Daniel Braw: Vår säkerhet byggde på rysk gas och kinesiskt kapital

Spanjoren Josep Borrell är kanske inte någon allmänt känd person, men som ”Europas utrikesminister” – eller mer formellt EU:s höge representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik – har han ovanligt god insyn. Och hans perspektiv på den politiska utveckling som har lett fram till den säkerhetspolitiska och ekonomiska utsatthet som européer just nu upplever är långt ifrån smickrande.

I ett tal vid EU-ambassadörernas årskonferens nyligen sa Borrell: ”Vi européer genomlider nu konsekvenserna av en process som har pågått i många år där vi har kopplat loss källorna till vårt välstånd från källorna till vår säkerhet.”

Välståndet, säger Borrell, har byggt på två saker: den ryska gasen och den kinesiska marknaden. Den ryska gasen har varit billig, pålitlig och stabil. De kinesiska arbetarna med sina låga löner har hållit inflationen nere. Billiga varor har kommit de europeiska konsumenterna till del samtidigt den ständigt växande kinesiska marknaden har gynnat exportföretagen.

Och säkerheten har i hög grad varit en fråga för USA. Till och med risken för ett ryskt angrepp på Ukraina sågs tydligare från USA än i Europa. ”I Bryssel sa amerikanerna till oss: ’De kommer att angripa, de kommer att angripa’, men vi ville inte tro det”, säger Borrell.

I eftertankens kranka blekhet ter sig denna ordning, där både välstånd och säkerhet blev avhängiga faktorer långt utanför europeisk kontroll, som synnerligen naiv. Det hade varit fullt möjligt att USA:s president vid tiden för det ryska angreppet inte hade varit Joe Biden utan Donald Trump – med svåranalyserade konsekvenser för det amerikanska stödet, krigets utveckling eller Europas säkerhetsläge.

Den ordning som Borrell beskriver, och som trots allt gav Europas befolkning både välstånd och säkerhet, har dock på kort tid raserats. Länder som har varit storkonsumenter av rysk gas måste på kort tid bryta med sitt beroende. Synen på Kina förändras – tidigare förhoppningar på en utveckling i mer öppen riktning har grusats och ersätts av en bild av en aggressiv supermakt som begränsar tillgången till sin egen marknad.

Och så är det USA, där oberäkneligheten är ständigt närvarande. Även om samarbetet enligt Borrell fungerar utmärkt nu, är Joe Biden en både fysiskt och politiskt svag president. Vad som händer efter honom vet ingen – däremot står det klart att det inte är långt dit. ”Vem vet vad som kommer att hända om två år, eller ens i november?” som Borrell säger.

Påfrestningarna för Europa i år är en akut kris, där mycket av beslutsfattande och sammanhållning trots allt har fungerat bättre än väntat. Men Josep Borrells varning är värd att ta på allvar. Det finns ingen återgång till det tillstånd av relativt välstånd och relativ säkerhet som rådde före 24 februari: ”Det är en värld som inte längre existerar.”

Konturerna av den nya värld som kommer i den gamlas ställe är inte särskilt tilltalande. Den ter sig både stökig och farlig. Men en lärdom av dagens utsatthet är dock att det i längden är bättre att förhålla sig till världen sådan den är än som man önskar att den vore.

Daniel Braw är utrikesdebattör och fil.dr i historia/SNB