David Martin; Kyrkorna i tredje världen
1992
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
-DAVID MARTIN:
Kyrkorna i tredje världen
Att evangeliska rörelser sprids
snabbt i dagens Afrika och Latinamerika beror på att dessa
väckelser gör människor självmedvetna och oberoende på ett
sätt som varken socialismen eller etablerade samfund lyckats
med, hävdar professor David
Martin, och jämför med vad t ex
pingstväckelsen betytt för att ge
sydstaternas svarta ny självkänsla. Talet om religiös ”fundamentalism” och jämförelser med
Islam är missvisande, då det här
är en fredlig kulturrevolution av
stor ekonomisk och mänsklig
betydelse.
David Martin är professor em.
vid London School of Economics och forskar om religiösa
rörelser i tredje världen. Hans
senaste bok är Tongues of fire:
The explosion of Protestantism
in Latin America (Biackwe/1,
1990).
U
nder de senaste trettio åren har
den religiösa världskartan drastiskt förändrats. I Väst har de
etablerade, mer socialliberala samfunden
mist medlemmar, medan konservativt
präglade evangeliska kyrkor ökat. I världen som helhet har Kyrkornas Världsråds
andel av den protestantiska kyrkligheten
sjunkit, och en mindre stabil, lokalt färgad
kristenhet har trätt fram, särskilt i Afrika
och Latinamerika, en som också står likgiltig inför de frågor som upptar den västerländska teologins intelligentsia. I regel
går omsvängningen i riktning mot en andeinspirerad pingstkyrklighet med dess
tro på ”gåvan” att hela och förnimma extas, liksom dess dragning mot helhet och
helighet. I Sydafrika är 30 %av den svarta
befolkningen påverkad av en kristendom
med rötter i pingstkyrkan. I södra Nigeria
och Sydkorea utvecklas i dag snabbt sådana rörelser, och något motsvarande är på
väg i Filippinerna, Singapore, Kina och
Karibien. Pingströrelsen går framåt även i
Italien, Ungern, Rumänien och Ukraina.
Monopolet bryts sönder
Läget i Latinamerika har satt i gång
alarmklockorna vid samtliga katolska
episkopala konferenser och i själva Vatikanen. I över fyra århundraden innehade
katolska kyrkan ett oanfäktat monopol i
Latinamerika, och ändå har den där fått
vidkännas sina största förluster sedan
Nordeuropa förklarade sig oberoende av
Rom i samband med reformationen. Katolicismen tävlar nu på en öppen marknad för religiösa åskådningar, där redan
cirka 40 miljoner människor är anhängare av den evangeliska kristendomen, de
flesta som pingstvänner. Om vi erinrar oss
300
att de praktiserande katolikerna utgör
ungefår 15 %, framgår det att katolicismen i många delar av Latinamerika är i
minoritet bland de kristna. I Brasilien är
en av sju medborgare evangelisk, i Chile
en på fem, och bland Chiles fattiga visar
sig enligt fårska undersökningar de evangeliska vara lika många som katolikerna. I
Nicaragua ökade antalet evangeliska under sandinisternas tid från en på tjugo till
en på fem, och detta justi de områden där
de katolska basgemenskaperna var som
starkast.
Länderna kring Anderna har visat mer
motstånd, men i Colombia, Peru och Bolivia är omkring en person på tjugo evangelisk, och t ex quechua-folket i Ecuador
har svängt påtagligt. De evangeliska kyrkorna har trätt in på scenen även i Colombia, och i Peru ingick de i den allians som
förde president Fujimori till makten. I
Mexico och Argentina gick den evangeliska framryckningen först trögt, för att under 1980-talet närma sig den internationella tendensen. I Guadalajara i Mexico
styrs en hel stadsdel av anhängare till
”Världens Ljus”-kyrkan, startad av en
soldat under det mexikanska inbördeskriget och numera med en miljon medlemmar i landet. Mexico belyser även hur
ojämnt de evangeliska kyrkorna slagit igenom. Totalt är andelen evangeliska
5-7%, medan den i södern är över 15 %.
