Därför leder lägre skatter till fler jobb

Skatt är grunden i all politisk debatt. Det är genom skatten vi finansierar gemensam trygghet och välfärd, men också genom skattenivåer och konsumtionsskatter vi försöker styra människor och företags beteenden. Därför har vi skatt på tobak, alkohol, fossila bränslen – och arbete? Jacob Lundberg varnar i ett utdrag ur sin bok Allt du behöver veta om skatter för straffskatterna på arbete.

Åren före valet 2006 var tuffa för statsminister Göran Persson (S). Sveriges ekonomi gick bra men det fanns ett problem: jobben kom inte. Arbetslösheten bet sig fast, särskilt bland unga. Samtidigt hade Moderaterna fått en ny partiledare i Fredrik Reinfeldt och en ny chefsekonom i Anders Borg, som började lägga om partiets skattepolitik. Den stora nyheten var jobbskatteavdraget. ”Alla ska få behålla 1000 kr mer i månaden av sin lön”, stod det på valaffischerna som klistrades upp i hela landet. Den stora skillnaden mellan jobbskatteavdraget och en ”vanlig” skattesänkning, till exempel höjt grundavdrag, är att jobbskatteavdraget bara sänker skatten på arbetsinkomster. I Sverige är ju även pensioner, a-kassa och sjukpenning beskattningsbar inkomst.

Inspirationen hämtades från andra länder som infört olika typer av jobbskatteavdrag, exempelvis Storbritannien och Kanada. Det mest kända jobbskatteavdraget är USA:s earned income tax credit (EITC), som infördes 1975. Dessa jobbskatteavdrag är betydligt smalare än det svenska och riktar sig framför allt till föräldrar med låga inkomster. En ensamstående tvåbarnsförälder med låg lön får exempelvis sänkt skatt med 500 dollar i månaden. Det som är speciellt med EITC är att skatten kan bli negativ, vilket betyder att man inte behöver betala någon inkomstskatt och dessutom får skatteåterbäring varje år. På så sätt är EITC en kombination av en skattesänkning och ett bidrag.

Det svenska jobbskatteavdraget går till alla som arbetar och beror inte på om man har barn. Jobbskatteavdraget blev en bärande del i nybildade Allians för Sveriges politik och infördes den 1 januari 2007 efter den borgerliga valsegern. Det byggdes sedan ut i totalt fem omgångar och uppgår numera till som mest 2 600 kronor i månaden. Socialdemokraterna var motståndare till jobbskatteavdraget när det infördes men har accepterat det i efterhand. Den enda förändringen som Socialdemokraterna genomförde när partiet kom tillbaka till makten 2014 var en avtrappning av jobbskatteavdraget för höginkomsttagare.

Poängen med jobbskatteavdrag i alla länder – förutom att ge folk mer pengar i plånboken – är att få in fler i jobb. ”Det ska alltid löna sig att arbeta”, som det stod på en annan av Moderaternas valaffischer. Vi vet att att marginalskatterna påverkar viljan att tjäna lite extra pengar för de som har ett jobb. Men för många kan valet stå mellan att ha ett jobb och att helt stå utanför arbetsmarknaden. Idén med jobbskatteavdraget är att vågskålen för en del ska tippa över till förmån för arbete.

Det finns inga grupper som i dag förlorar ekonomiskt på att jobba. Det finns dock vissa situationer där den som börjar arbeta inte får någon inkomstökning alls. Det kan exempelvis gälla socialbidragstagare som börjar jobba deltid. För ett par som har flera barn och lever på försörjningsstöd kan det ibland inte bli någon skillnad i plånboken om en i paret börjar arbeta, även om det är heltid.

I de flesta situationer lönar det sig att jobba jämfört med att inte göra det. Det betyder dock inte att jobbskatteavdrag är verkningslösa. Man måste komma ihåg att det innebär både kostnader och besvär att ha ett jobb: Man måste stiga upp i tid på morgonen, ordna med barnpassning och betala för pendling, lunch med mera. Ersättningen för arbete måste vara tillräckligt stor för att kompensera för detta.

En del skulle nog jobba nästan oavsett om det lönade sig eller inte, och vissa kan inte jobba. Men det finns också en grupp där incitament spelar roll. Det kan handla om en 20-åring som bor hemma hos föräldrarna och hellre spelar datorspel än söker jobb, kvinnor med småbarn eller personer i 60-årsåldern som är på väg att sluta jobba men kan tänka sig att stanna kvar några år. Det kan också handla om arbetslösa, sjukskrivna eller förtidspensionerade som kan anstränga sig olika mycket för att komma tillbaka till jobb. Även om man måste uppfylla vissa krav för att få a-kassa, sjukpenning eller sjukersättning kan man påverka sannolikheten för att man kommer tillbaka i jobb: Hur aktivt söker man jobb? Är man beredd att flytta, byta bransch eller vidareutbilda sig?

