DAX för Vattenfall igen?

Finansmarknadsminister Peter Norman har tidigare öppnat för möjligheten att sprida ägandet i den utomnordiska delen av Vattenfall. Vad få svenskar verkar känna till är att detta inte är en nyhet utan en klok reträtt. Det skriver Anders Ydstedt, som menar att det riktigt stora strategiska misstaget gjordes redan 2005.

Alla svenskar tycks numera vara experter på energimarknader och alla är också överens om att Vattenfalls köp av Nuon var en katastrof. Hemliga underlag på departement påstås dessutom ha varnat ansvariga politiker för affären. Vem som bär det yttersta ansvaret är nu en fråga för riksdagens konstitutionsutskott. Det är naturligtvis lätt att vara efterklok, men varför inte ta chansen att försöka tänka framåt istället?

Den tydligaste lärdomen är att politiker inte kan och inte ska fatta denna typ av beslut. Politiker har eftersträvat lönsamhet samtidigt som ägardirektiven pekat åt andra håll. Samma risk finns nu i AP-fonderna, där ansvariga politiker tävlar om att framföra synpunkter om vilka världsdelar som ska prioriteras eller vilka nya miljömål som ska antas. Så, en önskan – låt oss i framtiden slippa förhör i konstitutionsutskottet om vems politiska ansvar det var att pensionsfonderna utvecklats svagare än marknaden.

En början på en positiv omsvängning gavs dock förra året då regeringen började tala om att dela risken med fler. Till nyhetsbyrån Direkt sa finansmarknadsminister Peter Norman att ”Bolaget kan tänka sig göra riskspridning i den utomnordiska delen” och i så fall kommer regeringen att söka ”brett stöd” för detta i riksdagen (2013-07-23).

Det är bra att regeringen ändrar sig om ägarspridningen. Vad få svenskar verkar känna till är nämligen att detta inte är en nyhet utan en klok reträtt. Den tyska verksamheten, samlad i Vattenfall Europe AG, var nämligen noterad på Frankfurtbörsen. Utöver statliga Vattenfall AB fanns det privata aktieägare som delade risken i den tyska verksamheten. I juni 2005 var det cirka tio procent som inte ägdes av Vattenfall AB (DI 2005-08-05). Under regeringen Persson beslutade Vattenfall år 2005 att tvinga ut de privata delägarna i en s k squeeze-out. Bolagsstämman i mars 2006 tog beslutet som mötte motstånd hos många aktieägare, som gärna ville fortsätta att vara med att dela på framgångarna i Vattenfall Europe AG. Från 2005 till 2008 fördubblades nämligen aktiens kurs, vilket är ett tydligt bevis på att Vattenfall var enormt framgångsrikt i Tyskland fram till åtminstone 2008.

Förutom att dela vinster och eventuella förluster med andra fanns det fler fördelar med att den tyska verksamheten var börsnoterad. Det fanns ett intresse från analytiker att bevaka den tyska verksamheten och via börskursen värderades också bolaget i realtid. Efter 2008 ändrade bevakningen av den tyska affären karaktär och kom därefter mest att handla om politik och påstådda miljöproblem istället för affärsframgångar.

Jag vill därför hävda att det riktigt stora strategiska misstaget gjordes redan 2005 när Vattenfall valde att köpa ut övriga aktieägare. Vem var politiskt ansvarig för detta beslut? Tvångsinlösen av övriga aktieägare gjordes dessutom till ett lägre pris än aktiens kurs på börsen, vilket kan innebära ett problem med trovärdigheten om svenska staten väljer att åter notera Vattenfalls utlandsverksamhet i Tyskland.

Om bolaget varit börsnoterat hade förvärv kunnat betalas med aktier, som till exempel Nuon-köpet. Affären hade då granskats kritiskt av analytiker och marknadssignaler hade kanske stoppat affären eller förändrat villkoren. Stöd eller kritik från marknaden hade ersatt hemliga samtal mellan svenska politiker och deras tjänstemän. Transparensen hade varit 100-procentig och behov för KU-förhör hade inte funnits.

En börsnotering hade dessutom gjort det enklare att minska det statliga ägandet. Kanske detta är det allra viktigaste skälet till att åter notera Vattenfall på någon lämplig börs?

Anders Ydstedt är rådgivare åt företag och organisationer i Sverige och Tyskland och styrelseordförande i Svensk Tidskrift.