Hur skall vi då tolka sådana massiva
omsvängningar? Främst handlar det om
en världsomfattande kollaps för de ideologiska och religiösa monopolen. I den
angloamerikanska världen bröt sådana
monopol samman för flera hundra år sedan. Det som nu sker i Latinamerika kan
jämföras med vad som drabbade den anglikanska kyrkan för två eller trehundra år
sedan. Det liknar också vad som skett
med kommunisternas ideologiska monopol under tre korta år. Också den militanta inställning som märks inom Islam kan
ses som ett försök att hindra eller rulla tillbaka denna separation mellan religionen
och den sociala ordningen. Det är därför
som det är så missvisande att se den evangeliska kristendomens och Islams utbrediling som utslag för en och samma ”fundamentalism”. Islam söker nämligen återställa det religiösa monopolet medan den
evangeliska väckelsen bryter sönder det.
Främst handlar det om en världsomfattande kollaps för de ideologiska och religiösa monopolen.
Att monopolet brister bör också ses
som en långsiktig process varigenom religionen fragmentiseras och en ”personlig”
trosform uppstår för att löpa jämsides
med och invävas i moderniseringen. Rötterna finns i pietismen, metodismen och
de stora amerikanska väckelserörelserna.
En tydlig tråd löper mellan metodismens
”helighets”-tradition och pingströrelsens
explosiva födelse bland fattiga, vita och
svarta i Kansas och Los Angeles vid början av detta sekel. Samma religiositet tå-
gar nu in i Latinamerika som följeslagare
till kontinentens modernisering då den
gamla ordningen förvandlas, snabbkommunikationer införs liksom ökad rörlighet och storstäder.
Kreativ desperation
Är det då riktigt att se den beskrivna förändringen så att Latinamerika nu invaderas av Nordamerika i vad som motsvarar
Latinamerikas tidigare ekonomiska underkastelse? Inte alls. Det är precis det
misstag som spanskspråkiga kulturnationalister, katolska apologeter och västerländska mediamänniskor gör, de sistnämnda särskilt i lV-dokumentär form.
Den marxistiske författaren Roger Lancaster har däremot helt rätt när han tolkar
den nya pingstväckelsen som ”kreativ desperation” framsprungen ur Latinamerikas särskilda villkor. Rörelsen är inte mer
nordamerikansk än vad katolicismen är
iberisk. För övrigt är såväl befattningshavare som finansiering mer utländsk i katolicismens fall än inom pingstväckelsen.
De många missionärerna är ofta knutna
till de små s k ”trosmissioner” som bara
svarar mot en liten del av den evangeliska
rörelsen. Pingstväckelsen drivs på av ett
personligt engagemang och via kontakter
från latinamerikaner, inte genom någon
kulturell imperialism, CIA eller ens genom 1V:s religiösa program.
Den riktiga bakgrunden för Latinamerikas evangelism får man via det Tocqueville sagt om Nordamerikas andliga
upppvaknande och den franske historikern Halevy om den evangeliska väckelsen och metodismen i Storbritannien.
Den viktiga frågan är om det här kan röra
sig om en underförstådd och fredlig kulturrevolution som banar väg förbi de
ohjälpligt korrumperade, centraliserade
och våldsamma politiska institutionerna i
Latinamerika. Ar pingstväckelsen och
den evangeliska rörelsen allmänt ett sätt
att andligt och personligt bryta vanmakten, genom att kalla människor vid deras
namn och ge dem ett okränkbart socialt
utrymme där de kan lära sig leva, organisera och uttrycka sig själva, och föra ett liv
präglat av ömsesidig hjälp? De svarta i
301
USA:s sydstater gjorde något liknande
genom att ansluta sig till en motsvarande
tro, och deras andliga sånger och möten
hjälpte dem att tala om, att de fanns där.
Denna mobilisering tog generationer att
klara av, och på sikt lade den grunden för
den fredliga rörelsen för mänskliga rättigheter. Pingstväckelsen i Latinamerika och
runt världen är den första fasen i en ”bebådelse” och en social inlärning, och dess
effekter på sikt måste iakttas över flera generationer.
Kanske är det, som vissa samhällsvetare börjat inse, så att de katolska basgemenskaperna och de evangeliska grupperna i mycket överensstämmer, då bägge
syftar till att nyttja sociala möjligheter. Bå-
da utgör ett steg mot självbestämmande,
och basgemenskaperna är trots allt mer
inriktade på bön, gudstjänstfirande och
social inlärning än på politiskt handlande.
Självfallet har basgemenskaperna utrustats med en politisk ide av de så kallade
befrielseteologerna, men den främsta
uppgiften har ändå varit att förbättra villkoren lokalt. Dessa basgemenskaper har
– precis som motsvarande samfund av
pingstvänner – en majoritet av kvinnor.
Den mest tydliga skillnaden mellan de bå-
da rörelserna bland Latinamerikas fattiga
är, att en befinner sig innanför och ytterst
sett kontrolleras av den romersk-katolska
kyrkan medan den andra utgör en dramatisk flykt från allt vad den gamla ordningen innebär. Det är denna skillnad som ger
näring åt pingströrelsens symboliska känsla av att ”kyrkan” står mot ”världen”, och
inte är i världen. Samma motsats är verksam också i tungomålstalandets hänryckning bland dem som mött den stora förvandlingen, och i den synbara yttre disciplinen såsom det oklippta håret eller från- 302
varon av smycken eller kosmetika. Denna
teologiska dualism mellan kyrkan och
världen liksom mellan frälsningen och
den andliga kraften utgör ett kodat budskap, som både talar om avståndstagande
och förnyelse.
Till fördel för kvinnorna
Vad betyder då detta mer exakt för den
kvinna som träder in i en evangelisk eller
pingströrelsegrupp? Här gör man lätt
misstag, särskilt om man ser det ur den
angloamerikanska kvinnorörelsens synvinkel. Feminismen där handlar om att
släppa ut kvinnan, medan det i Latinamerika handlar om att släppa in mannen på
nytt. Den latinamerikanske man som återvänder till sin familj eller går in i en evangelisk kyrka kommer sannerligen från en
värld där mannen är ”överhuvud” och
därför bör möta ”respekt”. Men han måste behålla denna ”respekt” även i kyrkan,
och detta betyder en total omvärdering av
hans mål, vilket helt sker till kvinnans fördel. Antropologer har skildrat hur mannen därvid förkvinnligas och blir mera
huslig, något som avläses i hur han talar i
predikningar och i det dagliga livet. Maeho-idealet att dricka och jaga kvinnor,
vara aggressiv och rumla om, medan man
lämnar ensamma kvinnor med barnflockar efter sig överges nu eftertryckligt. Det
betyder att det evangeliska samfundet blir
en tillflykt för kvinnorna, som inte bara
ger dem stödjande medsystrar utan hjälper dem att föra mannen tillbaka till familjen, eller hjälper dem att finna en ny
man, mer villig att sköta ett hem och bistå
med att disciplinera och uppfostra barnen. Det finns skildringar av kvinnor –
mödrar, hustrur, ja, till och med döttrar –
som följer efter männen under en spärreld av böner tills dessa ger tappt och accepterar samfundets regler och särskilt
kravet på ordhållighet.
Men inte nog med detta. Kvinnor liksom män får många chanser att vara sig
själva och lära in nya roller i det sociala
rum som de troende bildar. Få kvinnor
blir präster, men ”anden” får dem att tala
och profetera. Fast männen organiserar är
det ofta kvinnorna som profeterar. De
kan likaväl finna sig sjäva genom att spela
i en orkester, sjunga i kören eller gå med i
olika grupper där man lär sig olika saker.
Islam söker återställa det religösa
monopolet medan den evangeliska
väckelsen brytersönder det.
