Daniel Tarschys; Moderaterna och liberalismen
1981
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DANIEL TARSCHYS:
Moderaterna och liberalismen
Moderaterna gör anspråk på attföreträda en
renare och mer principfast liberalism än
folkpartiet, men de förefaller inte alldeles
renhjärtade i sin nya övertygelse, skriver
riksdagsman Daniel Tarschys. Enligt hans
åsikt har den mörkblå riktningen inom
partiet stärkt sin ställning under 70-talet och
partiet alltmerforgals av .
”handelshögskolehögern”. Det är den mera
mörkblå grupperingen kring Gösta Bohman
som ivrigast forfåktar de liberala idierna.
De har dock endast upptäckt en del av den
liberala iditraditionen. Många centrala
målkonflikter harfallit ur blickfli.ltet.
Ord har också sina öden. När ”liberal” for
forsta gången användes i det engelska parlamentet i början av 1800-talet var det
som konservativt skällsord mot de medlemmar som hade uttalat sitt stöd får frihetssträvandena i Spanien. Halvtannat sekel senare har konservativa moderata politiker i Sverige upptäckt att de vid närmare
eftertanke också är liberaler. Det har rentav utbrutit en ädel tävlan i liberalism, och
enligt dc skälvande segerbulletinerna på
Svenska Dagbladets ledarsida tycks den
ena pokalen efter den andra i dessa mästerskap hembäras av fåreträdare får moderata samlingspartiet.
För tio-femton år sedan handlade den
politiska debatten i Sverige i stor utsträckning om socialismens sanna mening och
innebörd. Nu är det i stället liberalismen
man rycker och drar i. Det är självfallet rtt
framsteg. Det nyväckta intresset får liberalt tänkande bör kunna bidra till att allt
fler stiftar bekantskap med källflödena till
de etiska fåreställningar och värderingar
som i stor utsträckning präglar det svens·
ka samhället. Ty så är det ju: även om de
medvetna och engagerade liberalerna alltid har varit i minoritet finns det i \’år
andliga atmosfär och i våra umgängesvanor ändå stora doser av liberal civilisa·
tion. Liberalismen är, skulle man kanske
våga säga, en fårtätad, normativ form av
det svenska samhällsklimatet.
H ur har då detta samhällsklimat uppstått? Det går inte att se det enbart som
resultatet av liberal politisk opinionsbild·
ning, även om den har spelat en viktig roll.
Processen är avsevärt mer sammansatt.
Många sidor av kulturlivet och många vetenskapliga utvecklingslinjer har samverkat till att forma liberala ideal och liberala
ryggmärgsreaktioner hos stora delar av
det svenska folket. Religiösa tankar har
bidragit men också högst profana moraluppfattningar. Ta t ex respekten for den
enskilde, som är en hjärtpunkt i liberalismen. Vi kritiserar ofta socialdemokraterna
för att de i vissa avseenden brister i den
respekten, men det finns goda skäl att
peka på vad arbetarrörelsen har gjort for
att befästa den känslan i samtidsmedvetandet Många av sekelskiftets patroner
och husbönder utmärkte sig t ex inte for
någon överdriven respekt for de enskilda
individer som utgjorde deras tjänstefolk.
Här är ett område där det snarast är den
fackliga rörelsen som har gått i bräschen
för ett mer liberalt synsätt.
Skiftande innebörd i ordet liberal
Med detta är det också antytt att frågan
om ”äganderätten” till den liberala etiketten är svårhanterlig. Liberala värderingar
är så vitt spridda att ingen åsiktsriktning
med monopolanspråk kan säga sig foreträ-
da den enda, den sanna eller den oforfalskade liberalismen. Den liberala ideologin
är också så rik på inbördes svårforenliga
mål att det i många sammanhang blir en
ren chimär att fåsöka pricka in den liberala
ståndpunkten. Det är därfor som Svenska
Dagbladets komparationsövningar – liberal, liberalare, liberalast – ofta blir så få-
fånga. Om man inte foreställer sig att liberalismen hyllar endast ett värde som det
405
gäller att maximera, t ex den enskildes frihet från kontakter med myndigheter, då
går det heller inte att fastställa vad som är
den ”liberalaste” uppfattningen om sommarstugebyggande i ömtålig skärgårdsmiljö eller spridning av sadistiska våldsfilmer till minderåriga.
En enkel och konventionell lösning av
etiketteringsproblemet är givetvis att som
liberal beteckna antingen dem som (l)
själva anser sig vara liberaler eller som (2)
enligt allmänt språkbruk utpekas som liberaler. Dessa grupper sammanfaller for
det mesta. Däremot är det inte säkert att
gruppernas politiska ideer sammanfaller
vid en jämforelse mellan olika tider och
länder. Under 1800-talet var liberalismen
överallt en vänsterrörelse i harnesk mot
olika konservativa strömningar. Först mot
slutet av århundradet överflyglades den av
ideriktningar som var mer outrerade i sin
radikalism. I det nuvarande politiska
språkbruket har vänsterkaraktären överlevt i vissa länder men inte i andra. Medan
liberalism på många håll uppfattas om en
radikal reformdoktrin har den i andra
länder blivit en mer etablerad och samhällsbevarande ideologi.
Den amerikanska kontinenten erbjuder
exempel på båda ytterligheterna. I Canada är det liberala partiet ett borgerligt medelklassparti med betydande reformambitioner. På den politiska kartan befinner
det sig mellan det socialdemokratiska
NDP och det konservativa partiet. I Latinamerika däremot har ”liberal” på många
håll en rätt markerad högerklang. Ett hederligt reformparti i den delen av världen
406
skall vara antingen revolucionario eller popular, helst bådadera.
I Förenta staterna har liberalismen utvecklats från en nationalfilosofi till en
vänster-center-riktning. I lite äldre språkbruk kunde liberalismen beskrivas som ett
inbegrepp av den amerikanska ideologin. I
Louis Hartz’ klassiska studie (”The liberal
tradition in America”, 1955) var liberalism
nästan liktydigt med amerikanskt politiskt
tänkande. Lionel Trilling kunde ännu
kring 1950 hävda att av 150 miljoner amerikaner uppfattar sig minst 149,5 miljoner
som liberaler. Men den karaktäristiken är
inte längre riktig. Under de senaste årtiondena har konservatismen vuxit sig stark i
Förenta staterna och liberalismen täcker
numera ett brett spektrum av åsikter från
vänster till center, inklusive socialdemokrater, huvudfåran i det demokratiska
partiet och den smala ”upplysta” marginalen i det republikanska partiet. Från hö-
ger avhånas dessa reformister som ”wishywashy liberals” – ett mjäkigt och blåögt
släkte.
Liberala internationalens ordförande
Gaston Thorn, numera president i EGkommissionen, har berättat om sitt första
möte med Ronald Reagan. Mitt under
middagen med det dåvarande guvernörsparet i Californien vänder sig Nancy Reagan till sin make och säger: ”Ron, did you
know that Mr Thorn is a liberal?” Efter
denna skakande underrättelse yttrades vid
den middagen inga fler ord mellan hrr
Thorn och Reagan. För guvernören i Californien var ” liberaler” en samling skäggiga och bångstyriga individer i Berkeley
som störde den allmänna ordningen. Att
en sådan nästlat sig in vid ens middagsbord förhöjde knappast aptiten.
Liberaler i Europa
Med den europeiska liberala traditionen
röjde guvernören ingen bekantskap. Själrfallet är denna tradition heller inte enhetlig. I några länder (Italien, Spanien, Nederländerna, Belgien) står de liberala partierna för en politik som från svensk horisont närmast skulle betecknas som moderat. Ofta har man i dessa länder emellertid
en stark förankring i klassisk liberal filosofi
och i några fall en markerad antiklerikalism i det ideologiska bagaget. Även i
Frankrike har liberalismen närmast varit
en högerfilosofi, och det är kanske betecknande för ordets klang att inget parti har
velat använda det i sitt namn. Franska
partier tenderar generellt sett att överdriva sin vänsterkaraktär. Under tredje republiken kunde utpräglade högerriktningar gå under sådana namn som Parti ripublicain de gauche, och det klassiska mittpartiet
i fransk politik har länge burit det stolta
namnet Parti radical et radieal-socialis/e utan
att tyngas av alltför samhällsomvälvande
ambitioner.
I Nordeuropa har liberalismen emellertid en något annan profil. I dc länder som
haft starka konservativa partier har det
aldrig rått något tvivel om att liberalerna
står för en mer reforminriktad och socialt
engagerad politik. De engelska liberalerna
med sitt rika filosofiska arv från whigpartiet och den breda radikala ådran i brittiskt tänkande har i ekonomiska och sociala frågor länge haft en klart reformistisk
orientering. I Västtysklands fridemokratiska parti fanns det länge två strömningar, en socialliberal och en mer markerat
borgerligt nationalliberaL Den senare riktningen har emellertid försvagats kraftigt
under 70-talet, och åtskilliga av dess anhängare har i likhet med den tidigare partiledaren Erich Mende gått över till CDU.
I Norden är det traditionellt folkpartiet,
norska venstre, det liberale folkepartiet,
danska venstre, det radikale venstre och
det liberala folkpartiet i Finland som har
räknat sig som liberala partier. En stark
liberal tendens finns också inom svenska
folkpartiet i Finland. Samarbetet mellan
dessa partier är fast etablerat inom ramen
för nordiska rådet och Liberala internationalen. Den ideologiska korsbefruktningen
har också varit stark. Även om vart och ett
av partierna har sin egen framtoning –
det radikalevenstret ex genom pacifistiska
tendenser och den grundvigianska bakgrunden, norska venstre genom sin grönskiftande miljöprofil och svenska folkpartiet genom sin särskilda roll som samlingsparti for den finland-svenska befolkningen
-kan man mycket väl urskilja en nordisk
socialliberal tradition med många gemensamma element. Släktskapen framträdde
tydligt på de två ideologiska seminarier
som hölls med fåreträdare for de nordiska
liberala partierna i Egelund 1980 och i
Ljungskile 1981.
Moderaternas liberalisering
Nu knackar alltså även moderata samlingspartiet på dörren. Inte så att man
407
önskar delta i det samarbete som sedan
länge pågår mellan liberala partier i Västeuropa – moderaterna är fast forankrade i
den konservativa internationalen – men
däremot gör man anspråk på att i Sverige
företräda en renare och mer principfast
liberalism än folkpartiet.
Att detta budskap väckt en viss bestörtning inom folkpartiet ska inte förnekas. Å
ena sidan infinner sig den vanliga känslan
som politiker får när någon forsöker ” stjä-
la ens kläder”, som det heter. (”Bästa forsvaret är att alltid ha dem på sig”, lyder en
vanlig motreplik. Det skapar dock problem får den personliga hygienen.) Å andra sidan vill man från folkpartiets sida inte
gärna driva några ensamanspråk på liberalismen. Att det finns liberala värderingar även hos andra partier har man aldrig
förnekat. Om dessa forstärks är det självfallet en utveckling som måste välkomnas.
Vad som emellertid något fordunklar bilden är att de senaste proselyterna inte fö-
refaller alldeles renhjärtade i sin nya övertygelse. Intresset att tillägna sig liberala
ideer tycks inte sällan överflyglas av
intresset att tillägna sig liberala väljare –
vilket man också att döma av opinionsmätningarna har varit ganska framgångsrik med.
Till detta kommer att den moderata ”liberaliseringen” endast delvis tonar fram
som ett närmande till de värderingar som
folkpartiet traditionellt har stått for. Förr
om åren brukade man ibland skilja mellan
en mer konservativ falang och en mer liberal falang inom högerpartiet. Hos sådana
högermän/moderater som t ex Gunnar
408
Heckscher, Anders Wijkman och den
äldre Jarl Hjalmarson fann folkpartister
ofta en sympatisk medvetenhet om samhällsproblemens sociala dimensioner. Under senare delen av 60-talet kunde man i
de moderata leden skönja en viss dominans för sådana ” ljusblå” värderingar. I
·den mån ledarstriden Holmberg-Bohman
handlade om ideologi – det var förvisso
inte den enda facetten – var det väsentligen en schism mellan en ljusblå-konciliant
och en mörkblå-konsekvent linje inom
partiet.
Såvittjag kan bedöma har den mörkblå
riktningen stärkt sin ställning under 70-
talet. Den har fått intellektuellt eldunderstöd av studentforbundet som genom amerikanska och andra influenser fått en alltmer militant marknadsekonomisk och antietatistisk orientering. Och vad man
framför allt har absorberat i den internationella högerströmningen är då de ekonomiska doktrinerna. Medan den traditionella värdekonservatismen förbleknat under 70-talet och högerns historiska uppslutning kring vissa etiska, moraliska och
religiösa värden sjunkit i bakgrunden har
merkantila och materialistiska strömningar nu fått ett allt starkare genomslag. Det
samhällsförbättrarnit som brann i den
äldre konservativa idealismen har slocknat, och i dess ställe har det tänts en starkt
glödande t~o på marknadens inneboende
förmåga att i rättvisa doser skapa välstånd, frihet och lycka åt alla. Partiet tycks
alltmer fårgas av sin handelshögskolehöger.
Är politikerna representativa för sina
väljare?
Mot den bakgrunden är det viktigt att notera att det inte är från någon motspänstig
ljusblå flygel som det nu hörs liberala signaler utan just från den mera mörkblå
grupperingen kring Gösta Bohman. Det är
inte moderata samlingspartiets ”vänster”
utan dess ”höger” som mest ivrigt förfåktar de liberala ideerna. En intressant illustration av styrkan hos denna höger gavs
nyligen i en undersökning av profJörgen
Westerståhl och Folke Johansson (”Medborgarna och kommunen. Studier av medborgerlig aktivitet och representativ folkstyrelse”. Ds Kn 1981: 12). Westerståhl
och hans medarbetare har gjort om en
mätning av inställningen till skatter och
service som utfördes 1966 genom utfrågning av väljare och fullmäktige i ett stort
antal kommuner. Figuren (s 409) visar
den förskjutning som skett.
