Dags för en gemensam agenda för EU och USA

Debatten om vaccin och exportförbud visar med tydlighet en sak. De transatlantiska ekonomierna är djupt integrerade med varandra. Att inleda handelskrig med exportförbud för vaccin skulle leda till exportförbud för alla de komponenter som krävs för framgångsrik produktion. I stället måste våra ekonomier vara öppna för varandra. Annars kommer de två största demokratiska aktörerna i världen var och en ställas i beroende till andra krafter, skriver Gunnar Hökmark.

Väst måste gå den motsatta vägen och avlägsna handelshinder istället för att införa nya.  Annars kommer de två stora demokratiska aktörerna i världen att ersätta en förtroendefull gemenskap med ett farligt beroende av regimer som baserar sin maktställning på en antagonistisk relation till västvärlden.

Det vore i strid med Europas intressen att försöka främja sin egen agenda i konflikt med dem som inte bara delar våra värden utan dessutom är en förutsättning för vår gemensamma styrka globalt. Hellre än att låta kortsiktiga konflikter dominera den transatlantiska agendan måste vi bli en aktör med ett vidare globalt perspektiv.

Det kräver strategiskt tålamod, militär styrka och reformer för uthållig ekonomisk tillväxt. Budgeten ska inte ses som en pengapåse för omfördelning utan användas till det som ger ökad gemensam styrka och långsiktigt ökad konkurrenskraft, som forskning och utveckling och en hållbar gränsöverskridande infrastruktur. Dit hör att främja digitaliseringen genom att etablera en tidsenlig inre marknad som integrerar produktionen av varor och tjänster. Det är så europeiska företag av egen konkurrenskraft kan utvecklas till globala ledare.

Just nu odlas inom EU-kommissionen istället tankar om så kallad strategisk autonomi. I ett snävt perspektiv kan det möjligen göra oss starkare i nuet, men långsiktigt är det en politik för ensamhet och svaghet.

Kommissionens planer bygger på tron att stora europeiska företag kan bli konkurrenskraftiga genom att skyddas från konkurrens. Att Europa kan bli en digital ledare genom regleringar som motverkar utvecklingen av digitala plattformar och en handelspolitik som kortsiktigt gynnar europeiska företag istället för att långsiktigt säkra tillgången till den globala marknaden. Det är ett provinsiellt perspektiv som hotar Europas ekonomiska styrka och förmågan att vara en geopolitisk kraft.

Den bristande insikten om vad som i realiteten är EU:s primära ansvar är särskilt påtagliga i relationerna till USA. Förväntningarna på hur President Biden ska återställa och utveckla relationerna mellan EU och USA är stora men går bara i en riktning – nämligen vad USA kan göra för Europa. Inte det omvända och vad vi kan göra i den gemensamma uppgiften att globalt värna demokrati och lagstyre. 

Med den inställningen är risken stor att de fyra åren med Biden bara blir en tillfällig återgång till den tid när den globala konflikten mellan Öst och Väst hade sitt epicentrum i Europa. 

År 2009, när Barack Obama tillträdde var EU med sin BNP på 14,8 biljoner dollar något större än den amerikanska ekonomin på 14,5 biljoner dollar, enligt Internationella Valutafonden. Båda var långt större än Kina med sina 5 biljoner dollar i BNP. Tillsammans motsvarade EU och USA hälften av världens samlade BNP på 60 biljoner dollar. 

I dag är det istället Kina som har i stort sett samma BNP som EU – det vill säga 16,5 biljoner respektive 17 biljoner dollar. Den amerikanska ekonomin har utvecklats till att vara den enskilt största med 22 biljoner dollar. Från att Europa var jämbördigt med USA har vi kommit till en tid då den kinesiska ekonomin är jämbördig med den europeiska. Den transatlantiska motsvarar i dag bara 40% av världsekonomin.

Det innebär en radikal försvagning av västvärldens politiska betydelse globalt och förändrar i grunden de säkerhetspolitiska perspektiven till Europas nackdel. Detta förstärks av att Ryssland, som stagnerat kring cirka 1,5 biljoner dollar i BNP och spelar en marginell roll globalt, genom sitt våldskapital och militära förmåga ändå definierar den europeiska säkerhetspolitikens utmaningar. 

