Danne Nordling; Medborgarrättens legitimitet
1987
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DANNE NORDLING:
Medborgarrättens
legitimitet
Varifrån får medborgarrätten sin
legitimitet? Frågan har fått ny
aktualitet i och med att statsministern hävdat att medborgarrätten tar över äganderätten.
Författaren gör här en idehistorisk analys.
Pol mag Danne Nordling är chef
för Näringslivs-Research AB.
D
en politiska idehistorien känner
egentligen endast två teoretiska
motiveringar av den s k folksuveräniteten. Båda utmynnar i demokrati
med absolut makt åt medborgarmajoriteten. Det är Rousseau och Bentham som
konstruerat dessa yttersta ”bevis” för
demokratin. Senare tiders debatt har
mest haft pragmatiska utgångspunkter
och har därför handlat om mera begränsade frågeställningar som t ex konsekvenserna av en utsträckning av rösträtten.
Farhågorna att den utsträckta rösträtten skulle utnyttjas av en majoritet för att
sko sig på minoritetens bekostnad har hittills aldrig explicit ansetts bli besannade.
statsåtgärder som i och för sig drabbat
vissa grupper hårt har alltid kunnat motiveras med den allmänna nytta som följt
och som därför också varit till fördel för
de drabbade – åtminstone formellt sett.
Men när Sveriges statsminister hävdar att
medborgarrätten tar över äganderätten
uppkommer omedelbart frågan varifrån
medborgarrätten får sin legitimitet. En
annan intressant fråga är huruvida äganderätten legitimeras enbart av att folkmajoriteten inte har upphävt den.
Den grundläggande delen av Ingvar
Carlssons medborgarrättsbegrepp kan
härledas till Rousseaus aktualisering av
folksuveränitetstanken. Dessutom tillfogar Carlsson ett andra led i medborgarrätten då han påstår att för socialdemokratin är medborgarrätten vidare än rösträtten – varje medborgare har rätt till
”ett bra arbete” och ”ett värdigt liv” etc.
Detta är en mycket långtgående tanke
som för med sig en rad, ännu föga analyserade, konsekvenser.
Hur legitimeras då medborgarrätten i
sin traditionella form – d v s ytterst
110
majoritetens makt? För många är detta i
dag en närmast oförsynt fråga. Legitimiteten är självklar eftersom medborgarrätten endast ses i 1900-talshistoriens perspektiv: kampen mot den 40-gradiga
skalan (i Sverige) och för den allmänna
rösträtten samt demokratins seger över
fascism och nazism något senare under
århundradet. Av detta skäl har debatten
om medborgarrättens obegränsade legitimitet inte varit särskilt livlig. Om majoriteten inte skulle få bestämma över minoriteten måste det innebära att en minoritet skall bestämma över folkflertalet och
detta innebär antingen ett återinförande
av den graderade rösträtten eller ett förespråkande av diktatur, kan det sägas.
Men problemet är inte så enkelt, vilket en
idehistorisk analys snabbt utvisar.
Demokratins förste teoretiker
För demokratins förste teoretiker, Jean
Jacques Rousseau (1712-1778), var syftet att upptäcka den politiska förpliktelsens grundvalar och att lösa problemet
med individens frihet i ett samhälle med
en auktoritativ statsmakt. Han inleder
därför (1762) sin bok Om samhällsfördraget eller statsrättens grundsatser med
orden: ”Människan är född fri, och likväl
är hon överallt i bojor”. Därefter fortsätter han med att han tror sig kunna förklara varför dessa bojor är berättigade.
Hur kan då staten med sin tvångsmakt
vara moraliskt berättigad? Rousseau menade att statens makt inte kunde legitimeras med enbart fysisk styrka eftersom
tvång kan åstadkomma nästan vad som
helst utom rättvisa: ”Att ge vika för styrkan är väl en nödtvungen handling men
icke en frivillig; det är på sin höjd en klok
handling”.
Aristoteles och hans efterföljare hade
tidigare hänvisat till statens naturliga karaktär som en för människans fulländning
nödvändig institution som kan kräva lydnad på samma sätt som den lydnad ett
barn är skyldigt sina föräldrar. Men
Rousseau vill inte acceptera existensen av
en ursprunglig samhällsinstinkt som
driver människor samman och han förnekar att staten är en naturlig institution.
Endast familjen är naturlig så länge den
behövs för barnens beskydd.
