Danne Nordling; Värdeteorin-grunden för en förnuftig etik
1991
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DANNE NORDLING:
Värdeteorin – grunden för en förnuftig etik
K
an man rättfärdiga värdeomdö-
men? Den filosofiska disciplinen
värdeteori handlar om vad normer och värderingar har för egenskaper.
Värdeteorin ingår i ett vidare område
som kan kallas värdefilosofi där man
också försöker ta reda på vad som är värdefullt, vackert och hur man bör handla
etc vilket sålunda kan kallas normativ värdefilosofi.
Lars Bergström: Grundbok i värdeteori.
BokförlagetThales 1990
En central del av värdefilosofin är moralfilosofin vars ena avdelning är den normativa etiken medan den värdeteoretiska
avdelningen kallas metaetik. Andra delar
är t ex politisk och estetisk värdefilosofi
som har liknande underavdelningar. Etikens renässans i Sverige har ökat behovet
av en aktuell värdeteoretisk grundbok eftersom det är 23 år sedan Manfred Moritz utkom med sin Inledning i värdeteori.
Men någon lika elementär bok som denna
är inte Grnndbok i värdeteori (128 sid)
författad av professom i praktisk filosofi
vid Stockholms universitet Lars Bergström.
Trots detta är boken att varmt rekommendera även för personer med bristande
förkunskaper genom den uppgörelse med
emotivismen – eller som vi säger i Sverige
värdenihilismen – vilken inleder bokens
sakframställning. Om det inte finns några
värdeomdömen utan dessa bara är uttryck för folks moraliska inställningarblir
det meningslöst att argumentera i värdefrågor. Inställningar har ju inget sanningsvärde. Den då ofta följande slutsatsen blir
att t ex den politiska majoriteten fritt kan
åsidosätta alla eventuellt hindersamma
etiska principer eftersom dessa vetenskapligt sett är godtyckliga och rentav
dikterade av klassintressen. (Sålunda
skulle rättrådighet och oväld endast vara
ett ideologiskt medel för den härskande
klassens exploatering av arbetarklassen).
Mot emotivismens nihilism ställer
Bergström de objektivistiska och naturalistiska teoriernas värderealism – d v s
uppfattningen att det finns objektiva värdeegenskaper (värdefakta). Detta sker
dock tämligen summariskt med en något
oklar kategoriindelning som Bergström
endast gör begränsade försök att bena
upp. Det viktigaste är dock att slå fast att
det är möjligt och rationellt att argumentera logiskt i värdefrågor. Kanske skulle
emotivismen förvisas till särskilda områ-
den där den känslomässiga värdeupplevelsen är mera omedelbar, antyder Bergström och exemplifierar med estetiken.
Finns det inga estetiska värden? Är alla
påståenden om det sköna personliga
känsloyttringar som varken kan vara sanna eller falska? Om det vore så som anhängarna av det ”karismatiska” förhållningssättet till konstupplevelser hävdade
skulle förvisso värdenihilismen vara sann
på estetikens område. Att ett konstverk
sägs vara vackert, utan att man har skaffat
sig någon förnuftsmässig bakgrund till
det, betyder med rätta att betraktaren endast uttrycker sitt gillande av verket.
Ingenting sägs rimligen om själva konstverket om man inte i förväg vet vad betraktaren brukar tycka är vackert. Men
om man i stället intar ”uppfostrarställningen” krävs det omfattande kunskaper
innan man kan avnjuta ett konstverk med
verklig behållning. Någon typ av värdeteoretisk naturalism borde då passa för
att analysera värdeomdömen från
konstsakkunniga personer. (Med naturalism menas att det goda eller sköna bestäms av naturliga egenskaper.) Emotivismen kan alltså med den senare inställningen också tvingas undan från estetiken.
Efter denna utvikning på den estetiska
värdefilosofins område kan man fråga sig
om inte samma distinktion mellan omedelbara intuitiva värdeupplevelser och
mera kyliga, förnuftsbaserade värdeomdömen också finns på moralfilosofins
område. Är det inte fråga om den distinktion mellan etik och moral som många
värdefilosofiska debattörer anser finnas?
