Danne Nordling; Inför avtalsförhandlingarna
1973
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DANNE NORDLING:
Inför avtalsförhandlingarna
Det finns två tänkbara alternativ för den
kommande lönerörelsen, skriver pol mag
Danne Nordling. Antingen för man fram
krav på stora löneökningar, som man
tror att det finns utrymme för, och därmed
bäddar man bl a för fortsatt inflation.
Eller nöjer man sig med vad omläggningen av pensionsavgiften plus
/iineglidningarna ger, och detta blir
i verkligheten en betydande höjning
av löner och förmåner. H an redovisar
isin artikel bakgrunden för dessa
alternativ. H an döljer inte, att det finns
andra än rationella argument som gör
sig gällande i en lönerörelse som den,
vilken börjar i höst, kan väntas vara
avslutad in på våren nästa år och
sannolikt kommer att omfatta en kort
tidsperiod.
Det finns en utbredd uppfattning att lö-
nerna för mycket stora grupper av anställda i Sverige bestäms genom avtalsförhandlingar mellan arbetsmarknadens parter.
Mot detta kan invändas, att en mera renodlad marknadslönebildning i stort sett
skulle ha gett samma resultat. I andra
länder med betydligt svagare fackliga organisationer företer lönestrukturen en
tämligen likartad bild som den svenska.
Till och med i många socialistländer kan
lönestrukturen förklaras med hjälp av en
marknadslönebildningsteori.
Avtalsförhandlingarna kan kanske i viss
mån sägas vara ett slags skådespel. Detta
hindrar inte löneförhandlingarna från att
ha en avsevärd betydelse för de ekonomiska förhållandena på andra områden.
Men något större inflytande över löntagarnas slutliga köpkraft torde förhandlingarna inte ha – i varje fall inte i det
långa loppet. De förhandlingar, som i slutet av november börjar mellan SAF och
LO, utgör ett gott exempel på utvecklingen mot en betydande reducering av
avtalsförhandlingarnas möjligheter.
Den kommande avtalsuppgörelsen· nå-
gon gång under våren nästa år har en
icke oväsentlig inverkan på företagens
kostnadsläge och därmed på deras lönsamhet. Industrins lönsamhetsutveckling under 60-talet har, som väl numera är allmänt bekant, inneburit en trendmåssig
nedgång. En försämrad lönsamhet betyder
att företagen arbetar med mindre säkerhetsmarginal. De blir känsligare för oförutsedda påfrestningar. En tillfällig lönsamhetsförbättring kan endast till en mindre
396
del uppväga de tidigare årens nedgång.
Det är nämligen så, att dålig lönsamhet
under en längre tid även försämrar företagens soliditet – dvs finansiering med
eget kapital. Genom att vinsterna varit
små, har företagen tvingats öka sin skuldsättning för att hålla expansionstakten
uppe. Denna skuldsättning, som nu uppgår till omkring 70 % av tillgångarna,
reduceras inte om något enstaka år skulle
innebära en bättre lönsamhet. Företagens
stabilitet är försvagad, vilket ställer extra
stora krav på statsmakternas stabiliseringspolitik.
stabiliseringsskäl talar alltså för att företagen flera år framöver måste beredas tillfälle att konsolidera sig. Men det är osä-
kert om detta kommer att beaktas i avtalsförhandlingarna. På företagarsidan är man
kanske i hög grad påverkad av hur den
kommande utvecklingen kan te sig över
en period som motsvarar avtalstiden. På
arbetstagarsidan lever man måhända mera i nuet. Man låter sig påverkas av den
utveckling som ägt rum och som avviker
från den prognos man gjorde vid föregående förhandlingstillfälle. Vissa större
företags bokslut för 1972 har t ex visat
påtagliga vinstförbättringar. Dessa har
från arbetstagarsidan närstående håll tagits till intäkt för att det nu skulle vara
möjligt att genomdriva kraftiga löneökningar. Tidigare i år har det t o m gjorts
gällande, att företagen haft rekordstora
vinstökningar under den senaste tiden. En
sådan slutsats måste betraktas som förhastad. Dels måste man komma ihåg, att
en vinstökning som sådan kan vara förhållandevis stor om man räknar proceut
utan att lönsamheten nämnvärt påverkas.
Dels var 1971 och 1972 två mycket dåliga
år ur lönsarnhetssynpunkt, vilket helt na.
turligt innebär att det behövs ganska stora
förbättringar för att situationen skall nor·
maliseras.
