De Karolinska fältarkivens öde
1960
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DE KAROLINSKA FÄLTARKIVENs ÖDE
UNDER KARL XII:s ryska fälttåg bildades ett mycket omfattande
handskriftsmaterial i det svenska
fältkansliet och högkvarteret samt
hos de enskilda förbanden. Alla
dessa fältarkiv försvann spårlöst
efter katastroferna vid Poltava och
Perevolotjna sommaren 1709. Saknaden av detta värdefulla primärmaterial har varit mycket kännbar
för alla de forskare, som under tidernas lopp sysslat med kungens
fälttågsplaner och det ryska kriget
och som varit hänvisade till andra,
bristfälliga källor.
Flera historiker, Carl Hallendorff
och under senare år Hans Villius
och Gunnar T. Westin, har sökt
klarlägga vilka olika serier av
handlingar som bildades vid de
olika fältexpeditionerna under de
ödesdigra åren 1707-1709. Direkt
under kungen sorterade fältkansliet och högkvarteret. Fältkansliet
hade år 1700 brutits ut ur det
kungliga kansliet i Stockholm för
att handlägga regeringsärendena i
fält. Chef för detta fältkansli var
statsrådet Carl Piper, och under
honom tjänstgjorde flera andra berömda män, kanslirådet och
kungens »propagandaminister»
Olof Hermelin, statssekreteraren
Henrik Gustaf von Miillern och
Av fil. dr ALF ÅBERG
sekreteraren Jonas Cederhielm.
Med den utomordentliga regeringsmakt som kungen förbehöll sig i
fält var det självfallet ett stort antal arkivserier som uppstod vid de
inrikes och utrikes expeditionerna
i Pipers fältkansli. Här fanns riksregistraturet, koncepten till
kungens skrivelser och de inkomna skrivelserna till kungen och
Piper samt andra kanslitjänstemän. I fältkansliet ingick också
andra källor till krigets historia,
bl. a. en centralt förd krigsdagbok,
inkomna rapporter och koncept till
order och instruktioner för befälhavarna.
Trots att fältkansliets uppgifter
huvudsakligen var civila, spelade
det en mycket viktig roll under
fälttågen som centrum för nyhetsförmedlingen och propagandan. Vid
varje postlägenhet avsändes så-
lunda kanslibulletiner om vad som
tilldragit sig vid armen i en rad avskrifter till Stockholm och till de
svenska sändebuden överallt i Europa. Bulletinerna utarbetades vanligen av Hermelin och Cederhielm,
ibland också av någon högre militär, med stöd av de rapporter, relationer och journaler, som insändes från förbanden och som också
låg till grund för den stora krigsft
dagboken i fältkansliet De svenska
’sändebuden såg i sin tur till att
bulletinerna mångfaldigades och
fick spridning i utlandet. Både Her- .Qlelin och andra i kansliet såg myc- . ket skeptiskt på kungens ryska fö-
retag, men i de officiella bulletiner
och relationer, som de författade,
spårar man inte något tvivel utan
i stället en medveten tendens att
försköna situationen och förtiga
ofördelaktiga fakta. Det förefaller
som om ett liknande nyhetsmaterial i form av dagorder skickats ut
till förbanden och där kommit att
användas av enskilda karoliner i
deras dagböcker och memoarer.
Också i högkvarteret fördes en
krigsdagbok, som grundade sig på
avgivna order och på rapporter och
relationer, som insänts från förbanden. överbefälhavaren hade en
sekreterare till förfogande för skrivgöromålen, men krigsdagboken
sammanställdes av generalauditö-
ren, som var tjänstegrenschef i högkvarteret. De inkomna rapporterna
användes också vid utformningen
av högkvarterets dagorder och bulletiner. Samtliga karolinska dagboksförfattare tycks ha hämtat sin
kunskap om stridshändelserna från
dessa officiella bulletiner, som hade
en klar prosvensk tendens (vid angivandet av förluster osv.). Högkvarterets propagandaverksamhet
utsträckte sig till alla de från huvudstyrkan detacherade förbanden
och avdelningarna. Det gällde självfallet att hålla humöret uppe bland
trupperna men också att dämpa
5- 603441 Svensk Tidskrift H. 11960
61
verkningarna av den opposition,
som fanns i armen. Oppositionen
motverkades också genom en nödtvungen och tidtals stark censur
från härens ledning mot de privata
rapporter, som under det ryska
fälttåget sändes till hemlandet.
