De baltiska flyktingarna
1949
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DE BALTISKA
FLYKTINGARNA
Av professor BIRGER NERMAN
SENSOMMAREN och hösten 1944 utvecklade sig på Östersjön ett
av de mest egenartade skådespel, som någonsin utspelats på detta
hav. I hundraden sökte sig mindre båtar över från de baltiska länderna till Sveriges kuster. Det var mest små farkoster, som aldrig
förr vågat sig längre ut på det öppna havet, motorbåtar, bogserbåtar, kustskutor, ett fåtal ångslupar och en och annan segelbåt, de
flesta odäckade eller med en liten kajuta. Båtarna voro fyllda till
bristningsgränsen. Sådana som normalt brukade taga tio personer
hade nu kanske trettio. Ofta var trängseln så stor, att människorna
fingo stå i båtarna, och då sjöarna vräkte in, kunde skroven delvis
fyllas med vatten, så att de ombordvarande under dygn fingo stå
med fötterna i detta. Det är naturligt, att alla icke under sådana
villkor tålde överfarten i höststormar och nattkyla. Många blevo
allvarligt sjuka, och åtskilliga, särskilt små barn, avledo. Men höststormar och nattkyla voro icke de överfarandes värsta fiender; en
bomb från ett ryskt eller tyskt flygplan eller en torped från ett
ryskt eller tyskt krigsfartyg släckte definitivt hoppet för en flyende farkosts passagerare. I många tusenden räknas de människor,
som på detta sätt funno sin grav i Östersjön. Faran för upptäckt var
så mycket större, som motorstopp inträffade för många båtar, varefter man, om möjlighet fanns, måste ta till årorna. Det var en
ohygglig kapplöpning med döden, främst i form av fientligt flyg
eller sjövapen, som balterna fingo utstå, och det kan ej förvåna, att
många, när de efter dygns, kanske veckors jakt omsider nådde den
räddande stranden, först av allt föllo ned på sina knän och tackade
Gud för räddningen.
Så stodo balterna där på svensk jord med krafterna uttömda och
helt utblottade. Det hade gällt att taga med så många människor
som tänkas kunde, och därför fick varje person endast medföra så
litet av tillhörigheter som möjligt. Kanske var det enda man räddat med sig en gammal bok, som man tagit i arv från sin far, eller
en schal eller ett smycke, som man ärvt av sin mor.
Och på Östersjöns östra strand stodo alltjämt stora grupper av
662
De baltiska flyktingarna.
människor, som väntade på, att nya båtar skulle göras redo för
överfart över Östersjön. En del av de väntande fingo sitt tillfälle,
men de flesta icke. Och i och med ryssarnas fullständiga erövring
av Balticum, fullbordad under våren 1945, gick ridån ned över den
gripande akt, som heter balternas flykt över Östersjön.
Antalet flyktingar från Balticum till Sverige under sista världskriget uppgick till ca 30,000 (i denna summa inräknas ej de ca 6,000
estlandssvenskar, vilka efter överenskommelse med de tyska myndigheterna från svensk sida officiellt hämtats till Sverige). Av
dessa utgjorde 23,000-25,000 ester, ca 5,000 letter och ca 600 litauer.
Esterna dominerade alltså fullständigt. De baltiska flyktingarna
i Sverige utgjorde emellertid endast en mindre del av dem, som
flydde. För de allra flesta stod ingen möjlighet öppen att fly över
till vårt land, utan de måste bege sig till Tyskland. Det är vanskligt
att här få några exakta siffror, men det beräknas, att till detta land
begivit sig ca 200,000 litauer, ca 200,000 letter och 40,000-50,000
ester. Då tyskarna ju i stor utsträckning även tvångsevakuerat
balter till Tyskland, kan vid beräkningen lätt ske en förblandning
mellan de flyktade och dessa, vilket ytterligare gör, att de ovannämnda siffrorna äro osäkra. Ett litet fåtal balter ha beretts möjlighet att överflytta till Sverige från Tyskland. Å andra sidan ha
några tusen balter lämnat Sverige; de ha huvudsakligen begivit
sig till Nord- och Sydamerika.
Vad flyktingarnas sociala ursprung beträffar, bör det framhållas,
att det långt övervägande antalet, minst 2/3, utgöres av småfolk:
arbetare, småhantverkare, fiskare och bönder. Resten består av
folk av alla möjliga yrken: kontorister, affärsmän, ämbets- och
tjänstemän, lärare, läkare, advokater, vetenskapsmän m. m. I stor
utsträckning ha familjerna eller delar av dem kunnat medtagas; i
själva verket utgöras två tredjedelar av flyktingarna av kvinnor
och barn.
De ryska bolsjevikerna och deras svenska eftersägare ha förklarat de till Sverige flyktade balterna för till största delen fascister.
Men utan tvekan kan det sägas, att de allra flesta äro goda demokrater och nationellt sinnade, liksom de äro oförvitliga medborgare.
Det bästa beviset härför är, att endast ca 130 av balterna vid sin
ankomst av de svenska myndigheterna behövde sättas i särskilda
undersökningsläger och att de flesta av dem snart fingo lämna
dessa läger, då det visat sig, att de hade klara papper. statsminister
663
Birger Nerman
Per Albin Hansson framhöll i ett anförande i riksdagens andra
kammare den 13 dec. 1944 i interpellationsdebatten angående rättighet för ryska legationstjänstemän att få besöka baltiska flyktingläger: »Det måste tvärtom konstateras, att om man bland 24,000
inte finner mer än 100 som inte äro önskvärda och 30 brottslingar,
så är det ett gott betyg för klientelet i dess helhet.» Detta klara uttalande av dåvarande statsministern, vilket i hög grad gladde de
baltiska flyktingarna, borde en gång för alla ha brutit udden av
kommunisternas aktion mot balterna. Det må tillåtas mig att personligen också vittna om, att jag traffat massor av baltflyktingarna och känner de flesta av de mera framträdande bland dem,
men att jag icke träffat någon enda nazist eller nazistsympatisör
eller ens tyskbeundrare. överhuvud taget kan sägas, att flyktingarna i lika grad intagit frontställning mot nazister som bolsjeviker. Givetvis företräda flyktingarna olika demokratiska partier.