Om det formella förhållandet mellan
förälder och barn skall gälla mellan vuxna
måste det grundas på ett avtal: ”Eftersom
ingen människa har naturlig myndighet
över sin jämlike, och eftersom styrkan
icke skapar någon rätt, så återstår endast
överenskommelserna såsom grundval för
varje rättmätig myndighet bland människorna”. Vi har nu kommit fram till den
punkt från vilken Hobbes och Locke utgick. (Se min artikel ”Hur motiveras
staten?”, SvT nr 7-8/1986.)
Rousseau för här in ett naturrättsligt
element i sin tankekonstruktion genom
att acceptera föreställningen att avtal har
en bristande kraft vars giltighet legitimeras utanför det av människorna skapade statssystemet (Senare försökte Bentbarn undgå detta genom ett utilitaristiskt
”bevis” för det demokratiska systemet.
Det gick närmast ut på att eftersom varje
enskild söker sin enskilda lycka så söker
alla ”allas” lycka. Och allas lycka var
målet för det goda samhället vilket garanterades av att regeringsmakten överläts åt
alla genom allmän rösträtt. Ingen betraktar i dag detta bevis som seriöst.)
Men det naturrättsligt legitimerade avtalet var helt nödvändigt för att Rousseau
skulle kunna hävda en etiskt motiverad
folksuveränitet. Oppositionen mot den
teokratiska statsläran uteslöt möjligheten
att legitimera staten med hjälp av Gud.
Detta markerades nogsamt en tid senare
av Napoleon när han ansåg sig avvisa
kejsardömet av Guds nåde genom att
själv ta kejsarkronan ur påvens hand.
Det andra alternativet för Rousseau,
som fortfarande hade medgett drivandet
av iden om folksuveräniteten, hade varit
att ta upp de tankegångar som år 1324
Kina under Mao är ett exempel på
en allför dåligt begränsad politisk
sektor.
hade framförts av Marsillus från Padova i
boken Defensor Pacis. Vitsen med staten
är dess förmåga att tillfredsställa folkets
gemensamma biologiska begär, menade
Marsillus. Därför måste medborgaren få
inflytande över den regering under vilken
han lever – folksuveränitetstanken. Han
förkastade den traditionella naturrättsläran och åsikten att den politiska makten
är begränsad av förnuftigt uppfattade
mål. Han accepterade att vad som helst
som den tyngst vägande delen av befolkningen, driven av sina naturliga begär,
önskade var legitimt och rätt. Den politiska makten tillhörde folkets majoritet
enligt Marsillus och han satte inga gränser
för dess utövande.
Enligt Marsillus är mänsklig lag uteslutande en produkt av vilja och inte av förnuft. En regering som följer en i vederbörlig ordning utfärdad lag handlar legitimt även om alla anser den handla moraliskt orätt. Denna rättspositivism accepte- 111
rades varken av de medeltida tänkarna
eller av Rousseau. Att framtvinga lydnad
för en orättfärdig lag skulle vara en handling grundad helt på makt, inte på rätt.
(Sådana lagar ansågs under medeltiden
inte vara lagar utan lagens fördärv –
”legis corruptio”.) Men Rousseau skiljer
sig från Marsillus främst genom sina försök att legitimera den oinskränkta folksuveräniteten – inte genom att nyansera
maktutövningens gränser.
Rousseaus statsmakt bygger på ett frivilligt samhällsfördrag – inte mellan en
mänsklig suverän och folket som Hobbes
och Locke antog – utan mellan folket
och en abstrakt kollektiv suverän av närmast metafysisk karaktär. Accepterandet
av samhällsfördraget sker genom själva
bosättaodet inom statens område vilket är
detsamma som att underkasta sig ”suveräniteten”. Längre än så sträckte sig alltså
inte ”frivilligheten” i samhällsfördraget.
Tre acceptanskriterier
Är då risken att tvingas gå i landsflykt en
realitet i Rousseaus samhälle? Vi kan
ställa upp följande tre kriterier för att bedöma i vilken utsträckning ett statsrättsligt system kan tänkas vinna acceptans
hos alla medborgare:
l. Politisk validitet, d v s hur bra systemet i det långa loppet fungerar som
det var tänkt att fungera.
2. Enskilt rättighetsskydd, d v s i vilken
utsträckning medborgama garanteras
skydd mot statsmaktens anspråk på
maktutövning gentemot individerna.
112
3. Politiska sektorns begränsning, d v s i
vad mån det finns regler som förhindrar att den politiska makten utsträcks
till att reglera annat än gemensamma
statsangelägenheter.
Rimligheten i dessa tre ”acceptanskriterier” framgår av några praktiska erfarenheter från senare tid. Weimarrrepublikens demokrati hade t ex låg validitet
då systemet tillät att Hitler införde nazismen i Tyskland utan att han behövde tillgripa våld ens i begränsad omfattning.