Inom pingströrelsen får alla tillfälle att
sjunga, att ge ut sitt innersta i extatisk
samlad bön, och att berätta en personlig
historia. Varje livsöde får oändlig betydelse genom denna berättelse om personlig
omvändelse och om vad tron har givit en
till själ, kropp och personligen på olika
sätt. Nästan varje historia som tagits med i
nya undersökningar rymmer något dramatiskt helbrägdagörande, exempel på
andegåvor, en dröm eller vision som avslöjat vad försynen har i beredskap, och
en ”välsignelse” som lön för detta ”arbete
i Gud”.
Pingströrelsens tro leder liksom den
evangeliska tron i allmänhet till ”gärningar” och skapar ett värde. Arbetet tillerkänns värde, och till och med de ofrånkomliga rutinerna får något gudomligt
över sig. Det värde som själen har enligt
kyrkan förbinds så med det värde som det
vunna oberoendet i allmänhet får, såväl
–
ekonomiskt som politiskt. Evangeliska
bekännare kommer ofta från nischer i arbetslivet som tillåter litet oberoende, till
exempel snickeri, och de söker likaså ut
sådana nischer åt sig, som att sköta en
mindre affår, eller vara förman. För att
klara arbetslöshet eller leta nya arbeten
hjälper ofta ”bröderna” varandra.Om det
först är svårt att komma någonvart socialt, föder man ett hopp, och det gör det
lättare att överleva till ett tillfälle ges. Den
evangeliske gatuförsäljaren som söker få
en fast plats på marknaden är rustad med
hederlighet och tillit. Det är också hemhjälpen eller säkerhetsvakten.
Ökad rörlighet
Den sociala rörligheten må vara långsam
men den är verklig, och många berättar
om hur en viss församling under loppet av
en generation börjat visa tecken till blygsamt välstånd hos en del av dess medlemmar. Det finns på samma sätt en geografisk rörlighet. Att leta arbete och sprida
läran går hand i hand. När folk hela tiden
rör sig från landet till staden, från bergen
till kusten, eller över landets gränser, rör
sig också religionen genom lockelsens
smitta. En man för hem sin nya övertygelse till ”indian”-stammen från Mexico City,
en kvinna för den till de karibiska öarna
efter en tid som hemhjälp i New York.
Omvändelser sker som en del av de snabbare migrationsmönstren. Band kan t ex
skapas mellan italienare i Italien, USA,
Brasilien och Australien. Och när man
flyttar i denna skala, vittrar de gamla röt- 303
tema. Vad som tedde sig djupt rotat hemma dukar under och förändras utomlands. Detta är ett skäl till att spansktalande i USA i stort antal gått över till den
evangeliska tron. Pingstväckelsen är mindre en kyrka än en rörelse och den kompletterar dagens mer rörliga samhälle.
Den rör sig med minibuss, lika mycket
som per kassett, och en buss med den
överraskande reklamen ”Cristo Viene”
(Kristus kommer) är en viktig bärare.
Pingstbudskapet har alltid förts ut på detta sätt. Den största kyrkan i Brasilien t ex
startades 1911 av en svensk som reste till
Amerika och där fick en dröm, vari han
uppmanades att ta en båt till en plats som
började med ”Para”.
I vad mån innebär detta ett totalt uppbrott från det förflutna? Naturligtvis är
det en oerhörd förändring att konkurrensen får chans att skapa en myriad av sociala sfärer där människor kan förvandla sig
socialt och religiöst. Ändå finns det mycket som bildar en kontinuitet: t ex vad gäller antiklerikalismen i de katolska brö-
draskapen, eller vanan att anlita helande
genom jungfru Maria och helgonen, eller
genom de afrikanska eller inhemska indiska gudomligheterna. Det finns också
samband med den katolska kyrkans moraliska läror i det att pingstväckelsen sö-
ker förverkliga vad katolikerna misslyckats med. När biskoparna i Chicago uttryckte sin oro över ”moralisk anarki”, var
det som mest uppenbart delade deras oro
inte praktiserande katoliker utan pingstvännerna. © Författaren
Kyrkorna i tredje världen
Att evangeliska rörelser sprids
snabbt i dagens Afrika och Latinamerika beror på att dessa
väckelser gör människor självmedvetna och oberoende på ett
sätt som varken socialismen eller etablerade samfund lyckats
med, hävdar professor David
Martin, och jämför med vad t ex
pingstväckelsen betytt för att ge
sydstaternas svarta ny självkänsla. Talet om religiös ”fundamentalism” och jämförelser med
Islam är missvisande, då det här
är en fredlig kulturrevolution av
stor ekonomisk och mänsklig
betydelse.
