Danne Nordling; Etikens renässans

~~—————————————-
DANNE NORDLING:
Etikens renässans
Sverige kan inte leva vidare som
en opåverkad halvö i den eurasiska kontinentens periferi när
dennas samhällssystem genomgår omvälvande systemskiften.
Förändringens vind kan komma
att blåsa över Sverige med oandad styrka.
För att de nya grunderna för
det framtida svenska samhällssystemet skall kunna fastställas
på ett förnuftigt sätt krävs en
kvalificerad etisk diskussion,
skriver Danne Nordling. Den etiska debatten har dock hittills huvudsakligen förts av amatörer
som varit fullständigt okunniga
om olika etiska teorier.
Pol mag Danne Nordting är
samhällsdebattör och anställd
hos skattebetalarnas förening.
E
tik och moral har kommit på modet i samhällsdebatten. Men debatten kretsar inte så mycket
kring individens val av livsåskådning. Det
dominerande inslaget är i stället politiskt
och förekommer i huvudsak på två områ-
den som skulle kunna kallas det för-politiska och det alternativ-politiska.
På det för-politiska området diskuteras
sådana saker som behovet av etiska regler
orsakade av genteknologins framsteg
eller av nya förhållanden inom näringlivet
– speciellt på aktiebörsens område. Nå-
gon riktig etisk diskussion på det principiella planet är det dock inte fråga om –
snarare är det fråga om någon sorts kasuistik (fallregler). Att auktoritärt utfärda
vissa moralföreskrifter under sken av att
detta skulle vara resultatet av objektiva
etiska överväganden riskerar dock snart
att diskreditera hela den etiska debatten
(jfr bankinspektionens s k etikmeddelanden). Då måste Jagstiftning med klart specificerade sanktioner vara bättre.
Men tendensen är i viss mån den motsatta. Inom folkpartiet driver t ex Barbro
Westerholm och Ingemar Eliasson tesen
att ”skrivna regler skall ersättas med etik,
oskrivna regler”. Några exempel ger de
inte på detta utan i stället på motsatsen:
det finns en fara med lagstiftning därför
att aktörerna då nöjer sig med att hålla sig
inom lagens råmärken. Detta skulle inte
vara tillräckligt enligt folkpartisterna.
Men är det självklart att moralregler är
effektivare än exakt lagstifning kombinerad med sanktioner? Detta problem inom
etiken är förvånansvärt sällan behandlat
av moralfilosoferna. Mycket tyder dock
på att brotten mot moralens bud i äldre
tider var väl så vanliga som i modem tid.
Och ändå upplevde man tidigare såväl
l
206
upptäckt som sanktioner såsom en möjlig
oundviklig realitet när vi idag skulle avfärda sådana föreställningar som vidskepelse (t ex Guds allseende öga och skärselden). Det är därför befogat att ställa frå-
gan om moralförespråkarna i juridikens
gränstrakter är inne på att försöka återupprätta de metafysiska sanktionsföreställningarna.
Den marxistiska socialismen
På det alternativ-politiska området är
etikdiskussionen betydligt intressantare.
Diskussionen gäller här själva grundvalarna för samhällssystemet. Det är inte
längre självklart att vi i Sverige skall utveckla det demokratisk-socialistiska
systemet (av icke-socialister benämnt
”den svenska modellen” eller något annat
eufemistiskt). Ett antal borgerliga och
några enstaka socialdemokratiska debattörer kan uppenbarligen tänka sig ett annat system som inte bygger på dagens
kristet-utilitaristiska etik. Denna etik har
tidigare frambragt jesuitrörelsen vars
moderna variant i industrisamhället är
den marxistiska socialismen.
Detta kan tyckas vara paradoxalt eftersom socialismen traditionellt varit antireligiös. Men vid närmare eftertanke
framstår övertagandet av den kristna etiken som naturligt. En rörelse som skall
kunna tilltala intellektuella personer uppfostrade med en etik dominerad av bergspredikan måste givetvis försöka legitimera sina anspråk genom hänvisningar
till de rådande etiska föreställningarna.