I högkvarteret förvarades också
stora serier av rullor och förslag
samt räkenskaper av skilda slag.
Också de enskilda förbanden hade
omfattande expeditioner. Regementsskrivaren, som hade hand
om de ekonomiska ärendena, skulle
föra ordentliga mönsterrullor över
avgång och tillkomst på manskap
vid regementet. Han gjorde också
upp regementets årliga räkenskaper, insände avlöningslistor över
befälets placeringar och lämnade
kontinuerlig redovisning över vapen och annan materiel.
Ännu efter slaget vid Poltava kan
vi följa de centrala och lokala fältarkiven. Enligt kungens order
skulle armen föra med sig de tunga
bagagevagnarna under marschen
söderut mot Dnjeprfloden. På åtskilliga av dessa vagnar fraktades fältkansliets och högkvarterets
handlingar samt de många fältkassorna. Om arkivens fortsatta öden
efter ankomsten till Perevolotjna
kan vi endast stödja oss på senare
uppgifter.
Samma kväll som Karl :XII lämnade armen för att skeppas över
Dnjepr, lät överbefälhavaren, general Adam Ludvig Lewenhaupt,
utfärda order om att den stora trossen med sina handlingar skulle
62
brännas och att regementskassorna
skulle fördelas bland befäl och
manskap. Samma order upprepade
han strax före kapitulationen följande dag. Att hans order om arkivens förstöring åtminstone delvis
genomfördes, framgår av ett uttalande av riksarkivarien Erik Palmskiöld år 1716, återgivet av Ernst
Carlson i hans uppsa{s :.Slaget vid
Poltava:. (1875). Palmskiöld åberopar där ett vittnesmål av flera
kanslitjänstemän, att de vid Perevolotjna låtit bränna större delen
av koncepten till de utrikes expeditionerna samt flera andra handlingar. En av dem, som själv antänt akterna :.vid Dnjeprströmmen», kansliposten Baltzar Thun,
berättade, att han kastat på bålet
åtskilliga buntar av kanslirådet
Hermelins depescher.
Hur Lewenhaupts order verkställdes vid Skaraborgs regemente,
framgår av en berättelse, som avgivits av regementskommissarien
N. I. Hoffman till ledningen för
den svenska fångorganisationen i
Moskva, statsrådet Piper och fältmarskalken Karl Gustav Rehnskiöld, i maj 1710. Berättelsen är
publicerad av Einar Bensov i hans
»Kungl. Skaraborgs regementes historia», del 2 (1944). Hoffman berättar hur han enligt order låtit
dela ut regementskassan på 30 000
riksdaler, varefter han kastade i
elden sitt skrivschatull och alla de
skrifter, som fanns i kassavagnen.
Detta skedde natten före kapitulationen vid Dnjepr.
Det framgår dock av andra handlingar att Lewenhaupts bränningsorder inte genomfördes på alla håll
i den förvirring, som rådde i den
slagna karolinska armen nere vid
floden. En del handlingar, däribland drabanternas arkiv, förde
Karl XII med sig, när han och hans
lilla skara följeslagare skeppades
över Dnjepr. Skrivaren J. M. Norsbergh berättar i sin dagbok, hur
han utklädd till drabant i blå uniform förde drabanternas kassa och
räkenskaper över floden. För sä-
kerhets skull for han med samma
båt som kungen för att – som han
skriver – ingen omild människa
skulle våga röra pengarna och
skrifterna. Medan båten återvände
till Perevolotjna, satt han under
natten vakt vid kungens bår på
stranden omgiven av sina pengar
och handlingar.
Andra handlingar förde karolinerna med sig i den ryska fångenskapen. I Krigsarkivet förvaras
ännu ett ståtligt minne av en
svensk ämbetsmans plikttrohet. Det
är en fuktskadad och hårt medfaren regementsräkenskap för Västmanlands regemente år 1709, som
enligt anteckning regementskommissarien Johan Nycop burit med
sig under sina ryska fångenskapsår 1709-1722.
