Dags att lägga gammalt groll åt sidan
Svante Nycander
Liberalismens idéhistoria. Frihet och modernitet
SNS 2009
Beskrivningar av politiska ideologier blir ofta schematiska. 
Inte sällan ges intrycket att några skäggiga gubbar satte sig ner på 1700- och 1800-talen, tänkte klart och att budskapen sen dess varit huggna i sten. Och visst, förenklingar måste ibland till för att göra stora och komplexa informationsmassor begripliga. Ideologier utgörs också i grunden av ett antal postulat om människan och verkligheten som lämpar sig väl som punkter i Power-Pointpresentationer.
Ideologier är dock inte enhetliga, fixerade storheter. Tidiga utopiska socialister som Francois-Noël Babeuf och Claude Henri de Rouvroy de Saint-Simon hade exempelvis bara lite gemensamt med den teknokratiska despoti som Karl Marx senare förespråkade. Och konservatismen, som både saknar en utopi och bygger på kontextuellt givna snarare än principiellt härledda målsättningar, bör nog ärligen betecknas mer som en filosofi rörande livet, varat och verkligheten än som en ”riktig” ideologi.
Att ideologier är dynamiska system vars innehåll varierar över tid och rum framgår också i Svante Nycanders Liberalismens idéhistoria, som är en länge behövd genomlysning av det liberala idéarvets ursprung och utveckling. Då bokens över 500 sidor bjuder på en historisk exposé som spänner från Magna Carta på 1200-talet, via tänkare som Lock, Smith och Mill till mer nutida storheter som Ayn Rand, så går det i en kort recension som denna inte att ge en helhetspresentation. Sägas kan dock att författaren närmar sig ämnet med en sympatisk öppensinnlighet man sällan finner i liknande ansatser. Och bjuder på slutsatser som erbjuder även en idéhistoriskt någotsånär bevandrad, många aha-upplevelser.
Personligen fastnade jag framförallt för Nycanders grundliga – och för mången nutida ”snälliberal” troligen svidande – presentation av liberalismens ursprungliga människosyn. Denna framställs sedan länge av både vänner och fiender som mycket positiv, på gränsen till idyllisk och inte sällan rent naiv. Vilket till viss del stämmer. Under 1800- och 1900-talen expanderades nämligen den humanistiska idén om alla människors lika värde hos många liberaler till en fullfjädrad tabula rasa-tro på att alla människor därför också är likadana.
Svante Nycander visar dock att klassiska liberala tänkare hade läst både sin Niccolò Machiavelli och Thomas Hobbes och därför hade en betydligt nyktrare syn på det mänskliga (o)djuret. För även om Adam Smith, Montesquieu, de amerikanska grundlagsfäderna och andra betraktade människan som en potentiellt både god och kreativ varelse, så accepterade de samtidigt att hennes själ (eller som det numera heter, gener) även inneslöt rader av mindre behagliga egenskaper som skir egoism, brist på medmänsklighet och maktbegär.
 |
|
|---|---|
|
|
Till exempel Adam Smith underströk därför med hetta redan i sin Moral Sentiment, som publicerades nästan två decennier före The Wealth of Nations, att fria marknader bara kan fungera om människors beteende styrs av allmänt accepterade moraliska (kristna) dygder. Och själva kärnan i Montesquieus skriverier och i den amerikanska konstitutionen var att människans drifter är så starka och destruktiva att de måste tyglas med hjälp av maktdelning och strikta begränsningar av möjligheterna till politisk maktutövning.
Uppgifterna om denna, enligt gängse definition, konservativa människosyn gör att Svante Nycanders bok även kastar informativt ljus över förhållandet mellan klassisk liberalism och den konservatism som Edmund Burke en gång formulerade. Denne var nämligen allt annat än reaktionär och hyste i grunden många klassiskt liberala åsikter. Burkes syn på ekonomin skiljde sig exempelvis inte nämnvärt från Adam Smiths. Och hans sympati för den amerikanska revolten mot det förfelade engelska styret i Nordamerika 1776 var lika stor som hans avsky för den urspårade franska revolutionen tretton år senare.
I Europa finns dock som bekant idag en spänning gränsande till fiendskap mellan liberaler och konservativa, som många upplever som nästan lika essentiell som avståndet till socialismen. Nycander visar dock att denna tog form först under 1800-talet, då många liberaler började inta en mittposition i politiken ämnad att dämpa motsättningarna mellan vänster och höger. Animositeten bygger också på minnen rörande den kontinentala konservatismen, som starkt influerades av den tyska romantikens tankegods och omkring sekelskiftet 1900 i vissa länder därför blev mycket rigitt monarkistisk, nationalistisk, antikapitalistisk och antidemokratisk. Den brittiska – och med tiden framförallt amerikanska – konservatismen fortsatte dock att inkludera centrala delar av det klassiska liberala budskapet om individualism, marknadsekonomi och demokrati.
En spännande slutsats man kan dra ur Svante Nycander bok är härför att skillnaden mellan liberalism och konservatism ursprungligen var ganska liten och flytande. Och då europeisk höger numera överlag känner betydligt större samhörighet med Margaret Thatcher och Ronald Reagan än med Otto von Bismarck, så blir förvissningen att liberaler och konservativa lätt kan lägga gammalt groll åt sidan. Boken bör nog därför läsas framförallt av svenska (social)liberaler i en rad partier, som på ungdomsförbundskurser och tidningsredaktioner till dags dato fått lära sig att betrakta högern som ett minst lika stort problem som vänstern. Men gärna även av alla andra, för det är den väl värd.
Anders Edwardsson är frilansjournalist och debattör.