Förutom den kristna självuppoffringsetiken kunde marxismen också överta den
av de engelska socialliberalerna lanserade
utilitarismen. Den nya rörelsens framgångar kan också förklaras med att den
inte framträdde som en ny religion – utan
som den ”vetenskapliga socialismen” i
motsats till allehanda religiös vidskepelse
som kunde klassificeras som ”opium för
folket”.
Men det nya alternativet till religionen
hade trots sin religionsliknande karaktär
tre svaga punkter som i en upplyst värld
förr eller senare måste avslöjas och medföra att ett alternativ börjar diskuteras: l.
Läran om utsugningen, 2. Kravet att de
rika måste avstå från sina pengar för att de
fattiga skall få det bättre och 3. Föregivandet att socialistisk planhushållning är
Jesuitrörelsens moderna variant i
industrisamhället är den marxistiska socialismen.
effektivare än kapitalistisk marknadsekonomi. I slutet av 70-talet visade
”vinstbristkrisen” i Sverige att utsugningen var en myt, i början av 80-talet förstod
alltfler att de höga marginalskatterna skadade hela samhällsekonomin och i slutet
av 80-talet visade det ekonomiska sammanbrottet för planhushållningen i östblocket och även i viss mån inom den
offentliga sektorn i Sverige att egendomsgemenskapens etik snarare innehåller nå-
got av en inkarnation av ondskan än utgör
den mänsklighetens frälsning som socialisterna predikat under hela 1900-talet.
Utsugningsläran har övergivits
Övergivandet av utsugningsläran- socialismens teoretiska fundament – har stor
betydelse för den etiska principdiskussionen. Om någon utsugning av arbetarklassen inte förekommer i det kapitalistiska
systemet bortfaller socialdemokratins
främsta moraliska argument för progressiva skatter. Dessa behövs inte längre för
att kompensera arbetarklassen för den
monopolitiska exploatering som den tidigare ansågs vara utsatt för av ”de rika”.
Mycket riktigt införs också en helt proportionell kapitalinkomstskatt på 30 procent i det nya skattesystemet 1991 medan
en viss progressivitet finns kvar i beskattningen av arbetsinkomster.
Aterstoden av ”skatt efter bärkraft”
och den omfördelning som sker genom
kanaliseringen av den offentliga sektorns
utgifter måste motiveras med någon typ
av utilitaristisk etik.Här har diskussionen
endast pågått något årtionde med inlägg
från filosofer som John Rawls och Robert
Nozick. På det något mindre principiella
planet lever fortfarande kvar kantianska
pliktföreställningar och kristen agapism
(av grek agape,’självutgivande kärlek’) –
det gäller särskilt motiveringarna för en
betydande del av de offentliga utgifterna.
En oppositionsrörelse på frammarsch
mot dessa etiska föreställningar är den s k
objektivismen lanserad av den ryskamerikanska författarinnan Ayn Rand.
Kvalificerad etisk diskussion krävs
Genom socialismens etiska och praktiska
sammanbrott uppkommer frågan vad vi
skall sätta i stället. För Sverige är denna
fråga i huvudsak begränsad till den
offentliga sektorns område även om
speciellt lönebildningsproblemen är viktiga inom näringslivssektorn. Att Sverige
skulle kunna leva vidare som en opåverkad halvö i den eurasiska kontinentens
periferi när dennas samhällssystem ge- …_.._____ .. . – . ··~–
207
nomgår omvälvande systemskiften är det
väl få som tror. Förändringens vind kan
komma att blåsa med oanad styrka även i
Sverige.