Det finns också samtidiga uppgifter om att delar av fältkansliets
papper inte blivit förstörda utan
fallit i tsar Peters händer. Enligt
vad Hallendorff uppger, nämner
tsaren själv i en rapport till ett
ryskt sändebud att han lagt beslag
på svenska handlingar efter triumferna i Ukraina. Dessa handlingar
har sedan länge varit föremål för
svenska arkivforskares intresse. I
en reseberättelse till den svenske
utrikesministern år 1870 meddelade sålunda den kände arkivmannen O. S. Rydberg, att han gjort ett
märkligt arkivfynd under ett besök i utrikesministeriets arkiv i
Moskva. Han hade nämligen där
påträffat Karl XII:s brevväxling
med greve Piper åren före Pollavaslaget samt åtskilliga andra svenska handlingar. Uppgiften visade
sig tyvärr vara mycket överdriven,
vilket Nils Herlitz kunde konstatera vid en forskningsresa till
Moskva år 1913. I det ryska utrikesministeriets arkiv fann han endast två obetydliga volymer i detta
ärende. De innehöll skrivelser till
Karl XII och Piper samt några
kanslikoncept och kungliga brev.
Som Herlitz antog i sin rapport i
»Karolinska Förbundets Arsbok år
1914», hade dessa handlingar en
gång tillhört fältkansliet. De hade
sannolikt legat i någon kanslitjänstemans bagage och tagits av
ryssarna vid Poltava eller Perevolotjna. Herlitz styrktes i detta antagande av att åtskilliga av handlingarna hade en enhetlig karaktär och
gällde befordringsärenden inom armen och kyrkan. Vid sidan av
dessa handlingar ingick det också
ett antal privata brev, som sannolikt uppsnappats av ryssarna under fälttåget, samt många skrivel- 63
ser från svenska fångar i Ryssland,
som av en eller annan anledning
inte vidaresänts till hemlandet.
Efter det första världskriget har
de ryska arkiven varit stängda för
utländska forskare, och undersökningarna efter de förlorade karolinska fältarkiven har därför fått
vila. Under de allra senaste åren
har emellertid intresset för dessa
handlingar på nytt blivit levande,
sedan överenskommelse träffats
om utbyte av arkivforskare mellan
Sverige och Sovjetunionen. Hann
svenskarna bränna sina handlingar
vid Perevolotjna eller föll en del av
dem i tsarens händer och ligger nu
begravda någonstans i det väldiga
riket? Kanske skall det lyckas för
de svenska forskarna Artur Attman
och Wilhelm Carlgren, som redan
två gånger besökt sovjetryska arkiv, att till slut sprida ljus i saken.
Att ryssarna själva är positivt
intresserade i frågan, har de nyligen lämnat bevis på. Under de sovjetryska arkivforskarnas besök i
det svenska Krigsarkivet i våras,
framförde krigsarkivarie Birger
Steckzen en önskan om att de vid
sin återkomst till Sovjet skulle
forska efter de karolinska arkivens
öde. Strax före jul överlämnade
chefen för utrikesministeriets arkiv i Moskva, Zemskov, fotografier
av ett antal dokument, som han
förmodade utgjorde rester av detta
bestånd. De bestod av två slag,
kanslikoncept till officersutnämningar vid Västmanlands regemente, daterade Poltava den 12
64
juni 1709, samt Karl XII:s manifest den 16 december 1708, i vilket
han tar det ukrainska folket under
sitt beskydd gentemot tsar Peters
förtryck. Handlingarna är .tidigare
kända. Kanslikoncepten tycks ha
ingått i någon av de båda volymer,
so:m Herlitz undersökte år 1913,
och Karl XII:s manifest är publicerat i äldre källor. Men själva aktionen från det ryska utrikesministeriets sida är glädjande och öppnar kanske möjligheter för de svenska arkivforskarna att tränga vidare in i denna fråga, som är av så
vitalt intresse för studiet av den
karolinska krigföringen och av förhållandet mellan Ryssland och Sverige i gamla ofredstider.
