förmodligen verka återhållande. Visserligen kommer skallet mot det
imperialistiska USA åter att bryta ut. I Sverige hörde vi i TV hur t ex fru Thorsson(s) lät
sin kritik av Sovjetunionen åtföljas av en
snabb sidoblick på den amerikanska senaten,
som inte ratificerat SALT-2; som om dessa
————————–………….
56
saker hade något som helst med varandra att
göra.
Moskva försöker nu leda över uppmärksamheten åt annat håll genom att i Pravda
angripa Norge för påstådda militära rörelser i Finnmark! Egentligen har Pravda därmed gjort oss svenskar en tjänst. Vi blir uppmärksamgjorda på att den fortsatta utvecklingen kanske ligger nära oss. I vart fall
borde vi nu ett tag få slippa höra om fortsatt
svensk nedrustning avsedd att ge andra
länder ett efterföljansvärt exempel.
De falska elevföreträdarna
Två organisationer – Sveriges elevers centralorganisation (SECO) och Elevförbundet
– gör anspråk på att företräda Sveriges elever. Den som följt den skolpolitiska debatten
kan inte ha undgått att förvåna sig över dessa organisationers allt mer extrema ställningstaganden under senare år.
Ett exempel är betygsfrågan, där båda
elevfacken intagit en allt mer oförsonlig attityd mot bibehållande av betyg i någon form .
Detta trots att flera undersökningar gjorts
som visar att ca 80 % av eleverna vill ha kvar
någon form av betyg. Men sådana små detaljer bekymrar inte dessa tonårspampar.
Man kör bryskt över denna stora elevopinion med argument som:
– De som vill ha kvar betygen i skolan är
reaktionära element, som är ett hot mot demokratin i skolan (citat från en SECO-ordfö-
rande).
Med vilken rätt säger man sig företräda
Sveriges elever? SECO påstår sig ha mellan
45000-30000 medlemmar. Uppgiften varierar med vem man frågar. En mera realistisk siffra borde vara omkring 3 000 medlemmar enligt en gammal SECO-ombudsman. För några år sedan redovisade SECO
55 000 medlemmar. Vad har hänt med
SECO? Och hur många medlemmar har de
egentligen?
För att svara på den frågan får man tit!i
på hur man tidigare blev medlem i SECO.
Fram till 1976 ordnade man det mycket bekvämt för sig. Det räckte med att man an·
tecknade sitt namn och sin adress på ett papper, så blev man s k listmedlem upp till fyra
år. Man behövde inte redovisa några med·
lemsavgifter.
I och med att medlemsavgifter infördes
1976 kom SECO-ledningen i ett prekän
läge. Det är nämligen mycket lönsamt med
många medlemmar när man skall ansöka
om bidrag och man kunde ju se fram emot
en avtrappning av antalet listmedlemmar
under slutet av 70-talet. Om siffran 3 000
betalande medlemmar stämmer så har maa
fått god utdelning per medlem. För verk·
samhetsåret 78-79 fick SECO nämligeu
350 000 kr från Statens Ungdomsråd
under de senaste tre åren har man fatt
270 000 kr i projektbidrag samt betydandt
anslag från skolöverstyrelsen för information om SIA-skolan, sex och samlevnad mm.
SECO:s tidning Elevfront fick 1978/79 ock
så stöd från Kulturrådet med 80 000 kr.
I likhet med SECO har Elevförbundet under senare år fått omfattande bidrag för ·
verksamhet. 1978/79 fick man 369 000 kr ar
Statens Ungdomsråd och har i projektiidrag fått ännu större belopp än SECO; hell
475 000 kronor sedan 1977. När det gäll«
Elevförbundets tidning Elevforum, sägtr
den ansvarige på förbundskansliet att tid.
ningen distribueras till alla medlemmar el
rekt i brevlådan via posten. Men på postCI
säger man att man bara brukar distribuell
ca 5 000 ex av tidningen och som mest hl
man sänt ut 6 400 ex. Detta skulle inne ·
att bara var sjunde medlem skulle få tidningen. Samtidigt skall man komma ihåg att bibliotek och skolor får tidningen samt att en
hel del av de tidningar som levereras via
posten går till folk som inte är medlemmar
utan bara prenumererar på tidningen.
