Daniel Nadj: Det ungerska valet är en folkomröstning om Orbán

Orbán eller inte Orbán? Det är frågan som ska besvaras när Ungern går till val på söndagen den 3 april.

Efter Merkels avsked som förbundskansler i Tyskland är Viktor Orbán den nu längst sittande regeringschefen i Europa. Om han lyckas leva upp till sitt mål att sitta kvar som premiärminister till 2030 skulle han spela i samma division som självaste Bismarck, som tillbringade 22 år och 262 dagar som rikskansler.

Ungern har genomgått djupgående förändringar sedan Orbáns makttillträde 2010. Kritiker talar om en urholkad demokrati med minskad pressfrihet, försvagade rättsstatsmekanismer och ett orättvist valsystem utformat för att gynna regeringspartiet Fidesz. Enligt amerikanska forskningsinstitutet Freedom House är Ungern således inte längre att betrakta som en demokrati utan snarare en “hybridregim” i gråzonen mellan autokratier och demokratier.

Men i den mån som det skett ett illiberalt skifte i Ungern har det främst slagit mot konkurrerande eliter. För de breda folklagren har de ekonomiska framstegen under samma period spelat större roll.

Arbetslösheten är låg, mycket tack vare de tyska industrijättar som lockats till Ungern av låga bolagsskatter och relativt billig arbetskraft. Statsskulden har aldrig varit så låg som nu efter kommunismens fall. Enligt Eurostat ökade Ungerns BNP med 27 procent mellan 2014 och 2019. Landets medelklass har fått en märkbart ökad levnadsstandard under de här åren.

Samtidigt finns tecken på att den ekonomiska tillväxten kan avta framöver. Valet 2022 är första gången som Fidesz går in i en valrörelse som regeringsparti utan en kraftig reallöneökning bakom sig. Det kan förstås delvis förklaras med de ekonomiska konsekvenserna av coronakrisen.

Men en anledning är också att man börjat dra åt tumskruvarna i Bryssel. Stödet från EU:s coronafond, som skulle betalats ut i höstas, fortsätter att hållas inne med hänvisning till brister i den ungerska rättsstaten. Ett domslut från Europeiska unionens domstol i februari i år bekräftade EU:s lagliga rätt att vägra stöd till medlemsstater på demokratiska grunder, något som kan tillämpas på alla delar i unionens budget.

Ukrainakriget har seglat upp som en annan fara för Orbán. Hans hittills nära relation till Putin har blivit en belastning även på hemmaplan, vilket omkullkastat flera dogmer i den ungerska utrikespolitiken sedan 2010. Att den ungerska regeringen öppnat landets dörrar för ukrainska flyktingar och stödjer de gemensamma EU-sanktionerna mot Ryssland är delvis resultatet av denna nya situation. Samtidigt gör den ungerska energiförsörjningens tunga beroende av rysk gas att handlingsutrymmet gentemot Ryssland är begränsat.

Det är ett av problemen som den samlade oppositionen “Enade för Ungern” – där sex partier från socialistiska MSZP till högerradikala Jobbik ingår – också kommer att behöva hantera om de utgår med vinsten i valet. Hittills har vi dock fått få konkreta besked om vilken politik detta koalitionsblock ämnar att föra.

När partilöse Péter Márki-Zay, en självbetitlad konservativ, sensationellt vann Enade för Ungerns primärval i höstas fick det många att hoppas på en ny tideräkning hos den ungerska oppositionen. Men att gå från borgmästare i lilla Hódmez?vásárhely till rikskänd premiärministerkandidat över en natt har uppenbart varit en tärande resa. Flera kontroversiella uttalanden från Márki-Zay under valkampanjen kan sannolikt härledas till denna ökade påfrestning.

Utan en partiinfrastruktur bakom sig har Márki-Zay dessutom haft tidvis svårt att kommunicera hur han skiljer sig från såväl Fidesz som vänstern, vars band till förre premiärministern Ferenc Gyurcsány avskräcker många väljare. I början av sin kampanj betonade Márki-Zay vad han skulle bevara i Orbáns politik till den grad att han lät förvillande lik den sittande premiärministern. Somliga började rentav tala om “orbánism utan Orbán”.

Sedan dess har Márki-Zay sökt en mer konfrontativ väg gentemot regeringen. Fram till krigsutbrottet handlade det till stor del om att upprepa anklagelsepunkterna om korruption och populism som vänstern använt sig av mot Orbán i de tre senaste valen.

Men i takt med att kriget i grannlandet Ukraina tagit över nyhetsrapporteringen har hans regeringskritik antagit en mer existentiell prägel. Ungern står, som Márki-Zay uttryckte det i sitt tal på nationaldagen den 15 mars, inför ett historiskt val mellan “Orbán och Putin eller väst och Europa”. Med kriget rasande allt närmare den ungerska gränsen får sådana ord en alldeles särskild tyngd.

Enligt opinionsmätningarna kan vi vänta oss en valrysare; bara ett fåtal procentenheter skiljer ledande Fidesz från oppositionen. Möjligheten att Orbán får se sig besegrad efter tolv raka år vid makten framstår som betydligt större än inför något av de tre senaste parlamentsvalen.

Om en förlust för Orbán också skulle innebära slutet för orbánismen är mer osäkert. Huruvida Ungern kan göra upp med den senare är den stora frågan för landet på sikt.

Daniel Nadj är fil. master i historia