UNDER KARL XII:s ryska fälttåg bildades ett mycket omfattande
handskriftsmaterial i det svenska
fältkansliet och högkvarteret samt
hos de enskilda förbanden. Alla
dessa fältarkiv försvann spårlöst
efter katastroferna vid Poltava och
Perevolotjna sommaren 1709. Saknaden av detta värdefulla primärmaterial har varit mycket kännbar
för alla de forskare, som under tidernas lopp sysslat med kungens
fälttågsplaner och det ryska kriget
och som varit hänvisade till andra,
bristfälliga källor.
Flera historiker, Carl Hallendorff
och under senare år Hans Villius
och Gunnar T. Westin, har sökt
klarlägga vilka olika serier av
handlingar som bildades vid de
olika fältexpeditionerna under de
ödesdigra åren 1707-1709. Direkt
under kungen sorterade fältkansliet och högkvarteret. Fältkansliet
hade år 1700 brutits ut ur det
kungliga kansliet i Stockholm för
att handlägga regeringsärendena i
fält. Chef för detta fältkansli var
statsrådet Carl Piper, och under
honom tjänstgjorde flera andra berömda män, kanslirådet och
kungens »propagandaminister»
Olof Hermelin, statssekreteraren
Henrik Gustaf von Miillern och
Av fil. dr ALF ÅBERG
sekreteraren Jonas Cederhielm.
Med den utomordentliga regeringsmakt som kungen förbehöll sig i
fält var det självfallet ett stort antal arkivserier som uppstod vid de
inrikes och utrikes expeditionerna
i Pipers fältkansli. Här fanns riksregistraturet, koncepten till
kungens skrivelser och de inkomna skrivelserna till kungen och
Piper samt andra kanslitjänstemän. I fältkansliet ingick också
andra källor till krigets historia,
bl. a. en centralt förd krigsdagbok,
inkomna rapporter och koncept till
order och instruktioner för befälhavarna.
Trots att fältkansliets uppgifter
huvudsakligen var civila, spelade
det en mycket viktig roll under
fälttågen som centrum för nyhetsförmedlingen och propagandan. Vid
varje postlägenhet avsändes så-
lunda kanslibulletiner om vad som
tilldragit sig vid armen i en rad avskrifter till Stockholm och till de
svenska sändebuden överallt i Europa. Bulletinerna utarbetades vanligen av Hermelin och Cederhielm,
ibland också av någon högre militär, med stöd av de rapporter, relationer och journaler, som insändes från förbanden och som också
låg till grund för den stora krigsft
dagboken i fältkansliet De svenska
’sändebuden såg i sin tur till att
bulletinerna mångfaldigades och
fick spridning i utlandet. Både Her- .Qlelin och andra i kansliet såg myc- . ket skeptiskt på kungens ryska fö-
retag, men i de officiella bulletiner
och relationer, som de författade,
spårar man inte något tvivel utan
i stället en medveten tendens att
försköna situationen och förtiga
ofördelaktiga fakta. Det förefaller
som om ett liknande nyhetsmaterial i form av dagorder skickats ut
till förbanden och där kommit att
användas av enskilda karoliner i
deras dagböcker och memoarer.
Också i högkvarteret fördes en
krigsdagbok, som grundade sig på
avgivna order och på rapporter och
relationer, som insänts från förbanden. överbefälhavaren hade en
sekreterare till förfogande för skrivgöromålen, men krigsdagboken
sammanställdes av generalauditö-
ren, som var tjänstegrenschef i högkvarteret. De inkomna rapporterna
användes också vid utformningen
av högkvarterets dagorder och bulletiner. Samtliga karolinska dagboksförfattare tycks ha hämtat sin
kunskap om stridshändelserna från
dessa officiella bulletiner, som hade
en klar prosvensk tendens (vid angivandet av förluster osv.). Högkvarterets propagandaverksamhet
utsträckte sig till alla de från huvudstyrkan detacherade förbanden
och avdelningarna. Det gällde självfallet att hålla humöret uppe bland
trupperna men också att dämpa
5- 603441 Svensk Tidskrift H. 11960
61
verkningarna av den opposition,
som fanns i armen. Oppositionen
motverkades också genom en nödtvungen och tidtals stark censur
från härens ledning mot de privata
rapporter, som under det ryska
fälttåget sändes till hemlandet.