Det nuvarande läget
Av den statistik som för närvarande finns
tillgänglig kan man konstatera, att de
större företagens lönsamhet inte förbätt·
rades nämnvärt under 1972. De min<IR
företagens lönsamhet sjönk – åtminstone
inom verkstadsindustrin – avsevärt. För
1973 kan förutses en viss förbättring, som
möjligen skulle kunna återställa lönsamhetsnivån till 1969-1970 års värde. Detta
anses av arbetsgivarsidan som otillräckligt
Därifrån påpekar man att utvecklingr:a
fortfarande innebär en trendmässig för.
sämring.
Det är ovedersägligt att ökade lönsamhetsförväntningar medför att flera invesfe.
ringsprojekt kan förverkligas än tidigare.
En sådan utveckling är till gagn för sysselsättning och framåtskridande. Låga för.
väntningar leder däremot till stagnatiaa
och bortrationalisering av arbetskraft. Cd
låg genomsnittlig faktisk lönsamhet innebär också ren olönsamhet för många fiiletag som arbetar vid den nedre marginalen
En längre tids förluster för dem leder
oundvikligen till ökad nedläggningstall
med arbetslöshet som följd. Förbättrad
lönsamhet kan konstateras vara en förut·
sättning för bättre samhällsekonomisk J.
lans, som är ett av den ekonomiska politikens främsta mål.
Större lönsamhet för företagen uppfattas
emellertid samtidigt som stridande mot de
fördelningspolitiska målen. Man föreställer sig uppenbarligen att företagens ökade
vinster i det närmaste ograverade hamnar
i kapitalägarnas fickor. Från arbetsgivarsidan hävdas, att detta är en vrångbild:
Företagens vinstökningar har knappast
några betydelsefulla inkomstomfördelande
effekter. Dels plöjer företagen ner huvuddelen av vinsterna i rörelsen för att kunna
investera och dels är de utdelade vinsterna
hårt beskattade både hos företagen och
hos aktieägarna. Att företrädare för Arbetsgivareföreningen understrukit behovet
av ökad lönsamhet kan därför knappast
tillskrivas någon strävan efter att berika
kapitalägarna på löntagarnas bekostnad.
Sådana motiv brukar emellertid arbetsgivarsidan pådyvlas i den allmänna debatten. Objektivt sett torde det dock ligga
i allas intresse, att företagens lönsamhet
ökar.
Avtalsuppgörelsen 1971 bidrog genom
sin kostnadsuppdrivande utformning till
att förstärka den då begynnande konjunkturnedgången med bl a extra arbetslöshet
som följd. Dessutom blev resultatet av de
visserligen höga nominella förbättringarna
inte särskilt lysande. När skatter och prisstegringar tagit sitt, fick en industriarbetare t ex för 1972 t o m vidkännas en viss
sänkning av sin köpkraft. Vidare försämrades det svenska näringslivets konkurrenskraft. Sveriges exportföretag tappade
marknadsandelar 1971 och framför allt
397
1972. Export1.,1ppgången i år torde bero
på en utpräglad högkonjunktur i våra av…,
närnarländer och inte så mycket på att
företagen lyckats återerövra de förlorade
marknadsandelarna. Nästa år torde konjunktursituationen i utlandet bli mera
dämpad. Då ·måste det vara ett allmänt
intresse att de svenska företagen får en
förbättrad konkurrenskraft, så att export~
ökningstakten blir någorlunda tillfredsställande.
Från stabiliseringspolitisk synpunkt mås-:
te företagen klara nästa konjunkturnedgång bättre och inte sämre än den förra_.,….
förvånansvärt – djupa nedgången.. Men
avtalsförhandlingarna kan komma att domineras av kortsiktiga intressen i tro -att
den högkonjunktur som nu har börjat
kommer att lösa problemen. Men en snabb’
lönekostnadsutveckling kommer att ”leda
till en likaledes snabb strukturomvandling.
av näringslivet. Mot en mycket snabb lö-
nekostnadsökning 1974 kan invändas, ·att
det inte i· längden går att slå ut företag
– eller delar av företag – i hopp om att
de anställda ska få nya arbeten i de mer
effektiva företagen. Åtminstone de äldre·
kommer att drabbas av nedläggningarna
och detta särskilt hårt, om lagstiftningen
blir sådan att företagen drar sig för att
anställa äldre arbetskraft.
Ett allmänt önskemål för en aktiv stabi~
liseringspolitik torde förutom de sysselsätt_.
ningsskapande åtgärderna vara, att större uppmärksamhet koncentreras till dämpandet av den starka kostnadsinflation,
som kan befaras för 1974. En fortsatt hög
prisstegringstakt kan komma att byggas iri
398
i människornas förväntningar. En sådan
tillvänjning riskerar att medföra regelmässiga kompensationskrav, vilka tenderar att permanenta inflationen på en oacceptabelt hög nivå. Dessutom är det lätt
hänt att prisstegringar i fortsättningen blir
ännu starkare, om man från löntagarhåll
utöver kompensationen också kräver löneökningar i samma höga takt som tidigare.