Det bör framhållas, att socialdemokraterna äro talrika; bland dem
finnas några av deras främsta ledare såsom den förutvarande estniske statspresidenten August Rei (hitkommen redan 1940), den
förutvarande lettiske utrikesministern Felix Cielens och den kände
riksdagsmannen Bruno Kalnins, son till den lettiska socialdemokratiens store grundare dr Pauls Kalnins, Hjalmar Brantings vän.
Bolsjevikerna, både i Ryssland och här hemma, försummade icke
heller att framhålla tidpunkten för balternas flykt som bevis för
deras tyskvänlighet: det var, när den andra ryska ockupationen
allt mera tog form, som balterna flydde, vilket skulle visa, att
flyktingarna engagerat sig för tyskarna och av den anledningen
hade att frukta repressalier från ryssarna. Även utanför det kommunistiska partiet framfördes liknande beskyllningar. Så skrev
chefredaktör Frans Severin i Aftontidningen den 16 jan. 1945: »De
anlända gästerna måste anse sig ha skäl att frukta några efterräkningar i och med tyskarnas fördrivande ur Baltikum. Vi saknar varje vetskap om deras handlingar men de måste ju skäligen
antagas vara något slags collaboration eller positiv nazism.» Men
orsaken var helt enkelt, att det tidigare var mycket svårt att fly.
’ryskarna sökte i det längsta hindra balternas flykt – de ansågo,
att denna skulle uppfattas som ett tecken på, att tyskarnas militära läge vore förtvivlat, och därför sänka deras prestige – och
det var först, sedan det tyska militära greppet om Balticum börjat
lossna, som man fick större möjligheter att fly. Tyskarna fängslade
också massor av dem, som sökte fly, eller besköto, som nämnt, balternas båtar under flykten.
664
De baltiska flyktingarna
Numera torde den svenska allmänheten ha fullt klart för sig,
varför ester, letter och litauer flyktade undan den nya ryska ockupationen. I allt för färskt minne har hos dem levat den ryska
ockupationen av 1940-1941 med dess outsägliga fasor, då sammanlagt över 130,000 personer deporterades till Sovjetunionen, medan
minst 6,500 dödades, och då omänskliga tortyrmetoder kommo till
användning. Värre än döden i Östersjön måste för flyktingarna ha
stått att få göra samma »frivilliga» evakuering till Sovjetunionen
som de 130,000, för att i dess minst gästvänliga delar av Europa och
Asien i koncentrationsläger eller fängelser gå under av ett övermått av arbete, klimatets hårdhet, ohygieniska förhållanden, brist
på föda eller på grund av tortyr. Och den som sett den samling
fotografiska vittnesbörd om ryssarnas tortyr av balter under ockupationen 1940-1941, som utgivits av lettiska Röda korset, den förstår till fullo balternas val. Vad som blivit bekant från den nya
ryska ockupationen har också bestyrkt flyktingarnas farhågor.
Ännu föreligga av naturliga skäl inga siffror. Man vet emellertid,
att antalet deporterade nu är vida större än tidigare. Ryssarna
bedriva en medveten inplantering av element från olika delar av
Sovjetunionen till Balticum. Avsikten är givetvis att därigenom
så småningom erhålla kommunistisk majoritet i de baltiska länderna. Dessa ägde före det sista världskriget sammanlagt 5-6
miljoner invånare – Estland över l miljon, Lettland bortåt 2 miljoner, Litauen med Vilnaområdet ca 3 miljoner, utan detta ca 2,5
miljoner. Det kan beräknas, att den inhemska befolkningen genom
deporterade, dödade och dem som gått i landsflykt sjunkit till mellan två tredjedelar och hälften, varför ryssarna anse sig ha god
möjlighet att nå sitt nämnda syfte. I stor utsträckning har befolkningen även vid denna andra ryska invasion mördats, tortyr kommit till användning o. s. v., för att icke tala om plundring och bortförande av baltisk egendom.
•
De baltiska flyktingarnas mottagande i Sverige har förvisso i
stort förtjänat ett varmt erkännande.
Myndigheterna gjorde redan från början mycket för att skapa
goda förhållanden för balterna. Efter alla fruktansvärda upplevelser och överfartens alla mödor fingo de vila ut, känna vänlighet
och förståelse, och de fingo ganska snart ett avlönat arbete. Det
kunde dras fram många exempel på myndigheternas vänlighet och
omsorg, de må gälla medlemmar av regeringen, av arbetsmark- 665
Birger Nerman
nadskommissionen, av utlänningskommissionen och dessas tjänstemän eller de lokala myndigheterna med landshövdingar och biskopar i spetsen.
Det lyckades ganska snabbt att placera det vida övervägande
flertalet baltiska flyktingar i svenskt arbetsliv. Lättast har detta
kunnat ske med de grupper, som bruka räknas till arbetarklassen:
kroppsarbetare, småhantverkare, fiskare, bönder, hembiträden.
Dessa kategorier ha i stort erhållit arbete i den fria marknaden.
Men även t. ex. läkare, tandläkare, sjuksköterskor och vetenskapsmän av olika slag har man i regel kunnat skaffa arbete, läkarna
som assistenter på sjukhus- där ha givetvis även sjuksköterskorna
fått plats – tandläkarna inom folktandvården och vetenskapsmännen på institutioner inom deras fack. Svårare har det varit att
placera t. ex. affärslivets män, ämbets- och tjänstemän, lärare och
advokater; dock ha även sådana i ej obetydlig utsträckning erhållit för dem passande arbete, ehuru en alltför hög procent måst
finna sin utkomst som kroppsarbetare.
Ä ven den svenska allmänheten beredde i stort balterna ett hjärtligt och varmt mottagande.
Emellertid kan det icke förvåna, om svenskarna, av vilka ju blott
ett litet fåtal på förhand hade en närmare bekantskap med balterna, till en början ställde sig litet undrande och om man på sina
håll betraktade flyktingarna som en börda.
Vissa åtgärder och uttalanden från regeringens sida under de
första åren kommo också balterna att känna sin ställning prekär
-det gällde tillmötesgåenden mot ryska krav.
