Dags att fira det privata ägandet

I veckan är det 35 år sedan den stora manifestationen mot löntagarfonder den 4 oktober 1983. Svensk Tidskrift uppmärksammade 30 årsjubiléet med en serie, ett välbesökt seminarium och boken ”Sista försöket att socialisera Sverige? 30 år efter löntagarfondsstriden”. Vi sänker idag priset på boken för de som ännu inte läst den.

Jag vill i detta sammanhang påminna om att Svensk Tidskrift är en utmärkt källa för den som vill följa löntagarfondsfrågan från mitten av sjuttiotalet och fram till idag. Det finns hela 401 träffar i Svensk Tidskrifts öppna arkiv.

Löntagarfonderna må vara borta i svensk debatt men hela förra mandatperioden präglades av socialdemokraternas förslag om att införa vinstregleringar för företag i välfärdssektorn. Ett förslag, som om det infördes inte bara skulle göra företagen värdelösa, utan som också skulle göra det omöjligt att bedriva privata företag i dessa sektorer. Det handlade om att lägga locket på framtidsbranscher där insiktsfulla svenska marknadsöppningar kan ge globala framgångar, givet att regleringar handlar om kvalitet och resultat och inte om vinster. Vän av ordning minns också att upprinnelsen till löntagarfonderna handlade om att hantera så kallade ”övervinster” i företagen till följd av den svenska lönebildningsmodellen. Så jämförelsen med fonddebatten är inte helt oskälig.

Dagens tydligaste socialiseringshot handlar om allt kraftigare inskränkningar av den privata äganderätten för landets skogsägare. Ett tydligt utslag av funktionssocialism som syftar till att stegvis beröva privata ägare makten över sina tillgångar, tydligast formulerat av Gunnar Adler-Karlsson (1967):

”Låt oss i stället beröva våra nuvarande kapitalister en efter en av deras äganderättsfunktioner, så att de om några decennier står kvar formellt som kungar, men reellt som mer eller mindre maktlösa symboler för en förgången tid.”

Det privata ägandet måste således ständigt försvaras från nya hot. Och internationellt finns det, bl a som följd av en tveksam analys av att ökande populism skulle bero på ekonomisk ojämlikhet, ett nytt ifrågasättande av den privata äganderätten.

I Storbritannien förespråkar Labour-ledaren Jeremy Corbyn införandet av fonder, snarlika de svenska löntagarfonderna. Med Corbyn vid rodret skulle landet snabbt tas tillbaka till 1970-talets kaosekonomi. Det är inte utan att man funderar på om det kanske vore lika bra med Brexit om Storbritannien ska ledas av Corbyn. Även tidningen The Economist har i sin nya ”radikala liberalism” svårt att skilja på mitt och ditt. Tidningen välkomnar exempelvis tankar på Social Wealth Funds (20 september). Det är naturligtvis vällovligt att fler blir delägare i företag och ser värdet av goda villkor för företagandet. Incitament för ökat sparande i aktier vore välkommet.  Däremot är fondtanken direkt livsfarlig. Economist leker med elden när de förespråkar stora fonder som politiken med penndrag kan reglera eller besätta. Jag tror det är en ökande dominans av anonymt företagsägande som präglar den anglosaxiska modellen som får tidningar som Economist att ibland landa så fullständigt fel när det gäller synen på privat företagsägande.

Desto större skäl att fira årsdagen av den svenska löntagarfondsmanifestationen! Den blev början till en vändpunkt för synen på privat företagsägande. Att privata ägare gör skillnad. Vi har i Sverige inte haft någon kulturkamp om värderingarna. Fortfarande präglas kultursidor och public service av vänstervärderingar, men när det gäller det synen på privat ägande och företagande har vi mycket att vara stolta över. Svenska företagare insåg inför fondhotet vikten av att försvara inte bara sitt eget företag utan att värna varandras. Här skiljer sig Sverige idag från många andra länder där politiker kan spela ut enskilda företagarintressen mot varandra. De skattereformer vi gjort i Sverige för att stärka privat företagsägande kan inte nog uppskattas. Vi börjar nu få en mångfald av privata ägare som kan finansiera allt från mycket riskfyllda företagsprojekt till att värna ett bredare kulturutbud och en friare forskning. Här finns förhoppningsvis också ett frö till en konstruktiv svensk kulturkamp.

Som Hayek säger:

Att det i ledarställning finns individer eller grupper som finansiellt kan backa upp sina åsikter är särskilt betydelsefullt när det gäller kulturella tillgångar, de sköna konsterna, utbildning och forskning, naturskydd, bevarande av historiska minnesmärken och framför allt, spridning av nya politiska, moraliska och religiösa idéer.

Anders Ydstedt är styrelseordförande för Svensk Tidskrift