Daniel Braw: Inte ens drogerna kan rädda Talibanerna

Talibanernas snabba maktövertagande i Afghanistan var en styrkedemonstration. Men den till synes oövervinnerliga rörelsen har en akilleshäl: Ekonomin. Många länder har fryst sitt omfattande bistånd till Afghanistan. Centralbankens reserver och nödreserver hos Internationella valutafonden är likaså frysta.

Den tidigare amerikanske befälhavaren i Afghanistan David Peatraeus sa nyligen: ”Talibanerna kommer att ställas inför en krass verklighet. Och den är att de är panka.” Detta gäller även inräknat kontrollen över narkotikahandeln, menar Petraeus. ”De kanske kan tjäna mellan en halv och en miljard dollar på den. Men den afghanska statens budget har under de senaste åren legat omkring 18-19 miljarder dollar.” Det mesta har kommit från bistånd som nu uteblir.

Även om talibanerna skulle anpassa sig efter omvärldens krav, och därmed göra det möjligt att åter bli i någon utsträckning bli ett mottagarland för bistånd, är en ekonomisk kris att vänta.

Trots mycket stora ekonomiska åtaganden från omvärlden uppstod ingen fungerande ekonomi. Visserligen växte Afghanistans ekonomi kraftigt, men i takt med biståndet. ”Om målet var att lämna bakom sig ett land som kan klara sig självt”, skriver den amerikanska utvärderingsmyndigheten SIGAR, ”är den övergripande bilden dyster.” Den tillväxt som har funnits har varit konstgjord. ”Afghanistans största ekonomiska utmaning är att finna hållbara källor till tillväxt”, som Världsbanken uttrycker det.

Två nya faktorer som skulle kunna gynna Afghanistan är det stora kinesiska intresset för investeringar utomlands och den gröna omställningen. Afghanistans resurser i form av litium – som används till elbilsbatterier – värderas till fantasibelopp. För ett land som Kina, som gör anspråk på att vara världsledande på teknik och inte har några problem med kränkningar av mänskliga rättigheter, är det synnerligen intressant att investera i Afghanistan även när det styrs av talibanerna.

Men om den afghanska ekonomin har något större utbyte av dessa investeringar är en annan fråga. Som David Petraeus påpekar är den kinesiska modellen att använda kinesiska arbetare, kinesiskt material och kinesisk teknik. Även om talibanerna skulle lyckas finna Kina i stridsfrågan om Xinjiang och förtrycket av den muslimska befolkningen, är investeringar i utvinning av naturresurser ingen snabb lösning på Afghanistans ekonomiska kris. ”Jag ser inte att det här och nu skulle generera den typ av intäkter som de behöver”, som Petraeus säger.

Om det finns något hopp om att talibanerna denna gång vid makten ska utöva ett mindre extremt ledarskap, torde det få grundas på det ekonomiska beroendet av omvärlden.

Samtidigt visade talibanerna under sin förra tid vid makten ingen större omsorg om landets ekonomi. När regimen föll var Afghanistans BNP per capita den fjärde lägsta i världen. Den förväntade livslängden var 56 år. I mars 2002 beskrev Världsbanken det som att Afghanistans ekonomi befann sig i ett tillstånd av kollaps. 20 år senare är det på god väg att upprepas.

Daniel Brawn är fristående utrikesdebattör för SNB och fil.dr i historia. Pol. sek. för KD Region Kalmar län