Danne Nordling; Kan budgetunderskottet bemästras
1986
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DANNE NORDLING:
Kan budgetunderskottet bemästras?
Budgetsituationen är för närvarande
under kontroll. Statens utgifter ökar
långsammare än inkomsterna i stället
för tvärtom under de borgerliga åren,
skriver Danne Nordling. Han gör en
genomgång av budgetunderskottets
utveckling under de senaste åren.
Pol mag Danne Nordling är ekonom
på Näringslivets Ekonomifakta.
Socialdemokraterna har i den ekonomisk-politiska debatten kommit att
framstå som kraftfulla och kompetenta
genom att de lyckats få ned statens budgetunderskott till cirka 50 miljarder kronor från en nivå på omkring 90 miljarder
kort efter maktövertagandet. Denna utveckling står i bjärt kontrast till den borgerliga periodens ständiga ökningar av
budgetunderskottet.
l den framtida historieskrivningen riskerar detta förhållande att komma att
bli en fråga om olika grader av kompetens i handhavandet av statens finanser.
Detta är emellertid en allvarlig felsyn.
Frågan om budgetunderskottets orsaker
och konsekvenser är en mycket komplicerad materia och ännu har vi knappast
sett slutresultatet av den exceptionella
utveckling som inleddes strax före mitten av 70-talet.
Statens utgifter fortsatte att öka
En närmare analys av vad som hände
under den borgerliga perioden 1976-82
visar att vilken regering som än hade
suttit vid makten under denna period
hade råkat ut för samma problem. Det är
i själva verket mycket troligt att socialdemokraterna hade ökat budgetunderskottet ännu mer om de hade regerat.
Orsaken till det ökade budgetunderskottet var enkelt uttryckt att statens utgifter fortsatte att öka efter regimskiftet
– om än i lägre takt – medan inkomsterna sjönk. Om de borgerliga bara hade
kunnat hålla utgifter och inkomster oförändrade i fasta priser hade budgetunderskottet stannat vid 14 miljarder kronor som det uppgick till 1976 i 1983 års
penningvärde.
l
t
104
Men de årliga utgifterna ökade i stället
fram till 1982 med 62 miljarder kronor
medan inkomsterna sjönk med 15 miljarder. Detta är en första förklaring till
varför budgetunderskottet ökade med 77
miljarder mellan 1976 och 1982. Vilka
var då orsakerna till att inkomsterna
sjönk och utgifterna steg?
Den första borgerliga trepartiregeringen var liksom de flesta andra bedömare
präglad av de då rådande keynesianska
uppfattningarna. Under den ekonomiska
kris som kulminerade 1977-78 förde de
borgerliga en mycket försiktig skattepolitik vilket hade till följd att statsinkomsterna i fast penningvärde sjönk.
Detta berodde dels på den ekonomiska
krisens negativa effekter på statens skatteunderlag, dels på vissa mindre skattesänkningar som skulle stimulera ekonomin. Under de första borgerliga åren
skulle sannolikt varje regering ha fört en
sådan stimulanspolitik.
Utgifterna fortsatte däremot att stiga
om än i något lägre takt i reala termer.
Detta berodde dock inte på att de borgerliga skulle ha varit särskilt släpphänta i
budgetprocessen, vilket socialdemokraterna har kritiserat dem för. Orsaksambanden är betydligt mer komplicerade än
så. Man får gå tillbaka till början av 70-
talet för att få klarhet i vad som hände.
Perioden 1970-73
Under perioden 1970-73 ökade statsutgifterna med knappt 3 procent per år och
inkomsterna en procent långsammare.
Denna mycket modesta ökningstakt tredubblades på utgiftssidan och femdubblades på inkomstsidan under perioden
1973-76. Detta var en följd av den allmänna expansionsyra som föregick den
stora kostnadskrisen under andra hälften
av 70-talet.
De stora utgiftsåtagande som blev följden av att skatteunderlaget steg kraftigt
samtidigt som också skatterna höjdes
var långsiktigt ohållbara. Detta förstod
inte den socialdemokratiska regeringen
1973-76 men inte heller den borgerliga
oppositionen som delvis var ansvarig för
utvecklingen genom ”jämviktsriksda·
gen”. Följden blev att när utvecklingen
av inkomsterna för staten inte bara sjönk
Men de årliga utgifterna ökade
i stället fram till 1982 med 62
miljarder kronor medan inkomsterna sjönk med J5 mil·
jarder.
till en mer normal ökningstakt utan till
och med minskade på grund av kost·
nadskrisen i industrin, uppstod en kraftig
skillnad mellan kraven på utgiftsökning
och de faktiska inkomsterna.