är man synar elevrörelsen närmare i
sömmarna får man en sorglig bild av två
organisationer som styrs mindre och mindre
av elevernas intressen och mer och mer av
sina egna.
Två organisationer med allt färre medlemmar som strävar efter att ensamma få
representera alla Sveriges elever.
Två organisationer som svikit eleverna
och bluffat samhället.
Exemplets makt
Den centerpartistiske riksdagsmannen Gösta Andersson från Nybro aktualiserade i ett
anförande i januari i år politikernas förmå-
ner. Han hävdade att de folkvalda borde
frysa höjningarna av alla arvoden och löner
till sig själva under minst en treårsperiod –
detta för att visa att man verkligen menade
aUvar med kampen mot prisstegringarna.
En viktig förutsättning för att kunna engagera svenska folket i motståndet mot inflationen – den bör, som det heter, ”hatas” –
skulle alltså vara att politikerna själva föregick med gott exempel.
Därmed sätter Gösta Andersson fingret
~ ett betydelsefullt problem, allmänhetens
Yåxande misstro mot politikerna. Kritiken
mot pampväldet, kanske främst illustrerad
av de bisarra interiörerna i Transportarbetareförbundet, har i många avseenden gjort
nytta. Missförhållanden som verkligen behövt komma i dagen har påtalats. Faran med
en sådan debatt är bara att man slänger ut
barnet med badvattnet. De flesta riksdags- 57
männen måste ju ändå anses vara hedervärda personer, som knappast saknar idealitet och osjälviskhet.
Gösta Anderssons förslag är sympatiskt,
men otillräckligt. Vill man undvika att det
bara blir en välmenande men tom gest krävs
betydligt mer.
I många kommuner har politikerna på senare tid kraftigt höjt sina arvoden. I någon
mån kan det försvaras – det är åtminstone
på litet sikt dålig samhällsekonomi att underbetala de styrande. Betydande påslag då behovet av återhållsamhet på utgiftssidan är
större än någonsin ter sig dock lätt utmanande. Skulle politikerna undvika förbättringar av sina egna förmåner under några
år blev allmänhetens reaktion förmodligen
positiv. Men restriktiviteten bör i så fall även
omfatta politikernas organisationer. Också
det statliga och kommunala partistödet bör
behållas på nuvarande nivå. I åtskilliga kommuner har det väckt pinsam uppmärksamhet, att de förtroendevalda rundhänt tillgodosett det egna partiets ekonomiska behov
med hjälp av skattebetalarnas pengar, samtidigt som nedskärningar av anslagen fått gö-
ras på många andra samhällsfålL
Det väsentliga är dock att politikerna föregår med gott exempel på skattepolitikens
område. En eventuell demonstration mot
prisstegringarna, som oförändrade löner för
riksdagsmännen skulle innebära, framstår
snarast som naiv om politikerna på samma
gång rakar åt sig en ännu större andel av
medborgarnas inkomster. Det är här riksdagsmän och kommunalmän verkligen kan
göra en insats mot prisökningarna – genom
att föra en politik som leder till måttligare
totalt skattetryck och rimligare marginalskatter.
Politikerna bestämmer över sina egna
58
löner men också över vad som blir kvar efter
skatt av andras. Det sista är viktigare än det
första – både för inflationskampen, för
medborgarnas köpkraftsförbättring och för
den makt som det goda exemplet ger.
Fåbam
Enligt Statistiska centralbyråns preliminära
siffror ökade antalet invånare i landet i fjol
med 19 000 och uppgår därmed till
8 304 000. Det är 2 000 fler än 1978. Ändå är
det alldeles för litet, även om det i och för sig
är bra att 1978 års födelseunderskott förbytts i en uppgång på 5 000. Den är dock så
obetydlig att det inte går att dra slutsatsen
att trenden definitivt skulle ha vänt.
Det är anmärkningsvärt att Sveriges befolkning skulle ha minskat om vi inte haft en
invandring på 37 000. 23 000 emigrerade,
varför överskottet uppgår till 14 000. Tillströmningen från andra länder är alltså en
värdefull faktor för folkhushållet.
