Därför behöver Latinamerika landreformer

Vi fortsätter vår exposé genom Latinamerika, denna vecka med början i Limas huvudstad Peru. Den ojämlikhet som präglar kontinenten är ofta ett resultat av orättvisa strukturer med historiska och rasistiska rötter. Därför krävs reformer för ett spritt ägande, menar Fredrik Segerfeldt.

Gonzalo de Aliaga bor i ett vackert och imponerande townhouse mitt i Perus huvudstad Lima. Huset ligger mitt emot presidentpalatset, tidigare vicekungens residens, och har varit i familjens ägo sedan 1500-talet. Han är den 17:e generationen som bor där. Gonzalo, den åttonde hertigen av San Juan de Lurigancho, har också ett imponerande släktträd.

Gonzalos förfader, Jerónimo de Aliaga, var nämligen med bland de 180 män som erövraren Francisco Pizarro hade mig sig när han på 1530-talet lyckades hitta Inca-riket. Det var ett imperium som sträckte sig längs Anderna från dagens Chile i söder till dagens Ecuador i norr, och som hade en befolkning på mellan fem och tio miljoner. Med hjälp av list och baciller lyckades Pizzaro och hans få män erövra riket.

De etablerade snart ett samhälle där de vita conquistadorerna var herrar, och de bruna indianerna deras tjänare, inte främst i hemmen, utan på fälten och i gruvorna. Indianerna blev tvingade till det, med våld.

Eftersom all mark i det spanska Amerika ägdes av kungen kunde han inte dela ut förläningar i form av mark till stormännen, som belöningar för deras erövringar och för det guld och silver de skickade hem till Spanien. I stället tilldelades de människor. Jerónimo de Aliaga fick 6 000 slavar, i en så kallad encomienda, som han disponerade som han ville.

Den rikedom som Jerónimo byggde upp har gjort att hans ättlingar fortfarande tillhör eliten i Peru. Gonzalos familj äger stora marker och hans syster är gift med en minister. I stora delar av Latinamerika lever alltså denna rasbaserade hierarki kvar. Det finns en elit med ljusare hy än massorna, och som lever ett mycket bättre liv än den mörkhyade befolkningsmajoriteten. Och det tenderar att vara samma släkter som dominerat länderna allt sedan de spanska erövrarna satte sina fötter på den latinamerikanska kontinenten. Rasism och strukturella orättvisor är legio. Staten, eller i alla fall makten, har hela tiden använts som verktyg för att upprätthålla denna ojämlikhet.

I Guatemala, exempelvis, har 48 familjer dominerat landets ekonomi och politik ända sedan 1531. År 1990 utgjorde de endast en procent av befolkningen. Det beror inte bara på att merparten av de Maya-indianer som bodde där när conquistadorerna anlände dog av sjukdomar, utan på att de vita införde ett samhällssystem som gick ut på att upprätthålla dessa privilegier, och där staten och dess våldsmonopol var det främsta verktyget.

Låt oss jämföra denna utveckling med den i USA. Främst under 1800-talet blev ett antal mycket framgångsrika affärsmän kallade det nedsättande ”robber barons”. Det uppfattades som att de blivit rika på ojusta villkor, och att de utnyttjat sina dominanta positioner på marknaden för att hämma konkurrensen och på så sätt roffa åt sig mer. De sågs som en elit som på samma sätt som i Latinamerika hade byggt upp sina enorma förmögenheter på ett orättfärdigt sätt. Deras namn, som Rockefeller, Carnegie, Stanford och Vanderbilt, klingar fortfarande bekant.

Orsaken till att USA har mindre inkomstskillnader än Latinamerika är att landet har haft mer politisk och juridisk jämlikhet i form av lagstyre, opartisk maktutövning, maktdelning och begränsningar av den offentliga makten.

Det är mycket möjligt att de inte var några renhåriga företagare. Men varför känner vi egentligen till namnen än idag? Är det verkligen på grund av att dessa mäns ättlingar fortfarande dominerar det amerikanska näringslivet? Knappast. Rockefeller är mest känd för sin filantropiska stiftelse, Carnegie för konsertlokalen i New York, Stanford för universitetet i Kalifornien och Vanderbilt för forskningsuniversitetet i Texas. Ingen av dessa familjer förekommer längre bland de rikaste och mäktigaste i USA. Faktum är att ingen av dessa rövarbaroners ättlingar idag finns med på listan över USA:s 100 rikaste personer. Topp 20-listan domineras i stället av ägare till företag som Microsoft, Oracle, Amazon och Wal-Mart. Först på 151:a plats dyker namnet David Rockefeller upp.