På grund av krisen – som ju till en
början förnekades av socialdemokrater·
na – och de borgerligas allmänna vilja
att föra en ”socialt ansvarig” politik
gjordes inga kraftigare inbromsningar av
ökningstakten för utgifterna åren 1977-
78. Budgetunderskottet började natur·
ligtvis öka vilket i och för sig väntades
stimulera ekonomin enligt den keyne·
sianska teorin.
Högkonjukturen 1979-80
Inför högkonjukturen 1979-80 borde
emellertid en åtstramning ha kommit till
stånd om den keynesianska modellen
hade följts. Ett ambitiöst försök gjordes
också av den nya borgerliga regeringen
som tillträdde hösten 1979. Transfereringarna inklusive utlåning svarar för
merparten av statens utgifter och har
också varit den enda post som ökat realt
bland utgifterna. Den nya borgerliga regeringen angrep därför transfereringsökningen mycket kraftfullt 1980. Man
åstadkom en minskning av transfereringarna på de olika sakområdena. Genom
att räntorna på statsskulden börjat öka
nästan okontrollerat lyckades man inte
åstadkomma någon varaktig minskning
av de totala transfereringarna. Åtgärderna kom för sent.
Ansvaret för Sveriges ekonomi
vilade på en handlingsförlamad
regering som kort därefter
sprack.
Nedskärningspolitiken borde ha inletts redan i budgetförslaget som framlades i januari 1979. Detta hade fordrat
kraftfulla förberedelser hösten 1978. Då
stod kärnkraftsfrågan i stället i centrum
för debatten. Ansvaret för Sveriges ekonomi vilade på en handlingsförlamad regering som kort därefter sprack och ersattes med en svag och opportunistisk
folkpartiregering. Denna regering ökade
utgifterna i stället för att minska dem
ivrigt påhejad av den socialdemokratiska
oppositionen (som dessutom hade medverkat till denna regerings tillkomst).
Men var det då inte subventioneringen
av företagen som utgjorde en väsentlig
orsak till det ökade budgetunderskottet?
105
Förvisso ökade transfereringar till företag mycket kraftig under 70-talet – men
denna ökning var som störst under socialdemokraternas andra regeringsperiod
1973-76. Då nära tredubblades subventionerna till olika företag (41 procent i
årlig ökningstakt). Denna ökningstakt
fick de borgerliga genast ner till lO procent under de två första åren. Och trots
att folkpartiregeringen ökade subventionerna med 23 procent (varven) stannade ökningstakten 1976-79 på 14 procent.
Orsaken till detta är att de tunga bidragen till företagen under denna tid utgjordes av livsmedels- och bostadssubventioner. Dessa former av transfereringar
ökade mycket kraftigt 1974-77.
Inte heller var det de borgerligas skattepolitik som orsakade budgetunderskottet. Om skatterna successivt hade höjts
under perioden 1976-82 så att budgetunderskottet inte hade ökat i fast penningvärde skulle ytterligare 16 procent av
svenska folkets inkomster ha behövt tas
ut i skatt. Detta skall jämföras med det
faktiska skattetrycket 1982 i form av
statlig och kommunal skatt på 31 ,3 procent av skatteunderlaget ”sammanräknad inkomst” .
Naturligtvis är det för mycket begärt
att fordra av regeringarna under perioden 1976-82 att politiken hade utformats så att budgetunderskottet inte alls
hade ökat. Men man hade dock kunnat
fordra en något mer hårdför och konsekvent politik så att inkomster och utgifter under böJjan av 80-talet hade utvecklat sig i ungefär samma takt. De borgerliga höll på att uppnå en sådan utveckling 1980-81 men sedan kom lågkonjukturen och regeringsskiftet.
