Därför slutar de
Vilken makt har riksdagen egentligen? Är ledamöterna ”statister i ett välregisserat skådespel”? Eller handlar det bara om att lära sig spelets regler? Svensk Tidskrift har intervjuat några av de moderata riksdagsledamöter som valt att inte kandidera igen i nästa val. Fyra ledamöter, fyra olika skäl. Varför slutar de? Hur ser de på sina uppdrag? Och håller de med om att riksdagen är ett transportkompani?
I våras meddelade Anne-Marie Pålsson, riksdagledamot (m) sedan 2002, att hon inte ställer upp för omval. Det är inte meningsfullt att verka i riksdagen, hävdade hon, och skrev i Svensk Tidskrift att riksdagsledamöterna kan liknas vid statister i ett välregisserat skådespel. Men hon är inte ensam om att inte kandidera igen. Bara i den moderata riksdagsgruppen är det nio ledamöter som inte ställer upp för omval. Förutom de som slutat sina uppdrag under mandatperioden eller gått vidare till andra politiska uppdrag. Vad säger det om riksdagen? Och vad säger Pålssons kollegor, instämmer de i kritiken?
|
|
|---|---|
|
Inger René har suttit i riksdagen i nästan 20 år, men hon tycker fortfarande att uppdraget är roligt. Det märks när hon berättar om arbetet i utskotten, men också om de hjärtefrågor som hon driver vid sidan om sina formella uppdrag – kvinnomisshandel, trafficking och kvinnors situation i andra länder.
– Nu har Mongoliet samma lagstiftning mot kvinnomisshandel som vi har i Sverige. Den har jag varit med och presenterat för kvinnliga jurister i Ulan Bator. Det är ju alldeles fantastiskt att man får vara med om sådana saker!
Mycket har förändrats till det bättre sedan hon själv kom in i riksdagen 1991.
– Idag tar man tillvara de nyas kapacitet redan från början och de får också mycket bättre information. Jag fick en liten lapp där det stod att jag skulle komma till ”Fi bib kl 9” och jag hade noll koll på att det betydde finansutskottets bibliotek. På den tiden bodde vi också i våra kontorsrum och det var inte roligt. Det fanns ett litet kök i en korridor och man fick diska i handfatet.
Helst skulle man också sitta tyst de första åren, det minns Kent Olsson som kom in i riksdagen samma år.
– Lars Tobisson sa att under första perioden bör man helst inte yttra sig i riksdagen. För det första bör man veta att man har något att säga. Och för det andra att ingen annan har sagt det bättre.
Rolf K Nilsson däremot är inne på sin första mandatperiod. Trots att han hade viss inblick i riksdagsarbetet, från sin tid som journalist och chefredaktör på Gotlands Allehanda, var toppstyrningen värre än han trodde. Men han betonar att det är något som gäller alla partier.
– Det är klart att det innebär en stor förändring att komma hit från ett jobb där man uttryckt minst en åsikt om dagen som är ens egen. Ibland känner man sig som en tryckkokare. Men jag har alltid varit kritisk mot att vi får en mer och mer osjälvständig riksdag och därmed mer osjälvständiga ledamöter. Samtidigt som partierna får färre medlemmar så får de mera makt.
Bertil Kjellberg valdes in 2002. Han håller inte med utan menar att det mer handlar om hur ledamöterna ser på sina uppdrag. Det fungerar inte i ett stort parti om alla har olika åsikter.
– Ibland brukar jag säga att vi har 97 primadonnor i riksdagsgruppen. Många har varit kommunalråd eller liknande hemma och förväntar sig att kunna komma till riksdagen och slå näven i bordet i olika frågor. Om man räknar med att kunna säga precis vad man tycker hela tiden kanske man istället ska skriva krönikor i en tidning.
Vilka förväntningar man har på uppdraget kan förstås spela en stor roll. Ledamöterna själva bidrar till att ge en felaktig bild av arbetet – vem vill gå ut och säga: jag har egentligen inget att säga till om? Så resonerar Rolf K Nilsson. Visst har man inflytande, men det finns i utskotten, ett arbete som inte syns utåt. Därför blir också många förvånade över vad uppdraget innebär när de blir invalda i riksdagen.
– Ja, och då har man två val: antingen köper man konceptet och spelar spelet. Eller så gör man som jag och väljer att inte ställa upp igen.
|
|
|---|---|
|
Bertil Kjellberg instämmer delvis i den bilden.