Alldeles tydligt är detta om man tolkar
moraliska påståenden i moralistiska termer. Moraliserandet är definitivt inte nå-
gon teoretisk sysselsättning. Här gäller
det att praktiskt uttrycka sina känslor, ofta med evokativa syften och också ganska
ofta med preskriptiva intentioner – d v s
påverka andras attityder och handlingar.
Hägerström, Stevenson och Hare har
kanske ändå inte haft helt fel. Moralisterna träffas fortfarande av emotivismens
(värdenihilismens) kritik: att de egentligen inte påstår något utan endast uttrycker sina preferenser. Att värderingar är
kombinerade med en viss handlingsdisposition kallas med en värdeteoretisk
term interna/ism. Emotivismen är en internalistisk teori som ger en god förklaring till varför vi ofta är benägna att handla i enlighet med våra värderingar. Men
inte sällan har vi värdeåsikter som vi är
ganska obenägna att låta åtföljas av handling. Detta kallas externa/ism och poänglerandet av denna egenskap är utmärkande för olika objektivistiska teorier. Här
finns också orsaken till all den ångest och
de neuroser som internalistiska moralis- ..____ . – – ··-
161
ter med objektivistiska pretentioner utlöst hos sina externalistiska adepter. Det
krävs vanligen mycken devot underkastelse innan ordet ”plikt” upplevs som en
glädjefylld handlingsstimulans.
lnternalistiska moralister upplevs ofta
som auktoritära eftersom moralisterna
inte kan inse att deras till handling disponerande preferenser inte föreligger hos
alla andra som de kommer i kontakt med.
Emotivismens bestående värde tror jag är
dess förmåga att få moralisterna att inse
att verbaliserade preferenser inte är några
”höga sanningar” utan i stället egocentriska utsläpp av manipulativa vokabler. Om
sedan både nihilisterna och moralisterna
kan inse att de går för långt i vardera riktningen skulle de kunna föra en intellektuell värdeteorietisk diskussion som förhoppningsvis kunde leda till enighet om
slutsatserna. Att en på rationella grunder
framdiskuterad handlingsnorm endast är
externalistisk behöver inte innebära att
den aldrig omsätts i handling. Utmärkande för ett civiliserat samhälle är ju att förnuftet och inte känslorna styr handlandet.
Detta är särskilt viktigt om etiken skall
upphöjas till lag.
Vi borde kunna bli överens om att det
är möjligt och också rationellt att diskutera olika värdepåståendens sanning. Men
hur får vi kunskap om värdefakta? Bergström menar att olika värdeteorier som
hävdar att sådan kunskap är möjlig bygger på kunskapsteoretisk värdekognitivism till skillnad från värdeskepticismen
som förnekar möjligheten av sådan kunskap. Bland kognitivistiska teorier skiljer
Bergström mellan fundamentism och koherentism.
Vi kan enligt fundametismen nå kunskap genom att utgå från vissa uppfatt- 162
ningar som inte behöver ytterligare stöd.
Det finns tre möjligheter att skaffa sig dessa grundläggande uppfattningar: genom
att inse dem med förnuftet, genom empirisk observation eller genom intuition.
Tyvärr synes den värdeteoretiska forskningen inte ha kommit särskilt mycket
längre på detta område sedan Kants och
Sidgwicks dagar. Bergström förmodar
också att det fundament som så småningom kanske går att hitta kommer att bli
alltför magert för att bli till hjälp i avgörandet av vilket av de moraliska system,
som föreslagits, som är det bästa.
Har det aldrig slagit Bergström att inte
något av dessa moralsystem nödvändigtvis måste vara särskilt bra? Om fundamentismen leder till att nuvarande konstruktioner underkänns är det väl dessa
system det är fel på och inte den metod
som används? Fundamentismen på geometrins område ledde till att Aristarchos
(310-230) i strid med Platons lära hävdade att jorden kretsade runt solen vilket
nästan ledde till åtal för ogudaktighet.
