Danne Nordling; Inte egoism på andras bekostnad
1990
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DANNE NORDLING:
Inte egoism på andras bekostnad
V
ad jag försökte klargöra i min artikel var att Ayn Rand inte förordade egoism i den betydelse ordet
har i vanligt språkbruk. Hon förespråkade varken att man skulle gynna sig själv på
andras bekostnad eller på bekostnad av
det gemensammas bästa. Inte heller tycks
hon ha förespråkat någon speciell oginhet
när det gäller att dela med sig frivilligt av
sitt överflöd.
I stället motsatte sig Rand föreställningen att altruism skulle vara en allt uppoffrande plikt. Och är man emot altruism
är man samtidigt egoist, tycks hon ha menat. Att man inte skall behöva offra sig
själv, sitt liv eller sin frihet för att gynna
andra kan jag dock inte finna särskilt moÅKE T:SON LOVEN:
raliskt anstötligt. Tvärtom tror jag att
många skulle anse det vara en självklar
rättighet att få vägra att skada sig själv.
Men Ayn Rand har tyvärr accepterat de
”verbala altruisternas” propagandistiska
språkbruk trots att hon starkt ogilladejust
deras kollektiva egoism (i gängse betydelse).
Meningsmotsättningarna mellan mig
och P-0 Samuelsson grundar sig till stor
del på olika uppfattningar om vad egoism
egentligen är. I en uppsats för hans publikation Objektivistisk skriftserie har jag utvecklat min syn på detta begrepp. Jag hänvisar den intresserade till kommande utgåvor av tidskriften, vars redaktion finns i
Strängnäs.
Wenner-Gren var inte nazist!
P
rofessor Lennart Sjöberg skriver i
sin recension av Charles Highams
bok ”Wallis: Secret lives of the
duchess of Windsor” om Axel WennerGren bl a … ”av sådana industrimän som
Wenner-Gren, som stödde nazismen.”
Detta är helt fel. Wenner-Gren var fåfäng,
naiv och inbilsk och gjorde tafatta försök
att medla emellan Göring och Chamberlain men någon nazist var han ingalunda.
Tvärt om har han tydligt uttryckt sin aversion mot vad som skedde i Nazityskland.
Han kände Göring men han kände å andra sidan – om än ytligt – en stor del av
världens celebriteter inklusive Franklin
D. Roosevelt.
Han blev under kriget svartlistad av
USA av ~änstemän inom underrättelseväsendet som hyste en stark aversion mot
honom som person. Man beskyllde honom för att ha smugglat pengar åt Göring
till Sydarnerika ombord på Southern
Cross, att planera ubåtshamnar för tyskarna på Baharnaöarna och t o m att hjälpa tyska ubåtar att finna sina offer. Allt
lika orimligt som osant vilket framgår av
ambassadören Leif Leiflands bok ”Svartlistningen av Wenner-Gren”. Förutom att
boken är ytterligt väldokumenterad har
man kanske en särskild anledning att sätta
tro till författaren eftersom han har svårt
för personen Wenner-Gren.
Inte egoism på andras bekostnad
V
ad jag försökte klargöra i min artikel var att Ayn Rand inte förordade egoism i den betydelse ordet
har i vanligt språkbruk. Hon förespråkade varken att man skulle gynna sig själv på
andras bekostnad eller på bekostnad av
det gemensammas bästa. Inte heller tycks
hon ha förespråkat någon speciell oginhet
när det gäller att dela med sig frivilligt av
sitt överflöd.
I stället motsatte sig Rand föreställningen att altruism skulle vara en allt uppoffrande plikt. Och är man emot altruism
är man samtidigt egoist, tycks hon ha menat. Att man inte skall behöva offra sig
själv, sitt liv eller sin frihet för att gynna
andra kan jag dock inte finna särskilt moÅKE T:SON LOVEN:
raliskt anstötligt. Tvärtom tror jag att
många skulle anse det vara en självklar
rättighet att få vägra att skada sig själv.
Men Ayn Rand har tyvärr accepterat de
”verbala altruisternas” propagandistiska
språkbruk trots att hon starkt ogilladejust
deras kollektiva egoism (i gängse betydelse).
Meningsmotsättningarna mellan mig
och P-0 Samuelsson grundar sig till stor
del på olika uppfattningar om vad egoism
egentligen är. I en uppsats för hans publikation Objektivistisk skriftserie har jag utvecklat min syn på detta begrepp. Jag hänvisar den intresserade till kommande utgåvor av tidskriften, vars redaktion finns i
Strängnäs.
Wenner-Gren var inte nazist!
P
rofessor Lennart Sjöberg skriver i
sin recension av Charles Highams
bok ”Wallis: Secret lives of the
duchess of Windsor” om Axel WennerGren bl a … ”av sådana industrimän som
Wenner-Gren, som stödde nazismen.”
Detta är helt fel. Wenner-Gren var fåfäng,
naiv och inbilsk och gjorde tafatta försök
att medla emellan Göring och Chamberlain men någon nazist var han ingalunda.
Tvärt om har han tydligt uttryckt sin aversion mot vad som skedde i Nazityskland.
Han kände Göring men han kände å andra sidan – om än ytligt – en stor del av
världens celebriteter inklusive Franklin
D. Roosevelt.
Han blev under kriget svartlistad av
USA av ~änstemän inom underrättelseväsendet som hyste en stark aversion mot
honom som person. Man beskyllde honom för att ha smugglat pengar åt Göring
till Sydarnerika ombord på Southern
Cross, att planera ubåtshamnar för tyskarna på Baharnaöarna och t o m att hjälpa tyska ubåtar att finna sina offer. Allt
lika orimligt som osant vilket framgår av
ambassadören Leif Leiflands bok ”Svartlistningen av Wenner-Gren”. Förutom att
boken är ytterligt väldokumenterad har
man kanske en särskild anledning att sätta
tro till författaren eftersom han har svårt
för personen Wenner-Gren.