Enkelt uttryckt behöver Europa USA för att hantera Ryssland, medan USA behöver Europa för att kunna hantera den kinesiska diktaturens hot i Stillahavsregionen och globalt. Den amerikanska närvaron är avgörande för Europas säkerhet. USA behöver EU:s partnerskap för att möta den kinesiska diktaturens försök att dominera omvärlden genom förtryck på hemmaplan och en mångdimensionell subversiv verksamhet utomlands. 

Vi talar om ett fortsatt och utvecklat transatlantiskt samarbete till ömsesidig nytta. Vi värnar den europeiska säkerheten bättre genom att prioritera vårt gemensamma intresse framför en smalare europeisk intressepolitik som riktas mot USA. Det gemensamma perspektivet bör dessutom underlätta en lösning av de bilaterala problem som finns.  

Egna försvarssatsningar och en gemensam säkerhetspolitik bidrar till en långsiktig amerikansk vilja att vara en del av europeisk säkerhet Samtidigt kan EU bidra till att det demokratiska väst sätter tydliga gränser för hur världens starkaste diktatur kan uppträda i den globala ekonomin.

Handels- och investeringsavtalen med Kina bör därför inte slutgiltigt godkännas innan EU och USA har enats om en gemensam uppföljning. Det handlar dels om att klargöra konsekvenserna av kinesiska överträdelser, dels om att förbereda nya gemensamma steg i handelsförhandlingar med Kina. Betydelsen av ett gemensamt uppträdande understryks av den kinesiska regimens allt aggressivare försvar på senare tid för sitt förtryck av den inhemska oppositionen och landets minoriteter.

Nu ges nya möjligheter att utveckla den globala handeln gemensamt med USA, inte bara med sikte på den transatlantiska ekonomin utan också på Stillahavsregionen och de latinamerikanska ekonomierna. Europa har i båda fallen kommit långt med avtal och fortsatta förhandlingar.

Målet bör vara en global EES-lösning, där EU och USA är kärnan i en större frihandelsprocess med Storbritannien som en tredje viktig deltagare. Med den gemensamma kraften kan världshandelsorganisationen WTO reformeras till förmån för en öppnare världsekonomi. 

Europas lagstiftning för den digitala ekonomin måste också ha ett globalt perspektiv. Lagstiftningen ska inte ta sikte på att begränsa utvecklingen av de digitala plattformar som så verksamt har bidragit till Europas och världens snabba digitalisering. Det vore att motverka vår egen tekniska omställning.

Lagar och regler för att värna privatliv och personlig integritet ska vara teknikneutrala och ursprungsneutrala. Gemensamma transatlantiska regler för hur integritet och personuppgifter ska skyddas gör det möjligt att gemensamt upprätta globala standarder, istället för att isolera oss själva bakom murar mot datatrafik och digitala plattformar från andra delar av världen. 

EU ska inte öppna för en global utveckling, där särreglering av digitala plattformar blir ett argument för världens diktaturer och auktoritära ledare att använda digitaliseringen för att öka förtrycket och begränsa opinionsfriheterna. EU måste tvärtom verka för den globala frigörelse som digitaliseringen möjliggör.

Regler för bolagsskatter och skatter på digitala tjänster måste utformas för att uppnå ett transparent globalt regelsystem där skatt tas ut där värdetillväxten sker, inte för att av populistiska skäl beskatta amerikanska företag i Europa.

Att forma den gemensamma agendan tillsammans med USA i stället för att låta relationen definieras av inbördes intressekonflikter är i sin tur avgörande för en ny global offensiv i klimatfrågan. Det är bara Europa och USA gemensamt som kan driva på för ny fossilfri teknik, nya energikällor, utvecklad kärnkraft, samt fossilfria industriella processer och transporter.

Europa och USA måste nu börja etablera en gemensam global agenda för att tillsammans värna den fria världen. Det är dags för demokratierna att återta det globala momentum som har gått förlorat på senare år.

Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker.