Därför DO-anmälde jag ABF Stockholm

När ABF Stockholm för några veckor sedan arrangerade Antirasistiskt Forum var en av programpunkterna endast öppen för ”rasifierade”. Rebecca Weidmo Uvell ifrågasätter att man på detta sätt får utestänga människor på etnisk grund.

Ett nytt begrepp har dykt upp – rasifiering. På bara några enstaka månader har ordet omfamnats av kultursidor, i opinionsjournalistik och av debattörer. Vad betyder det, undrar kanske ni? Det undrade jag också. Här är en definition:
”Rasifiering är ett samhällsvetenskapligt begrepp som beskriver hur människor ses som stereotyper utifrån fördomar om deras ursprung eller bakgrund.”

Det råder inga tvivel om att personer med utländska namn och utseenden drabbas av diskriminering på olika sätt i samhället. Det är förfärligt och något vi inte kan acceptera.

Rasifieringsföreträdarna har sina lösningar på problemet. De vill att vi kvoterar in människor på positioner i samhället på grund av hudfärg och upprättar rasregister. Detta föreslog några av företrädarna på DN Debatt för inte så länge sedan. Smaka på ordet ”rasregister”. Ett helt vedervärdigt förslag om ni frågar mig. Att artikeln föregicks av kompakt tystnad signalerar att fler hyser den åsikten. Än så länge.

För några veckor sedan arrangerade ABF Stockholm det för allmänheten öppna Antirasistiskt Forum. Om en av programpunkterna kunde man läsa att denna var ”separatistisk och endast för rasifierade”. Man ville alltså bara ge folk med utländsk bakgrund tillträde. Jag mailade DO och frågade om detta är tillåtet. Hans svar var att det är tveksamt. Enligt Diskrimineringslagen kap 2 § 12 får man inte i allmänna eller öppna arrangemang diskriminera människor på grund av etnisk bakgrund, kön etc.

Att i det offentliga sätta upp skyltar att vissa människor inte får tillträde på grund av etnicitet är inte ok. Även om ingen blir nekad rent fysiskt är själva skylten diskriminerande. Jag skickade därför in en anmälan för att låta DO pröva detta.

Twitterstormen och hatet lät inte vänta på sig. Under flera dagar bemötte jag de mest befängda påståenden och personangrepp. Psykopat, rasist, fittkärring. Men det var tyvärr väntat. Det ingår i jobbet som debattör att bemöta kritik och angrepp. Trist att debattklimatet är så infantilt men det är bara att köpa läget. Många hävdade att jag bara vill sabotera. Att jag inte kan acceptera att folk behöver få prata om fördomar och erfarenheter och göra det i fred. Det gör jag. Men lagen gäller alla. Jag anmälde inte ABF för att det var roligt. Det var inget skämt.

Det handlar om vilket samhälle vi vill ha. Vissa feminister har länge krävt positiv särbehandling på grund av kön. Vi kvinnor är underrepresenterade på maktpositioner i samhället och vi borde därför kvoteras in till bland annat styrelser. Vi tillhör kollektivet kvinnor och vårt kön är överordnat saker som kompetens och personlighet. Vi är inte främst individer, vi är kvinnor. Orättvisa ska bekämpas med orättvisa.

För varje år som går tar kvoteringsfeministerna i sina offerkoftor mer och mer mark och snart är det en tidsfråga innan politikerna till slut ger efter och öppnar dörren. Dörren till ett samhälle baserat på representativitet. Det vill säga, någon har rätt till något bara för att de tillhör en viss grupp som idag är underrepresenterad av olika skäl. Så fort kvotering av styrelser är genomförd kommer det direkt att komma nya krav på kvotering. Och så snart vi släppt feministerna över tröskeln kommer rasifieringsföreträdarna att sätta foten i dörren, tränga sig in och kräva att kvoteringen också ska gälla etnicitet.

Alla ni som värnar tolerans, fri rörlighet, fri företagsamhet, marknadsekonomi, demokrati och som strävar efter samhälle som är en meritokrati, där kompetens är det viktiga – ni borde se på detta med djup oro.

Vi måste ta den här debatten. För om vi inte möter utvecklingen nu kommer vi så småningom sitta med ett samhälle som har delat in folk efter kön och ras, inte bara i teorin utan genom register och kvoter tvingade av lag. Där vi inte längre får bestämma vilka som ska företräda oss, vilka som ska bestämma i våra företag, vilka vi ska lyssna på.

Om vi ignorerar det här problemet kommer vi om några år att undra varför vi då har ett samhälle som har reducerat individer till anonyma delar i olika fördefinierade kollektiv. Baserat på sådant du inte valt själv, som kön, var du är född, vilka dina föräldrar är. Ett samhälle som endast ser människor som pusselbitar i en social ingenjörskonst överordnat allt, i sin strävan efter en lika fördefinierad definition av rättvisa. Individuella egenskaper är då bortförhandlade i en kamp vunnen av kollektivister.

Det viktigaste är vem du är. Inte vad. Att anse att individers egna förmågor ska vara det som avgör hur väl man lyckas i livet är den totala motsatsen till rasism. Kvotering däremot är samma sak som att ge upp.

Rebecca Weidmo Uvell är egenföretagare och fri debattör.