Danmark: åter till Östersjön?

Från att ha varit ett av Natos mest motsträviga länder har Danmark istället kommit att bli en av alliansens mest aktiva medlemmar. Landet har engagerat sig för de baltiska staternas sak, men har ändå märkligt nog inte fått upp ögonen för hotet från Ryssland. Kanske är detta påväg att förändras, skriver Ann-Sofie Dahl.

Är Danmark på väg tillbaks till Östersjön? Ja, det finns en del som tror det här i Köpenhamn. Och de har blivit fler under de senaste veckornas utveckling i Ukraina.

Men även dessförinnan fanns det viss anledning att få upp förhoppningarna efter formuleringarna i förra årets riskvärderingsrapport från Forsvarets Efterretningstjeneste, FE, den danska motsvarigheten till MUST.

Det vill dock till att man är rätt optimistiskt lagd om man lägger sitt hopp till FE, för den stora skillnaden består i att Ryssland över huvudtaget nämndes i förra årets rapport. Under de senaste åren har den store grannen i öster nämligen mer eller mindre ignorerats i rapporteringen från FE:s lokaler på Kastellet. Fast det var förstås inte några långa utläggningar denna gång heller: det konstateras i stort sett bara att Ryssland eftersträvar att ”uppnå regional överlägsenhet för en begränsad offensiv mot sina närmaste grannar”, fritt översatt – en korrekt iakttagelse, kan man lugnt konstatera i dessa Ukraina-tider, när förespråkarna för en dansk återkomst till Östersjön också börjat få ökat gehör för sina tankar. Men under de senaste åren har närområdet – eller i alla fall Östersjön – kommit rätt långt ner på listan över prioriterade uppgifter.

Att det danska deltagandet i den stora Nato-övningen i Östersjön i höstas, Steadfast Jazz, bara bestod av en handfull militärfolk sade en del om var landet annars har föredragit att lägga sitt krut, eller snarare inte.

För under det senaste decenniet har Danmark mestadels befunnit sig någon helt annanstans, både mentalt och fysiskt, än i Norden. Med 9/11 drog det lilla landet ut i världen med sin store allierade för att kämpa i the global war on terror på andra sidan jorden, och där har man sedan dess och fram till nu i stort sett blivit kvar.

Först var det i Irak som entusiastisk deltagare i den amerikanskledda Coalition of the Willing – ett beslut som visar det avsevärda avståndet mellan dansk och svensk politik. Och därefter i Afghanistan, där danskarna bekräftade sin nya image som hårdhudade krigare som inte räds att dra i strid.

Till skillnad från sina nordiska grannar som placerade sig i den norra, och relativt lugna, delen av Afghanistan slog danskarna läger med britterna i Helmandprovinsen i den betydligt våldsammare södern.

Det engagemanget har inte gått obemärkt förbi; lilla Danmark är det land som har drabbats av procentuellt sett störst antal dödade soldater av alla länderna i ISAF. Hela 43 unga danska soldater har återvänt till hemlandet i kista, och mångfalt fler har kommit tillbaks utan amputerade lemmar och med skador för livet.

Det är stora förluster, inte minst för ett land med bara fem miljoner invånare. Men det har hela tiden funnits ett brett stöd för det danska krigsdeltagandet hos befolkningen och i Folketinget. Några krav på ett danskt tillbakadragande har inte hörts i debatten, inte ens när nyheterna om dödade soldater kom som tätast under 2008 och bilderna av Dannebrogssvepta kistor fyllde tidningarna.

För trots förlusterna verkar danskarna rätt stolta av sin nya image som det lilla tuffa folket som inte räds att använda militär makt när så kan anses påkallat. Det gäller i borgerligheten, men även i den ”nya” mitten-vänsterregeringen (som fortfarande kallas så, trots att den har suttit sedan hösten 2011 och faktiskt inte längre är så ny).

Minns Obamabesöket i Stockholm, när ett ingripande mot Assad såg ut att vara på väg. Vid pressträffen vid den nordiska middagen avvek den danska statsministern från det övriga sällskapet med sitt klara besked om att Danmark inte tvekade ett ögonblick inför att ställa upp militärt med USA i Syrien; däremot var den amerikanske presidenten själv inte fullt så redo, skulle det snart visa sig.

Medan de övriga nordiska deltagarna – regeringscheferna från Sverige, Norge, Island samt Finlands president – trasslade in sig i de sedvanliga harangerna om FN klargjorde statsminister Helle Thorning-Schmidt att USA och Nato är förstahandsvalet för Danmark (därmed inte sagt att hon och hennes regering har något alls emot ett FN-mandat i botten, tvärtom).

Att det sitter två danskar i Natos topp, generalsekreteraren Anders Fogh Rasmussen och chefen för Natos militärkommitté, Knud Bartels, känns som både en god bekräftelse och en lämplig illustration på den danska militära aktivismen.

Men så har det faktiskt inte alltid varit; för bara något decennium sedan var den danska politiken och profilen snarast den motsatta. Då var Danmark det bråkiga lilla landet som mest skapade problem för Nato.