Vid den första undersökningen framgick
det att de politiska förtroendemännen i
alla partier stod till vänster om sina resp
väljargrupper. Detta förklarades på sin tid
med att politikerna hade en bättre överblick över de kommunala behoven. 1979
består detta mönster hos de socialistiska
partierna, medan mittenpartiernas fortroendevalda nu har ungefår samma uppfattningar som resp valmanskårer och moderaternas kommunalpolitiker genomsnittligt sett hamnat en bra bit till höger
om sina väljare. Hur de moderata rikspolitikerna faller in i detta mönster framgår
inte av Westerståhl-Johanssons undersökning, men en försiktig gissning från
min sida är att dessa i åtskilliga avseenden
står ännu längre till höger än de kommunala förtroendemännen. De referat som
tränger fram från möten mellan den moderata partiledningen och moderata kommunalmän pekar i varje fall i den riktningen.
409
Traditionell kontra mörkblå liberalism
Hur fårhåller sig då denna mörkblå liberalism till en mer traditionell svensk liberalism? Ja, att det finns skillnader är uppenbart. Men låt oss börja i den andra änden.
Vad Bohman tagit upp i sina tal under de
Föredrar ökad service Föredrar
Fullm.
Välj.
Fullm.
Välj.
Ökade insatser
– höjd skatt
s
Vpk S F C
F C H
sänkt skatt
M
~i nskade ins~tser
– sänkt skatt
Väljarnas och de förtroendevaldas attityder till skatter och service enligt opinionsmätningar 1966 och 1979.
Källa: Ds Kn 1981 : 12 s 86.
410
senaste åren är otvivelaktigt problem och
teman som ofta uppmärksammats från Ii-.
beralt håll. Att den samhällsåskådning
som framträder i dessa anföranden ryms
inom den europeiska liberalismens huvudfåra finns inget skäl att bestrida. Min huvudinvändning är därför inte att det bohmanska tänkandet är ”oliberalt” utan att
det är ensidigt och begränsat. Medan vissa
liberala värden vältaligt försvaras lyser
andra med sin frånvaro. Vad moderatledaren har upptäckt är, förefaller det mig,
enbart en del av den liberala idetraditionen; andra delar är honom helt främmande.
Till dc senare hör mycket av de sociala
reformambitioner som traditionellt varit
förknippade med liberala strävanden. Den
borgerliga vänstern i Sverige har genomsyrats av ett otåligt intresse för att bekämpa vad som är ont och vrångt i samhället.
Den har inte accepterat att människor far
illa och lever i misär utan rastlöst sökt
efter metoder att häva eller motverka så-
dana missförhållanden. Jag vill inte påstå
att denna reformiver alltid har varit framsynt eller framgångsrik; ibland har den
lagt krokben för sig själv genom lösningar
som visat sig olyckliga. Men man har åtminstone jagat vidare utan att förtröttas
och utan att falla tillbaka i den dästa självbelåtenhet och självtillräcklighet som ligger så nära till hands för människor som
klarar sig någorlunda väl själva. Den senare attityden smeks ofta medhårs i den moderata förkunnelsen, inte minst i resonemangen om den s k nya individualismen.
Individualismen är fårvisso ett viktigt
element i liberalismen – men knappast i
den form som den presenteras i den bohmanska retoriken. Vid sekelskiftet talade
såväl liberaler som konservativa – en
Karl Staaff likaväl som en Harald Hjärne
– om den nödvändiga balansen mellan
medborgerliga rättigheter och skyldigheter. Det senare temat tycks nu ha forsvunnit ur den moderata doktrinen. I diskus·
sionen om den enskilde och samhället
handlar det bara om att maximera indivi·
dens rörelsefrihet, inte om att understryka
hans fcirpliktelser mot det allmänna. Att
individen har en plats i den större gemen·
skapen tycks ha fallit ur blickfältet.
I moderatledarens anföranden ställs
den sunda individualismen ständigt mot
den osunda kollektivismen. En sådan mot·
satsställning fördunklar mer än·den fcirkla·
rar. Vilka typer av lösningar och aktiviteter är det egentligen som är kollektivistiska? Är det alla slags gemensarna ansträngningar och verksamheter eller är dd
enbart sådana som bedrivs i hägnet av
offentlig reglering och finansiering? Är forsvaret kollektivistiskt? Polisen? Sjukfcirsäkringen? Medborgarskolan? Det vore tack·
nämligt om man kunde få lite klarare besked om vad som egentligen avses med
detta svepande begrepp. Ty ”kollektivismen” har länge varit ett lika slarvigt invektiv i den moderata vokabulären som
”kommersialismen” är i den socialistiska.
Historiskt går det självfallet att finna
många exempel på att liberaler bestigit
barrikader för att bekämpa kollektiva lösningar till fårmån för en bevarad eller vidgad individuell handlingsfrihet. Ett aktuelit fall är löntagarfondsfrågan. Men det är
lika lätt att visa hur man ofta har valt just
kollektiva lösningar for att tänja den enskildes rörelseutrymme eller gagna gemensamma intressen. Det var t ex väsentligen
liberala strömningar som under 1800-talet
banade väg for den kommunala självstyrelsen i olika länder – kollektivism i sin
prydno. Och det var liberaler som slöt sig
samman i kollektiva organisationer for att
främja olika sociala mål: folkbildning,
nykterhet, arbetarskydd, skyttefärdigheter
och mycket annat. På många områden har
man också funnit det lämpligt att täcka
gemensamma behov genom offentliga insatser. Det finns rader av exempel på att
liberaler och även moderater varit drivande i denna utvidgning av det kollektiva
verksamhetsregistret.
Men möjligen är det nu inte alls detta
som moderaterna avser med ”kollektivism”. Vad är det då? Är det kanske kollektivavtalen? Liberaler var med om att
lägga grunden for vår moderna arbetsmarknadslagstiftning under 20-talet, men
jag har inte uppfattat att moderaterna på
de senaste årtiondena skulle ha krävt nå-
gon återgång till helt individuella arbetsavtal. Gåtan kvarstår följaktligen olöst.
Intill dess det från moderat sida meddelas
vad man egentligen avser med ”kollektivism” blir det ett ekande tomt slagord.
Betydelsen av statens och marknadsekonomins expansion
Den klassiska liberalism som moderaterna
anknyter till i sin kritik av den offentliga
411
sektorn är Herbert Speneers snarare än
Adam Smiths. Under intryck av de nyliberala strömningarna har statskritiken
fördjupats och försetts med en ekonomiskhistorisk underbyggnad. Det ekonomiska
välstånd som byggts upp i västerlandet
uppfattas som ett resultat av marknadsekonomins kraftutveckling medan den offentliga sektorn väsentligen anses ha fungerat som en broms och en hämsko. Ett
arbete som stundom åberopas till stöd for
denna historiesyn är Douglass C North &
Robert Paul Thomas The Riseofthe Western
World: A New Economic History (1973). Det
är en intressant bok som fortjänar att läsas
av många. Gösta Bohman och hans talskrivare borde emellertid läsa den en gång
till, eftersom dc förefaller ha fått en något
skev bild av budskapet.