Samtidigt som befolkningstillväxten alltjämt är påfallande långsam förskjuts invå-
narstrukturen i oförmånlig riktning. Allt
fler medborgare blir pensionärer och yrkesarbetar inte. Färre och färre får dra försorg
om fler och fler. Det kommer att ställa ännu
hårdare krav på näringslivet och de makthavandes politik. Tillväxttakten i ekonomin
måste på alla sätt stimuleras. Den som anser
att nolltillväxt skulle vara någonting att stå
efter är moraliskt förpliktad att också ange
vilka som bör få det sämre och varför – för
det är vad det handlar om. Eller förklara
hur man skall bära sig åt för att kunna hålla
de löften om standardförbättringar som
getts till barnfamiljer, gamla och sjuka.
För statsmakterna är det ett allvarligt memento att så få barn föds. I flera avseenden
har samhället otvivelaktigt blivit barnfientligare. Ju fler kvinnor som inträder på arbetsmarknaden – en utveckling som det inte
finns någonting att invända mot – desto
större blir svårigheterna att garantera god
omsorg åt alla barn och en god barnomsorg
för alla. Det är lätt att kräva fler daghem
snabbt, men vad kostar det? Samhällets subventionering av daghemskostnaderna är redan nu av väldiga dimensioner. Andra och
billigare barnomsorgsalternativ är nödvändiga. Därtill krävs bra alternativ för olika
barn. Det gällerju att slå vakt om barnen och
om de enskilda familjernas valfrihet. Alla är
inte stöpta i samma form. Vad som är bra
för ett barn kan vara direkt skadligt för ett
annat.
Uppenbart är att det finns bristande vilja
att skaffa fler barn än två. Lika uppenbart är
att detta till en del förklaras av de ekonomiska problem som flerbarnsfamiljerna möter.
Ändå är motståndet på många håll stort
vårdnadsersättning till familjer som
sina egna avkommor. Och varför skall det
vara så svårt att införa avdragsrätt
styrkta barntillsynskostnader upp till en
gräns? Är det i själva verket en dold
vism mot familjebildning inklusive
vård av barnen som är en av
Till sist blir det en värderingsfråga
den enskilda familjen. Vad är mest
de, materiella prylar i överflöd eller den
menskap och stimulans som barn ger –
bene om de sköts och får den
och omsorg de har rätt att begära?
Tillämpad Bresjnevdoktrin
Det har gått rykten att Sovjetunionens beslut
att besätta Afganistan fattats av Politbyrån i
Moskva mot hr Bresjnev, som blivit överröstad. Om så är fallet får man nog veta det så
småningom. Tills vidare kan dock den segrande majoriteten känna sig lugn. Den har
handlat helt enligt Bresjnevdoktrinens prinoper.
Denna doktrin tillskapades i samband
med att Sovjettrupper tillsammans med symboliska styrkor från andra Warszawapaktländer besatte Tjeckoslovakien 1968. Den innebär att militära ingripanden är tillåtna
från ett socialistiskt (läs: kommunistiskt)
land mot ett annat, om socialismen (läs: det
kommunistiska partiet) i det senare landet
hotas av inre eller yttre fiender, och vidare
om hela det socialistiska blocket hotas. Tjeckoslovakien var ett skolexempel på bådadera. Kommunistpartiet utvecklades i viss
!iälvständig nationell riktning; tendensen
höll på att spridas till Polen och andra
länder. ”Inre fiender” var alltså på gång och
hela kommunistblocket kunde försvagas.
Men Sovjetunionen ingrep inte officiellt som
stat. Det ledande partiet inom blocket begärde fram militär hjälp till de sanna, Moskvatrogna kommunisterna i Prag. stridsvagnarna gick över gränsen.