Skyddet av enskilda rättigheter var relativt starkt i storfurstendömet Finland
1810-1862 i jämförelse med resten av
det ryska riket trots att någon folkförsamling (Lantdag) aldrig sammankallades
under denna period. Orsaken var att
svensk lag och grundlag fortsatte att gälla
i Finland trots den ryska annekteringen.
Ett dåligt uppfyllande av det tredje kriteriet är oftast kombinerat med ett begränsat rättighetsskydd. Därför har det i
debatten ofta varit svårt att hålla isär det
andra och det tredje kriteriet. Kina under
Mao är ett exempel på en alltför dåligt
begränsad politisk sektor. Allt från
tvångsmässig morgongymnastik, dirigerat
val av arbete till obligatoriska politiska
kvällskurser visar vad som kan hända om
man accepterar att ”allt är politik”.
La volonte generale
Hur klarar sig då Rousseaus statsrättsliga
system på dessa tre punkter? I sina försök
att legitimera majoritetens ovillkorliga
rätt att bestämma över minoriteten införde han begreppet ”den allmänna viljan”
(la volonte generale). Fastställaodet av
denna vilja förutsätter att människorna
ser bort från sina privata intressen och
försöker se till ”det allmänna bästa”. Individens verkliga intressen ligger samtidigt i det allmänna bästa och om jag vill
det allmänna bästa vill jag ovillkorligen
mitt eget bästa. Om min vilja förefaller att
skilja sig från den allmänna viljan visar
detta bara att jag tagit miste på vad min
sanna vilja är.
Dessa metafysiska utläggningar är föga
övertygande. I slutändan är det ändå majoriteten som skall bestämma men enligt
Rousseau inte i kraft av sin numerär utan
därför att individen gett samtycke till dess
makt. Konsekvensen av Rousseaus försök att metafysiskt legitimera majoritetens makt ledde emellertid till att systemet blev oklart och öppet för helt andra
tolkningar i auktokratisk riktning. Hans
system lyckas därför inte uppfylla validitetskriteriet
Rousseau blev sålunda tvungen att införa begreppet ”lagstiftare” som var en
sorts statsrättslig expert vars förslag skulle
föreläggas de röstberättigade. Denna person kunde i praktiken tolkas som den rätta uttolkaren av allmänviljan, vilket skedde såväl av Robespierre och Napoleon
som av Mussolini och Stalin. Men denna
möjlighet för rena diktatursträvare att ge
falsk demokratisk legitimitet åt totalitära
system får inte undanskymma den mycket större svagheten på de enskilda rättigheternas område.
Rousseaus statsrättsliga tankebyggnad
är behäftad med en helt omotiverad avsaknad av skydd för individernas rättigheter. Hans lära är en direkt fortsättning
av den 124 år äldre Thomas Hobbes’ motivering av statens absoluta makt där alternativet är ”allas krig mot alla”. Men
Rousseau beskriver inte tillståndet före
samhällsfördraget som så olidligt att det
på något sätt skulle vara motiverat för
individerna att överlämna sitt liv och sina
rättigheter i händerna på en diktatorisk
makt. Trots detta stadgar han just detta:
”Dessa bestämmelser låter, rätt förstådda,
reducera sig till en enda, nämligen varje
medlems fullständiga avyttrande av sig
själv, jämte alla sina rättigheter till hela
samfundet; ty då var och en helt ger bort
sig själv, så blir för det första villkoren lika
för alla; och då villkoren är lika för alla, så
har ingen intresse av att göra dem betungande för andra.”
Detta understryks ytterligare av titelplanschen på originalutgåvan av Du contrat
socialdär det visas en bild av Hobbes’ suverän Leviatan med huvudet avhugget.
Despotens alla fruktansvärda maktmedel
finns kvar men de styrs i Rousseaus stat
av den opersonliga, demokratiska allmänviljan. Han är tydligen lika övertygad
som Robbes att en total underkastelse är
nödvändig om statens mål skall kunna
nås. Men till skillnad från underkastelsekontraktet i Hobbes’ tappning blir ingen
slav under någon annan – i stället blir alla
slavar under ”allmänviljan”.