Ett sådant var tillåtelsen i slutet av 1944 för medlemmar av
ryska legationen att besöka de baltiska flyktingslägren för att övertala flyktingarna till återresa, en agitation, som dock slutade med
fiasko. Det var vidare regeringens beslut på våren 1945 att överlämna balternas båtar till ryssarna mot att Sverige gåve balterna
ersättning i penningar. Det var upprepade regeringsuttalanden, att
balternas kvarstannande här icke vore ett svenskt intresse, utan
att de borde återvända för att deltaga i återuppbyggnadsarbetet i
sina länder. Så yttrade utrikesminister Unden i andra kammaren
den 23 nov. 1945 i svar på herr Håstads interpellation angående
nedan nämnda utlämnande av balter till ryssarna: »Det har icke
ifrågasatts, att de (de baltiska flyktingarna i allmänhet) skulle repatrieras mot sin vilja, fastän representanter för den svenska regeringen ofta uttryckt den meningen, att det skulle vara önskvärt, att
åtminstone ett stort antal av dem återvände frivilligt till sina hem- 666
De baltiska flyktingarna
trakter. Grunden till att så många balter fått stanna här i Sverige
är givetvis icke att det varit ett svenskt intresse i och för sig att
behålla dem här.» Och han tillade bl. a.: »Vore det inte anledning
att pröva den andra politiska linjen, nämligen att acceptera det
nya Ryssland och den politiska utformning som de baltiska republikerna fått såsom anslutna till Sovjetunionens republiker? Naturligtvis kan denna politik vara omöjlig för enskilda personer, som
varit starkt politiskt aktiva under ett tidigare skede, men vore
den icke möjlig för den stora massan av de baltiska folken, för de
breda lagren? . . . När svenska regeringen tidigare upprepade
gånger uttalat den förhoppningen, att talrika balter skulle anmäla
sig till frivillig återresa till sina gamla länder, då har givetvis den
underliggande tanken varit just den som jag här givit uttryck åt,
nämligen att det skulle vara i de baltiska folkens eget välförstådda
intresse att återvända för att delta i uppbyggandet av en ny framtid för dessa folk.»
Allra djupast grepos dock givetvis balterna av oro och smärta
vid utlämnandet till ryssarna i januari 1946 av de unga balter, som
tvångsenrollerats av tyskarna och anlänt till vårt land i tysk uni
form. Det kan icke fördöljas, att Sveriges folk i vidaste kretsar
känt utlämnandet icke blott som ett brott mot västerländska asylprinciper, utan också som en nationellt nedsättande handling. Det
var beklämmande att vid frågans ovannämnda behandling i andra
kammaren den 23 nov. 1945 höra utrikesminister Unden frånkänna
de små baltiska staterna existensberättigande: »Den politiska
mogenheten hos dessa folk var inte heller särskilt markerad. De
startade som bekant som mönstergilla demokratier, men de hamnade i ett fruktansvärt partiväsende, som sedan utmynnade i diktatur.» Osannfärdigheten i detta yttrande uppvisades under debatten klart av herr Håstad. Det bör tilläggas, att man häpnar
över, hur ett sådant uttalande kunnat göras av en utrikesminister,
helst i ett litet grannland.
Förklaringen till dessa eftergifter för de ryska kraven torde få
sökas i de illusioner, som man på många håll i Västerlandet, även
i Sverige, efter världskriget hyste att åstadkomma en utjämning
mellan Västerlandet och Sovjet. Sverige, så menade man på åtskilliga håll i vårt land, skulle därvid bli en »brygga» mellan väst
och öst.
Situationen är nu efter fyra år helt förändrad. Sovjet och bolsjevismen ha visat sitt rätta väsen, och överallt i Västerlandet har
reaktionen mot dem satt in. De stora västerländska demokratierna
667
Birger Nerman
ha insett, att det icke längre lönar sig med hänsynstaganden till
Sovjet; nu kan man överallt väster om järnridån säga sanningen
om Ryssland. Det är slut med eftergifternas politik, och man är
beredd att sätta makt bakom ordet. Så stå i dag motsättningarna
mellan öst och väst fullt klara.
Sverige har icke kunnat undgå att beröras av denna förändrade
inställning till Sovjet i de stora västerländska demokratierna. Å ven
här uttalas nu på många håll osminkat sanningen om Ryssland.
Man torde våga räkna med, att efterkrigsårens period av meningslösa eftergifter från svensk sida mot ryssarna nu skall vara slut
– ingen svensk politiker torde väl numera kunna göra sig några
illusioner att Sverige skall bliva någon »brygga» mellan Västerlandet och Sovjetunionen, en »brygga», som för övrigt ryssarna
själva aldrig önskat. Det finns ingen anledning för balterna att
längre känna sin ställning i Sverige vansklig; säkert skulle i dag
ingen svensk regering våga utlämna några balter till ryssarna.
Men även frånsett den förändrade allmänpolitiska situationen
kan man utan tvekan säga, att balternas ställning i vårt land blivit allt starkare. överallt ha balterna gjort sig omtyckta. Svenskarna ha lärt känna deras begåvning, duglighet, energi, gedigenhet och anspråkslöshet. Vi ha därför fått förtroende och varm
sympati för dem; överallt hör man dem numera prisas.
Det är heller ingen liten insats balterna gjort i svenskt arbetsliv.
Inom åtskilliga grenar, t. ex. skogsarbetet och jordbruket, ha de
tillfört oss en välbehövlig arbetskraft; detsamma gäller om sådana
yrken som tandläkarens, sköterskans, ingenjörens m. fl. Och värt
stort erkännande är vad de baltiska vetenskapsmännen för blygsam avlöning uträttat i våra lärda institutioner som stipendiater
och arkivarbetare. Det är en högst betydande samling vetenskapliga publikationer, som utgått ifrån de baltiska flyktingarna i
Sverige. I sanning – balterna ha med sitt arbete redligt och på
ett vackert sätt belönat Sverige för den fristad och den hjälp, som
det givit dem, en gärning från svensk sida, vilken strängt taget
endast varit en enkel plikt för en kulturnation. Balterna ha också
många gånger givit uttryck för den djupa tacksamhet de känna
gentemot svensk välvilja och svensk humanitet.
Så ha balterna under sin femåriga vistelse i Sverige på ett synnerligen lyckligt sätt vuxit in i det svenska samhällslivet. En bidragande orsak härtill har varit den snabbhet, varmed de i allmänhet tillägnat sig det svenska språket. Men huvudorsaken är givetvis, att både balter och svenskar sedan århundraden tillbaka till- 668
De baltiska flyktingarna
höra den västerländska kulturkretsen och därför i väsentliga ting
känna och tänka på ungefär samma sätt.