Så här i efterhand är det svårt att fatta att det handlar om ett och samma land. Från Fotnotsperiodens Danmark, som under en räcka år gång efter annan obstruerade och försvårade försvarssamarbetet, till dagens militanta Nato-aktivister är steget nästan ofattbart stort.

Fotnotsperioden inträffade mellan 1982 och 1988, när ett alternativt sikkerhedspolitisk flertal tvingade den dåvarande borgerliga regeringen under konservative statsministern Poul Schlüter att foga ”fotnoter” med danska invändningar till besluten i Natos högsta beslutande råd, NAC.

Framför allt handlade det om atomvapenpolitiken, som en majoritet av partierna i Folketinget var emot. Regeringens stödparti, Det Radikale Venstre – som idag sitter i regering med Socialdemokraterna och bland annat innehar utrikesministerposten – röstade med vänsteroppositionen i utrikespolitiken. Den absurda situation uppstod att regeringen tvingades administrera en säkerhetspolitik som den själv var uttalat och hjärtinnerligen emot.

För regeringen, och inte minst för utrikesminister Uffe Ellemann-Jensen som har skrivit ingående om denna tid i sin memoarbok Fodfejl (Gyldendal, 2004) var det en djupt förödmjukande och frustrerande period.

Och förnedringen blev inte mindre när den amerikanske utrikesministern förklarade för den danske utrikesministern att européerna inte skulle inbilla sig att USA skulle komma till deras räddning ytterligare en tredje gång med en sådan politik bland medlemsländerna. Om alla länder uppförde sig som Danmark skulle det inte finnas något Nato, förklarade George Schultz för Uffe Ellemann-Jensen.

Tids nog upphörde denna märkliga situation. Radikale Venstre kom istället in i den borgerliga regeringen och övergav sin obstruerande linje i utrikespolitiken, och den piprökande och slagfärdige utrikesministern med de blå-vita EU-sockarna slapp det eviga fotnotstragglandet.

”Uffe” – som för övrigt aldrig någonsin kallas för det svenska påhittet Uffeman här i Danmark – och hans val av fotbeklädnad visade tydligt var den danska utrikespolitiken hädanefter hade sitt absoluta centrum och fokus: i det Europa som just genomlevde en tid av historiska förändringar och uppbrott.

Visserligen röstade danska folket 1992 mot Maastrichtfördraget, och än idag dras man med de fyra undantag som bl.a. innebär att Danmark inte medverkar i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Men efter kalla krigets slut var Danmark pådrivande för utvidgningen av både EU och Nato. Allra mest gällde det de tre utsatta och sårbara baltiska staterna, som Danmark i en sann anda av småstatssolidaritet tog under sina vingars beskydd.

Danmark var länge helt ensamt i kretsen av allierade i sitt stöd för baltiskt Nato-medlemskap. På många håll bland medlemsländerna avfärdades blotta tanken på en utvidgning till tre forna Sovjetrepubliker som högeligen provocerade Ryssland och en farlig idé för Nato. De baltiska staterna ansågs som ”indefensible” – omöjliga att försvara – menade många, långt in i Pentagon.

Men skam den som ger sig, och det gjorde inte Danmark. Pö om pö lyckades man utvidga stödet för ett baltiskt medlemskap i Nato; ett utomordentligt exempel på vad även ett meget lille land kan uträtta för sina grannar och den regionala säkerheten om man bara befinner sig på plats inne i NAC.

Resten är, som klichén lyder, historia. De baltiska länderna kom med i Nato i en stor ”Big Bang” under George W. Bushs presidentår, och istället för baltisk säkerhet kom världen därefter att sysselsätta sig med hotet från islamistiska terroristgrupper.

Nu när Afghanistan är ett i stort sett avslutat kapitel för Nato är förhoppningarna om ett återvändande till Östersjön således stora, framför allt i danska flottan som känt sig lite satt på undantag under de många åren i Irak och Afghanistan. Helt sysslolösa har de förvisso inte varit: på senare tid har Danmark t.ex. gjort en stor insats mot pirateri utanför den östafrikanska kusten. För det lilla landet med världens största handelsflotta kan betydelsen av den uppgiften näppeligen överskattas.

Men det har i första hand varit en helt annan del av världen som har stått i centrum för dansk politik under de senaste åren, nämligen Arktis. För Danmark har Arktis varit ”det nya Afghanistan”, som en dansk officer uttryckt det, med enorma utmaningar att hantera i issmältningens många spår på Grönland, som är en del av det gemensamma Rigsfællesskabet.

Men efter att Putin skickat in ryska soldater på ukrainskt territorium har allt fler börjat inse närområdets betydelse för det danska försvaret. Danska flottan torde inte stå sysslolös framöver, och kan vänta sig uppgifter på flera olika håll, både när och fjärran. Och Ryssland torde komma att omnämnas i även detta års rapport från FE – och sannolikt i mer än någon enstaka mening denna gång.

Ann-Sofie Dahl är docent i internationell politik och verksam som Senior Research Fellow vid Center for Militære Studier i Köpenhamn.