Därför måste det vara viktigt att förhindra de internationella prisstegringarna
från att via lönebildningen slå igenom i
den svenska prisnivån. Men möjligheterna
till återhållsamhet i avtalsförhandlingarna
ter sig för närvarande ovissa.
Förutsättningarna
De flesta av avtalen på arbetsmarknaden
löper ut i början på nästa år. Den l januari gäller för den offentliga sektorn,
medan den privata sektoms avtallöper ut
under perioden sista januari – sista mars.
Endast för de privatanställda tjänstemännen löper under 1974 ett giltigt avtal –
det sista året av femårsavtalet från 1969.
I viss mån är avtalsfrågan även här öppen
genom speciella s k kontrollstationsförhandlingar.
Höstens avtalsförhandlingar kommer
att föras under tre delvis helt nya betingelser. Den första är den föreslagna överflyttningen av folkpensionsavgiften på arbetsgivarna i form av en särskild socialförsäkringsavgift. Den andra betingelsen
utgörs av en växande insikt hos alla berörda parter om hur det nuvarande skattesystemet verkar. Den tredje delvis nya
betingelsen är det ovanligt begränsade utrymmet för avtalsmässiga löneökningar.
I alla avtalsrörelser under senare tidhar
det varit vanligt, att en viss del av det
tillgängliga löneökningsutrymmet i föJVäc
varit intecknat genom politiska beslut.
Dessa har gått ut på en höjning av de
olika formerna av arbetsgivaravgiflel
Härtill kommer den tendens till löneglidning, som varit genomgående under efter·
krigstiden. För 1974 är situationen den,
att en exceptionellt stor del av löneök·
ningsutrymmet redan är intecknad innaa
förhandlingarna påbörjas. Beroende pl
vilken uppfattning man har om hur detta
utrymme skall bestämmas, kan antingea
praktiskt taget hela utrymmet anses vara
intecknat eller också kan det anses vara
överskridet. För företagen är idag följande
kostnadsökningar beslutade, aviserade rJ.
ler väntade: Socialförsäkringsavgift 3,3%
arbetslöshetsförsäkring 0,4 %, sjukförsäk·
ringsavgift 0,6 %, särskild tilläggspensioa
för arbetare 1,2 % samt väntad löneglidning enligt arbetsgivarsidans bedöliliiiJII
4,0 %. Summan blir 9,5 % men torde i
praktiken bli något lägre beroende på att
de indirekta lönekostnaderna beräknas pl
den kontant utbetalade delen av lönen.
Från arbetsgivarsidan hävdas, att maa
ytterligare bör ta hänsyn till den höjninc
av den allmänna arbetsgivaravgiften med
2 procentenheter, som genomfördes vid
årsskiftet. I så fall skulle slutsumman Ii
över 10%.
Från löntagarorganisationernas sida har
det talats om ett utrymme för lönekost·
nadsökningar på 12-15 %. Dessa siffiU
bygger på ett resonemang om kommande
r
mycket kraftiga internationella prisstegringar nästa år. Hur stora dessa blir är
för närvarande svårt att uppskatta. Det
ir emellertid lätt att överskatta kommande prisstegringar på industriella färdiglaror i nuvarande oklara läge. De hittills- ~arande prisstegringarna har varit mest
!pektakulära i fråga om råvaror, vilket
lietyder ökade kostnader för industrin och
exporten. Färdigvarorna kan däremot för
1974 kanske förutses stiga mera måttligt
ipris beroende på en något dämpad löneatveckling i de stora industriländerna.
Men även om de internationella pristegringarna nästa år kommer att bli anroliga kan det ifrågasättas, om arbetsmarknadens parter eller statsmakterna pasivt kan låta dessa bilda utgångspunkt för
den svenska lönebildningen. Följden skulle
bli en för medborgarna oacceptabelt hög
inflationstakt. Sannolikt skulle även den
för företagen önskvärda återhämtningen
av konkurrenskraft och lönsamhet utebli.
En rad företag under genomsnittet med
en mera ogynnsam prisutveckling på sina
produkter skulle få vidta kraftiga rationaliseringsåtgärder. Hela företag eller delar
därav skulle få läggas ned. strukturomvandlingen skulle inte kunna dämpas tillräckligt. Med största sannolikhet skulle
arbetslösheten kvarstå på en alltför hög
nivå.
Margina1skatterna
Frågan är om löntagarorganisationerna
1-erkligen kan tillgodose sina medlemmars
intressen genom att kräva löneökningar
utöver de som redan är sannolika. Avtals- 399
förhandlingarna hotar att bli föga meningsfulla, eftersom det förhandlingsvägen
knappast går att öka köpkraften ytterligare
för löntagarna. skatteomläggningen medförde ju inte en ändring av marginalskatterna, som utgör den fundamentala orsaken till problemen med skattesystemet.