Men för att de nya grunderna för det
framtida svenska samhällssystemet skall
kunna fastställas på ett förnuftigt sätt
krävs en kvalificerad etisk diskussion. Det
bästa vore att alla kunde komma överens
om vilka etiska principer som samhällssystemet skulle bygga på. Däremot kan
man inte fatta beslut om dem på konventionell demokratisk väg eftersom den etiska kvaliteten på en politisk kampanj bara
skiljer sig från inbördeskrigets genom att
den politiska kampen förs med fredliga
medel. Vad som är sanning och rätt går
lika litet att avgöra med omröstningar
som med vapenmakt. I det gamla Sparta
höll spartiatema med vapenmakt de s k
heloterna praktiskt taget som slavar, ägda
av staten. En demokratisk omröstning hade med största sannolikhet resulterat i
ombytta roller om en tredje part hade
tvingat dessa båda grekiska folkgrupper
att underordna sig ett sådant beslut utan
att göra uppror.
Insikten om att politikens kompetensområde är begränsat av etiska principer
även då besluten fattas med demokratiska
omröstningar har långsamt börjat sprida
sig. Men det gäller att inte förväxla dessa
grundläggande etiska principproblem
med den mera ytliga etikdebatt som nu
blivit så vanlig i massmedia. Här är det
fråga om regler för personliga ställningstaganden ofta i partikulära situationer. På
detta område förekommer dessvärre ett
fenomen som riskerar att på nytt diskreditera allt vad etik och moral heter.
Vad jag avser är den moraliska indignationen och dess förkunnare.
208
Etiken missbrukas
Hittills har den populära etiska debatten
huvudsakligen förts av amatörer som
varit fullständigt okunniga om olika etiska
teorier: En tidigare mycket dominerande
grupp var olika typer av religiösa svärmare med närmast vidskepliga förställningar
om de mänskliga dygderna etc. En annan
grupp är känslotänkande konstnärer och
poeter som av okritiska personer närmast
betraktas som ”moraliska experter” genom att de använder ett mysticistiskt och
abstraktionistiskt språkbruk som också
manifesterar att de aldrig kommit i kontakt med de semantiska begreppen vaghet
och mångtydighet. Utgjutelser av pretentiösa emotioner från dessa och liknande
grupper av amatörer tycks ge en närmast
daglig bekräftelse av den meta-etiska
teori som lanserades bl a av Axel Hägerström och som i Sverige går under (den
ursprungligen pejorativa) benämningen
värdenihilism.
Vilken funktion värdeutsagor egentligen har och vilka kriterier som är giltiga
vid avgörandet av olika etiska kvaliteter
hör till den gren inom den praktiska filosofin som kallas meta-etik. Den som gör
anspråk på att vilja fäJla välgrundade
moraliska omdömen måste också ha
skaffat sig en viss insikt i den meta-etiska
teoribildningen. Men tillsvidare räcker
det med att här konstatera att etiken ofta
tenderar att missbrukas för att tillgodose
personliga eller gruppegoistiska intressen. Medvetet eller omedvetet kan
moraliserande omdömen användas för
att dölja ens verkliga avsikter och för att
sätta stopp för en fortsatt intellektuell
diskussion som skulle riskera att avslöja
det grundlösa eller oacceptabla i ens åsikter. Därför har moraliska omdömen ofta
framstått som auktoritära och grundade
på mystiska, metafysiska skäl, obegripliga
för enkla människor. De mera kritiska har
i stället revolterat och kastat allt etiskt tänkande överbord – inte bara moralkakorna – samt anslutit sig till den riktiga värdenihilismen.
Om uppfattningen sprider sig att det
inte finns några värden och att allt är tillå-
tet men att det gäller att inte åka fast kommer samhällslivet för alla att bli så mycket
sämre. De som försöker överexploatera
Om någon utsugning av arbetarklassen inte förekommer i det kapitalistiska systemet bortfaller socialdemokratins främsta moraliska arg-Umentför progressiva skatter.
möjligheterna att med moraliska krav reglera sina medmänniskors beteende riskerar att inte bara misslyckas med detta utan
också att mera elementära umgängesnormer löses upp med allmän osäkerhet och
otrygghet som följd. Utan föreställningen
om värden -egna långsiktiga eller andras
– kan tankeverksamheten vid sådant
handlande som har långsiktiga konsekvenser kopplas bort eller överlåtas åt
känslorna.