En huvudtanke hos North & Thomas är
att man länge har överskattat dc naturvetenskapliga och tekniska innovationernas
betydelse för det ekonomiska uppsvinget
och på motsvarande sätt underskattat dc
juridiska och sociala uppfinningarna. En
avgörande motor bakom tillväxten har varit dc institutionella förändringar som skapat incitament for ökade arbetsinsatser
och ökat arbetsbyte. Hit hör en rad åtgärder som konsoliderat äganderätten (property rights) och vidgat marknaderna.
Slående är att dc orsaksfaktorer som
North & Thomas utpekar har stark anknytning till vad vi i dag kallar den offentliga sektorn. Det är just genom statsmaktens konsolidering som en fast rättsordning har kunnat etableras och handeln har
kunnat expandera. Marknaderna har for- 412
visso inte uppstått av sig själva utan i stor
utsträckning genom politiska interventioner på många olika områden. Offentliga
investeringar i forskning, utbildning, kommunikationer och mycket annat har varit
avgörande drivkrafter bakom det ekonomiska uppsvinget.
Statens och marknadsekonomins expansion är alltså starkt kopplade till varandra.
Det var industrisamhället som skapade
själva den finansiella basen for den moderna offentliga sektorn. Genom övergången från självhushållning till bytesekonomi blev det möjligt att mobilisera allt
större resurser får statliga och kommunala
insatser. Samtidigt skapade industrialiseringen en efterfrågan på offentliga tjänster
och trygghetssystem som tidigare inte
hade funnits. Med urbaniseringen följde
nya livsmönster och nya behov. Ur marknadens svängningar växte krav på socialforsäkringar och andra skyddsnät. Hotfulla inslag i den nya tekniken drev fram
en vidgad offentlig kontroll.
Med detta vill jag självfallet inte teckna
någon idyllisk bild av en fullkomlig harmoni mellan offentlig och privat sektor.
Att skattetrycket, den statliga kontrollen
och de marknadsstörningar som uppstår
genom offentliga regleringar och insatser
vållar allvarliga problem for näringslivet
är uppenbart for alla. Lika uppenbart är
det att den moderna staten på många sätt
hotar att inkräkta på den enskildes frihet.
Detta är ett starkt skäl att hålla statsmakten under noggrann bevakning och att
ständigt gallra och rensa i floran av offentliga regleringar och åtaganden. Min poäng är endast att ett sådant gallrande och
rensande helst bör utgå från en någorlunda nyanserad insikt om den offentliga sektorns betydelse och inte från den blinda
aversionen. I praktisk politik visar moderaterna också for det mesta en god intuitiv
förståelse av motiven får olika offentliga
insatser. Men på det ideologiska planet
sätter denna förståelse bara blygsamma
spår. Här blir det i stället ofta en svartvit
förkunnelse om den offentliga sektorns
ondska och marknadens godhet.
Förbud kontra individuell handlingsfrihet
Ett tredje område där den moderata liberalismen är alltfår fallen får demagogiska
fårenklingar är debatten om ”forbudssam·
hället”. När folkpartiet från höger attackeras får att brista i liberalism gäller det ofta
restriktioner av olika slag. En liberal ska,
om man får tro detta resonemang, alltid
ivra for största möjliga individuella rörel·
sefrihet och därfor konsekvent motsätta sig
statliga inskränkningar i den enskild(~
handlingsutrymme. Mot en så kategoriskt
formulerad princip finns det emellertid flera invändningar.
För det fårsta vimlar det i det moderna
samhället av fårbud som alla är övere111
om. Hit hör t ex nästan alla de restrik~
ner som ingår i brottsbalken. För det andra är syftet med sådana frihetsinskränk·
ningar just att fårsvara andra människon
frihet.
U tan en restriktionsspäckad rättsordning skulle vi alla leva i en så otrygg tillvaro att den enskildes handlingsfrihet vore
mycket starkt begränsad. För det tredje
finns det många allmänt accepterade forbud som är tillkomna for att upprätthålla
andra centrala värden i ett rättssamhälle.
Ett rättvist skattesystem forutsätter t ex att
de mindre nogräknade inte hur lätt som
helst kan komma undan från sin del av de
gemensamma uppoffringarna.
Slutligen bör det noteras att praktiskt
taget alla normer kan presenteras som
”förbud” av den som i polemiskt syfte finner det lämpligt. Successionsordningen
”förbjuder” tex alla medborgare utom
kungens arvingar att bli statschef. Att
handla vin på lördagar var denna sommar
lika ”fårbjudet” som att besöka posten på
söndagar. Kollektivanslutningen av LOmedlemmar till socialdemokratiska partiet
inskränker den enskildes handlingsfrihet
– är den som vill forbjuda denna medlemsform då en ”förbudsivrare”? Etcetera.
Med lite retorisk händighet kan de flesta
gällande och föreslagna regler beskrivas
som gamla och nya förbud.
Vilka restriktioner som är acceptabla i
ett liberalt samhälle är nästan alltid en
avvägningsfråga där flera intressen måste
ställas mot varandra. Här gör moderater
och folkpartister ibland olika bedömningar. Ta t ex de berömda sommarstugorna!
Den ene tänker på markägarens frihet och
vill reducera byggrestriktionerna till’ ett
minimun. Den andre erinrar sig att det
också finns grannar som kan ha syn- 413
punkter och att merparten av landets invånare faktiskt inte har möjlighet att skaffa sig något sommarställe. Ett hus som
uppfors på en strand i skärgården blir ett
”förbud” så gott som något, ett forbud i
terrängen som lång tid framöver inskränker friheten for det rörliga friluftslivet.
Summering
Låt mig summera på fåljande sätt. Att
moderaterna visar ett växande intresse for
de liberala ideerna är en glädjande utveckling. Glädjen dämpas emellertid av två
sammanhängande omständigheter. Dels
sammanfaller denna ideologiska nyorientering med den allmänna högervridning
av partiet som pågått under hela 70-talet
men blivit särskilt påtaglig under de senaste åren. Dels står det klart att den moderata upptäckten av liberalismen är synnerligen partiell. Genom att man inte !att
något grepp om viktiga delar av den liberala idetraditionen har också många centrala målkonflikter fallit ur blickfältet, och
den liberala förkunnelse som moderaterna
presterar rymmer därfor mycket av doktrinär ensidighet. Exempel på sådana forenklingar finns bl a i debatterna om individualism kontra kollektivism, privat kontra
offentlig sektor och förbud kontra individuell handlingsfrihet. Om moderaterna i
dessa frågor anser sig stå for den ”nya”
liberalismen håller jag for min del gärna
till godo med den gamla.