Summan av skatte- och prisstegringarna
torde medföra att löntagarnas nettobehållning blir mindre ju större den generella löneökningen är. Detta är ett ur alla
synpunkter sett orimligt tillstånd, vilket
består till dess en kraftig sänkning av marginalskatterna genomförs. Att komma ur
denna situation måste vara ett intresse inte
minst för löntagarorganisationerna. De
kan knappast i längden fullgöra sin viktiga
samhällsfunktion om de inte ges möjlighet
att reellt förbättra situationen för sina
medlemmar.
I det rådande läget har de anställdas
organisationer i den privata sektorn agerat
med en viss försiktighet inför den kommande avtalsuppgörelsen. Man har inte
formulerat några speciella anspråk. Inte
minst gäller detta LO. I det avseendet
skiljer man sig på ett hoppingivande sätt
från de olika löntagarorganisationerna i
den offentliga sektorn. Där har man fört
fram förhållandevis långtgående krav vid
sidan av den förbättring, som omläggningen av folkpensionsavgiften innebär.
Sannolikt torde man inte uppfatta hur
sambandet mellan löner, priser och skatter
verkar i den aktuella situationen på samma sätt som LO. Faran med detta är att
stora löneökningar i den offentliga sektorn
kan medföra att även LO ser sig tvingad
_j
att begära lika starka lönepåslag. En så-
dan låsning vid traditionella handlingsmönster skulle kunna innebära så starka
prisstegringar, att medlemmarnas köpkraft efter skatt skulle sjunka. Man kan
möjligen hoppas, att organisationerna i
den offentliga sektorn snart kommer till
insikt om vilka konsekvenser som skulle
inträffa om deras krav tillgodosågs.
Två alternativ
Dagens situation kan betecknas som relativt låst. Arbetsgivarna är redan bundna
vid kostnadsökningar på åtminstone ca 10
%. Därtill kommer eventuellt ytterligare
kostnadsökningar genom kortare arbetstid
för vissa skiftarbeten och en eventuell
trygghetsöverenskommelse. Någon större
låglönesatsning torde SAF inte gå med
på. Eftersom den genomsnittliga produktiviteten kan uppskattas till kanske 5 %
1974 måste prisstegringar uppstå. Därtill
kommer det direkta genomslaget av höjda
importpriser. En sänkning av kostnadstrycket skulle erfordra en totalt osannolikt
generell lönesänkning. Inte heller en generell löneökning torde löntagarna kunna
vinna på, så länge skatter och priser tar
dessa extra lönehöjningar.
Avtalsförhandlingarna kan komma att
utveckla sig efter två olika linjer. Det ena
alternativet innebär att löntagarna försö-
ker åstadkomma så stora löneökningar,
som en mekanisk beräkning av den genomsnittliga pris- och produktivitetsutvecklingen i den från utländsk konkurrens utsatta sektorn av näringslivet anger
som ”utrymme”. Det skulle innebära, att
man lämnar alla de tidigare nämnda ne.
gativa konsekvenserna obeaktade. Ett så
till synes irrationellt beteende från lönta.
garorganisationernas sida kan inte uteslu.
tas. Medlemsopinionerna, underblåsta av
en socialistisk propaganda, skulle t ex kunna vara en av orsakerna till ett sådant
beteende.
Det andra alternativet innebär, att man
skulle nöja sig med de fördelar som omläggningen av pensionsavgiften medför.
Dessutom skulle man ju fortfarande få den
förväntade löneglidningen. Tillsammans
motsvarar dessa två en generell löneökning på 15 % före skatt. Om prissteg·
ringarna fortsätter i nuvarande takt, blir
det faktiska resultatet efter skatt för en
industriarbetare en inkomstökning på ca
3 %. Detta är ett helt normalt utfall av
en avtalsrörelse under de senaste decennierna. Dessutom tillkommer de tidigare
nämnda sociala förmånerna i form av ar.
betslöshetsförsäkring, tandvårdsförsäkring
och tilläggspension. slutresultatet blir då,
att löntagarna före skatt torde vara tillförsäkrade en ökning av löner och andra
förmåner motsvarande 17 %. Om detta
uppseendeväckande goda resultat tränger
fram till löntagarnas medvetande, borde
en uppgörelse för 1974 vara inom ett inte
alltför avlägset räckhåll. Avtalsförhandlingarna kan möjliggöra stabilare priser,
lägre arbetslöshet samt påbörjad konsolidering av företagen. Men genom att ingen
vet någonting om skattesystemets utformning 1975 är det sannolikt, att avtalsuppgörelsen under alla omständigheter begränsas till att gälla endast ett år.