Rousseau liknar staten vid en tolkkropp och skriver: ”Liksom naturen åt
varje människa förlänar absolut makt
över alla hennes lemmar, så ger samhällsfördraget åt statskroppen en absolut makt
över dess medlemmar”. Han skriver
också: ”Vem som helst som vägrar att
lyda den allmänna viljan, han skall tvingas därtill av hela samhället”. Medborgarna har varken skydd av några omistliga
rättigheter eller någon grundlag eftersom
staten är i samma läge som ”en enskild
som sluter avtal med sig själv; varav man
ser, att det varken finnes eller kan finnas
något slag av grundlag som förpliktar
folkkroppen”. Medborgarna är överlämnade definitivt åt den ”ofelbara” allmänviljans godtycke – d v s i praktiken åt det
kollektiva tyranniet.
Totalitär demokrati
Inte heller det tredje acceptanskriteriet
uppfylls särskilt väl. Visserligen ”kan suveränen ej pålägga undersåtarna någon
för samhället obehövlig börda”. Men den
politiska sektorn är i praktiken inte alls
begränsad eftersom ”suveränen ensam
bedömer·vad som är viktigt och nyttigt”.
Och syftet med samhällsfördraget är inte
som hos andra naturrättsteoretiker att åstadkomma bättre skydd för liv och egendom. Tvärtom har naturtillståndet redan
övergivits och ett samhälle bildats innan
samhällsfördraget ingås. Rousseaus stat
har i stället det huvudsakliga syftet att
skapa en kollektiv samhällsmakt som kan
mobilisera de gemensamma krafterna till
varje medlems stöd under bibehållaodet
av en fiktiv frihet. Han tar t o m upp
Aristoteles’ begrepp om staten som en
institution som har människans fullkomnande till uppgift. Majoriteten får alltså
möjlighet att utnyttja medborgarnas resurser utan några begränsningar i praktiken – vi får ett system som har kallats
”totalitär demokrati”.
Men för att detta skall ha legitimitet i
Rousseaus ögon måste politiken bedrivas
för ”det allmänna bästa”. slutsatsen blir
därför att inte ens de som sväljer Rousseaus alla metafysiska försök att legitimera sin demokratiska absolutism skulle
kunna acceptera att äganderätten på pensionsområdet reducerades till 93 procent.
114
Något försök att bevisa att engångsskatten gagnar det allmänna bästa har ju Ingvar Carlsson inte presterat.
Att någon i dag skulle låta sig övertygas av Rousseaus legitimitetsutläggningar är dock föga sannolikt. Trots de
respektabla ansatserna att försöka skapa
ett system med ”frivilliga bojor” misslyckades Rousseau både intellektuellt och
praktiskt. Hans system bygger till slut på
den enkla principen att makt är rätt.
Kort efter den franska revolutionens
utbrott utarbetade den nyupprättade
franska nationalförsamlingen i augusti
1789 den berömda och ännu gällande
förklaringen om de mänskliga och medborgerliga rättigheterna. Men något större inflytande från Rousseau kan inte spå-
ras i detta dokument. Det var först när
den extrema vänstern övertagit revolutionen som Rousseaus tankar fick ett starkare inflytande och användes för att legitimera ”välfärdsutskottets” diktatur. I
rättighetsförklaringen framhålls tvärtemot Rousseaus åsikt ”att okunnighet,
glömska eller ringaktning av de mänskliga rättigheterna allena är orsak till folkets
olyckor och styrelsens missbruk”. Efter
rätten till frihet anges rätten till egendom
och därefter rätten till personlig säkerhet
och rätten till motstånd mot förtryck.
Även om allmänviljan fanns med står ändå den franska rättighetsförklaringen
intellektuellt sett skyhögt över Rousseaus
grumliga kollektiva maktsvärmeri. Här
visas att en konstitutionell demokrati förvisso är möjlig.
statsministerns medborgarrätt
Ingvar Carlssons tal om medborgarrätten
som rätten till ett bra arbete etc står vad
gäller intellektuell klarhet något under
Rousseaus nivå. A ena sidan framstår
medborgarrätten som ett oinskränkt
majoritetsvälde som teoretiskt kan upphäva t ex äganderätten. A andra sidan
innebär medborgarrätten t ex rätten till
en lön som man kan leva på. Om vi då
antar att en majoritet kränker denna rättighet genom att vägra lagstifta om tillräckligt höga minimilöner för att göra alla
socialbidrag onödiga, inträder tydligen en
lika allvarlig situation som om denna majoritet avskaffade den allmänna rösträtten.
Med tanke på att den demokratiska
ideläran egentligen borde skämmas över
sin förste och ende teoretikers inkompetenta försök att legitimera dess oinskränkta suveränitet är det illavarslande
att Sveriges statsminister inte bara utnyttjar denna föregivna legitimitet i en kontroversiell fråga utan också vårdslöst
framför rättighetsanspråk i medborgarrättens namn utan vare sig någon idehistorisk förankring eller teoretiskt härledd legitimitet.