Intellektualismen
Den etiska rationalismen eller intellektualismen är benämningar på sådana läror
som betonar att det är den riktiga insikten
som är bestämmande för den etiska kvaliteten i handlandet. Det tidigaste exemplet
på en företrädare för detta tänkande är
Sokrates (469-399 fKr) som med sin
maieutik eller förlossningsmetodik försökte hjälpa andra att utreda deras egentliga tankar och mål. Någon explicit motsats till etisk rationalism finns egentligen
inte men företrädare för den filosofiska
romantiken och idealismen resonerar
vanligen på ett sätt som helt strider mot
den etiska rationalismen. Detta gäller t ex
F Regel (1770-1831) och C J Boström
(1797-1866) – den senare var också
huvudobjektet för A Hägerströms
(1868-1939) värdenihilistiska kritik.
Den etiska kvaliteten på en politisk
kampanj skiljer sig bara från inbördeskrigets genom att den politiska
kampen förs medfredliga medel.
Om dagens etiska diskussion skall kunna ha någon framgång väntar en besvärlig
balansgång mellan idealism och nihilism
som kanske inte kan ge så många svar på
de klassiska frågorna om det goda, plikten och det rätta. Sannolikt kan man inte
komma så mycket längre än till att en
rationell etisk analys är nödvändig och att
dess metoder måste utvecklas med den
moderna analytiska filosofin som redskap. Förhoppningsvis borde man också i
brist på enighet om det goda åtminstone
kunna komma överens om att minimera
”det onda”. Att detta senare.mål ingalunda är självklart visar en genomgång av
de vanligaste etiska lärorna.
De etiska systemen kan delas in i tre
huvudgrupper: l. Teleologisk etik (av gr
telos, ändamål) som beaktar handlin&ars
209
konsekvenser, 2. Deontologisk etik (av gr
deon, det nödvändiga) eller pliktetik samt
3. Personalistisk etik eller sinnelagsetik
(brukar ibland föras till grupp 2). I nedanstående tablå ges en översikt av de vanligaste undergrupperna inom dessa tre
huvudområden.
Etiska system
l. Teleologisk etik
Etisk egoism
Hedonistisk etik
Självförverkligandeetik
Värderangordningsetik
Etisk universaHsm
Handlingsutilitarism
Regelutilitarism
J Rawls’ differensprincip
2. Deontologisk etik
Handlingsdeontologisk
Intuitionism
Existensialism
Regeldeontologisk
Kasuistik
stoicism
Kategoriska imperativet
Gyllene regeln
Konfucius’ regel
R M Hares regel
3. Personalislisk etik
Handlingsagapism
Regelagapism
Här skall endast ges en ytterst kortfattad beskrivning av de olika etiska systemen. Det finns anledning att i andra sammanhang återkomma till en närmare analys av de motstridiga rekommendationer
som olika etiska teorier implicerar.
210
Teleologisk etik
Man bör söka ögonblickets lust åt sig själv
hävdade sakrateslärjungen Aristippos
(egoistisk hedonism). Epikureerna ansåg
däremot att det främst gällde att undvika
det oangenäma varför det är tvivelaktigt
om man kan klassificera epikurismen som
en njutriingsmoral. En mera sofistikerad
variant är tanken på självförverkligandet
som målet för människors handlingar och
som redan finns hos Aristoteles
(384-322 fKr) men som i modern tid fö-
rekommer mest i psykologiska sammanhang. Under antiken var det självklart att
det moraliskt riktiga handlandet måste
vara fördelaktigt för en själv. Skenbart
oegennyttiga handlingar var vällovliga eftersom de gav den handlande tillgång till
högre värden – t ex givmildhetens glädje
hos Aristoteles. Vad man offrar för andra
är vissa lägre värden medan man väljer de
högre, ”ädla” värdena för egen del. Ptaton
(427-347 fKr) menade att man därför
kunde visa att det är bättre att ”lida orätt”
än att ”göra orätt”. Även i den kristna etiken finns inslag av egoism – t ex att undvika att hamna i skärselden.