Inför avtalsförhandlingarna
Det finns två tänkbara alternativ för den
kommande lönerörelsen, skriver pol mag
Danne Nordling. Antingen för man fram
krav på stora löneökningar, som man
tror att det finns utrymme för, och därmed
bäddar man bl a för fortsatt inflation.
Eller nöjer man sig med vad omläggningen av pensionsavgiften plus
/iineglidningarna ger, och detta blir
i verkligheten en betydande höjning
av löner och förmåner. H an redovisar
isin artikel bakgrunden för dessa
alternativ. H an döljer inte, att det finns
andra än rationella argument som gör
sig gällande i en lönerörelse som den,
vilken börjar i höst, kan väntas vara
avslutad in på våren nästa år och
sannolikt kommer att omfatta en kort
tidsperiod.
Det finns en utbredd uppfattning att lö-
nerna för mycket stora grupper av anställda i Sverige bestäms genom avtalsförhandlingar mellan arbetsmarknadens parter.
Mot detta kan invändas, att en mera renodlad marknadslönebildning i stort sett
skulle ha gett samma resultat. I andra
länder med betydligt svagare fackliga organisationer företer lönestrukturen en
tämligen likartad bild som den svenska.
Till och med i många socialistländer kan
lönestrukturen förklaras med hjälp av en
marknadslönebildningsteori.
Avtalsförhandlingarna kan kanske i viss
mån sägas vara ett slags skådespel. Detta
hindrar inte löneförhandlingarna från att
ha en avsevärd betydelse för de ekonomiska förhållandena på andra områden.
Men något större inflytande över löntagarnas slutliga köpkraft torde förhandlingarna inte ha – i varje fall inte i det
långa loppet. De förhandlingar, som i slutet av november börjar mellan SAF och
LO, utgör ett gott exempel på utvecklingen mot en betydande reducering av
avtalsförhandlingarnas möjligheter.
Den kommande avtalsuppgörelsen· nå-
gon gång under våren nästa år har en
icke oväsentlig inverkan på företagens
kostnadsläge och därmed på deras lönsamhet. Industrins lönsamhetsutveckling under 60-talet har, som väl numera är allmänt bekant, inneburit en trendmåssig
nedgång. En försämrad lönsamhet betyder
att företagen arbetar med mindre säkerhetsmarginal. De blir känsligare för oförutsedda påfrestningar. En tillfällig lönsamhetsförbättring kan endast till en mindre
396
del uppväga de tidigare årens nedgång.
Det är nämligen så, att dålig lönsamhet
under en längre tid även försämrar företagens soliditet – dvs finansiering med
eget kapital. Genom att vinsterna varit
små, har företagen tvingats öka sin skuldsättning för att hålla expansionstakten
uppe. Denna skuldsättning, som nu uppgår till omkring 70 % av tillgångarna,
reduceras inte om något enstaka år skulle
innebära en bättre lönsamhet. Företagens
stabilitet är försvagad, vilket ställer extra
stora krav på statsmakternas stabiliseringspolitik.
stabiliseringsskäl talar alltså för att företagen flera år framöver måste beredas tillfälle att konsolidera sig. Men det är osä-
kert om detta kommer att beaktas i avtalsförhandlingarna. På företagarsidan är man
kanske i hög grad påverkad av hur den
kommande utvecklingen kan te sig över
en period som motsvarar avtalstiden. På
arbetstagarsidan lever man måhända mera i nuet. Man låter sig påverkas av den
utveckling som ägt rum och som avviker
från den prognos man gjorde vid föregående förhandlingstillfälle. Vissa större
företags bokslut för 1972 har t ex visat
påtagliga vinstförbättringar. Dessa har
från arbetstagarsidan närstående håll tagits till intäkt för att det nu skulle vara
möjligt att genomdriva kraftiga löneökningar. Tidigare i år har det t o m gjorts
gällande, att företagen haft rekordstora
vinstökningar under den senaste tiden. En
sådan slutsats måste betraktas som förhastad. Dels måste man komma ihåg, att
en vinstökning som sådan kan vara förhållandevis stor om man räknar proceut
utan att lönsamheten nämnvärt påverkas.
Dels var 1971 och 1972 två mycket dåliga
år ur lönsarnhetssynpunkt, vilket helt na.
turligt innebär att det behövs ganska stora
förbättringar för att situationen skall nor·
maliseras.
Det nuvarande läget
Av den statistik som för närvarande finns
tillgänglig kan man konstatera, att de
större företagens lönsamhet inte förbätt·
rades nämnvärt under 1972. De min<IR
företagens lönsamhet sjönk – åtminstone
inom verkstadsindustrin – avsevärt. För
1973 kan förutses en viss förbättring, som
möjligen skulle kunna återställa lönsamhetsnivån till 1969-1970 års värde. Detta
anses av arbetsgivarsidan som otillräckligt
Därifrån påpekar man att utvecklingr:a
fortfarande innebär en trendmässig för.
sämring.
