Daniel Källenfors: Stockholms klimatgalenskap drabbar tyvärr hela länet

Rödgrönt styrda Stockholms stad har så högt uppskruvade klimatvisioner att hela länet drabbas. Särskilt huvudstadens klimatåtgärder på trafikområdet är verklighetsfrämmande. Hittills är det mest företagarnas protester som har uppmärksammats. Men den stora del av befolkningen som är beroende av bilen för sina transporter måste också höras.

Det mest påtagliga problemet är Stockholms stads så kallade miljözoner klass 3. De är så långtgående att EU-kommissionen i vintras fann sig nödgad att utreda om dessa eventuellt stod i strid mot den fria rörligheten. Beslutet att införa kraftiga trafikbegränsningar i stadens kommersiella centrum har därefter överklagats av branschorganisationerna Svensk Handel och Visita, som tillsammans företräder 15 000 företag inom handel och turism. Men det är inte enbart näringsidkare som hindras. Alla vi i kranskommunerna, som är beroende av fungerande transporter, drabbas.

Nyligen hade vi i Lidingös kommunstyrelse anledning att gå igenom Stockholms stads ”Klimathandlingsplan 2024-2030”. I vårt remissvar ger vi en rad invändningar, varav några kan framhållas här.

För det första tycks handlingsplanen utgå från att det knappt finns något utanför Stockholms tullar. Konsekvenser för invånarna i kranskommunerna beaktas inte nog. Men begränsningar som införs i Stockholms innerstad får följder långt utanför stadsgränsen. Det bor över två miljoner människor i regionen. Alla behöver, på olika sätt, tillgång till staden.

För det andra präglas dokumentet av ett oresonligt motstånd mot bilar. Möjligen har detta perspektiv sitt ursprung i Miljöpartiet, vars klimatnätverk ju anser att inte bara utsläppen utan bilkörningen i sig måste upphöra. Men bilarna kommer för överskådlig tid vara ett viktigt transportslag i Stockholm. Det finns ungefär en miljon personbilar i länet. De går inte att fantisera bort. Förbjuder man biltrafik inför man i praktiken rörelsebegränsningar för många av länets invånare, som äger två tredjedelar av bilarna.

Och när man bara tillåter elbilar – då är det invånarna inne i Stockholms stad som får åka i gräddfil medan vi andra stängs ute. Bara ungefär var tionde bil är en elbil, och hälften tillhör dem som bor inne i Stockholm.

För det tredje rimmar de luftiga visionerna i Stockholms klimathandlingsplan illa med den solkiga politiska verklighet som det rödgröna styret medför. Med bättre ekonomi och utbyggd kollektivtrafik hade kanske klimatreformerna känts mer jordnära. Men ekonomin krisar, och infrastrukturen är eftersatt. Busslinje på busslinje läggs ner. Potthålen överträffas bara av skotthålen. Skattehöjningarna gör inte saken bättre.

Klimathandlingsplanen vrider upp bilfientligheten ytterligare, i en stad som redan stänger av vägar, tar bort parkeringsplatser och höjer avgifter. Det är möjligen bekvämt för den genomsnittlige väljaren på Södermalm. Priset betalas dock till stor del av oss som bor i kranskommunerna. Nyttan är marginell. Sveriges andel av de globala utsläppen är bara en promille, och Stockholmstrafiken är enbart en tjugondel av den promillen. Det är galenskap att tro en miljözon i innerstaden gör skillnad. Den huvudsakliga effekten blir att invånare runtom i Stockholms län får svårare att arbeta, umgås och leva.

Därför säger Lidingö nej till det rödgröna trafikkaoset i Stockholms klimathandlingsplan. Och jag är säker på att vi talar för en stor del av länets invånare. Staden kan inte utformas enbart för elskotersurfande MP-hipsters. Vanligt folk behöver också Stockholm.

Daniel Källenfors är kommunstyrelsens ordförande i Lidingö