Moderaterna och liberalismen
Moderaterna gör anspråk på attföreträda en
renare och mer principfast liberalism än
folkpartiet, men de förefaller inte alldeles
renhjärtade i sin nya övertygelse, skriver
riksdagsman Daniel Tarschys. Enligt hans
åsikt har den mörkblå riktningen inom
partiet stärkt sin ställning under 70-talet och
partiet alltmerforgals av .
”handelshögskolehögern”. Det är den mera
mörkblå grupperingen kring Gösta Bohman
som ivrigast forfåktar de liberala idierna.
De har dock endast upptäckt en del av den
liberala iditraditionen. Många centrala
målkonflikter harfallit ur blickfli.ltet.
Ord har också sina öden. När ”liberal” for
forsta gången användes i det engelska parlamentet i början av 1800-talet var det
som konservativt skällsord mot de medlemmar som hade uttalat sitt stöd får frihetssträvandena i Spanien. Halvtannat sekel senare har konservativa moderata politiker i Sverige upptäckt att de vid närmare
eftertanke också är liberaler. Det har rentav utbrutit en ädel tävlan i liberalism, och
enligt dc skälvande segerbulletinerna på
Svenska Dagbladets ledarsida tycks den
ena pokalen efter den andra i dessa mästerskap hembäras av fåreträdare får moderata samlingspartiet.
För tio-femton år sedan handlade den
politiska debatten i Sverige i stor utsträckning om socialismens sanna mening och
innebörd. Nu är det i stället liberalismen
man rycker och drar i. Det är självfallet rtt
framsteg. Det nyväckta intresset får liberalt tänkande bör kunna bidra till att allt
fler stiftar bekantskap med källflödena till
de etiska fåreställningar och värderingar
som i stor utsträckning präglar det svens·
ka samhället. Ty så är det ju: även om de
medvetna och engagerade liberalerna alltid har varit i minoritet finns det i \’år
andliga atmosfär och i våra umgängesvanor ändå stora doser av liberal civilisa·
tion. Liberalismen är, skulle man kanske
våga säga, en fårtätad, normativ form av
det svenska samhällsklimatet.
H ur har då detta samhällsklimat uppstått? Det går inte att se det enbart som
resultatet av liberal politisk opinionsbild·
ning, även om den har spelat en viktig roll.
Processen är avsevärt mer sammansatt.
Många sidor av kulturlivet och många vetenskapliga utvecklingslinjer har samverkat till att forma liberala ideal och liberala
ryggmärgsreaktioner hos stora delar av
det svenska folket. Religiösa tankar har
bidragit men också högst profana moraluppfattningar. Ta t ex respekten for den
enskilde, som är en hjärtpunkt i liberalismen. Vi kritiserar ofta socialdemokraterna
för att de i vissa avseenden brister i den
respekten, men det finns goda skäl att
peka på vad arbetarrörelsen har gjort for
att befästa den känslan i samtidsmedvetandet Många av sekelskiftets patroner
och husbönder utmärkte sig t ex inte for
någon överdriven respekt for de enskilda
individer som utgjorde deras tjänstefolk.
Här är ett område där det snarast är den
fackliga rörelsen som har gått i bräschen
för ett mer liberalt synsätt.
Skiftande innebörd i ordet liberal
Med detta är det också antytt att frågan
om ”äganderätten” till den liberala etiketten är svårhanterlig. Liberala värderingar
är så vitt spridda att ingen åsiktsriktning
med monopolanspråk kan säga sig foreträ-
da den enda, den sanna eller den oforfalskade liberalismen. Den liberala ideologin
är också så rik på inbördes svårforenliga
mål att det i många sammanhang blir en
ren chimär att fåsöka pricka in den liberala
ståndpunkten. Det är därfor som Svenska
Dagbladets komparationsövningar – liberal, liberalare, liberalast – ofta blir så få-
fånga. Om man inte foreställer sig att liberalismen hyllar endast ett värde som det
405
gäller att maximera, t ex den enskildes frihet från kontakter med myndigheter, då
går det heller inte att fastställa vad som är
den ”liberalaste” uppfattningen om sommarstugebyggande i ömtålig skärgårdsmiljö eller spridning av sadistiska våldsfilmer till minderåriga.
En enkel och konventionell lösning av
etiketteringsproblemet är givetvis att som
liberal beteckna antingen dem som (l)
själva anser sig vara liberaler eller som (2)
enligt allmänt språkbruk utpekas som liberaler. Dessa grupper sammanfaller for
det mesta. Däremot är det inte säkert att
gruppernas politiska ideer sammanfaller
vid en jämforelse mellan olika tider och
länder. Under 1800-talet var liberalismen
överallt en vänsterrörelse i harnesk mot
olika konservativa strömningar. Först mot
slutet av århundradet överflyglades den av
ideriktningar som var mer outrerade i sin
radikalism. I det nuvarande politiska
språkbruket har vänsterkaraktären överlevt i vissa länder men inte i andra. Medan
liberalism på många håll uppfattas om en
radikal reformdoktrin har den i andra
länder blivit en mer etablerad och samhällsbevarande ideologi.
Den amerikanska kontinenten erbjuder
exempel på båda ytterligheterna. I Canada är det liberala partiet ett borgerligt medelklassparti med betydande reformambitioner. På den politiska kartan befinner
det sig mellan det socialdemokratiska
NDP och det konservativa partiet. I Latinamerika däremot har ”liberal” på många
håll en rätt markerad högerklang. Ett hederligt reformparti i den delen av världen
406
skall vara antingen revolucionario eller popular, helst bådadera.
I Förenta staterna har liberalismen utvecklats från en nationalfilosofi till en
vänster-center-riktning. I lite äldre språkbruk kunde liberalismen beskrivas som ett
inbegrepp av den amerikanska ideologin. I
Louis Hartz’ klassiska studie (”The liberal
tradition in America”, 1955) var liberalism
nästan liktydigt med amerikanskt politiskt
tänkande. Lionel Trilling kunde ännu
kring 1950 hävda att av 150 miljoner amerikaner uppfattar sig minst 149,5 miljoner
som liberaler. Men den karaktäristiken är
inte längre riktig. Under de senaste årtiondena har konservatismen vuxit sig stark i
Förenta staterna och liberalismen täcker
numera ett brett spektrum av åsikter från
vänster till center, inklusive socialdemokrater, huvudfåran i det demokratiska
partiet och den smala ”upplysta” marginalen i det republikanska partiet. Från hö-
ger avhånas dessa reformister som ”wishywashy liberals” – ett mjäkigt och blåögt
släkte.
Liberala internationalens ordförande
Gaston Thorn, numera president i EGkommissionen, har berättat om sitt första
möte med Ronald Reagan. Mitt under
middagen med det dåvarande guvernörsparet i Californien vänder sig Nancy Reagan till sin make och säger: ”Ron, did you
know that Mr Thorn is a liberal?” Efter
denna skakande underrättelse yttrades vid
den middagen inga fler ord mellan hrr
Thorn och Reagan. För guvernören i Californien var ” liberaler” en samling skäggiga och bångstyriga individer i Berkeley
som störde den allmänna ordningen. Att
en sådan nästlat sig in vid ens middagsbord förhöjde knappast aptiten.