106
Budgetsaldo för budgetiren 1982183-1986/87
(Miljarder kr • löpande priser)
1982183 1983/84 1984/85 1985/86 1986/87
Utfall Utfall Utfall Prognos Budgetförslaget
Inkomster 191,3 221.2 260,6 273,3 286,7
Utgifter exkl. statsskuldsräntor 229,7 237,9 253,9 254.0 264.6
statsskuldsräntor 48,2 60,4 75.2 71,5 71.0
Redovisat budgetsaldo -86,6 -77,1 -68,5 -52,2 -48,9
Som andel av BNP 13,0% 10,3% 8,3% 5,9% 5,2%
———————————–Uoderllggande budgetsaldo -81,4
Som andel av BNP 12.2%
Enligt redovisning i finansplanen 1986
Utvecklingen sedan 1982
Socialdemokraterna lyckades ett år efter
maktövertagandet stabilisera utgifterna
på en ganska konstant nivå i fast penningvärde. Inkomsterna har de med olika skattehöjningar lyckats höja i en årstakt av 5 procent i fast penningvärde
1982-86. Genom att räntan på statsskulden fortsatt att stiga och övriga transfereringar varit konstanta har konsumtions- och investeringsutgifterna fått
stryka på foten något. Detta är alltså den
omvända metoden att få ned utgifterna
jämfört med de borgerligas försök i början av 80-talet.
Även skattehöjningarna är en omvändning jämfört med tidigare keynesianska föreställningar. De borgerliga
kunde med visst fog hävda att skattehöjningar skulle verka åtstramande och därmed vara en fara för sysselsättningen.
Socialdemokraterna har hittills kunnat ta
ganska lätt på sysselsättningsproblemen.
Men arbetslösheten har ökat och sysselsättningsprognosen som låg till grund för
1984 års långtidsutredning slog fel med
-66,3
8,9%
-58,2
7,1%
-52,8
5,9%
-49,3
5,2%
60 procent lägre ökning av antalet nya
jobb 1980-85.
Att socialdemokraternas politik inte
har lett till en fullständig katastrof på
arbetsmarknaden måste tillskrivas devalveringen med 16 procent ett år efter
det att de borgerliga till slut hade devalverat lO procent. De borgerligas stora
misstag var inte den påstådda oförmågan
att hantera statsfinanserna utan deras
rädsla för att devalvera I978-79. Men
då vägde motviljan mot högre företagsvinster tungt i den politiska debatten. En
borgerlig regering då kunde inte och ville
inte heller föra en socialdemokratisk politik av dagens modell som då skulle ha
klassificerats som ”reaktionär”.
En kraftig devalvering vid slutet av 70-
talet hade flyttat fram den nu registrerade utvecklingen tre, fyra år i tiden. Budgetunderskottet hade inte hunnit växa
lika mycket som faktiskt blev fallet. situationen hade varit lättare inför den
sysselsättningskris som har seglat upp
inför andra hälften av 80-talet.
Budgetsituationen är för närvarande
nder kontroll. Statens utgifter ökar
ångsammare än inkomsterna i stället för
vårtom under de borgerliga åren. statskuldens utveckling är inte längre exploiv. Fortsätter utvecklingen kommer
åde budgetunderskottet och statsskuten att motsvara en allt mindre del av
BNP. Då kan vi till och med leva med ett
nominellt svagt stigande budgetunderskott – om vi inte fordrar mycket låg
inflation.
Inte heller var det de borgerligas skattepolitik som orsakade
budgetunderskottet.
Man kan i grova drag överblicka den
aktuella utvecklingen med utgångspunkt
i det enkla fallet att budgetunderskottet
är lika stort som räntan på statsskulden
samt att ökningstakten för inkomster och
icke-finansiella utgifter är lika stor. För
att statsskulden inte skall utveckla sig
explosivt måste medelräntan på skulden
vara mindre än den framtida BNP-ökningen i nominella tal (allt räknat i procent).
statsskuldräntan är i dag ca Il ,5 pro- 107
cent och svagt sjunkande. Om BNP ökar
realt med ca 2 procent får inflationen i
det enkla fallet inte sjunka under 9 procent. situationen i dag är emellertid nå-
got mer komplicerad. Det icke-finansiella överskottet i statsbudgeten är nästan 20 miljarder kronor. Om detta överskott kan bibehållas i relation till BNP
kan inflationen sänkas till 3 procent även
om medelräntan på statsskulden inte
sjunker lägre än till 7 procent. statsskuldens andel av BNP kommer ändå att
vara ungefär oförändrad 1995. (Det
krävs omfattande beräkningar för att
konstatera detta.) För närvarande ökar
dessutom inkomsterna snabbare än utgifterna vilket medför att det icke-finansiella överskottet blir allt större.
Riskerna med dagens budgetunderskott är att det snabbt kan bli mycket
större om sysselsättningskrisen blir allvarlig. Regeringens hopp tycks dock stå
till ”hemmafruarnas renässans”. Om
kvinnorna som skall in på arbetsmarknaden avstår från att söka jobb och i stället
stannar hemma syns de inte i arbetslöshetsstatistiken och de kostar inte heller
något att sysselsätta i olika former av
konstlade jobb.