Det är ovedersägligt att ökade lönsamhetsförväntningar medför att flera invesfe.
ringsprojekt kan förverkligas än tidigare.
En sådan utveckling är till gagn för sysselsättning och framåtskridande. Låga för.
väntningar leder däremot till stagnatiaa
och bortrationalisering av arbetskraft. Cd
låg genomsnittlig faktisk lönsamhet innebär också ren olönsamhet för många fiiletag som arbetar vid den nedre marginalen
En längre tids förluster för dem leder
oundvikligen till ökad nedläggningstall
med arbetslöshet som följd. Förbättrad
lönsamhet kan konstateras vara en förut·
sättning för bättre samhällsekonomisk J.
lans, som är ett av den ekonomiska politikens främsta mål.
Större lönsamhet för företagen uppfattas
emellertid samtidigt som stridande mot de
fördelningspolitiska målen. Man föreställer sig uppenbarligen att företagens ökade
vinster i det närmaste ograverade hamnar
i kapitalägarnas fickor. Från arbetsgivarsidan hävdas, att detta är en vrångbild:
Företagens vinstökningar har knappast
några betydelsefulla inkomstomfördelande
effekter. Dels plöjer företagen ner huvuddelen av vinsterna i rörelsen för att kunna
investera och dels är de utdelade vinsterna
hårt beskattade både hos företagen och
hos aktieägarna. Att företrädare för Arbetsgivareföreningen understrukit behovet
av ökad lönsamhet kan därför knappast
tillskrivas någon strävan efter att berika
kapitalägarna på löntagarnas bekostnad.
Sådana motiv brukar emellertid arbetsgivarsidan pådyvlas i den allmänna debatten. Objektivt sett torde det dock ligga
i allas intresse, att företagens lönsamhet
ökar.
Avtalsuppgörelsen 1971 bidrog genom
sin kostnadsuppdrivande utformning till
att förstärka den då begynnande konjunkturnedgången med bl a extra arbetslöshet
som följd. Dessutom blev resultatet av de
visserligen höga nominella förbättringarna
inte särskilt lysande. När skatter och prisstegringar tagit sitt, fick en industriarbetare t ex för 1972 t o m vidkännas en viss
sänkning av sin köpkraft. Vidare försämrades det svenska näringslivets konkurrenskraft. Sveriges exportföretag tappade
marknadsandelar 1971 och framför allt
397
1972. Export1.,1ppgången i år torde bero
på en utpräglad högkonjunktur i våra av…,
närnarländer och inte så mycket på att
företagen lyckats återerövra de förlorade
marknadsandelarna. Nästa år torde konjunktursituationen i utlandet bli mera
dämpad. Då ·måste det vara ett allmänt
intresse att de svenska företagen får en
förbättrad konkurrenskraft, så att export~
ökningstakten blir någorlunda tillfredsställande.
Från stabiliseringspolitisk synpunkt mås-:
te företagen klara nästa konjunkturnedgång bättre och inte sämre än den förra_.,….
förvånansvärt – djupa nedgången.. Men
avtalsförhandlingarna kan komma att domineras av kortsiktiga intressen i tro -att
den högkonjunktur som nu har börjat
kommer att lösa problemen. Men en snabb’
lönekostnadsutveckling kommer att ”leda
till en likaledes snabb strukturomvandling.
av näringslivet. Mot en mycket snabb lö-
nekostnadsökning 1974 kan invändas, ·att
det inte i· längden går att slå ut företag
– eller delar av företag – i hopp om att
de anställda ska få nya arbeten i de mer
effektiva företagen. Åtminstone de äldre·
kommer att drabbas av nedläggningarna
och detta särskilt hårt, om lagstiftningen
blir sådan att företagen drar sig för att
anställa äldre arbetskraft.
Ett allmänt önskemål för en aktiv stabi~
liseringspolitik torde förutom de sysselsätt_.
ningsskapande åtgärderna vara, att större uppmärksamhet koncentreras till dämpandet av den starka kostnadsinflation,
som kan befaras för 1974. En fortsatt hög
prisstegringstakt kan komma att byggas iri
398
i människornas förväntningar. En sådan
tillvänjning riskerar att medföra regelmässiga kompensationskrav, vilka tenderar att permanenta inflationen på en oacceptabelt hög nivå. Dessutom är det lätt
hänt att prisstegringar i fortsättningen blir
ännu starkare, om man från löntagarhåll
utöver kompensationen också kräver löneökningar i samma höga takt som tidigare.