Medborgarrättens
legitimitet
Varifrån får medborgarrätten sin
legitimitet? Frågan har fått ny
aktualitet i och med att statsministern hävdat att medborgarrätten tar över äganderätten.
Författaren gör här en idehistorisk analys.
Pol mag Danne Nordling är chef
för Näringslivs-Research AB.
D
en politiska idehistorien känner
egentligen endast två teoretiska
motiveringar av den s k folksuveräniteten. Båda utmynnar i demokrati
med absolut makt åt medborgarmajoriteten. Det är Rousseau och Bentham som
konstruerat dessa yttersta ”bevis” för
demokratin. Senare tiders debatt har
mest haft pragmatiska utgångspunkter
och har därför handlat om mera begränsade frågeställningar som t ex konsekvenserna av en utsträckning av rösträtten.
Farhågorna att den utsträckta rösträtten skulle utnyttjas av en majoritet för att
sko sig på minoritetens bekostnad har hittills aldrig explicit ansetts bli besannade.
statsåtgärder som i och för sig drabbat
vissa grupper hårt har alltid kunnat motiveras med den allmänna nytta som följt
och som därför också varit till fördel för
de drabbade – åtminstone formellt sett.
Men när Sveriges statsminister hävdar att
medborgarrätten tar över äganderätten
uppkommer omedelbart frågan varifrån
medborgarrätten får sin legitimitet. En
annan intressant fråga är huruvida äganderätten legitimeras enbart av att folkmajoriteten inte har upphävt den.
Den grundläggande delen av Ingvar
Carlssons medborgarrättsbegrepp kan
härledas till Rousseaus aktualisering av
folksuveränitetstanken. Dessutom tillfogar Carlsson ett andra led i medborgarrätten då han påstår att för socialdemokratin är medborgarrätten vidare än rösträtten – varje medborgare har rätt till
”ett bra arbete” och ”ett värdigt liv” etc.
Detta är en mycket långtgående tanke
som för med sig en rad, ännu föga analyserade, konsekvenser.
Hur legitimeras då medborgarrätten i
sin traditionella form – d v s ytterst
110
majoritetens makt? För många är detta i
dag en närmast oförsynt fråga. Legitimiteten är självklar eftersom medborgarrätten endast ses i 1900-talshistoriens perspektiv: kampen mot den 40-gradiga
skalan (i Sverige) och för den allmänna
rösträtten samt demokratins seger över
fascism och nazism något senare under
århundradet. Av detta skäl har debatten
om medborgarrättens obegränsade legitimitet inte varit särskilt livlig. Om majoriteten inte skulle få bestämma över minoriteten måste det innebära att en minoritet skall bestämma över folkflertalet och
detta innebär antingen ett återinförande
av den graderade rösträtten eller ett förespråkande av diktatur, kan det sägas.
Men problemet är inte så enkelt, vilket en
idehistorisk analys snabbt utvisar.
Demokratins förste teoretiker
För demokratins förste teoretiker, Jean
Jacques Rousseau (1712-1778), var syftet att upptäcka den politiska förpliktelsens grundvalar och att lösa problemet
med individens frihet i ett samhälle med
en auktoritativ statsmakt. Han inleder
därför (1762) sin bok Om samhällsfördraget eller statsrättens grundsatser med
orden: ”Människan är född fri, och likväl
är hon överallt i bojor”. Därefter fortsätter han med att han tror sig kunna förklara varför dessa bojor är berättigade.
Hur kan då staten med sin tvångsmakt
vara moraliskt berättigad? Rousseau menade att statens makt inte kunde legitimeras med enbart fysisk styrka eftersom
tvång kan åstadkomma nästan vad som
helst utom rättvisa: ”Att ge vika för styrkan är väl en nödtvungen handling men
icke en frivillig; det är på sin höjd en klok
handling”.
Aristoteles och hans efterföljare hade
tidigare hänvisat till statens naturliga karaktär som en för människans fulländning
nödvändig institution som kan kräva lydnad på samma sätt som den lydnad ett
barn är skyldigt sina föräldrar. Men
Rousseau vill inte acceptera existensen av
en ursprunglig samhällsinstinkt som
driver människor samman och han förnekar att staten är en naturlig institution.
Endast familjen är naturlig så länge den
behövs för barnens beskydd.
