Daniel Klein; Pantomim i leksaksekonomin
2000
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
E
o
c
o
…::.:::
UJ
som avlägsnar sig från mänsklig värdighet, resning, ansvar i takt med
bidragsförsörjningens utbredning
och överlägsna resultatnytta. Han
borde tala om rättssäkerheten i tätbefolkade bostadsområden, folks rätt
till ett fredat hem, en fredad hemmiljö, skydd mot övergrepp av alla
de slag, sanktioner mot den som förbryter sig mot normer och regler,
nolltolerans, poliser dygnet runt.
Han och andra liberaler borde tala
om upprätthållandet av lag och ordning som en av politikens allra viktigaste uppgifter.
SKITSAMHÄLLE SOM NISCH
Han borde lyssna på Carlos eftersom
Carlos vet var han har Nordpolen
och Carlos vågar sig ut ur godhetspåsen. Rättssäkerhet till vardags. Det
är den friheten folk vill ha först. First
things first.
Skiten är ingen dålig drivkraft för
förbättringar och en ledig nisch
dessutom. Från skitvillkor för gamla,
hänsynslösa skitungar till skolbarn
– en del, inte alla – till skitbeskattningen av sparandet. Den skitiga
avstampen måste in i den politiska
berättelsen annars blir det bara anemisk välvilja av friheten- in genom
ena örat och ut genom det andra.
Moderaterna säger sig vilja bli
bättre på sociala frågor, ”vård och
sociala frågor har försummats” heter
det. Moderaterna ska ”måna om de
svaga”. Tja. Är Lasse svag? Hur är det
med rättigheternas koppling till
ansvaret egentligen? Är Lasse moraliskt berättigad till bostad no matter
what?
Att måna om de svaga är nog
tyvärr att måna om den svenska
institutionaliserade godheten och
den svenska infantiliserade rättskänslan. Vad det nu beror på, om det
är för att vi har vant oss vid att staten alltid kommer och sopar upp
efter oss, eller om vi har fått in rätPantomim i lel<sal<sel<onomin
av Daniel Klein
F
OLK BRUKADE KLAGA på
att om tio nationalekonomer tillfrågades om en sak,
fick man elva åsikter (Keynes hade två). Så var det på
den gamla goda tiden. Idag är det på
våra universitet så att om tio nationalekonomer tillfrågas, kanske man
inte ens får en åsikt. De nationalekonomer som återfinns i media har
åsikter, men i den akademiska världen är det inte många ekonomer som
tar ställning i politiska frågor. Det är
få som engagerar sig i intellektuella
utmaningar och som håller på med
vetenskaplig verksamhet med relevans för policyfrågor. Liksom det är
få som har åsikter som de är beredda
att försvara i en seriös debatt.
Akademiska nationalekonomer
tillhör en karriärklubb, och klubben
beter sig på vissa, officiellt fastställda sätt. Men klubbprestationer
bidrar inte med mycket till samhället. De är inskränkta, rigida och artificiella. När en aktuell politisk fråga
skall kommenteras ignoreras alla den
riktiga världens egenskaper, som inte
framgångsrikt kan klämmas in i en
formell modell eller i en statistisk
undersökning. Klubben kanske kan
belysa många aspekter, men enbart
en i taget, vilket ger en sönderhackad serie av avgränsade och småaktiga analyser. Klubbprestationer ger
inte- och kan intege-en övergripande förståelse av en frågeställning.
Klubbmedlemmar har två officiella sätt att prestera saker på. Det
mer upphöjda är modellbyggande.
Matematiska funktioner kallas ”konsumenter” och ”producenter” etc,
EfJ lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 1 l
tighetstänkandet så djupt att vi faktiskt har överlåtit ansvaret för våra
liv på staten, eller om det är någon
sorts urskruvat jämlikhetstänkande
som har krupit in i själen på oss,
men det ger oss ett tänkande på
Totte-nivå: Totte bor i Rågsved. Carlos kickar ut Totte. Nu har Totte ingenstans att bo. Det är synd om Totte.
De som faller in i kören med ”Vi
tycker också synd om Totte” tillför
inte landet så rasande mycket.
Det är inte lätt att tala med egen
röst på ren och klar svenska i en politisk kultur så mättad av omsorgstänkande, och med medier därtill som
hugger på varje utslag av vanlig enkel
konsekvensmoral där det finns ett
offer att oja om. Men moderaterna
kan faktiskt, det har de visat.