– Jag brukar försöka förklara att vi styr genom lag. Vi fattar ju inte beslut i enskilda frågor. Men det finns nog också de ledamöter som för väljarna utger sig för att ha mer makt än de har. Ta till exempel infrastrukturfrågor, det förväntas ju att man ska motionera om vägar lokalt. Det räcker inte att säga att vi ska satsa så och så mycket mer på infrastruktur, utan man ska helst motionera om att det ska gå till vissa vägar. Trots att kanske 800 motioner sedan avslås i ett klubbslag.
En av huvudpunkterna i kritiken från dem som menar att riksdagsledamöterna är för osjälvständiga är att partierna har fått mera makt på bekostnad av ledamöterna och väljarna. Rolf K Nilsson tycker att detta är tydligt.
– På Gotland har man till exempel tagit bort medlemmarnas provval. Vanliga medlemmar har väldigt liten möjlighet att påverka. Man har dessutom en kandidatförsäkran som är ganska extrem i sina krav. Då kommer partiet att betyda mer än väljarna och det är i grunden fel. Men så är det i alla partier. Moderaterna hade tidigare en slogan ”Frihet under ansvar”. Det vore tillräckligt som kandidatförsäkran.
Kent Olsson håller med om att det ligger något i till exempel Anne-Marie Pålssons kritik såtillvida att man förväntas följa regeringens linje.
– Vi skulle kunna ha större och öppnare diskussioner i riksdagsgruppen, framförallt i besvärliga frågor. Nu sker diskussionerna främst i utskotten. Men då måste man avsätta mer tid för att diskutera frågor och så kanske man måste vara lite mer öppen från kanslihusets sida.
Ett förslag som brukar dyka upp när man diskuterar riksdagsledamöternas inflytande är att förändra valsystemet och införa enmansvalkretsar. Inger René minns att frågan togs upp i konstitutionsutskottet när hon satt där. Man tittade på konstruktioner i olika länder, men lyckades inte hitta någon modell som skulle passa för svenska förhållanden. Att förändra valsystemet är ingen liten detalj och helst ska de politiska partierna vara överens.
Några enmansvalkretsar lär det dock inte bli i förstone. Grundlagsutredningen som avslutades i våras hade ett öppet mandat att se över i stort sett alla grundlagsfrågor inklusive valsystemet men valde att behålla ett proportionellt system för att så många åsiktsinriktningar som möjligt ska vara företrädda från de olika valkretsarna. Bertil Kjellberg förstår varför:
– Den geografiska representationen från olika delar av landet skulle bli sämre med enmansvalkretsar. Vi skulle knappt ha några moderata riksdagsledamöter från Norrland.
Rolf K Nilsson är av en annan uppfattning, även om ett system med enmansvalkretsar knappast skulle ha gett Gotland några moderata mandat heller:
– Det är inte ofta jag håller med Göran Persson, men han ville ha enmansvalkretsar och det tror jag hade varit ett väldigt bra system. Då har du direktkontakt med väljarna och då betyder debatterna i riksdagen något eftersom det där frågorna avgörs. Dessutom finns det i enmansvalkretsar möjligheten att som enskild medborgare ställa upp och bli vald utan att vara med i ett parti. Jag är helt övertygad om att det finns många människor som skulle vilja göra något, men som inte vill göra det i ett parti.
Med enmansvalkretsar hade det inte varit något snack om huruvida en ledamot ska vara lojal mot partiet eller mot sina väljare, som Rolf K Nilsson uttrycker det.
|
|
|---|---|
|
– Det är klart att man får en större folklig förankring om man har enmansvalkretsar, menar Kent Olsson, men det finns för- och nackdelar med båda systemen. Fast det kommer ju aldrig att bli så, vi har alldeles för många små partier som inte kommer att gå med på det.
Idag har vi som bekant ett proportionellt valsystem istället, där samtliga riksdagsledamöter är listvalda, det vill säga valda via en lista som ett politiskt parti har sammanställt. Därför är det heller inte konstigt att det är partiets åsikter man framför, snarare än sina egna, tycker Inger René. Bertil Kjellberg instämmer:
– Vi gick från 12 000 till 26 000 röster i min valkrets i senaste valet och det beror ju självklart inte bara på mig utan Fredrik [Reinfeldt] har förstås en viktig del i det också.