Om fundamentismen leder till att t ex
den kristet-socialistiska moralen inte kan
få stöd är det väl den värdefilosofiska
forskningens roll att visa detta. Filosofins
uppgift kan inte rimligen vara att visa vilket av de nu existerande förslagen till
etiskt system som är bäst. Om värderealismen och värdekognitivismen är riktiga
måste det vara möjligt att utarbeta en
vetenskaplig etik – låt vara att den inte
kan bli långtgående som tidigare moralutopister inbillat sig vara möjligt. Enligt
min mening är det just denna etiska totalitarism som utgjort kardinalfelet i det moraliska projektet de senaste 2 500 åren.
Alternativet till fundamentism kallas
koherentism. Denna teori menar att man
inte kan skilja mellan fundamentala och
icke fundamentala åsikter. Det viktiga är i
stället att ens åsikter utgör en sammanhängande enhet och eventuellt också är
koherenta med ens önskningar och handlingar. Teorin har en lätt anstrykning av
cirkelresonemang och Bergström har
vissa svårigheter att klargöra koherentismens operationella mening.
Något mer abstrakt blir Bergström när
han skall förklara sambandet mellan det
kunskapsteoretiska planet och det värdeontologiska som i sin tur är ett mellansteg
till de mera välbekanta naturalistiska och
non-naturalistiska teorierna (de senare
kallar Bergström objektivistiska). Tillsammans med emotivismen utgör de tre
alternativa semantiska teorier för analys
av värdeomdömen. Värderealismen, värdeidealismen och nihilismen ses sedan
som ontologiska teorier som rör frågan
om huruvida det finns objektiva värdefakta. Värdekognitivism och värdeskepticism är slutligen kunskapsteorier om hur
man kan ha kunskap respektive inte kan
ha kunskap i värdefrågor.
Grundbok i värdeteori är en ytterst stimulerande bok i en tid när etiken genomgår en pånyttfödelse. Bergström klargör
att de etiska och värdeteoretiska problemen verkligen inte är frågor för löst
tyckande. Boken rekommenderas alla
som vill fördjupa sin kunskap om den
etiska diskussionen i den värdeteoretiska
forskningens frontlinje.
–
Värdeteorin – grunden för en förnuftig etik
K
an man rättfärdiga värdeomdö-
men? Den filosofiska disciplinen
värdeteori handlar om vad normer och värderingar har för egenskaper.
Värdeteorin ingår i ett vidare område
som kan kallas värdefilosofi där man
också försöker ta reda på vad som är värdefullt, vackert och hur man bör handla
etc vilket sålunda kan kallas normativ värdefilosofi.
Lars Bergström: Grundbok i värdeteori.
BokförlagetThales 1990
En central del av värdefilosofin är moralfilosofin vars ena avdelning är den normativa etiken medan den värdeteoretiska
avdelningen kallas metaetik. Andra delar
är t ex politisk och estetisk värdefilosofi
som har liknande underavdelningar. Etikens renässans i Sverige har ökat behovet
av en aktuell värdeteoretisk grundbok eftersom det är 23 år sedan Manfred Moritz utkom med sin Inledning i värdeteori.
Men någon lika elementär bok som denna
är inte Grnndbok i värdeteori (128 sid)
författad av professom i praktisk filosofi
vid Stockholms universitet Lars Bergström.
Trots detta är boken att varmt rekommendera även för personer med bristande
förkunskaper genom den uppgörelse med
emotivismen – eller som vi säger i Sverige
värdenihilismen – vilken inleder bokens
sakframställning. Om det inte finns några
värdeomdömen utan dessa bara är uttryck för folks moraliska inställningarblir
det meningslöst att argumentera i värdefrågor. Inställningar har ju inget sanningsvärde. Den då ofta följande slutsatsen blir
att t ex den politiska majoriteten fritt kan
åsidosätta alla eventuellt hindersamma
etiska principer eftersom dessa vetenskapligt sett är godtyckliga och rentav
dikterade av klassintressen. (Sålunda
skulle rättrådighet och oväld endast vara
ett ideologiskt medel för den härskande
klassens exploatering av arbetarklassen).