Liberalismen ligger i tiden.
Helena Riviere (helena.riviere@
swipnet.se) är bokförläggare och samhällsdebattör.
och de agerar i en leksaksekonomi.
Precis som när han lägger ett pussel
letar modellbyggaren efter en ”jämvikt”, som sedan behandlas som slutet på berättelsen. Av de många
egenskaper som mänskliga institutioner har, kan endast en eller två
modelleras samtidigt.
TEORI OM VAD?
Den andra prestationsgenren handlar
om att hitta statistisk signifikans. Om
data existerar eller kan skapas letar
nationalekonomer efter mönster i
data i förhoppningen att de kan visa
ett statistiskt resultat som är alltför
osannolikt för att vara slumpmässigt,
vilket stöder någon hypotes som presenterats. Både modellbyggande och
statistisk signifikans är tekniska och
formalistiska metoder, och klubbprestationer bygger snarare på teknik än på ämnesinnehålL Modellbyggande är känt under kodnamnet
”teori”, men trots det har många
modeller ingen anknytning till vad
som händer i den riktiga världen.
Man kan fråga sig, teori om vad?
I huvudsak utgör modellbyggarna
ett hantverksskrå ivilket hantverkarna
utvärderar varandras arbete och där
de använder pengar som ytterst kommer från källor (skattebetalare, stiftelser, studenter och donatorer) som inte
vet något om och som inte bryr sig om
hur detta hantverk utförs. Utanför
skrået har hantverket dock inget värde.
Även om statistisk signifikans är
viktig som en grundläggande metod
för att studera världen, används den
på ett sätt som ofta är irrelevant. Att
få fram statistiska resultat är ett slags
prestation. Men sällan placeras de
resultaten i en bredare argumentation
i någon policyfråga. Om ett sådant
försök sker, är det oftast inte de stiliga,
avancerade statistiska resultaten som
övertygar. Mycket ofta är enklare sorters bevis och resonemang mycket mer
trovärdiga. Men de enklare sorterna
ses inte som prestationer av klubben.
Med andra ord passar den verkliga världens komplexitet inte så lätt
in i tekniska framställningar. En seriös policydiskussion leder in i ett
omfattande snår av moraliska, juridiska, politiska, historiska och institutionella frågor. Eftersom studier
på sådana områden inte kan användas som redskap för logiska lekar
och statistiskt letande efter önskade
resultat, avvisas de av klubbledarna.
AKADEMISK PANTOMIM
Den nationalekonomiska yrkeskå-
rens andefattiga tendenser har trotsats och kritiserats av några av efterkrigstidens stora nationalekonomer:
Friedrich Hayek, Ronald Coase, Thomas Schelling, Albert Hirschman,
James Buchanan, Erik Dahmen, Gordon Tullock, Israel Kirzner, Johan
Myhrman, Peter Bauer och Deirdre
McCloskey. (Flera av dem har skrivit kritiska bidrag som återfinns i en
nyligen utkommen antologi som jag
varit redaktör för, What Do Economists Contribute?, publicerad av New
York University Press och Cato Institute.) De har argumenterat för att de
resonemang och bevis som har störst
sprängkraft inte är framtagna eller
uttryckta matematiskt. Sådana resonemang och bevis, likt Adam Smiths
skrifter, kan läsas och förstås av fler
än bara specialister. Viktiga ekonomiska ideer kan läras ut och utvecklas genom att enbart använda numeriska exempel, eller t o m utan någon
matematik alls. Faktum är att matematik ofta förgiftar den teoretiska
utvecklingen.
Likt en skådespelare som i en
pantomim låtsas fånga fisk, låtsas
klubbekonomerna hålla på med policyanalys. Men när pantomimer framförs är det få som inte förstår att det
är en fiktiv värld- en insikt som inte
är lika spridd när det gäller det natioEn lel<tion med Machiavelli
av Jerker Widen
F
INNS DET NÅGOT ATT LÄRA
av den italienske renässansfilosofen Niccolo Machiavelli?
Klassiska tänkare och
författare från så vitt skilda läger
som William Shakespeare, Francis
Bacon, Edmund Burke och Karl
Marx har alla förfasats och förundrats över Machiavellis kyliga men
också skarpa iakttagelser om statsmannakonst och politisk filosofi.
