Darth Vaders ande vilar över abortdiskussionen

Frågan om aborträtten dyker från tid till annan upp i den svenska debatten, nu senast i diskussionen om samvetsfrihet. Men resonerar verkligen de som värnar ”fri abort” annorlunda än de som kallas abortmotståndare?

Aborträtten som sådan är mig veterligen inte ifrågasatt av någon politisk aktör av vikt i Sverige idag. Många ifrågasätter dock olika aspekter kring aborter, både åt ena och åt andra hållet. Men knappt någon ifrågasätter aborträtten som sådan. Inte ens de mest hårdföra falangerna inom Kristdemokraterna.

Hur kan jag skriva så? Enkelt, rätt till abort innebär i dess mest inskränkta form att det finns något sammanhang där ett avbrytande av havandeskapet tillåts på ett sådant sätt att fostret dör. Till exempel ställer nästan alla upp på principen att om det råder uppenbar fara för moderns liv om fostret inte aborteras då ska abort vara tillåtet. Men hur många skulle ställa upp på att aborter ska kunna utföras i vecka 25 även då moderns liv inte är i uppenbar fara? Säkert en del, men de har då inte svensk abortlagstiftning på sin sida. Svensk abortlagstiftning medger nämligen inte fri abort efter vecka 18, och inte under några omständigheter om fostret är livsdugligt och moderns liv inte är i fara.

Däremot dyker frågan om aborträtten från tid till annan upp i den svenska debatten. Nu senast i diskussionen om samvetsfrihet för barnmorskor. Till exempel skriver Alice Teoderescu i Göteborgs-Posten (16 nov 2014) att frågan om samvetsfrihet är farlig eftersom den ”öppnar risken för godtyckliga bedömningar inom vården med långtgående konsekvenser för patienten”. Vi ska tydligen inte ens våga tänka tanken att ändra på avvägningen mellan den vårdanställdes rätt till samvetsvägran, dess arbetsgivares möjlighet att fördela arbetet, samt patientens aborträtt.

Onekligen är det dock så att den som tänker fritt också tänker fel ibland. Att debatten inte lägger sig tror jag beror på att de invändningar som vissa har inte erkänns som relevanta av tongivande debattörer. Detta leder i sin tur till att de som bränner sig på åsiktskorridorens vägg håller tyst i några år. Vilket onekligen är märkligt eftersom både den svenska lagstiftaren, liksom andra länders lagstiftare, vägt in just de invändningar som finns mot fri abort.

Vad innebär då aborträtten i Sverige? En kvinna har rätt att få sin rätt till abort tillgodosedd av svensk sjukvård, givet att det sker före havandeskapsvecka 18. Efter det ”endast om synnerliga skäl föreligger”. Svensk lag har alltså kommit fram till att foster upphör att vara foster vecka 18 för att därefter vara en människa när det är livsdugligt. När det ofödda barnet av lagen betraktas som människa får inte abort genomföras. Vilket i praxis anses vara från vecka 24. Vad som händer med den svenska aborträtten den dag en livsduglig människa kan odlas fram i ett provrör kommer att bli en intressant fråga.

Lagstiftningen är därmed väl balanserad mellan de principer som den har att ta hänsyn till. Det vill säga inte bara den havandes rätt till abort, utan även fostrets/barnets rätt till liv och, även om det inte talas så mycket om det, den som avbryter havandeskapets rätt till samvetsfrihet. En läkare eller en barnmorska har rätt till samvete, precis som alla andra, och då är det inte ens svensk abortlagstiftning jag hänvisar till utan Europakonventionen. En konvention som svensk domstol säger är överordnad den svenska lagstiftningen.

När de som säger sig värna aborträtten så totalt avfärdar de invändningar som finns, som fostrets rätt till liv, eller samvetet på den som avbryter havandeskapet, avfärdar de också det resonemang som ligger bakom lagstiftningens gräns vid 18 veckor som ogiltigt. Vilket är väldigt märkligt. När anser de, fri abort-värnarna, att gränsen för fri abort bör ligga? Hur hård bör gränsen vara? När anser någon som säger att de är för fri abort att en abort INTE ska få genomföras? Om de ser behovet för någon form av inskränkning på vilket sätt resonerar de då annorlunda än en abortmotståndare?

Här ser vi problemet. Människor i allmänhet är dåliga på att förhålla sig till mer än en princip åt gången. Det vill säga att när de kolliderar med varandra så ”glöms” allt annat bort. Vi är för enfaldiga i bemärkelsen att vi är för binära, för obenägna att hitta en balans mellan olika principer. Vi föredrar då istället att inte erkänna andra principers relevans på området.

Att erkänna inför oss själva att två viktiga principer som båda är rätta och rimliga ibland hamnar i konflikt är obehagligt. Vilket leder oss till Anakin Skywalkers/Darth Vaders enkla utväg ”if you are not with me, you are my enemy” – är du inte med mig är du min fiende. Riktigt så enkelt är dock det inte. Och för att använda Obi-Wan Kenobis svar på detta till Skywalker – ”Only the Sith deals in absolutes”. Att enfaldigt ropa ut att utan fri abort försvinner kvinnans rätt till sin kropp, stjälper snarare än hjälper diskussionen. På samma sätt som att likaledes ropa ut att abort är mord.

Fri abort (efter vecka 18) vill inte jag ha, eftersom fostret då börjar bli så människolikt och den dag det skulle vara livsdugligt utan moderns kropp – ja då kan jag inte se att abort kan vara acceptabel i något sammanhang.

Det vänner av fri abort bör beakta att när de underkänner argumenten eller förlöjligar abortmotståndare när de argumenterar för att tidigarelägga abortgränsen så underkänner de även den svenska lagstiftningens argument för att lägga gränsen för fri abort till vecka 18. För att stigmatisera ett argument är kanske det bästa sättet att få det att leva som idé, trots att ”ingen” vågar prata om det. Och det kan mycket väl hota aborträtten som sådan, för att inte tala om det ofödda barnets rättigheter. Kanske inte här och nu, men kanske där och på sikt.

Magnus Törne är politisk sekreterare för Moderaternas riksdagskanslis kulturkommitté, men skriver här som privatperson.