Kan budgetunderskottet bemästras?
Budgetsituationen är för närvarande
under kontroll. Statens utgifter ökar
långsammare än inkomsterna i stället
för tvärtom under de borgerliga åren,
skriver Danne Nordling. Han gör en
genomgång av budgetunderskottets
utveckling under de senaste åren.
Pol mag Danne Nordling är ekonom
på Näringslivets Ekonomifakta.
Socialdemokraterna har i den ekonomisk-politiska debatten kommit att
framstå som kraftfulla och kompetenta
genom att de lyckats få ned statens budgetunderskott till cirka 50 miljarder kronor från en nivå på omkring 90 miljarder
kort efter maktövertagandet. Denna utveckling står i bjärt kontrast till den borgerliga periodens ständiga ökningar av
budgetunderskottet.
l den framtida historieskrivningen riskerar detta förhållande att komma att
bli en fråga om olika grader av kompetens i handhavandet av statens finanser.
Detta är emellertid en allvarlig felsyn.
Frågan om budgetunderskottets orsaker
och konsekvenser är en mycket komplicerad materia och ännu har vi knappast
sett slutresultatet av den exceptionella
utveckling som inleddes strax före mitten av 70-talet.
Statens utgifter fortsatte att öka
En närmare analys av vad som hände
under den borgerliga perioden 1976-82
visar att vilken regering som än hade
suttit vid makten under denna period
hade råkat ut för samma problem. Det är
i själva verket mycket troligt att socialdemokraterna hade ökat budgetunderskottet ännu mer om de hade regerat.
Orsaken till det ökade budgetunderskottet var enkelt uttryckt att statens utgifter fortsatte att öka efter regimskiftet
– om än i lägre takt – medan inkomsterna sjönk. Om de borgerliga bara hade
kunnat hålla utgifter och inkomster oförändrade i fasta priser hade budgetunderskottet stannat vid 14 miljarder kronor som det uppgick till 1976 i 1983 års
penningvärde.
l
t
104
Men de årliga utgifterna ökade i stället
fram till 1982 med 62 miljarder kronor
medan inkomsterna sjönk med 15 miljarder. Detta är en första förklaring till
varför budgetunderskottet ökade med 77
miljarder mellan 1976 och 1982. Vilka
var då orsakerna till att inkomsterna
sjönk och utgifterna steg?
Den första borgerliga trepartiregeringen var liksom de flesta andra bedömare
präglad av de då rådande keynesianska
uppfattningarna. Under den ekonomiska
kris som kulminerade 1977-78 förde de
borgerliga en mycket försiktig skattepolitik vilket hade till följd att statsinkomsterna i fast penningvärde sjönk.
Detta berodde dels på den ekonomiska
krisens negativa effekter på statens skatteunderlag, dels på vissa mindre skattesänkningar som skulle stimulera ekonomin. Under de första borgerliga åren
skulle sannolikt varje regering ha fört en
sådan stimulanspolitik.
Utgifterna fortsatte däremot att stiga
om än i något lägre takt i reala termer.
Detta berodde dock inte på att de borgerliga skulle ha varit särskilt släpphänta i
budgetprocessen, vilket socialdemokraterna har kritiserat dem för. Orsaksambanden är betydligt mer komplicerade än
så. Man får gå tillbaka till början av 70-
talet för att få klarhet i vad som hände.
Perioden 1970-73
Under perioden 1970-73 ökade statsutgifterna med knappt 3 procent per år och
inkomsterna en procent långsammare.
Denna mycket modesta ökningstakt tredubblades på utgiftssidan och femdubblades på inkomstsidan under perioden
1973-76. Detta var en följd av den allmänna expansionsyra som föregick den
stora kostnadskrisen under andra hälften
av 70-talet.
De stora utgiftsåtagande som blev följden av att skatteunderlaget steg kraftigt
samtidigt som också skatterna höjdes
var långsiktigt ohållbara. Detta förstod
inte den socialdemokratiska regeringen
1973-76 men inte heller den borgerliga
oppositionen som delvis var ansvarig för
utvecklingen genom ”jämviktsriksda·
gen”. Följden blev att när utvecklingen
av inkomsterna för staten inte bara sjönk
Men de årliga utgifterna ökade
i stället fram till 1982 med 62
miljarder kronor medan inkomsterna sjönk med J5 mil·
jarder.
till en mer normal ökningstakt utan till
och med minskade på grund av kost·
nadskrisen i industrin, uppstod en kraftig
skillnad mellan kraven på utgiftsökning
och de faktiska inkomsterna.