David Martin är professor em.
vid London School of Economics och forskar om religiösa
rörelser i tredje världen. Hans
senaste bok är Tongues of fire:
The explosion of Protestantism
in Latin America (Biackwe/1,
1990).
U
nder de senaste trettio åren har
den religiösa världskartan drastiskt förändrats. I Väst har de
etablerade, mer socialliberala samfunden
mist medlemmar, medan konservativt
präglade evangeliska kyrkor ökat. I världen som helhet har Kyrkornas Världsråds
andel av den protestantiska kyrkligheten
sjunkit, och en mindre stabil, lokalt färgad
kristenhet har trätt fram, särskilt i Afrika
och Latinamerika, en som också står likgiltig inför de frågor som upptar den västerländska teologins intelligentsia. I regel
går omsvängningen i riktning mot en andeinspirerad pingstkyrklighet med dess
tro på ”gåvan” att hela och förnimma extas, liksom dess dragning mot helhet och
helighet. I Sydafrika är 30 %av den svarta
befolkningen påverkad av en kristendom
med rötter i pingstkyrkan. I södra Nigeria
och Sydkorea utvecklas i dag snabbt sådana rörelser, och något motsvarande är på
väg i Filippinerna, Singapore, Kina och
Karibien. Pingströrelsen går framåt även i
Italien, Ungern, Rumänien och Ukraina.
Monopolet bryts sönder
Läget i Latinamerika har satt i gång
alarmklockorna vid samtliga katolska
episkopala konferenser och i själva Vatikanen. I över fyra århundraden innehade
katolska kyrkan ett oanfäktat monopol i
Latinamerika, och ändå har den där fått
vidkännas sina största förluster sedan
Nordeuropa förklarade sig oberoende av
Rom i samband med reformationen. Katolicismen tävlar nu på en öppen marknad för religiösa åskådningar, där redan
cirka 40 miljoner människor är anhängare av den evangeliska kristendomen, de
flesta som pingstvänner. Om vi erinrar oss
300
att de praktiserande katolikerna utgör
ungefår 15 %, framgår det att katolicismen i många delar av Latinamerika är i
minoritet bland de kristna. I Brasilien är
en av sju medborgare evangelisk, i Chile
en på fem, och bland Chiles fattiga visar
sig enligt fårska undersökningar de evangeliska vara lika många som katolikerna. I
Nicaragua ökade antalet evangeliska under sandinisternas tid från en på tjugo till
en på fem, och detta justi de områden där
de katolska basgemenskaperna var som
starkast.
Länderna kring Anderna har visat mer
motstånd, men i Colombia, Peru och Bolivia är omkring en person på tjugo evangelisk, och t ex quechua-folket i Ecuador
har svängt påtagligt. De evangeliska kyrkorna har trätt in på scenen även i Colombia, och i Peru ingick de i den allians som
förde president Fujimori till makten. I
Mexico och Argentina gick den evangeliska framryckningen först trögt, för att under 1980-talet närma sig den internationella tendensen. I Guadalajara i Mexico
styrs en hel stadsdel av anhängare till
”Världens Ljus”-kyrkan, startad av en
soldat under det mexikanska inbördeskriget och numera med en miljon medlemmar i landet. Mexico belyser även hur
ojämnt de evangeliska kyrkorna slagit igenom. Totalt är andelen evangeliska
5-7%, medan den i södern är över 15 %.