Men samtidigt som balterna på ett lyckligt sätt vuxit in i det
svenska samhällslivet, ha de förstått att bevara sin egen kultur.
De ha bildat sina egna föreningar. De folkrikare estniska och lettiska kolonierna ha sina egna tidningar och egna bokförlag, som
utvecklat en rik produktionsverksamhet. Esterna ha upprättat
skolor, även en yrkesskola och ett par gymnasier, det ännu existerande med blandat estnisk-svensk studentexamen. Även letterna
ha upprättat ett gymnasium med lettisk-svensk studentexamen.
Akademiska föreläsningar, kurser och museivisningar ha ester och
letter organiserat, och de ha sina lärda sällskap. Ester och letter
ha arrangerat konstutställningar, och ofta ha de egna konserter.
O. s. v.
Trots att de baltiska flyktingarna i Sverige väl ha vidmakthållit sin nationella egenart och trots att någon fara för utlämning
till ryssarna numera icke torde föreligga, borde det vara en rimlig
begäran, att de balter, som så önska, nu efter fem år kunde få bli
svenska medborgare. Konungen kan enligt den nu gällande medborgarskapslagen till svensk medborgare upptaga utländing, som
sedan fem år oavbrutet vistats i riket, i vissa särskilda fall efter
kortare tid. Femårsklausulen har emellertid hittills endast tillämpats på norrmän, danskar, isländingar, svenskfinnar och svenskester. För övriga utländingar kräver man nu åtta år (före kriget
sju). Tidsutdräkten har, enligt vad statsrådet Sven Andersson i
sitt svar den 15 mars i år i andra kammaren på hr Bertil Ohlins
interpellation angående handläggningen av ansökningar från balter om svenskt medborgarskap angivit, beräknats efter, »hur lång
tid det regelmässigt kan beräknas ta, innan en i Sverige bosatt
utländing vuxit in i det svenska samhälls- och kulturlivet». I motsats till statsrådet Andersson torde nog de flesta, som haft med
balterna att göra, ha kommit till den uppfattningen, att dessa nu
efter fem år verkligen på ett tillfredsställande sätt vuxit in i vårt
land (helt naturligt borde även finnarna i egentlig bemärkelse
efter fem års oavbruten vistelse i vårt land vara berättigade att
bli svenska medborgare). Svenskt medborgarskap skulle givetvis
för balterna ha betydande fördelar: det skulle ge dem säkrare anställningsförhållanden och större ekonomiska möjligheter. Och ryssarna skulle förlora varje tillfälle till de trakasserier mot balterna,
som än i dag förekomma såväl i form av demareher till myndigheterna som i form av hänvändelser till enskilda balter.
•
669
Birger Nerman
De baltiska folken ha av sin historia vants vid hårda öden, och
de ha därför icke så lätt låtit sig nedslå. Med föredömligt mod ha
flyktingarna burit sin tunga lott, och de ha aldrig sviktat i sin tro
på att deras länder dock en gång skola återfå sin frihet. Till att
börja med voroderas försvarare icke så många. Dock är att märka,
att USA och England aldrig erkänt Sovjets annektion av de baltiska staterna, något som Sverige olyckligtvis skyndade sig att
göra redan under den första ryska ockupationen, om de facto eller
de jure har ej blivit fullt klart (jfr utrikesminister Giinthers svar
i den ovan omnämnda interpellationsdebatten i andra kammaren
den 13 dec. 1944); fortfarande betraktas de baltiska ministrarna i
Washington och London som sina länders rättmätiga representanter. Men i och med den klarare västerländska motsättningen till
Sovjet kan man nu lättare i de demokratiska länderna hävda de
baltiska folkens rätt, denna rätt, som de, bosatta i sina länder sedan urminnes tider, ur alla synpunkter, etnologiska, språkliga och
historiska, så ovedersägligt klart besitta. Så ha rösterna till Balticums försvar vuxit både till antal och i styrka. Framför allt gäller
detta i USA, där bl. a. guvernörer och mycket framträdande medlemmar av kongressen gjort ytterst kraftiga uttalanden till balternas favör. Utan tvivel ligger de baltiska folkens sak nu gynnsammare till hos västmakterna än vid världskrigets slut. Men givetvis
måste de baltiska flyktingarna räkna med en måhända ännu lång
väntan i exilen.
Balternas flyktingskap i olika delar av den demokratiska världen har haft ett gott med sig: på åtskilliga håll i Västerlandet har
man lärt känna och högakta dem. Och man har lärt sig förstå det
berättigade i balternas krav på frihet, denna frihet, som de på ett så
lysande sätt begagnade för att efter det första världskriget både i
materiellt och andligt avseende bygga upp sina länder. Därmed ha
balterna också själva skapat förutsättningarna för den frihet,
som en gång måste komma, när kommunismen, den sista av diktaturformerna, likviderats: förtroende hos världens demokratier för
deras staters livsduglighet.
•
Det kanske vackraste vittnesbördet om svenskarnas sympati för
de baltiska folken gavs vid sommarens Lingiad i Stockholm. När
den estniska truppen, den enda baltiska, under sin nationella fana
vid invigningen marscherade in på stadion – den gick i den
svenska gruppen- möttes den av stormande ovationer, applåder,
670
De baltiska flyktingarna
bravorop, viftningar, till en omfattning och en styrka, som icke
ägde rum för någon annan trupp, och ovationerna endast stego
under esternas uppvisning på ljusfesten två dagar senare. Det var
givetvis en hyllning för den estniska truppens underbara gymnastiska prestation under dess geniale ledare Ernst Idla. I hyllningen
låg vidare en oförställd beundran för att den lilla estniska flyktinggruppen i Sverige på något över 20,000 personer kunde ställa upp
en trupp gymnaster av världselit. Men däri låg också ett uttryck
för den varmaste sympati för ett folk, som genom det sätt, varpå
dess flyktingar här burit sitt öde och byggt upp en ny ställning,
kommit det svenska folkets hjärta nära.
Och säkerligen rörde sig i många svenska- och även utländska
-sinnen den förhoppningen, att för det estniska liksom det lettiska
och det litauiska folket dock till sist lidandets väg skall få ett slut
och de tre folken åter få intaga sin plats i de fria nationernas krets,
varifrån de genom några av historiens mest brutala brott blivit
utstötta.