är Sovjetunionen för att stärka den eftersträvade kontrollen över Persiska vikens
olja gick in i Afganistan, var detta en rent
imperialistisk erövring i gammal kolonialväldesanda. För att nödtorftigt kamouflera detta, tillskapades en situation, lämpad för
Bresjnevdoktrinen. En president avsattes
för att bereda plats åt en mer kommunistisk
efterträdare, men denne uppträdde olämpligt: han visade sig märkligt nog också vara
nationalist och ville inte kalla på sovjetisk
”hjälp”. Han, och för säkerhets skull också
hans familj, har alltså mördats. En annan
efterträdare, presidenten Bahrak Karmal,
som hållits på is i Prag av alla ställen, flögs in
till Afganistan. Dit inkallade han omedelbart
ledarpartiets hjälp. Detta hade visserligen
varit så förutseende, att hjälpen i form av
fyra sovjetryska divisioner gått över gränsen
redan tre dagar tidigare, men denna lilla
kronologiska inadvertens blir snart glömd.
Afganistan är nu härtaget land. Sovjetunionen kommer att behålla det, även om nedkämpningen av ”rebeller”, alltså nationalister, blir besvärlig. Det har sagts att Afganistan kan bli Sovjetunionens Vietnam. Det är
knappast troligt. Amerikanerna slogs i Vietnam inför öppen ridå. Världspressen och all
internationell socialism hade obegränsade
tillfållen att följa dem, kritisera dem, döma
ut dem. Sovjetunionen kommer snarast möjligt att stänga sitt nyförvärvade land och
konsolidera sin ställning där.
Inför den utvecklingen är Säkerhetsrådet
maktlöst, ty Sovjetunionen har sin vetorätt.
FN:s generalsekreterare, nyss återvänd från
sitt fiasko i Iran och enligt uppgift ”skakad”,
har snart förlorat den prestige han haft
kvar. President Carter förklarade upprörd
vid årsskiftet, att hans åsikter om ryssarna
mycket drastiskt ändrats ”under sista veckan, mer än under de gångna 2 l /2 åren”.
Hur naiv får en amerikansk president vara?
En klart uttalad amerikansk varning förenad med militärt engagemang i åtminstone
Pakistan skulle förmodligen verka återhållande. Visserligen kommer skallet mot det
imperialistiska USA åter att bryta ut. I Sverige hörde vi i TV hur t ex fru Thorsson(s) lät
sin kritik av Sovjetunionen åtföljas av en
snabb sidoblick på den amerikanska senaten,
som inte ratificerat SALT-2; som om dessa
————————–………….
56
saker hade något som helst med varandra att
göra.
Moskva försöker nu leda över uppmärksamheten åt annat håll genom att i Pravda
angripa Norge för påstådda militära rörelser i Finnmark! Egentligen har Pravda därmed gjort oss svenskar en tjänst. Vi blir uppmärksamgjorda på att den fortsatta utvecklingen kanske ligger nära oss. I vart fall
borde vi nu ett tag få slippa höra om fortsatt
svensk nedrustning avsedd att ge andra
länder ett efterföljansvärt exempel.
De falska elevföreträdarna
Två organisationer – Sveriges elevers centralorganisation (SECO) och Elevförbundet
– gör anspråk på att företräda Sveriges elever. Den som följt den skolpolitiska debatten
kan inte ha undgått att förvåna sig över dessa organisationers allt mer extrema ställningstaganden under senare år.
Ett exempel är betygsfrågan, där båda
elevfacken intagit en allt mer oförsonlig attityd mot bibehållande av betyg i någon form .
Detta trots att flera undersökningar gjorts
som visar att ca 80 % av eleverna vill ha kvar
någon form av betyg. Men sådana små detaljer bekymrar inte dessa tonårspampar.
Man kör bryskt över denna stora elevopinion med argument som:
– De som vill ha kvar betygen i skolan är
reaktionära element, som är ett hot mot demokratin i skolan (citat från en SECO-ordfö-
rande).
Med vilken rätt säger man sig företräda
Sveriges elever? SECO påstår sig ha mellan
45000-30000 medlemmar. Uppgiften varierar med vem man frågar. En mera realistisk siffra borde vara omkring 3 000 medlemmar enligt en gammal SECO-ombudsman. För några år sedan redovisade SECO
55 000 medlemmar. Vad har hänt med
SECO? Och hur många medlemmar har de
egentligen?
För att svara på den frågan får man tit!i
på hur man tidigare blev medlem i SECO.
