Dan Korns goda nationalism

Ett brett argument för en god nationalism, med en viss svårighet att hitta någon att gå i polemik med. Oskar Hagberg har läst Dan Korns Kalle Anka på kräftskiva.

En sökning på ordet nationalism på Svenska dagbladets hemsida ger ett nedslående resultat. Första träffen handlar om Trump och har rubriken ”Bush: Trångsynthet uppmuntras”. Det talas om ”ogenomtänkt, falsk nationalism”. Så kommer en orolig artikel om Kinas ”allt kraftigare nationalism” och en till om Trumps uselhet. En recension följer av en ungdomsbok om svarta i USA, där vi kan läsa att ”den vita nationalismen visar sitt fula – men sanna – ansikte”. Så handlar det om Jugoslaviens historia och serberna, som sägs ha velat ”utnyttja nationalismen som argument för att bygga upp ett Stor-Serbien.” Och så vidare.

Ämnet för Dan Korns nya bok, ”Kalle Anka på kräftskiva, berättelser från landet utan kultur” (Timbro 2017) är kontroversiellt. Han argumenterar nämligen för en god nationalism och menar att en sådan behövs nu mer än på länge. Men han gör det i så klokt argumenterande stil att eventuell upprördhet kommer av sig. Det är gott om lärda referenser, med en bredd som bara den kan ses som en uppmaning till tolerans. Det är inget märkvärdigt i att seriöst behandla de marxistiskt anstrukna Zygmund Bauman och Eric Hobsbawn, neoliberalen Friedrich A. Hayek eller Sverigedemokraternas favoritfilosof Roger Scruton, men att göra det i samma bok är vidsynt. De vildsinta avrättningarna av postmodernismen, som annars blivit vanliga, lyser här med sin frånvaro till förmån för en balanserad kritik från någon som verkligen läst.

Boken tar sin utgångspunkt i påståendet ”Det finns ingen inhemsk svensk kultur”, hämtat från den powerpointpresentation som intendenten Ingrid Lomfors vid Forum för levande historia visade på det uppmärksammade mötet ”Sverige tillsammans” hösten 2015. Tanken med detta var säkert att mötesdeltagarna under brinnande migrationskris skulle förstå att oron för kulturkrockar var överdriven, eftersom det inte finns något att krocka med. Dubbelt fel, enligt Korn.

Lomfors, menar Korn, har för det första fel i att det inte skulle finnas en inhemsk svensk kultur. Hon förväxlar inhemsk kultur med någon sorts ursprungskultur som opåverkad skulle ha traderats sedan Hedenhös, och en sådan finns naturligtvis inte. Kulturer utvecklas i möten. Men ingen har heller påstått något annat. För det andra och viktigare har hon fel i att vägen till lyckad integration skulle gå genom att förneka den svenska kulturen. Den svenska nationella kulturen är inget problem för integrationen utan ett viktigt verktyg.

Som Korn ser det är nationalism inget vi kan välja bort, men vi kan välja vilken nationalism vi vill ha. God nationalism är faktiskt den bästa integrationsmetod historien känner. Vi kanske hade råd att tänka bort den så länge invandringen var liten, men nu brinner det i knutarna för att låta den svenska kulturen bli den tillgång den kan vara. Boken uttrycker en rädsla för att om de goda nationalisterna inte häver upp sin stämma, så lämnas fältet fritt för de dåliga nationalisterna, som sannerligen också finns.

Nationalismen beskrivs av Korn som en del av vår moderna historia. När Napoleon under artonhundratalets början drog fram över Europa inleddes en process där de intellektuella började fundera över folkens egenart och rätt till självbestämmande. När han slogs tillbaka återkom de gamla makterna, men de legitimerade sig inte längre som Guds utan som folkets företrädare. Att de oftast föredrog andra metoder att ta reda på folkviljan än allmän och lika rösträtt var visserligen sant, men fröet till den moderna demokratin var sått.

Ett bärande tema i boken är individens förhållande till kollektivet. John Locke (1632-1704) tänkte sig samhället skapat genom kontrakt mellan ursprungligen fria individer. Den amerikanska självständighetsförklaringen 1776 talade om individuella rättigheter som ”självklara”. Allt detta är historiskt sett nonsens. I begynnelsen var kollektivet. Men att man började tänka så här under sextonhundratalet och än mer under sjuttonhundratalet visar att en process av individualisering kommit igång, som också innebar respekt och empati för varandra i en tidigare okänd omfattning.

Dan Korn berör, utan att skriva det rent ut, en skenbar paradox. Individen kräver ett kollektiv. Strindberg vore ingenting om han inte hade läsare och ett land att beskriva och kritisera i sina böcker. Man säger ofta att det inte kan finnas ett ”jag” utan ett ”du”, men det är lika sant att det inte kan finnas ett ”jag” utan ett ”vi”. Nationen utgör det ”vi” som den moderna, individualistiska människan behöver. Man ska inte låta sig luras av nationalisternas mytiska beskrivningar av ett uråldrigt förflutet. Nationalismen möjliggjordes av tryckpressen. Tidningar och nationallitteratur skapade den ”föreställda gemenskap” individerna behövde.

