David och Goliat i det digitaliserade samhället

Per Strömbäck
Drömmen om Alexandria. Den digitala distributionens dilemma
Timbro 2013

Det har varit behagligt tyst om Piratpartiet i den politiska debatten de senaste åren. Snart lär det dock förändras. I maj nästa år är det val till Europaparlamentet, och eftersom Piratpartiet har två av de svenska mandaten kommer vi nog att få se mycket av partiet framöver.

Förhoppningsvis kan dock debatten bli bättre den här gången än när det begav sig 2009. Åtminstone finns förutsättningarna, genom Per Strömbäcks bok ”Drömmen om Alexandria – den digitala distributionens dilemma”.

Strömbäck presenterar pedagogiskt och lättillgängligt (man behöver definitivt inte vara någon datornörd för att hänga med) problemen som drabbat kultursektorn efter internets genombrott. Han förklarar hur det redan på den gamla, analoga tiden faktiskt var distributionen vi betalade för när vi köpte böcker, skivor och annat. Då delade dock bokförlag, musikförläggare och andra mellanhänder vinsten med upphovsmännen. I den nya digitala eran är det bredbandsföretag och teleoperatörer som distribuerar det mesta av kulturen, och de är inte intresserade av att dela vinsten med vare sig förläggare eller upphovsmän.

Piraternas hjärtefråga, fildelningen, finns förstås också med i framställningen, men tar mindre utrymme än vad man kunde vänta sig. Fildelningen var en ”killer app” för bredbandets genombrott, men i dag står konflikten om upphovsrätt snarare mellan producenter och företag inom teknik- och telekomsektorn, än mellan producenter och pirater, enligt Strömbäck.

Just för att han är så tydlig på denna punkt tror och hoppas jag att Strömbäcks bok kommer att användas mot piraternas ”Information wants to be free”-romantik. 2009 lyckades Piratpartiet övertyga många om att de stred för den lilla människans rätt mot stora, starka lobbyister inom kultursektorn. Strömbäck visar effektivt att David och Goliat-bilden är den omvända, och pekar på ironin i att Vänsterpartiet och Miljöpartiet gynnar amerikanska storföretag när de förespråkar minskat upphovsrättsskydd.

Jag vet av bitter erfarenhet att andra argumentationslinjer inte fungerar. Utifrån övertygelsen att upphovsrätt är äganderätt, och att den som skapar ett dataspel eller en långfilm har samma rätt till frukterna av sitt arbete som den som snickrar en stol, skrev jag många ledare i Corren under Piratpartiets ”perfekta opinionsvåg” 2008-2009. Jag argumenterade för upphovsrätt och rättssamhälle, mot fildelning och Piratpartiet. I Europaparlamentsvalet 2009 var Linköping (Correns utgivningsort) en av de städer där Piratpartiet gick absolut bäst. Mina ledare tycktes alltså ha fått en ”tvärtomeffekt”.

Därför hoppas jag så mycket på Strömbäcks bok. Han tar upp de liberala argumenten om upphovsrätt, rätt till frukten av sitt arbete, och marknadsekonomins behov av en rättstat, men han gör dem inte till bokens huvudpoäng (min dystra erfarenhet säger mig att Sverige inte är tillräckligt liberalt för att vinna upphovsrättsdebatten med dessa argument). I stället flirtar han både med marknadskritiker inom vänstern, och med ”lag och rätt”-förespråkare inom borgerligheten, när han pekar på bredbands- och teleoperatörernas abnorma vinstmarginaler och påpekar att dessa möjliggörs av att företagen själva får avgöra vad som är tillåtet samt att råvaran är för billig. (Råvaran ska här förstås som kulturprodukter, till exempel musik, böcker, filmer, spel, och att detta verkligen är råvaran illustreras av annonser som ”med vårt nya 100 mbit/s-bredband kan du ladda ned en hel långfilm på några sekunder”).

Strömbäck ger mycket och välförtjänt kritik till politikerna i de andra partierna, som inte klarade av att stå emot Piratpartiet utan mer eller mindre köpte retoriken (”vi kan inte jaga en hel ungdomsgeneration” och så vidare). Om jag saknar något så är det ett kapitel om vilken betydelse modernitetsideal och framstegsoptimism kan ha haft i detta. Strömbäck skriver att den som inte sjöng med i piratkören riskerade att framstå som en ”bakåtsträvare”, men detta kunde han ha utvecklat mer.

Boken rekommenderas till alla som är intresserade av kultur, det digitala samhället och/eller politik. Framförallt hoppas jag att alla ministrar och riksdagsledamöter läser den. Vi behöver politiker som hanterar kulturens roll i en digitaliserad värld utifrån fakta och kunskaper, inte utifrån ett blött finger i luften och en ängslig vilja att ”följa med sin tid”.

Marika Formgren, är ledarskribent vid Svenska Nyhetsbyrån