Dags att döma

Relationerna Sverige-DDR behandlas i en ny bok av Birgitta Almgren, Inte bara Stasi…. Från östtysk sida uppges att cirka 90 procent av utländska informatörer kunde värvas tack vare ideologisk eller idémässig övertygelse, skriver Hans Wallmark, riksdagsledamot (M), som menar att det nu är hög tid att göra upp med historien.

Många har vandrat tillbaka längs minnenas esplanad för att nå året 1989 och alla de fantastiska och omtumlande händelser som kom att leda till finalen den 9 november och Berlinmurens fall. Månaderna dessförinnan hade det anordnats stor politisk picknick på gränsen mellan Österrike och Ungern. I Polen hade de första någorlunda fria valen arrangerats bakom järnridån. Tiden var utmätt. Snart var det dags för Sovjetstatens kollaps och den ena efter den andra murkna regimen praktiserande enhetssocialism kom att gå under. 1989 var året då DDR fyllde 40 år och in i det sista fanns sådana även i Sverige som sände sina hyllningar och prisade påstådda landvinningar.

För den som är född på 1960-talet kom ungdomen att präglas av DDR. Ibland alldeles omedvetet. Dockserien John Blund, ”Sandmann”, var trevlig TV-underhållning halv sju. Pionjärerna i röda halsdukar verkade enbart snälla och hjälpsamma. Och när det politiska intresset ökade, fanns det gott om personer som förnekade existensen av politiska fångar och övergrepp. Sanningen var egentligen den motsatta. I länder som Östtyskland påstods man ha det bättre än på andra håll, och så började proselyterna uppräkningen : Ingen arbetslöshet, fri sjukvård, bra skola, fantastiska idrottsprestationer…

Att fånga en tidsepok och något så komplext som en förtryckarstats väsen gör sig nog enklast med hjälp av olika bilder och minnesfragment. Professor Birgitta Almgren har med en rätt tung bok, Inte bara Stasi… (Carlssons), arbetat på just det sättet. Här finns egna hågkomster varvade med arkivstudier, forskarmödor och personintervjuer. Underrubriken lyder ”relationer Sverige-DDR 1949-1990”.

Till viss del handlar det om människor som lät sig kontrakteras som främmande makts öron och ögon. Men perspektivet är större än så och berör påverkan i bred bemärkelse. För åtskilliga som agerade för DDR:s räkning gjorde det alldeles gratis eller väldigt billigt och utan egentligen några baktankar. Det kuriösa är väl att så litet diskussion i efterhand förts om vad som skedde och varför. Inte ens Birgitta Almgrens bok har skapat offentligt intresse bland historiker eller inom media. Det är inte ett oväsen av anklagelser och motanklagelser om Stasisamröre som kan höras utan istället noteras en kuslig kompakt tystnad.

Boken har rikligt med bilder. Och här går det att se leende direktörer skaka hand med DDR-företrädare. Byggbolag trumpetar ut i annonser att de har verksamhet i Östtyskland. Det var inte således endast på vänstersidan det gjordes PR. Medborgarskolan var med på ett hörn under en kampanj för Martin Luther iscensatt av DDR-regimen.

På ett foto sitter Sveriges statsminister Ingvar Carlsson bredvid en fryntlig Erich Honecker. Det är januari 1989 och bilden är tagen i Berlin. Det är dags för DDR-jubileum. I medlemsbladet för Sverige-DDR skriver redaktionen: ”Ingvar Carlssons besök i DDR i januari 1989 var naturligtvis en framgång i första hand för fredssträvandena och arbetet på avspänning och ökad mellanfolklig förståelse. Det var en framgång för de båda statsmännen Ingvar Carlsson och Erich Honecker. Lite grann var det en framgång också för förbundet Sverige-DDR. För första gången fick vi skriftligt svar på en hälsning till statsministern. Förbundsordföranden Lars Carlzon och hedersordföranden Stellan Arvidson hade båda undertecknat förbundets hälsning till Ingvar Carlsson inför hans resa till DDR.”