47- ~n:l-t,,o Svensic Tidskrift 194.9 671
FLYKTINGARNA
Av professor BIRGER NERMAN
SENSOMMAREN och hösten 1944 utvecklade sig på Östersjön ett
av de mest egenartade skådespel, som någonsin utspelats på detta
hav. I hundraden sökte sig mindre båtar över från de baltiska länderna till Sveriges kuster. Det var mest små farkoster, som aldrig
förr vågat sig längre ut på det öppna havet, motorbåtar, bogserbåtar, kustskutor, ett fåtal ångslupar och en och annan segelbåt, de
flesta odäckade eller med en liten kajuta. Båtarna voro fyllda till
bristningsgränsen. Sådana som normalt brukade taga tio personer
hade nu kanske trettio. Ofta var trängseln så stor, att människorna
fingo stå i båtarna, och då sjöarna vräkte in, kunde skroven delvis
fyllas med vatten, så att de ombordvarande under dygn fingo stå
med fötterna i detta. Det är naturligt, att alla icke under sådana
villkor tålde överfarten i höststormar och nattkyla. Många blevo
allvarligt sjuka, och åtskilliga, särskilt små barn, avledo. Men höststormar och nattkyla voro icke de överfarandes värsta fiender; en
bomb från ett ryskt eller tyskt flygplan eller en torped från ett
ryskt eller tyskt krigsfartyg släckte definitivt hoppet för en flyende farkosts passagerare. I många tusenden räknas de människor,
som på detta sätt funno sin grav i Östersjön. Faran för upptäckt var
så mycket större, som motorstopp inträffade för många båtar, varefter man, om möjlighet fanns, måste ta till årorna. Det var en
ohygglig kapplöpning med döden, främst i form av fientligt flyg
eller sjövapen, som balterna fingo utstå, och det kan ej förvåna, att
många, när de efter dygns, kanske veckors jakt omsider nådde den
räddande stranden, först av allt föllo ned på sina knän och tackade
Gud för räddningen.
Så stodo balterna där på svensk jord med krafterna uttömda och
helt utblottade. Det hade gällt att taga med så många människor
som tänkas kunde, och därför fick varje person endast medföra så
litet av tillhörigheter som möjligt. Kanske var det enda man räddat med sig en gammal bok, som man tagit i arv från sin far, eller
en schal eller ett smycke, som man ärvt av sin mor.
Och på Östersjöns östra strand stodo alltjämt stora grupper av
662
De baltiska flyktingarna.
människor, som väntade på, att nya båtar skulle göras redo för
överfart över Östersjön. En del av de väntande fingo sitt tillfälle,
men de flesta icke. Och i och med ryssarnas fullständiga erövring
av Balticum, fullbordad under våren 1945, gick ridån ned över den
gripande akt, som heter balternas flykt över Östersjön.
Antalet flyktingar från Balticum till Sverige under sista världskriget uppgick till ca 30,000 (i denna summa inräknas ej de ca 6,000
estlandssvenskar, vilka efter överenskommelse med de tyska myndigheterna från svensk sida officiellt hämtats till Sverige). Av
dessa utgjorde 23,000-25,000 ester, ca 5,000 letter och ca 600 litauer.
Esterna dominerade alltså fullständigt. De baltiska flyktingarna
i Sverige utgjorde emellertid endast en mindre del av dem, som
flydde. För de allra flesta stod ingen möjlighet öppen att fly över
till vårt land, utan de måste bege sig till Tyskland. Det är vanskligt
att här få några exakta siffror, men det beräknas, att till detta land
begivit sig ca 200,000 litauer, ca 200,000 letter och 40,000-50,000
ester. Då tyskarna ju i stor utsträckning även tvångsevakuerat
balter till Tyskland, kan vid beräkningen lätt ske en förblandning
mellan de flyktade och dessa, vilket ytterligare gör, att de ovannämnda siffrorna äro osäkra. Ett litet fåtal balter ha beretts möjlighet att överflytta till Sverige från Tyskland. Å andra sidan ha
några tusen balter lämnat Sverige; de ha huvudsakligen begivit
sig till Nord- och Sydamerika.
Vad flyktingarnas sociala ursprung beträffar, bör det framhållas,
att det långt övervägande antalet, minst 2/3, utgöres av småfolk:
arbetare, småhantverkare, fiskare och bönder. Resten består av
folk av alla möjliga yrken: kontorister, affärsmän, ämbets- och
tjänstemän, lärare, läkare, advokater, vetenskapsmän m. m. I stor
utsträckning ha familjerna eller delar av dem kunnat medtagas; i
själva verket utgöras två tredjedelar av flyktingarna av kvinnor
och barn.
De ryska bolsjevikerna och deras svenska eftersägare ha förklarat de till Sverige flyktade balterna för till största delen fascister.
Men utan tvekan kan det sägas, att de allra flesta äro goda demokrater och nationellt sinnade, liksom de äro oförvitliga medborgare.
Det bästa beviset härför är, att endast ca 130 av balterna vid sin
ankomst av de svenska myndigheterna behövde sättas i särskilda
undersökningsläger och att de flesta av dem snart fingo lämna
dessa läger, då det visat sig, att de hade klara papper. statsminister
663
Birger Nerman
Per Albin Hansson framhöll i ett anförande i riksdagens andra
kammare den 13 dec. 1944 i interpellationsdebatten angående rättighet för ryska legationstjänstemän att få besöka baltiska flyktingläger: »Det måste tvärtom konstateras, att om man bland 24,000
inte finner mer än 100 som inte äro önskvärda och 30 brottslingar,
så är det ett gott betyg för klientelet i dess helhet.» Detta klara uttalande av dåvarande statsministern, vilket i hög grad gladde de
baltiska flyktingarna, borde en gång för alla ha brutit udden av
kommunisternas aktion mot balterna. Det må tillåtas mig att personligen också vittna om, att jag traffat massor av baltflyktingarna och känner de flesta av de mera framträdande bland dem,
men att jag icke träffat någon enda nazist eller nazistsympatisör
eller ens tyskbeundrare. överhuvud taget kan sägas, att flyktingarna i lika grad intagit frontställning mot nazister som bolsjeviker. Givetvis företräda flyktingarna olika demokratiska partier.