Det beror inte på att de har delat upp sina förmögenheter på alla avkomlingar, utan på att vem som är rik i USA skiftar över tid. Den kreativa förstörelsens dynamik har gjort att det är andra entreprenörer som idag är rikast. Så icke i Latinamerika. Där har eliten sett till att bevaka sina privilegier, och att förhindra den jämlikhetens, öppenhetens och kapitalismens kreativa förstörelse som hade hotat deras ställning.

Det är inte heller förvånande att USA, det land som ofta förknippas med hög grad av ekonomisk frihet och stora inkomstskillnader, har jämnare inkomstfördelning än 18 av de 19 latinamerikanska länder för vilka det finns data (och lika jämn som det nittonde landet, Nicaragua).

Orsaken till att USA har mindre inkomstskillnader än Latinamerika är att landet har haft mer politisk och juridisk jämlikhet i form av lagstyre, opartisk maktutövning, maktdelning och begränsningar av den offentliga makten. Det är lösningen även för den delen av den amerikanska landmassan som ligger söder om Rio Grande.

En annan latinamerikansk storman med stora lantegendomar var Simon Bolívar, som har gett namn till såväl landet Bolivia som till den bolivarianska republik som Hugo Chávez bildade i Venezuela. Trots den helgonstatus Bolívar har i stora delar av Latinamerika personifierar han ett av regionens huvudsakliga problem: det koncentrerade jordägandet. Hans familj ägde fem stora gods, på sammanlagt nästan 50 000 hektar. Genomsnittsjordbruket i Sverige låg år 2007 på 36,7 hektar. I Venezuela efter självständigheten ägdes nästan all mark av 1,1 procent av befolkningen.

Frågan är då vad man ska göra när ägandet i utgångsläget är så ojämnt fördelat, när den mesta marken ägs av ett begränsat antal familjer och dessa familjer tenderar att vara de som ägt marken i hundratals år? Ekonomisk utveckling och bred fattigdomsminskning kräver starka äganderätter, med gott juridiskt skydd mot konfiskering. Samtidigt är vitt spridda äganderätter med en mångfald av ekonomiska aktörer en annan förutsättning för utveckling.

Frågan är då vad man ska göra när ägandet i utgångsläget är så ojämnt fördelat, när den mesta marken ägs av ett begränsat antal familjer och dessa familjer tenderar att vara de som ägt marken i hundratals år?

Om vi låter ägarkoncentrationen vara kommer vi inte att få någon utveckling, eftersom makten har incitament att bevara de hämmande strukturerna och eftersom det stora flertalet människor inte har några starka incitament att bete sig produktivt. Och om vi omfördelar marken kränker vi äganderätten, skapar osäkerhet och får inte heller någon utveckling. Det är ett dilemma som heter duga, såväl för en liberal teoretiker som för en utvecklingstänkare. Hur vi än gör blir det fel.

I vanliga fall vore det naturliga att bara låta det vara och i stället låta den kapitalistiska naturen ha sin gång, så att säga. I en ekonomi med öppenhet och dynamik kommer den kreativa förstörelsen att kasta om maktförhållanden. Minns hur detroniserade de amerikanska rövarbaronerna numera är. Dessutom kommer en dynamisk kapitalism att få ägandet av just mark att minska i betydelse, i förhållande till andra produktionsfaktorer. De flesta människor kommer inte att vara jordbrukare eller arbeta inom jordbruket. Om folk börjar jobba i fabriker eller på kontor i stället så spelar det inte så stor roll vem som äger marken. Det är därför frågan inte är så viktig i länder som Sverige och USA, med sekel av dynamisk kapitalism i ryggen.

Men om en mäktig elit äger det mesta av jorden och dessutom länge har styrt landet i syfte att förhindra dynamik, och i stället har använt statsmakten för att bevara de strukturer där de har sina privilegier? Om man genom protektionism har hämmat den kreativa förstörelsen, om olika hinder blockerat utländska investerares möjligheter att konkurrera om arbetskraften, om det är svårt att ta sig in på marknaden och såväl reglerande som dömande myndigheter används av eliten för att förhindra allt det här?

I boken Tillväxt, stagnation, kaos skriver de två ekonomiskhistorikerna Christer Gunnarsson och Mauricio Rojas att det krävs tre typer av rättigheter för att få till en väl fungerande marknadsekonomi som i sin tur krävs för att lyfta ett land ur fattigdom: egendomsrätt, kontraktsrätt och näringsrätt. Men det räcker inte:

Marknadsekonomins tillväxtpotential kan inte realiseras om en stor andel av medborgarna i ett samhälle inte har resurser att utöva sina ekonomiska rättigheter. Därför är en relativt jämn resursfördelning en av grundförutsättningarna för att uppnå en hållbar marknadsekonomisk tillväxt. Detta har historiskt sett gällt i första hand tillgången till odlingsbar mark och rätten att fritt disponera över jordbrukets avkastning. I u-länderna är detta fortfarande en av tillväxtens viktigaste förutsättningar.

