Dandyismen som livsfilosofi

Om Dandyismen
Jules Barbey d’Aurevilly, Öv. Hillevi Hellberg
Alastor Press, 2014

Den 30:e mars 1840 avled en engelsman i exil helt stilla på dårhuset Le Bon Sauveur i utkanten av Caen. Det är svårt att föreställa sig en större kontrast mellan den utfattige syfylispatientens nesliga bortgång och hans tidigare liv: Mannens namn var George Bryan Brummel. Litet drygt fyra år senare utkom i Frankrike en märklig liten skrift ägnad denne betitlad Du dandysme et de George Brummell, författat av en av den franska litteraturens enfants terribles Jules Barbey d’Aurevilly (1808-1889).

Hippolyte Villemessant, redaktör för tidningen Moniteur de la Mode, bad år 1843 d’Aurevilly om en artikel om elegansen, en alldaglig artikel kan tyckas. Han valde att utöka sin artikel med en utvikning om Brummel, som ju levde i Caen under tiden då d’Aurevilly där studerade juridik. Artikeln refuserades. Man hade begärt en lättläst artikel om modet och fick istället ett metafysiskt traktat illa utklätt till en biografi. Likväl valde han att fortsätta skriva. Efter att ha refuserats av flera förlag gick d’Aurevilly till sin gode vän förläggaren Guillaume Trebutien som slutligen gick med på att publicera skriften i en liten upplaga i december 1844.

Minst av alla trodde väl den envise normanden d’Aurevilly, som tidigt avbrutit sina juridikstudier för att i Paris förverkliga sina författardrömmar, att arbetet skulle bli uppskattat. Han gick till och med så långt som att i ett brev till sin förläggare hävda att det var oöversättligt då det var ”för djävligt intrasslat i vårt modersmål”. Han hade tidigare publicerat blott en roman och tre noveller samtidigt som han till följd av den hårda censuren hindrades att ägna sig åt den politiska journalism han så älskade; för de konservativa katolska monarkisterna, vilkas åsikter han delade, var han alltför frispråkig. Han sades ha samma åsikter som Joseph de Maistre, men skriva som Markis de Sade, ett omdöme som idag kan tyckas tillspetsat – d’Aurevilly var otvivelaktigt en mer begåvad författare än den gudomlige markisen. Lyckligtvis gav historien d’Aurevilly fel och Du dandysme kom att bli en av hans allra mest populära böcker. Nu föreligger den i svensk översättning av Hillevi Hellberg (Om dandyismen, Alastor Press, 2014).

Många försök har gjorts att karakterisera d’Aurevilly. Man har påtalat hans längtan efter sin hemtrakt, det nästan feodala Normandie, hans ultramontanistiska katolicism, hans förkärlek för – med dåtidens mått mätt – chockerande sexualskildringar eller hans dragning till extravagant skönhet. Det sistnämnda kanske bäst förklarar hans karaktär, som fick honom att så fascinera sig för den engelske dandyn Brummell. Denna fascination för det avvikande och inte minst för Frankrikes äldre historia förklarar utan vidare hans oerhörda intresse för dandyismen. Att karakterisera och konceptualisera denna disparata mode- och idéströmning är ingalunda okomplicerat, trots att det akademiska intresset från såväl idé- och litteraturhistoriker varit ansenligt. Exempelvis kan Ellen Moers förtjänstfulla – om än något centrerad på den anglosaxiska världen – avhandling om dandysimen som historiskt modefenomen The Dandy – Brummel to Beerbohm (University of Nebraska Press, 1960) citeras som utmärkande för den historiska forskningen kring ämnet.

Moers gör här en grundlig genomgång av dess uppkomst under det sena 1700-talets England och senare spridning till Frankrike efter Napoleons fall; de täta banden mellan det historiska fenomenet per se och dess tidiga litterära konceptualisering under The Regency och den Viktorianska eran behandlas ytterst noggrant. Moers väljer att lyfta fram Henry Lister’s roman Granby (1826) och sedan Edward Bulver Lytton’s Pelham (1828), som milstolpar i den litterära konstruktionen av dandyn. Redan tidigt sker en korsbefruktning, en sammanblandning av de samhälleliga och litterära ramverken varigenom det blir närmast omöjligt att åtskilja dandyn som historiskt fenomen och dandyn som litterärt tema. Inte minst då detta tema återkommer i den engelska litteraturen från Dickens till Oscar Wilde.

Ytterst kortfattat kommenterar Moers Baudelaire och senare Huysman och den franska receptionen av dandyismen, vilket dessvärre omöjliggör förståelsen och kontextualiseringen av exempelvis d’Aurevillys författarskap.