Det bör framhållas, att socialdemokraterna äro talrika; bland dem
finnas några av deras främsta ledare såsom den förutvarande estniske statspresidenten August Rei (hitkommen redan 1940), den
förutvarande lettiske utrikesministern Felix Cielens och den kände
riksdagsmannen Bruno Kalnins, son till den lettiska socialdemokratiens store grundare dr Pauls Kalnins, Hjalmar Brantings vän.
Bolsjevikerna, både i Ryssland och här hemma, försummade icke
heller att framhålla tidpunkten för balternas flykt som bevis för
deras tyskvänlighet: det var, när den andra ryska ockupationen
allt mera tog form, som balterna flydde, vilket skulle visa, att
flyktingarna engagerat sig för tyskarna och av den anledningen
hade att frukta repressalier från ryssarna. Även utanför det kommunistiska partiet framfördes liknande beskyllningar. Så skrev
chefredaktör Frans Severin i Aftontidningen den 16 jan. 1945: »De
anlända gästerna måste anse sig ha skäl att frukta några efterräkningar i och med tyskarnas fördrivande ur Baltikum. Vi saknar varje vetskap om deras handlingar men de måste ju skäligen
antagas vara något slags collaboration eller positiv nazism.» Men
orsaken var helt enkelt, att det tidigare var mycket svårt att fly.
’ryskarna sökte i det längsta hindra balternas flykt – de ansågo,
att denna skulle uppfattas som ett tecken på, att tyskarnas militära läge vore förtvivlat, och därför sänka deras prestige – och
det var först, sedan det tyska militära greppet om Balticum börjat
lossna, som man fick större möjligheter att fly. Tyskarna fängslade
också massor av dem, som sökte fly, eller besköto, som nämnt, balternas båtar under flykten.
664
De baltiska flyktingarna
Numera torde den svenska allmänheten ha fullt klart för sig,
varför ester, letter och litauer flyktade undan den nya ryska ockupationen. I allt för färskt minne har hos dem levat den ryska
ockupationen av 1940-1941 med dess outsägliga fasor, då sammanlagt över 130,000 personer deporterades till Sovjetunionen, medan
minst 6,500 dödades, och då omänskliga tortyrmetoder kommo till
användning. Värre än döden i Östersjön måste för flyktingarna ha
stått att få göra samma »frivilliga» evakuering till Sovjetunionen
som de 130,000, för att i dess minst gästvänliga delar av Europa och
Asien i koncentrationsläger eller fängelser gå under av ett övermått av arbete, klimatets hårdhet, ohygieniska förhållanden, brist
på föda eller på grund av tortyr. Och den som sett den samling
fotografiska vittnesbörd om ryssarnas tortyr av balter under ockupationen 1940-1941, som utgivits av lettiska Röda korset, den förstår till fullo balternas val. Vad som blivit bekant från den nya
ryska ockupationen har också bestyrkt flyktingarnas farhågor.
Ännu föreligga av naturliga skäl inga siffror. Man vet emellertid,
att antalet deporterade nu är vida större än tidigare. Ryssarna
bedriva en medveten inplantering av element från olika delar av
Sovjetunionen till Balticum. Avsikten är givetvis att därigenom
så småningom erhålla kommunistisk majoritet i de baltiska länderna. Dessa ägde före det sista världskriget sammanlagt 5-6
miljoner invånare – Estland över l miljon, Lettland bortåt 2 miljoner, Litauen med Vilnaområdet ca 3 miljoner, utan detta ca 2,5
miljoner. Det kan beräknas, att den inhemska befolkningen genom
deporterade, dödade och dem som gått i landsflykt sjunkit till mellan två tredjedelar och hälften, varför ryssarna anse sig ha god
möjlighet att nå sitt nämnda syfte. I stor utsträckning har befolkningen även vid denna andra ryska invasion mördats, tortyr kommit till användning o. s. v., för att icke tala om plundring och bortförande av baltisk egendom.
•
De baltiska flyktingarnas mottagande i Sverige har förvisso i
stort förtjänat ett varmt erkännande.
Myndigheterna gjorde redan från början mycket för att skapa
goda förhållanden för balterna. Efter alla fruktansvärda upplevelser och överfartens alla mödor fingo de vila ut, känna vänlighet
och förståelse, och de fingo ganska snart ett avlönat arbete. Det
kunde dras fram många exempel på myndigheternas vänlighet och
omsorg, de må gälla medlemmar av regeringen, av arbetsmark- 665
Birger Nerman
nadskommissionen, av utlänningskommissionen och dessas tjänstemän eller de lokala myndigheterna med landshövdingar och biskopar i spetsen.
Det lyckades ganska snabbt att placera det vida övervägande
flertalet baltiska flyktingar i svenskt arbetsliv. Lättast har detta
kunnat ske med de grupper, som bruka räknas till arbetarklassen:
kroppsarbetare, småhantverkare, fiskare, bönder, hembiträden.
Dessa kategorier ha i stort erhållit arbete i den fria marknaden.
Men även t. ex. läkare, tandläkare, sjuksköterskor och vetenskapsmän av olika slag har man i regel kunnat skaffa arbete, läkarna
som assistenter på sjukhus- där ha givetvis även sjuksköterskorna
fått plats – tandläkarna inom folktandvården och vetenskapsmännen på institutioner inom deras fack. Svårare har det varit att
placera t. ex. affärslivets män, ämbets- och tjänstemän, lärare och
advokater; dock ha även sådana i ej obetydlig utsträckning erhållit för dem passande arbete, ehuru en alltför hög procent måst
finna sin utkomst som kroppsarbetare.
Ä ven den svenska allmänheten beredde i stort balterna ett hjärtligt och varmt mottagande.
Emellertid kan det icke förvåna, om svenskarna, av vilka ju blott
ett litet fåtal på förhand hade en närmare bekantskap med balterna, till en början ställde sig litet undrande och om man på sina
håll betraktade flyktingarna som en börda.
Vissa åtgärder och uttalanden från regeringens sida under de
första åren kommo också balterna att känna sin ställning prekär
-det gällde tillmötesgåenden mot ryska krav.