Han lämnar ingen tänkande människa oberörd. Slughet, politiska
intriger och dubbelspel, cynisk och
hänsynslös strävan efter makt och
berömmelse – det är inga stillsamma tankar renässansfilosofen väcker. Liksom under tidigare epoker
uppfattas fortfarande epitetet machinalekonomerna håller på med. Om
en scenarbetare vid en pantomim
skulle kasta in en riktig fisk från sidan
av scenen, som om skådespelaren
verkligen fångat en fisk, skulle publiken skratta, eftersom verkligheten
gjort intrång i det artistiska framfö-
randet. Men om någon, vid en akademisk föreställning, skulle vara
dumdristig nog att förklara att alla de
viktiga metoder som modellbyggaren
använder misslyckas med att hjälpa
oss att bättre förstå verkligheten, då
skulle klubbledarna sluta sig samman
och kasta ut en så fräck person.
Samhället skulle ha mycket att
vinna på om nationalekonomerna
gjorde mer arbete som är relevant
för policyfrågor. Men på MIT, Stanford, Chicago – och, såvitt jag förstår, skolor som Handelshögskolan
och Stockholms universitet – kan
akademiska ekonomer fortsätta i sin
egen värld, med att ge varandra jobb,
pengar och ihåligt beröm, medan de
låtsas att deras modellbyggande och
deras statistiska bagateller bidrar
positivt till samhället i stort.
ÖVERSÄTTNING: NICLAS BERGGREN
Daniel B Klein (dklein@scu.edu)
är Associate Professor i nationalekonomi vid
Santa Clara University och gästforskare vid
City-universitetet i stockholm.
avellisk som något av en skymf,
något som man personligen inte
gärna vill kännas vid. Att termen har
använts för att beskriva det politiska
spelet i dagens Ryssland under Boris
Jeltsins presidentskap är föga förvå-
nande, men passar det verkligen på
vår egen statsminister, som lite
skämtsamt har kallats Vingåkers
Machiavelli?
Kanske det. Men säkert är i alla
fall att den intellektuella miljö han
verkade i skiljer sig från vår. Men
trots att Machiavellis tänkande faller tillbaka på stämningar i medeltim;:o:;-
0
::J
o
3
lSvensk Tidskrift l2ooo,nr 1 lBJ
o
c
o
…::.:::
UJ
som avlägsnar sig från mänsklig värdighet, resning, ansvar i takt med
bidragsförsörjningens utbredning
och överlägsna resultatnytta. Han
borde tala om rättssäkerheten i tätbefolkade bostadsområden, folks rätt
till ett fredat hem, en fredad hemmiljö, skydd mot övergrepp av alla
de slag, sanktioner mot den som förbryter sig mot normer och regler,
nolltolerans, poliser dygnet runt.
Han och andra liberaler borde tala
om upprätthållandet av lag och ordning som en av politikens allra viktigaste uppgifter.
SKITSAMHÄLLE SOM NISCH
Han borde lyssna på Carlos eftersom
Carlos vet var han har Nordpolen
och Carlos vågar sig ut ur godhetspåsen. Rättssäkerhet till vardags. Det
är den friheten folk vill ha först. First
things first.
Skiten är ingen dålig drivkraft för
förbättringar och en ledig nisch
dessutom. Från skitvillkor för gamla,
hänsynslösa skitungar till skolbarn
– en del, inte alla – till skitbeskattningen av sparandet. Den skitiga
avstampen måste in i den politiska
berättelsen annars blir det bara anemisk välvilja av friheten- in genom
ena örat och ut genom det andra.
Moderaterna säger sig vilja bli
bättre på sociala frågor, ”vård och
sociala frågor har försummats” heter
det. Moderaterna ska ”måna om de
svaga”. Tja. Är Lasse svag? Hur är det
med rättigheternas koppling till
ansvaret egentligen? Är Lasse moraliskt berättigad till bostad no matter
what?
Att måna om de svaga är nog
tyvärr att måna om den svenska
institutionaliserade godheten och
den svenska infantiliserade rättskänslan. Vad det nu beror på, om det
är för att vi har vant oss vid att staten alltid kommer och sopar upp
efter oss, eller om vi har fått in rätPantomim i lel<sal<sel<onomin
av Daniel Klein
F
OLK BRUKADE KLAGA på
att om tio nationalekonomer tillfrågades om en sak,
fick man elva åsikter (Keynes hade två). Så var det på
den gamla goda tiden. Idag är det på
våra universitet så att om tio nationalekonomer tillfrågas, kanske man
inte ens får en åsikt. De nationalekonomer som återfinns i media har
åsikter, men i den akademiska världen är det inte många ekonomer som
tar ställning i politiska frågor. Det är
få som engagerar sig i intellektuella
utmaningar och som håller på med
vetenskaplig verksamhet med relevans för policyfrågor. Liksom det är
få som har åsikter som de är beredda
att försvara i en seriös debatt.