Samtidigt är detta en av knäckfrågorna. Idag representerar riksdagsledamöterna sitt parti och sina väljare på samma gång. Vem ska man då vara lojal mot? Risken för konflikter är uppenbar.
– Det blir ju särskilt svårt för någon som har gått till val på en särskild fråga att sedan få besked från partigruppen att du får inte rösta så. Det är ganska grymt, menar Rolf K Nilsson. Hur förklarar du det för väljarna? Du kanske har jobbat för den här frågan i många år och sedan måste du rösta tvärt emot. Det blir en väldigt konstig signal till väljarna. Det är inte bra för demokratin. Tack och lov har jag sluppit det.
Skulle situationen vara annorlunda om fler riksdagsledamöter var personvalda? Kanske om det blev många fler och dessutom vanligare i alla partier resonerar Rolf K Nilsson. I det senaste valet lyckades bara sex personer kryssa sig in på valbar plats och Nilsson var den ende moderaten. Ändå konstaterar han att de kryssen inte hade betytt speciellt mycket om det inte hade gått bra för moderaterna. Man är trots allt invald på partilistan och måste vara lojal den tid man sitter i riksdagen, menar han. Samtidigt är han kritisk mot att partiet inte har lyft fram personvalet mer.
– De enda som inte har kommenterat det en enda gång är den egna partiledningen och den egna gruppledningen. Jag trodde faktiskt att de skulle använda det för att visa att man kan kryssa in sig. Man borde ju visa att personvalet är viktigt och inte bara en demokratisk fernissa. Däremot har jag kollegor som är väldigt intresserade av att veta hur man bedriver kampanj.
Att så få ledamöter kryssar sig in beror på den åttaprocentspärr som finns till riksdagen, mot fem procent i kommunalvalen. Jag tycker att vi var fega som satte gränsen till 8 procent för riksdagen, säger Inger René. Kanske blir det ändring på det nu; grundlagsutredningen har föreslagit att spärren ska sänkas till 5 procent även i riksdagsvalen. Kanske kan det också öka intresset för personvalet: andelen personvalsröster har sjunkit med fyra procentenheter i varje riksdagsval sedan möjligheten att kryssa kandidater infördes, och var i valet 2006 nere på 21,9 procent. Men blir personvalda riksdagsledamöter mer självständiga?
– Jag har inte märkt att de har agerat på något annat sätt än de som inte är personvalda, menar Kent Olsson, som också ser nackdelar med personvalet. Tidigare samarbetade man inom en valkrets, nu blir man ju så att säga konkurrenter. Men det är klart att om det skulle bli fler, så att vi har säg 200 personvalda, då kanske det skulle det få viss betydelse.
Ett annat förslag som framförts för att stärka riksdagsledamöterna är att de själva skulle få förfoga över det så kallade ledamotsnära stödet, som används till bland annat politiska sekreterare. Parlamentariker från andra länder som besöker Sverige lär höja på ögonbrynen när de får höra att varje riksdagsledamot här bara har en halv tjänst till sitt förfogande, som dessutom tillsätts av partiet och inte ledamoten själv, istället för en hel stab anställda på hemmaplan. Men de svenska riksdagsledamöterna är kluvna i frågan.
– Jag har inte tänkt färdigt när det gäller den frågan, säger Inger René. Det är ju ett problem att ingen vet hur det ser ut efter ett val och det där med tills vidareanställning är ju lite knepigt för den enskilda personen.
Bertil Kjellberg ser också problem med en konstruktion där riksdagsledamöterna får ett arbetsgivaransvar och själva blir tvungna att hantera föräldraledigheter och liknande.
Men kanske finns det möjligheter att, även inom det befintliga systemet, öka sin makt som enskild riksdagsledamot? Riksdagen har, precis som alla andra arenor, sina spelregler. Att till exempel engagera sig i en nischad fråga kan vara ett sätt att få mer inflytande. Men det gäller också att påverka vid rätt tillfälle. Makten kan ju inte utövas när samordningskansliet väl har sagt sitt, menar Inger René, och tangerar därmed skillnaden mellan att sitta i opposition och i majoritetsställning. Dessutom med en koalitionsregering.
– Missförstå mig rätt, säger Kent Olsson, som riksdagsledamot är det mycket roligare att sitta i opposition för att man har större frihet. Men det är klart att man har större möjligheter att påverka departementen i majoritet.