Liberaler i Europa
Med den europeiska liberala traditionen
röjde guvernören ingen bekantskap. Själrfallet är denna tradition heller inte enhetlig. I några länder (Italien, Spanien, Nederländerna, Belgien) står de liberala partierna för en politik som från svensk horisont närmast skulle betecknas som moderat. Ofta har man i dessa länder emellertid
en stark förankring i klassisk liberal filosofi
och i några fall en markerad antiklerikalism i det ideologiska bagaget. Även i
Frankrike har liberalismen närmast varit
en högerfilosofi, och det är kanske betecknande för ordets klang att inget parti har
velat använda det i sitt namn. Franska
partier tenderar generellt sett att överdriva sin vänsterkaraktär. Under tredje republiken kunde utpräglade högerriktningar gå under sådana namn som Parti ripublicain de gauche, och det klassiska mittpartiet
i fransk politik har länge burit det stolta
namnet Parti radical et radieal-socialis/e utan
att tyngas av alltför samhällsomvälvande
ambitioner.
I Nordeuropa har liberalismen emellertid en något annan profil. I dc länder som
haft starka konservativa partier har det
aldrig rått något tvivel om att liberalerna
står för en mer reforminriktad och socialt
engagerad politik. De engelska liberalerna
med sitt rika filosofiska arv från whigpartiet och den breda radikala ådran i brittiskt tänkande har i ekonomiska och sociala frågor länge haft en klart reformistisk
orientering. I Västtysklands fridemokratiska parti fanns det länge två strömningar, en socialliberal och en mer markerat
borgerligt nationalliberaL Den senare riktningen har emellertid försvagats kraftigt
under 70-talet, och åtskilliga av dess anhängare har i likhet med den tidigare partiledaren Erich Mende gått över till CDU.
I Norden är det traditionellt folkpartiet,
norska venstre, det liberale folkepartiet,
danska venstre, det radikale venstre och
det liberala folkpartiet i Finland som har
räknat sig som liberala partier. En stark
liberal tendens finns också inom svenska
folkpartiet i Finland. Samarbetet mellan
dessa partier är fast etablerat inom ramen
för nordiska rådet och Liberala internationalen. Den ideologiska korsbefruktningen
har också varit stark. Även om vart och ett
av partierna har sin egen framtoning –
det radikalevenstret ex genom pacifistiska
tendenser och den grundvigianska bakgrunden, norska venstre genom sin grönskiftande miljöprofil och svenska folkpartiet genom sin särskilda roll som samlingsparti for den finland-svenska befolkningen
-kan man mycket väl urskilja en nordisk
socialliberal tradition med många gemensamma element. Släktskapen framträdde
tydligt på de två ideologiska seminarier
som hölls med fåreträdare for de nordiska
liberala partierna i Egelund 1980 och i
Ljungskile 1981.
Moderaternas liberalisering
Nu knackar alltså även moderata samlingspartiet på dörren. Inte så att man
407
önskar delta i det samarbete som sedan
länge pågår mellan liberala partier i Västeuropa – moderaterna är fast forankrade i
den konservativa internationalen – men
däremot gör man anspråk på att i Sverige
företräda en renare och mer principfast
liberalism än folkpartiet.
Att detta budskap väckt en viss bestörtning inom folkpartiet ska inte förnekas. Å
ena sidan infinner sig den vanliga känslan
som politiker får när någon forsöker ” stjä-
la ens kläder”, som det heter. (”Bästa forsvaret är att alltid ha dem på sig”, lyder en
vanlig motreplik. Det skapar dock problem får den personliga hygienen.) Å andra sidan vill man från folkpartiets sida inte
gärna driva några ensamanspråk på liberalismen. Att det finns liberala värderingar även hos andra partier har man aldrig
förnekat. Om dessa forstärks är det självfallet en utveckling som måste välkomnas.
Vad som emellertid något fordunklar bilden är att de senaste proselyterna inte fö-
refaller alldeles renhjärtade i sin nya övertygelse. Intresset att tillägna sig liberala
ideer tycks inte sällan överflyglas av
intresset att tillägna sig liberala väljare –
vilket man också att döma av opinionsmätningarna har varit ganska framgångsrik med.
Till detta kommer att den moderata ”liberaliseringen” endast delvis tonar fram
som ett närmande till de värderingar som
folkpartiet traditionellt har stått for. Förr
om åren brukade man ibland skilja mellan
en mer konservativ falang och en mer liberal falang inom högerpartiet. Hos sådana
högermän/moderater som t ex Gunnar
408
Heckscher, Anders Wijkman och den
äldre Jarl Hjalmarson fann folkpartister
ofta en sympatisk medvetenhet om samhällsproblemens sociala dimensioner. Under senare delen av 60-talet kunde man i
de moderata leden skönja en viss dominans för sådana ” ljusblå” värderingar. I
·den mån ledarstriden Holmberg-Bohman
handlade om ideologi – det var förvisso
inte den enda facetten – var det väsentligen en schism mellan en ljusblå-konciliant
och en mörkblå-konsekvent linje inom
partiet.
Såvittjag kan bedöma har den mörkblå
riktningen stärkt sin ställning under 70-
talet. Den har fått intellektuellt eldunderstöd av studentforbundet som genom amerikanska och andra influenser fått en alltmer militant marknadsekonomisk och antietatistisk orientering. Och vad man
framför allt har absorberat i den internationella högerströmningen är då de ekonomiska doktrinerna. Medan den traditionella värdekonservatismen förbleknat under 70-talet och högerns historiska uppslutning kring vissa etiska, moraliska och
religiösa värden sjunkit i bakgrunden har
merkantila och materialistiska strömningar nu fått ett allt starkare genomslag. Det
samhällsförbättrarnit som brann i den
äldre konservativa idealismen har slocknat, och i dess ställe har det tänts en starkt
glödande t~o på marknadens inneboende
förmåga att i rättvisa doser skapa välstånd, frihet och lycka åt alla. Partiet tycks
alltmer fårgas av sin handelshögskolehöger.
Är politikerna representativa för sina
väljare?
Mot den bakgrunden är det viktigt att notera att det inte är från någon motspänstig
ljusblå flygel som det nu hörs liberala signaler utan just från den mera mörkblå
grupperingen kring Gösta Bohman. Det är
inte moderata samlingspartiets ”vänster”
utan dess ”höger” som mest ivrigt förfåktar de liberala ideerna. En intressant illustration av styrkan hos denna höger gavs
nyligen i en undersökning av profJörgen
Westerståhl och Folke Johansson (”Medborgarna och kommunen. Studier av medborgerlig aktivitet och representativ folkstyrelse”. Ds Kn 1981: 12). Westerståhl
och hans medarbetare har gjort om en
mätning av inställningen till skatter och
service som utfördes 1966 genom utfrågning av väljare och fullmäktige i ett stort
antal kommuner. Figuren (s 409) visar
den förskjutning som skett.