Nämnda Stellan Arvidson var tidigare socialdemokratisk riksdagsman och brukar betecknas som ”den svenska enhetsskolans fader”, medan Lars Carlzon varit biskop. Månaderna före Berlinmurens fall ger de uttryck för sin beundran. I Arvidsons fall skulle det aktivt fortsätta även efter 1989. Naivt? Aningslöst?

På goda grunder kan just dessa två tillsammans med en annan mycket profilerad DDR-kramare, Britta Stenholm, antas inte ha varit köpta. Visst fick de specialbehandling vid besök i Östtyskland och säkert en och annan godsak sig tillstuckna. Men de var inte kontrakterade som en del andra. Birgitta Almgren redogör både för metoder att skaffa sig informatörer samt pekar ut några personer. Bokens syfte är inte att avslöja några Stasiarkiv även om det tydligt märks att författaren beklagar de hemligstämplar den svenska säkerhetspolisen satt på sina dossierer om vem som agerat i vårt land för DDR:s räkning. Politiskt uppbackade försvårar därmed myndigheter möjligheterna att göra ett bokslut över denna tid.

Birgitta Almgren är sparsmakad med avslöjanden och utpekanden. Några nämns ändå. Nog så intressant är att ledande 1970- och 80-tals radikaler aldrig förekommer i boken. Varför? Därför att de alltigenom var oskyldiga trots starka vänstersympatier eller därför att de egentligen döljer sig bakom anonyma kodnamn? Från östtysk sida uppges att cirka 90 procent av utländska informatörer kunde värvas tack vare ideologisk eller idémässig övertygelse.

Nog så viktigt för Östtyskland var att påverka hela samhällsklimatet. Sverige var ett nyckelland under kalla kriget som en bataljplats mellan öst och väst. Att få den statliga televisionen att visa dockfilmer eller tecknat från andra socialistiska länder var därför viktiga etappsegrar i sig. Skolans värld prioriterades också. Lärare bjöds in på resor för att ges en känsla för vad som hävdades vara östtyska framgångar. Ett viktigt mål uppnåddes den 21 december 1972 då Sverige erkände just DDR som egen nation. Redan i slutet av 1960-talet hade SSU drivit kravet inom det socialdemokratiska partiet.

Kulturens område var särskilt prioriterat för att påverka. TV-kommentatorn von Schnitzler ”betonade ofta likheten mellan kulturarbetare och soldater. Medan soldater erövrade länder skulle författare, musiker, konstnärer och forskare infiltrera och ockupera människors tankar, språk och världsbild.” Offensiven var märkbar. Och under många år fanns ett östtyskt kulturcentrum i Stockholm som bokstavligen fungerade som ett skyltfönster. ABF och Folkets hus var några av de organisationer som hade utbyte och reseverksamhet med regimen i DDR.

Kontakterna och utbytet med Östtyskland var omfattande, från 1949 fram till sönderfallet. I Sverige fanns sådana som likt Stellan Arvidson förnekade övergrepp och istället försökte få skolan att efterlikna den i DDR. Dåvarande vpk-ledaren Lars Werner använde ambassadens bastu för att berätta om tillståndet inom svensk politik. Men det fanns även en tredje kategori, de som spionerade och vidarerapporterade. Birgitta Almgren konstaterar i förordet till den i dag kanske bästa och mest omfattande boken om kontakter och utbyte med DDR att det inte handlar ”om att döma aktörer i efterhand och skuldbelägga, inte heller att döma om rätt och fel utan att visa fram vad som faktiskt står i dokumenten, vilken betydelse det kan ha fått på den tiden och kanske också vad vi kan lära av historien.”

Allt detta är gott och väl. Men medan tid är och offer, informatörer och spioner lever, borde det också finnas anledning att just göra det Almgren vill undvika: Döma och fördela skuld. Inte av hämndgirighet utan för att nå försoning och återställa balans.

Hans Wallmark är riksdagsledamot (M)