Om det formella förhållandet mellan
förälder och barn skall gälla mellan vuxna
måste det grundas på ett avtal: ”Eftersom
ingen människa har naturlig myndighet
över sin jämlike, och eftersom styrkan
icke skapar någon rätt, så återstår endast
överenskommelserna såsom grundval för
varje rättmätig myndighet bland människorna”. Vi har nu kommit fram till den
punkt från vilken Hobbes och Locke utgick. (Se min artikel ”Hur motiveras
staten?”, SvT nr 7-8/1986.)
Rousseau för här in ett naturrättsligt
element i sin tankekonstruktion genom
att acceptera föreställningen att avtal har
en bristande kraft vars giltighet legitimeras utanför det av människorna skapade statssystemet (Senare försökte Bentbarn undgå detta genom ett utilitaristiskt
”bevis” för det demokratiska systemet.
Det gick närmast ut på att eftersom varje
enskild söker sin enskilda lycka så söker
alla ”allas” lycka. Och allas lycka var
målet för det goda samhället vilket garanterades av att regeringsmakten överläts åt
alla genom allmän rösträtt. Ingen betraktar i dag detta bevis som seriöst.)
Men det naturrättsligt legitimerade avtalet var helt nödvändigt för att Rousseau
skulle kunna hävda en etiskt motiverad
folksuveränitet. Oppositionen mot den
teokratiska statsläran uteslöt möjligheten
att legitimera staten med hjälp av Gud.
Detta markerades nogsamt en tid senare
av Napoleon när han ansåg sig avvisa
kejsardömet av Guds nåde genom att
själv ta kejsarkronan ur påvens hand.
Det andra alternativet för Rousseau,
som fortfarande hade medgett drivandet
av iden om folksuveräniteten, hade varit
att ta upp de tankegångar som år 1324
Kina under Mao är ett exempel på
en allför dåligt begränsad politisk
sektor.
hade framförts av Marsillus från Padova i
boken Defensor Pacis. Vitsen med staten
är dess förmåga att tillfredsställa folkets
gemensamma biologiska begär, menade
Marsillus. Därför måste medborgaren få
inflytande över den regering under vilken
han lever – folksuveränitetstanken. Han
förkastade den traditionella naturrättsläran och åsikten att den politiska makten
är begränsad av förnuftigt uppfattade
mål. Han accepterade att vad som helst
som den tyngst vägande delen av befolkningen, driven av sina naturliga begär,
önskade var legitimt och rätt. Den politiska makten tillhörde folkets majoritet
enligt Marsillus och han satte inga gränser
för dess utövande.
Enligt Marsillus är mänsklig lag uteslutande en produkt av vilja och inte av förnuft. En regering som följer en i vederbörlig ordning utfärdad lag handlar legitimt även om alla anser den handla moraliskt orätt. Denna rättspositivism accepte- 111
rades varken av de medeltida tänkarna
eller av Rousseau. Att framtvinga lydnad
för en orättfärdig lag skulle vara en handling grundad helt på makt, inte på rätt.
(Sådana lagar ansågs under medeltiden
inte vara lagar utan lagens fördärv –
”legis corruptio”.) Men Rousseau skiljer
sig från Marsillus främst genom sina försök att legitimera den oinskränkta folksuveräniteten – inte genom att nyansera
maktutövningens gränser.
Rousseaus statsmakt bygger på ett frivilligt samhällsfördrag – inte mellan en
mänsklig suverän och folket som Hobbes
och Locke antog – utan mellan folket
och en abstrakt kollektiv suverän av närmast metafysisk karaktär. Accepterandet
av samhällsfördraget sker genom själva
bosättaodet inom statens område vilket är
detsamma som att underkasta sig ”suveräniteten”. Längre än så sträckte sig alltså
inte ”frivilligheten” i samhällsfördraget.
Tre acceptanskriterier
Är då risken att tvingas gå i landsflykt en
realitet i Rousseaus samhälle? Vi kan
ställa upp följande tre kriterier för att bedöma i vilken utsträckning ett statsrättsligt system kan tänkas vinna acceptans
hos alla medborgare:
l. Politisk validitet, d v s hur bra systemet i det långa loppet fungerar som
det var tänkt att fungera.
2. Enskilt rättighetsskydd, d v s i vilken
utsträckning medborgama garanteras
skydd mot statsmaktens anspråk på
maktutövning gentemot individerna.
112
3. Politiska sektorns begränsning, d v s i
vad mån det finns regler som förhindrar att den politiska makten utsträcks
till att reglera annat än gemensamma
statsangelägenheter.
Rimligheten i dessa tre ”acceptanskriterier” framgår av några praktiska erfarenheter från senare tid. Weimarrrepublikens demokrati hade t ex låg validitet
då systemet tillät att Hitler införde nazismen i Tyskland utan att han behövde tillgripa våld ens i begränsad omfattning.