Vid den första undersökningen framgick
det att de politiska förtroendemännen i
alla partier stod till vänster om sina resp
väljargrupper. Detta förklarades på sin tid
med att politikerna hade en bättre överblick över de kommunala behoven. 1979
består detta mönster hos de socialistiska
partierna, medan mittenpartiernas fortroendevalda nu har ungefår samma uppfattningar som resp valmanskårer och moderaternas kommunalpolitiker genomsnittligt sett hamnat en bra bit till höger
om sina väljare. Hur de moderata rikspolitikerna faller in i detta mönster framgår
inte av Westerståhl-Johanssons undersökning, men en försiktig gissning från
min sida är att dessa i åtskilliga avseenden
står ännu längre till höger än de kommunala förtroendemännen. De referat som
tränger fram från möten mellan den moderata partiledningen och moderata kommunalmän pekar i varje fall i den riktningen.
409
Traditionell kontra mörkblå liberalism
Hur fårhåller sig då denna mörkblå liberalism till en mer traditionell svensk liberalism? Ja, att det finns skillnader är uppenbart. Men låt oss börja i den andra änden.
Vad Bohman tagit upp i sina tal under de
Föredrar ökad service Föredrar
Fullm.
Välj.
Fullm.
Välj.
Ökade insatser
– höjd skatt
s
Vpk S F C
F C H
sänkt skatt
M
~i nskade ins~tser
– sänkt skatt
Väljarnas och de förtroendevaldas attityder till skatter och service enligt opinionsmätningar 1966 och 1979.
Källa: Ds Kn 1981 : 12 s 86.
410
senaste åren är otvivelaktigt problem och
teman som ofta uppmärksammats från Ii-.
beralt håll. Att den samhällsåskådning
som framträder i dessa anföranden ryms
inom den europeiska liberalismens huvudfåra finns inget skäl att bestrida. Min huvudinvändning är därför inte att det bohmanska tänkandet är ”oliberalt” utan att
det är ensidigt och begränsat. Medan vissa
liberala värden vältaligt försvaras lyser
andra med sin frånvaro. Vad moderatledaren har upptäckt är, förefaller det mig,
enbart en del av den liberala idetraditionen; andra delar är honom helt främmande.
Till dc senare hör mycket av de sociala
reformambitioner som traditionellt varit
förknippade med liberala strävanden. Den
borgerliga vänstern i Sverige har genomsyrats av ett otåligt intresse för att bekämpa vad som är ont och vrångt i samhället.
Den har inte accepterat att människor far
illa och lever i misär utan rastlöst sökt
efter metoder att häva eller motverka så-
dana missförhållanden. Jag vill inte påstå
att denna reformiver alltid har varit framsynt eller framgångsrik; ibland har den
lagt krokben för sig själv genom lösningar
som visat sig olyckliga. Men man har åtminstone jagat vidare utan att förtröttas
och utan att falla tillbaka i den dästa självbelåtenhet och självtillräcklighet som ligger så nära till hands för människor som
klarar sig någorlunda väl själva. Den senare attityden smeks ofta medhårs i den moderata förkunnelsen, inte minst i resonemangen om den s k nya individualismen.
Individualismen är fårvisso ett viktigt
element i liberalismen – men knappast i
den form som den presenteras i den bohmanska retoriken. Vid sekelskiftet talade
såväl liberaler som konservativa – en
Karl Staaff likaväl som en Harald Hjärne
– om den nödvändiga balansen mellan
medborgerliga rättigheter och skyldigheter. Det senare temat tycks nu ha forsvunnit ur den moderata doktrinen. I diskus·
sionen om den enskilde och samhället
handlar det bara om att maximera indivi·
dens rörelsefrihet, inte om att understryka
hans fcirpliktelser mot det allmänna. Att
individen har en plats i den större gemen·
skapen tycks ha fallit ur blickfältet.
I moderatledarens anföranden ställs
den sunda individualismen ständigt mot
den osunda kollektivismen. En sådan mot·
satsställning fördunklar mer än·den fcirkla·
rar. Vilka typer av lösningar och aktiviteter är det egentligen som är kollektivistiska? Är det alla slags gemensarna ansträngningar och verksamheter eller är dd
enbart sådana som bedrivs i hägnet av
offentlig reglering och finansiering? Är forsvaret kollektivistiskt? Polisen? Sjukfcirsäkringen? Medborgarskolan? Det vore tack·
nämligt om man kunde få lite klarare besked om vad som egentligen avses med
detta svepande begrepp. Ty ”kollektivismen” har länge varit ett lika slarvigt invektiv i den moderata vokabulären som
”kommersialismen” är i den socialistiska.
Historiskt går det självfallet att finna
många exempel på att liberaler bestigit
barrikader för att bekämpa kollektiva lösningar till fårmån för en bevarad eller vidgad individuell handlingsfrihet. Ett aktuelit fall är löntagarfondsfrågan. Men det är
lika lätt att visa hur man ofta har valt just
kollektiva lösningar for att tänja den enskildes rörelseutrymme eller gagna gemensamma intressen. Det var t ex väsentligen
liberala strömningar som under 1800-talet
banade väg for den kommunala självstyrelsen i olika länder – kollektivism i sin
prydno. Och det var liberaler som slöt sig
samman i kollektiva organisationer for att
främja olika sociala mål: folkbildning,
nykterhet, arbetarskydd, skyttefärdigheter
och mycket annat. På många områden har
man också funnit det lämpligt att täcka
gemensamma behov genom offentliga insatser. Det finns rader av exempel på att
liberaler och även moderater varit drivande i denna utvidgning av det kollektiva
verksamhetsregistret.
Men möjligen är det nu inte alls detta
som moderaterna avser med ”kollektivism”. Vad är det då? Är det kanske kollektivavtalen? Liberaler var med om att
lägga grunden for vår moderna arbetsmarknadslagstiftning under 20-talet, men
jag har inte uppfattat att moderaterna på
de senaste årtiondena skulle ha krävt nå-
gon återgång till helt individuella arbetsavtal. Gåtan kvarstår följaktligen olöst.
Intill dess det från moderat sida meddelas
vad man egentligen avser med ”kollektivism” blir det ett ekande tomt slagord.
Betydelsen av statens och marknadsekonomins expansion
Den klassiska liberalism som moderaterna
anknyter till i sin kritik av den offentliga
411
sektorn är Herbert Speneers snarare än
Adam Smiths. Under intryck av de nyliberala strömningarna har statskritiken
fördjupats och försetts med en ekonomiskhistorisk underbyggnad. Det ekonomiska
välstånd som byggts upp i västerlandet
uppfattas som ett resultat av marknadsekonomins kraftutveckling medan den offentliga sektorn väsentligen anses ha fungerat som en broms och en hämsko. Ett
arbete som stundom åberopas till stöd for
denna historiesyn är Douglass C North &
Robert Paul Thomas The Riseofthe Western
World: A New Economic History (1973). Det
är en intressant bok som fortjänar att läsas
av många. Gösta Bohman och hans talskrivare borde emellertid läsa den en gång
till, eftersom dc förefaller ha fått en något
skev bild av budskapet.