Hur skall vi då tolka sådana massiva
omsvängningar? Främst handlar det om
en världsomfattande kollaps för de ideologiska och religiösa monopolen. I den
angloamerikanska världen bröt sådana
monopol samman för flera hundra år sedan. Det som nu sker i Latinamerika kan
jämföras med vad som drabbade den anglikanska kyrkan för två eller trehundra år
sedan. Det liknar också vad som skett
med kommunisternas ideologiska monopol under tre korta år. Också den militanta inställning som märks inom Islam kan
ses som ett försök att hindra eller rulla tillbaka denna separation mellan religionen
och den sociala ordningen. Det är därför
som det är så missvisande att se den evangeliska kristendomens och Islams utbrediling som utslag för en och samma ”fundamentalism”. Islam söker nämligen återställa det religiösa monopolet medan den
evangeliska väckelsen bryter sönder det.
Främst handlar det om en världsomfattande kollaps för de ideologiska och religiösa monopolen.
Att monopolet brister bör också ses
som en långsiktig process varigenom religionen fragmentiseras och en ”personlig”
trosform uppstår för att löpa jämsides
med och invävas i moderniseringen. Rötterna finns i pietismen, metodismen och
de stora amerikanska väckelserörelserna.
En tydlig tråd löper mellan metodismens
”helighets”-tradition och pingströrelsens
explosiva födelse bland fattiga, vita och
svarta i Kansas och Los Angeles vid början av detta sekel. Samma religiositet tå-
gar nu in i Latinamerika som följeslagare
till kontinentens modernisering då den
gamla ordningen förvandlas, snabbkommunikationer införs liksom ökad rörlighet och storstäder.
Kreativ desperation
Är det då riktigt att se den beskrivna förändringen så att Latinamerika nu invaderas av Nordamerika i vad som motsvarar
Latinamerikas tidigare ekonomiska underkastelse? Inte alls. Det är precis det
misstag som spanskspråkiga kulturnationalister, katolska apologeter och västerländska mediamänniskor gör, de sistnämnda särskilt i lV-dokumentär form.
Den marxistiske författaren Roger Lancaster har däremot helt rätt när han tolkar
den nya pingstväckelsen som ”kreativ desperation” framsprungen ur Latinamerikas särskilda villkor. Rörelsen är inte mer
nordamerikansk än vad katolicismen är
iberisk. För övrigt är såväl befattningshavare som finansiering mer utländsk i katolicismens fall än inom pingstväckelsen.
De många missionärerna är ofta knutna
till de små s k ”trosmissioner” som bara
svarar mot en liten del av den evangeliska
rörelsen. Pingstväckelsen drivs på av ett
personligt engagemang och via kontakter
från latinamerikaner, inte genom någon
kulturell imperialism, CIA eller ens genom 1V:s religiösa program.
Den riktiga bakgrunden för Latinamerikas evangelism får man via det Tocqueville sagt om Nordamerikas andliga
upppvaknande och den franske historikern Halevy om den evangeliska väckelsen och metodismen i Storbritannien.
Den viktiga frågan är om det här kan röra
sig om en underförstådd och fredlig kulturrevolution som banar väg förbi de
ohjälpligt korrumperade, centraliserade
och våldsamma politiska institutionerna i
Latinamerika. Ar pingstväckelsen och
den evangeliska rörelsen allmänt ett sätt
att andligt och personligt bryta vanmakten, genom att kalla människor vid deras
namn och ge dem ett okränkbart socialt
utrymme där de kan lära sig leva, organisera och uttrycka sig själva, och föra ett liv
präglat av ömsesidig hjälp? De svarta i
301
USA:s sydstater gjorde något liknande
genom att ansluta sig till en motsvarande
tro, och deras andliga sånger och möten
hjälpte dem att tala om, att de fanns där.