På grund av krisen – som ju till en
början förnekades av socialdemokrater·
na – och de borgerligas allmänna vilja
att föra en ”socialt ansvarig” politik
gjordes inga kraftigare inbromsningar av
ökningstakten för utgifterna åren 1977-
78. Budgetunderskottet började natur·
ligtvis öka vilket i och för sig väntades
stimulera ekonomin enligt den keyne·
sianska teorin.
Högkonjukturen 1979-80
Inför högkonjukturen 1979-80 borde
emellertid en åtstramning ha kommit till
stånd om den keynesianska modellen
hade följts. Ett ambitiöst försök gjordes
också av den nya borgerliga regeringen
som tillträdde hösten 1979. Transfereringarna inklusive utlåning svarar för
merparten av statens utgifter och har
också varit den enda post som ökat realt
bland utgifterna. Den nya borgerliga regeringen angrep därför transfereringsökningen mycket kraftfullt 1980. Man
åstadkom en minskning av transfereringarna på de olika sakområdena. Genom
att räntorna på statsskulden börjat öka
nästan okontrollerat lyckades man inte
åstadkomma någon varaktig minskning
av de totala transfereringarna. Åtgärderna kom för sent.
Ansvaret för Sveriges ekonomi
vilade på en handlingsförlamad
regering som kort därefter
sprack.
Nedskärningspolitiken borde ha inletts redan i budgetförslaget som framlades i januari 1979. Detta hade fordrat
kraftfulla förberedelser hösten 1978. Då
stod kärnkraftsfrågan i stället i centrum
för debatten. Ansvaret för Sveriges ekonomi vilade på en handlingsförlamad regering som kort därefter sprack och ersattes med en svag och opportunistisk
folkpartiregering. Denna regering ökade
utgifterna i stället för att minska dem
ivrigt påhejad av den socialdemokratiska
oppositionen (som dessutom hade medverkat till denna regerings tillkomst).
Men var det då inte subventioneringen
av företagen som utgjorde en väsentlig
orsak till det ökade budgetunderskottet?
105
Förvisso ökade transfereringar till företag mycket kraftig under 70-talet – men
denna ökning var som störst under socialdemokraternas andra regeringsperiod
1973-76. Då nära tredubblades subventionerna till olika företag (41 procent i
årlig ökningstakt). Denna ökningstakt
fick de borgerliga genast ner till lO procent under de två första åren. Och trots
att folkpartiregeringen ökade subventionerna med 23 procent (varven) stannade ökningstakten 1976-79 på 14 procent.
Orsaken till detta är att de tunga bidragen till företagen under denna tid utgjordes av livsmedels- och bostadssubventioner. Dessa former av transfereringar
ökade mycket kraftigt 1974-77.
Inte heller var det de borgerligas skattepolitik som orsakade budgetunderskottet. Om skatterna successivt hade höjts
under perioden 1976-82 så att budgetunderskottet inte hade ökat i fast penningvärde skulle ytterligare 16 procent av
svenska folkets inkomster ha behövt tas
ut i skatt. Detta skall jämföras med det
faktiska skattetrycket 1982 i form av
statlig och kommunal skatt på 31 ,3 procent av skatteunderlaget ”sammanräknad inkomst” .
Naturligtvis är det för mycket begärt
att fordra av regeringarna under perioden 1976-82 att politiken hade utformats så att budgetunderskottet inte alls
hade ökat. Men man hade dock kunnat
fordra en något mer hårdför och konsekvent politik så att inkomster och utgifter under böJjan av 80-talet hade utvecklat sig i ungefär samma takt. De borgerliga höll på att uppnå en sådan utveckling 1980-81 men sedan kom lågkonjukturen och regeringsskiftet.
106
Budgetsaldo för budgetiren 1982183-1986/87
(Miljarder kr • löpande priser)
1982183 1983/84 1984/85 1985/86 1986/87
Utfall Utfall Utfall Prognos Budgetförslaget
Inkomster 191,3 221.2 260,6 273,3 286,7
Utgifter exkl. statsskuldsräntor 229,7 237,9 253,9 254.0 264.6
statsskuldsräntor 48,2 60,4 75.2 71,5 71.0
Redovisat budgetsaldo -86,6 -77,1 -68,5 -52,2 -48,9
Som andel av BNP 13,0% 10,3% 8,3% 5,9% 5,2%
———————————–Uoderllggande budgetsaldo -81,4
Som andel av BNP 12.2%
Enligt redovisning i finansplanen 1986
Utvecklingen sedan 1982
Socialdemokraterna lyckades ett år efter
maktövertagandet stabilisera utgifterna
på en ganska konstant nivå i fast penningvärde. Inkomsterna har de med olika skattehöjningar lyckats höja i en årstakt av 5 procent i fast penningvärde
1982-86. Genom att räntan på statsskulden fortsatt att stiga och övriga transfereringar varit konstanta har konsumtions- och investeringsutgifterna fått
stryka på foten något. Detta är alltså den
omvända metoden att få ned utgifterna
jämfört med de borgerligas försök i början av 80-talet.