Mot emotivismens nihilism ställer
Bergström de objektivistiska och naturalistiska teoriernas värderealism – d v s
uppfattningen att det finns objektiva värdeegenskaper (värdefakta). Detta sker
dock tämligen summariskt med en något
oklar kategoriindelning som Bergström
endast gör begränsade försök att bena
upp. Det viktigaste är dock att slå fast att
det är möjligt och rationellt att argumentera logiskt i värdefrågor. Kanske skulle
emotivismen förvisas till särskilda områ-
den där den känslomässiga värdeupplevelsen är mera omedelbar, antyder Bergström och exemplifierar med estetiken.
Finns det inga estetiska värden? Är alla
påståenden om det sköna personliga
känsloyttringar som varken kan vara sanna eller falska? Om det vore så som anhängarna av det ”karismatiska” förhållningssättet till konstupplevelser hävdade
skulle förvisso värdenihilismen vara sann
på estetikens område. Att ett konstverk
sägs vara vackert, utan att man har skaffat
sig någon förnuftsmässig bakgrund till
det, betyder med rätta att betraktaren endast uttrycker sitt gillande av verket.
Ingenting sägs rimligen om själva konstverket om man inte i förväg vet vad betraktaren brukar tycka är vackert. Men
om man i stället intar ”uppfostrarställningen” krävs det omfattande kunskaper
innan man kan avnjuta ett konstverk med
verklig behållning. Någon typ av värdeteoretisk naturalism borde då passa för
att analysera värdeomdömen från
konstsakkunniga personer. (Med naturalism menas att det goda eller sköna bestäms av naturliga egenskaper.) Emotivismen kan alltså med den senare inställningen också tvingas undan från estetiken.
Efter denna utvikning på den estetiska
värdefilosofins område kan man fråga sig
om inte samma distinktion mellan omedelbara intuitiva värdeupplevelser och
mera kyliga, förnuftsbaserade värdeomdömen också finns på moralfilosofins
område. Är det inte fråga om den distinktion mellan etik och moral som många
värdefilosofiska debattörer anser finnas?
Alldeles tydligt är detta om man tolkar
moraliska påståenden i moralistiska termer. Moraliserandet är definitivt inte nå-
gon teoretisk sysselsättning. Här gäller
det att praktiskt uttrycka sina känslor, ofta med evokativa syften och också ganska
ofta med preskriptiva intentioner – d v s
påverka andras attityder och handlingar.
Hägerström, Stevenson och Hare har
kanske ändå inte haft helt fel. Moralisterna träffas fortfarande av emotivismens
(värdenihilismens) kritik: att de egentligen inte påstår något utan endast uttrycker sina preferenser. Att värderingar är
kombinerade med en viss handlingsdisposition kallas med en värdeteoretisk
term interna/ism. Emotivismen är en internalistisk teori som ger en god förklaring till varför vi ofta är benägna att handla i enlighet med våra värderingar. Men
inte sällan har vi värdeåsikter som vi är
ganska obenägna att låta åtföljas av handling. Detta kallas externa/ism och poänglerandet av denna egenskap är utmärkande för olika objektivistiska teorier. Här
finns också orsaken till all den ångest och
de neuroser som internalistiska moralis- ..____ . – – ··-
161
ter med objektivistiska pretentioner utlöst hos sina externalistiska adepter. Det
krävs vanligen mycken devot underkastelse innan ordet ”plikt” upplevs som en
glädjefylld handlingsstimulans.
lnternalistiska moralister upplevs ofta
som auktoritära eftersom moralisterna
inte kan inse att deras till handling disponerande preferenser inte föreligger hos
alla andra som de kommer i kontakt med.
Emotivismens bestående värde tror jag är
dess förmåga att få moralisterna att inse
att verbaliserade preferenser inte är några
”höga sanningar” utan i stället egocentriska utsläpp av manipulativa vokabler. Om
sedan både nihilisterna och moralisterna
kan inse att de går för långt i vardera riktningen skulle de kunna föra en intellektuell värdeteorietisk diskussion som förhoppningsvis kunde leda till enighet om
slutsatserna. Att en på rationella grunder
framdiskuterad handlingsnorm endast är
externalistisk behöver inte innebära att
den aldrig omsätts i handling. Utmärkande för ett civiliserat samhälle är ju att förnuftet och inte känslorna styr handlandet.