Denna mobilisering tog generationer att
klara av, och på sikt lade den grunden för
den fredliga rörelsen för mänskliga rättigheter. Pingstväckelsen i Latinamerika och
runt världen är den första fasen i en ”bebådelse” och en social inlärning, och dess
effekter på sikt måste iakttas över flera generationer.
Kanske är det, som vissa samhällsvetare börjat inse, så att de katolska basgemenskaperna och de evangeliska grupperna i mycket överensstämmer, då bägge
syftar till att nyttja sociala möjligheter. Bå-
da utgör ett steg mot självbestämmande,
och basgemenskaperna är trots allt mer
inriktade på bön, gudstjänstfirande och
social inlärning än på politiskt handlande.
Självfallet har basgemenskaperna utrustats med en politisk ide av de så kallade
befrielseteologerna, men den främsta
uppgiften har ändå varit att förbättra villkoren lokalt. Dessa basgemenskaper har
– precis som motsvarande samfund av
pingstvänner – en majoritet av kvinnor.
Den mest tydliga skillnaden mellan de bå-
da rörelserna bland Latinamerikas fattiga
är, att en befinner sig innanför och ytterst
sett kontrolleras av den romersk-katolska
kyrkan medan den andra utgör en dramatisk flykt från allt vad den gamla ordningen innebär. Det är denna skillnad som ger
näring åt pingströrelsens symboliska känsla av att ”kyrkan” står mot ”världen”, och
inte är i världen. Samma motsats är verksam också i tungomålstalandets hänryckning bland dem som mött den stora förvandlingen, och i den synbara yttre disciplinen såsom det oklippta håret eller från- 302
varon av smycken eller kosmetika. Denna
teologiska dualism mellan kyrkan och
världen liksom mellan frälsningen och
den andliga kraften utgör ett kodat budskap, som både talar om avståndstagande
och förnyelse.
Till fördel för kvinnorna
Vad betyder då detta mer exakt för den
kvinna som träder in i en evangelisk eller
pingströrelsegrupp? Här gör man lätt
misstag, särskilt om man ser det ur den
angloamerikanska kvinnorörelsens synvinkel. Feminismen där handlar om att
släppa ut kvinnan, medan det i Latinamerika handlar om att släppa in mannen på
nytt. Den latinamerikanske man som återvänder till sin familj eller går in i en evangelisk kyrka kommer sannerligen från en
värld där mannen är ”överhuvud” och
därför bör möta ”respekt”. Men han måste behålla denna ”respekt” även i kyrkan,
och detta betyder en total omvärdering av
hans mål, vilket helt sker till kvinnans fördel. Antropologer har skildrat hur mannen därvid förkvinnligas och blir mera
huslig, något som avläses i hur han talar i
predikningar och i det dagliga livet. Maeho-idealet att dricka och jaga kvinnor,
vara aggressiv och rumla om, medan man
lämnar ensamma kvinnor med barnflockar efter sig överges nu eftertryckligt. Det
betyder att det evangeliska samfundet blir
en tillflykt för kvinnorna, som inte bara
ger dem stödjande medsystrar utan hjälper dem att föra mannen tillbaka till familjen, eller hjälper dem att finna en ny
man, mer villig att sköta ett hem och bistå
med att disciplinera och uppfostra barnen. Det finns skildringar av kvinnor –
mödrar, hustrur, ja, till och med döttrar –
som följer efter männen under en spärreld av böner tills dessa ger tappt och accepterar samfundets regler och särskilt
kravet på ordhållighet.
Men inte nog med detta. Kvinnor liksom män får många chanser att vara sig
själva och lära in nya roller i det sociala
rum som de troende bildar. Få kvinnor
blir präster, men ”anden” får dem att tala
och profetera. Fast männen organiserar är
det ofta kvinnorna som profeterar. De
kan likaväl finna sig sjäva genom att spela
i en orkester, sjunga i kören eller gå med i
olika grupper där man lär sig olika saker.
Islam söker återställa det religösa
monopolet medan den evangeliska
väckelsen brytersönder det.