Ett sådant var tillåtelsen i slutet av 1944 för medlemmar av
ryska legationen att besöka de baltiska flyktingslägren för att övertala flyktingarna till återresa, en agitation, som dock slutade med
fiasko. Det var vidare regeringens beslut på våren 1945 att överlämna balternas båtar till ryssarna mot att Sverige gåve balterna
ersättning i penningar. Det var upprepade regeringsuttalanden, att
balternas kvarstannande här icke vore ett svenskt intresse, utan
att de borde återvända för att deltaga i återuppbyggnadsarbetet i
sina länder. Så yttrade utrikesminister Unden i andra kammaren
den 23 nov. 1945 i svar på herr Håstads interpellation angående
nedan nämnda utlämnande av balter till ryssarna: »Det har icke
ifrågasatts, att de (de baltiska flyktingarna i allmänhet) skulle repatrieras mot sin vilja, fastän representanter för den svenska regeringen ofta uttryckt den meningen, att det skulle vara önskvärt, att
åtminstone ett stort antal av dem återvände frivilligt till sina hem- 666
De baltiska flyktingarna
trakter. Grunden till att så många balter fått stanna här i Sverige
är givetvis icke att det varit ett svenskt intresse i och för sig att
behålla dem här.» Och han tillade bl. a.: »Vore det inte anledning
att pröva den andra politiska linjen, nämligen att acceptera det
nya Ryssland och den politiska utformning som de baltiska republikerna fått såsom anslutna till Sovjetunionens republiker? Naturligtvis kan denna politik vara omöjlig för enskilda personer, som
varit starkt politiskt aktiva under ett tidigare skede, men vore
den icke möjlig för den stora massan av de baltiska folken, för de
breda lagren? . . . När svenska regeringen tidigare upprepade
gånger uttalat den förhoppningen, att talrika balter skulle anmäla
sig till frivillig återresa till sina gamla länder, då har givetvis den
underliggande tanken varit just den som jag här givit uttryck åt,
nämligen att det skulle vara i de baltiska folkens eget välförstådda
intresse att återvända för att delta i uppbyggandet av en ny framtid för dessa folk.»
Allra djupast grepos dock givetvis balterna av oro och smärta
vid utlämnandet till ryssarna i januari 1946 av de unga balter, som
tvångsenrollerats av tyskarna och anlänt till vårt land i tysk uni
form. Det kan icke fördöljas, att Sveriges folk i vidaste kretsar
känt utlämnandet icke blott som ett brott mot västerländska asylprinciper, utan också som en nationellt nedsättande handling. Det
var beklämmande att vid frågans ovannämnda behandling i andra
kammaren den 23 nov. 1945 höra utrikesminister Unden frånkänna
de små baltiska staterna existensberättigande: »Den politiska
mogenheten hos dessa folk var inte heller särskilt markerad. De
startade som bekant som mönstergilla demokratier, men de hamnade i ett fruktansvärt partiväsende, som sedan utmynnade i diktatur.» Osannfärdigheten i detta yttrande uppvisades under debatten klart av herr Håstad. Det bör tilläggas, att man häpnar
över, hur ett sådant uttalande kunnat göras av en utrikesminister,
helst i ett litet grannland.
Förklaringen till dessa eftergifter för de ryska kraven torde få
sökas i de illusioner, som man på många håll i Västerlandet, även
i Sverige, efter världskriget hyste att åstadkomma en utjämning
mellan Västerlandet och Sovjet. Sverige, så menade man på åtskilliga håll i vårt land, skulle därvid bli en »brygga» mellan väst
och öst.
Situationen är nu efter fyra år helt förändrad. Sovjet och bolsjevismen ha visat sitt rätta väsen, och överallt i Västerlandet har
reaktionen mot dem satt in. De stora västerländska demokratierna
667
Birger Nerman
ha insett, att det icke längre lönar sig med hänsynstaganden till
Sovjet; nu kan man överallt väster om järnridån säga sanningen
om Ryssland. Det är slut med eftergifternas politik, och man är
beredd att sätta makt bakom ordet. Så stå i dag motsättningarna
mellan öst och väst fullt klara.
Sverige har icke kunnat undgå att beröras av denna förändrade
inställning till Sovjet i de stora västerländska demokratierna. Å ven
här uttalas nu på många håll osminkat sanningen om Ryssland.
Man torde våga räkna med, att efterkrigsårens period av meningslösa eftergifter från svensk sida mot ryssarna nu skall vara slut
– ingen svensk politiker torde väl numera kunna göra sig några
illusioner att Sverige skall bliva någon »brygga» mellan Västerlandet och Sovjetunionen, en »brygga», som för övrigt ryssarna
själva aldrig önskat. Det finns ingen anledning för balterna att
längre känna sin ställning i Sverige vansklig; säkert skulle i dag
ingen svensk regering våga utlämna några balter till ryssarna.
Men även frånsett den förändrade allmänpolitiska situationen
kan man utan tvekan säga, att balternas ställning i vårt land blivit allt starkare. överallt ha balterna gjort sig omtyckta. Svenskarna ha lärt känna deras begåvning, duglighet, energi, gedigenhet och anspråkslöshet. Vi ha därför fått förtroende och varm
sympati för dem; överallt hör man dem numera prisas.
Det är heller ingen liten insats balterna gjort i svenskt arbetsliv.
Inom åtskilliga grenar, t. ex. skogsarbetet och jordbruket, ha de
tillfört oss en välbehövlig arbetskraft; detsamma gäller om sådana
yrken som tandläkarens, sköterskans, ingenjörens m. fl. Och värt
stort erkännande är vad de baltiska vetenskapsmännen för blygsam avlöning uträttat i våra lärda institutioner som stipendiater
och arkivarbetare. Det är en högst betydande samling vetenskapliga publikationer, som utgått ifrån de baltiska flyktingarna i
Sverige. I sanning – balterna ha med sitt arbete redligt och på
ett vackert sätt belönat Sverige för den fristad och den hjälp, som
det givit dem, en gärning från svensk sida, vilken strängt taget
endast varit en enkel plikt för en kulturnation. Balterna ha också
många gånger givit uttryck för den djupa tacksamhet de känna
gentemot svensk välvilja och svensk humanitet.
Så ha balterna under sin femåriga vistelse i Sverige på ett synnerligen lyckligt sätt vuxit in i det svenska samhällslivet. En bidragande orsak härtill har varit den snabbhet, varmed de i allmänhet tillägnat sig det svenska språket. Men huvudorsaken är givetvis, att både balter och svenskar sedan århundraden tillbaka till- 668
De baltiska flyktingarna
höra den västerländska kulturkretsen och därför i väsentliga ting
känna och tänka på ungefär samma sätt.
