Därför hatar vänstern Mario Vargas Llosa

Det är inom vänstern förkastligt att insistera på att politisk frihet hänger ihop med ekonomisk frihet, att marknadsekonomiska reformer är en nödvändig om än inte tillräcklig förutsättning för demokrati. Mats Johansson förklarar varför vänstern hatar årets nobelpristagare i litteratur.

Mario Vargas Llosa Foto: Manuel González Olaechea

”El otro sendero”, den andra vägen, är titeln på en bok av den liberale utvecklingsekonomen Hernando de Soto. Som förläggare på Timbro kunde jag 1989 publicera en svensk översättning av denna studie av Peru under vårt akademiska varumärke Ratio. Författaren blev snabbt en referens i den internationella diskursen men i Sverige uppmärksammades han framförallt av kultursidesvänstern som fann hans idéer om radikala reformer för en marknadsekonomisk utveckling i fattiga länder alltför provocerande, särskilt tanken att äganderätten hade en central betydelse.

Reaktionen var förståelig eftersom den fördes fram av folk som såg privat ägande som roten till all världens ondska och stred mot den då förhärskande utvecklingsteori som utan närmare stöd i vetenskap föreskrev väpnad revolution med efterföljande planekonomi som enda vägen till frihet, en självmotsägelse som all forskning och erfarenhet under 1900-talet hade avvisat. Just författarens hemland Peru fick tjäna som exempel; bokens titel syftar på landets marxistiska gerillarörelse Sendero luminoso, den lysande vägen, som efter maoistisk förebild skulle ”befria” folket med allsköns terrorhandlingar, syftande till att upprätta proletariatets diktatur.

Det marknadsbaserade tänkandet var ännu outvecklat i många tidigare feodala diktaturer, varav Latinamerika vid den tiden var fullt. Men de Soto och likasinnade, ofta själva med en vänsterbakgrund, banade väg för ett alternativ som mer liknade den väg västerlandet hade anträtt under sin första ekonomiska och sociala utvecklingsfas på 1800-talet.

Berättelsen fångade uppenbarligen författaren Mario Vargas Llosa som skrev förordet till boken. Där konstaterar han att de Soto med sin undersökning av de fattigas möjligheter att förbättra sin situation ”sticker hål på många myter om tredje världen som gäller för att vara vetenskapliga sanningar.” Studien avslöjade nämligen att statens natur utgjorde ett större utvecklingshinder än själva fattigdomen, en obekväm teori för dem som framhöll klassbaserad diktatur som enda lösningen.

Som underlag för studien hade de Sotos forskare vid Instituto Libertad y Democracia startat ett fiktivt företag. För att få alla tillstånd tvingades gruppen ägna 289 arbetsdagar på heltid för att komma igenom byråkratin, därtill till en kostnad motsvarande 32 minimimånadslöner i avgifter och mutor. En sådan omöjlighet förklarar varför den informella ekonomin växer i underutvecklade länder, hindrar sunda affärer, dödar entreprenörskap och snedvrider hela ekonomin. I världens kåkstäder göds endast tillväxten av kriminalitet.

Ett annat exempel från samma studie visade att en grupp låginkomstfamiljer för att bygga egna bostäder på ett stycke statlig tomtmark fick ägna närmare sju år åt processen. Bara att öppna en gatukiosk skulle ta 43 dagars arbete och kosta 15 månadslöner.

Vargas Llosa sammanfattar: ”Det legala systemet verkar konstruerat för att gynna de redan gynnade och straffa resten genom att göra dem till permanent laglösa, absurt därför att ett system av denna typ dömer sig självt till underutveckling. Det kommer aldrig att gå framåt utan långsamt drunkna i sin egen ineffektivitet och korruption.”

Det var förhållanden som dessa, alls icke unika för Peru utan blott alltför vanliga i u-länder, som i den politiska debatten tillskrevs ”kapitalismen”. Den politiskt beslutade ekonomiska ofriheten beskrevs som resultatet av marknadsekonomi, den gigantiska illegala sektorn som ”nyliberalism”.

Sådan förfalskning av verkligheten var i decennier metoden för socialister och kommunister världen runt att legitimera revolutionära och planekonomiska ”lösningar” på fattigdomsproblemen. I denna uppochnervända värld cementerades biståndspolitiken på denna grund – att med miljard efter miljard i en aldrig sinande ström av ideologiskt präglad välvilja stödja främst statsmakten i de länder som utövade detta ekonomiska förtryck mot sina medborgare, särskilt i Afrika.

Vargas Llosa dömde ut hela detta tankegods som ”inte bara omoraliskt utan också ineffektivt.” Det närmast merkantila systemet ”föröder vårt ekonomiska liv vid själva dess rot”. Och när staten och lagarna inte fungerar produktivt lyssnar medborgarna lättare till populisters enkla budskap om hur bra allt blir bara de får makten. Så förblir allt vid det gamla, ett elände utnyttjat av ”tredjevärldsideologerna som med häpnadsväckande envishet håller fast vid sina värdelösa läror.”

Att vid den här tiden tala för de Sotos marknadsbaserade reformer på äganderättens grund var som att svära i vänsterkyrkan. I den mån en sådan längre existerar utanför Zavala-sekten är det fortfarande anatema att insistera på att politisk frihet hänger ihop med ekonomisk frihet, att marknadsekonomiska reformer är en nödvändig om än inte tillräcklig förutsättning för demokrati.

Tror fan att vänstern fortfarande hatar Mario Vargas Llosa; den vet att han har rätt, men vill inte höra det. Dessutom kan han skriva.

Redaktör Mats Johansson är styrelseordförande i Svensk Tidskrift och riksdagsledamot (M).