Därför måste det vara viktigt att förhindra de internationella prisstegringarna
från att via lönebildningen slå igenom i
den svenska prisnivån. Men möjligheterna
till återhållsamhet i avtalsförhandlingarna
ter sig för närvarande ovissa.
Förutsättningarna
De flesta av avtalen på arbetsmarknaden
löper ut i början på nästa år. Den l januari gäller för den offentliga sektorn,
medan den privata sektoms avtallöper ut
under perioden sista januari – sista mars.
Endast för de privatanställda tjänstemännen löper under 1974 ett giltigt avtal –
det sista året av femårsavtalet från 1969.
I viss mån är avtalsfrågan även här öppen
genom speciella s k kontrollstationsförhandlingar.
Höstens avtalsförhandlingar kommer
att föras under tre delvis helt nya betingelser. Den första är den föreslagna överflyttningen av folkpensionsavgiften på arbetsgivarna i form av en särskild socialförsäkringsavgift. Den andra betingelsen
utgörs av en växande insikt hos alla berörda parter om hur det nuvarande skattesystemet verkar. Den tredje delvis nya
betingelsen är det ovanligt begränsade utrymmet för avtalsmässiga löneökningar.
I alla avtalsrörelser under senare tidhar
det varit vanligt, att en viss del av det
tillgängliga löneökningsutrymmet i föJVäc
varit intecknat genom politiska beslut.
Dessa har gått ut på en höjning av de
olika formerna av arbetsgivaravgiflel
Härtill kommer den tendens till löneglidning, som varit genomgående under efter·
krigstiden. För 1974 är situationen den,
att en exceptionellt stor del av löneök·
ningsutrymmet redan är intecknad innaa
förhandlingarna påbörjas. Beroende pl
vilken uppfattning man har om hur detta
utrymme skall bestämmas, kan antingea
praktiskt taget hela utrymmet anses vara
intecknat eller också kan det anses vara
överskridet. För företagen är idag följande
kostnadsökningar beslutade, aviserade rJ.
ler väntade: Socialförsäkringsavgift 3,3%
arbetslöshetsförsäkring 0,4 %, sjukförsäk·
ringsavgift 0,6 %, särskild tilläggspensioa
för arbetare 1,2 % samt väntad löneglidning enligt arbetsgivarsidans bedöliliiiJII
4,0 %. Summan blir 9,5 % men torde i
praktiken bli något lägre beroende på att
de indirekta lönekostnaderna beräknas pl
den kontant utbetalade delen av lönen.
Från arbetsgivarsidan hävdas, att maa
ytterligare bör ta hänsyn till den höjninc
av den allmänna arbetsgivaravgiften med
2 procentenheter, som genomfördes vid
årsskiftet. I så fall skulle slutsumman Ii
över 10%.
Från löntagarorganisationernas sida har
det talats om ett utrymme för lönekost·
nadsökningar på 12-15 %. Dessa siffiU
bygger på ett resonemang om kommande
r
mycket kraftiga internationella prisstegringar nästa år. Hur stora dessa blir är
för närvarande svårt att uppskatta. Det
ir emellertid lätt att överskatta kommande prisstegringar på industriella färdiglaror i nuvarande oklara läge. De hittills- ~arande prisstegringarna har varit mest
!pektakulära i fråga om råvaror, vilket
lietyder ökade kostnader för industrin och
exporten. Färdigvarorna kan däremot för
1974 kanske förutses stiga mera måttligt
ipris beroende på en något dämpad löneatveckling i de stora industriländerna.
Men även om de internationella pristegringarna nästa år kommer att bli anroliga kan det ifrågasättas, om arbetsmarknadens parter eller statsmakterna pasivt kan låta dessa bilda utgångspunkt för
den svenska lönebildningen. Följden skulle
bli en för medborgarna oacceptabelt hög
inflationstakt. Sannolikt skulle även den
för företagen önskvärda återhämtningen
av konkurrenskraft och lönsamhet utebli.
En rad företag under genomsnittet med
en mera ogynnsam prisutveckling på sina
produkter skulle få vidta kraftiga rationaliseringsåtgärder. Hela företag eller delar
därav skulle få läggas ned. strukturomvandlingen skulle inte kunna dämpas tillräckligt. Med största sannolikhet skulle
arbetslösheten kvarstå på en alltför hög
nivå.
Margina1skatterna
Frågan är om löntagarorganisationerna
1-erkligen kan tillgodose sina medlemmars
intressen genom att kräva löneökningar
utöver de som redan är sannolika. Avtals- 399
förhandlingarna hotar att bli föga meningsfulla, eftersom det förhandlingsvägen
knappast går att öka köpkraften ytterligare
för löntagarna. skatteomläggningen medförde ju inte en ändring av marginalskatterna, som utgör den fundamentala orsaken till problemen med skattesystemet.