Akademiska nationalekonomer
tillhör en karriärklubb, och klubben
beter sig på vissa, officiellt fastställda sätt. Men klubbprestationer
bidrar inte med mycket till samhället. De är inskränkta, rigida och artificiella. När en aktuell politisk fråga
skall kommenteras ignoreras alla den
riktiga världens egenskaper, som inte
framgångsrikt kan klämmas in i en
formell modell eller i en statistisk
undersökning. Klubben kanske kan
belysa många aspekter, men enbart
en i taget, vilket ger en sönderhackad serie av avgränsade och småaktiga analyser. Klubbprestationer ger
inte- och kan intege-en övergripande förståelse av en frågeställning.
Klubbmedlemmar har två officiella sätt att prestera saker på. Det
mer upphöjda är modellbyggande.
Matematiska funktioner kallas ”konsumenter” och ”producenter” etc,
EfJ lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 1 l
tighetstänkandet så djupt att vi faktiskt har överlåtit ansvaret för våra
liv på staten, eller om det är någon
sorts urskruvat jämlikhetstänkande
som har krupit in i själen på oss,
men det ger oss ett tänkande på
Totte-nivå: Totte bor i Rågsved. Carlos kickar ut Totte. Nu har Totte ingenstans att bo. Det är synd om Totte.
De som faller in i kören med ”Vi
tycker också synd om Totte” tillför
inte landet så rasande mycket.
Det är inte lätt att tala med egen
röst på ren och klar svenska i en politisk kultur så mättad av omsorgstänkande, och med medier därtill som
hugger på varje utslag av vanlig enkel
konsekvensmoral där det finns ett
offer att oja om. Men moderaterna
kan faktiskt, det har de visat.
Liberalismen ligger i tiden.
Helena Riviere (helena.riviere@
swipnet.se) är bokförläggare och samhällsdebattör.
och de agerar i en leksaksekonomi.
Precis som när han lägger ett pussel
letar modellbyggaren efter en ”jämvikt”, som sedan behandlas som slutet på berättelsen. Av de många
egenskaper som mänskliga institutioner har, kan endast en eller två
modelleras samtidigt.
TEORI OM VAD?
Den andra prestationsgenren handlar
om att hitta statistisk signifikans. Om
data existerar eller kan skapas letar
nationalekonomer efter mönster i
data i förhoppningen att de kan visa
ett statistiskt resultat som är alltför
osannolikt för att vara slumpmässigt,
vilket stöder någon hypotes som presenterats. Både modellbyggande och
statistisk signifikans är tekniska och
formalistiska metoder, och klubbprestationer bygger snarare på teknik än på ämnesinnehålL Modellbyggande är känt under kodnamnet
”teori”, men trots det har många
modeller ingen anknytning till vad
som händer i den riktiga världen.
Man kan fråga sig, teori om vad?
I huvudsak utgör modellbyggarna
ett hantverksskrå ivilket hantverkarna
utvärderar varandras arbete och där
de använder pengar som ytterst kommer från källor (skattebetalare, stiftelser, studenter och donatorer) som inte
vet något om och som inte bryr sig om
hur detta hantverk utförs. Utanför
skrået har hantverket dock inget värde.
Även om statistisk signifikans är
viktig som en grundläggande metod
för att studera världen, används den
på ett sätt som ofta är irrelevant. Att
få fram statistiska resultat är ett slags
prestation. Men sällan placeras de
resultaten i en bredare argumentation
i någon policyfråga. Om ett sådant
försök sker, är det oftast inte de stiliga,
avancerade statistiska resultaten som
övertygar. Mycket ofta är enklare sorters bevis och resonemang mycket mer
trovärdiga. Men de enklare sorterna
ses inte som prestationer av klubben.