Skyddet av enskilda rättigheter var relativt starkt i storfurstendömet Finland
1810-1862 i jämförelse med resten av
det ryska riket trots att någon folkförsamling (Lantdag) aldrig sammankallades
under denna period. Orsaken var att
svensk lag och grundlag fortsatte att gälla
i Finland trots den ryska annekteringen.
Ett dåligt uppfyllande av det tredje kriteriet är oftast kombinerat med ett begränsat rättighetsskydd. Därför har det i
debatten ofta varit svårt att hålla isär det
andra och det tredje kriteriet. Kina under
Mao är ett exempel på en alltför dåligt
begränsad politisk sektor. Allt från
tvångsmässig morgongymnastik, dirigerat
val av arbete till obligatoriska politiska
kvällskurser visar vad som kan hända om
man accepterar att ”allt är politik”.
La volonte generale
Hur klarar sig då Rousseaus statsrättsliga
system på dessa tre punkter? I sina försök
att legitimera majoritetens ovillkorliga
rätt att bestämma över minoriteten införde han begreppet ”den allmänna viljan”
(la volonte generale). Fastställaodet av
denna vilja förutsätter att människorna
ser bort från sina privata intressen och
försöker se till ”det allmänna bästa”. Individens verkliga intressen ligger samtidigt i det allmänna bästa och om jag vill
det allmänna bästa vill jag ovillkorligen
mitt eget bästa. Om min vilja förefaller att
skilja sig från den allmänna viljan visar
detta bara att jag tagit miste på vad min
sanna vilja är.
Dessa metafysiska utläggningar är föga
övertygande. I slutändan är det ändå majoriteten som skall bestämma men enligt
Rousseau inte i kraft av sin numerär utan
därför att individen gett samtycke till dess
makt. Konsekvensen av Rousseaus försök att metafysiskt legitimera majoritetens makt ledde emellertid till att systemet blev oklart och öppet för helt andra
tolkningar i auktokratisk riktning. Hans
system lyckas därför inte uppfylla validitetskriteriet
Rousseau blev sålunda tvungen att införa begreppet ”lagstiftare” som var en
sorts statsrättslig expert vars förslag skulle
föreläggas de röstberättigade. Denna person kunde i praktiken tolkas som den rätta uttolkaren av allmänviljan, vilket skedde såväl av Robespierre och Napoleon
som av Mussolini och Stalin. Men denna
möjlighet för rena diktatursträvare att ge
falsk demokratisk legitimitet åt totalitära
system får inte undanskymma den mycket större svagheten på de enskilda rättigheternas område.
Rousseaus statsrättsliga tankebyggnad
är behäftad med en helt omotiverad avsaknad av skydd för individernas rättigheter. Hans lära är en direkt fortsättning
av den 124 år äldre Thomas Hobbes’ motivering av statens absoluta makt där alternativet är ”allas krig mot alla”. Men
Rousseau beskriver inte tillståndet före
samhällsfördraget som så olidligt att det
på något sätt skulle vara motiverat för
individerna att överlämna sitt liv och sina
rättigheter i händerna på en diktatorisk
makt. Trots detta stadgar han just detta:
”Dessa bestämmelser låter, rätt förstådda,
reducera sig till en enda, nämligen varje
medlems fullständiga avyttrande av sig
själv, jämte alla sina rättigheter till hela
samfundet; ty då var och en helt ger bort
sig själv, så blir för det första villkoren lika
för alla; och då villkoren är lika för alla, så
har ingen intresse av att göra dem betungande för andra.”
Detta understryks ytterligare av titelplanschen på originalutgåvan av Du contrat
socialdär det visas en bild av Hobbes’ suverän Leviatan med huvudet avhugget.
Despotens alla fruktansvärda maktmedel
finns kvar men de styrs i Rousseaus stat
av den opersonliga, demokratiska allmänviljan. Han är tydligen lika övertygad
som Robbes att en total underkastelse är
nödvändig om statens mål skall kunna
nås. Men till skillnad från underkastelsekontraktet i Hobbes’ tappning blir ingen
slav under någon annan – i stället blir alla
slavar under ”allmänviljan”.
Rousseau liknar staten vid en tolkkropp och skriver: ”Liksom naturen åt
varje människa förlänar absolut makt
över alla hennes lemmar, så ger samhällsfördraget åt statskroppen en absolut makt
över dess medlemmar”. Han skriver
också: ”Vem som helst som vägrar att
lyda den allmänna viljan, han skall tvingas därtill av hela samhället”. Medborgarna har varken skydd av några omistliga
rättigheter eller någon grundlag eftersom
staten är i samma läge som ”en enskild
som sluter avtal med sig själv; varav man
ser, att det varken finnes eller kan finnas
något slag av grundlag som förpliktar
folkkroppen”. Medborgarna är överlämnade definitivt åt den ”ofelbara” allmänviljans godtycke – d v s i praktiken åt det
kollektiva tyranniet.