Men samtidigt som balterna på ett lyckligt sätt vuxit in i det
svenska samhällslivet, ha de förstått att bevara sin egen kultur.
De ha bildat sina egna föreningar. De folkrikare estniska och lettiska kolonierna ha sina egna tidningar och egna bokförlag, som
utvecklat en rik produktionsverksamhet. Esterna ha upprättat
skolor, även en yrkesskola och ett par gymnasier, det ännu existerande med blandat estnisk-svensk studentexamen. Även letterna
ha upprättat ett gymnasium med lettisk-svensk studentexamen.
Akademiska föreläsningar, kurser och museivisningar ha ester och
letter organiserat, och de ha sina lärda sällskap. Ester och letter
ha arrangerat konstutställningar, och ofta ha de egna konserter.
O. s. v.
Trots att de baltiska flyktingarna i Sverige väl ha vidmakthållit sin nationella egenart och trots att någon fara för utlämning
till ryssarna numera icke torde föreligga, borde det vara en rimlig
begäran, att de balter, som så önska, nu efter fem år kunde få bli
svenska medborgare. Konungen kan enligt den nu gällande medborgarskapslagen till svensk medborgare upptaga utländing, som
sedan fem år oavbrutet vistats i riket, i vissa särskilda fall efter
kortare tid. Femårsklausulen har emellertid hittills endast tillämpats på norrmän, danskar, isländingar, svenskfinnar och svenskester. För övriga utländingar kräver man nu åtta år (före kriget
sju). Tidsutdräkten har, enligt vad statsrådet Sven Andersson i
sitt svar den 15 mars i år i andra kammaren på hr Bertil Ohlins
interpellation angående handläggningen av ansökningar från balter om svenskt medborgarskap angivit, beräknats efter, »hur lång
tid det regelmässigt kan beräknas ta, innan en i Sverige bosatt
utländing vuxit in i det svenska samhälls- och kulturlivet». I motsats till statsrådet Andersson torde nog de flesta, som haft med
balterna att göra, ha kommit till den uppfattningen, att dessa nu
efter fem år verkligen på ett tillfredsställande sätt vuxit in i vårt
land (helt naturligt borde även finnarna i egentlig bemärkelse
efter fem års oavbruten vistelse i vårt land vara berättigade att
bli svenska medborgare). Svenskt medborgarskap skulle givetvis
för balterna ha betydande fördelar: det skulle ge dem säkrare anställningsförhållanden och större ekonomiska möjligheter. Och ryssarna skulle förlora varje tillfälle till de trakasserier mot balterna,
som än i dag förekomma såväl i form av demareher till myndigheterna som i form av hänvändelser till enskilda balter.
•
669
Birger Nerman
De baltiska folken ha av sin historia vants vid hårda öden, och
de ha därför icke så lätt låtit sig nedslå. Med föredömligt mod ha
flyktingarna burit sin tunga lott, och de ha aldrig sviktat i sin tro
på att deras länder dock en gång skola återfå sin frihet. Till att
börja med voroderas försvarare icke så många. Dock är att märka,
att USA och England aldrig erkänt Sovjets annektion av de baltiska staterna, något som Sverige olyckligtvis skyndade sig att
göra redan under den första ryska ockupationen, om de facto eller
de jure har ej blivit fullt klart (jfr utrikesminister Giinthers svar
i den ovan omnämnda interpellationsdebatten i andra kammaren
den 13 dec. 1944); fortfarande betraktas de baltiska ministrarna i
Washington och London som sina länders rättmätiga representanter. Men i och med den klarare västerländska motsättningen till
Sovjet kan man nu lättare i de demokratiska länderna hävda de
baltiska folkens rätt, denna rätt, som de, bosatta i sina länder sedan urminnes tider, ur alla synpunkter, etnologiska, språkliga och
historiska, så ovedersägligt klart besitta. Så ha rösterna till Balticums försvar vuxit både till antal och i styrka. Framför allt gäller
detta i USA, där bl. a. guvernörer och mycket framträdande medlemmar av kongressen gjort ytterst kraftiga uttalanden till balternas favör. Utan tvivel ligger de baltiska folkens sak nu gynnsammare till hos västmakterna än vid världskrigets slut. Men givetvis
måste de baltiska flyktingarna räkna med en måhända ännu lång
väntan i exilen.
Balternas flyktingskap i olika delar av den demokratiska världen har haft ett gott med sig: på åtskilliga håll i Västerlandet har
man lärt känna och högakta dem. Och man har lärt sig förstå det
berättigade i balternas krav på frihet, denna frihet, som de på ett så
lysande sätt begagnade för att efter det första världskriget både i
materiellt och andligt avseende bygga upp sina länder. Därmed ha
balterna också själva skapat förutsättningarna för den frihet,
som en gång måste komma, när kommunismen, den sista av diktaturformerna, likviderats: förtroende hos världens demokratier för
deras staters livsduglighet.
•
Det kanske vackraste vittnesbördet om svenskarnas sympati för
de baltiska folken gavs vid sommarens Lingiad i Stockholm. När
den estniska truppen, den enda baltiska, under sin nationella fana
vid invigningen marscherade in på stadion – den gick i den
svenska gruppen- möttes den av stormande ovationer, applåder,
670
De baltiska flyktingarna
bravorop, viftningar, till en omfattning och en styrka, som icke
ägde rum för någon annan trupp, och ovationerna endast stego
under esternas uppvisning på ljusfesten två dagar senare. Det var
givetvis en hyllning för den estniska truppens underbara gymnastiska prestation under dess geniale ledare Ernst Idla. I hyllningen
låg vidare en oförställd beundran för att den lilla estniska flyktinggruppen i Sverige på något över 20,000 personer kunde ställa upp
en trupp gymnaster av världselit. Men däri låg också ett uttryck
för den varmaste sympati för ett folk, som genom det sätt, varpå
dess flyktingar här burit sitt öde och byggt upp en ny ställning,
kommit det svenska folkets hjärta nära.
Och säkerligen rörde sig i många svenska- och även utländska
-sinnen den förhoppningen, att för det estniska liksom det lettiska
och det litauiska folket dock till sist lidandets väg skall få ett slut
och de tre folken åter få intaga sin plats i de fria nationernas krets,
varifrån de genom några av historiens mest brutala brott blivit
utstötta.
47- ~n:l-t,,o Svensic Tidskrift 194.9 671