Inom pingströrelsen får alla tillfälle att
sjunga, att ge ut sitt innersta i extatisk
samlad bön, och att berätta en personlig
historia. Varje livsöde får oändlig betydelse genom denna berättelse om personlig
omvändelse och om vad tron har givit en
till själ, kropp och personligen på olika
sätt. Nästan varje historia som tagits med i
nya undersökningar rymmer något dramatiskt helbrägdagörande, exempel på
andegåvor, en dröm eller vision som avslöjat vad försynen har i beredskap, och
en ”välsignelse” som lön för detta ”arbete
i Gud”.
Pingströrelsens tro leder liksom den
evangeliska tron i allmänhet till ”gärningar” och skapar ett värde. Arbetet tillerkänns värde, och till och med de ofrånkomliga rutinerna får något gudomligt
över sig. Det värde som själen har enligt
kyrkan förbinds så med det värde som det
vunna oberoendet i allmänhet får, såväl
–
ekonomiskt som politiskt. Evangeliska
bekännare kommer ofta från nischer i arbetslivet som tillåter litet oberoende, till
exempel snickeri, och de söker likaså ut
sådana nischer åt sig, som att sköta en
mindre affår, eller vara förman. För att
klara arbetslöshet eller leta nya arbeten
hjälper ofta ”bröderna” varandra.Om det
först är svårt att komma någonvart socialt, föder man ett hopp, och det gör det
lättare att överleva till ett tillfälle ges. Den
evangeliske gatuförsäljaren som söker få
en fast plats på marknaden är rustad med
hederlighet och tillit. Det är också hemhjälpen eller säkerhetsvakten.
Ökad rörlighet
Den sociala rörligheten må vara långsam
men den är verklig, och många berättar
om hur en viss församling under loppet av
en generation börjat visa tecken till blygsamt välstånd hos en del av dess medlemmar. Det finns på samma sätt en geografisk rörlighet. Att leta arbete och sprida
läran går hand i hand. När folk hela tiden
rör sig från landet till staden, från bergen
till kusten, eller över landets gränser, rör
sig också religionen genom lockelsens
smitta. En man för hem sin nya övertygelse till ”indian”-stammen från Mexico City,
en kvinna för den till de karibiska öarna
efter en tid som hemhjälp i New York.
Omvändelser sker som en del av de snabbare migrationsmönstren. Band kan t ex
skapas mellan italienare i Italien, USA,
Brasilien och Australien. Och när man
flyttar i denna skala, vittrar de gamla röt- 303
tema. Vad som tedde sig djupt rotat hemma dukar under och förändras utomlands. Detta är ett skäl till att spansktalande i USA i stort antal gått över till den
evangeliska tron. Pingstväckelsen är mindre en kyrka än en rörelse och den kompletterar dagens mer rörliga samhälle.
Den rör sig med minibuss, lika mycket
som per kassett, och en buss med den
överraskande reklamen ”Cristo Viene”
(Kristus kommer) är en viktig bärare.
Pingstbudskapet har alltid förts ut på detta sätt. Den största kyrkan i Brasilien t ex
startades 1911 av en svensk som reste till
Amerika och där fick en dröm, vari han
uppmanades att ta en båt till en plats som
började med ”Para”.
I vad mån innebär detta ett totalt uppbrott från det förflutna? Naturligtvis är
det en oerhörd förändring att konkurrensen får chans att skapa en myriad av sociala sfärer där människor kan förvandla sig
socialt och religiöst. Ändå finns det mycket som bildar en kontinuitet: t ex vad gäller antiklerikalismen i de katolska brö-
draskapen, eller vanan att anlita helande
genom jungfru Maria och helgonen, eller
genom de afrikanska eller inhemska indiska gudomligheterna. Det finns också
samband med den katolska kyrkans moraliska läror i det att pingstväckelsen sö-
ker förverkliga vad katolikerna misslyckats med. När biskoparna i Chicago uttryckte sin oro över ”moralisk anarki”, var
det som mest uppenbart delade deras oro
inte praktiserande katoliker utan pingstvännerna. © Författaren