Totalitär demokrati
Inte heller det tredje acceptanskriteriet
uppfylls särskilt väl. Visserligen ”kan suveränen ej pålägga undersåtarna någon
för samhället obehövlig börda”. Men den
politiska sektorn är i praktiken inte alls
begränsad eftersom ”suveränen ensam
bedömer·vad som är viktigt och nyttigt”.
Och syftet med samhällsfördraget är inte
som hos andra naturrättsteoretiker att åstadkomma bättre skydd för liv och egendom. Tvärtom har naturtillståndet redan
övergivits och ett samhälle bildats innan
samhällsfördraget ingås. Rousseaus stat
har i stället det huvudsakliga syftet att
skapa en kollektiv samhällsmakt som kan
mobilisera de gemensamma krafterna till
varje medlems stöd under bibehållaodet
av en fiktiv frihet. Han tar t o m upp
Aristoteles’ begrepp om staten som en
institution som har människans fullkomnande till uppgift. Majoriteten får alltså
möjlighet att utnyttja medborgarnas resurser utan några begränsningar i praktiken – vi får ett system som har kallats
”totalitär demokrati”.
Men för att detta skall ha legitimitet i
Rousseaus ögon måste politiken bedrivas
för ”det allmänna bästa”. slutsatsen blir
därför att inte ens de som sväljer Rousseaus alla metafysiska försök att legitimera sin demokratiska absolutism skulle
kunna acceptera att äganderätten på pensionsområdet reducerades till 93 procent.
114
Något försök att bevisa att engångsskatten gagnar det allmänna bästa har ju Ingvar Carlsson inte presterat.
Att någon i dag skulle låta sig övertygas av Rousseaus legitimitetsutläggningar är dock föga sannolikt. Trots de
respektabla ansatserna att försöka skapa
ett system med ”frivilliga bojor” misslyckades Rousseau både intellektuellt och
praktiskt. Hans system bygger till slut på
den enkla principen att makt är rätt.
Kort efter den franska revolutionens
utbrott utarbetade den nyupprättade
franska nationalförsamlingen i augusti
1789 den berömda och ännu gällande
förklaringen om de mänskliga och medborgerliga rättigheterna. Men något större inflytande från Rousseau kan inte spå-
ras i detta dokument. Det var först när
den extrema vänstern övertagit revolutionen som Rousseaus tankar fick ett starkare inflytande och användes för att legitimera ”välfärdsutskottets” diktatur. I
rättighetsförklaringen framhålls tvärtemot Rousseaus åsikt ”att okunnighet,
glömska eller ringaktning av de mänskliga rättigheterna allena är orsak till folkets
olyckor och styrelsens missbruk”. Efter
rätten till frihet anges rätten till egendom
och därefter rätten till personlig säkerhet
och rätten till motstånd mot förtryck.
Även om allmänviljan fanns med står ändå den franska rättighetsförklaringen
intellektuellt sett skyhögt över Rousseaus
grumliga kollektiva maktsvärmeri. Här
visas att en konstitutionell demokrati förvisso är möjlig.
statsministerns medborgarrätt
Ingvar Carlssons tal om medborgarrätten
som rätten till ett bra arbete etc står vad
gäller intellektuell klarhet något under
Rousseaus nivå. A ena sidan framstår
medborgarrätten som ett oinskränkt
majoritetsvälde som teoretiskt kan upphäva t ex äganderätten. A andra sidan
innebär medborgarrätten t ex rätten till
en lön som man kan leva på. Om vi då
antar att en majoritet kränker denna rättighet genom att vägra lagstifta om tillräckligt höga minimilöner för att göra alla
socialbidrag onödiga, inträder tydligen en
lika allvarlig situation som om denna majoritet avskaffade den allmänna rösträtten.
Med tanke på att den demokratiska
ideläran egentligen borde skämmas över
sin förste och ende teoretikers inkompetenta försök att legitimera dess oinskränkta suveränitet är det illavarslande
att Sveriges statsminister inte bara utnyttjar denna föregivna legitimitet i en kontroversiell fråga utan också vårdslöst
framför rättighetsanspråk i medborgarrättens namn utan vare sig någon idehistorisk förankring eller teoretiskt härledd legitimitet.