Även skattehöjningarna är en omvändning jämfört med tidigare keynesianska föreställningar. De borgerliga
kunde med visst fog hävda att skattehöjningar skulle verka åtstramande och därmed vara en fara för sysselsättningen.
Socialdemokraterna har hittills kunnat ta
ganska lätt på sysselsättningsproblemen.
Men arbetslösheten har ökat och sysselsättningsprognosen som låg till grund för
1984 års långtidsutredning slog fel med
-66,3
8,9%
-58,2
7,1%
-52,8
5,9%
-49,3
5,2%
60 procent lägre ökning av antalet nya
jobb 1980-85.
Att socialdemokraternas politik inte
har lett till en fullständig katastrof på
arbetsmarknaden måste tillskrivas devalveringen med 16 procent ett år efter
det att de borgerliga till slut hade devalverat lO procent. De borgerligas stora
misstag var inte den påstådda oförmågan
att hantera statsfinanserna utan deras
rädsla för att devalvera I978-79. Men
då vägde motviljan mot högre företagsvinster tungt i den politiska debatten. En
borgerlig regering då kunde inte och ville
inte heller föra en socialdemokratisk politik av dagens modell som då skulle ha
klassificerats som ”reaktionär”.
En kraftig devalvering vid slutet av 70-
talet hade flyttat fram den nu registrerade utvecklingen tre, fyra år i tiden. Budgetunderskottet hade inte hunnit växa
lika mycket som faktiskt blev fallet. situationen hade varit lättare inför den
sysselsättningskris som har seglat upp
inför andra hälften av 80-talet.
Budgetsituationen är för närvarande
nder kontroll. Statens utgifter ökar
ångsammare än inkomsterna i stället för
vårtom under de borgerliga åren. statskuldens utveckling är inte längre exploiv. Fortsätter utvecklingen kommer
åde budgetunderskottet och statsskuten att motsvara en allt mindre del av
BNP. Då kan vi till och med leva med ett
nominellt svagt stigande budgetunderskott – om vi inte fordrar mycket låg
inflation.
Inte heller var det de borgerligas skattepolitik som orsakade
budgetunderskottet.
Man kan i grova drag överblicka den
aktuella utvecklingen med utgångspunkt
i det enkla fallet att budgetunderskottet
är lika stort som räntan på statsskulden
samt att ökningstakten för inkomster och
icke-finansiella utgifter är lika stor. För
att statsskulden inte skall utveckla sig
explosivt måste medelräntan på skulden
vara mindre än den framtida BNP-ökningen i nominella tal (allt räknat i procent).
statsskuldräntan är i dag ca Il ,5 pro- 107
cent och svagt sjunkande. Om BNP ökar
realt med ca 2 procent får inflationen i
det enkla fallet inte sjunka under 9 procent. situationen i dag är emellertid nå-
got mer komplicerad. Det icke-finansiella överskottet i statsbudgeten är nästan 20 miljarder kronor. Om detta överskott kan bibehållas i relation till BNP
kan inflationen sänkas till 3 procent även
om medelräntan på statsskulden inte
sjunker lägre än till 7 procent. statsskuldens andel av BNP kommer ändå att
vara ungefär oförändrad 1995. (Det
krävs omfattande beräkningar för att
konstatera detta.) För närvarande ökar
dessutom inkomsterna snabbare än utgifterna vilket medför att det icke-finansiella överskottet blir allt större.
Riskerna med dagens budgetunderskott är att det snabbt kan bli mycket
större om sysselsättningskrisen blir allvarlig. Regeringens hopp tycks dock stå
till ”hemmafruarnas renässans”. Om
kvinnorna som skall in på arbetsmarknaden avstår från att söka jobb och i stället
stannar hemma syns de inte i arbetslöshetsstatistiken och de kostar inte heller
något att sysselsätta i olika former av
konstlade jobb.