Summan av skatte- och prisstegringarna
torde medföra att löntagarnas nettobehållning blir mindre ju större den generella löneökningen är. Detta är ett ur alla
synpunkter sett orimligt tillstånd, vilket
består till dess en kraftig sänkning av marginalskatterna genomförs. Att komma ur
denna situation måste vara ett intresse inte
minst för löntagarorganisationerna. De
kan knappast i längden fullgöra sin viktiga
samhällsfunktion om de inte ges möjlighet
att reellt förbättra situationen för sina
medlemmar.
I det rådande läget har de anställdas
organisationer i den privata sektorn agerat
med en viss försiktighet inför den kommande avtalsuppgörelsen. Man har inte
formulerat några speciella anspråk. Inte
minst gäller detta LO. I det avseendet
skiljer man sig på ett hoppingivande sätt
från de olika löntagarorganisationerna i
den offentliga sektorn. Där har man fört
fram förhållandevis långtgående krav vid
sidan av den förbättring, som omläggningen av folkpensionsavgiften innebär.
Sannolikt torde man inte uppfatta hur
sambandet mellan löner, priser och skatter
verkar i den aktuella situationen på samma sätt som LO. Faran med detta är att
stora löneökningar i den offentliga sektorn
kan medföra att även LO ser sig tvingad
_j
att begära lika starka lönepåslag. En så-
dan låsning vid traditionella handlingsmönster skulle kunna innebära så starka
prisstegringar, att medlemmarnas köpkraft efter skatt skulle sjunka. Man kan
möjligen hoppas, att organisationerna i
den offentliga sektorn snart kommer till
insikt om vilka konsekvenser som skulle
inträffa om deras krav tillgodosågs.
Två alternativ
Dagens situation kan betecknas som relativt låst. Arbetsgivarna är redan bundna
vid kostnadsökningar på åtminstone ca 10
%. Därtill kommer eventuellt ytterligare
kostnadsökningar genom kortare arbetstid
för vissa skiftarbeten och en eventuell
trygghetsöverenskommelse. Någon större
låglönesatsning torde SAF inte gå med
på. Eftersom den genomsnittliga produktiviteten kan uppskattas till kanske 5 %
1974 måste prisstegringar uppstå. Därtill
kommer det direkta genomslaget av höjda
importpriser. En sänkning av kostnadstrycket skulle erfordra en totalt osannolikt
generell lönesänkning. Inte heller en generell löneökning torde löntagarna kunna
vinna på, så länge skatter och priser tar
dessa extra lönehöjningar.
Avtalsförhandlingarna kan komma att
utveckla sig efter två olika linjer. Det ena
alternativet innebär att löntagarna försö-
ker åstadkomma så stora löneökningar,
som en mekanisk beräkning av den genomsnittliga pris- och produktivitetsutvecklingen i den från utländsk konkurrens utsatta sektorn av näringslivet anger
som ”utrymme”. Det skulle innebära, att
man lämnar alla de tidigare nämnda ne.
gativa konsekvenserna obeaktade. Ett så
till synes irrationellt beteende från lönta.
garorganisationernas sida kan inte uteslu.
tas. Medlemsopinionerna, underblåsta av
en socialistisk propaganda, skulle t ex kunna vara en av orsakerna till ett sådant
beteende.
Det andra alternativet innebär, att man
skulle nöja sig med de fördelar som omläggningen av pensionsavgiften medför.
Dessutom skulle man ju fortfarande få den
förväntade löneglidningen. Tillsammans
motsvarar dessa två en generell löneökning på 15 % före skatt. Om prissteg·
ringarna fortsätter i nuvarande takt, blir
det faktiska resultatet efter skatt för en
industriarbetare en inkomstökning på ca
3 %. Detta är ett helt normalt utfall av
en avtalsrörelse under de senaste decennierna. Dessutom tillkommer de tidigare
nämnda sociala förmånerna i form av ar.
betslöshetsförsäkring, tandvårdsförsäkring
och tilläggspension. slutresultatet blir då,
att löntagarna före skatt torde vara tillförsäkrade en ökning av löner och andra
förmåner motsvarande 17 %. Om detta
uppseendeväckande goda resultat tränger
fram till löntagarnas medvetande, borde
en uppgörelse för 1974 vara inom ett inte
alltför avlägset räckhåll. Avtalsförhandlingarna kan möjliggöra stabilare priser,
lägre arbetslöshet samt påbörjad konsolidering av företagen. Men genom att ingen
vet någonting om skattesystemets utformning 1975 är det sannolikt, att avtalsuppgörelsen under alla omständigheter begränsas till att gälla endast ett år.