I högkvarteret förvarades också
stora serier av rullor och förslag
samt räkenskaper av skilda slag.
Också de enskilda förbanden hade
omfattande expeditioner. Regementsskrivaren, som hade hand
om de ekonomiska ärendena, skulle
föra ordentliga mönsterrullor över
avgång och tillkomst på manskap
vid regementet. Han gjorde också
upp regementets årliga räkenskaper, insände avlöningslistor över
befälets placeringar och lämnade
kontinuerlig redovisning över vapen och annan materiel.
Ännu efter slaget vid Poltava kan
vi följa de centrala och lokala fältarkiven. Enligt kungens order
skulle armen föra med sig de tunga
bagagevagnarna under marschen
söderut mot Dnjeprfloden. På åtskilliga av dessa vagnar fraktades fältkansliets och högkvarterets
handlingar samt de många fältkassorna. Om arkivens fortsatta öden
efter ankomsten till Perevolotjna
kan vi endast stödja oss på senare
uppgifter.
Samma kväll som Karl :XII lämnade armen för att skeppas över
Dnjepr, lät överbefälhavaren, general Adam Ludvig Lewenhaupt,
utfärda order om att den stora trossen med sina handlingar skulle
62
brännas och att regementskassorna
skulle fördelas bland befäl och
manskap. Samma order upprepade
han strax före kapitulationen följande dag. Att hans order om arkivens förstöring åtminstone delvis
genomfördes, framgår av ett uttalande av riksarkivarien Erik Palmskiöld år 1716, återgivet av Ernst
Carlson i hans uppsa{s :.Slaget vid
Poltava:. (1875). Palmskiöld åberopar där ett vittnesmål av flera
kanslitjänstemän, att de vid Perevolotjna låtit bränna större delen
av koncepten till de utrikes expeditionerna samt flera andra handlingar. En av dem, som själv antänt akterna :.vid Dnjeprströmmen», kansliposten Baltzar Thun,
berättade, att han kastat på bålet
åtskilliga buntar av kanslirådet
Hermelins depescher.
Hur Lewenhaupts order verkställdes vid Skaraborgs regemente,
framgår av en berättelse, som avgivits av regementskommissarien
N. I. Hoffman till ledningen för
den svenska fångorganisationen i
Moskva, statsrådet Piper och fältmarskalken Karl Gustav Rehnskiöld, i maj 1710. Berättelsen är
publicerad av Einar Bensov i hans
»Kungl. Skaraborgs regementes historia», del 2 (1944). Hoffman berättar hur han enligt order låtit
dela ut regementskassan på 30 000
riksdaler, varefter han kastade i
elden sitt skrivschatull och alla de
skrifter, som fanns i kassavagnen.
Detta skedde natten före kapitulationen vid Dnjepr.
Det framgår dock av andra handlingar att Lewenhaupts bränningsorder inte genomfördes på alla håll
i den förvirring, som rådde i den
slagna karolinska armen nere vid
floden. En del handlingar, däribland drabanternas arkiv, förde
Karl XII med sig, när han och hans
lilla skara följeslagare skeppades
över Dnjepr. Skrivaren J. M. Norsbergh berättar i sin dagbok, hur
han utklädd till drabant i blå uniform förde drabanternas kassa och
räkenskaper över floden. För sä-
kerhets skull for han med samma
båt som kungen för att – som han
skriver – ingen omild människa
skulle våga röra pengarna och
skrifterna. Medan båten återvände
till Perevolotjna, satt han under
natten vakt vid kungens bår på
stranden omgiven av sina pengar
och handlingar.
Andra handlingar förde karolinerna med sig i den ryska fångenskapen. I Krigsarkivet förvaras
ännu ett ståtligt minne av en
svensk ämbetsmans plikttrohet. Det
är en fuktskadad och hårt medfaren regementsräkenskap för Västmanlands regemente år 1709, som
enligt anteckning regementskommissarien Johan Nycop burit med
sig under sina ryska fångenskapsår 1709-1722.