Inger René har också erfarenhet av att sitta i både opposition och majoritet. Kanske är det en personlighetsfråga vilket man föredrar?
– Sitter man i opposition kan man bara opponera. Regeringspartiet gör ju som de vill. Möjligen kan jag få en tjusig rubrik i någon av mina tidningar och det finns de som tycker att det är roligare att opponera än att regera, men jag tycker att det är kul när det blir resultat.
Istället gäller det att påverka innan idéerna blivit en proposition resonerar många. Men även formerna för det kan bli bättre, menar Bertil Kjellberg.
– Det finns en tendens att man informerar ledamöterna i olika frågor snarare än låter dem vara delaktiga. Men det fungerar olika bra mellan olika departement. Ett positivt exempel är försäljningen av statliga företag som Mats Odell har ansvarat för, i den frågan var vi delaktiga. Det kan vara en fördel om man har aviserat en fråga i förväg. Sedan kanske den kommer upp på bordet ett halvår senare och då är man mer förberedd.
|
|
|---|---|
| |
Rolf K Nilsson efterlyser mer tid att diskutera olika förslag. Demokrati måste få ta tid som han säger. Ett annat problem är de oskrivna lagar som finns i riksdagen. Är man i majoritet ska man inte ställa kritiska frågor till statsministern. Nio av tio motioner avslås, vilket innebär att de skrivs mer för att uppmärksammas i media än som genomtänkta förslag. Debatternas utgång är mer eller mindre klar på förhand.
– När såg man senast en tidning som hade ett riksdagsreferat? Nu väntar man på att någon ska avvika från linjen eller att ett inlägg ska vara aggressivt för att man ska rapportera från debatten. Det tyder på att debatterna är ointressanta.
Men för att ändra detta krävs en diskussion över partigränserna menar Nilsson. Det går inte för ett parti att ensamt göra en sådan förändring. Men att det pratas över partigränserna om att systemet inte är bra intygar han.
– Det gäller ju att inse att det kan stärka den egna organisationen att släppa fram bra förslag även om de kommer från någon annan. Initiativet skulle kunna tas av riksdagsledamöterna själva. Att i vissa frågor säga: ”vi tycker faktiskt så” och gå emot regeringslinjen. Det skulle inte behöva vara så dramatiskt. Att man inte håller med i alla frågor betyder ju inte att man vill byta ut hela regeringen. Men nu är det så otroligt dramatiskt, att i varje liten fråga där någon avviker så säger oppositionen ”titta där, misstroende” och då låser man ju in sig i sina positioner.
Ska man sammanfatta diskussionen tycks alla fyra ledamöterna vara överens om att enskilda riksdagsledamöter har större frihet i opposition. Men att makten, trots allt, finns där när man sitter i majoritetsställning. Det gäller att lära sig hur systemet fungerar för att utnyttja det på bästa sätt. Däremot råder delade meningar om ifall det politiska systemet behöver några genomgripande förändringar eller inte.
Föga förvånande är i alla fall de två riksdagsledamöter – René och Olsson – som suttit längst av de fyra mest nöjda. Om det beror på att de lärt sig hantera systemet bättre eller att de helt enkelt från början hade andra förväntningar på uppdraget är en öppen fråga. Både Bertil Kjellberg och Rolf K Nilsson tycker däremot att man bör överväga miljöpartiets förslag med en gräns på max tre mandatperioder åt gången. Risken finns annars att man blir kvar av fel skäl, menar Nilsson.
– Det blir ju lite skyddad verkstad här, man har bra betalt, man får lägenhet i Stockholm… det är lätt att vänja sig vid det. Det finns en risk att man resonerar så här: är den där frågan verkligen så viktig att jag ska ge upp det här… man börjar kompromissa tillvaron mot politiken och det är jättefarligt. Jag har träffat personer i min valkrets som säger till mig: är du så dum att du inte ställer upp igen, du får ju bättre pension om du sitter kvar.
Själv har han fått nog av arbetet i riksdagen.
– För min del räcker det nu, jag vill inte spela på de premisserna. Det finns ju de som ”hittar formerna i detta” och kan jobba med sina frågor på ett meningsfullt sätt, och det har jag all respekt för. Men som jag fungerar så kanske jag inte passar att vara riksdagsledamot. Jag är kanske lite för mycket solokörare.
Maria Eriksson är frilansskribent och Svensk Tidskrifts redaktionssekreterare.