Daniel Nadj: Den svenska Nato-ansökan ur ett ungerskt perspektiv

Sveriges Nato-ansökan ser äntligen ut att vara i hamn. Den utdragna historien går mot sitt slut efter att Ungerns premiärminister Viktor Orbán i ett telefonsamtal den 24 januari försäkrat Nato:s generalsekreterare Jens Stoltenberg om den ungerska regeringens stöd för Sveriges ansökan, som förväntas tas upp i det ungerska parlamentet i februari. Orbáns besked kom i samband med att det turkiska parlamentet godkände den svenska ansökan. Därmed har Sverige, drygt 18 månader efter att anslutningsprocessen inleddes, fått grönt ljus av försvarsalliansens alla 31 medlemsländer.

Det rådde bred partipolitisk och medial samsyn kring att Sverige behövde gå med i Nato månaderna efter Rysslands invasion av Ukraina; bara Miljöpartiet och Vänsterpartiet röstade emot i riksdagen. Snarare än att handla om medlemskapet i sig har den Nato-debatt som uppstått i Sverige därför kretsat kring regeringens hantering av anslutningsprocessen, framför allt i förhållande till just Turkiet och Ungern, de två länder som tidigt uttryckte reservationer kring Sveriges anslutning.

Den svenska regeringens strategi i det här läget har varit att fokusera alla sina diplomatiska resurser på Turkiet med utgångspunkten att Ungern kommer att följa efter. Fixeringen vid Turkiet har också avspeglats i den svenska Nato-debatten, där spekulationer avlöst varandra om vad president Erdogan kan tänkas vilja ha i gengäld för ett godkännande.

Det ungerska perspektivet har däremot helt saknats i denna debatt, vilket i sig är signifikativt för de bedrövliga svensk-ungerska relationerna. Svenska debattörer framstår lika konfunderade som irriterade över vad man uppfattar som en ologisk ungersk linje. Med få undantag har någon i Sverige ens försökt att begripa den ungerska ståndpunkten.

Det ska påpekas att den ungerska linjen varit allt annat än tydlig för en utomstående. Till skillnad från Turkiet, som radat upp alla möjliga rimliga och orimliga krav på Sverige, har den ungerska regeringens invändningar handlat om den allmänna svenska attityden gentemot Ungern. Således hänvisade László Kövér, talman i det ungerska parlamentet och veteranpolitiker för regeringspartiet Fidesz, i en intervju till “arrogans” hos den svenska sidan och uttryckte sitt missnöje med att svenska politiker inte utnyttjade tiden den turkiska ratificeringen tog till att öppna dialog med Ungern. 

Mer specifika än så har representanterna för den ungerska regeringen bara varit vid enstaka tillfällen. Ett sådant var när premiärministerns stabschef Balázs Orbán i ett Facebook-inlägg listade exempel på Ungern-kritiska uttalanden från nuvarande svenska ministrar. I inlägget lyftes bland annat ett uttalande från Johan Pehrson fram där Liberalernas partiledare hänvisade till den “främlingsfientliga” ungerska regeringen som “fortsatt kränker rättsstatens princip och avstår från stöd till Ukraina”. Även Ulf Kristersson citerades när han argumenterade för att det var EU:s jobb att “sätta press på den ungerska regeringen och stödja oppositionen”. Samma uttalanden citerades i ett blogginlägg av Zoltán Kovács, regeringens talman i internationella frågor, för att visa på “en öppet fientlig inställning” som funnits från svenskt håll i åratal. 

Den sortens kritik får dock betraktas som mild i jämförelse med den socialdemokratiska regeringens kommentarer om Ungern, som vid flera tillfällen ledde till att Sveriges ambassadör i Budapest kallades upp till ungerska utrikesministeriet. Den största diplomatiska stormen länderna emellan kom efter en tweet från Annika Strandhäll i februari 2019 där hon uttryckte att Ungerns familjepolitik med skattelättnader för mödrar “osar 30-tal”. Tweeten resulterade i ett öppet brev från Ungerns president Katalin Novák där den svenska socialförsäkringsministern uppmanades sluta jämföra Ungern med Nazityskland.

Att önska goda relationer med en militär allianspartner är i sig fullt legitimt. Även om man bortser från uttalanden från enskilda politiker är det uppenbart att det finns utrymme för förbättring i det avseendet. För att ta ett exempel vittnar Moderaternas och Kristdemokraternas långsiktiga arbete för att försöka utesluta Fidesz ur Europaparlamentets största partigrupp EPP inte direkt om harmoni mellan de ledande partierna i de svenska och ungerska högerregeringarna (Fidesz lämnade till slut EPP självmant 2021).

Men att det ungerska parlamentet till sist kommer att godkänna Sveriges ansökan har trots allt detta aldrig varit uppe för diskussion. Frågorna har i stället varit hur länge det oundvikliga godkännandet kan fördröjas samt om, och i så fall vad, något kan krävas i utbyte.