Fram till 1976 ordnade man det mycket bekvämt för sig. Det räckte med att man an·
tecknade sitt namn och sin adress på ett papper, så blev man s k listmedlem upp till fyra
år. Man behövde inte redovisa några med·
lemsavgifter.
I och med att medlemsavgifter infördes
1976 kom SECO-ledningen i ett prekän
läge. Det är nämligen mycket lönsamt med
många medlemmar när man skall ansöka
om bidrag och man kunde ju se fram emot
en avtrappning av antalet listmedlemmar
under slutet av 70-talet. Om siffran 3 000
betalande medlemmar stämmer så har maa
fått god utdelning per medlem. För verk·
samhetsåret 78-79 fick SECO nämligeu
350 000 kr från Statens Ungdomsråd
under de senaste tre åren har man fatt
270 000 kr i projektbidrag samt betydandt
anslag från skolöverstyrelsen för information om SIA-skolan, sex och samlevnad mm.
SECO:s tidning Elevfront fick 1978/79 ock
så stöd från Kulturrådet med 80 000 kr.
I likhet med SECO har Elevförbundet under senare år fått omfattande bidrag för ·
verksamhet. 1978/79 fick man 369 000 kr ar
Statens Ungdomsråd och har i projektiidrag fått ännu större belopp än SECO; hell
475 000 kronor sedan 1977. När det gäll«
Elevförbundets tidning Elevforum, sägtr
den ansvarige på förbundskansliet att tid.
ningen distribueras till alla medlemmar el
rekt i brevlådan via posten. Men på postCI
säger man att man bara brukar distribuell
ca 5 000 ex av tidningen och som mest hl
man sänt ut 6 400 ex. Detta skulle inne ·
att bara var sjunde medlem skulle få tidningen. Samtidigt skall man komma ihåg att bibliotek och skolor får tidningen samt att en
hel del av de tidningar som levereras via
posten går till folk som inte är medlemmar
utan bara prenumererar på tidningen.
är man synar elevrörelsen närmare i
sömmarna får man en sorglig bild av två
organisationer som styrs mindre och mindre
av elevernas intressen och mer och mer av
sina egna.
Två organisationer med allt färre medlemmar som strävar efter att ensamma få
representera alla Sveriges elever.
Två organisationer som svikit eleverna
och bluffat samhället.
Exemplets makt
Den centerpartistiske riksdagsmannen Gösta Andersson från Nybro aktualiserade i ett
anförande i januari i år politikernas förmå-
ner. Han hävdade att de folkvalda borde
frysa höjningarna av alla arvoden och löner
till sig själva under minst en treårsperiod –
detta för att visa att man verkligen menade
aUvar med kampen mot prisstegringarna.
En viktig förutsättning för att kunna engagera svenska folket i motståndet mot inflationen – den bör, som det heter, ”hatas” –
skulle alltså vara att politikerna själva föregick med gott exempel.
Därmed sätter Gösta Andersson fingret
~ ett betydelsefullt problem, allmänhetens
Yåxande misstro mot politikerna. Kritiken
mot pampväldet, kanske främst illustrerad
av de bisarra interiörerna i Transportarbetareförbundet, har i många avseenden gjort
nytta. Missförhållanden som verkligen behövt komma i dagen har påtalats. Faran med
en sådan debatt är bara att man slänger ut
barnet med badvattnet. De flesta riksdags- 57
männen måste ju ändå anses vara hedervärda personer, som knappast saknar idealitet och osjälviskhet.
Gösta Anderssons förslag är sympatiskt,
men otillräckligt. Vill man undvika att det
bara blir en välmenande men tom gest krävs
betydligt mer.
