Därför är jag inte centerpartist eller sverigedemokrat

Det finns många färgstarka individer som både i sitt politiska hantverk och sina ideologiska resonemang har gjort utsagor om såväl liberalkonservatismen som Moderata samlingspartiet. Flera av dessa individer har säkert också sysslat med detta både det dubbla och det trippla antalet år som jag själv varit i livet. Med den ödmjuka inställningen vill jag ändå utifrån mina egna erfarenheter ägna ämnet några rader, skriver Samuel Jonsson.

Liberalkonservatismen har förvisso nog med meriter för att stå på egna ben, men jag kan inte hjälpa att titt som tätt fundera på varför man som individ inte bara tillskriver sig det ena. För att konkretisera tror jag att en av de absolut vanligaste frågorna jag som överengagerad medlem i Moderaterna får, är antingen ett liberalt klingande “varför ska man rösta på er istället för Centerpartiet?”, eller ett mer konservativt slående “varför ska jag rösta på er istället för Sverigedemokraterna?”. Jag har läst resonemang som aspirerar att svara på frågorna individuellt men väldigt sällan ett svar som borde vara fullgott för både den liberala och konservativa väljaren.

Patrik Strömer skrev i en tidigare artikel inom Svensk Tidskrifts serie om Liberalkonservatismen att “Det enda vi vet är att är att samhällen där konservatism upphör att vara en attityd och blir ett politiskt program eller där liberalism förknippas med politisk aktivism, där blir inte framtiden så bra som den kunde blivit.” En mening så klokt formulerad att den förtjänar en något längre utläggning inom ramen för detta ämne.

Naturligtvis finns det tusen olika tolkningar och läror av både liberalism och konservatism men för mig har dessa alltid haft varsin självskriven roll att spela. Den ena är en robust förankring i samtiden och den andra en entusiastisk vision för framtiden. Konservatism utan liberalism blir lätt ett vattentrampande i en stark ström. Tidens gång drar oss framåt och förändring är oundviklig, oavsett hur mycket vi kämpar emot. Liberalism utan konservatism blir lätt drömmande utopisk. Ett försök att applicera lösningar utifrån princip snarare än rådande verklighet.

Omformulerat till partipolitik ger det ett Sverigedemokraterna som fanatiskt tampas med dagens utmaningar utan någon större tanke på vilket samhälle de vill åstadkomma, samtidigt som Centerpartiet fortsätter framåt mot sitt idealsamhälle utan större funderingar på vilka utmaningar dagens Sverige möter. Sverigedemokraterna vill kunna straffa enskilda journalister som enligt de själva inte är opartiska till deras förslag, utan en tanke på vilka implikationer det får för samhället som helhet. Centerpartiet röstade igenom gymnasielagen, inte för att lagstiftningen var rättssäker eller för att det löste något av våra problem i relation till invandring, utan för att det rimmade väl med deras utopiska bild av Sverige.

Som Lars Tobisson konstaterar i en text i tidigare nämnda serie om Liberalkonservatism: “När vi Moderater beskriver oss som liberalkonservativa tas inte det på allvar. Man kan inte förena eld och vatten, invänds det. Antingen är man det ena eller det andra”. Som om ett robust försvar av marknadsekonomi inte skulle kunna kombineras med en skepticism mot radikalism och politikens förmåga att styra samhället. Tvärtom går och bör dessa gå hand i hand. Liberalkonservatismen är nog nära politikens svar på jantelagen. En ska vilja ta itu med dagens samhällsutmaningar utan att samtidigt tro att den har kunskap eller möjlighet att genomföra samhällsomstörtande förändringar på ett resonabelt sätt, dessa bör ske naturligt inom ramen för människans kollektiva val.

I praktiken blir ofta konservatism utan liberalism endast ett tomt ramverk och liberalism utan konservatism dagdrömmande om en utopi. Därför är jag inte centerpartist eller sverigedemokrat.

Samuel Jonsson är förste vice distriktsordförande Moderata Ungdomsförbundet Skåne

I höst fortsätter Svensk Tidskrifts serie om de borgerliga ideologierna. Vår tidigare serie om Liberalkonservatism finns att ladda ner som gratis E-bok från vårt förlag.