Uttrycket ”föreställd gemenskap” kommer från socialantropologen och statsvetaren Benedict Andersons bok Imagined Communities från 1983, som beskrivs i kapitlet Den missförstådda boken. Orsaken till denna rubrik är att Anderson misstolkats så att nationen skulle vara något inbillat. Det är den enligt Anderson lika lite som religioner är inbillande. Genom att utgöra gemensam referensram för långt fler än som kan känna varandra personligen, utvidgar de föreställda gemenskaperna vår ursprungliga stamgemenskap.

Trots ett kontroversiellt ämne är Korns bok föga polemisk, så man kan bli tvungen att stanna upp och läsa mellan raderna vad det är han polemiserar emot. Ingen nämnd och ingen glömd, men man måste tänka sig att de som inte tror på nationen istället tror på världsmedborgarskap. Varför en begränsad föreställd gemenskap, när vi kan solidarisera oss med alla? Svaret är att föreställda gemenskaper inte är något vi kan skapa på beställning. Historien, det vill säga ett oöverblickbart samspel mellan tusen och åter tusen människor, har skapat de föreställda gemenskaper vi har. Nationen är en av dessa, den enade värld där man skulle kunna vara medborgare är det tyvärr inte. Tills en sådan enad värld har uppstått får vi dras med nationerna som garanter för individens frihet. Det betyder inte att internationalism är omöjlig, bara att all meningsfull internationalism under överskådlig framtid måste bygga på nationalism, resonerar Korn med utgångspunkt hos Kant.

Man tänker sig ofta nationalismen som något europeiskt, förknippat med tyska ord som Volk och Blut. Men startpunkten är enligt Anderson amerikanska självständighetsförklaringen 1776. Nationalismen spreds i Europa och genom idéerna från franska revolutionen 1789. Det handlar i nästan alla länder om att grunda en gemenskap på språket, som kan bli allas egendom oavsett gener. Som alla omvälvande strömningar har den bra och dåliga sidor. Den blodsmystik och nedvärdering av andra kulturer man i olika svårighetsgrad kan spåra hos vissa nationalister, från Fichte till Hitler och vidare, ska naturligtvis inte förtigas, men den hör inte till huvudfåran.

I Sverige framhåller Korn den lagstadgade folkskolan 1842 och särskilt Läsebok för folkskolan som kom ut 1868 och användes i olika upplagor under hundra år. Här smiddes svenskarna samman till ett folk med gemensam historia, men det var ingen brutal homogenisering. Det Sverige som skapades skulle vara enigt men inte enhetligt. Att Skåne, Dalarna och Lappland hade olika kulturer sågs inte som ett problem utan som en rikedom som kunde samlas under nationens och språkets hatt. Detta var den tidens integration. Samma enighetssträvan skulle kunna appliceras på invandringen idag, men då finns ett ideologiskt motstånd.

Vi har hamnat i en skuldkultur, skriver Korn. Svenska kulturbyråkrater verkar tro att de gottgör invandrarna för historiska oförrätter, för rasism och kolonialism, när de fyller museerna med kultur som ska ”spegla” de nya svenskarna. I skolan ses svenska traditioner med misstänksamhet, trots att det ytterst sällan är invandrare som klagat på dem. Med offermyter där den vite mannen är favoritbov försöker man påtvinga invandrare det Berkeleyprofessorn i statsvetenskap Wendy Brown kallat ”ofrihetens språk”, som ursäktar vilket beteende som helst. Var så säker, detta handlar inte om att hjälpa invandrare, som får bli maskotar i bearbetandet av ett skuldkomplex de har väldigt lite att göra med.

Detta beteende, denna oikofobi, nedvärderandet det egna, som Korn skriver om med hänvisning till Roger Scruton, är ett märkligt tidens tecken. Jag kommer att tänka på flickorna i min lågstadieklass. Den som ville ha beröm för sin fina teckning ställde sig att gråta över hur ful den var, och en skock med andra flickor strömmade till för att trösta och peka ut varför hon misstagit sig. Jag minns inte, men jag hoppas att lärarna var kloka nog att slå ned på ofoget. Man bygger inget riktigt självförtroende genom att lura till sig beröm.

Förhoppningsvis kan ”Kalle Anka på Kräftskiva, berättelser från landet utan kultur” fungera för att ge svenskarna den tillrättavisning lärarna borde ha gett flickorna. Tänk på när Mona Sahlin riktade sig till invandrade turkar i tidskriften Euroturk 2002 och sa: ”Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ’töntiga’ saker.” Man vill hoppas att Dan Korns bok kan ge råg i ryggen till att svara Sahlin, Lomfors och andra som tänker som de, att det inte gör en bättre att se ned på sitt eget. Invandrarna har inte kommit för att vi ska få bearbeta vår ångest. De har valt att bli en del av vårt samhälle. Det är ett ansvar att ta och något att vara stolt över.

Oskar Hagberg är fil. doktor i matematisk statistik, verksam som biostatistiker i Lund