Det gäller dock att notera att det inte handlar om att permanenta några offentliga omfördelningssystem, utan om att skapa en spelplan som är något så när jämn i utgångsläget, genom att korrigera en historisk orättvisa.

Runt om i Latinamerika finns det nu rörelser för de lantarbetare som inte har tillgång till någon jord att bruka. Den mest kända av dessa är sannolikt brasilianska MST, Movimento dos Trabalhadores Rurais Sem Terra (Landlösa lantarbetares rörelse). Dessa organisationer präglas ofta av obehaglig revolutionsromantik, såväl estetiskt som ideologiskt. Men faktum är att de har en viktig poäng. Den ojämlikhet de protesterar mot har inte uppkommit på juste väg med frivilliga utbyten mellan fria individer, och är inte resultatet av konkurrens på lika villkor, utan av djupt orättvisa strukturer med historiska och rasistiska rötter.

Och då kommer vi till en företeelse som ofta lyser med sin frånvaro i utvecklingsdebatten. Till skillnad från 1960- och 1970-talen, då merparten av fattiga länder var nyligen självständiga ex-kolonier och vi inte hade så mycket erfarenhet av hur fattiga länder snabbt blir rika, har vi numera runt ett halvt sekel av lärdomar från runt om i världen. Det finns så många exempel på länder som genom god politik har tagit sig ur misären att vi vet ungefär vad som krävs.

Och som så ofta är det i Ostasien vägledningen finns. Efter andra världskriget genomförde Japan, Sydkorea och Taiwan omfattande landreformer. Man fick ett spritt ägande, inkomstskillnaderna minskade drastiskt, och de strukturella orättvisorna med feodala anor försvann, vilket också ökade acceptansen för kapitalistiskt ledd tillväxt och inkomstskillnader som sågs som mer rättvisa. Det är dock viktigt att påpeka att dessa reformer genomfördes inom ramen för rättsstaten och marknadsekonomin.

Hur kan en klassisk liberal förespråka omfattande omfördelning av land, något som djupt kränker äganderätten, en grundläggande mänsklig rättighet?

Ett ostasiatiskt land som inte lyckades genomföra några omfattande landreformer, utan där eliten med sitt grepp om staten lyckades hålla emot är Filippinerna. Det är därför inte förvånande att Filippinerna är ett av de stora undantagen i Ostasien, ett land som inte upplevt samma ekonomiska tillväxt som de andra länderna och som fortfarande lider av ojämlikhet, korruption och fattigdom.

Det finns också en djupt ideologisk dimension i denna fråga. Hur kan en klassisk liberal förespråka omfattande omfördelning av land, något som djupt kränker äganderätten, en grundläggande mänsklig rättighet? Jag lutar mig dock mot två stora tänkare: Mancur Olson och Robert Nozick.

Om man i enlighet med Olson ser på feodalherrar som stationära banditer som gett sig själva adelstitlar för att legitimera det systematiska rövandet, och om man ser på staten som en fortsättning på denna feodala ordning som folket sedan lyckats omvandla till en ordning med ”öppen tillgång”, ja då är omfördelningen av land inget annat än människor som tar tillbaka det som rövats bort från dem. När rövandet dessutom har pågått i femhundra år och haft en rasistisk bakgrund, då blir en engångsomfördelning ännu mer motiverad.

I sin bok Anarki, stat, utopi skrev den nutida klassiska liberalismens största politiska filosof, Robert Nozick, om fördelningsrättvisa. Enligt honom är fördelningen rättvis om egendom har förvärvats eller överförts på ett rättvist sätt, det vill säga på frivillig grund. Om så inte är fallet inträder korrigeringsprincipen, där man helt enkelt kompenserar offer för historiska orättvisor (inklusive offrens ättlingar). Nozick är luddig när det gäller hur det ska gå till, och menar att det är situationsspecifikt. Men han konstaterar följande:

Although to introduce socialism as the punishment for our sins would be to go too far, past injustices might be so great as to make necessary in the short run a more extensive state in order to rectify them.

Precis som det var rätt att folket i England att genomföra den ärorika revolutionen och av det franska folket att resa sig mot sina utsugande förtryckare är det rätt att göra upp med de feodala strukturer som idag håller många fattiga länder i fattigdom. Ett första men viktig steg i en avfeodalisering är att omfördela mark. Inte minst i Latinamerika.

Fredrik Segerfeldt är författare och debattör. Texten är ett lätt bearbetat utdrag ur hans kommande bok Jämlikhet – därför kräver utveckling lika villkor.