För att se hur skatterna (och bidragen) påverkar hur många som väljer att arbeta tänker vi oss tre personer: Anna, Bertil och Cecilia, som har lite olika värdering av fritid och besväret att arbeta. För att Anna ska tycka att det är värt att arbeta krävs att månadslönen efter skatt är minst 3 000 kronor högre än inkomsten hon hade haft om hon inte hade arbetat (till exempel a-kassa eller sjukpenning). Bertil vill ha minst 5 000 kronor mer i plånboken för att arbeta och Cecilia vill ha 7 000 kronor.

Om de tre är normalt arbetsföra är det förstås samhällsekonomisk effektivt om alla tre arbetar: Det värde de skapar genom att arbeta – som reflekteras i deras lön – är långt högre än deras värdering av besväret att arbeta. Om det inte finns några skatter eller bidrag kommer de också att välja att arbeta.

Det är inte ett problem i sig att någon väljer att inte arbeta för att exempelvis vara hemma med sina barn. Problemet är om man gör det av skatteskäl. Säg att Anna, Bertil och Cecilia kan välja mellan att leva på bidrag för 14 000 i månaden eller jobba för 20 000 i månaden efter skatt. Den som arbetar får alltså 6 000 kronor mer i månaden. Anna och Bertil kommer då att arbeta medan Cecilia väljer att ställa sig utanför. Om ett jobbskatteavdrag införs som höjer vinsten av att arbeta till 8 000 kronor i månaden kommer även Cecilia att börja söka jobb.

Teoretiskt finns alltså goda skäl att tro att fler jobbar om staten sänker skatterna på arbete eller bidragen till de som inte arbetar. Det finns också en hel del forskning som stödjer att så är fallet. När nationalekonomer undersöker den här typen av frågor försöker man nu för tiden oftast hitta en jämförelsegrupp som inte påverkas av en viss reform, för att kunna undersöka effekterna av reformen. Ur det perspektivet är jobbskatteavdraget problematiskt, eftersom det går till alla som jobbar. Då blir det svårt att hitta en jämförelsegrupp.

Det finns dock en aspekt av jobbskatteavdraget som har gått att utvärdera, nämligen att det är större för personer som är 65 år eller äldre. När jobbskatteavdraget infördes 2007 fick alltså äldre en större skattesänkning. Nationalekonomen Lisa Laun har använt det faktumet för att undersöka hur incitament påverkar viljan att arbeta. I en studie jämför hon 65-åringar med 64-åringar. 65-åringar skiljer sig inte så mycket från 64-åringar, förutom att de får ett större jobbskatteavdrag. Efter 2007 ser man också tydligt att sysselsättningen ökade mer bland 65-åringar än bland 64-åringar.

Det finns många liknande studier, några från Sverige. De flesta använder samma metod som Lisa Laun: Man följer två grupper – en grupp som påverkas av en reform och en grupp som inte påverkas – och den absoluta merparten kommer fram till att den grupp som får sänkt skatt eller sänkta bidrag också arbetar i högre utsträckning. Utifrån denna forskning kan man beräkna att jobbskatteavdraget bör ha gett upphov till någonstans mellan 90 000 och 180 000 fler jobb.

Hittills har vi pratat om att människor ska vilja arbeta, men det måste ju finnas någon som vill anställa också. Om ett jobbskatteavdrag gör att fler blir intresserade av att arbeta, hur vet man att de faktiskt får jobb och inte bara blir arbetslösa? Nationalekonomer brukar inte oroa sig så mycket för det. Man säger att ”utbudet skapar sin egen efterfrågan”. När fler jobbar är det också fler som konsumerar, och på så sätt skapas efterfrågan på arbetskraft.

När allt fler kvinnor gick in på arbetsmarknaden under 1960- och 70-talen i Västvärlden oroade sig många för att de skulle ta jobb från männen. Så blev inte fallet. När kvinnorna sökte jobb skapades helt enkelt fler jobb: Familjer med två löner att leva på i stället för en hade ju råd att köpa mer varor och tjänster, som kräver personal att producera. Samma resonemang gäller om arbetskraften ökar genom barnafödande, invandring – eller jobbskatteavdrag.

Jacob Lundberg är chefsekonom på Timbro och doktor i nationalekonomi

Fotnoter och referenser finns i boken Allt du behöver veta om skatter.