Man bör inte bara främja sitt eget bästa
utan alla människors bästa, hävdar den
etiska universalismen. Enligt J Bentham
(1748-1832) var detta nödvändigt för att
främja sin egen lycka medan det enligt J S
Mill (1806-73) var ett grundläggande
moraliskt krav som inte kan härledas ur
något annat. Deras lära kallas utilitarism
– nyttomoral eller välfärdsmoral – och
avgörande för den etiska kvaliteten hos
en handling är det överskott av lycka över
anti-lycka som den åstadkommer summerat för alla människor som berörs av
handlingen. En nyansering av de uppenbart absurda konsekvenser som följer av
detta är den s k regelutilitarismen där
man försöker utvärdera vilka handlingsregler som medför störst lyckosumma.
En ny variant av utilitarism är John
Rawls’ s k differensprincip där inte längre
allas lyckasumma skall maximeras utan
främst de ”sämst ställdas”. Andra varianter tar fasta på vilka företeelser som skall
ingå i lycko-måttet – man talar om hedonistisk och ideell utilitarism där den senare innefattar bl a skönhet, dygd och kunskap.
Deontologisk etik
Deontologisk etik innebär att konsekvenserna av ens handlingar är betydelselösa
– kvaliteten avgörs i stället av särskilda
egenskaper hos själva handlingarna.
Handlingsdeontologisk etik saknar regler
och grundar sig på att vi bör ta reda på
fakta i saken och sedan bedöma vad som
skall göras – antingen genom intuition
eller genom ett ”val” som existensialisterna uttrycker det.
Regel-deontologiska system grundar
sig antingen på en huvudprincip eller på
ett system av regler som i vissa fall kan
strida mot varandra. För att komma tillrätta med eventuella pliktkollisioner har
man försökt konstruera kasuistiska regler
(för specialfall), t ex att det är moraliskt
rätt att bryta ett löfte för att rädda en nödställd. Nästa steg är att analysera huruvida
detta gäller alla löften – kanske finns det
löften som måste hållas även om någon
skulle bli dödad. Här sker en successiv
övergång till regel-utilitarism.
En tidig regel-deontologisk etik utvecklades av stoikerna vars lära grundlades av Zenon, samtida med Epikuros.
Varken lust eller smärta hade något värde
– det var plikten som gällde och denna
fanns att söka i ”naturens förnuft”. Här
finns embryot till senare tiders naturrättsliga teorier om varje människas egenvärde. stoikerna var t ex motståndare till slaveriet.
Men det är I Kant (1724-1804) som är
den främsta representanten för den regeldeontologiska etiken med sitt ”kategoriska imperativ” (handla efter en regel som
kan upphöjas till allmän lag). En tidigare
variant av detta är bergspredikans ”gyllene regel” som i en något mer generell version formulerades hundra år tidigare av
Publilius Syrus med orden: ”Det som du
gör mot andra skall du vänta dig av andra”. Men redan 500 år tidigare hade Konfucius formulerat regeln i negativ form
”Tillfoga inte andra vad du inte önskar dig
själv” (ömsesidighetens princip). R M Ha- 211
re har i vår tid omvandlat regeln till: ”Behandla andra så som de själva vill bli behandlade”. Den uppmärksamme läsaren
bör här lägga märke till att denna regel
egentligen är teleologisk.
Personalistisk etik
Den personalistiska etiken är främst av
religiös karaktär och betonar sinnelaget
hos den handlade i stället för handlingarnas egenskaper eller verkningar. Den
kristna kärleksetiken eller agapismen är
den viktigaste gruppen och kan konkretiseras med Paulus’ tes att en glänsande och
uppoffrande handling likväl saknar värde
om den inte är framsprungen ur kärlek.
Att detta öppnar möjligheter för en fullständig normlöshet har uppmärksammats
av Lars Görling i romanen ”491”.
Pärmarför inbindning av årgång 1989
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts
expedition, tel 08-667 59 55, eller genom insättning av kronor 70:- på
postgiro 7 27 44-6.