Det finns också samtidiga uppgifter om att delar av fältkansliets
papper inte blivit förstörda utan
fallit i tsar Peters händer. Enligt
vad Hallendorff uppger, nämner
tsaren själv i en rapport till ett
ryskt sändebud att han lagt beslag
på svenska handlingar efter triumferna i Ukraina. Dessa handlingar
har sedan länge varit föremål för
svenska arkivforskares intresse. I
en reseberättelse till den svenske
utrikesministern år 1870 meddelade sålunda den kände arkivmannen O. S. Rydberg, att han gjort ett
märkligt arkivfynd under ett besök i utrikesministeriets arkiv i
Moskva. Han hade nämligen där
påträffat Karl XII:s brevväxling
med greve Piper åren före Pollavaslaget samt åtskilliga andra svenska handlingar. Uppgiften visade
sig tyvärr vara mycket överdriven,
vilket Nils Herlitz kunde konstatera vid en forskningsresa till
Moskva år 1913. I det ryska utrikesministeriets arkiv fann han endast två obetydliga volymer i detta
ärende. De innehöll skrivelser till
Karl XII och Piper samt några
kanslikoncept och kungliga brev.
Som Herlitz antog i sin rapport i
»Karolinska Förbundets Arsbok år
1914», hade dessa handlingar en
gång tillhört fältkansliet. De hade
sannolikt legat i någon kanslitjänstemans bagage och tagits av
ryssarna vid Poltava eller Perevolotjna. Herlitz styrktes i detta antagande av att åtskilliga av handlingarna hade en enhetlig karaktär och
gällde befordringsärenden inom armen och kyrkan. Vid sidan av
dessa handlingar ingick det också
ett antal privata brev, som sannolikt uppsnappats av ryssarna under fälttåget, samt många skrivel- 63
ser från svenska fångar i Ryssland,
som av en eller annan anledning
inte vidaresänts till hemlandet.
Efter det första världskriget har
de ryska arkiven varit stängda för
utländska forskare, och undersökningarna efter de förlorade karolinska fältarkiven har därför fått
vila. Under de allra senaste åren
har emellertid intresset för dessa
handlingar på nytt blivit levande,
sedan överenskommelse träffats
om utbyte av arkivforskare mellan
Sverige och Sovjetunionen. Hann
svenskarna bränna sina handlingar
vid Perevolotjna eller föll en del av
dem i tsarens händer och ligger nu
begravda någonstans i det väldiga
riket? Kanske skall det lyckas för
de svenska forskarna Artur Attman
och Wilhelm Carlgren, som redan
två gånger besökt sovjetryska arkiv, att till slut sprida ljus i saken.
Att ryssarna själva är positivt
intresserade i frågan, har de nyligen lämnat bevis på. Under de sovjetryska arkivforskarnas besök i
det svenska Krigsarkivet i våras,
framförde krigsarkivarie Birger
Steckzen en önskan om att de vid
sin återkomst till Sovjet skulle
forska efter de karolinska arkivens
öde. Strax före jul överlämnade
chefen för utrikesministeriets arkiv i Moskva, Zemskov, fotografier
av ett antal dokument, som han
förmodade utgjorde rester av detta
bestånd. De bestod av två slag,
kanslikoncept till officersutnämningar vid Västmanlands regemente, daterade Poltava den 12
64
juni 1709, samt Karl XII:s manifest den 16 december 1708, i vilket
han tar det ukrainska folket under
sitt beskydd gentemot tsar Peters
förtryck. Handlingarna är .tidigare
kända. Kanslikoncepten tycks ha
ingått i någon av de båda volymer,
so:m Herlitz undersökte år 1913,
och Karl XII:s manifest är publicerat i äldre källor. Men själva aktionen från det ryska utrikesministeriets sida är glädjande och öppnar kanske möjligheter för de svenska arkivforskarna att tränga vidare in i denna fråga, som är av så
vitalt intresse för studiet av den
karolinska krigföringen och av förhållandet mellan Ryssland och Sverige i gamla ofredstider.