En huvudtanke hos North & Thomas är
att man länge har överskattat dc naturvetenskapliga och tekniska innovationernas
betydelse för det ekonomiska uppsvinget
och på motsvarande sätt underskattat dc
juridiska och sociala uppfinningarna. En
avgörande motor bakom tillväxten har varit dc institutionella förändringar som skapat incitament for ökade arbetsinsatser
och ökat arbetsbyte. Hit hör en rad åtgärder som konsoliderat äganderätten (property rights) och vidgat marknaderna.
Slående är att dc orsaksfaktorer som
North & Thomas utpekar har stark anknytning till vad vi i dag kallar den offentliga sektorn. Det är just genom statsmaktens konsolidering som en fast rättsordning har kunnat etableras och handeln har
kunnat expandera. Marknaderna har for- 412
visso inte uppstått av sig själva utan i stor
utsträckning genom politiska interventioner på många olika områden. Offentliga
investeringar i forskning, utbildning, kommunikationer och mycket annat har varit
avgörande drivkrafter bakom det ekonomiska uppsvinget.
Statens och marknadsekonomins expansion är alltså starkt kopplade till varandra.
Det var industrisamhället som skapade
själva den finansiella basen for den moderna offentliga sektorn. Genom övergången från självhushållning till bytesekonomi blev det möjligt att mobilisera allt
större resurser får statliga och kommunala
insatser. Samtidigt skapade industrialiseringen en efterfrågan på offentliga tjänster
och trygghetssystem som tidigare inte
hade funnits. Med urbaniseringen följde
nya livsmönster och nya behov. Ur marknadens svängningar växte krav på socialforsäkringar och andra skyddsnät. Hotfulla inslag i den nya tekniken drev fram
en vidgad offentlig kontroll.
Med detta vill jag självfallet inte teckna
någon idyllisk bild av en fullkomlig harmoni mellan offentlig och privat sektor.
Att skattetrycket, den statliga kontrollen
och de marknadsstörningar som uppstår
genom offentliga regleringar och insatser
vållar allvarliga problem for näringslivet
är uppenbart for alla. Lika uppenbart är
det att den moderna staten på många sätt
hotar att inkräkta på den enskildes frihet.
Detta är ett starkt skäl att hålla statsmakten under noggrann bevakning och att
ständigt gallra och rensa i floran av offentliga regleringar och åtaganden. Min poäng är endast att ett sådant gallrande och
rensande helst bör utgå från en någorlunda nyanserad insikt om den offentliga sektorns betydelse och inte från den blinda
aversionen. I praktisk politik visar moderaterna också for det mesta en god intuitiv
förståelse av motiven får olika offentliga
insatser. Men på det ideologiska planet
sätter denna förståelse bara blygsamma
spår. Här blir det i stället ofta en svartvit
förkunnelse om den offentliga sektorns
ondska och marknadens godhet.
Förbud kontra individuell handlingsfrihet
Ett tredje område där den moderata liberalismen är alltfår fallen får demagogiska
fårenklingar är debatten om ”forbudssam·
hället”. När folkpartiet från höger attackeras får att brista i liberalism gäller det ofta
restriktioner av olika slag. En liberal ska,
om man får tro detta resonemang, alltid
ivra for största möjliga individuella rörel·
sefrihet och därfor konsekvent motsätta sig
statliga inskränkningar i den enskild(~
handlingsutrymme. Mot en så kategoriskt
formulerad princip finns det emellertid flera invändningar.
För det fårsta vimlar det i det moderna
samhället av fårbud som alla är övere111
om. Hit hör t ex nästan alla de restrik~
ner som ingår i brottsbalken. För det andra är syftet med sådana frihetsinskränk·
ningar just att fårsvara andra människon
frihet.
U tan en restriktionsspäckad rättsordning skulle vi alla leva i en så otrygg tillvaro att den enskildes handlingsfrihet vore
mycket starkt begränsad. För det tredje
finns det många allmänt accepterade forbud som är tillkomna for att upprätthålla
andra centrala värden i ett rättssamhälle.
Ett rättvist skattesystem forutsätter t ex att
de mindre nogräknade inte hur lätt som
helst kan komma undan från sin del av de
gemensamma uppoffringarna.
Slutligen bör det noteras att praktiskt
taget alla normer kan presenteras som
”förbud” av den som i polemiskt syfte finner det lämpligt. Successionsordningen
”förbjuder” tex alla medborgare utom
kungens arvingar att bli statschef. Att
handla vin på lördagar var denna sommar
lika ”fårbjudet” som att besöka posten på
söndagar. Kollektivanslutningen av LOmedlemmar till socialdemokratiska partiet
inskränker den enskildes handlingsfrihet
– är den som vill forbjuda denna medlemsform då en ”förbudsivrare”? Etcetera.
Med lite retorisk händighet kan de flesta
gällande och föreslagna regler beskrivas
som gamla och nya förbud.
Vilka restriktioner som är acceptabla i
ett liberalt samhälle är nästan alltid en
avvägningsfråga där flera intressen måste
ställas mot varandra. Här gör moderater
och folkpartister ibland olika bedömningar. Ta t ex de berömda sommarstugorna!
Den ene tänker på markägarens frihet och
vill reducera byggrestriktionerna till’ ett
minimun. Den andre erinrar sig att det
också finns grannar som kan ha syn- 413
punkter och att merparten av landets invånare faktiskt inte har möjlighet att skaffa sig något sommarställe. Ett hus som
uppfors på en strand i skärgården blir ett
”förbud” så gott som något, ett forbud i
terrängen som lång tid framöver inskränker friheten for det rörliga friluftslivet.
Summering
Låt mig summera på fåljande sätt. Att
moderaterna visar ett växande intresse for
de liberala ideerna är en glädjande utveckling. Glädjen dämpas emellertid av två
sammanhängande omständigheter. Dels
sammanfaller denna ideologiska nyorientering med den allmänna högervridning
av partiet som pågått under hela 70-talet
men blivit särskilt påtaglig under de senaste åren. Dels står det klart att den moderata upptäckten av liberalismen är synnerligen partiell. Genom att man inte !att
något grepp om viktiga delar av den liberala idetraditionen har också många centrala målkonflikter fallit ur blickfältet, och
den liberala förkunnelse som moderaterna
presterar rymmer därfor mycket av doktrinär ensidighet. Exempel på sådana forenklingar finns bl a i debatterna om individualism kontra kollektivism, privat kontra
offentlig sektor och förbud kontra individuell handlingsfrihet. Om moderaterna i
dessa frågor anser sig stå for den ”nya”
liberalismen håller jag for min del gärna
till godo med den gamla.