Detta är särskilt viktigt om etiken skall
upphöjas till lag.
Vi borde kunna bli överens om att det
är möjligt och också rationellt att diskutera olika värdepåståendens sanning. Men
hur får vi kunskap om värdefakta? Bergström menar att olika värdeteorier som
hävdar att sådan kunskap är möjlig bygger på kunskapsteoretisk värdekognitivism till skillnad från värdeskepticismen
som förnekar möjligheten av sådan kunskap. Bland kognitivistiska teorier skiljer
Bergström mellan fundamentism och koherentism.
Vi kan enligt fundametismen nå kunskap genom att utgå från vissa uppfatt- 162
ningar som inte behöver ytterligare stöd.
Det finns tre möjligheter att skaffa sig dessa grundläggande uppfattningar: genom
att inse dem med förnuftet, genom empirisk observation eller genom intuition.
Tyvärr synes den värdeteoretiska forskningen inte ha kommit särskilt mycket
längre på detta område sedan Kants och
Sidgwicks dagar. Bergström förmodar
också att det fundament som så småningom kanske går att hitta kommer att bli
alltför magert för att bli till hjälp i avgörandet av vilket av de moraliska system,
som föreslagits, som är det bästa.
Har det aldrig slagit Bergström att inte
något av dessa moralsystem nödvändigtvis måste vara särskilt bra? Om fundamentismen leder till att nuvarande konstruktioner underkänns är det väl dessa
system det är fel på och inte den metod
som används? Fundamentismen på geometrins område ledde till att Aristarchos
(310-230) i strid med Platons lära hävdade att jorden kretsade runt solen vilket
nästan ledde till åtal för ogudaktighet.
Om fundamentismen leder till att t ex
den kristet-socialistiska moralen inte kan
få stöd är det väl den värdefilosofiska
forskningens roll att visa detta. Filosofins
uppgift kan inte rimligen vara att visa vilket av de nu existerande förslagen till
etiskt system som är bäst. Om värderealismen och värdekognitivismen är riktiga
måste det vara möjligt att utarbeta en
vetenskaplig etik – låt vara att den inte
kan bli långtgående som tidigare moralutopister inbillat sig vara möjligt. Enligt
min mening är det just denna etiska totalitarism som utgjort kardinalfelet i det moraliska projektet de senaste 2 500 åren.
Alternativet till fundamentism kallas
koherentism. Denna teori menar att man
inte kan skilja mellan fundamentala och
icke fundamentala åsikter. Det viktiga är i
stället att ens åsikter utgör en sammanhängande enhet och eventuellt också är
koherenta med ens önskningar och handlingar. Teorin har en lätt anstrykning av
cirkelresonemang och Bergström har
vissa svårigheter att klargöra koherentismens operationella mening.
Något mer abstrakt blir Bergström när
han skall förklara sambandet mellan det
kunskapsteoretiska planet och det värdeontologiska som i sin tur är ett mellansteg
till de mera välbekanta naturalistiska och
non-naturalistiska teorierna (de senare
kallar Bergström objektivistiska). Tillsammans med emotivismen utgör de tre
alternativa semantiska teorier för analys
av värdeomdömen. Värderealismen, värdeidealismen och nihilismen ses sedan
som ontologiska teorier som rör frågan
om huruvida det finns objektiva värdefakta. Värdekognitivism och värdeskepticism är slutligen kunskapsteorier om hur
man kan ha kunskap respektive inte kan
ha kunskap i värdefrågor.
Grundbok i värdeteori är en ytterst stimulerande bok i en tid när etiken genomgår en pånyttfödelse. Bergström klargör
att de etiska och värdeteoretiska problemen verkligen inte är frågor för löst
tyckande. Boken rekommenderas alla
som vill fördjupa sin kunskap om den
etiska diskussionen i den värdeteoretiska
forskningens frontlinje.
–