I detta avseende kan däremot den franska historikern Michel Lemaire vara behjälplig. Hon lyckas tillfredställande i sitt arbete Le dandysme de Baudelaire à Mallarmé (Presse de l’Université de Montreal 1978) i vilket hon koncentrerar sig inte bara på den litterära dandyreceptionen utan även på dandyismen som filosofisk idéströmning. Hennes slutsats att dandyismen först och främst bör ses som ”(un) désir de concrétisation, d’incarnation de la beauté” är emellertid allmängiltig och vore närmast betydelselös utan hennes idéhistoriska kontextualisering därav. Denna insikt om dandyismen som livsfilosofi hos de franska dekadenter och symbolister (begrepp Lemaire närmast använder som synonymer, det förra med avseende på socio-historiska förhållanden, det senare med avseende på konstnärlig metod) är en av de allra mest betydelsefulla landvinningarna inom forskningsområdet.

Vi finner enligt Lemaire en mycket negativ, men ändå framträdande, bild av den gäckande dandyn i bl.a. Stendahls skrifter, men kanske framförallt i Balzacs, som såg dandyn som en ”boudoirmöbel” och som i La comédie humaine låter porträttera romanfigurerna Henry de Marsay och Maxime de Trailles i närmast karikatyrliknande ordalag. Hos Baudelaire är bilden tvärtom både positiv och självidentifierande. I sin studie om konstnären Constantin Guys med titeln Le paintre de la vie moderne ägnar han bokens hela nionde kapitel åt dandyn och denna aristokratiska, spleenfyllda gestalt återkommer även flera gånger i hans Journaux Intimes. Därvidlag ger d’Aurevillys arbete en intressant inblick i den allra tidigaste franska receptionen och utgör tillsammans med Baudelaires arbete ett av dåtidens mest framträdande skrifter om dandyismen.

D’Aurevilly skrev här inte historia, ty hans historiska efterforskningar sträcker sig inte mycket längre än till det anekdotiska, utan han tog framförallt hjälp av Brummell’s engelske biograf kaptenen William Jesse som strax efter det att Om Dandyismen hade publicerats skulle komma att publicera en uttömmande biografi över Brummel i två band. Även kurtisanen Henriette Wilson’s memoarer var honom till stort hjälp, trots att hans idealiserade bild av Brummell inte tillät honom att till fullo uppskatta hennes arbete.

Utifrån Brummel’s liv försökte d’Aurevilly definiera dandyismens utmärkande drag. Han ville, till skillnad från författare som tidigare skrivit om denne, inte försöka definiera dandyn som ett utslag av ytligt skönhetstörstande utan som ett själsligt förhållningssätt, ett löst definierbart filosofiskt system.

Enligt d’Aurevilly var dandyismen ett helt och hållet engelskt fenomen, en skapelse av den engelska originaliteten parad med allmänmänsklig fåfänga. I motsats till vad de flesta menade grundade den sig inte i den luxuösa klädedräkten utan var en livsstil, ett obönhörligt försvarstillstånd uppkommit ur ett uttröttat samhälle där ledan och den mossiga konvenansen kvävt all individualitet och mänsklig autencitet. Den var således inte helt olik den romerska aristokratins stoicism: ett tyglat, aristokratiskt gyckelspel med den etablerade ordningen i form av ett nil mirari. Egenkärleken, fågängan hos dandyerna och Brummel i synnerhet tog sig likväl inte uttryck i erotiska eskapader. Brummell var ingalunda en libertin i likhet med en Richelieu d.y. – en av d’Aurevillys historiska idoler – då det överlägsna själslugn som är dandyns främsta karaktärsdrag inte vore förenligt med den rent fysiska åtrån.

Men samtidigt som han desperat försöker destillera dess utmärkande drag hävdar han att dandyismen inte skulle kunna äga en uppsättning fast definierade regler annat än dess systematiska ovilja till anpassning till konvenansen. Denna trotsades genom den sirliga, nästan oförnimbara oförskämdheten – detta hiskeliga brott mot samhällets regelverk.

Och här går han ofta längre än den historiske dandyn och den historiske Brummel. Då d’Aurevilly exempelvis, i motsats till den historiska verkligheten, menar att denne blott klädde sig i dämpade, mörka färger, ja att hans klädedräkt ingalunda var uppseendeväckande, uppgår historien som sådan i idealistiska drömbilder. D’Aurevilly skriver inte längre om historia, nej inte ens om estetik utan om metafysik.

Hans anekdotiska beskrivningar och närmast aforistiska försök att definiera dandyismen visar på en utsökt känsla för det franska språkets stilistiska möjligheter. Hans stil flödar i en färgsprakande otvungenhet som närmast bedövar läsaren; Hellbergs arbete med översättningen bör inte minst av denna anledning anses berömvärd.

Men trots d’Aurevillys yppiga språk – och det är väl därför man måhända läser honom idag – upphör man aldrig under läsningens gång att störas av hans tankes oklarhet, hans sinnliga mysticism, ja hans narcissistism; slutligen tvingas man ställa sig frågan huruvida denna, trots alla sina brister, förtjusande skrift inte handlar mer om d’Aurevilly än om Brummel.

C. J. Erixon, fil. stud. med klassisk grekiska som huvudämne.