Med andra ord passar den verkliga världens komplexitet inte så lätt
in i tekniska framställningar. En seriös policydiskussion leder in i ett
omfattande snår av moraliska, juridiska, politiska, historiska och institutionella frågor. Eftersom studier
på sådana områden inte kan användas som redskap för logiska lekar
och statistiskt letande efter önskade
resultat, avvisas de av klubbledarna.
AKADEMISK PANTOMIM
Den nationalekonomiska yrkeskå-
rens andefattiga tendenser har trotsats och kritiserats av några av efterkrigstidens stora nationalekonomer:
Friedrich Hayek, Ronald Coase, Thomas Schelling, Albert Hirschman,
James Buchanan, Erik Dahmen, Gordon Tullock, Israel Kirzner, Johan
Myhrman, Peter Bauer och Deirdre
McCloskey. (Flera av dem har skrivit kritiska bidrag som återfinns i en
nyligen utkommen antologi som jag
varit redaktör för, What Do Economists Contribute?, publicerad av New
York University Press och Cato Institute.) De har argumenterat för att de
resonemang och bevis som har störst
sprängkraft inte är framtagna eller
uttryckta matematiskt. Sådana resonemang och bevis, likt Adam Smiths
skrifter, kan läsas och förstås av fler
än bara specialister. Viktiga ekonomiska ideer kan läras ut och utvecklas genom att enbart använda numeriska exempel, eller t o m utan någon
matematik alls. Faktum är att matematik ofta förgiftar den teoretiska
utvecklingen.
Likt en skådespelare som i en
pantomim låtsas fånga fisk, låtsas
klubbekonomerna hålla på med policyanalys. Men när pantomimer framförs är det få som inte förstår att det
är en fiktiv värld- en insikt som inte
är lika spridd när det gäller det natioEn lel<tion med Machiavelli
av Jerker Widen
F
INNS DET NÅGOT ATT LÄRA
av den italienske renässansfilosofen Niccolo Machiavelli?
Klassiska tänkare och
författare från så vitt skilda läger
som William Shakespeare, Francis
Bacon, Edmund Burke och Karl
Marx har alla förfasats och förundrats över Machiavellis kyliga men
också skarpa iakttagelser om statsmannakonst och politisk filosofi.
Han lämnar ingen tänkande människa oberörd. Slughet, politiska
intriger och dubbelspel, cynisk och
hänsynslös strävan efter makt och
berömmelse – det är inga stillsamma tankar renässansfilosofen väcker. Liksom under tidigare epoker
uppfattas fortfarande epitetet machinalekonomerna håller på med. Om
en scenarbetare vid en pantomim
skulle kasta in en riktig fisk från sidan
av scenen, som om skådespelaren
verkligen fångat en fisk, skulle publiken skratta, eftersom verkligheten
gjort intrång i det artistiska framfö-
randet. Men om någon, vid en akademisk föreställning, skulle vara
dumdristig nog att förklara att alla de
viktiga metoder som modellbyggaren
använder misslyckas med att hjälpa
oss att bättre förstå verkligheten, då
skulle klubbledarna sluta sig samman
och kasta ut en så fräck person.
Samhället skulle ha mycket att
vinna på om nationalekonomerna
gjorde mer arbete som är relevant
för policyfrågor. Men på MIT, Stanford, Chicago – och, såvitt jag förstår, skolor som Handelshögskolan
och Stockholms universitet – kan
akademiska ekonomer fortsätta i sin
egen värld, med att ge varandra jobb,
pengar och ihåligt beröm, medan de
låtsas att deras modellbyggande och
deras statistiska bagateller bidrar
positivt till samhället i stort.
ÖVERSÄTTNING: NICLAS BERGGREN
Daniel B Klein (dklein@scu.edu)
är Associate Professor i nationalekonomi vid
Santa Clara University och gästforskare vid
City-universitetet i stockholm.
avellisk som något av en skymf,
något som man personligen inte
gärna vill kännas vid. Att termen har
använts för att beskriva det politiska
spelet i dagens Ryssland under Boris
Jeltsins presidentskap är föga förvå-
nande, men passar det verkligen på
vår egen statsminister, som lite
skämtsamt har kallats Vingåkers
Machiavelli?
Kanske det. Men säkert är i alla
fall att den intellektuella miljö han
verkade i skiljer sig från vår. Men
trots att Machiavellis tänkande faller tillbaka på stämningar i medeltim;:o:;-
0
::J
o
3
lSvensk Tidskrift l2ooo,nr 1 lBJ