Dags att låta rättvisan styra över rättssystemet

Vi som talar om hårdare straff beskylls ofta för bristande empati. Ofta är resonemanget att brottslighet är en sjukdom som drabbar de med socioekonomiskt dålig bakgrund. Så är det givetvis inte. Att begå ett brott är ett moraliskt beslut, skriver Sara Skyttedal, KDU.

Begreppet rättvisa används frekvent i samhällsdebatten. Oftast handlar det om socialförsäkringssystemets utformning eller andra distributiva samhällsfenomen. Ett område där begreppet rättvisa definitivt hör hemma är inom rättspolitiken. Tyvärr är principen i stort frånvarande idag, något som Kristdemokratiska Ungdomsförbundet vill förändra. En sådan förändring bör inledas med att se över hur påföljder motiveras och genom att höja straffen för vålds- och sexualbrott.

Att skipa rättvisa borde vara grunden till hur straffrättsliga påföljder motiveras. Så är det inte i Sverige, som till skillnad ifrån många andra länder inte har en vedergällningsprincip som vägs in i straffmätningen. I vårt land ska straffen motiveras utifrån individprevention och allmänprevention. Att det är så det ligger till märks inte minst av den återkommande diskussionen om huruvida fängelse som påföljd fungerar eller inte. Det är bra om effekten av straffet och en effektiv kriminalvård blir att en person bryter med sin brottsliga bana och andra människor avskräcks från att begå brott. Men man begår ett misstag om man betraktar straff som en brottsförebyggande åtgärd. Straff är ju snarare det motsatta. Nämligen en brottspåföljd. Det är konsekvensen av ett felaktigt agerande och ett brott mot de spelregler vi gemensamt kommit överens om i samhället.

Vi som talar om hårdare straff beskylls ofta för bristande empati. Ofta är resonemanget att brottslighet är en sjukdom som drabbar de med socioekonomiskt dålig bakgrund. Så är det givetvis inte. Att begå ett brott är ett moraliskt beslut. Därför blir det missvisande att betrakta straff som enbart vård.

Resultatet av den märkliga synen på straff gör att utformningen av påföljder idag inte är rättvisa, proportionella och ofta inte heller i linje med det allmänna rättsmedvetandet. Domstolarna använder sig inte av hela straffskalan. Minimistraffet blir ofta utgångspunkten, och därtill tillkommer en rad straffrabatter som får till konsekvens att den faktiska påföljden blir lägre än minimistraffet. Vi saknar en princip om att använda sig av hela straffskalan.

I nuvarande system hamnar också brottsoffret ofta i skymundan. Som förmildrande omständigheter räknas om brottsoffret väntat med att anmäla, om gärningsmannen skadat sig vid till brottstillfället eller om han riskerar att förlora jobbet. Genom att införa rättviseprincipen för straffmätning får försoningen en verklig plats. Rättvisa straff i proportion till brottets natur skapar reella förutsättningar för försoning för både brottsling och brottsoffer. Brottsoffret upplever att rättvisa skipats och brottslingen får en chans att sona sitt brott och få en ny chans.

En borgerlig regering borde ha haft modet att bryta med denna syn på straffsystemet. Systemet har rötter i 60-talsvänsterns syn på människan, som förstört så mycket mer än rättssystemet. Tyvärr ser vi att de flesta allianspartier försvarar nuvarande förhållningssätt, vilket inte minst märks i de argument som används i den rättspolitiska debatten.

Om det är något politikområde där rättvisan förtjänar en plats är det just i frågan om lag och ordning. Det är dags att återföra etiken i straffmätningen, höja straffen för vålds- och sexualbrott och ta bort de orättfärdiga straffrabatter som hindrar rättvisan från att segra.

Sara Skyttedal är förbundsordförande för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet, KDU.