I många kommuner har politikerna på senare tid kraftigt höjt sina arvoden. I någon
mån kan det försvaras – det är åtminstone
på litet sikt dålig samhällsekonomi att underbetala de styrande. Betydande påslag då behovet av återhållsamhet på utgiftssidan är
större än någonsin ter sig dock lätt utmanande. Skulle politikerna undvika förbättringar av sina egna förmåner under några
år blev allmänhetens reaktion förmodligen
positiv. Men restriktiviteten bör i så fall även
omfatta politikernas organisationer. Också
det statliga och kommunala partistödet bör
behållas på nuvarande nivå. I åtskilliga kommuner har det väckt pinsam uppmärksamhet, att de förtroendevalda rundhänt tillgodosett det egna partiets ekonomiska behov
med hjälp av skattebetalarnas pengar, samtidigt som nedskärningar av anslagen fått gö-
ras på många andra samhällsfålL
Det väsentliga är dock att politikerna föregår med gott exempel på skattepolitikens
område. En eventuell demonstration mot
prisstegringarna, som oförändrade löner för
riksdagsmännen skulle innebära, framstår
snarast som naiv om politikerna på samma
gång rakar åt sig en ännu större andel av
medborgarnas inkomster. Det är här riksdagsmän och kommunalmän verkligen kan
göra en insats mot prisökningarna – genom
att föra en politik som leder till måttligare
totalt skattetryck och rimligare marginalskatter.
Politikerna bestämmer över sina egna
58
löner men också över vad som blir kvar efter
skatt av andras. Det sista är viktigare än det
första – både för inflationskampen, för
medborgarnas köpkraftsförbättring och för
den makt som det goda exemplet ger.
Fåbam
Enligt Statistiska centralbyråns preliminära
siffror ökade antalet invånare i landet i fjol
med 19 000 och uppgår därmed till
8 304 000. Det är 2 000 fler än 1978. Ändå är
det alldeles för litet, även om det i och för sig
är bra att 1978 års födelseunderskott förbytts i en uppgång på 5 000. Den är dock så
obetydlig att det inte går att dra slutsatsen
att trenden definitivt skulle ha vänt.
Det är anmärkningsvärt att Sveriges befolkning skulle ha minskat om vi inte haft en
invandring på 37 000. 23 000 emigrerade,
varför överskottet uppgår till 14 000. Tillströmningen från andra länder är alltså en
värdefull faktor för folkhushållet.
Samtidigt som befolkningstillväxten alltjämt är påfallande långsam förskjuts invå-
narstrukturen i oförmånlig riktning. Allt
fler medborgare blir pensionärer och yrkesarbetar inte. Färre och färre får dra försorg
om fler och fler. Det kommer att ställa ännu
hårdare krav på näringslivet och de makthavandes politik. Tillväxttakten i ekonomin
måste på alla sätt stimuleras. Den som anser
att nolltillväxt skulle vara någonting att stå
efter är moraliskt förpliktad att också ange
vilka som bör få det sämre och varför – för
det är vad det handlar om. Eller förklara
hur man skall bära sig åt för att kunna hålla
de löften om standardförbättringar som
getts till barnfamiljer, gamla och sjuka.
För statsmakterna är det ett allvarligt memento att så få barn föds. I flera avseenden
har samhället otvivelaktigt blivit barnfientligare. Ju fler kvinnor som inträder på arbetsmarknaden – en utveckling som det inte
finns någonting att invända mot – desto
större blir svårigheterna att garantera god
omsorg åt alla barn och en god barnomsorg
för alla. Det är lätt att kräva fler daghem
snabbt, men vad kostar det? Samhällets subventionering av daghemskostnaderna är redan nu av väldiga dimensioner. Andra och
billigare barnomsorgsalternativ är nödvändiga. Därtill krävs bra alternativ för olika
barn. Det gällerju att slå vakt om barnen och
om de enskilda familjernas valfrihet. Alla är
inte stöpta i samma form. Vad som är bra
för ett barn kan vara direkt skadligt för ett
annat.
Uppenbart är att det finns bristande vilja
att skaffa fler barn än två. Lika uppenbart är
att detta till en del förklaras av de ekonomiska problem som flerbarnsfamiljerna möter.
Ändå är motståndet på många håll stort
vårdnadsersättning till familjer som
sina egna avkommor. Och varför skall det
vara så svårt att införa avdragsrätt
styrkta barntillsynskostnader upp till en
gräns? Är det i själva verket en dold
vism mot familjebildning inklusive
vård av barnen som är en av
Till sist blir det en värderingsfråga
den enskilda familjen. Vad är mest
de, materiella prylar i överflöd eller den
menskap och stimulans som barn ger –
bene om de sköts och får den
och omsorg de har rätt att begära?