Det är omöjligt att förstå det ungerska agerandet utan att koppla det till Viktor Orbáns egenartade tolkning av Ungerns nationella intresse. Den orbanistiska realpolitiken, som historikern Gergely Romsics kallat en radikal quid pro quo-politik, är raka motsatsen till kompromisspolitiken som traditionellt råder inom EU. Medan den senare bygger på att varje part gör eftergifter tills man når en konsensus som alla kan acceptera, ser Orbán utrikespolitik som en arena för konflikter mellan olika nationella intressen. Här handlar det inte om att mötas någonstans i mitten, utan om att besegra motparten genom förhandling.

Den här synen skiljer sig från den ungerska högerns historiska syn på utrikespolitik. István Bethlen, premiärminister under mellankrigstiden och realpolitikens moderna ungerska fader, insåg att Ungern som ett litet centraleuropeiskt land behövde anpassa sig till stormakternas strategiska mål i regionen. Utrikespolitiken som Bethlen utformade tog landet ut ur isoleringen efter första världskriget genom att fokusera på de mål som var möjliga att nå inom ramen för det internationella systemet. Det var en långsiktig, strategisk och konservativ realpolitik som står i kontrast till orbanismens rent taktiska inriktning och fixering vid kortsiktiga, konkreta resultat.

Den orbanistiska utrikespolitiken är dock inte bara en alternativ metod. Ungerns ständiga konfrontationer med sina västliga allianspartners följer logiskt av Orbáns övertygelse att västs hegemoni i världen är på väg mot sitt slut. Den ungerska premiärministern är visserligen inte blind inför dagens realiteter och har också visat sig vara beredd att ta ett steg tillbaka när de ledande länderna i EU och Nato satt honom under stort tryck. Men kärnan i Orbáns utrikespolitik är att förbereda sig för en ny, multipolär världsordning där utgångspunkten är att länder som Turkiet, Kina och Ryssland kommer att spela en tyngre roll.

Den utgångspunkten reflekterades í högsta grad i Ungerns hantering av Sveriges Nato-ansökan. Den ungerska taktiken – att vänta så länge som möjligt med ratificeringen i hopp om att få ut något av hela historien – var klassisk orbanism. Att detta (till synes) misslyckades i slutändan, ska inte lura oss att tro att det inte var målet.

Givet orbanismens antaganden, har Ungerns taktik också mer som talar för sig än vad som framgår vid en första anblick. För det första hade Ungern praktiskt taget ingenting att förlora. Relationerna med Sverige har redan tillåtits att försämras till nivån att denna fördröjning sannolikt varken gör till eller från. För det andra kan tidpunkten för ratificeringen utnyttjas i andra, ur ungersk synvinkel viktigare frågor. I den mån som Ungerns godkännande av Sveriges ansökan genererar någon välviljahos västs stormakter är det rimligt att försöka maximera effekten av denna. Orbáns besked till Stoltenberg kom lägligt veckan innan Europeiska rådets extrainsatta toppmöte där förhandlingar om ett stödpaket till Ukrainas krigsinsats på 50 miljarder euro stod på agendan, något som Orbán lade in sitt veto mot på det ursprungliga mötet i december.

Det är ingen vågad gissning att det svenska Nato-medlemskapet kom på tal under dessa förhandlingar. För Orbáns del tycks detta ha räckt till att tillfoga två extra formuleringar till toppmötets slutsatser innan stödpaketet röstades igenom under gårdagen: den ena lade till en möjlighet för EU-kommissionen att ompröva finansieringen efter två år; den andra befäste ett tidigare uttalande om att beslut om pengar som hålls tillbaka till medlemsstater genom rättsstatsmekanismen måste grundas i ”objektiva och faktabaserade” överväganden. Dessa, visserligen begränsade, eftergifter kommunicerades omedelbart som en förhandlingsseger på Viktor Orbáns Facebook.    

Hur ska Sverige svara på den ungerska utmaningen? Det framstår som angeläget med en normalisering av de svensk-ungerska relationerna. Ulf Kristerssons godtagande av Viktor Orbáns inbjudan till Budapest är ett välkommet steg i den riktningen. Synen som som vuxit fram i betydande delar av den svenska Nato-debatten där bilaterala samtal med framtida allianspartners, det vill säga helt vanlig diplomati, likställs med “höjden av förnedring” har med rätta förkastats av regeringen.

Kristerssons regering har fortfarande mycket kvar att bevisa innan den nått sitt uttalade mål att göra upp med den idealistiska utrikespolitiken som präglat Sverige sedan Palme-åren till förmån för en strategi grundad på svenska geopolitiska intressen. Dess agerande i Nato-frågan har, utan att ha varit felfritt, visat att regeringen tar den ambitionen på allvar.

Daniel Nadj är fil. master i historia